Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Några dagar före jul besöker Statssekreteraren Borlänge. Situationen i staden är desperat. Som goda socialdemokrater har kommunens politiker gjort precis som goda socialdemokrater ska göra. De har varit solidariska och tagit emot tusentals flyktingar från Somalia och Afghanistan. Nu sitter de med skägget i brevlådan. Flyktingarna går inte att få ut på arbetsmarknaden. En tidigare undersökning visar att 53 procent av de som kommer från Somalia är analfabeter. Majoriteten går direkt från SFI (Svenska för invandrare) till bidragsförsörjning. Nu står Borlänge kommun med ett budgetunderskott på 50 miljoner kronor. Kommunpolitikerna sliter sitt hår i förtvivlan.

Propagandaministeriet har hörsammat nödropen från Borlänge och skickat ut Statssekreteraren. Med sin närvaro hedrar han den lilla staden vid Dalälven dessa sista skälvande, stämningsfulla dagar före jul. Han hör socialnämndens ordförande säga att situationen i Borlänge är exceptionell och att kommunen behöver riktade pengar till ett kunskapslyft för de analfabetiska flyktingarna. Inser Statssekreteraren situationens allvar? Förstår han hur det känns för socialdemokratiska kommunalpolitiker från en liten landsortsstad att kräla i stoftet och be en borgerlig regering om hjälp?

Han är ingen regerings-Moder Teresa

Statssekreteraren säger inte: ”Skyll er själva när ni har varit så jävla dumma att ni har tagit emot en massa analfabeter.”
Ett sådant uttalande skulle skorra i känsliga öron. Men kommunalpolitikerna ska inte tro att Statssekreteraren är utsänd som något slags regerings-Moder Teresa. Hans ärende är av en annan art. I enlighet med Propagandaministeriets och ytterst Statsministerns intentioner handlar det om att få motsträviga kommunalpolitiker landet runt att rätta in sig i ledet, statuera exempel och motivera dem att tänka och tala rätt.

Det är där Statssekreterarens speciella begåvning kommer in i bilden, den som så tursamt har upptäckts av Propagandaministeriet och fått Propagandaministern själv att värva honom i sin tjänst. Statssekreteraren har demagogins användbara gåva. I vissa stunder tangerar den nästan det hypnotiska, ja den har alla förutsättningar att kunna domptera massorna.

Kommunalpolitiker måste förstå att det finns två sätt att tänka, tycka och tala. Ett som är rätt – och ett annat som är fel. Sådana här nödrop från kommunerna riskerar att ge helt fel signaler och fläcka ner Sveriges stolthet, den unika och solidariska invandringspolitiken som står fram som en lysande stjärna mot hela det övriga nattsvarta Europa där främlingsfientligheten ständigt erövrar ny mark.

Det finns inga skillnader mellan människor

Borlängeborna är förväntansfulla. Ska deras nödrop äntligen få ett svar? Vad de inte har insett är att statssekreterarens uppdrag är uppfostrarens och propagandistens. Inför de församlade kommunalpolitikerna och en andäktig lokalpress tar han tillfället i akt att tydligt inpränta en av regeringens mest orubbliga principer: det finns inga skillnader mellan människor.

”Vi tittar inte på etnicitet, det skulle bli problematiskt och utpekande” säger Statssekreteraren.

Analfabetism ska inte behöva innebära några problem, säger han. Det finns en reform. Propagandaministeriet har värkt fram denna reform.

”Reformen ska hjälpa till att anpassa integrationen efter individens förutsättningar.”

Maria Norrfalk, landshövding i Dalarnas län, fyller påpassligt i där Statssekreteraren slutar:

”Man ska komma ihåg att oavsett om de är analfabeter så har de samma talang som andra. Det finns lika många talanger hos dem som hos oss. Vill man så kan man, och det gäller att hitta på vägar att utbilda och få folk i arbete”, säger Landshövdingen.

Han ler ett teaterleende mot lokaltidningens fotograf

Enligt den Värdegrund som regeringen har utropat som överordnad trossats för landet har alla samma värde. Borlängeborna måste förstå att de utan att knota är skyldiga att försörja inte bara sig själva utan också inkludera de nya kommuninvånarna i sin försörjningsbörda resten av livet. Saken är mycket enkel: det är en fråga om jämlikhet och solidaritet.

