Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Han är den – hittills – värste av alla grova krigsförbrytare som har släppts in i Sverige. I flera massakrer har han skjutit med automatvapen rakt in i civila folkmassor och dödat tusentals personer. I sjutton år lyckades han gömma sig undan rättvisan. Men den 22 december 2011 grips rwandiern Stanislas Mbanenande, född 1958, på Bromma flygplats i Stockholm när han landar från en utlandsresa för att fira jul med familjen i Gävle. Nu har han dömts av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för folkmord och grovt folkrättsbrott; mord, mordförsök, anstiftan till mord samt människorov.
Som “informell ledare” har han spelat en mycket aktiv och drivande roll i det rasistiska folkmordet på den etniska minoritetsgruppen tutsi i Rwanda 1994 – ett krig som pågick i 100 dagar och berövade 800 000 människor livet. Den svenska domen är unik – Stanislas Mbanenande har begått de grövsta brott som någonsin har avhandlats i en svensk domstol. I sin frånvaro dömdes han redan 2009 i Rwanda till livstids fängelse för folkmord, men han lyckades alltså hålla sig undan rättvisan i ytterligare två år. Av den rwandiska domen framgår att han har åtalats för att “anstifta till folkmord, leda folkmord, vara ledare och begå folkmord och vara berömd i dödande”. Men eftersom Stanislas Mbanenande blev svensk medborgare 2008 har den svenska regeringen vägrat lämna ut honom till Rwanda – trots att han också har rwandiskt medborgarskap.
Han har dödat tusentals skyddslösa civila
Enligt ett stort antal vittnen och 21 målsägande har Stanislas Mbanenande gått fram som en veritabel mordmaskin i inbördeskriget i Rwanda 1994. Han har vid flera massakrer urskiljningslöst skjutit med automatvapen mot tusentals skyddslösa civila, män, kvinnor och barn. Jag har tidigare skrivit om förundersökningen i den unika rättegången i krönikan “Mordmaskinen”.
Domen och förundersökningen är ohygglig läsning. Målet, att utrota folkgruppen tutsi, fick legitimera obeskrivliga grymheter från den rwandiska majoriteten hutu. Mördarna fanns på alla nivåer i samhället: advokater, domare, journalister, politiker, affärsmän, lärare, läkare, bönder, präster. Enligt Timothy Longman, av rätten anlitad expert på folkmordet i Rwanda, var det i huvudsak välutbildade människor i ledande ställning som organiserade attackerna. De var närvarande vid massakrerna, men själva dödandet var ett hårt arbete som istället gärna överläts till ungdomar och bönder från lägre samhällsklasser.
Anställda inom FN-organ och andra internationella organisationer – även sådana som tillhandahöll humanitär hjälp och medicinsk vård – deltog också i dödandet. Medan omvärlden, inklusive FN, passivt såg på pågick kriget i Rwanda mellan den 6 april och 18 juli 1994.
Tusentals lurades in i dödsfällor
På flera platser dödades tusentals personer sedan de beordrats dit av myndigheterna och utlovats skydd. På berget Ruhiro söder om Kibuye stad skjuter Stanislas Mbanenande med en Kalashnikov rakt in i en obeväpnad folksamling som flytt dit för att söka skydd. Han skjuter också personer som försöker rädda sig ut i sjön Kivu. De som kan simma skjuts, övriga drunknar. Sjön blir en kokande massa av döda kroppar som via tillflöden under lång tid förgiftar Victoriasjön.
Gatwaro idrottsstadion i Kibuye stad i västra Rwanda var en av de platser där tusentals civilpersoner samlats sedan de beordrats dit av myndigheterna. Stadion omringas av hundratals poliser, militärer och paramilitära grupper. De skyddssökande spärras in i en dödsfälla. Stanislas Mbanenande skjuter enligt flera vittnen med automatvapen rakt in i folkmassorna och berövar uppsåtligen flera tusen människor livet.
“Han sköt själv prästen och hans fru”
Katolska kyrkan och vandrarhemmet Home S:t Jean i Kibuye stad är en annan plats dit flera tusen människor sökt sig sedan de utlovats skydd där. Kyrkan omringas, människorna stängs in. Bensindränkta brinnande bildäck och tårgasgranater kastas in i kyrkan, och röken tvingar ut de instängda. Flera hundra militärer, poliser, paramilitärer och civila går till samlad attack med skjutvapen, handgranater, machetes, påkar och tårgas. Flera vittnen ser Stanislas Mbanenande mörda vid den katolska kyrkan och på vandrarhemmet. Ett vittne ser också förövarna plundra de döda kropparna, söka igenom de dödas fickor och ta pengarna. För pengarna går gärningsmännen på pubarna och firar.
“I alla attackerna hade han gevär. Han sköt alltid mot en massa folk och omkring sig. Vid kyrkan och S:t Jeanklostret sköt han själv prästen och hans fru” berättar vittnet.
