One man was killed and another seriously injured on Friday when a man with a baseball bat attacked worshippers in a mosque in the town of Arras in northern France, a police source said.The attacker, who was identified as a 32-year-old French man of Moroccan origin, was suffering from mental health problems and had been treated in a psychiatric hospital several times, the source said.

“The first indications I have is that it is the act of a person who had a psychiatric history,” Interior Minister Claude Gueant told AFP, describing the attack as an act of “incredible brutality.” Baseball bat attacker kills one person, injures 3 others, at French mosque. Muslim man who attacked worshippers at a French mosque is under psychiatric observation. Baseball bat attack in mosque: One killed, one seriously hurt

Vores journalistuniversiteter har ikke rigtig udviklet noget sprog for det, derfor underbeskrives indvandreres forbrydelser mod andre indvandrere i sært uforståelige og akavede artikler, hvis de da overhovedet beskrives. Når kristne “syrianer” i Södertälje forfølger muslimske tilvandrere, når arabere i Danmark optræder racistisk overfor sorte eller kinesere, når en sunnimuslim forleden dræber en shia-imam i Bryssel. Og hvem har dræbt fire franske soldater – hvoraf de tre har nordafrikanske navne – på en uge? Vores nuværende sprog tager kun højde for de ædle vilde og så os andre, de mindre ædle og mindre vilde. Når de ædle går løs på hinanden, eller på andre hidtil anerkendte offergrupper som jøder, homoseksuelle eller handikappede, foreligger der en sprogligt og akademisk set ny, uventet situation.

Nordmænd kommer i mindretal i deres land i 2060 –

et årti efter at svenskerne bliver et mindretal i Sverige

Igjen presenterer SSB befolkningsfremskrivning, denne gangen med fokus på byer og regioner. Igjen underkommuniserer SSB utviklingen, når det sies at Oslo kan ha 50 prosent innvandrere i 2040, mens tallet for Norge er 24 prosent samme år.

Fakta er: I Groruddalen og Søndre Nordstrand blir nordmenn i minoritet i 2015 hvis dagens flytte- og innvandringsmønster fortsetter (HRS-notat 1-2010). I Oslo blir nordmenn i minoritet i ca 2025 under samme forutsetninger (HRS-notat 1-2008). I sistnevnte fremkommer det at nordmenn blir i minoritet i Norge i ca 2060, igjen under forutsetningen at innvandringen fortsetter som i dag. SSB kom frem til det samme i sin fremskrivning i 2011 i høyalternativet. Her sies det at i 2060 vil 48 prosent ha norsk bakgrunn, mens innvandrere og deres etterkommere vil utgjøre 52 prosent……SSBs politiske valg. Innlegg av Hege Storhaug i Aftenposten i dag 15.mars.

Siv Jensen er “svært foruroliget”, men Oslos borgmester ser frem til det store integrationsarbejde. En socialistisk venstrepolitiker frygter at byens bliver delt i en hvid og en farvet. Det er allerede lykkedes ganske godt.

Lone Nørgaard: Islam-debatten lever

Islam-debatten er bestemt ikke – som hævdet i flere medier – død. Den foregår bare ikke så meget i de trykte medier og derfor heller ikke på nationalt TV, som ‘ lever af’ avisjournalistikken/ debatsiderne.
En væsentlig grund til den lavere profil er, at aviser som Information, Politiken og Berlingske meget nødigt optager islam-og indvandrerkritiske indlæg, og at Jyllands-Posten er blevet spagere i mælet efter Muhammed-krisen. Debatten foregår imidlertid på fuld kraft på en række blogs, undertiden på Facebook – og i det hele taget på nettet.
En vigtig pointe er, at en stor del af den danske befolkning ( journalister og den ‘ kulturradikale’ elite, der abonnerer på ‘ systemet Politiken’, undtaget) har taget stilling i spørgsmålet: Indvandrerne bliver kun accepteret, hvis de følger danske spilleregler, og muslimske særkrav skal afvises.
Endelig har debatten fornuftigvis rykket sig fra en kritik af islam til en besindelse på egne værdier. Islam ( muslimske indvandrere) ville nemlig ikke være et problem i Danmark – og Europa – hvis vi fra første færd havde stået fast på egne ( kultur)-kristne værdier og i øvrigt kun havde lukket indvandrere ind, som kan forsørge sig selv.Berlingske Tidende,16.03.2012 (ikke online)

Værste gruppevoldtægt i svensk retshistorie?

Jeg tillader mig at tvivle, men det er det mest kvalmende udslag af svenske politikeres krigsførsel mod deres egne borgere, jeg har læst længe, og jeg orker ikke at kommentere dette ræselskabinet. Læs selv.

I birkenes land er et af de tidlige forårstegn, når de nøgne grene bliver blålilla: træet er vågnet og trækker vand op. Vårsæden er allerede i den fede agerjord på Kullen ved Höganäs. Den varme luft diser med den kolde jord og vinder tilsidst. Solen får os til at misse med de mørke vinterøjne. Det er godt at være i Sverige, når man holder sig til det man ser med sine egne øjne 1:1. (© Snaphanen, klik f. helskærm.)

Fortsæt med at læse “Skånsk forår”

CBN: Belgistan? Sharia Showdown Looms in Brussels. Sam van Roy, som optræder i programmet, er en kendt belgisk cykelrytter der netop har redigeret bogen: De islam. Kritische opstellen over een politieke religie. (Islam. Kritiske essays om en politisk religion.)

Tre franske soldater skudt ned i bagholdsangreb – i Frankrig

Tre franske falskærmssoldater blev skudt ned og dræbt torsdag eftermiddag af en bevæbnet mand på motorcykel i Montauban nord for Toulouse, der flygtede iført hjelm med visir. Den første rapport talte om to dræbte, men den tredje alvorligt sårede døde senere. Han havde søgt tilflugt i en forretning, hvor morderen koldt gjorde det af med ham. De tre mænd var 28, 26 og 24 gamle. En kilde tæt på efterforskningen siger, at skyderiet fandt sted omkring 14:10 på, ikke langt det 17. Faldskærmsregiments hovedkvarter (RGP).