Statssekreteraren ler sitt bredaste teaterleende mot lokaltidningens fotograf. Sedan åker han hem. Hans uppdrag är slutfört. Han hoppas att Statsministern och Propagandaministern ska bli nöjda med hans insatser. Det är förvisso nya tider nu, och han är en viktig del av det nya. En spjutspets mot framtiden, om man så vill. Han tänker lite förstrött att förr åkte regeringsrepresentanter runt och försökte övertyga folk om att regeringen har rätt; nu åker vi runt och dikterar regeringens hållning, uppfattning och intentioner. Gör klart för folk vad det är som gäller.

Det passar honom precis. I sitt stilla sinne tänker han att när allt kommer omkring är steget mellan demonregissör och regeringspropagandist inte särskilt långt. Budskap som budskap – de måste framföras kraftfullt, effektivt och med auktoritet om de ska få avsedd effekt. ”Totalitärt” och ”diktatoriskt” är inte ord som han tar i sin mun, här handlar det om subtilare kategorier. När rasistkortet börjar bli utslitet och devalverat kan man sikta in sig på den där speciella rädslan som finns hos alla människor, barndomens kvardröjande skräck för att vara olydig och göra bort sig. Det gäller med andra ord att hjälpa folk att inse att de kan få betala ett högt pris – till exempel arbetslöshet, social stigmatisering och andra humörsänkande otrevligheter – om de inte anpassar sig till Det Nya Sverige.

De har ju bara velat ställa upp och ta sitt ansvar

Tråkigt nog finns det negativt inställda kommunalpolitiker som i likhet med Borlänges politiker klagar och gnäller. Propagandaministeriet finner tendensen oroande. När verkligheten bakom ministeriets slagord har hunnit ifatt kommunalpolitikerna tycks de långsamt ha börjat förstå vilka sänken de har förletts till att ta i sina båtar. De har ju bara velat ställa upp och ta sitt ansvar, som de har blivit tillsagda. Nu ser de som i en spegel bilden av sig själva som kapten på den sjunkande bryggan. De klagar alltmer högljutt över kostnaderna och de sociala konsekvenserna av att ta emot alltför många invandrare från kulturellt alltför avvikande länder.

Underifrån pressas de av kommuninvånare som på det mest småskurna och egoistiska vis muttrar om islamisering, bostadsbrist, skattetryck, våldtäkter, rån, knivskärningar, mord och andra marginella företeelser. De verkar inte kunna förstå att mångkultur alltid har ett pris. Ett typiskt symtom på svenskars vanliga inskränkthet och inneboende rasism.

De svenska framtidsutsikterna är lysande

Det har gått så långt att vissa kommunpolitiker rent ut sagt trilskas och helt fräckt ifrågasätter mångkulturens välsignelser. De utgör ett definitivt hot mot regeringens uttalade målsättning: så stort inflöde av invandrare som möjligt från så främmande kulturer som möjligt på så kort tid som möjligt.

Statistiken sedan regeringen kom till makten 2006 ser mycket lovande ut. Med sin pikanta internationella släkttavla som drivkraft har Statsministern redan säkrat en plats åt sig i framtidens historieböcker som den invandringsvänligaste Statsministern i Sveriges historia. År efter år har man slagit rekord i antal beviljade uppehållstillstånd för icke-flyktingar utan ID-handlingar från muslimska u-länder som Somalia, Afghanistan och Irak. Med den här insläppstakten kan de svenska framtidsutsikterna inte betecknas som annat än lysande. Centerpartiets nya lilla yrhätta har i ett obevakat ögonblick försagt sig och öppet yttrat att hon vill ha hit 40 miljoner. Men vi vet ju alla hur lätt tungan kan slinka iväg när man drivs av höga ambitioner att förändra Sverige, tänker Statssekreteraren och ler överseende.

Ett oslagbart sätt att visa vem som har makten

Alla måste ställa upp på att fortsätta mångkulturalisera Sverige och i snabbare takt. Alla ska med! Det är där Statssekreteraren och andra invandrare kommer in i bilden. Det enda som biter på oppositionella kommunalpolitiker är att handfast visa vem som bestämmer. Regeringens nya strategi att skicka ut invandrare att föra dess talan är effektiv, åthutningarna tar så mycket bättre då. Kommunalpolitikerna går på det, undantagslöst. De blir liksom förlamade av skuldkänslor och tappar målföret fullständigt. Det är varje gång lika skojigt att se, tricket slår aldrig fel. Man kan ju inte argumentera mot en invandrare, då åker den verkliga tagelförsedda rasistskjortan på med omedelbar verkan.

