(Mobilvideos, men kan ses i 720 HD.) – Abel Azcona mødte i aftes bla. Bjørn Nørgaard og Lars Vilks på Østerbro i København. Azcona er søn af en spansk prostitueret og bortadopteret til en meget religiøs familie som syv-årig. Han er som sådan ikke den typiske velfærdskunstner, der har gået på et akademi og studeret kunstfilosofi. Han er drevet af nødvendighed og af sin barndom, der var præget af svigt, mishandling og misbrug.

Samtalen drejede sig hurtigt ind på politisk kunst, og ingen mente den havde nogen effekt overhovedet. Exit Dea Trier Mørch, Bjørn Afzelius, Mikael Wiehe og Carl Johan De Geer. Det nyttede ikke noget altsammen, og at stryge tidsånden med hårene som f.eks Elisabeth Ohlson Wallin, nytter aldrig noget. Det giver godt med legater og udstillinger, men det sikrer også øjeblikkelig forglemmelse, man når knapt nok at dø inden, men det er en ærlig sag at søge et komfortabelt liv i dette frem for et evigt i kunsthistorien. Hvem er Wallin? Tænkte det nok.

Kunsten bliver politisk ad omveje: Når den vækker postyr i det herskende åndskleresi via medierne. Derfra vandrer den videre til folks bevidsthed og derfra ændrer den måske verden. At Vilks og Westergaard er blevet ikoner i hel verden, var for det første ufrivilligt og for det andet ved hjælp af aktører, de ingen indflydelse havde på. Abel Azcona er helt afklaret med, at det eventuelle drab på ham er en del af hans kunstværk. “Jeg er ikke bange for at dø. Mit liv er så kompliceret allerede, én komplikation mere spiller ingen rolle.”

Jeg opdagede Abel Azcona for et halvt år siden og gjorde kommittéen opmærksom på ham, men jeg opdagede også Vilks i Nerikes Allehanda 19 august 2007, som Uwe Max mindede mig om. (Nu siger han, at det var før, jeg kan sgutte huske det.) Min fortid i kunsten er så lang, så jeg glemmer mine synder. Jeg talte med Nørgaard om gamle dage på Den Fri Udstilling, og vi sluttede at for tyve år siden, var gamle dage for os alle. Ejler Bille, Palle Nielsen, Svend Wiig Hansen, Richard Mortensen og navne, jeg har glemt nu, men som står i mine reoler og arkiver.

Vi undslipper ikke vores opvækst. For nylig sagde Jakob Holdt det eneste mindeværdige i de udsendelser, han havde med Søren Pind, som han fik sagt: Hans gamle mor, der ville have han skulle blive præst, sagde efter at hun havde set Amerikanske Billeder: “Så blev du alligevel præst, Jakob.”

Ja, det blev Jakob, han bevægede sig aldrig en tomme fra sit udspring, hvor meget han end bildte sig selv om omverdenen ind, at han havde revolteret.  Abel Azcona derimod, er en oprører, en Fernando Arrabal, hvis problematiske afsæt har bragt ham et helt andet og mindre sentimentalt sted hen. Måske er det forskellen på mod og kujoneri, måske er det bare forskellen på en barndom i vestjysk tryghed, og en i kaos, ukærlighed og fortabthed.

Holdt ser uhjælpeligt verden fra præstegårdens idyl, som grunglæggende god hvis bare dens kritkere gav den lov. Azcona så at den var livsfarlig og svigefuld fra starten, og ville udfordre og undersøge det. Holdt tror, at tillid bygger bro over alle kløfter, Azcona lærte, at der ikke er noget humant og civilliseret, som ikke skal forsvares og generobres, og at hver generation skal være parat til at dø for sine goder, hvis de ikke skal mistes. Holdt afvæbner os, Azcona opruster os.

Koranen der spises, er Kåre Bluitgens kommenterede udgave. Det var den eneste han kunne få i københavnske butikker, og den var billig. Azcona har tidligere spist flere kapitler, men da måtte han til lægen bagefter. Jeg ved ikke om jeg overfortolker, det indtryk han gjorde på mig, men fotografiet hvor han spiser, har under mit indtryk fået et dunkelt-varmt skær af linolie og Goya over sig. Af nadver. (klik fotos f. helskærm)

Fortsæt med at læse “Abel Azcona: Eating a Qur’an in Copenhagen”

Det er værd at bemærke, at den første autoriserede oversættelse til engelsk kom i dag. Der har været andre, men det har været fribyttere. Denne er godkendt af forfatteren. GOV: We Changed Our Lives.

