Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snahanen.
Nu sitter han där i tv-studion i Stockholm. Lite nervös men ganska säker på att just han har något att tillföra i kvällens ämne – våldet i Malmö. Han är ju kriminalreporter på Sydsvenska Dagbladet, han har skrivit boken ”Maffiakrig” – detta är hans hemmaplan. Han talar om ”ett slags början på ett skuggsamhälle”, ”en parallell värld” som finns i Malmö. ”Vad är det för värld? Beskriv den!” säger programledaren Anna Hedenmo.
Han gör kringgående rörelser. Han talar länge om ”en mentalitet”, ”en rädsla för att vittna”. ”Har man ett problem så behöver man lösa det själv. Man ringer inte till polisen. Det är den starkes rätt som gäller.” Han talar om en väldigt hårt segregerad stad. ”Två av landets värsta bostadsområden med mycket problematik finns i Malmö. Det är inte demokrati som finns på en del små, avgränsade områden. Det är mentaliteten som är en grund till varför morden sker”.
Nu har han lyckats ta sig så här långt utan att nämna i-ordet. Snart kan han andas ut. Men vilkas mentalitet är det han talar om, den som är grunden till morden? Är det den mentalitet som taxichauffören Nidal Chbib nyss uttryckte i ett inslag från Malmö – att han bara vill vara i fred för polisen och jobba svart? Det får tv-tittarna inte veta. Anna Hedenmo avvärjer faran med en svepande beskrivning:
”Det låter på din beskrivning som om det är laglöst land?”
Varför händer det i Malmö?
Sedan samlar hon sig som en boaorm sekunden innan den kramar sitt byte till döds:
”Varför händer det här i Malmö?”
Under bråkdelen av en sekund står hela hans framtid på spel. Han vet att om han uttalar Det Onämnbara så är det kört för hans del. Ajöss till jobbet på Sydsvenskan, karriär finito. För en sekund står allting stilla i tv-studion. Alla håller andan. Det är nu det gäller. Ska han gå i fällan och säga i-ordet som Anna Hedenmo själv aldrig skulle ta i sin mun? Ångesten skymtar i hans ögon. Men han glider snabbt ur boaormens dödsgrepp. Han säger:
”Det är den svåra frågan. Det är ingen annan som har granskat sin stads kriminalitet så som vi har gjort.”
Lättnaden fortplantar sig i vågor från Agendastudion. Som en befrielsetsunami dånar den ut över hela det politiskt korrekta Sverige. De som har gjort tunga investeringar i den offentliga lögnen sitter på spänn hemma i tv-sofforna och förväntar sig riklig avkastning. Och nu – en djup utandning! Han klarade det! Sydsvenskans kriminalreporter Tobias Barkman har räddat sitt skinn och de politiskt korrektas heder. Han har gått i mål som en segrare. Så långt som till ”segregation” kan han sträcka sig när han talar om våldets orsaker. Men vid i-ordet tar modet och sanningslidelsen slut.

Hennes karriär som desinformatör går från klarhet till klarhet
SVT:s ”Agenda” gjorde det igen. Än en gång har redaktionen lyckats mystifiera verkligheten och föra tv-tittarna bakom ljuset. Anna Hedenmo kan åka hem med en förnöjd trudelutt på sina läppar. Hennes karriär som statlig desinformatör går från klarhet till klarhet, den är lika vit och obefläckad av främlingsfientlighet som Snövits balklänning. För femtioelfte gången har hon lyckats med bragden att osynliggöra elefanten i rummet. Bland kollegerna viskas det att hon närmar sig mästerskap i genren. Den här gången var det nära ögat, men hon klarade det.
”Det brändes där ett tag va?” säger en av kameramännen och flinar när hon hastar ut ur tv-studion.
Tyginpackade invandrare som alibin
Givetvis vet Anna Hedenmo. Liksom alla sina journalistkolleger i hela Sverige vet hon varför ”det händer” i Malmö – varför fler än tjugo personer har skjutits ihjäl i staden de senaste två åren och hundra har utsatts för mordförsök.
Belinda Olsson som leder ”Debatt” från Göteborg vet också. Men för svenska folket ska sanningen döljas. Ingen får säga Det Onämnbara. Deltagarna behöver inte ens instrueras före sändning. Alla vet vad som gäller: säg vad som helst men NÄMN ALDRIG I-ORDET! När Belinda Olsson ska sända ”Debatt” kallar hon för säkerhets skull in en bunt invandrare, gärna rikligt tyginpackade, och parkerar dem på bänkarna i studion. Det är inte meningen att de ska delta i debatten, för deras kunskaper i svenska är ofta usla eller obefintliga. Deras roll är en annan. De är ditsatta som invandraralibin som ska inge skuldkänslor hos inbjudna svenskar och med sin blotta närvaro garantera att i-ordet aldrig nämns. Arrangemanget är effektivt, det uppfyller sitt syfte. Elefanten som står mitt i Debattstudion växer sig större för varje sändning.
Sanningen är lika oönskad som kackerlackor i köksskåpen
Dramaturgin i SVT:s Agenda, Debatt, Rapport, Aktuellt och det övriga programutbudet är given på förhand, liksom i alla svenska media. Detta är den politiska korrekthetens slutna kammarspel där manus och repliker är skrivna i förväg och sanningen är lika oönskad som kackerlackor i köksskåpen. Läsarna/lyssnarna/tittarna ska inte få veta vad som verkligen händer i Sverige. SVT:s största nyhetsprogram, ”Rapport”, är en av desinformationens främsta arenor. En parad av meningslösa trivialiteter hängs ut som mörkläggningsridåer. Det är inte ofta jag får lust att kasta ruttna tomater. Men när jag ser Katarina Sandströms och Lisbeth Åkermans självgoda anleten och hör den strida strömmen av skitnyheter och pseudohändelser rinna ur deras leende munnar i ”Rapport” är jag glad att vi har en glasruta mellan oss.
Och så tar vi något lätt före vädret!
Vi får veta att man har skjutit en björn i Norrland. Varför zebran är ett randigt djur. Att 66 boende har evakuerats från en brinnande flyktingförläggning i Arboga – men inte ett ord om vem som kan tänkas ha anlagt branden. Det kommer vi heller aldrig att få veta. En handikappad femårig flicka har av säkerhetsskäl nekats att hoppa i Ikéas bollhav, och föräldrarna är så kränkta att de har gått till tingsrätten. Vi får återkommande breaking news om den svenska vargstammen. Snö kan rädda vilken nyhetssändning som helst, särskilt om den faller.
Några snabbt inkastade förströdda meningar: Ny skottlossning på Fosievägen i Malmö. (Den åttonde dödsskjutningen i Malmö sedan i maj förra året, min anmärkning.) Och så tar vi något lite lätt före vädret så att Katarina Sandström får anledning att glittra med den gredelina sammetskavajen och le det där skojfriska samförståndsleendet mot tittarna som betyder: ”Visst gillar vi varandra, visst gör vi?”
Utelämnandet är värre än den direkta lögnen
Nej, det gör vi inte. Helena Berg, Claes Elfsberg, Linda Nilarve, Katarina Sandström, Nike Nylander, Anna Flemming och Lisbeth Åkerman i ”Rapport” och Jon Nilsson, Lennart Persson, Anna Hedenmo och Cecilia Gralte i ”Aktuellt” och deras kolleger sitter kväll efter kväll och ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet. Det är otillständigt, det är moralisk härdsmälta. Men ännu argare blir jag av att veta vad de utelämnar: Det Onämnbara. I-ordet. De bygger en låtsasvärld, ett gulligt dockskåp där vi ska leka att vi är trygga och bor i världens bästa land där ingenting hemskt kan hända – trots att Sverige faller sönder framför våra ögon.
Utelämnandet är ännu värre än den direkta lögnen. Lögnen kan man som mediakonsument i bästa fall avslöja genom att skaffa sig alternativ information på internet. Men utelämnandet sviker grovt alla dem som sitter fast i gammelmedias lögnvärld och inte själva förmår söka alternativa informationskällor. De lämnas kvar i okunnighetens träskmarker. Och det är just det som är avsikten.
Med spröd porslinsröst läser hon ”Nytt på bygda”
På radions Ekoredaktion kämpar Li Hellström, Per Edberg, Marianne Hasslow, Folke Waxin, Gunilla Hansen Bering, Göran Dahlquist och Nils Östergren och deras kolleger på rutinens brant. De går på tomgång, motorn hackar, bensinen håller på att ta slut. Det är inte lätt att slava i den politiska korrekthetens tjänst och systematiskt undanhålla lyssnarna det som pågår i vårt land. När de har rabblat några minuter in i Lunchekot är det dags för Maria Repitsch med vad som kallas ”svenska nyheter”. Då stänger jag av. Maria Repitsch verkar ha en egen skyddad verkstad i Sveriges största nyhetsprogram. Hennes arbetsuppgifter består i att lyssna på P4:s lokala kanaler och sedan göra ett slags ”Nytt på bygda”. Hon läser med spröd stockholmsk porslinsröst, som om hon verkligen gör sitt yttersta för att tro på vad hon säger. Porslinsklangen indikerar att hon antagligen skulle gå i kras om någon dristar sig till att fråga om det här ska kallas journalistik.
Statsmakten hyllas som en god förälder
Känner du dig lurad, blåst, bedragen när du tar del av svenska gammelmedia? Du känner rätt. Det är så här det brukar se ut när ett land är på väg mot totalitarism. Vi har sett det förut, vi känner igen det från östtyska DDR, från Sovjetväldet, från Maos Kina, Pol Pot´s ”Demokratiska Kampuchea” och Fidel Castros Kuba. Nyhetsförmedlingen fylls med betydelselösa trivialiteter som har till uppgift att dra uppmärksamheten från verkliga skeenden och invagga medborgarna i en lugnande dvala. Statsmakten hyllas som ett slags god förälder och ställs aldrig inför verkligt besvärliga frågor. När politiker intervjuas sker det underdånigt och i broderlig samförståndsanda. Viktiga fakta och samband mörkläggs. Bara en begränsad skara utvalda proffsdebattörer med i förväg godkända och förutsägbara åsikter får komma till tals på tidningarnas debattsidor och övriga debattfora. Det råder bedövande medial konsensus kring att fullständigt ignorera vad landets övriga befolkning på 99,99 procent tycker.
Vanliga människors tankar och åsikter ogiltigförklaras
Vanliga människors upplevelser, tankar och åsikter ogiltigförklaras och tystas ner. En svensk som på bara några år har fått hela sitt bostadsområde förvandlat till oigenkännlighet av inflyttade somalier får inte uttrycka vad han känner. Om han inte är entusiastisk över förändringen får han veta att han är ”rasist” – av journalister som själva nogsamt har satt sig utom skotthåll i skyddade vita enklaver. Unga flickor som inte vågar gå ut utan att vara beväpnade med pepparspray för att de håller sig à jour med våldtäktsstatistiken har inte rätt att uttrycka sin oro offentligt. För då är de ”främlingsfientliga” och petar i det öppna sår som till varje pris måste döljas – att Sverige är Europaledande i anmälda våldtäkter, och att invandrare är överrepresenterade med 450 procent bland gärningsmännen. Om man inte gillar att få en moské som utsikt från balkongen blir man påklistrad en psykiatrisk diagnos – man är ”islamofob”.
Mångmiljonbedrägeri med personliga assistenter
Sanningen mörkläggs på många sätt i svenska media. Ett av de vanligaste är att dölja brottslingars etnicitet. Den anses inte intressant, det är ”individer” som begår brott. Påfallande ofta har dock dessa ”individer” utländskt ursprung. Här är bara ett av hundratals exempel. I torsdags dömdes 43-årige Hassan Charkas, VD för Charkas Assistans, av Halmstads tingsrätt till ett års och fyra månaders fängelse plus tre års näringsförbud för sin osedvanliga driftighet när det gäller att råna de svenska skattebetalarna på mångmiljonbelopp.
Enligt åtalet har Charkas fört ut mer än 50 miljoner kronor till utländska banker. Totalt misstänks företaget ha lurat till sig omkring 75 miljoner kronor. Bedrägerihärvan, som är den största i sitt slag som någonsin har nystats upp i Sverige, gäller personliga assistenter till fejkat handikappade. Fjorton personer stod åtalade, men bara sju dömdes. De sex inblandade förutom Hassan Charkas i den här omgången fick villkorliga domar och skyddstillsyn.
Hassan Charkas är en av huvudpersonerna i härvan. Brottsligheten har utgått från Malmö och Halmstad, där en tidigare dömd imam i en källarmoské har varit en annan av huvudpersonerna. Det är huvudsakligen irakier som falskeligen har utgett sig för att vara svårt handikappade. Den som upptäcktes först var den så kallade ”Kaninmannen”, en irakier som ertappades när han dansade med en leksakskanin på Liseberg i Göteborg. Via Charkas Assistans har bedragarna anställt sina egna familjemedlemmar som personliga assistenter, ibland för mer än 80 timmar i veckan. Familjen har på det sättet kunnat utkvittera ersättning på flera hundra tusen kronor i månaden. Förtjänsten har delats mellan assistansbolaget och ”brukaren”.
”Bedrägerierna hotar hela välfärdssystemet”
När bedrägerihärvan började nystas upp sa Karl-Arne Ockell, utredningschef vid Länskriminalpolisen i Halmstad:
”De här bedrägerierna hotar hela välfärdssystemet. Vi ser ingen ände på det här, och det kommer att röra sig om enormt stora pengar. Vi tror att bedrägerierna i hela Sverige rör sig om en tredjedel av alla assistansersättningar som betalas ut, det vill säga omkring tio miljarder kronor.”
Ingenstans i gammelmedia får allmänheten veta att bedragarna är invandrare. I-ordet får inte sägas. Därmed smetas brottsmisstankarna ut på alla handikappade som verkligen behöver personliga assistenter för att leva ett någorlunda drägligt liv.
Kvitterade ut svenska bidrag – i Libanon
En enda nämner sanningen, Hanne Kjöller i Dagens Nyheter:
”Ett ärende rör en flicka född 2001. År 2006 fastslogs att dottern var berättigad till 83 timmars assistans per vecka. Föräldrarna anställde sig själva och skaffade sig på så vis var sitt heltidsjobb. För att få ut pengarna måste man fylla i en tidrapport där det framgår vilka tider man arbetat. Det har föräldrarna gjort. Haken är bara att pappan under ett flertal tillfällen befunnit sig i sitt gamla hemland Libanon under sina arbetspass, medan dottern och mamman varit kvar i Sverige. Senare flyttar hela familjen till Libanon och tillbringar mer än ett år där innan Försäkringskassan drar in pengarna.”
De stackars våldtäktsmännen som inte förstår svenska
När något som kan tolkas som ofördelaktigt för invandrare skymtar fram sker det till synes som olycksfall i arbetet. Fokus är tänkt att vara ett helt annat. Som i den här TT-notisen, publicerad i DN:
”Brist på pengar gör att många dömda våldtäktsmän inte får någon behandling i fängelserna. Problemet är att männen ofta har dåliga kunskaper i svenska språket och några resurser för att anställa tolkar finns inte. På Salberga i Sala, landets största anstalt för våldtäktsmän, kan endast 24 personer av 49 delta i terapin.”
Avsikten är här att vi ska tycka synd om de stackars våldtäktsmännen som inte får någon behandling. Men hur kan det komma sig att mer än hälften av dem inte förstår svenska?
När sanningen blir fienden
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Det onämnbara”