Genom att systematiskt skicka ut personer som Statssekreteraren och Statsministerns islamistiske partibroder  har regeringen hittat ett oslagbart sätt att visa vem som har makten. ”Se här hur mycket vi skiter i vad ni tycker – var så god och gapa och svälj” är budskapet. Strategin är också en effektiv metod att normalisera ett nytt, förändrat Sverige där svenska folket får klart för sig att svenskhet, så som flertalet uppfattar den, numera är avskaffad.

Man måste se varje individ

Statsministerns islamistiske partibroder har fått Propagandaministeriets uppdrag att ta itu med en annan bångstyrig kommunalpolitiker, det socialdemokratiska kommunalrådet i Katrineholm. Bara namnet på denne upprorsmakare får regeringens samfällda adrenalinproduktion att gå i taket. Han är en uppkäftig och självständigt tänkande jävel som definitivt ska sättas på plats.

Inför protesterna mot den månghundrahövdade anhöriginvandring från Somalia som bland annat Katrineholm har att se fram emot har Statsministerns islamistiske partibroder – som själv råkar komma från Somalia – gjort en utryckning till Katrineholm, utrustad med samma inlärda formuleringar från Propagandaministeriet som Statssekreteraren fick med sig till Borlänge. Om budskapen koordineras blir effekten så mycket starkare.

Statsministerns islamistiske partibroder har på plats låtit meddela att man måste se varje individ. Visserligen är alla lika, men att dra alla över en kam leder till utanförskap. Det är jätteviktigt att man inte säger ”invandrarna, somalierna eller de ensamkommande barnen”.

Inte ens Olof Palme nådde den här arrogansnivån

I ett anfall av plötslig klarsyn tänker Statssekreteraren att den här strategin ligger på en arrogansnivå som aldrig tidigare har varit synlig hos någon svensk regering. Inte ens Olof Palme (s) nådde de här nivåerna. Strategin är ett led i den snabba pågående förskjutningen av svensk politik i auktoritär riktning, den som enligt vissa går över en ny och mycket allvarlig gräns och som mannen på gatan illasinnat kallar demokratur.

Statssekreteraren slår snabbt bort de obehagliga tankarna. Under resan hem från Borlänge kostar han på sig att drömma sig tillbaka en smula. Bara tjugo år sedan han kom hit som flykting från Bosnien. Sannerligen, allt har gått honom väl i händer. Från uppehållstillstånd till Statssekreterare på bara två decennier – det kan man kalla raketkarriär! Han har snabbt lärt sig svenska, om än med omisskännlig brytning och även om de öppna a:na från Balkan hänger med och ledsamt nog i en del svenska öron verkar uppfattas som lika högfärdiga som den gamla Östermalmsaristokratins. Samtidigt ger hans aristokratiska a:n otvivelaktigt en klang av auktoritet åt hans tal, vilket inte alls är till nackdel nu när han ska regissera såväl allmänheten som bångstyriga kommunalpolitiker i konsten att tänka och tala rätt.

Från högskolevänstern till liberalismens breda famn

Han har hanterat sina kort väl. Hemma i Sarajevo växte han upp med islam light och den kommunism som formats av Josip Broz Tito (1892-1980). Därför kändes det från början väldigt naturligt att röra sig i kretsarna kring den ytterst radikala högskolevänstern i Göteborg, under senare halvan av 90-talet hemvist för alla möjliga utomparlamentariska existenser, notoriska kommunistiska slagskämpar och radikalfeminister. Där fanns också nuvarande vänsterpolitikern och riksdagsledamoten Kalle Larsson,  känd för sina blodiga seglatser tillsammans med den övriga extremvänstern med ”Ship to Gaza” och för sina ständigt återkommande krav på fri invandring. Från avgrundsvänstern i Göteborg har Statssekreteraren lyckats ta språnget till liberalismens vidsträckta famn, den perfekta plattformen för den karriär han har stakat ut åt sig.

När blev han egentligen liberal?

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Statssekreteraren”

Ikke fordi de ikke må diskutere, – snak løs! – men det er og bliver en lille og sekterisk diskussion med et forsvindende antal abonnenter. Danskere har nationalfølelse, også de der stemmer på partier, der ikke har.