Mbanenande en välutbildad kändis i Kibuye
När folkmordet bryter ut den 6 april 1994 är Stanislas Mbanenande 35 år och lektor vid universitetet i Butare i södra Rwanda. Han tillhör den rwandiska majoriteten hutu och kommer med rwandiska mått mätt ur ett slags överklass. Fadern André Ruzimpuruza är tjänsteman på prefekturen, och modern Nikuze Assinath (analfabet enligt sonen) sålde bröd och öl.
I den lilla hemstaden Kibuye med cirka 3 000 invånare i västra Rwanda är Stanislas Mbanenande en välkänd person. Alla känner igen den lille mannen (165 centimeter) med glasögon och mustasch. Han har hög status och är ett slags ikon, eftersom han är den ende i byn som har studerat utomlands. Att han är välkänd har haft betydelse för vittnesmålens trovärdighet. Enligt minnesexperter som hörts i rättegången minns vi och kan lättare identifiera människor som vi känner igen sedan tidigare.
“Han uppmanade oss att döda alla tutsier”
Mbanenande är civilingenjör, utbildad i Krasnoder i dåvarande Sovjetunionen och vid universitetet i Sherbrooke i Kanada. När kriget bryter ut beger han sig enligt vittnen snabbt till hemstaden Kibuye och intar en ledande roll i massakrerna.
“När folkmordet började kom han direkt till Kibuye iförd soldatuniform och hade gevär med sig” berättar ett vittne. “Han uppmanade oss att mörda alla tutsier, och efter det kunde vi ta deras ägodelar, fast vi fick inte ta någonting innan vi dödat dem.”
Han stannar i Kibuye tills inbördeskriget går mot sitt slut i slutet av juni 1994. Då börjar det brännas under fötterna på Stanislas Mbanenande, och han flyr över Kivusjön och sätter sig och familjen i säkerhet i Bukavu i Kongo, dåvarande Zaire. 1996 tar han sig därifrån till Kenyas huvudstad Nairobi via ett otillgängligt bergsområde i norra Rwanda och Uganda. Ett vittne som flydde samtidigt från Rwanda berättar:
“Han kom till Kongo i en bil som var fylld med stöldgods från Kibuye plus fru, barn, sin yngre syster och yngre bror. Han sålde stöldgodset innan han flög till Kenya och sökte asyl där.”
Kom in i Sverige på falska ID-handlingar
Efter flykten från Rwanda har Stanislas Mbanenande livnärt sig på uppdrag åt internationella organisationer. Han har ironiskt nog haft flera FN-uppdrag, bland annat vid avdelningen för fredsbevarande insatser vid FN:s generalsekretariat och vid ICAO, Internationella civila luftfartsorganisationen. Han har arbetat i Kosovo, Somalia, Sydsudan, Eritrea, Kuwait, Irak, Elfenbenskusten, Tchad och Liberia. Arbetet i Tchad får han sparken från sedan den rwandiska livstidsdomen blivit känd 2009. Han har aldrig återvänt till Rwanda, inte heller vid sin mors död 2008.
Både han och hans fru har släppts in i Sverige på falska ID-handlingar. Tack vare gränslös svensk godtrogenhet och brist på kontroll har de fått permanenta uppehållstillstånd, PUT. Vid husrannsakan i villan i Gävle beslagtar polisen inte mindre än tre olika pass som Mbanenande själv uppger att han har skaffat sig “för att kunna resa”; ett rwandiskt pass utfärdat den 31 december 1997, ett ugandiskt pass utfärdat den 15 september 1998 och ytterligare ett rwandiskt pass utfärdat den 3 maj 2002, med falska namn- och födelsedata.
Söker asyl med falskt ugandiskt pass
När Stanislas Mbanenande och hans hustru Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande, född 1963, befann sig i Nairobi gjorde de upp en plan. De valde Sverige, det mest kravlösa och dumnaiva land de kunde hitta. Tanken var att först plantera hustrun och barnen i landet som asylsökande. En dag i juli 1999 flyger Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande via Istanbul till Stockholm tillsammans med de två äldsta barnen, födda 1987 och 1997. Då har det börjat brännas under fötterna på familjen även i Nairobi. Hon söker asyl som flykting hos polisen på Arlanda med ett falskt ugandiskt pass.
“Vänner och folk som gedde en pengar och dom gedde passet för att komma hit” säger hon i förundersökningen. Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande är vid ankomsten höggravid och föder det tredje barnet i Sverige.
Kommer som anhöriginvandrare – ingen kontroll
Sedan hustrun och barnen kommit som ankare har Stanislas Mbanenande beviljats permanent uppehållstillstånd på så kallad anknytning, det vill säga som anhöriginvandrare. Det är ett av de vattentätaste sätten att ta sig in i Sverige, utan kontroll av ett eventuellt kriminellt förflutet. Precis som sin fru tar han sig in i Sverige med falska ID-handlingar. Han har aldrig bott i Uganda men använder sig av sitt falska ugandiska pass.
“Det är vad man måste göra för att överleva” säger han i polisförhören. I april 2008 får han svenskt medborgarskap, utan någon prövning av sitt förflutna.
Förnekar brott trots tung bevisning
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: När rättvisan hinner ifatt”