Det er anden gang på fem dage, at soldater er ofre for snigskytter på motorcykel i Toulouse-området, men efterforskere mener ikke, der er forbindelse mellem de to sager. En 30-årig soldat blev søndag skudt i hovedet og dræbt af en mand på motorcykel i et beboelsesområde i Toulouse. Ifølge France Info er det samme våben der er brugt i begge attentater.

Forsvarsminister Gerard Longuet udtrykte “dyb medfølelse.” Viceborgmesteren i Montauban Brigitte Bareges, sagde at hun var “chokeret og forfærdet,” og at det er “mord, der ligner en ren summarisk henrettelse. Det er det rene barbari, vi har aldrig oplevet noget lignende.” Politiet undersøger spor, der tyder på et velplanlagt bagholdsangreb.

Torsdagens ofre var fra en 1000 mand stor enhed af specialister i minerydning og “urban warfare.” I de senere år har det 17 regiment var indsat i Afghanistan, Libanon og på Balkan. Det blev grundlagt i 1946 og har været aktivt i Sydøstasien og Korea. Montauban er hjemsted for alle Frankrigs luftbårne elite-enheder. Montauban: trois militaires tués par balles en pleine rue, Deux militaires tués, un troisième gravement blessé à Montauban. (Snaphanens oversættelse og bearbejdelse.) 3 French soldiers shot dead at bank machine in second such incident in less than a week. Fotoserie fra Le Parisien.

As they lay on the ground with horrific wounds caused by more than a dozen rounds, the killer shot each man in the head, before escaping on a moped. Nothing was taken from any of the men, and the only evidence left by the killer appeared to be 15 spent cartridges. Chillingly, the entire bloodbath was captured on CCTV, with police tonight analysing the film for clues as to the murderer’s identity.Three French paras shot dead by moped-riding gunman in south-west France town

Historien opdateres. Sveriges officielle propagandastøjsender TT, har en fuldstændig parodisk udgave af denne historie. Måske de læser fransk, men de lader sig ikke mærke med det. (Relateret fra i går: An Algerian muslim drove his car into eight police motorcyclists outside the royal palace at Laeken in Brussels. Marokkaner ville sprænge synagoge i Milano.)

Karikatyrer får vi leva med. De är en del av det moderna bildsamhället. Men nog reagerar jag när svenska konstnärer använder sig av klassiska antisemitiska klichéer. Se på bilden. Judiska råttor, en av dem med gevär, glufsar i sig av den palestinska osten.

I tidningen Dagen kan man läsa om sammanhanget:

“Konstutställning “The holy land – Det håliga landet” har uppfattats framställa israeliter som råttor. Studieförbundet Bilda tillbakavisar och meddelar att den omdiskuterade bilden tagits bort. På fredag invigs “The holy land – Det håliga landet” i Immanuelskyrkan Stockholm, en konstutställning av Stefan Sjöblom och Larz Lindqvist . “Utställningen bygger på intryck från en gemensam resa som konstnärerna gjorde förra året till Israel och de palestinska områdena”, står det i beskrivningen på Bildas hemsida.

– Bilder är ju starkare än ord och tolkningen ligger i betraktarens öga. Men som sagt: Det var väldigt oväntat. Förhoppningen är att utställningen ska skapa dialog mer än debatt och jag tror att det här ska bli bra, jag ser fram emot fredagens vernissage och resten av utställningen med tillförsikt, säger Elisabeth Haag.”

Haag säger att syftet med utställningen är att “skapa dialog”. Hur skulle man kunna ha en dialog om den israeliska ockupationspolitiken när “juden” är en råtta? Jag nöjer mig med att ställa den frågan och visa bilden samt citera studieförbundet Bildas representant Elisabeth Haag. Jag tänker desto mer. Mycket mörka tankar. Thomas Nydahl.

Yttrandefrihet, Sydsvenskan och Sydsvenskans terroristsympatier

I lördags (10 mars ) höll Sverigedemokraterna ett utannonserat torgmöte på Stortorget i Malmö. En samling motdemonstranter utan tillstånd mötte också upp för att med våld hindra mötet. På grund av polisbevakning fick man nöja sig med att störa mötet så att budskapet inte kunde gå fram till de åhörare som trots motdemonstranternas hotfulla uppträdande ändå vågat sig till platsen. Så här beskriver de två journalisterna Anders Sandström och Yvonne Johansson händelsen i Sydsvenskan: ”Polisen spärrade av området framför Rådhuset med ett ingenmansland, så att demonstranterna inte skulle nå att kasta saker på varandra”

Det är ungefär lika verklighetsfrämmande som att beskriva en avbruten Lars Vilks föreläsning med att polisen ingrep och hindrade Lars Vilks och de muslimska aktivisterna från att kasta ägg på varandra. Vad det handlar om är att en grupp människor försöker hindra en annan grupp från att utnyttja sin grundlagsskyddade rätt till att yttra sig! Sverigedemokraterna hade fått tillstånd att hålla sitt möte och borde ha fått göra det utan att utsättas för trakasserier. Genom att polisen inte avlägsnade provokatörerna sattes yttrandefriheten (ännu en gång) på undantag. ’Lugna demonstrationer’ var för övrigt rubriken på artikeln.

Nu hör tryck- och yttrandefrihet inte precis till Sydsvenskans hjärtefrågor. Det pågår i tidningen något av en hatkampanj mot det nystartade Tryckfrihetssällskapet. Det är en förening där medlemskap är öppet ”för alla som stödjer föreningens syften”, nämligen “att kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det…” och “…tillhandahålla stöd och skydd varhelst yttrandefrihet och intellektuell frihet hotas.” En programförklaring som uppenbart upplevs som provocerande.

I februari 2011 la Sydsvenskan upp en propagandafilm för den av USA terroriststämplade organisationen Hizbollah på sin hemsida. Filmen med titeln ”Hizbollah i södra Beirut” var gjord av Hussein El-Alawi. Den kunde då ses på länkadressen här men togs bort efter kritik. Det hade man inte behövt göra; för min skull får medarbetarna på Sydsvenskan sympatisera med vilka terrororganisationer de vill (och hellre öppet än i smyg) även om jag själv tar avstånd ifrån dessa grupper. Det är en del av den yttrande- och tankefrihet som måste finnas i en demokrati. Men det är ohederligt när man i skenet av att förmedla nyheter förvrider verkligheten i propagandasyfte.