I aften er det 40 år siden kong Frederik den 9 døde på 2 afdeling på Kommunehospitalet. Jeg husker det, jeg var til middag den aften med hos min gamle gymnaiserektor. Fyrre år, man prøver at gribe om dem med sin fatteevne. Dagen efter blev en ung, sørgende og usikker Margrethe udråbt til dronning af Jens Otte Krag fra Christiansborg. Det danske monarki er ikke bare det ældste i verden, men også det mest populære i Europa. Det er lige så selvfølgeligt, som at Kronborg ligger i Helsingør og solen står op i øst, undtagen i en mindre kreds omkring det Radikale Venstre, SF og Dagbladet Samarbejdspolitiken, meninghedsdamebladet for skolelærere, pædagoger med honette ambitioner, en håndfuld danske overklassefeminister og en enkelt freudianer.

At det svenske kongehus er mindre populært, skyldes langt fra i første omgang regenten, som dronning Margrethe med god grund kan have ondt af. Det skyldes at hele medieeliten er republikanere, og at de hver 6 måned opfinder en ny historie, som de kan svine monarkiet og den temmelig værgeløse konge til med, og sådan har det været i mange årtier. Det høvler efterhånden af den folkelige støtte, og en dag vil de antagelig lykkes med deres propaganda: En præsident Persson eller Sahlin, det bliver mytiske tider i en nation under afvikling. De hader grundlæggende deres egen historie, og de kan ikke afskaffe den hurtigt nok. Alt der er værd at begære, befinder sig et sted ude i en ubestemt fremtid. Man kan se det i dagens Sydsvenskan, hvor artiklen om det danske jubilæum handler om De Radikale og hvad kongehuset koster (ikke hvad det tjener, naturligvis.) Eller denne: ”Vi vill visa på alternativ” Republikanska föreningen på plats i Köpenhamn. Her skrives aldrig med tungen i kinden. Danske journalister følger ikke denne permanente gang agitprop, – læser de overhovedet svensk? – derfor tror de at det svenske kongehus´mindre popularitet beror på kongen.

Man kunne i deadline høre Politikens Lars Trier Mogensen surmule over monarkiet. Jeg ved ikke på hvilket universitet man bliver så uhjælpeligt bogstavelig og umusikalsk, men han prædiker heldigvis for fuldstændigt døve øren udover avisens skrumpende oplag på nu kun 90.000. Nok er vi fornuftsvæsener, men ikke nær så meget og på den måde, som Trier Mogensen kunne ønske.

Da dronningens guldkaret passerede mig i Bredgade på to meters afstand, skulle min ven – hvis identitet jeg lige i dagens anledning vil skåne – trykke én gang på aftrækkeren på still-kameraet, når den var lige ud for. Han tog et fint billede af dens højre baghjul. Skyldte jeg ham ikke bloggens navn, var jeg nok blevet sur, i stedet er der et screenshot fra videoen nedenfor. “Dagen er for barnlige sjæle”, sagde han ved synet af tusinder af småbørn, men ingen af os er så voksne, at vi ikke også er børn endnu. Der kommer dog et par stemningsvideoer som et plaster på såret fra en blæsende januardag med høj sol og hundredetusindvis af Dannebrog i København. Livgarden spillede rigtignok marchmusik, men den spillede også Grundtvigs Moders navn er en himmelsk lyd. (Dronningen hyldes på Rådhuspladsen i København.)

Fortsæt med at læse “Monarkiet er ikke til diskussion”

Antisemitic Banner Raised at Egyptian Soccer Game: “One Nation for New Holocaust”,

“Svensker” tilstår terrorplaner i Bangkok

Sverige som eksportør af muslimsk terror er ikke en historie af nyere dato, som Bent Blüdnikow gør rede for i sin bog “Bombeterror i København.” Allerede for 40 år siden var Sverige Europas safe haven for muslimske terrorister, bedre er det bestemt ikke blevet og mere kan man trygt stole på, der vil komme. For 40 år siden eksisterede islam ikke i Skåne, i dag er ummahen derovre på over 100.000 individer. Aktuelt sidder fire i tilbageholdt i København for terrorplaner mod JyllandsPosten-Politiken. Havde de ikke været så underbegavede, havde de myrdet flere end Breivik gjorde og ville antageligt gjort et dybt og permanent indtryk på den danske journaliststand.

“Misstänkt terrorist i Bangkok hade svenskt pass.Thailändsk polis säger sig ha avstyrt ett terrorattentat, där två män ska ha planerat attacker mot israeliska och judiska mål i Bangkok. En libanesisk man är gripen, och Thailändska myndigheter misstänker kopplingar till Hizbollah.En av de misstänkta, den gripne, ska ha rest på svenskt pass.[..]

