Når man har boet mindst fire steder på et år, heriblandt i et sommerhus i Sydsjælland, en gammel landsbyskole i Småland, på en madras bag i en Volvo 855 SE “Kombi”, som den hedder i Sverige. Det er forenklende at bo i en Volvo, man skal ikke tage stilling til, hvor malerierne skal hænge, og man kan køre derhen, hvor der nu er et bad og en gang morgenmad. Der ud over nogle venners sofaer og et par hotel- og pensionatsværelser, så blev skruen og bloggen holdt i vandet. Det gik. Årets kardinalpunkter kom i kassen. 2011 begyndte i virkeligheden mentalt lidt før med Sveriges Første selvmordsjihadist: Taimour Abdulwahab.

Man tager en robust laptop og et hurtigt mobilt bredbånd, en driftsikker kollega, halvanden håndfuld helt uvurderlige venner og sætter det hele over for at simre i 12 måneder. Tilsidst havner retten der, hvor den skal. Man er tilbage. Hjemme, man slipper ikke godt fra at ignorere, at noget er hjemme og andet ikke er. Det er endelig spisetid igen.

Jeg ved ikke om det, at jeg har rejst mere og tidligere end de fleste, har gjort mig til mere hjemmefødning, men jeg vælger at tro det. Det stadig krigsarrede Europa i 50 ‘erne, USA og Fjernøsten i 60 ‘erne. Det tog syv dage at sejle til New York med MS Kungsholm, og 30-40 dage at sejle til Manilla, Hong Kong og Yokohama med MS Arosia.

Vi, die Nachgeborene, forstod ikke hvad vi så i Hamborg, Hannover, Göttingen og Kassel midt i 50’erne, men vi var vågne børn nok til at gemme billederne på nethinden. “Nie wieder”, står der stadig på torvet i Nürnberg på en plakatsøjle hvor Villy Sørensen studerede og Albrecht Dürer blev født. Den viser et luftfoto af den udbombede by, men “nie wieder” er en enkelt generations besværgelse, den er alerede glemt. Krigen er på vej tilbage til vores børn i en anden og meget giftigere skikkelse. Det skal man ikke tvivle om, selvom man bliver udstødt af det gode selskab for at advare om det 20 år i forvejen. Jeg vil om jeg så må sige fuldstændigt skide på det gode selskab, på deres parketgulve, professortitler og phd. grader. De er intellektuelle gidsler, på denne blog skriver frie ånder, der foretrækker virkelighedsreportage frem for universitære forestillinger. Hvordan er det på gadeplan? Punktum!

Hjem fik en tidlig betydning ved at bo flere år i Østen. Man kunne sende et telegram, hvis nogen døde, ellers var alle kære væk i uvished meget, meget længe. Måske var det tidens nåde, at man lærte sig at længes i årevis. I halve år anede man ikke et klap om hjemme, den tekniske affortryllelse af verden var endnu ikke gennemført, det var givetvis også grunden til, at jeg overhovedet slog rod fjerne steder og tog dem helt til mig.

Jeg var 22 i 1973 og blev en singaporeaner med hud og hår. Derfor blev jeg først opmærksom på min baggrund ved den fuldstændige seperation og en hjemkomst, eller rettere – min kærlighed til det tabte blev først vakt, da jeg havde forladt og mistet næsten alt og var vendt tilbage. “Evigt ejes kun det tabte,” siger Ibsen. “Julesorgen”, siger min veninde med Grundtvig, hun er præst. Vi talte om den juleaften, og vi vidste uden ord, hvad den var. Vi ved først hvem vi er, når det hele er gået galt. Svenskerne gør det, det ved jeg af daglig erfaring. Sverige er dødsdømt som nationalstat, ikke af alarmisterne, men af demografien. SD er al ære værd, Åkesson er imponerende, men han kæmper en tabt kamp. Løbet er kørt i løbet af denne generation. Demografi er skæbne. Evigt ejes kun det tabte. Enhver kan tage fejl, jeg gør det ikke så tit som andre.

Sådan er vi måske: De trygge, bekvemme og selvforvissede kan spille hasard med alt, alle andre der lever på kanten eller har været ud over, kan ikke. Høj gambling er de begunstigedes privillegium, Tøger Seidenfaden f.eks. Han døde som an honourable man, efter min ringe mening nogle år for sent til at gå over i historien som et fornuftsvæsen. Hvad var hans forbindelse nogensinde til under- Danmark andet end i teorien ? Var det ikke et sundt folkeligt instinkt at foragte ham og se ham som en parodi på sin far? Tøger blev en af de landssvigere, han far bekæmpede fra Stockholm under den tyske besættelse. En kulsort ironi der først vil dæmre i Danmark i løbet af de kommende to årtier, hvis man tør vove en spådom udover ens egen levetid.

Dette års rejse, der er meget kortere end min livsrejse, satte præget på billedudvalget. Der var Skånsk/danske middelalderkirker, midsommerfolklore, Sveriges nationaldag, smålandsk natur I og II, vinterlandskaber ved Østersøen, det gamle Småland, Linnés Råshult, processen mod Lars Hedegaard, besøg i København, hvor følelsen var som en turists – Gyldendal forfatterreception, Kunstindustrimuseet, lyset i byen – og meget andet, jeg sikkert har glemt. Det ville tage år at udtrykke i skrift, hvad der er på disse fotos, men heldigvis kan jeg skyde en genvej via Leica-Lumix geniale kompaktkamera, som Henri Cartier-Bresson burde have haft, og som passer præcis til en mand i en Volvo og en kuffert, der er for doven og uvidende og utålmodig til at skrive alt for lange artikler, ja som ikke engang er tålmodig nok, til at skrive en kladde.

At gense det hele nu den 30.12 nu er livsbekræftende, den tanke at et år virkelig er så langt, at det endda kan bæres oppe på venskabers nåde, det er en stor gave og taknemmelighed. Derfor er dette års nytårspost ikke “an die Freude”, men “an die Freundshaft.” Bortset fra at holde sig fri af død og sindssyge, er der intet vigtigere end venskaber. Skilmisser er af underordnet betydning, selvom de er modbydelige.

********

Og der var Norge. I de tidlige timer af morgenen den 23 juli fik jeg en mail fra Norge, der lød nogenlunde således: “Han hedder Anders Breivik, her er et foto af ham, han har kommenteret på Document.no for to år siden. Nu bliver det ondt.” Posten inden jeg gik i seng blev: Oslo: Anholdt identificeret – Anders Behring Breivik. (160 kommentarer). Hjemkomsten til København var allerede blevet til begyndelsen på en ny rejse. Den blev ond.

Jeg har som mine venner ved, meget mere at sige om den sag, der kom til at præge resten af året langt mere end jeg kunne ane, men det kommer til at foreligge særskilt og fyldigt en gang i løbet af første halvdel af det nye år, og det er en historie, der bliver vel værd at vente på.

En særlig tak til alle skribenter og kommentatorer, i er altid velkomne, et digt, en kronik, I kan højst få et afslag, men langt mindre sandsynligt end i jeres egne, statsunderstøttede medier. Og en særlig tak til vores svenske deltagere, forfatteren og vennen Thomas Nydahl, og vores kronikør og veninde, Julia Ceasar, der også lægger sit hjerte og sin faglige erfaring i sine søndagskronikker. De er ugens højdepunkt. Nu til billederne, hvoraf de mest interessante ikke engang kan publiceres endnu. Dem vender vi tilbage til. Godt nytår, allihopa! – De tilhørende videos fra året, kan findes her. (Se evt. også 2010 i billeder.)

På fotografierne: Lars Hedegaard, Katrine Winkel Holm, Kirsten Damgaard, Ingrid Carlqvist, Erik Meier Carlsen, Mikael Jalving, Rachel Ehrenfeldt, Jesper Langballe, Søren Krarup, Wafa Sultan, Søren Ulrik Thomsen, Klaus Rifbjerg, Johannes Riis, Klaus Rothstein, Niels Skousen, Henrik Nordbrandt, Ib Michael, Douglas Murray, Hans Rustad, Sørine Gotfredsen, Bent Jensen, Farshad Kholghi, Alex Ahrendtsen, Hamed Abdel-Samad og Siv Jensen. – Alle billeder kan klikkes op i helskærm.

This caricature, which first appeared on CagleCartoons.com, has been making the rounds on the Arabic blogosphere, and points to how democratic elections are serving to Islamize Egypt: average women enter the ballot box—”overseen” by the Muslim Brotherhood—only to emerge thoroughly veiled, thoroughly Islamized. [..]

Speaking of veils and the Brotherhood, here’s an interesting video of Egyptian president Gamal Abdel Nasser (1956-1970), showing just how much times have changed. Speaking before a large assembly, Nasser told of how back in 1953 he wanted to cooperate with the Muslim Brotherhood, and met with its leader. (Nasser eventually learned that the only response to the Brotherhood is suppression, not cooperation.) [..]

In other words, Sadat’s great mistake — which cost him his life —is that he conferred a degree of legitimacy on the Muslim Brotherhood, thereby allowing them to worm their way into Egyptian society. Such is the way of time: left unchecked, what was once ludicrous to suggest—for instance, the Brotherhood’s 1953 request “for every woman walking in the street to wear a headscarf”—slowly and gradually becomes part of the culture. It is for this reason that Sharia poses a threat to the West—not because it will be imposed on Westerners, but rather because, little by little, decade after decade, aspects of it may gradually worm their way in.Lessons on the Long Road to Hijab – Sammenlign evt. med Foreign Policys fotoessay: Once Upon a Time in Egypt.

Og til dem, der via DR eller Politiken skulle have fået den noget forenklede opfattelse, at myrderierne i Syrien drejer sig om en slags borgerrettighedsbevægelse, få det nuanceret lidt ved at høre ham her: Syrian Oppositionist Mamoun Al-Homsi: If the Alawites Do Not Renounce Bashar Al-Assad, We Will Turn Syria into Their Graveyard. Der er ingenting, der en enkle i Mellemøsten. Det er derfor, der ser ud som der gør, og derfor generationer af forskere og journalister kan skabe hele karrierer ved at skrive om dets sygdom til døden. Tidligere vicedirektør i Verdensbanken, Svend Burmester, skrev for nogle år siden: “Lad os dog vende vores opmærksomhed mod lande, der vil leve.” Han bor nu i Kina og taler kinesisk mens hans europæiske, tidligere landsmænd insisterer på at importere yderligere uløselige problemer sydfra, og de har endda endnu ikke opdaget, at der er problemer i denne verden, der ikke har nogen løsning. Man må bede til, at de har forladt deres embeder, når den fulde effekt af deres politik slår igennem og er gået op for enhver. Mellemøsten er en lukket cirkel eller The Closed Circle: An Interpretation of the Arabs, som Pryce-Jones´hovedværk hedder, og vestlige eliter er desværre hypnotiserede ind i idioti af cirklen.

Malmø 2011: 17 bombeattenatater – “and counting”

Året er ikke slut endnu, der nåede at komme et ekstra med, som ikke er i aviserne. Der er mange måder at komme ind under avisernes sigtelinje på – PPRESS for eksempel: Brandbombsattentat mot café vid Erikslust, nogle af dets copyrightede billeder her. Der er andre kilder, vi bruger – man må finde dem selv og tage et kig ned i afgrunden.

Endnu en Sverigedemokrat smidt ud af fagforening

Man tror ikke sine egne øjne. Karen Jespersen skrev for snart syv år siden artiklen Har Sverige ytringsfrihed ? i Berlingske Tidende om nogle af de dengang mest kendte, der havde lidt samme skæbne. Siden er mange kommet til, senest Leif Rogerstam i Ljungby september 2010, i oktober Jerry Nilsson i Perstorp og i februar 2011 Björn Fälth i Vetlanda. Intet har forandret sig siden da, lovligt kan det ikke være, men ingen kunne være mere ligeglade end konkurrerende riksdagspartier:

“Du är aktiv Sverigedemokrat. Därför vill vi utesluta dig ur facket.” – Det är beskedet som Fredrik Lantz har fått från Transportarbetarförbundet. Själv förstår han inte agerandet utan ser det som ett hot mot demokratin.Fredrik Lantz är nyvald som ordförande för SD i Motala. Men den positionen gillas inte av hans fackförbund Transport där avdelningen begärt att han ska uteslutas ur förbundet på grund av att han är aktiv Sverigedemokrat.

“Jag är besviken. Jag trodde att facket skulle skydda de anställda inte ägna sig åt åsiktsregistrering,” säger Fredrik Lantz. Innan förbundet fattar beslut om uteslutning har han rätt att uttala sig. Det har han gjort i ett telefonsamtal med fackliga företrädare där han har försökt att förklara sin ståndpunkt.– “Det hjälper inte, för de säger att det står i deras stagdar att man inte får vara med om man är Sverigedemokrat”. SD-politiker utkastad ur facket

Her i den søde juletid kan det være på sin plads at sende en opfordring til dem, der lider af den globaliserede dødskult, som også er en dødbiderkultur. Den fremkom i rendyrket form hos afdøde ayatollah Ruhollah Khomeini, som skrev et digt om et blomstrende frugttræs skønhed, der ødelægges af Allah. Så kan de lære det! “Islam har ikke plads til morskab,” meddelte gnavpotten. Men skønhed, forelskelse, poesi, sjov, satire, fest og farver er ældgammelt persisk kulturgods, som ikke engang Khomeinis revolutionsgardister har formået at udrydde.

Poesi er der også i den italienske sang “sarà perché ti amo”, som blev kendt i Danmark i 1982, da sangduoen Laban serverede den med en dansk tekst, som er mere håndfast og mindre poetisk end den italienske, der ligner persiske kærlighedsdigte. Lyt og læs selv her. – Godt nytår – Ghostbuster

Portrætfrækhed

Man går gennem Ny Carlsberg Glyptoteket, givetvis Nordens eneste museum i virkelig verdensklasse, og kommer til den enorme samling af romerske portrætter., og pludselig står man overfor dem lyslevende. Der er ingen forsøg på portrætlighed hos egypterne, sumererne og etruskerne i samlingen, hos grækerne begynder ansatser til virkelighedsgengivelse, den slår først ud i fuldt flor som rene fotografier hos romerne. Nogle portrætter er ganske vist udført kort efter personens levetid, men man tænker alligevel, hvordan turde de beskrive den kendte verdens herskere så ubesmykket? Det er reportage 1500 år før den indfinder sig i f.eks. danske kongeportrætter. Psykopatien lyser ud af Nero og Caligulas ansigter, Marcus Aurelius og Augustus er muligvis idealiseret noget, – selv i dag kan man opleve gamle romerske kvinder der nærmest tilbeder Augustus ved hans mausoleum, – men Pompejus og Vespasian må have set sådan ud. Det er umuligt andet. For fødderne af det første portræt foregik mordet på Julius Cæsar i år 44 f.kr.: Det ville have glædet Pompejus, hvis ikke han var dræbt fire år forinden. (Fotos © Snaphanen, klik f. helskærm)

Fortsæt med at læse “Sarà perché ti amo”

It was barely mentioned in the Israeli and global media, but the following event pertains to the whole of Western civilization: Last Saturday, violent groups of Islamic-Salafi radicals burned the famous scientific institute established by Napoleon in Egypt after its first encounter with the West. Some historians consider it the start of modern times in the Middle East.

The site, L’Institut d’Egypte (1799), held some 200,000 original and rare books, exhibits, maps, archeological findings and studies from Egypt and the entire Middle East, based on the work of generations of western researchers. Most of the artifacts were lost forever, burned or looted. It’s difficult to understand the modern Middle East without these studies, which were overcome by an immense fire. The large building was situated in the center of Cairo and torching it was a symbolic, intentional act. Those who burned the building and its artifacts meant to burn the era of logic, enlightenment, research and individualism. – Egypt’s radicals eliminating country’s connection to West, but does anyone care?, Rare Volumes Destroyed in Blaze at Egyptian Institute Founded by Napoleon, Egypt Institute burns; scholars try to rescue manuscripts.

En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat

Att gå på café i Malmö kan leda till döden. Caféskotten – en populär artikelrubrik. Är det en vecka sedan sist? En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat. Ikväll var det dags igen.

Varför skjuts människor på café? Svaret skulle kunna vara svårt, men är förmodligen mycket enkelt: människors skjuts där man förväntas hitta dem. Det som pågår i Malmö är nämligen det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ”det lågintensiva inbördeskriget”.

En död och två sårade. De tre offren är kända av polis sedan tidigare. “De är mycket kända av oss” säger vakthavande befäl Hans Nilsson, enligt Sydsvenskan.

Detta krig pågår förstås mellan kriminella och därför tror man att det inte angår oss. Men det angår oss i allra högsta grad. Skjutandet i Malmö är inte synonymt med gamla eller nya ensamdårar som bestämt sig för att döda. Skjutandet i Malmö är framför allt uttryck för det etniskt och kollektivt identifierade krig som pågår mellan de olika maffiagrupperna.

Dessa är förvisso ibland kopplade till det som kallades mc-gäng, men i allt högre grad bestäms det av olika ”falanger” inom olika invandrargäng som vill kontrollera vapen-, narkotika-, och trafficking-industrin. Huruvida de kör MC eller BMW ter sig allt ointressantare. Det verkligt intressanta är att människor dödas. Och där människor dödas blir också andra livrädda. En stad som lever i rädsla är inte en stad att leva och bo i.

Malmö är en stad där rädslan och våldet har sådan makt, att det bara är den mediala och politiska eliten – i Sydsvenskanhuset och i stadshuset – som tycks ovetande om den. Kvällens mord sätter ännu en tjock stämpel över stadsnamnet. Namnet på min barndoms stad, den för alltid förlorade, Malmö.

Af Thomas Nydahl – Foto: A. Nydahl.

Hamodi Al-Mahmoud mördades ikväll på vad som kallas ett kafé på Västanforsgatan i medierna och från den kvinnliga presstalesmannen hos polisen. Det finns inget kafé på Västanforsgatan i Malmö. Det är inte öppet för allmänheten. Det är en bidragsberoende arabisk svartklubb där det röks vattenpipa och medlemmarna dricker läsk. Svartklubben har funnits där i minst ett och ett halvt år med olika namn. Hos pressfotografen syns skylten med namnet Agadirs Förening. Agadirs Förening: Org.nummer: 802459-9048 Bolagsform: Ideella föreningar, Erhåller: 0,5 miljoner i bidrag/år. I rummet bakom förekommer helt öppen prostitution. Mördad på arabisk svartklubb ikväll.

Der har hidtil i 2011 været 30 skyderier i Malmø. 7 har været dødelige. Der har været 16 bombeattentater.

USA: Den dræbende julemand var muslim

Iflg. Infomedia har ingen danske medier på nuværende tidspunkt omtalt denne penible twist på historien. Også ikkemuslimske mænd går undertiden amok og dræber hele familien og derefter sig selv. Aziz Yazdanpanah havde efter det oplyste oplevet sin families opløsning og set sit hus gå på tvangsauktion, ligesom det er set i forbindelse med ikkemuslimske familietragedier. Men dertil kommer altså en særligt motiverende faktor som er unik for importerede førmoderne kulturer: Oplevelsen af tabt ‘ære’ grundet i manglende kontrol over døtre. Via Jihad Watch (LFPC).

Aziz Yazdanpanah seemed to be losing control of his life in recent months — his wife left him, his house was in foreclosure, and his 19-year-old daughter was dating a young man he didn’t like. […]

But a more ominous portrait emerged of Yazdanpanah in interviews with some of his daughter’s other classmates.

“She would come to school crying and telling us her dad was crazy,” said Lacie Reed, 18. “He wouldn’t let her wear certain things. He was always taking her phone away, checking her call history and checking her text messages.”

Friends said Nona’s father had installed cameras all around the home so he could watch the family’s comings and goings. Others said he nailed her bedroom window shut so she could not sneak out at night and see her boyfriend.

“She couldn’t date at all until she was a certain age, but when he was going to let her date she couldn’t date anyone outside of their race or religion,” Reed said. […] Neighbors horrified at news of family’s slayings in Grapevine

Fransk politiker bag Armenien-lov truet med vold og voldtægt

Turkish hackers have launched revenge attacks against the French government after the country’s lower house of parliament approved a bill that would outlaw the denial of the 1915 massacre of Armenians in Turkey as a crime of genocide.

The website of the Senate, France’s upper house of parliament which will have to approve the bill before it can become law, was down for two days over the Christmas weekend. […]

On the same day the website of Valérie Boyer, parliamentarian from the ruling UMP party in the lower National Assembly and primary sponsor of the “genocide bill”, was hijacked, this time showing a black screen with a Turkish flag. […]

Meanwhile, Valerie Boyer’s site remained down on Tuesday as she told reporters that she was filing a criminal complaint for harassment. On Monday, she told BFM radio that she had also received “threats of death, of rape, of destruction of property and of physical assault” and that her parents and children had also been threatened. […] Turkish hackers avenge France’s ‘genocide bill’ 

Tæv, et smadret ben og flere gange voldtægt for at nægte at iklæde sig de 30 gram stof som fiskerkonerne på Gl. Strand og vores bedstemødre som bekendt også gik med engang (LFPC).

 

(FN filmen U.N. Me har måttet udgå af copyrightgrunde)

“Den danske permafrost”

Rubrikken “Dagens Danmarksbask” er udgået, eftersom svenske nyheder om Danmark nu kun handler om sport eller om en af de højst fem danske “intellektuelle”, der er stueren nok til at være kendt i den svenske offentlighed, fordi Danmark nu med svenske journalistøjne endelig har fået “den rigtige regering.” Dens daglige løftebrud eller og fadæser, for ikke at tale om, at den kom i mindretal fra det sekund, den var valgt, -noget af en Danmarksrekord, – ties der helt om. For slet ikke at tale om, at SF ikke vil hjælpe syge flygtninge og slet ikke diskutere ophævelse af 24-års regelen med Zenia Stampe. Det er derfor bedre at drage Carsten Jensen frem, en mand der er så anstændig i svenske øjne, at han ustraffet kan føre den suverænt mest svinske debattone i landet, uden nogensinde at få så snavsede hænder som den uheldige RAF-regering. Det er fordelen ved at være intellektuel, alt er som regel ganske gratis. Bolværksmatrosen Jensen er i dag en modig mand, fordi han gennemlevede “Pia Kjærsgaards permafrost” og forblev en agtværdig mand. Ak ja, og svenske statsmedier er alsidig information. Det er sandelig blevet brat hverdag ovenpå julefestlighederne, og så vil de Radikale efterligne Erik Ullenhags 13 halve sandheder og hele løgne, antagelig af ren uvidenhed og inkompetence, for så retlinede og renskurede mennesker lyver ikke med fortsæt.

Carsten Jensen är en modig man. Vad ska man annars kalla denne väluppfostrade humanist med hjärtat till vänster? Som tycker att kompromiss är språkets vackraste ord? Under den danska permafrosten, decenniet när Pia Kjersgaard kallade mänskliga rättigheter för “politiskt smagdommeri” har Carsten Jensens hållning väckt respekt. Att vara politiskt korrekt i Danmark har varit dyrare än här hemma hos oss. Sveriges Radio: Carsten Jensen – en modig man.

We are all individuals: Muslimsk “mangfoldighed” i UK

[…] The [Islamic Diversity Centre]’s stated purpose is challenging stereotypes of Islam. It is therefore rather stunning that when the group introduces its staff to readers of its web site, the most persistent stereotypes are abundantly confirmed.

Check out the IDC team page, which describes the individuals on the organization’s staff. This screen shot shows the top part of the page:

That’s right: the men are identified and individually pictured, but for each female staff member there is a photo of a woman wearing a burqa, so that only her eyes are showing. Not only that, it is the same photo in each case; not a picture of the female staff member at all, but a generic image of a woman wearing a burqa. […] Fighting Stereotypes in the U.K.

 

Kristeligt Dhimmiblad drømmer stadig om den blide sharia

[…] Sidste år kon-kluderede en rapport fra Justitsministeriet, at den al-Qaeda-relaterede bevægelse al-Shabaab, der har som målsætning at indføre en streng form for sharia i Somalia, forsøger at rekruttere unge somaliere fra Skandinavien. […] Foreninger hjælper unge væk fra ekstremisme

Fortæl det til egypterne:

The Nour Party has formed a legal committee to prepare a new constitution for the country, said Emad Abdel Ghafour, president of the Salafi Nour Party. […]

Hammad added that article two of the proposed constitution stipulates that the “provisions” and not the “principles” of Islamic Sharia law are the main sources of legislation. “We shall apply Sharia gradually so as not to cause distortions,” he said. […] Salafi party forms committee to influence constitution

Det er ottende jul her på bloggen, det er lang tid i målt i cyberspace. Men det skal være samme jul som alle de andre år. Hver julenat kl 12 synger årtusindets tenor og naturkraft  Jussi Björling fra Stora Tuna i svensk radio. Det gør han også her hvert år, med ønsker om en glædelig jul til vores venner i Danmark, Sverige, Norge, England, Tyskland, Østrig, Schweiz, Belgien, Holland, Israel, USA og Canada og i år også Frankrig.

Fagfolk kan tale om Björlings stemme, hvordan den er fuldstændigt ren og ubeværet ligegyldigt i hvilket leje, men til syvende og sidst må de kapitulere overfor klangens egentlige oprindelse. Det er naturkraft, man må acceptere, men også et geni, der havde en høj pris. Kun 49 år blev han. Så rige gaver har Sverige givet os uden vilje og uden bagtanker, og det er det vi udlændinge holder af. Glædelig jul, alle !

Weekendavisen d.23.12.2010: Glem alt om José Carreras, Luciano Pavarotti, Roberto Alagna og Rolando Villazón.
Da det 20. århundredes største tenor skulle kåres ved årtusindskiftet, kom Jussi Björling ind på første-og andenpladser hele vejen rundt kun matchet af Enrico Caruso. Men hvor Carusos stemme og klangfarve fortaber sig i lakpladernes forvitrede ruinhob, eksisterer der indspilninger – ikke mindst fra 1950erne – med Jussi Björling, som på fremragende vis dokumenterer hans status som århundredets klassiske sangstemme. Ja, mere end det. De analoge indspilninger fra dengang, hvor mikrofonen ikke – sådan som det lyder i dag – var placeret i sangerens strubehoved, men på et stativ i studiet eller koncertsalen, skaber fylde og rumlighed omkring sangeren. Læg dertil den rytmiske spændstighed datidens symfoniorkestre spillede med, og man får et underfuldt lydbillede.[…]

Der er lidenskab og styrke i hans stemme, men også en vemod, der forankrer følelsen i dybden og vidner om skjulte lag i Jussi Björlings personlighed………Det er med O helga natt , Jussi Björling synger sig helt ind i hjertet og får mørket til at lyse. Dette lyse mørke er en del af hans egen stemme, og klokken i salmen ringer som et blødt kosmisk ekko og vidner om en anden verden, der for en stund kommer til stede. Her. Jussi Björlings stemme skaber korrespondancen mellem himmel og jord, ikke mindst i kraft af hans uforlignelige legato og linjeføring, der gør salmens gentagne slutvers til en lang glidende bevægelse, hvor han uden ophold skaber sammenhæng fra det højeste til det dybeste på melodiens tonestige. Hold da op, hvor er det godt, her i Augustin Kocks svenske gendigtning: O helga natt , o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned! För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led. (Weekendavisen 23.12.2010 Kultur Anm: O helga natt ! Af HENRIK WIVEL – ikke online*)

I anledning af denne jul var vi forbi det russiske julemarked i Tivoli og deres version af Vasilij katedralen. Der var stuvende fuldt!

Fra højmessen i Helsingør Domkirke søndag

Fortsæt med at læse “Glædelig jul”

Pia Kjærsgaard på pot. Bag låge 23 i tjekTV’s julekalender finder du et vanvittigt klip fra “Til middag hos…”, hvor Pia Kjærsgaard er helt ved siden af sig selv

Demo mod “uforklarlig vold” og “fordømmelse af mørk hudfarve”

För Ludvikaborna blev ljuset en protest. En symbolhandling för att våld inte accepterades. En den stora massans avståndstagande till det förråande som lika plötsligt som oförklarligt slagit till.

Tusen kanske två tusen personer samlades på den vindpinade kalla badplatsen vid Skuthamn. En stark och lågmäld protest formades. Rader av marschaller tändes för att lysa upp i mörkret. Carl-Axel Hagberg, Ulrika församlings präst, manade till eftertanke. Att inte fördöma mörk hudfärg på grund av det som inträffat. – Mörk hudfärg betyder inte att man är mördare. Lika lite som alla norrmän är terrorister för att Anders Behring Breivik är det. Men att man inte ska acceptera våld. – Trottoarerna vi betalat med våra skattepengar ska inte besudlas med blod.Tänd ett ljus och låt det brinna!. – se nedenfor her og her.

Til debat på kunstmuseet: “Anskaf dig våben”

Det kræver ikke ret meget abstraktionssans at acceptere at ‘debat om’ ikke er det samme som ‘opfordring til’. Dette er faktisk en gennemgående pointe på bl. a. Snaphanen. Pointen her er derimod at denne debat blandt venstreradikale ville give anledning til et ramaskrig og mærkbare konsekvenser for de ansvarlige for arrangementets afholdelse, hvis den politiske ramme havde været en anden. ‘Offentlig institution lægger lokaler til politisk ekstremisme’, osv. Skulle der mod forventning komme en sag ud af det skal vi nok dække det, men hvem tror i fuld alvor at det vil ske? (LFPC)

»Er parlamenterne stadig værd at angribe?« Det er store spørgsmål, der sættes til diskussion denne eftermiddag i Aarhus Kunstbygnings anonyme, hvidmalede lokaler. Foran mikrofonen sidder Mikkel Bolt, fagleder ved Moderne Kultur på Københavns Universitet, flankeret af adskillige flasker Søbogaard-sodavand og med et brændende tog på storskærmen bag sig. Han leverer en indføring i Den kommende opstand, en fransk venstreradikal bandbulle om den kapitalistiske ordens kollaps, der netop er blevet oversat til dansk. […]