‘Ni har startat ett krig mot män’

Dennis Nørmark slår i bolledejgen på DN og i Politiken. DN har blødgjort tiltlen til “Kære Svenskere” hvor den i Politiken hedder Jeres nyfeminisme er usympatisk, kære svenskere. Jeg ved ikke, om han ved hvilken sjælden ære det er, at han må skrive på DN Debatt. Måske er det fordi det handler om deres kongstanke – kønskrigen. Det er som bekendt ikke min, jeg mener det er en pseudodiskussion, der kun påkalder sig interesse som symptom på et venstreideologisk, top-styret samfund, der har fået lov at gå over gevind. Jeg savner lidt, at det er en elite-idé. Medelssvensson ‘skiter i den’ og griner af de forrykte. Men Nørmark er god:

Ni har startat ett krig mot män genom att främja kvinnor och därmed diskriminera män betydligt mycket mer än vi gör i Danmark. Ta exempelvis det senaste påfundet om att införa en högre skatt för män. (Ett förslag i Umeå kommun, reds anm.) Naturligtvis blir de förbannade eftersom det är ett gement tjuveri. Det skapar bara nya offer, även om ni har fått det framargumenterat att män har en så stor moralisk skuld att de sannerligen borde tåla att hamna på minus här. Därutöver diskriminerar och förtrycker ni genom ett uppträdande och ett språk gentemot män i den offentliga debatten som, om det hade varit män som betedde sig på samma sätt, omedelbart hade uppfattats som sexistiskt.

Genom att göra allt detta har ni inlett ett bittert, ondskefullt och orättfärdigt krig mot det andra könet. Frånsett det faktum att ni inte har något att vinna på det, så kommer det också att leda till ett totalt bakslag. För förr eller senare kommer männen inte längre att vilja vara del av ett så kallat jämställdhetskrig, som innebär att de är på förhand dömda. Att de ska förlöj­ligas, och deras värderingar och sexualitet sölas ner. Därför kommer de så småningom att vända sig emot er och så kommer alla att förlora. Pendeln vänder bara tillbaka igen.

Vi har valt en lite annorlunda väg i Danmark, eller jag tror vi är på väg att göra det. Här kommer vi steg för steg att begripa att vi alla, män som kvinnor, har något att vinna på jämställdheten. För om man sätter kriget i system och straffar männen för att de är män, så kommer man aldrig att uppnå det enda som kan skapa jämställdhet. Nämligen att männen kan se det som en fördel för sig själva. Kära svenskar. Detta är anledningen till att inte bara kvinnorna kommer att förlora detta könskrig. Nej, alla svenskar kommer att förlora.

Och detta är anledningen till att Danmark har kommit längre i frågan om jämställdhet än ni.Vad ni än har inbillat er.Dennis Nørmark är dansk antropolog, författare ochs skribent. DN

Frankrig: Jihadisternes kritiske masse

Der er sikkert andre, der har spurgt sig selv, hvor mange af politikernes egne voldsparate fanatikere vestlige sikkerhedstjenester klarer at overvåge. Det lader allerede til at knibe, Woolwich, Paris, Boston, Toulouse, Liège – fem overvågede smuttede igennem på kun et par år. Nuvel, vi får se hvem der skal lade livet næste gang for en der også ‘har været i myndighedernes søgelys længe,’ en ringe trøst for ofrene. I Frankrig og England ser det temmelig sort ud: “Mindst to millioner franske muslimer ‘hylder radikal islam.” skriver den kendte journalist Élisabeth Schemla i en ny rapport. Hvis man forstår fransk optræder hun om rapporten i dette radioprogram fra min. 4:45 og på France 24 TV i en 12 minutter.

“There are several dozens, perhaps even several hundred, potential Merahs in our country,” Valls somberly observed during a press conference on May 29. Indeed, investigations linked to the bombing on September 19, 2012, of a kosher shop in Sarcelles led the police, one month later, to a ramified Islamist network involved in stockpiling weapons and explosive material and in gathering information about Jewish personalities and organizations. Sources say that several other networks have been found since then.

The ultimate explanation for the French security agencies’ shortcomings or inconsistencies may be the extent to which radical Islam, a philosophy and a way of life that rejects democracy and the open society, has grown among the French Muslim minority.

Elisabeth Schemla, one of France’s most respected journalists, just published a thorough investigation on French Islam, Islam, l’épreuve française (Islam, The French Test). According to her, there are at least 7 million Muslims in France. But the relevant point, Schemla says, is that, by all accounts, about one third of that community — 2 million people at least — “is embracing radical Islam.” And this subgroup is clearly expanding, either by winning over more Muslims or by attracting converts.

Fortsæt med at læse “We Changed Our Lives”

Douglas Murray at the Cambridge Union Society, 31.1.2013. Andre deltagere er Tariq Ramadan, Richard Dawkins og ærkebiskop Rowan Williams. Jeg har noget til fælles med Murray. Jeg er vokset op i et ikke religiøst storbymiljø, jeg er døbt men ikke konfirmeret, jeg er medlem af folkekirken, men har trods grundig kristendomsundervisning aldrig haft et religiøst øjeblik. Jeg var glad for at synge hele salmeskatten i skolen, for jeg kunne lide musik og ord jeg endnu ikke forstod.