Enligt thailändska myndigheter har mannen erkänt planerna. Han kommer nu att hållas i förvar i max 60 dagar, för att sedan utvisas. “Police have interrogated the suspect, who admitted to preparing a terror attack in Bangkok. Police General Priewpan says that the next procedure on the suspect will be in line with the Immigration Act which allows the police to keep the suspect under custody for 60 days before deporting him to his own country without any charge, given he has not yet conducted the attack.“Misstänkt terrorist i Bangkok hade svenskt pass

Det er ikke dårligt skuldret af islam at gøre den samling hashrygende post-hippier til hadeforbrydere – selvom Radio Nehtherlands hellere vil lægge skylden på hollænderne selv. Prof. Dr. Frank Bovenkerk (1943) er en kulturantropolog. I 2009 viste han, at 55 % af unge marokkanere i Rotterdam havde været i søgelyset for kriminalitet, det kunne have noget at gøre med hollændernes forvandling til “islamofober.”

There were more than 100 ‘incidents’ at mosques in the Netherlands between 2005 and 2010 – far more than in other countries. The incidents are detailed in a new Dutch book about Islamophobia and discrimination. Those responsible for the trouble mostly go unpunished and Muslims often file no criminal reports.The number in the US was just 42 during the same period.

In the 1990s, the Netherlands was known for being extremely tolerant of foreign religions, says Frank Bovenkerk, emeritus professor at the University of Amsterdam (UVA).

“… until surveys suddenly showed considerable animosity towards Islam was developing. The researchers thought: ‘This kind of split with the past isn’t possible’. But it in fact was.”

Then came the attacks of 11 September 2001 in the United States and the murder of Dutch film-maker Theo van Gogh by an Islamic extremist in 2004. Dr Bovenkerk blames Dutch politicians for fanning the flames of hostility towards Muslims: “After Van Gogh’s murder, the then deputy prime minister, Gerrit Zalm, said that we were “now at war”.

Things went differently in the United States as Dr Bovenkerk points out:“The first thing president Bush did after 9/11 was to visit a mosque because he knew that he mustn’t jeopardise his relationship with Muslim Americans. They were really careful about that there. But in the Netherlands, we went along much more easily with politicians such as Pim Fortuyn and later Geert Wilders, who exploited the aversion to Islam for political gain.” The Dutch – world leaders in Islamophobia

“Skarp og god satire”: Belønning og fængselskrav

Om det giver tugthuset eller en satirepris i Sverige, afhænger af hvem og hvad man gør grin med. Der er grænser for, hvor sjovt vi skal have det:

Expressen vill lyfta fram satiren och instiftar satirpriset Ankan som ska delas ut en gång om året.
“Expressen har en förkärlek för det som är både roligt och vasst, som bra satir”, säger Expressens kulturchef Karin Olsson i ett pressmeddelande. Hon säger också att “sedan Grönköpings veckoblads pris lades ner känner i alla fall inte jag till något satirpris som låter tala om sig. Därför behövs Ankan.” Namnet Ankan på priset syftar på satirspalten ankan som funnits på Expressen Kultur i över 20 år och som skrivs av litteratur- och teaterkritikern Nils Schwartz.Expressen belönar satiren

Gadekunstneren Dan Park er i retten i Lund anklaget for hetz mod folkegruppe. Anklageren kræver ubetinget fængsel. Den svenske gadekunstner Dan Park satte i april 2011 24 plakater som den, der kan ses her på siden, op i Lund. Jallow Momodou fra Afrosvenskarnas riksförbund (Afrosvenskernes rigsforbund, red.) havde få dage forinden kritiseret en udklædningsfest på Lunds universitet, hvor tre studerende mødte op som sortmalede negerslaver, mens en fjerde indtog rollen som hvid slavehandler. Ifølge Momodou var optrinnet en hån mod de millioner af Momodous sorte forfædre, der blev kidnappet, voldtaget og dræbt som følge af den afrikanske slavehandel. Dan Parks plakat var en satirisk kommentar til Momodous udmelding

Anklager i sagen, kammeranklager Mathias Larsson, kræver Dan Park idømt ubetinget fængsel. Anklageren begrunder ønsket om ubetinget fængsel med, at en bødestraf ikke vil påvirke Dan Park, da kunstneren modtager socialhjælp og derfor ikke vil være i stand til at betale bøden.Der falder dom i sagen 26. januar.Dan Park har netop forladt retten i Lund. Denfri har indhentet en kommentar fra Dan Park til retssagen.