Bolt går videre til gruppens idé om, at den dysfunktionelle samfundsorden er en slags ‘ generaliseret borgerkrig’. »Herhjemme er det jo stadig en lavintensitetsborgerkrig, men ikke desto mindre en form for borgerkrig,« forklarer Bolt. I den situation bliver alt fra sten mod parkeringsvagten til langsomhed på jobbet til det, han kalder »uartikuleret anti-kapitalisme«. Bogen opfordrer læserne til at artikulere modstanden noget tydeligere: »Med hensyn til metoder så lad os huske på følgende grundsætning fra sabotagen: mindst mulig risiko, et minimum af tid, størst mulig skade.« Andre råd i teksten: Anskaf dig våben, kast dig ind i byguerilla-krigen og forsag for alt i verden partier, fagforeninger, familie og parforhold – institutioner, der kun begrænser ethvert sandt fællesskab og enhver impulsiv handling. […] Messiansk-apokalyptisk opstand [Weekendavisen 23.12.2011, ikke online]

Pat Condell: ‘Infantile totalitarian atheists’

Göran Greider är bedrövad. Han misströstar. I en anmärkningsvärd ledare i Dala-Demokraten med rubriken ”Falun 1994 – Ludvika 2011”vädrar han sin bedrövelse. Han har anledning att vara bedrövad. I fredags kväll utsattes den 44-årige småbarnsfadern Tommy Lundén i Ludvika för så brutalt våld att han senare avled på Falu lasarett.

Den 22-årige kongolesen Erick Mushitu Mwinkeu och 18-årige somaliern Liban Isse Muse har begärts häktade på sannolika skäl misstänkta för mord eller dråp. Ytterligare en man, Abdi Karim Ali Ise 28 år, sitter anhållen misstänkt för att ha deltagit i överfallet. Dödsmisshandeln var enligt polisen helt oprovocerad. Den ägde rum utanför Dala-Demokratens lokalredaktion i Ludvika – men det tog fyra dagar innan tidningens chefredaktör Göran Greider reagerade.

Vilka de misstänkta gärningsmännen är får Dala-Demokratens läsare inte veta. Det skulle ju kunna innebära att läsarna drar slutsatser om bakomliggande orsaker till att en vanlig småbarnsfar blir slagen och sparkad till döds när han är på väg hem efter att ha ätit julbord med sina arbetskamrater. Det får inte ske. Ansvariga politiker måste till varje pris skyddas från att ställas till svars för den extrema invandringspolitik som gjorde mordet på Tommy Lundén möjligt. Mordet är ett politiskt mord, ett i raden som är en konsekvens av Sveriges extrema invandringspolitik. Men s-politikerna kan lita på Göran Greider. Han kommer alltid att vara beredd att rycka ut till deras försvar och istället kasta skulden på vanliga medborgare som reagerar på våldet.

Han har suttit på sin chefredaktörsstol i Falun och sett på

Dala-Demokratens chefredaktör (s) är nära lierad med socialdemokratiska makthavare både i partitoppen och i Ludvika, Borlänge och andra socialdemokratiskt styrda kommuner i Dalarna. Han har suttit på sin chefredaktörsstol sedan 1999 och sett på när dalakommunerna har fyllt upp tomma lägenheter med invandrare. Han har i sann socialdemokratisk anda hejat på den mångkulturella utvecklingen och applåderat importen av bidragsförsörjda analfabeter från muslimska u-länder som nu håller på att sänka bland annat Borlänge. Han är en av dem som har skapat det klimat av ömsesidigt ryggdunkande mellan politiker och journalister där den ”internationella solidariteten” för länge sedan har skåpat ut omtanken om de egna invånarnas bästa, i Dalarna liksom över hela Sverige.

Nu är det dags att betala. Den extrema utvecklingen har ett pris. Då blir Göran Greider bedrövad. Men det är inte att en barnfamilj har förlorat sin make och far i totalt meningslöst våld som Göran Greider är bedrövad över, om nu någon trodde det. Inte en rad uttrycker något slags reaktion på mordet på Tommy Lundén. Ledaren är osmakligt nog illustrerad med en bild av Mattias Flink, som 1994 sköt ihjäl sju personer och skadade tre vid Dalregementet i Falun och nyligen har fått sitt straff tidsbestämt till 30 år. Vad Göran Greider vill säga är förmodligen att även svenskar kan mörda. Vem har påstått något annat?

(Foto: Mordstedet ved glasfacaden til venstre og Dala Demokratens redaktion til højre.)

”Gick sedan och lade mig bedrövad”

Här finns inte ett ord av medkänsla med Tommy Lundéns drabbade familj eller arbetskamraterna. Nej, det som bekymrar Göran Greider är att människor reagerar och uttrycker sin rättmätiga sorg, vrede och frustration över ett vidrigt brott. Han skriver:

”Men på nätets alla dånande folkdomstolar har domen redan fallit: Allt är invandringspolitikens fel. I halvt febrigt tillstånd tröskade jag mig igår genom litet av de värsta inläggen – och gick sedan och la mig bedrövad. Det finns människor som ur mord och våldsdåd hämtar energi till enbart hat, hat, hat – som om de ville hålla en våldsspiral vid liv så länge som möjligt.”

Vilka känslor är godkända efter ett mord?

En svensk man har mördats av invandrare i ett rasistiskt hatbrott. Det är ett hat som passerar okommenterat av Göran Greider. Det han upprörs över är att ”det finns människor som ur mord och våldsdåd hämtar energi till enbart hat”. Vilka känslor är godkända att hämta ur mord och våldsdåd? Förväntas ludvikaborna och den övriga allmänheten jubla?

Det finns i samhället ”en allt mer tilltagande fixering vid brott och straff”, skriver Göran Greider. Läs det igen! ”En allt mer tilltagande fixering vid brott och straff”! Det är alltså ”fixeringen” som är problemet, inte den dramatiskt ökande våldsbrottslighet som alldeles för ofta drabbar fullkomligt oskyldiga människor. Listan börjar bli lång på människor som har mördats eller utsatts för annat oprovocerat våld av invandrade våldsverkare. Vi ska bara inte tänka på brotten, så finns de inte.

Om folk inte får veta är allt frid och fröjd

Göran Greider avslöjar sig. ”I halvt febrigt tillstånd tröskade jag mig igår genom litet av de värsta inläggen – och gick sedan och la mig bedrövad.”

Stackars Göran Greider! Det vore naturligtvis mycket bekvämare för hans och många andras sinnesfrid om allmänheten stillatigande accepterade att utsättas för våldtäkter, rån, misshandel och mord. Mellan raderna önskar sig Göran Greider liksom många av hans kolleger i journalistkåren ett censur- och kontrollsamhälle av nordkoreanska mått. Om alla medborgare fick veta lika lite om verkligheten som Dala-Demokratens läsare skulle allt vara frid och fröjd, och den fortsatta kolonialiseringen av Sverige kunde äga rum utan protester.

Men ingenting är sig likt längre. Nu finns Internet som ger röst åt alla dem som censurälskande chefredaktörer i bästa Pravdastil vill tysta. Rösterna på nätet stör deras politiska utopier, gnager på deras sinnesro, förvandlar deras verklighetsfrånvända illusioner till trådslitna och dammiga teaterridåer. De börjar inse att de har förlorat kontrollen över opinionsbildningen. Som de har kämpat för att invagga befolkningen i tron att vi lever i den bästa av världar! Nu slår misstron och oppositionen emot dem som en storm. De räknade aldrig med den. De var förvissade om att de skulle behålla sitt formuleringsmonopol i evighet.

Jag önskar mig en Greiderfri zon

Göran Greider är överallt. Om man lyssnar på radions ”God morgon världen” på söndagsmornar så sitter han där och tycker. Tyckandet pågår också alltsomoftast i radions ”Studio Ett” och i televisionens morgonsoffor, och givetvis i Dala-Demokraten. Jag önskar mig en Greiderfri zon i media. Jag vet fler som har samma önskan. Jag har ibland funderat över Göran Greiders frekventa medverkan i media, och jag tror att förklaringen är mycket enkel. Göran Greider levererar. Han har åsikter om allt, och han levererar dem med en ständig ordbubblande svada. Med honom i studion riskerar man inga tysta ögonblick av eftertanke.

Där jag växte upp kallade man personer som Göran Greider för surrkusar. Sådana som surrar och babblar, kort sagt är behäftade med mundiarré utan att det finns någon substans i det som rinner ur munnen. Han och övriga surrkusar inom socialdemokratin är på väg ut från scenen, och det vet de. I min senaste söndagskrönika berättade jag om Folkhemssveriges framväxt under 1900-talet, sett genom mina farföräldrars liv.

Det var socialdemokraterna som byggde Folkhemmet, och det ska de ha heder och tack för. Men någonstans i skiftet mellan Tage Erlander och Olof Palme 1969 gick det snett. Sedan många år befinner sig socialdemokraterna i en utförslöpa på väg mot utplåning. De har inte förmått ge sin politik ett innehåll som gagnar Sverige och svenska folket. Det land som de en gång byggde upp river de nu till spillror och grus. Partiledaren Håkan Juholt, en annan surrkuse, är bara symtomet på en dödlig kris inom socialdemokratin.

Med censur säkrar han att folket inte får veta

Allt det här vet naturligtvis Göran Greider. Han vet att Sverige är på väg åt helvete, och han vet varför. Men folket, allmänheten, ska inte få veta. Efter mordet i Ludvika skrev jag om vår kastrerade sorg, de märkliga sorgeritualer som har uppstått när mord eller andra våldsdåd har begåtts. Istället för att ställa politikerna till svars för de offer som invandringspolitiken skördar går vi i fackeltåg ”mot våldet” och lägger nallar och blommor på brottsplatsen. Någon skickade en länk till Dala-Demokraten och Dalarnas Tidningar. Kommentaren togs bort omedelbart. Greiders ledare fick 72 kommentarer, bland annat den här av signaturen Viksjo:

”Du sjunker allt djupare i den politiska korrektheten, Greider. Ett rasistiskt mord på en svensk tvåbarnspappa veckan före julafton, genomfört av ett invandrargäng. Fullständigt oprovocerat. Och du bildsätter ledaren med en bild på Mattias Flinck?! Jag finner inga ord. Så fruktansvärt lågt, och uruselt fegt. Jämför med medias behandling av häktesmordet i Flemingsberg. Överallt ser vi bilder på den unga mörkhyade tjejen som mördades, bredvid bilden på den vite gärningsmannen. Varför gör media BARA så när offret är mörkhyat? När får vi se ett porträtt på tvåbarnspappan i Ludvika bredvid porträtt på de tre-fyra mörkhyade gärningsmännen??

Och till sist, så vill jag påminna om Greiders egna ord veckan efter Utöya.

“Det är rätt att göra politik av en sådan här händelse”, skrev han. I konsekvensens namn är det naturligtvis rätt att göra politik av rasistmordet i Ludvika. Och dubbelmordet i Alingsås. Och gruppvåldtäkten i Mariannelund. Etc. Så gnäll inte över att vi upprörs över den havererade invandringspolitiken.

Alla kommentarer censurerades

Alla kommentarer censurerades av Dala-Demokraten. Ludvikaborna ska inte få veta. Kunskap skulle vara ett ytterst störande element för den politik som förs och som sjupartiet uppenbarligen har för avsikt att köra fullständigt i botten.

Göran Greider skriver:

”Ludvika, Ludvika. Orten befinner sig i chocktillstånd, efter helgens våld. Imorgon, torsdag, ska det hållas en ljusmanifestation mot våldet. Det är vad som just nu kan göras.”

Gå i fackeltåg, svenska folk. Fortsätt att lägga blommor och nallar på mordplatserna. Det är vad Göran Greider och andra makthavare i vilseledarbranschen vill att ni ska göra. Ställ aldrig, aldrig några frågor om varför vi ska finna oss i att oskyldiga människor mördas av importerade våldsverkare. Enbart rasister och näthatare som är ”fixerade vid brott och straff” ifrågasätter att en 44-årig småbarnsfar inte kan gå hem från ett julbord med arbetskamraterna utan att bli slagen och sparkad till döds av afrikanska nybyggare.

Öka inte Göran Greiders bedrövelse med obekväma frågor. Då kan han hamna i ett febrigt tillstånd igen innan han går och lägger sig. Eller ännu värre: vakna upp till verkligheten.

Her er videoen af den kongreshøring jeg postede transkriptionen af for et par dage siden.. Kongresmanden Daniel Lungren viser hvad journalistik burde være som en selvfølge, men ikke er og aldrig vil blive. Det er ren goddag-mand-økseskaft og der-sidder-tre-mand-på-en-tømmerflåde, og det kunne være fantastisk tv også i en lokal variant herhjemme, i stedet for som her på den amerikanske ‘folketings-tv’ som ingen ser og som ikke sætter dagsordenen (LFPC).

En profetisk bog, alle skal læse

Vi skrev om Jean Raspails: “Le Camp des Saints” (1973) i foråret. Monica Papazu har læst den:

Den knap 40 år gamle roman af franskmanden Jean Raspail er profetisk og rummer en rystende appel til Europa, skriver Monica Papazu.

Hvem har hørt om Jean Raspail og hans bog De helliges lejr (på fransk Le Camp des Saints)? Ikke ret mange, desværre. I Frankrig er der dog en del mennesker, der kender ”denne undergrunds-bog”, som den sommetider kaldes, og de skatter den, for den er et ubetinget mesterværk. Det er nemlig noget af det ypperste, den litterære kunst kan præstere: Sprudlende, vild, grusom, fortryllende, uafbrudt overraskende i sine billeder, skrækindgydende og hylemorsom.

Men hvorfor er bogen da blevet dømt til ”en katakombe-tilværelse”? Fordi der ikke er én linje i den, som den politiske korrekthed kan finde acceptabel. Jean Raspail er blevet erklæret ”ikke stueren” eller, som man siger på fransk, ”infréquentable” (én, man ikke kan omgås uden at blive kompromitteret). Bogen er virkelig sprængfarlig, og forfatteren har fået det sjove indfald at forsyne genudgivelsen fra 2011 med en liste på 87 steder, for hvilke han i dag (hvis bogen var blevet udgivet for første gang) kunne blive stillet for retten. Han overtræder nemlig samtlige ”anti-racistiske” love, som er blevet vedtaget i de seneste årtier…. 22. december 2011 – klumme af Monica Papazu på Sappho. – Bogen kan læses på engelsk her 102 sider, pdf.

70.000 svenskere arbejder i Norge. 20-30.000 arbejder i Danmark. Begge dele holder den svenske arbejdsløshedstatistik nede. Sverige har oven i købet arbejdskraftindvandring. Den svenske ungdomsarbejdsløshed var i november 20.4 procent til trods for at Reinfeldt-regeringen har sendt 100.000 unge svenskere i udlændighed, og det er bare dem i nabolandene.

Sverige nærmer sig 9.5 mio indbyggere

“Indvandringen fortsætter med at mindske” skriver Statistika Centrabyrån. Den er nemlig faldet fra 98.000 i 2010 til 95.000 i år. Man ser, at temmelig mange også forlader landet. Sweden’s population nearing 9.5 million

EU bruger Grækenland som brækjern for masseindvandring

Britain has been stripped of its power to return asylum seekers to Greece – after a ruling by European judges.

The decision by the Luxembourg court risks plunging the entire European asylum system into chaos – and leaving border controls in this country hamstrung.

An immigration watchdog warned the ruling would open a ‘perfect back door into Britain’. Under EU rules British officials can return asylum seekers to the first European country they set foot in.

But today the European Court of Justice said no-one should be returned to a country if it did not uphold their ‘fundamental rights’.

This means Britain cannot send asylum seekers back to Greece because its asylum system is such a mess. The ruling also opens the door for claims against other countries on the grounds their asylum systems are not up to scratch. […] EU orders Britain not to send asylum seekers back to Greece because its immigration system is such a mess

»Viochdom«

Den svenske integrationsminsiter Erik Ulllenhag har lanceret en hjemmeside, der skal bekæmpe “nethad, racisme og 13 myter om indvandringen,” der jo i Sverige er større end i noget andet Europæisk land. Det mest interessante ved Ullenhags kiksede hjemmeside, er at han overhovedet har følt sig presset til at lave den. Det er en mand på retræte.

Når man har en god sag, kan man normalt argumentere godt for den alene ved at citere fakta. Den svenske minister har ikke nogen god sag, og hans argumenter er alle betydeligt under middel i kvalitet. Det havde altså være bedre, om han havde forholdt sig fuldstændigt tavs. Om han er bevidst løgnagtig eller bare uvidende, kan man af gode grunde ikke vide, men hvis vi udgår fra det sædvanlige, er han bare uvidende. Han er så ung, at man ikke kan forvente han ved alt selvom han er minister “for en krudttønde” i en svensk regering. Derfor må han også ty til en maksimal floskelfaktor, skyde enhver genvej og file på enhver sandhed. Masser har taget til genmæle mod ham, her først journalisten og socionomen Gunnar Sandelin:

När integrationsministern påstår att det är en myt att de flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl och att 91 procent av de närmare 10.000 asylsökande som beviljades permanent uppehållstillstånd (PUT) 2010 antingen har skydds- eller asylskäl, så är det inte hela sanningen. Endast åtta procent av de närmare 400.000 permanenta tillstånd som beviljats de senaste 30 åren har gällt asylsökande som i hemlandet hotats till livet av staten. De skyddsbehövande, som främst flyr från inre väpnade konflikter eller riskerar tortyr, utgör 21 procent. Tillsammans utgör de endast något mer än en fjärdedel av vårt totala flyktingmottagande, vilket är en viss skillnad mot Ullenhags 91 procent.”Saklig diskussion bästa motgiftet mot rasism”

Fortsæt med at læse “Norges arbejdskraft: “Svenskere og polakker””