Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Journalisten Dan Josefssons avslöjanden av rätts- och vårdskandalen kring Thomas Quick/Sture Bergwall i boken “Mannen som slutade ljuga” och tisdagens tv-dokumentär “Kvinnan bakom Thomas Quick” har skakat om Sverige. Bakom skandalen fanns en sekt bland personalen på Säters rättspsykiatriska klinik. Läkarna och psykoterapeuterna i Säter drog i sin tur med sig polis, minnesexpert, försvarsadvokater, åklagare och sex olika tingsrätter i tron på Sture Bergwalls falska morderkännanden. Resultatet blev att Bergwall dömdes för åtta mord som han inte hade begått.
Berättelsen om Sveriges största rättsskandal och vårdskandal finns att läsa i förra veckans krönika, “Sekten kring Thomas Quick”. Kvinnan i Sätersektens centrum var Margit Norell, (1914-2005), psykoanalytiker i Stockholm, som under hela sitt långa yrkesliv samlade hängivna skaror av troende lärjungar omkring sig. De kände sig utvalda, de trodde sig äga sanningen och vara bäst i hela världen.
Men sekten i Säter är inte den enda, snarare toppen på ett isberg i sektlandet Sverige. Svensk strävan efter konsensus till varje pris skapar ett gynnsamt klimat för sektbildningar. Allra tydligast ser vi det i invandringspolitiken, där sju partier driver fortsatt massinvandring och ett enda parti utgör opposition.
“Det var en kick”
Göran Fransson var fram till 1994 överläkare på den rättspsykiatriska kliniken i Säter där Sture Bergwall vårdades. I dag är han den ende av de inblandade som offentligt har omvärderat sin syn på den vårdideologi och sektmentalitet som härskade på Säters sjukhus. Han genomskådade Margit Norells teori om bortträngda minnen redan 1995. I tv-dokumentären talar han om den starka övertygelse – i klartext tro – som låg till grund för vården av dömda farliga brottslingar när den nya rättspsykiatriska regionvårdsenheten öppnade 1989:
“Känslan var att nu förändrar vi den här sortens vård. Vi var pionjärer! Det här kommer att bli bra! Det var en kick.”
Framför allt handlar det om tro
Kickar är oemotståndliga som drivkraft och en viktig del av sekters existens. Själva grunden i en sekt är behovet av gemenskap och tillhörighet, den varma ombonade känslan av att höra till ett sammanhang, att vara accepterad, omtyckt och respekterad. Margit Norells idol, den tysk-amerikanska psykoanalytikern Frieda Fromm-Reichmann (1889-1957), har formulerat sig så här om en av människans starkaste drivkrafter:
“Loneliness seems to be such a painful, frightening experience that people do practically everything to avoid it.”
Vi gör vad som helst för att slippa vara ensamma. Medlemskap i en sekt erbjuder den suveräna känslan av att vara utvald och mer högtstående än andra människor (som man ofta föraktar), att ingå i en gemenskap med de enda personer som förstår hur saker och ting ligger till. Framför allt handlar det om tro, en enormt stark tro som kan försätta berg. Tron är kittet som håller sekten samman och skapar lojalitet i gruppen.
“Man sållar bort kritisk information”
En sekt är en solitär organism. Den lever sitt eget liv, oberoende av omvärlden. Ingenting som skulle kunna hota sektens existens släpps in. Sekten värnar om sin tro genom att sluta sig utåt och avvisa utifrån kommande intryck och information. Göran Fransson säger:
“Sekter behöver inte läsa kritisk information. Man sållar bort den. Och man behöver inte ta emot kommunikation utifrån.”
Isoleringen utåt hjälper sekten att hålla uppfattningen om sin egen suveränitet levande. Den står helt enkelt över fakta och andras kunskap. Med hjälp av olika raffinerade försvarsstrategier står den också över sanningen. Sekters främsta bränsle är berusningen över sina egna idéer. Därför är de så farliga. Gruppen på Säters sjukhus hade sektens alla kännetecken, samma kännetecken som utmärkte alla grupper av lärjungar som Margit Norell samlade kring sig under sitt långa liv: krav på total lojalitet. Inga ifrågasättanden är tillåtna. Ofriheten, de starka bindningarna som blir alltmer tvingande och osunda, ett symbiotiskt och tvångsmässigt samspel där alla inblandade inklusive patienten Sture Bergwall ytligt sett gör vinster.
Han matade sekten med lögner
Den självuppfyllande sektkänslan av att vara utvald och viktig och glansen från sektens grandiosa självuppfattning smittade av sig på Sture Bergwall. I tv-dokumentären säger han: “Jag upplevde mig själv som en betydelsefull person i det sällskapet.” Mellan honom och sekten fanns ett slags outtalat bilateralt handelsavtal där han matade dem med de lögner de ville höra. I utbyte levererade de tillhörighet, oinskränkt uppmärksamhet och till och med beundran.
Sekter har alltid funnits. Man skulle kunna tro att fenomenet minskar i takt med att människor blir mer kunniga och upplysta. Men människorna i sekten kring Thomas Quick har alla hög akademisk utbildning. Det skyddade dem inte från att dras med. De psykologiska krafter som kan frigöras i en grupp kan bli så starka att de slår ut både förnuft och yrkeskunskaper. Historien kryllar av exempel på destruktiva och galna sekter, både religiösa, politiska och övriga. Både kommunism och islamism är utpräglade och gigantiska sekter, med historiska katastrofala konsekvenser. I dagens Sverige är genusextremisterna, statsfeminismen och vargälskarna uppenbara sektexempel.
“Vi gör alla dumheter, och vi måste stå för dem”
Läkaren Göran Fransson säger i tv-dokumentären:
“Ingen kan svära sig fri från personligt ansvar, men vi var också alla del av en process som vi tappade kontrollen över.”
Han tror att ingen människa är skyddad från att hamna i en sektmiljö om den är tillräckligt lockande. Själv stod han emot, åtminstone delvis. Han var den ende i ledningen för Säters rättspsykiatriska klinik som varken gick i handledning eller psykoterapi hos Margit Norell. I ett mail berättar han att han utsattes för starka påtryckningar att göra det. Han såg kollegerna komma från de ständiga resorna till Stockholm:
“Man åkte på handledning hos Margit Norell, och så kom man tillbaka uppfylld av värme och kunskap.”
I mailet till Göran Fransson frågar jag vad han tror det beror på att just han vågar vara ärlig och självrannsakande i den grupp som omgav Sture Bergwall i Säter? Ingen annan har ju velat träda fram och uttala sig. Det kan han inte svara på, skriver han:
“Men jag anser att vi alla gör dumheter i våra liv och att vi måste stå för dem.”
“Varför måste varje idiotidé tas på allvar i Sverige?”
De misstag som begicks på Säters sjukhus – och inte bara där – berodde på den okritiska entusiasmen för de psykologiska irrläror som förmedlades av Margit Norell. Hennes teori om bortträngda minnen hade långt tidigare förkastats i bland annat USA. Men i Sverige anammades den med hull och hår av läkarna och psykoterapeuterna i Säter. Här manifesterade sig den utbredda svenska tendensen att omedelbart sluta nya idéer i sin famn, bara för att de är nya. Det gäller att hänga med på tåget och inte riskera att bli frånåkt – och ensam.
Har vi en särskild fallenhet för sektbeteende i Sverige? Ja, jag tror det. I Sverige är konsensus mycket viktigt, att tycka likadant och undvika konflikter. Det är så viktigt att konsensus ofta ses som ett mål överordnat allt annat. Steget från konsensus till sektbeteende av nordkoreanska mått kan vara så kort att ingen märker när man passerar gränsen. Johan Hakelius skriver i en krönika i Affärsvärlden:
“Det som verkligen gör att idiotidéer får fäste i Sverige är om de kan förgyllas med vetenskap. För inget gör en svensk underdånig över gränsen till det imbecilla, som ett vetenskapligt forskningsresultat. Varför, O varför, måste varje idiotidé tas på allvar i Sverige?”
Nu var Margit Norells idéer inte vetenskapliga, de var tvärtom gravt ovetenskapliga. Men lärjungarna trodde på dem ändå, för de var ju troende och brydde sig inte om fakta.
Årtusendens överföring av kunskap
Johan Hakelius menar att välfungerande samhällsinstitutioner sällan eller aldrig är resultatet av vetenskap och forskning. De är istället följden av århundraden eller, vad gäller överföring av kunskap, årtusenden av erfarenhet.
“Forskningen kan försöka beskriva den komplicerade sociala väv som gör överföring av kunskap möjlig. Men när forskningen i stället blir aktivist, med ambitionen att avskaffa eller spegelvända valda delar av vad praktisk erfarenhet mejslat fram, blir vetenskapen destruktiv.”
I Dagens Nyheter skriver Erik Helmerson:
“Baksidan av den svenska trendkänsligheten är föraktet för gammal kunskap. Det kan ha spelat in i tragedin kring Thomas Quick. Tisdagens specialsändning av ”Veckans brott” kan tjäna som varnande exempel på den tidsandans massiva kraft som kan slita med sig ett samhälle som en tsunami och orsaka lika mycket skada.”
“Var fanns de skeptiska rösterna?”
Erik Helmerson citerar den amerikanska psykologen Elizabeth Loftus, som i sin forskning visat att teorin om bortträngda minnen är en irrlära som istället riskerar att skapa falska minnen. Helmerson frågar:
“Var fanns de skeptiska rösterna? Varför lyssnade ingen på dem?”
Sedan polemiserar han mot professorn i kriminologi, Leif GW Persson, som i tisdagens ”Veckans brott” sa om rättsskandalen Thomas Quick att ”Det var inget systemfel”. Persson menade att det var en samling individer i Sätersekten snarare än den svenska rättsstaten som skapade skandalen Quick. Erik Helmerson skriver:

“Jag håller inte med. Det är ett systemfel, men det består i att kritiska röster systematiskt förtigs och gammal erfarenhet förkastas, bland annat genom att vi i medierna gärna går hand i hand med de forskare som har de mest spektakulära, inte de rimligaste, resultaten. I stället för ett pågående samtal, intellektuellt och prövande, tar en samling ivriga ikonoklaster över rummet, mer än redo att skratta ut den stofil som vågar påstå att det finns något värde i det som våra föräldrar höll för sant.”
Så skulle de aldrig säga om invandringspolitiken
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Sektlandet Sverige”