“Jallow (Momodou, red.) kände sig kränkt i vanlig ordning och förstod inte det humoristiska i affischen. Jag förklarade att affischen var ett inlägg i Hallandsnationmaskeraden och att Afrosvenskarnas Riksförbund borde tacka mig för nu kan de ännu en gång spela offer för den hemska rasismen vilket ju är deras livsluft. Jag sa att denna censuriver av kulturella yttringar som inte faller Afrosvenskarna i smaken är ett hot mot yttrandefriheten och det Svenska kulturarvet, varför ska en liten minoritet kunna bestämma vilken konst som ska visas och vilka ord det ska stå i böcker. De har ju redan lyckas censurera Ture Sventon, Astrid Lindgren och tvingat Fazer att byta logga på sina lakrisprodukter, Kvarteret Negern i Karlstad som funnits sedan 1866 bytte även namn till Tingvallastaden 2009 efter att Afrosvenskar från Stockholm stått och skrikigt utanför Karlstads kommunhus. Afrosvenskarnas riksförbund kan ju inte bli förvånad när någon reagerar,” skriver Dan Park i en mail sendt til Denfri.Kræver fængsel til gadekunstner – Hvis Dan Park bliver dømt, risikerer han to til tre måneders fængsel, oplyser kammeranklager Mathias Larsson til Sveriges Radio.

Park er kendt for sine satiriske gadeplakater i Malmø, borgmesteren og Mona Sahlin her, og (ex?) kommunisten Lars Ohly her.

Satire: Muhammed-krise under anmarch i London

Secularists including Richard Dawkins have rallied to support a university society which was advised to take down a cartoon image of Jesus and Muhammad from the webpage advertising a social event.University College London’s Atheist, Secularist and Humanist society posted the title page from a comic book, Jesus and Mo, Volume 2: Transubstantiated, by a pseudonymous British cartoonist called Mohammed Jones, on Facebook last week. On Tuesday the society was advised by University College London’s student union that it would be “prudent” to take it down, following complaints from other students, the identity of whom remains confidential, a spokesman said. The union’s advice prompted an online petition to “Defend freedom of expression at University College London”, criticising “attempts to censor” the society.Richard Dawkins backs student society over Muhammad cartoon

I don’t represent anyone. I speak on my own behalf. […] I am asking you not to misrepresent my faith as one which in any way condones the act of drinking, since it is an immoral act in Islam .Atheists face Muslim-led censorship from UCL Union (Ateister til kamp for Muhammed-satire)

Homoseksuelle “kasteløse” i Oslo

Utenlandske ransmenn spaner utenfor homsesteder og slår til mens homofile er på vei hjem fra byen. – “Jeg vurderer å flytte fra Oslo,” sier ett av ofrene.

Det er høst og sen lørdagskveld. 39-åringen er på vei hjem fra London, et kjent utested for homofile rett ved Tinghuset. To personer følger etter, og begynner å stille spørsmål. Én er hyggelig, spør om å få bomme en røyk, og om hvor han har vært, mens den andre presser seg innenfor komfortsonen til mannen som snart skal bli et offer for hatkriminalitet. “Er du homofil?” lyder spørsmålet når han sier han har vært på London.

Like etterpå smeller det. 39-åringen blir slått ned, tennene borer seg inn i kinnet. Når han kommer til seg selv, er både telefon og gjerningsmennene borte.- “At det er noen som spesifikt går på oss, gjør at man føler seg litt kasteløs. Det ser dessverre ut til at det er anerkjent i enkelte miljøer å holde på sånn,” sier 39-åringen til Aften.Han ønsker ikke å stå frem med navn og bilde i avisen. “Respekten for andres liv og eiendom er så ufattelig lav. Utviklingen har kommet til et punkt hvor jeg ikke ønsker å ha det slik,” sier 39-åringen. Voldsmenn jakter homofile. Se også:Denne homofilm skal sælge Oslo.

Boglancering i et CEPOS fyldt til sidste plads af Henrik Gade Jensens nye bog om velfærden før velfærdsstaten. Gade Jensen skriver om et af dens temaer her, og Mikael Jalving skriver om den her. Video af det hele kommer på CEPOS i løbet af nogle dage. Professor Jørgen Henrik Petersens indlæg former sig nærmest som en opponents til en disputats, men kedeligt er det ikke. (klik fotos f. helskærm.) (se video i op til 1080p HD.)