Kjell Håkansson

Derfor læser folk blogs: ‘Danskerne stoler mindre på medierne’
Af Nicolai Sennels

Sidste år kunne vi læse, at “Danske aviser er fortsat i frit fald”. Årsagen er, at vi stoler ikke på journalisterne. Læserne er nødt til selv at udvikle alternative ordbøger over det danske sprog for at få hele sandheden. “Ung” betyder muslimer, “højreradikal” betyder islam-kritikker osv. Når 1.-pladsen på mediernes troværdighedsbarometer kun har 67 % af danskernes tillid, er der noget rivende galt.

Ikke underligt, at politiske blogs på internettet knopskyder. Internettets ulønnede fritidsjournalisterne gør i dag mere for demokratiet, ytringsfriheden og Grundloven end vores politikere og medier. Et par overraskende gode forklaringer på annoncør-afhængige mediers uendelige nedtur:

Jyllands-Posten “Danskerne stoler mindre på medierne”: “- Danskerne har en fornemmelse af, at de ikke får hele billedet i de sensationer og konflikter, som medierne blæser op, siger Kim Larsen.”

DR “Her er de mest utroværdige medier” “- Hvis man har en opfattelse af, at en avis ligger et sted på det politiske spektrum, så er man måske ikke lige så sikker på, at man får hele billedet, siger han.”

Listen:
Tallet viser, hvor mange procent af danskerne, der har tillid eller meget stor tillid til det enkelte medie eller tv/radio-program.
Fortsæt med at læse “Klassiskt judehat”

En lang og god dag hos en stadig mere velbevogtet Lars Vilks. Man kan nu ikke kravle ned ad Kullaberg til Ladonia uden to skånepoliser med øresnegle, det kunne vi i august 2010. De mine fotos skal bruges i anden sammenhæng, så blot denne souvenir fra hin universitetsforelæsning i Karlstad for nylig. Et solidt æg, muligvis et økologisk, er nu suget ud og bevaret for kunsthistorien dekoreret med en uspecifik ørkenprofets ansigt. Til gengæld havde Lars Vilks en generøs overraskelse til bloggen, som jeg præsenterer en af de kommende dage. – Her er der i mellemtiden nogle små hunde i kunsten, find dem:

Carré kontra Guillou

af Bent Blüdnikow

Det var ganske let at vælge spionfilmen »Dame, Konge, Es, Spion« i biografen fremfor agent-dramaet Hamilton. Ud over anmeldelserne, der var mere positive over for den britiske film, betød det også noget, at forfatteren til filmen »Dame, Konge, Es, Spion« er den seriøse forfatter John Le Carré, der har en fortid i den britiske efterretningstjeneste under Den Kolde Krig.
Hamilton-figurens forfatter er svenskeren Jan Guillou. Et virkelig råddent æble.
Fra 1967 til 1972 og muligvis endnu længere var han betalt spion for Sovjetunionens efterretningstjeneste KGB. Det er dokumenteret, og det har han selv indrømmet.
Han arbejdede fra 1960ernes slutning sammen med den ultraradikale palæstinensiske terrorgruppe DPFLP, der var styret af Sovjetunionen. Guillou var i Københavns Lufthavn i 1969 for at spionere mod det israelske flyselskab El Als sikkerhedssystemer, sandsynligvis for at hjælpe palæstineniske terrorister med et angreb. Han fortsatte med sine venstreekstremistiske holdninger i den svenske offentlighed og svinede borgerlige debattører til. Hver gang den svenske regering forsøgte at udvise pontentielle terrorister, var Guillou aktiv med artikler for at forhindre det. Hans sympati var altid med terroristerne og aldrig med deres ofre.
Hans selvbiografi er i øvrigt fyldt med løgn – også om hans tid som Sovjet-spion.
Valget af John Le Carré-filmen var som sagt let.
MEN TAG IKKE FEJL. Guillou har altid været og er stadig en yderst populær person i Sverige. Det er han sammen med forfattere som Henning Mankell og Stieg Larsson, der begge kommer fra det yderste venstre og ikke blot var sympatisører, men hardcore aktivister. Så langt ude har vi dog aldrig været i Danmark. Ganske vist var mange danske forfattere venstreradikale sympatisører, men af den bløde og naive slags. Der er noget symptomatisk ved, at de venstreradikale aktivister netop i Sverige har gjort strålende karriere og er populære mediefigurer. I det »progressive« Sverige i Palmes ånd, der ivrigt solgte våben til Libyen og Syrien, havde den slags det som fisk i vandet.
Da Guillou senest var i København til bogforum i november 2011, blev han fejret som en kultskikkelse. Han blev interviewet af danske journalister uden et kritisk spørgsmål om hans landsforræderi. Jeg tænkte på ofrene for det perverse system i Sovjetunionen, hvis undertrykkelse Jan Guillou aktivt havde del i, da jeg fravalgte hans Hamilton-film. Er det tidens historieløshed – ja, en kliché, det ved jeg – der gør, at Jan Guillou kan slippe af sted med sit menneskelige og politiske forræderi både i Sverige og Danmark? »Dame, konge Es spion« var i øvrigt en strålende film, der på lavmælt måde formåede at genskabe noget af Den Kolde Krigs intense drama.- Berlingske Tidende, 12.03.2012 (ikke online)

“Hizb ut-Tahrir om Kvindernes Int. Kampdag: ‘iscenesat hysteri'”
Af Nicolai Sennels

Så gik der endnu en Kvindernes Internationale Kampdag. Og der findes tilsyneladende to slags feminister, de røde og de blå. De røde forsøger at brokke sig til højere høj og flere bestyrelsesposter. De blå har gennem arbejde opnået, hvad de røde forsøger at brokke sig til, og bruger kræfterne på at pege fingre af de rødes klynkeri. Undertrykkelsen af 700 millioner muslimske medsøster rager dem en høstblomst. Lars Hedegaard sagde det meget godt sin klumme En kvindehistorie på selve dagen: “Deres skæbner bliver ofte placeret i et raritetskabinet over eksotisk kultur, der ikke vedkommer moderne vestlige kvinder – og som mænd i hvert fald skal blande sig uden om, med mindre de vil udsætte sig for at blive kaldt fremmedhadere og racister.”

Hizb ut-Tahrirs (også kaldet ‘Hit med-Shariaen’ blandt uvenner) lattervækkende forsøg på at efterligne vestlig argumentationsform minder om en neanderthaler, der har fået en skrivemaskine i hænderne. De fremstår som pseudointellektuelle teenagere, der forsøger at efterligne Vestlig kultur ved at bruge fine ord og venstrefløjsordsalat. På en måde fortænker dem ikke i at foretrække vold – det er ligesom de sprogfattige børn i børnehaven, der hellere slår, fordi de ikke har andre måder at kommunikere på.

De Radikale Venstres kulturrelativisme fungerer fint til at beskrive, hvordan kvinders frihed blot er ‘en kulturel ramme’:

“Det hele er et iscenesat hysteri, der omgærder 8.marts. … Jeg vil ikke bruge så meget spalteplads på at tale om delelementerne, som fx ligeløn, barsel, ligestilling, diskrimination i ansættelser med mere – de er alle aspekter af en bestem kulturel ramme” – Hizb ut-Tahrir: Kvindernes internationale kampdag

Can actors at the National Theatre quote Christopher Hitchens’ destruction of Shirley Williams for her failure to defend freedom of speech against suicide murderers on Question Time, while all the time contorting themselves in athletic dance moves? My somewhat surprising answer is ‘yes they can’.

The DV8 dance company’s Can We Talk About This? is almost a compendium of stories I have covered. The opening section moves from Salman Rushie to Ayaan Hirsi Ali to the Danish cartoon ‘crisis’. It maps the opening section of myYou Can’t Read This Book: Censorship in an Age of Freedom, where I look at the power of religion to provoke censorship and self-censorship. Inevitably, I focus on radical Islam, which in Europe causes more writers to bite their tongues and throw down their pens than any other clerical force. Lloyd Newson, the director, knows it too, and feels the same outrage that the hypocritical pieties of multiculturalism allow ‘liberals’ to go along with anti-liberal restrictions on free speech and women’s rights.[..]

I thought the press night was a triumph, and so did the audience at the National. It applauded the actor/dancers to the rafters. But what of those who believe that multiculturalism has not degenerated into a corrupt movement that allows reactionary men to impose their will on their communities? Nick Cohen: Can we talk about this? 13.03.2012.

Vi omtalte forestillingen sidste år også ved premieren i Australien. Til maj opføres den i Oslo. Hvem bringer den til København? Svaret i Sverige her nedenfor er “nej, det kan vi ikke,” uanset at Svenska Dagbladets højrøvede, ikke særlig sanddru eller velskrivende kulturredaktør påstår, at “det kan vi skam godt.”(Bloggen er på rejse i det nære udland. À tout à l’heure)

Mobbokratiet

Man har sikkert set, at det svenske Trykkefrihedsselskab har måttet indstille et arrangement fordi først den ene og så den anden deltager i panelet hoppede af. Den såkaldt konservative filosof Roland Poirer Martinsson blev udsat for en sand Twitterstorm fra medieetablissementet – Twitter er de pludrende klassers foretrukne sladderspalte – og skrev derefter, at nu han havde undersøgt hvad Trykkefrihedsselskabet var for noget, agtede han ikke at deltage. Han meddelte ikke, hvad han havde undersøgt, som i den grad kunne skræmme ham. Formentlig ingenting. Derefter meddelte en anden, genusseren Pär Ström, at nu hvor “Martinsson havde undersøgt Trykkefrihedsselskabet,” ville han heller ikke stille op. En rigtig helt m/k.

Det er en effektiv taktik i et samfund med en meget stærk social kontrol, man behøver ikke argumentere imod Trykkefrihedsselskabet eller forholde sig til fakta, man mobber bare medlemmer af etablissementet fra at deltage og truer dem med udelukkelse af det gode selskab, så falder de til patten. Episoden er talende og den viser i koncentrat den svenske elites fejghed og provinsialisme. Bloggen Guddommelig Komedi har i det store hele skrevet, hvad jeg ville have skrevet, hvis jeg havde haft tid. “Var der en der pludselig fik ryggrad?” Næh, det var der naturligvis ikke. Karriere og social anseelse er til enhver tid vigtigere end intellektuel integritet og mod:

När jag såg att Roland Poirer Martinsson skulle vara med i nästa tillställning som anordnas av Tryckfrihetssällskapet blev jag positivt förvånad eftersom jag uppfattar honom som en del av etablissemanget i Sverige. Vad nu då? Har en av dem plötsligt fått en ryggrad? tänkte jag.
Tryckfrihetssällskapet har låtit kritiker av invandringspolitiken komma till tals och då är det förvånande att en person från etablissemanget medverkar hos dem. Enligt propagandan är ju all kritik mot invandringspolitiken ett uttryck för ”främlingsfientlighet” och ”hat”, som vi alla vet. Den här gången skulle mötet dock handla om något helt annat. Men eftersom sällskapet har haft en kritisk diskussion om invandringspolitiken tidigare drog sig herr Martinsson ur igen. Så här skrev en av hans kollegor på twitter: ”Däremot deltar vi inte i arrangemang ordnade av rättshaveristiska rasistorganisationer.” Det var Markus Uvell som svarade så på en fråga om Timbro tar avstånd från yttrandefriheten. Så fungerar en demokratur: formellt kan yttrandefriheten finnas kvar, men den som vågar ifrågasätta heliga kor blir utfryst och mobbad utan att argumenten som förs fram tas på allvar. Den heligaste kon är invandringspolitiken. Och den skulle aldrig överleva en fri debatt. Det här visar återigen att Tryckfrihetssällskapet verkligen behövs.
Den som undrar hur kulturvänstern har kunnat bli så dominerande i den svenska ”debatten” fick nu saken illustrerad för sig. Den borgerliga högern har backat för vänstern sedan 60-talet, på samma sätt som Roland Poirer Martinson genast backade när han utsattes för påtryckningar. Den ständiga reträtten inför vänsterns anstormning är en del av förklaringen till att vi har en moderat statsminister som har samma åsikter som Gudrun Schyman i många frågor…….Vänster+Höger=Etablissemanget

Har nogen set denne mand?
Af Nicolai Sennels

Svensk politi og svenske medier farver kriminelles hudfarve lyserer og pixelerer deres ansigt. Har nogen set denne mand…?:

Swedish specialty: Pink pixellation of dark-skinned criminals and pixellated anonymization of wanted criminals

Når jeg ud af øjenkrigen betragter Sarkozys manøvrer for ikke at tabe det kommende valg – “der er for mange udlændinge i Frankrig,” “vi kan komme til at forlade Schengen,” – tænker jeg på en samtale jeg havde i oktober 2007 på en belgisk bar med den amerikansk-franske journalist Nidra Poller. Det var få måneder efter Sarkozy først var blevet valgt, det var stadig under indflydelse af de voldsomme Les émeutes des banlieues de 2005, og endnu i uvidenhed om den opstand der skulle udgå fra Clichy-sous-Bois kun en måned senere. Poller var ret optimistisk, Sarkozy ville få Frankrigs indvandringsproblemer under kontrol. Men alt skulle vise sig at fortsætte som hidtil. Europas immigrantproblemer er muligvis blevet uløselige, men de er endnu ikke nok til at top politikerne tager dem alvorligt mellem valgene. Som Jean Raspail siger i dette 2011-interview (tekstet på engelsk):

“Det er meget godt, hvad Michel Rocard siger i dette tv-klip om at begrænse indvandringen, men alle politikere har sagt det samme, Giscard, Mitterand, Chirac, og absolut intet har ændret sig. Det er valgflæsk, og imellem denne tale og i dag [2011] er strømmen af indvandrere eksploderet.”

Marine le Pen opnåede idag de 500 underskrifter, så hun kan stille op i præsidentvalget.

Salafist brænder shia-moské ned i Bryssel “som hævn for Syrien”

A mosque in Brussels was firebombed Monday night, leaving its imam dead and a second man injured. Police have said they arrested one man at the scene following the attack on the Rida Shiite mosque.The Rida Shiite mosque, one of the largest in the Belgian capital, was almost completely destroyed in the fire, which is believed to have been caused by a Molotov cocktail. Imam killed in arson attack on Brussels mosque, Police say mosque near Brussels set on fire, imam dies.

Danske og engelsksprogede medier udelader væsentlige oplysninger, som svensk TT selvfølgelig også gør. EXPO vender ansigtet den anden vej mod en helt anden moske i Charleroi i Vallonien, der er tegnet over med grafitti. (Finske nyheder på svensk har den rigtige baggrund.). Belgiske medier har selvsagt historien:

En mand angreb moskéen bevæbnet med økse og benzin “som hævn for Syrien.” Efter at have antændt den, gik han tilbage på gaden og råbte salafist-slagord om konflikten i Syrien. Forbipasserende og troende holdt ham imidlertid tilbage, indtil det lokale politi kom og anholdt ham. Manden er marokkaner og opholder sig illegalt i Belgien. “Salafist stormde moskee binnen met bijl en benzine”, ‘EXTREME SALAFIST ACHTER AANSLAG MOSKEE’, Dodelijke aanslag op moskee in Anderlecht vergelding voor Syrië.

“Tyrkiet – landet i midten”
Af Nicolai Sennels

Ingen udover kultursuicidale EUs skrivebordsdiktatorer og Tyrkiet selv ønsker, at 80 mio. muslimske tyrkere skal ind i EU. Altinget kunne forleden oplyse i artiklen Massivt nej til Tyrkiet i EU, at “70,5 procent af danskerne svarer nej til, at Danmark skal bruge EU-formandskabet til at ‘fremme forhandlingerne med Tyrkiet med det formål at gøre Tyrkiet til EU-medlem’. Kun 16,7 svarer ja.” Men tyrkerne giver ikke op, for islamiseringen af Eurabia lader ikke vente på sig, og Tyrkiet er den nødvendige rambuk. Tyrkernes invitation til konferencen “Tyrkiet – landet i midten” – pyntet med EU-stjerner……Atlantsammenslutningens propagandafolder.

The U.S. has an estimated 43 million immigrants; the E.U.’s 27 member states collectively have 47 million. About 13% of the U.S. population was born abroad; many Western European countries (such as Spain and Germany) have a similar percentage of foreign-born residents. The estimated number of Muslim immigrants living in the E.U. (nearly 13 million) is about the same as the estimated number of Mexican immigrants residing in the U.S. (more than 12 million).

When internal migration is excluded, the main origins of Christian immigrants to the E.U. include Russia (1.3 million), Ukraine (1 million) Albania (640,000), Serbia (580,000), Ecuador (580,000), Brazil (460,000), Colombia (440,000), the United States (430,000) and several countries in sub-Saharan Africa. Top origins for Muslim immigrants are Turkey, Morocco, Algeria and Pakistan. Hindu immigrants are mostly from India, and the religiously unaffiliated have mostly come from Russia and China. The vast majority of Buddhist immigrants in Europe have come from Asian countries, including Sri Lanka, Vietnam and Thailand. Faith on the Move ,The Religious Affiliation of International MigrantsANALYSIS March 8, 2012

”Ensamkommandes” boende i Sverige kostar nu mer per dygn än Ritt Bjerregårds uppehälle i Paris

Af Kjell Håkansson

De av Snaphanens läsare som är gamla nog att ha läst nyhetstidningar för 33 år sedan minns säkert Ritt Bjerregaards skandalomsusade Parisvistelse. Som undervisningsminister skulle hon i den franska huvudstaden leda en delegation på ett UNESCO-möte. På 13 dagar hade hon gjort av med 60000 kr av de danska skattebetalarnas pengar, 4600 kr per dag. Då ingick bland annat en svit på ett av Paris dyraste hotell och en limousine. Excesserna resulterade inte bara i ett ramaskri i danska tidningar, men var också en stor nyhet i Stockholmspressen långt upp i Mellansverige. Händelsen ledde till att dåvarande statsministern Anker Jørgensen avskedade sin undervisningsminister. I realiteten blev det endast en ”time out”; mindre än ett år och ett val senare var hon tillbaka i maktens innersta kretsar, då som socialminister i en ny dansk regering.

Året var 1978, i december månad. Vanskötseln av Sveriges ekonomi hade inte mer än inletts och landets valuta var fortfarande stark. En dansk krona kunde köpas för i runda slängar 80 svenska ören, dvs de danska skattebetalarnas räkning för Ritt Bjerregaards uppehälle i Paris motsvarade cirka 3700 svenska kronor. Ett svenskt prisbasbelopp har sedan dess stigit 3,5 gånger, vilket ger vid handen en dygnskostnad på knappt 13000 svenska kronor omräknat till dagens penningvärde.

Ensamkommande som substantiv är ett relativt nytt ord i det svenska språket. Från att först ha fungerat som adjektiv i uttryck som ”ensamkommande barn” eller ”ensamkommande flyktingar” används det nu ofta som substantiv eftersom de människor det handlar om i de flesta fall varken är barn eller flyktingar. De ensamkommande inkvarteras på speciella boende där personaltätheten är ungefär en anställd per boende. Kostnaderna för enbart boendet har hitintills uppgetts vara cirka 2000 kr per person och dygn.

Nu skriver Riksdag & Departement, svenska riksdagens egen tidskrift, att kostnaden per ensamkommande många gånger ligger på mellan 3000 och 6000 kr per barn och dygn, men att notan ibland kan bli ännu högre. Sigtuna kommun toppar listan med 15816 kronor per ”barn” och dygn, alltså högre än Ritt Bjerregårds uppehälle i Paris! Men medans Ritt Bjerregårds dyra boende i Paris var en engångsföreteelse på 13 dygn, talar vi här om kostnader för 365 dagar per år, år efter år intill vederbörande uppnår sin påstådda myndighetsålder. Det finns dessutom betydligt fler ensamkommande än det finns Ritt Bjerregård. På nyhetstidningarnas redaktioner runtom i Sverige höjer man, med något enstaka undantag inte på ögonbrynen, trots att nyheten sprids som en löpeld på de ”politiskt inkorrekta” webbsidorna.

I januari förra året greps en terrormisstänkt man i Uganda. Han hade kommit till Sverige som ensamkommande ”16-åring” från Somalia, fått permanent uppehållstillstånd och skulle nu, 18 år gammal, utrustad med ett provisoriskt så kallat främlingspass åka på rekreationsresa till Uganda på de svenska skattebetalarnas bekostnad. När han greps bar han på sina ursprungliga kenyanska identitetshandlingar, där han var 9 år äldre än han uppgett i Sverige. Det 16-åriga flyktingbarnet från Somalia som fått asyl i Sverige var alltså en 25-årig (nu 27-årig) man från Kenya. Han hade verkligen garderat sig när han sökte asyl och verkar ha varit väl förtrogen med de svenska asylreglerna. Han kanske hade fått stanna i Sverige om han uppgivit sin rätta identitet och ålder men hade då varit tvungen att hitta på en trovärdig flyktinghistoria och riskerat att inte bli trodd. Genom att påstå att han var från Somalia gick det lättare; att komma från en oroshärd ger nästan automatiskt uppehållstillstånd.

Fortsæt med at læse “Pew: “Religion på farten””

En meget vigtig mini-dokumentar Jyllands Posten har lavet:

Flere end 1.000 muslimer i Danmark har skiftet koranen og islam ud med kristendommen. Det anslår ekspert i interkulturelle studier, Mogens Mogensen. Men med trosskiftet følger frygten for at blive straffet for at forlade islam. I denne dokumentar har vi mødt to af de konverterede.

Også Peter Vandgaard er blevet truet på livet. En dag stod mand uden for hans dør med et baseballbat i hånden.”Så startede han med at slå med det,” fortæller Peter Vandgaard. En anden gang blev har stoppet på gågaden i Ikast og truet af en mand med kniv. MINI-DOKUMENTAR: DEN STORE SYND, “De ville slå mig ihjel”.

Eksil iraneren Vandgaard var som mange af snie landsmænd næppe så meget muslim, at det gjorde noget. Filminstruktøren Emir Kusturica har om den overlevelsesstrategi sagt: “My father was an atheist and he always described himself as a Serb. OK, maybe we were Muslim for 250 years, but we were orthodox before that and deep down we were always Serbs, religion cannot change that. We only became Muslims to survive the Turks.”

“Europa har brug for det tyrkiske perspektiv”

siger udenrigsminister Carl Bildt i et interview med Morgenavisen Jyllands-Posten. Det må være den avancerede tyrkiske feminisme og kvindernes høje erhvervsdeltagelse, han tænker på. Tænk at Per Ahlmark i går sagde om Bildt, at “han är och förblir en ytterst okänslig, reaktionär och obildad politiker, har är avskyvärd”. Så behøver man ikke sige det selv:

37,5 % af de tyrkiske kvinder har aldrig spist på resturant. Flere end 50% har aldrig fejret fødselsdag. 27% går aldrig til frisør. 31% går aldrig med makeup. 46% har aldrig været på ferie. Mindst 72 % har ikke et arbejde. En tiendedel af kvinderne er analfabeter, en femtedel over 44 år.Poll: Many women in Turkey haven’t gotten out much.

Må man advare imod krig?

Da FN officeren Anders Lugn i Sveriges väg mot katastrof oplistede hvilke faktorer der første til borgerkrigen i Libanon, hvor han havde tjent, med de faktorer Sverige ophober hver dag i disse år, var der ingen der beskyldte ham for at være højreekstremist. Det kan da meget vel skyldes, at man slet ikke ville have den diskussion i Sverige. Officerens advarsel blev fortrængt og totalt ignoreret.

Nu har You Gov udgivet undersøgelsen From voting to violence? Far right extremism in Britain, der her post Breivik vil belyse voldsforventningerne og voldsparatheden på den “yderste engelske højrefløj” – desværre hovedsageligt BNP, men også EDL – og bruger de mere skikkelige UKIP som kontrolgruppe. Stærkt venstre- og multikulturelt orienterede medier som The Guardian, Onislam og Press TV ser alle deres fordomme bekræftet og blander med forkærlighed voldsønsker, voldsparathed og voldsadvarsler sammen i en pærevælling. Deres svar er åbenbart, at advarsler mod etnisk vold er lig ønsker om en voldelig fremtid. Det er hjernedødt.

Når 31 procent af UKIP vælgerne mener at “planning for violence and engaging in armed conflict, are justifiable when defending the national way of life” så er emnet mildt sagt for alvorligt til at få så propagandistisk en behandling. Nigel Farages parti er ved at overhale Liberaldemokraterne i størrelse, og Paul Weston, som heller ikke er nogen højreekstremist, er også undervejs. Channel Four synes også at emnet er for alvorligt, de har skrevet en af de bedste dækninger af rapporten, hvori det hedder “With the electoral far right now in disarray, and no obvious outlet for grievances over issues such as immigration or the role of Islam in British society, these views about the perceived necessity and inevitability of violence should not be ignored.” Uanset hvad man mener om svarene, så er der en ganske stor gruppe englændere, der frygter/forventer en voldelig udvikling. Vil det fremskynde den eller virke præventivt, og i hvor høj grad kan det overhovedet kontrolleres, når der næste gang byder sig en lejlighed til had og vold?

Fortsæt med at læse “Konvertitter fra islam i Danmark lever i frygt”

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Laboratoriechefen såg sig nöjt omkring. Laboratoriet glänste rent och nystädat. Då och då kom doftstråk av desinfektionsmedel svävande och kittlade i näsan, men de drog snabbt förbi. Ytorna av rostfritt stål sken lika blanka som i vilken obduktionssal eller modernt villakök som helst. Det var så här han ville ha det: kliniskt rent in i minsta lilla hörn, inga tröttsamma mänskliga detaljer. Detta var den optimala inramningen till de tankar och visioner som avlöste varandra under hans hjässa. När han erövrade befattningen som Laboratoriechef för snart sex år sedan fick han en exklusiv möjlighet att förverkliga idéer som han länge hade burit på. Ända sedan tonåren faktiskt.

Resultaten hittills överträffade hans förväntningar. På mindre än sex år hade han lyckats förändra Laboratoriets verksamhetsinriktning väsentligt. Den handlade inte längre om några egentliga undersökningar utan om att utveckla en ny specialitet: att fatta beslut med så lite verklighetsunderlag som möjligt. Han sålde gärna Laboratoriets dödsbringande produkter till oljestinna diktaturer bara det skänkte Laboratoriet och honom själv så mycket klirr i kassan som möjligt. Olja var hårdvaluta, det gick inte att komma ifrån. Det centrala för honom var den oemotståndliga känslan av makt och revansch. Känslan var så laddad med nästan erotisk vällust att han kände håret resa sig i nacken när han blundade och lät sig fångas av den.
Som en konsekvens av hans maktlystnad hade människorna successivt drabbats av en alltmer utbredd och gnagande känsla av ovisshet och otrygghet. Den hade gradvis smugit sig på när de förstod att ingenting var säkert längre. Opinionsmätningarna visade en tydlig tendens: människornas framtidstro var borta, det var som om den aldrig hade existerat. Det de trodde att de visste och alltid hade vetat var plötsligt lika ogiltigt som en utgången bussbiljett.

Detta allmänna tillstånd av osäkerhet passade hans syften perfekt. Osäkra människor är lättledda människor. Det fanns en tid – det var alls inte länge sedan – då han trodde att det gick att väcka den sovande människan och att det rentav var hans sak att göra det. Men hans år som Laboratoriechef hade vridit hans perspektiv. Numera insåg han att sovhjärnor är betydligt lättare att styra än människor som tänker självständigt. Det passade honom. Han ville inte ha någon opposition. Människorna skulle inte inbilla sig att de fick tycka vad de ville. Deras roll var att genomföra Laboratoriets, det vill säga hans vilja och inget annat. Han hade sett till att ge dem några hundralappar mer i plånboken varje månad. Han skrockade belåtet när han tänkte att det är förunderligt vad pengar kan åstadkomma hos människor som inte tänker längre än till fredagsmyset.

***
Människornas lätthanterlighet var inte enbart hans förtjänst. I själva verket hade hans företrädare på chefsposten under flera decennier krattat manegen åt honom genom att hjärntvätta människorna och förleda dem in i beroendeframkallande trygghetsnarkomani. Med sitt outtröttliga propagerande av de rätta åsikterna hade de gjort människorna så mentalt handikappade att de nu hyste blind tilltro till Laboratoriets överordnade avsikter och rättigheter. Resultatet av den långvariga hjärntvätten var en enögdhet, underkastelse och vilja till likriktning som var ett drömmaterial att arbeta med. Han var sina företrädare stort tack skyldig, men det kunde han naturligtvis inte visa öppet.

Utan större knot hade människorna accepterat Laboratoriets fullskaliga avlyssning av all telefon- och datatrafik. Det gick inte längre att undanhålla Laboratoriets ögon och öron någon form av mänsklig kommunikation. Varje ord av såväl passion som vrede passerade riskdetektionsfiltren på Laboratoriets avlyssningsenhet. Åtgärden var framför allt riktad mot en marginell grupp oppositionella som allmänt kallades ”hatarna”. Eftersom de tänkte fritt utgjorde de ett allvarligt hot mot Laboratoriets säkerhet.

Utåt pläderade han för att Laboratoriet skulle präglas av öppenhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Men inte ens han själv trodde på vad han sa. Sina egentliga mål yppade han inte. Visserligen var människornas förmåga till självständigt tänkande numera nästan utplånad, men man kunde aldrig veta om det dolde sig rebelliska sinnelag och fler hatare i folkdjupet. Alla uttryck för kritisk reflexion och bristande lojalitet skulle elimineras så snart som de kom till Laboratoriets kännedom. Målsättningen underlättades betydligt av att den med hull och hår hade anammats av en enig journalistkår. Informellt fungerade journalisterna också som angivare av medborgare som visade symtom på att tänka själva.
***

Hans plan var att ta stegen lite pö om pö för att inte utmana slumrande upprorsungar. Ett av hans främsta mål, det behjärtansvärda utbytet av ursprungsbefolkningen mot stora och snabbt växande populationer från tredje världen, hade hittills gått strålande. Den spänning som han ville ha nådde nu för varje dag nya nivåer med skottlossning på öppen gata, mord, våldtäkter, rån och bedrägerier. Det var bara ett litet fåtal hatare som knorrade. 94 procent av befolkningen fann sig utan protester och krävde mer av samma politik. Många tackade honom och sa att hans strävan att eliminera dem hade gett deras liv en ny mening. De kände sig obeskrivligt lyckliga och berikade av utplåningen av sig själva och sina efterkommande.

I så gott som samtliga delar av landet minskade nu ursprungsbefolkningen kraftigt, medan andelen inflyttare från allehanda länder och kulturer på andra sidan jordklotet ökade i motsvarande grad. Han såg det som en storartad framgång. Med lite ytterligare löd i utväxlingen skulle den inhemska befolkningen kunna vara i minoritet redan omkring år 2050.

Ett problem var förstås hur inflyttarna skulle försörjas. Det förekom att han fick besvärande frågor om den saken. Men det var en senare fråga som han var fast besluten att skjuta framför sig tills alla reserver som ursprungsbefolkningen hade arbetat ihop var tömda. Den dagen skulle han befinna sig långt härifrån. Han hade redan nu säkrat reträttvägar eftersom han anade att uppbrottet kunde bli aktuellt med mycket kort varsel.

***
Ett särskilt innovativt inslag i befolkningsutbytet var importen av outbildad arbetskraft som landet absolut inte behövde men som genererade en aldrig sinande ström av chokladaskar, whiskylådor och blombuketter till honom från hans vänner bland arbetsgivarna. De ville naturligtvis uttrycka sin tacksamhet för att de nu kunde få arbetskraft utan rättigheter för rena reapriset och därmed behändigt öka sina vinstmarginaler.

En annan formidabel succé var den import av skäggprydda män från underutvecklade länder som Laboratoriets propagandaenhet framgångsrikt hade proklamerat som alla medborgares ansvar. Dessa kostbara män var i åtskilliga fall familjefäder i sina hembyar och ökade kraftigt i antal för varje år i takt med att ryktet om Laboratoriets oerhörda enfald och naivitet spred sig över världen. Det var den sortens öppenhet som Laboratoriechefen var stolt över. Genom att de vuxna männen gick under benämningen ”ensamkommande barn” hade de väckt störtfloder av oförlöst ömhet och moderskänslor hos Laboratoriets kvinnliga personal i 35 – 55-årsåldern. Strömmen av gåvor i form av gosedjur, hemstickade små tossor och kläder i storlek 60 -134 centilong till de utsatta barnen ville aldrig ta slut.

Nästa steg var att genom en ny lag konfiskera ett rum i alla bostäder och tvinga medborgarna att inhysa minst en skäggig ung man som på alla sätt skulle dela familjens vanliga liv, utom arbetet och intjänandet av pengar. Som en liten uppmuntran skulle Laboratoriet tillhandahålla ett startpaket till varje familj, bestående av bönemattor, vattenpipor och halalkött.

***
När han hade kommit så långt i sina tankar hörde Laboratoriechefen plötsligt ett svagt snörvlande ljud någonstans ifrån. Han vässade öronen. Det skulle inte finnas några människor i Laboratoriet nu. Det var sen lördagskväll, han hade bara tagit vägen förbi för att få tänka i fred en stund. Han sökte sig bortåt korridoren i snörvlandets riktning. Synen som mötte honom fyllde honom med djupt obehag. Ihopkrupen på golvet i ett hörn satt en gammal man vars hela yttre bar klart vittnesbörd om att han tillhörde den utrotningshotade människospillra som vanligtvis gick under namnet fattigpensionärer. Han måste ha förirrat sig in i Laboratoriet när vakterna för ett ögonblick hade slappnat av i sin uppmärksamhet.

Nu satt han här och utstrålade elände. Håret såg ut som om fåglar hade byggt bo i det. Av allt att döma var det länge sedan han hade haft råd att gå till frisören. Glasögon hade han tydligen inte heller kunnat köpa. Han kisade närsynt med små gammelmansögon, och när han öppnade munnen såg Laboratoriechefen att han saknade flera tänder.
***

Du stör! sa han hårt. Vad gör du här? Hur har du kommit in?

Jag har ingenstans att ta vägen, sa den gamle mannen.

Han tillade snabbt att det kunde vara intressant att få ta del av Laboratoriets omtalade verksamhet, i synnerhet själva spjutspetsverksamheten. Om det var möjligt? Laboratoriechefens mulna anletsdrag mjuknade lite. Hans fåfänga var lättväckt. Trots sitt motbjudande yttre verkade den gamle mannen vara uppriktigt intresserad. Här yppade sig ett oväntat tillfälle att sprida information om sådant som låg Laboratoriechefen allra varmast om hjärtat. Någon större risk för läckage kunde han inte tänka sig, den här gubbuslingen såg inte ut att ha något socialt nätverk över huvud taget.

Jag kommer att gå till historien som en stor innovatör, inledde Laboratoriechefen med ett högtidligt tonfall. Man kommer att tala om mig som den som förändrade landets grundförutsättningar på ett omvälvande sätt utan att befolkningen protesterade nämnvärt.

Den gamle mannen lyssnade uppmärksamt.

Det kräver en viss begåvning, förtydligade Laboratoriechefen med högre röst.

Jag förstår det, sa den gamle mannen.

***
Med rösten grötig av rörelse började Laboratoriechefen tala om sina rötter. Hur han i rakt nedstigande led härstammade från en svart loppcirkusdirektör som hade haft en kortare romans med ett lettiskt hembiträde, och hur detta kropparnas globaliserade möte hade resulterat i Laboratoriechefens farfarsfar. Detta, sa Laboratoriechefen, hade lett honom till flera insikter. För det första att ett land och ett Laboratorium kan och bör styras som vilken loppcirkus som helst. Principen är densamma: dressera lopporna så att de lyder och gör det som förväntas av dem. Om lopporna blir sjuka måste de ändå göra sin plikt och arbeta tills de stupar. Gamla utarbetade halta loppor skuffas undan i en vrå där de osedda kan invänta döden.

Intressant parallell, sa den gamle mannen.

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Skapelselaboratoriet”