Alligevel er jeg ikke ateist, jeg synes de er bogstavelige og umusikalske, og min påskønnelse af kristendommen er kommet med alderen, ikke mindst takket være mødet med mange, kloge præster. Jeg føler mig hjemme i kirken, selvom jeg egentlig ikke burde. Det er kort sagt ikke andet end paradokser, og hvis man ikke kan leve med dem, får man det uvægerligt svært. Kristendommen selv er fuld af paradokser, så jeg ville nok være blevet en god kristen, hvis det havde maget sig sådan, men jeg er født tvivler. – Murray’s nye bog er netop kommet, han skriver om den i dag på Spectator: Islamophilia – a very metropolitan malady. – Søren Ulrik Thomsen er en troende kristen og som de fleste folkekirkekristne uden at gøre et nummer ud af det:

“Politik får det værste frem i enhver, altid i en god sags tjeneste”

Der er nogle folk, der spørger: Hvorfor udtaler kunstnere sig ikke mere om politik? Men at jeg er forfatter, gør jo ikke, at jeg har mere forstand på politik end min bror, som er bankmand. Tværtimod har det ofte vist sig, at kunstnere har været til fals for totalitære ideologier, fordi de tit har et æstetisk blik på politikken.

Først var jeg for tynd til at holde mine bukser oppe med livrem. Så holdt jeg op med at ryge, og så blev jeg for tyk til det, så seler har ligesom været løsningen hele vejen igennem.

Den store læseoplevelse i år har været Bent Flemming Nielsens introduktion til den schweiziske teolog Karl Barth. Selv om jeg står på tå under læsningen, forstår jeg nok kun 20 procent, som så til gengæld virkelig får låget til at lette. For kun det, man næsten fanger, bringer én videre. I bøger, hvor man forstår hvert eneste ord, står der jo ikke andet end det, man vidste i forvejen.

Jeg tror på fremskridtet og oplysningen og på, at vi ved fornuftens hjælp hele tiden skal gøre verden bedre for så mange mennesker som muligt. Og samtidig synes jeg, at kærligheden er et mysterium, og at der findes en ondskab hinsides enhver fatteevne. Derfor tror jeg også både på Gud og på Djævelen. Søren Ulrik Thomsen: Har man talent på et område, mister man retten til at være amatør på andre.

Den nye antisemitisme i Europa

Jew Bashing: The New Anti-Semitism, canadisk dokumentar i fire dele sendt i maj 2013. Antisemitisme i Europa, USA, Canada og Mellemøsten. De kan alle ses her. Bemærk især scenerne fra Malmø og dem med Tony Blairs svigerinde, Lauren Booth, der arbejder for iranske Press TV. En led strigle, – det ligger til familien – som nu er gift med en bigamist ved navn Sohale Ahmed.

Fortsæt med at læse “En ikke-troendes forsvar for religion”

Man kommer til at tænke på Nick Lowes gamle sang, når man betragter svenske Moderater i denne tid. En for en eksploderer de som popcorn i en gryde. Kan det holde over et år til, indtil Reinfeldt kan trække sig tilbage? Forleden kunne man høre minister for fjernkolonisering Ullenhag ufatteligt svagt argumenterende mod Jimmie Åkesson i TV om den svenske forstadsopstand. Er han lidt dum eller har han bare en dårlig sag? Han skal bæres ud – så hjælp ham dog! Dagen efter den moderate Olle Engströms ekskluderingslæserbrev skriver den moderate Björn Schaerström så denne kanonade:

Denna gång om migrationspolitiken med migrationsminister Tobias Billström som under en knapp timme understödd av dussinet power point bilder presenterade moderaternas och regeringens migrationspolitik. Som bl.a. visade att Sverige år 2012 i förhållande till befolkningen tog emot 6 gånger fler asylsökanden än Tyskland och 20 gånger fler än Italien och att vi med ca 44,000 mottagna i absoluta tal placerar oss som nummer tre i Europa. Samt att prognosen för 2013 pekar på ytterligare 54,000 sökanden där ministern utan närmre förklaring berättar att i genomsnitt ungefär 2/3 får avslag vilket skulle innebära ytterligare 15-20,000 nya invandrare för året.

Detta i ett land som i princip saknar tillväxt, som på några få decennier förlorat väsentliga delar av sin exportindustri, som har hög och stadigt växande arbetslöshet, som har ett av världens högsta skattetryck och bland världens högsta levnadsomkostnader, som har världens sannolikt mest skuldsatta befolkning, ett pensionssystem på väg i ”konkurs” och ett ekonomiskt klimat där så gott som samtliga kommuner, landsting och offentliga institutioner sedan länge kämpar med att få resurserna att räcka till det prioriterade. Förhållanden migrationsministern inte berör med en stavelse.

På samma sätt som han inte heller berör de påfrestningar det kan innebära för ett land där en växande andel icke självförsörjande innevånare skall försörjas av allt färre arbetande som skall finna motivation att stiga upp varje morgon för att jobba allt hårdare för att sedan tvingas ge bort en del av de gemensamt inarbetade resurserna till icke intäktsbidragande okända. På samma sätt som han inte heller berör vare sig kostnader eller de långsiktiga finansiella prognoserna för den invandring som han, under upprepad försäkran om de för landet i allt väsentligt positiva effekterna, tecknar i så gott som uteslutande ljusa färger. MIGRATIONSMINISTER BILLSTRÖM KUNG ÖVER ÄRLIGHETENS HAVERI, Björn Schaerström Ledamot (m)

Glæder

Fortsæt med at læse “Cracking up?”

af Tim Pallis

For et moderne øje er Muhammeds karakter i den grad usympatisk. Det lægger man bestemt heller ikke skjul på i islams sunnah-skrifter Siraen og haditherne. Man får et meget negativt indtryk, når man læser om ham i disse tekster. Vi må dog være forsigtige med ikke at fejlfortolke i overensstemmelse med vore dages moralbegreber. Familieetik og moral var ganske anderledes i den arabiske middelalder.

Man kan heller ikke bruge ret meget af vor egen middelalders moralbegreber nu til dags. Det er forøvrigt ikke længere end 225 år siden, at man her i landet huggede kriminelle og politiske fjender i småstykker på skarfottet og hængte dem op på hjul og stejle.

Den nyere islam forskning tyder på, at de islamiske lærde i samarbejde med magthaverne i de første 300 år efter Muhammeds påståede død i 632 konstruerede en virkelighed omkring Muhammed, som var gennemtænkt i mindste detalje. Skønt de biografiske oplysninger ligner et karaktermord, er der slet ikke tale om et sådant, men om en nøje formuleret strategi med vægt på, at Muhammed skulle fremstilles som “profeternes segl” dvs. den allersidste af familien Abrahams ætlinge. Derfor måtte Muhammed hverken have sønner eller adopterede sønner, der overlevede ham. Alle mandlige efterkommere af Abraham kunne nemlig blive profeter. Men i og med at Muhammed er “profeternes segl”, skulle der ikke komme flere profeter efter ham.

De moralsk forkastelige beretninger om Muhammed i de kanoniske skrifter må ses som nødvendige konstruktioner i et teologisk og politisk fremtidssyn, som det kan være vanskeligt at gennemskue. Der er sandsynligvis ikke historisk belæg for noget som helst, der er beskrevet i sunnahen om Muhammed og hans familie. Det er altsammen en biografisk konstruktion til brug for en fremtidig teologisk og politisk magtovertagelse af verden. Alt i de kanoniske tekster handler om at styrke Muhammeds status som både profet og det perfekte menneske til efterlevelse af alle muslimske mænd.

Islams konstruktion har igennem 1400 år vist sig at være endnu mere skarpsindig udtænkt end selv Niccolò Machiavellis (1469-1527) bog Fyrsten, som er en lærebog i hvordan man får magt og beholder den skrupelløst. Det er en nøgtern og ironisk anbefaling af kynisme og en opfordring til hårdhændet behandling af modstandere. Fyrsten er Vestens bud på, hvordan man i et enevældigt politisk system kan fastholde magten i fremtiden. Tokugawa regimets politik overfor de store lensherrer i Japan (1600-1868) er et andet skarpsindigt og effektivt bud på at beholde magten.

Den 13. Februar 2013 udtrykte Det Muslimske Broderskabs åndelige leder i Qatar Yusuf al-Qaradawi (f. 1926) til Al-Jazzeras “Sharia og liv” show, at anvendelsen af dødsstraf for de, der forlader islam, er en nødvendighed, idet han tilføjede: “Hvis man havde afskaffet apostase straffen ville islam ikke eksistere i dag”. Det er et interessant bud på, hvordan man i islams politiske konstruktion bruger en afskrækkende metode for at bevare magten i fremtiden. Der er ikke forskel på religion og politik i sharia islam.

Der er mange andre detaljer i islams konstruktivisme, som jeg kan nævne i flæng uden af komme nærmere ind på de enkelte ting: Halal og Haram; tilladt og forbudt; rent og urent; at kvinden ikke har nogen stemme i samfundet; æresdrab på kvinder; voldtægt, som ikke straffes; drab på homoseksuelle; ingen kunstnerisk frihed; ingen ytringsfrihed; dødsstraf for kritik af Muhammed og islam; enhver fredstraktat udløber før 10 år; intet erobret land i historien opgives; vantro er et angreb på islam; forældre, som dræber deres børn, straffes ikke; osv. osv.

Fortsæt med at læse “Den politisk-religiøse konstruktion af islam”

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Upploppen och de anlagda bränderna i svenska förorter har riktat internationell uppmärksamhet mot Sverige och föranlett omfattande publicitet i internationella media. Förenklat kan reaktionerna delas upp i två kategorier. Den ena gnuggar sig häpet i ögonen – “Oj, hur kan detta hända i mönsterlandet Sverige?”

Den andra är öppet skadeglad mot ett land som länge har spelat världssamvete och kritiserat andra men själv nu bokstavligen sitter i skiten. Sällan har avgrunden mellan Sveriges självbild och andra länders bild av landet avtecknat sig så tydligt. Sverige är inte längre ett land att avundas. Folkhemmet börjar lukta illa. Ut över världen sprider sig en odör av självgodhet, förljugenhet, enfald och hyckleri.

I utländska öron låter namnen på de svenska förorterna som namn ur Ikéakatalogen: Tensta, Rinkeby, Husby. Bara bokhyllan Billy fattas. Det är i Husby och många andra förorter över hela landet som nya invandrare och flyktingar hamnar.

I motsats till den svenska ursprungsbefolkningen har de garanterad förtur till bostad, och de lägenheter de får har en standard som de inte ens skulle kunna drömma om i de länder de kommer ifrån. De har samma demokratiska fri- och rättigheter som de som tillkommer landets ursprungsbefolkning. De har tillgång till hela det svenska gottebordet av sociala förmåner, och dessutom speciella förmåner som enbart tillkommer invandrare, till exempel så kallade instegsjobb.

Inget annat land erbjuder sådana förmåner

Om du har fått dina asylskäl prövade och fått avslag eftersom du saknar asylskäl kan du stanna kvar illegalt i Sverige. Du belönas då med fri skolgång samt sjukvård, tandvård och mediciner för det facila priset av 50 kronor. Svenska folket betalar. Om du har fått uppehållstillstånd behöver du inte arbeta utan kan låta dig försörjas av svenskarna livet ut. Du kan göra regelbundna semesterresor till det land du påstår dig ha flytt från. Socialen, det vill säga skattebetalarna, betalar. Inget annat land i världen har någonsin erbjudit andra länders medborgare så generösa sociala förmåner som Sverige.

Osmaklighetsrekordet sätts av Andres Lokko

Ändå vältrar sig politiska och mediala aktörer över hela det politiska panoramat i skuldtyngda själv- och samhällsförebråelser om klassklyftor, arbetslöshet och utanförskap. En parad av vänsterdebattörer har i samband med förortsupploppen passat på att vädra hela sitt innestående lager av klyschor. Andres Lokko i Svenska Dagbladet tar osmaklighetsrekordet genom att jämföra unga kriminella invandrarmäns eldhärjningar i svenska förorter med den svarta befolkningens kamp för mänskliga rättigheter i USA på 1960-talet. Utan att skämmas citerar han Martin Luther King’s ord:

”A riot is the language of the unheard.”

Ett upplopp är de tystades språk. Ursäkta, men vem tystar de svenska invandrarna? Sanningen är att Sverige hade kommit mycket långt på väg mot jämställdhet och välstånd innan den socialdemokratiska regeringen under ledning av Olof Palme kring 1970 kläckte den geniala idén att importera ett nytt proletariat från tredje världen när det svenska började ta slut. Det som tjusigt kallades “solidarisk flyktingpolitik” byggde på idén att svenska folket skulle skänka bort det välstånd de hade arbetat ihop till dem som inte förmår åstadkomma något eget välstånd. Klassklyftorna är skapade av politikerna själva.

“De här förorterna är ingen slum”

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Sverige är fredsskadat”

Av S R Larsson

Du är uppenbarligen stolt över att vara en svensk journalist. Enligt din egen utsaga ingår i din gärning att undvika att skriva sanningen när sanningen inte stämmer överens med den svenska regeringens invandringspolitik. Du säger själv i intervjun med Timbros Mediainstitut:

“…snacket om konsekvensneutralitet är ju bara nys i de här sammanhangen: jag tycker rakt av att journalistiken ska sträva efter att inte spä på främlingsfientlighet och det är uppenbart att vi ofta faktiskt går runt katten kring het gröt när vi kommer till så kallad förortsproblematik”

Till att börja med antar du att kritik av invandringspolitiken är detsamma som någon slags “främlingsfientlighet”. Du har med andra ord ideologiserat frågan redan innan du börjar analysera den och bedöma hur du ska rapportera om den. Men än värre är egentligen att du utgår ifrån att din granne, din bror, dina gamla skolkamrater inte kan hantera sanningen om kravallerna i Husby. Du tror att du, som journalist, har rätten att avgöra vad dina medmänniskor bör eller inte bör få veta om den värld de lever i.

Det är inte så lite förmätet av dig och dina journalistkolleger att ta på er den rollen. När ni journalister sätter sig till doms över sina medmänniskors intelligens och kompetens att fatta beslut, då har ni i praktiken också sagt att “kunden har alltid fel”. Ty de ni sätter er till doms över är ju, trots allt, allmänheten och allmänheten är era kunder.

Inte undra på att era upplagesiffror faller, era läsare sviker och att svenska media inte överlever utan presstöd längre.

En annan aspekt av ditt uttalande om “främlingsfientlighet” är att du och dina kolleger inom svensk journalistik aktivt stödjer regeringen i dess invandringspolitik – och därmed aktivt väljer att undertrycka en stor, skeptisk opinion bland svenska väljare som kom till uttryck i valet 2010.

Det här är kanske den värsta sidan av vad du och dina kolleger tar er för. Det finns journalister runtom i världen som blir mördade för att de kritiserar regimen i sitt land. Det finns journalister som skriver vad regimen vill för att de inte vill bli kastade i fängelse.

Riskerar du livet om du skriver något sakligt om svensk invandringspolitik? Kommer staten att kasta dig i fängelse? Självfallet inte. Du väljer av egen fri vilja att undertrycka sanningen om svensk invandringspolitik därför att du vill jobba på Dagens Nyheter och Dagens Nyheter tillåter inte saklig rapportering i den frågan.

Det är kort sagt bekvämt att inte säga sanningen om svensk invandringspolitik.

Journalistik ska i grund och botten handla om mod att rapportera sanningen och om respekt för läsaren. Ulrika By, du och dina kolleger inom svensk journalistik är varken sanningssökande eller modiga. Ni har gjort er själva till maktens knähundar.

Det är alltid farligt för ett land när journalister blir bekväma. Det är ännu farligare i ett land som Sverige där den politiska normen är likriktning, inte åsiktspluralism.

Jag tror inte du kan tillräckligt mycket om svensk politisk nutidshistoria för att till fullo uppskatta vad jag syftar på. Gjorde du det skulle du inte välja den bekväma vägen i livet. Men det gör ingenting – allt jag vill avsluta med är att jag är lika glad att jag inte bor i Sverige idag som jag är att jag inte bor i Tyskland 1932 eller Chile 1972.

Mvh,  S R Larson

Gallup: Hollænderne har fået nok af islam

The Netherlands has enough of Islam. More than three quarters of the Dutch (77 percent) believe that Islam is no enrichment for our country. More than two-thirds – 68 percent – say that there is enough Islam in the Netherlands. It is striking that a majority of voters from all political parties (from PVV to VVD, CDA, D66, PvdA, SP and 50plus) share this view. A poll conducted by the research bureau of Maurice de Hond (the Dutch equivalent of Gallup), commissioned by the PVV, among a representative sample of over 1,900 people also shows other striking results:

A majority of 55 percent favors stopping immigration from Islamic countries.

63 percent say: no new mosques.

72 percent favor a constitutional ban on Sharia law in the Netherlands.

64 percent say that the arrival of immigrants from Islamic countries has not been beneficial to the Netherlands.

Nearly three-quarters – 73 percent – of all Dutch see a relationship between Islam and the recent terror acts in Boston, London and Paris.

PVV leader Geert Wilders: “The results are very clear. The Netherlands has had enough of Islam. The majority do not want new immigrants from Islamic countries, nor any new mosques. They think that Islam is no enrichment for the Netherlands and say: Enough is enough. I will confront the Dutch government with these findings and demand that we finally stop the Islamisation of the Netherlands. For a long time is has been claimed that anti-Islamic opinions are extremist. It is clear now that they a majority of our people supports them!” Click here to read the opinion poll conducted by Maurice de Hond (Dutch) Reaction Geert Wilders to Islam poll: “The Netherlands has had enough of Islam”

Förordet till Jimmie Åkessons nya bok är en mix av S-ikonen Per Albin Hanssons ord och partiledarens egna. Tilltaget får flera tunga S-toppar att svara med ilska mot SD-ledaren. – Det visar hur borta han är. Det är förfärligt, säger förre LO-ordföranden Stig Malm.Åkessons nya bok retar socialdemokrater

At Sverigedemokraterne langt hen er socialdemokrater ligesom Dansk Folkeparti kommer ikke bag på nogen, formentlig heller ikke disse, der bare tænker med gru på, hvordan det er gået det danske socialdemokrati efter deres forræderi mod egne vælgere i universalismens navn. Når man er mere solidarisk med Mogadishu end med Malmø, vil man skabe et nyt parti. SD er deres egen opfindelse, men det kan de ikke så godt sige højt.

Sveriges Medborgargarde

BEMÖTANDE AV “MEDIAS” LÖGNER

Tilsendt. Jeg ved ikke, hvem de er. Jeg kender dem kun fra mediernes mildt sagt anderledes beskrivelse, der synes at være fabrikeret af EXPO: Kraftigt brottsbelastat medborgargarde og Detta är de dömda för, der har et minimum af tillid her. Hvis beskrivelsen her passer, er det interessant. Lidt for interessant, måske, en svag odeur af Weimar over det. Det er ord mod ord, man må selv afgøre, hvad man tror på. Dette er kun at betragte som dokumentation.

De senaste veckorna har mordbränder härjat runt om i förorterna, polis och andra samhällsnyttiga myndigheter har attackerats av invandrargäng som vägrat underkasta sig svensk lag. Kaos och anarki har helt enkelt varit ett normaltillstånd i förorterna, ett tillstånd som ingen normal människa önskar i ett civiliserat samhälle. Polisen har i sin uppdragsbeskrivning som uppgift att stävja dylika händelser, men myndigheten har fatalt misslyckats med att stoppa de här attackerna på det svenska samhället och i en förlängning dess medborgare.

Detta är bakgrunden till att ”Sveriges medborgargarde” grundades, dvs en önskan om att Sverige skall återgå från kaos, skadegörelse och anarki till lugn och ro. Hundratals män och kvinnor samlades under den förutsättningen, dessa kom från alla möjliga miljöer och områden, men man enades genom den minsta gemensamma nämnaren – nämligen att man ville stävja förortsupploppen och angreppet på det svenska samhället.

Fredagen den 25:e maj samlades medborgargardet bl.a. på Älvsjömässans parkering för att senare gemensamt bege sig ut i förorterna och stävja upploppen. Medborgargardet åkte gemensamt till Tumba då information gått ut om att mindre bränder startats i Storvreten, de första för kvällen. Väl på plats i Storvreten så möter medborgargardet ett gäng om 20 personer i den omedelbara närheten av mordbränderna, dessa har ingen avsikt att diskutera utan börjar omedelbart att gå till angrepp på medborgargardet genom stenkastning. Ett beslut tas om att jaga iväg vandalerna så att brandkåren kan släcka de bränder som startats utan att utsättas för attacker från stenkastande vandaler.

Fortsæt med at læse “” Det är förfärligt i dagens universella samhälle””

The standard answers of the left are wrong.

From an American perspective, the Swedish riots hold at least two lessons. First, they illustrate the weakness of the left’s go-to explanation for mob violence—that it is a function of inequality and poverty. Sweden, after all, is an exemplary country in terms of both social equality and treatment of minorities. But not even in Sweden, apparently, is taxpayers’ generosity sufficient to maintain law and order, according to this standard interpretation.

Second, the riots are a reminder of the left’s inexhaustible egalitarian ambitions. Not even in a welfare state like Sweden is the left willing to abandon the idea that the solution to violence and destruction lies in ever more social programs and more radical redistribution of wealth. There is always a new, absolutely necessary social reform waiting around the corner. What is the actual situation in Sweden, then? What are the intolerable social injustices that force young men into the streets? [..]

In other words, the Swedish riots pose a real challenge to the standard progressive theory, which tends to explain social problems with reference to a lack of resources, inadequate public investments, and uneven distribution of wealth. If not even egalitarian Sweden is spared riots and violence, and if the progressive theory is the answer, to what lengths must we go in order to persuade unruly youths to channel their grievances through the democratic process? Paulina Neuding i Weekly Standard

Neuding gendriver udmærket den svenske, socialpsykologiserende standarforklaring på opstandene, som hele det politiske spektrum abonnerer på, da de alle er lige værdipolitisk røde, men hun er også selv udfordret: Hun har ikke så meget som antydningen af et eget bud på, hvorfor det skete. Er hun blank eller bange for at være ærlig?

Så skriver hun at “In the American blogosphere the idea has spread that the Swedish riots are related to Islam. This is not the case,” og det er jo rigtigt nok. Der er ikke påvist nogen sammenhæng overhovedet, hvilket dog ikke betyder, at der ikke kan være en. Foreløbig står vi altså med forkerte svar, og Neudings ikke-forklaring på opstanden (der intet havde med en machetesvingende, sindsforvirret portugisers død at gøre.) Måske er det så enkelt, at der er grupper af unge der keder sig, har en småtbegavet forkærlighed for ildebrande, som dansk politi siger, og har et medbragt, kulturelt had til statsmagter og deres repræsentanter, siden det nu gentager sig i enhver europæisk indvandrerforstad. Måske ved Säpo noget, de ikke har fortalt offentligheden? Riksdagen gør i al fald ikke, kan man høre. Én ting er sikkert – det kommer igen og også denne sommer og det rette ord for det, er lavteknisk terror uanset hvad grunden er.

Et andet bud på engelsk, der går længere i kritikken, men ikke meget i forklaringen. Måske er det som med visse sygdomme: Man kender forløbet, men ikke den præcise årsag og der er kun pseudokure for den: Åreladninger og Riksdagsdebatter. MARGARET WENTE, Sweden’s immigration consensus is in peril i canadiske Globe and Mail:

When the immigration minister, Tobias Billström, mildly suggested that “we need to discuss the volume” of immigration, his own party nearly disowned him. What accounts for this excruciating excess of political correctness?

The best explanation I have heard comes from Jonathan Friedman, an American anthropologist who is married to a Swedish woman, and lived in Sweden for several years before moving back to California. He blames a “politics of submission by Swedish elites.” Continued large-scale immigration, he told me in an e-mail, is untenable in a situation of economic decline. But Sweden’s elite “refuses to see what is really happening and instead holds on to absurd ideologies of immigration as enrichment.”

In other words, such outbreaks are bound to happen. And they are bound to create big cracks in Sweden’s famous tradition of social cohesion. As Swedes redistribute more and more of their wealth to people whose habits are culturally alien, and who are permanently dependent on the state, the immigration consensus is bound to crack. We love to envy Sweden. But really, it’s Sweden that should envy us.

– Jeg har sikkert løjet lige så meget som alle andre. Men jeg har haft den lille fordel i mit temperament, at jeg hellere ville lave skandale end lyve. Og jeg har aldrig været rigtig vild efter at høre til en gruppe, snakke nogen efter munden for at blive anerkendt. Det er mit temperament og ikke min karakter, som har beskyttet mig mod at blive så forløjet, som jeg finder min samtids intellektuelle. En gruppe jeg naturligt hører til, men som jeg foragter lige så dybt som min samtids journalister. Eller næsten lige så dybt. Jeg tror, pressen er det mest forløjede, der findes. Selv en billig luder stoler jeg mere på end på 99 ud af 100 journalister.

Omkring sidespring har jeg forsøgt at lyve. Det kan jeg godt huske. Men på en eller anden måde har det altid givet bagslag. Det bedste, man kan gøre omkring sidespring, er at sørge for, at man ikke bliver bedt om en forklaring. Så undgår man at lyve. Sentura interview med Mogen Rukov.

Jeg faldt tilfældigvis over dette pragtinterview efter at have hørte denne radioudsendelse med Rukov. Vi lyver jo allesammen, politikere og jornalister sikkert mest af alle. Løgn i politik er en del af jobbeskrivelsen. Borgmester Allerslev lyver for eksempel rutinemæssigt om hvem der mishandler homoseksuelle, og hun bliver i følge Rukov et mindre menneske hver gang, selv om hun måske betragter det som en nødløgn, der går til et godt formål. Hvis løgn er skadeligt for et menneske, må det også være det for et land, se på svenske politikere, de ved ikke længere hvem de selv er. Denne svensker løj og denne svensker løj så stærkt som en hest kan rende og hele Riksdagen er druknet i én megaløgn. Jeg lyver selv om småting for at få det hele til at glide, undskylder jeg mig. I går løj Safia Aoude tykt, da hun om en gammel sag sagde i Berlingske:

Blogindlægget handlede om, at det er farligt at benægte holocaust. Jeg klagede til Pressenævnet, fik medhold og der blev bragt et dementi i Avisen.dk,« siger Safia Aoude og tilføjer: »Når man er muslim og kæmper for islamiske sager, og islamkritikere ikke kan finde på andet, forsøger de med karaktermord.«

Se pressenævnets kendelse nederst. Det er løgn, Aoude! Jeg vil tro at Rukovs notoriske afsmag for islam blandt andet skyldes, at den har løgnen indbygget i sig, hvor sandheden er et ubetinget ideal i kristentendommen. Hvor mange muslimske forbrydere tilstår af sig selv ved danske domstole? Måske ved Aoude slet ikke hun lyver, hun har som Rukov siger, måske mistet så meget virkelighed at hun ikke aner det. – Interviewet er fra en berømt dato: 11 september 2001, men sådan er det med Rukov: Det originale og sande bliver ikke forældet.

Muslims in prison up 200%

THREE times as many Muslims are in prison than 15 years ago — sparking fears that jails could become a hotbed of radicalisation. The number rocketed from 3,700 in 1997 to 11,250 last summer. The rate of increase is EIGHT times faster than that of the overall prison population. It means 13 per cent of lags in our jails are now Muslim, compared to just six per cent in 1997.

Tory MP Nick de Bois said: “We must be focused on the risks.” Shoe bomber Richard Reid, 39 — who tried to set off explosives on a transatlantic flight — converted to Islam and was radicalised while in jail. Sun.UK.

Når oprindelige englændere kommer i mindretal

Artiklen om Office for National Statistics (ONS), May 16 behandler to grupper: Kristne i England, der kan komme i mindretal om kun tyve år (islam fordobles for hvert tiende år med den nuværende udvikling) og oprindelige, etniske englændere, der vil komme i mindretal omkring 2070, stadig forudsat den nuværende udvikling. Hvis man synes det lyder som en lovlig rabiat udlændingepolitik, skal man huske at svenskerne er på en kurs, der endnu hurtigere (og her) vil gøre dem til mindretal i eget land. Dermed opnås den åbenbart meget attråværdige idealtilstand – der vil ikke længere være nogen majoritet, men kun minoriteter og jeg går ud fra at tanken er, at minoriteter ikke kan være skyldige i ondskab.

Det svenske folk, der i dag kun er sprogligt dekonstrueret, vil være det i virkeligheden også. Det er måske den overordnede idé – at afskaffe ondskaben. Blairs idé var mindre ambitiøs, han ville bare afskaffe toryerne, en lille omskæring der er ved at fjerne hele organet. Hvad danske vil, udover ikke at støde De Forenede Diktaturer, er ikke sådan at finde ud af. Man kan måske sammenfatte det sådan: Svenskerne skal afskaffes for at gøre verden god, englændernes afskaffelse er en beklagelig collateral damage, og danskernes er noget der skete mens politikerne fumlede med at beslutte sig for noget, der ikke fornærmer nogen.

Islam is on track to become the dominant religion in Britain within the next generation, according to new census data published by the British government.

The numbers show that although Christianity is still the main religion in Britain — over 50% of the population describe themselves as such — nearly half of all Christians in Britain are over the age of 50, and, for the first time ever, fewer than half under the age of 25 describe themselves as Christian.

By contrast, the number of people under 25 who describe themselves as Muslim has doubled over the past ten years: one in ten under the age of 25 are Muslim, up from one in 20 in 2001. If current trends continue — a Muslim population boom, combined with an aging Christian demographic and the increasing secularization of British natives — Islam is set to overtake Christianity in Britain within the next 20 years, according to demographers.

Fortsæt med at læse “»Ved hver løgn bliver du mindre menneske«”