Fortsæt med at læse “»Menneskekærlighedens værk«”

Demonstrationen i går samlede op imod 10.000 kinesere. For et halvt år siden demonstrerede kinesere mod det samme i Paris: 20.000 kinesere demonstrerer mod racistisk vold. Bertel Haarder har sagt: »Hvis alle etniske grupper var som kineserne, havde vi ingen problemer,« og det havde han fuldstændigt ret i. De interviewede i videoen taler hvad der lyder som flydende italiensk. Også i Rom er kineserne ofre for mellemøstlige røverier og vold, senest et mord på to, hvor to marokkanere er efterlyst for drabene: Historien er her: Kinesere offer for lovløshet i Roma. (Italiensk-læsende kan finde den samlede rapportering her.)

Sverige: 1.4 mio forbrydelser til 9.4 mio indbyggere

Det er hvad der i alt er anmeldt til politiet i 2011. (Danmark har sammenlignet ca. 450.000 anmeldte forbrydelser.) Det er en anmeldt forbrydelse for hver knap 7. svensker. Siden år 2000 er tallet øget med 16 %. Tallene for særligt grove, kulturpåvirkede forbrydelser som mord og voldtægt, foreligger ikke endnu, men den almindelige voldelighed – kælent kaldet “hverdagsvolden” – er med. Man ser en voldsom øgning i vold mod smøbørn. BRÅ glæder sig over færre stjålne biler. De er rigtignok blevet en del sværere at stjæle, det er næppe viljen, der mangler. (Kurve over befolkningsudviklingen og voldsudviklingen 1975-2011 her.)

Drygt 1,4 miljoner brott anmäldes under 2011, vilket är en ökning med 3 procent jämfört med året innan. Stöldbrott, brott mot person, skadegörelsebrott och narkotikabrott ökade jämfört med 2010. Det visar den preliminära statistiken över anmälda brott som Brå publicerar i dag.Under 2011 anmäldes 1 410 000 brott till polis, tull och åklagare. Det är en ökning med cirka 46 000 brott eller 3 procent jämfört med 2010 [..]

Fler anmälda våldsbrott: De anmälda våldsbrotten, som framför allt utgörs av misshandelsbrott, ökade med 3 procent till cirka 116 000 brott. De anmälda misshandelsbrotten ökade i samtliga åldersgrupper förutom mot barn 15–17 år där de minskade med 10 procent jämfört med 2010. Antalsmässigt ökade misshandeln mot män över 18 år mest med 1 100 fler anmälda brott till sammanlagt cirka 42 400 brott. Relativt sett ökade däremot misshandel mot barn 0-6 år mest med en ökning på 13 procent till 2 880 anmälda brott.Fler anmälda brott under 2011

Bent Jensen: Derfor går Europa under

De dominerende politiske og ideologiske kræfter i nutidens europæiske lande har mistet troen – både på Gud og på retten til at hævde sig selv. Derfor går Europa under, skriver Bent Jensen med afsæt i en iskold analyse, som den frygtløse russiske journalist Julija Latynina har udsat fem grundlæggende europæiske værdier for.[..]

En af de vigtigste nye europæiske værdier er Europas forening, grænsernes udviskning og euroembedsmænds dekreter om alt muligt mellem himmel og jord. Men da Europa ikke har været forenet siden sammenbruddet af Karl den Stores imperium, er det ikke en klassisk europæisk værdi. Tværtimod har Europas historie været kendetegnet ved staternes indbyrdes, hårde rivalisering, som i øvrigt bidrog til fremskridtet. På højdepunktet af sin berømmelse var Europa ikke forenet. De europæiske lande genrejste sig i øvrigt efter Anden Verdenskrig uden nogen overformynder som det senere EU.

Demokrati baseret på almindelig valgret hævdes af euroeliten og dens eftersnakkere at være en europæisk værdi og en europæisk bedrift. Men der var de mest forskellige styreformer i Vestens blomstringstid – parlamentarisk monarki i England, hvor vælgerne var begrænset til skatteyderne; republik som i USA, hvor også kun skatteydere havde valgret; absolut monarki som i Prøjsen, Spanien og Rusland. Almindelig valgret var altså ikke afgørende og blev først almindelig i Europa efter Anden Verdenskrig og har derfor intet med europæiske værdier at skaffe. Almindelig valgret fandtes ikke, da Vesten var ledende i verden. Da almindelig valgret kom til Vesten, mistede Vesten sit herredømme på rekordtid.[..]

Multikulturalisme hævdes med stor kraft at være en europæisk værdi. Den går ud på, at alle kulturer er beundringsværdige; at enhver immigrant, der ankommer til et europæisk land, har ret til at bevare sine beundringsværdige traditioner. Og hvis man ikke kan forstå, at det er en lykke for en arabisk kvinde, at hendes bror har ret til at slå hende ihjel for hor, eller at det er en lykke for en seksårig somalisk pige at få skamlæberne skåret af med en køkkenkniv på spisebordet uden anæstesi – så er vedkommende en idiot, reaktionær eller fascist.

Latynina gør her opmærksom på, at Europa også havde sine grumme traditioner med f. eks. barbariske offentlige henrettelser – traditioner som de europæiske lande selv har gjort op med. Men multikulturalisme er ikke nogen europæisk værdi. De europæiske værdier i kolonialismens epoke var en forestilling om den europæiske civilisations og fremskridtets ubetingede forrang. Europæerne mente, at den sorte og gule race genetisk ikke var ligeværdige. Der var ingen, som mente, at kannibalisme, flerkoneri eller enkebrænding var et beundringsværdigt alternativ, som man skulle pleje og pusle om. Det faldt ingen ind at kæmpe for den slags vrøvl.

Den russiske journalist konkluderer: På kun 20 år – efter de ”almenmenneskelige værdiers” triumf og Europas forening – har den nu dominerende euroelite sat alt det over styr, som gjorde Europa til en mægtig kraft i 500 år. Jeg vil føje til: De dominerende politiske og ideologiske kræfter i nutidens europæiske lande har mistet troen – både på Gud og på retten til at hævde sig selv. Derfor går Europa under. Kronik: En russisk opsang til Europa af Bent Jensen, professor, dr.phil. Frørup

Fra Trykkefrihedsselskabets møde Borgerprotest mod racismeparagraffen: Et unødvendigt stunt eller vejen frem? i Forfatterforeningen i går, hvor Lars Kragh Andersen (tidligere politibetjent nu jurastuderende), Firozeeh Bazrafkan (kunstner og blogger på Jyllands Posten), Jeppe Juhl, (journalist) og Bjarke Larsen, (journalist, tidligere PEN nu Fri Debat) deltog. Den eneste tilhænger af 266b fra PEN, var desværre blevet syg og meldte afbud. Den nu forhenværende københavnske politibetjent Lars Kragh Andersen skrev i kølvandet på racismedommen over Jes­per Langballe og Lars Hedegaard sagen (der afventer behandling ved Højesteret) en kommentar på hjemmesiden 180grader.dk:

For jeg er overbevist om, at muslimske mænd i meget stort omfang verden over både voldtager, mishandler og slår deres døtre ihjel. Dette skyldes efter min mening en defekt menneskefjendsk kultur, der bygger på en defekt menneskefjensk religion, hvis lærebog Koranen om muligt er endnu mere umoralsk, forkastelig og vanvittig end de andre 2 verdensreligioners manualer tilsammen.

Han blev tiltalt og sat i stævne sat stævne i Københavns Byret, hvor han meddelte, at han ikke kunne drømme om at møde op. Den dag sagen kom for, skrev han hjemme fra sofaen: “Jeg lader mig ikke sådan koste rundt med, så jeg nyder i stedet en kold juleøl i mit hjem.” Dommen falder i løbet af denne, uge og bliver formentlig på 6-8000 kroners bøde. Her er tre af oplæggene i kronologisk rækkefølge. (kan spille i 1080p HD) 13.01.2012: Lars Kragh Andersen fik en bøde på 10.000 kroner.

Trods det, at der desværre ikke var en tilhænger af 266b tilstede, gik bølgerne alligevel højt i den følgende debat. I et af de intereressanteste indlæg ridsede Søren Krarup TheConvention on the Elimination of All Forms of Racial Discriminations historie op, både i FN og i Danmark, og han betegnede den som de totalitæres staters kup mod demokratierne, vedtaget og opmuntret af bla. Sovjet, Cuba, Kina, Saudi Arabien osv., der med hatespeech-lovgivning i hånd kunne knægte frie ytringer i deres egne diktaturer. