Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Ett ökande antal barn i Sverige och andra invandringsländer föds varje år med allvarliga missbildningar för att föräldrarna är nära släkt med varandra. Kusinäktenskap bygger på mångtusenåriga traditioner i Mellanöstern och Afrika – traditioner som invandrarna tar med sig när de invandrar till Väst. Ekona från forntiden är två: dels traditionen att gifta sig med nära släktingar, dels den kraftigt ökade risken för genetiskt betingade missbildningar hos barnen som släktäktenskapen medför. Svenska myndigheter gör ingenting för att informera om riskerna. Frågan tigs ihjäl. Med öppna ögon låter ansvariga myndigheter barn födas med mycket svåra handikapp och genetiska skador, trots att det i många fall skulle gå att förhindra. Orsak: rädsla för att anklagas för ”rasism”. Ständigt nya familjer får betala feghetens pris: förstörda liv.
Det finns minst två förhållningssätt till frågan om ökad risk för missbildade barn när föräldrarna är nära släkt. Å ena sidan: låt invandrarna behålla sina forntida traditioner, som kusinäktenskap och hederskultur, och själva ta konsekvenserna i form av allvarligt skadade barn. Å andra sidan: en upplyst västerländsk tradition att sprida den kunskap som finns och i möjligaste mån förebygga skador.
I Sverige har myndigheterna valt ett tredje alternativ: att omsorgsfullt borra ned huvudena i sanden och strunta i att informera om riskerna. Vilket kan sägas vara ungefär detsamma som det första förhållningssättet: med öppna ögon se katastrofen pågå utan att ingripa. Men här bottnar det inte i missriktad ”respekt för andra kulturer” utan om rädsla för att uppfattas som ”rasist” om man informerar om riskerna.
Sjukdomsgener ärvs i dubbel uppsättning
Socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet har inte lyft ett finger för att informera, trots att mängder av forskning entydigt visar att barn till kusiner eller andra nära släktingar löper en kraftigt ökad risk att födas med allvarliga missbildningar och handikapp. Om föräldrarna bär på sjukdomsgener kan barnen ärva dem i dubbel uppsättning när föräldrarna är nära släkt. Barnen kan bli döva, blinda, gravt utvecklingsstörda, få grava rörelsehinder och så svårt skadade njurar och lever att nya organ måste transplanteras redan på ettåringar.
Andelen dödfödda barn i släktäktenskap är också kraftigt förhöjd. En undersökning vid Syddansk Universitet visar att pakistanska, turkiska och somaliska kvinnor har upp till dubbelt så stor risk för att få dödfödda barn som danska kvinnor.
Ett exempel på hur missbildningarna kan se ut visar den här artikeln i Aftonbladet. Barnen i en kurdisk familj där föräldrarna är nära släkt är så vanskapta att de inte kan gå på vanligt sätt utan går på alla fyra. Händerna har utvecklats till ett extra par fötter, ungefär som för åtskilliga tusen år sedan i den mänskliga evolutionshistorien.
Invandrarbarn i majoritet i specialskolor
I takt med invandringen från utomeuropeiska länder fylls nu särskolor och specialskolor i de nordiska länderna med invandrarbarn som är resultatet av äktenskap mellan kusiner och andra nära släktingar. På danska specialskolor för utvecklingsstörda barn dominerar redan barn från invandrarfamiljer.
Siffror från Köpenhamns kommun visar att specialskolor för barn som har medfödd utvecklingsstörning eller lättare mental retardation har en klar majoritet barn från tvåspråkiga familjer. På Engskolen, Fensmarkskolen och Frederiksgårs Skole – alla skolor för utvecklingsstörda barn – är sex av tio barn tvåspråkiga. Bara i Köpenhamns län har antalet handikappade barn totalt ökat med 100 procent på tio år. I Odense kommun, som bland annat omfattar det invandrartäta området Vollsmose, är bilden densamma som i Köpenhamn.
700 missbildade barn per år
I den pakistanska kolonin i Storbritannien föds varje år 700 missbildade barn där föräldrarna är kusiner. På grund av inavel är det tretton gånger vanligare att få barn med genetiska sjukdomar i den brittiskpakistanska gruppen än i den genomsnittliga befolkningen. Dövhet, blindhet, motoriska handikapp, njur- och leverskador är vanliga skador. En tredjedel av barnen dör före fem års ålder.
En pakistansk familj i Bradford som intervjuas i tv-programmet ”Dispatches” har sex barn. Tre av dem är gravt utvecklingsstörda. Alla som vill förstå omfattningen av tragedin med kusinäktenskap bör se den här filmen. Den visar med all önskvärd tydlighet att frågan inte handlar om politiskt korrekta principer utan om totalt förstörda människoliv. Den 17-årige sonen Mohsen ger oavbrutet ifrån sig höga råmanden av frustration. Han är helt blind, kan inte gå och håller på att bli döv. Han vill köra bil. Enligt sin mammas tolkning tycker han att han vid sjutton års ålder borde klara det. Men Mohsen kommer aldrig att kunna köra bil. Han klarar inte att ta hand om sig själv en enda minut. Två av familjens döttrar, elva och tretton år gamla, är både blinda och döva, kan inte gå, ger bara gutturala ljud ifrån sig och är liksom sin bror helt beroende av ständig passning och omvårdnad. Alla tre kommer att dö en för tidig död.
Kusinäktenskapen ökar med tiden
Barnens föräldrar är kusiner. Trots att barnens genetiska skador är noggrant utredda vill inte föräldrarna i den här familjen medge att det nära släktskapet är orsaken till att tre av deras barn är så svårt handikappade. Modern hävdar att barnen var helt normala när de föddes och att handikappen beror på mediciner som barnen fått som spädbarn av brittiska läkare. Eller också är det ”Guds vilja”.
Femtiofem procent av de pakistanska invandrarna i Storbritannien gifter sig med sina kusiner. I Bradford är siffran 75 procent – högre än i ursprungslandet Pakistan. Bradford är Storbritanniens mest inavlade stad. Stora grupper pakistanier har levt i Storbritannien ända sedan 1950-talet, men ingenting tyder på att traditionen med släktäktenskap avtar i andra-, tredje- och fjärdegenerationerna. Tvärtom är strävan att stärka banden med det gamla hemlandet ofta starkare i senare generationer. I Norge är pakistanier den största invandrargruppen, och ungefär hälften i första generationen är gift med en kusin. Mycket tyder på att kusinäktenskapen i andra generationen ökar till 60 procent.
Fadime vägrade gifta sig med en kusin
I den förra krönikan skrev jag om heders- och skamkultur med utgångspunkt från tioårsdagen av mordet på den 26-åriga kurdiska kvinnan Fadime Sahindal i Uppsala 2002. Fadimes far Rahmi Sahindal tyckte att han var vidsynt. Generöst lovade han Fadime att hon själv skulle få välja vilken av sina kusiner i den turkiska hembyn Tapkiran hon ville gifta sig med. Att hon skulle gifta sig med en kusin var självklart. Fadime vägrade. Hon ville inte gifta sig med någon kusin över huvud taget. Hon ville bestämma över sitt eget liv. Det blev hennes död. Den 21 januari 2002 mördades hon av sin far med två skott mot huvudet.
Mordet säger någonting om styrkan i de värderingar som Fadime utmanade med sin vilja att själv välja sitt liv. Hon satte hela sin familjs och ytterst hela den kurdiska klanens heder på spel. Man utmanar inte ostraffat en mångtusenårig tradition, hur destruktiv den än må vara. Heders- och skamkulturen är så starkt rotad i stora delar av världen att den fullkomligt ignorerar vetenskapliga fakta.
Kusinäktenskap en av hederskulturens starkaste stöttepelare
De arrangerade kusinäktenskapen är en av hederskulturens starkaste stöttepelare. Utbredningen varierar mellan cirka 80 procent i Nubien (södra delen av Egypten och norra delen av Sudan), 70 procent i Pakistan, 67 procent i Saudiarabien, 60 procent i Irak, 48 procent i Libyen och 45 procent i Jemen. En miljard människor lever i samhällen där äktenskap mellan nära släktingar är norm och tradition.
Släktäktenskapen har rötter i förkristen och förislamisk tid, det vill säga för mer än tvåtusen år sedan. I dag är de vanligast i muslimska länder. En grov uppskattning visar att närmare hälften av alla muslimer i världen är inavlade.
”Ett stort antal inavlade muslimer är födda av föräldrar som själva är inavlade – vilket ökar riskerna ännu mer för negativa psykiska och fysiska konsekvenser” skriver den danske psykologen Nicolai Sennels i en artikel på internetsajten Euronews.
Största hindret för integration
Att traditionen är så seglivad beror på att släktäktenskap anses stärka familjebanden och möjligheten att behålla ekonomiska och materiella tillgångar inom släkten. De är också ett effektivt sätt att försvåra skilsmässa och behålla kontrollen över kvinnans dygd, som utgör grunden för hela heders- och skamkulturen.
I takt med massinvandringen från framför allt muslimska u-länder i Mellanöstern och Afrika invandrar också i ökande utsträckning traditioner som är ekon från forntiden till de nordiska länderna. Fördelarna ur invandrarnas perspektiv är flera: Genom arrangerade kusinäktenskap importerar man sina gemåler/kusiner från ursprungslandet och gör dem delaktiga i välståndet i det nya landet. Klanen och den egna etniska gruppen och kulturen kan expandera i det land man har invandrat till. Traditionen är också ett led i att stärka islams ställning och bidra till den ökande islamiseringen i invandringsländerna.
Kusinäktenskapen är i dag det största hindret för integration. För varje importerad kusin från ursprungslandet tar integrationsprocessen ett stort steg tillbaka. Varje barn som föds i ett hem som präglas av det gamla hemlandets värderingar och där minst en av föräldrarna inte talar svenska blir en första generationens invandrare.
I Sverige är det tyst som i graven
I Storbritannien, Norge och Danmark har man börjat tala om de genetiska risker som är förknippade med äktenskap mellan kusiner eller andra nära släktingar. Norska motsvarigheten till socialstyrelsen, helsedirektoratet, har gett ut en broschyr som varnar för riskerna. Frågan kallas i Storbritannien ”ett av de sista stora tabuna”.
I Sverige är det tyst som i graven. Varken socialstyrelsen eller det annars så alerta folkhälsoinstitutet har tagit några initiativ till diskussion och information. Genetiska experter sitter inne med alarmerande kunskaper – men tiger.
Två vägar till katastrof
Svenska politiker och myndigheter bäddar med berått mod för katastrofer på två sätt. Med regeringens och migrationsverkets goda minne pågår en äktenskapsimport av kusiner från de gamla hemländerna i stor skala – cirka 20-25 000 personer per år. 77 procent av den skenande anhöriginvandringen utgörs av så kallad ”nyetablerad anknytning”, det vill säga i praktiken ofta tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap med nära släktingar. En betydande del av dem måste försörjas av de svenska skattebetalarna eftersom något försörjningskrav i praktiken inte finns.
Å andra sidan gör man ingenting för att förhindra de destruktiva konsekvenserna av denna äktenskapsimport i form av genetiska skador på barn som föds i äktenskap mellan nära släktingar. Sverige viker sig fullständigt för uråldriga primitiva kulturer som inte hör hemma i något enda land i Väst.
”Man ska inte rota i sånt som man inte kan påverka”
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Ekon från forntiden, del 2”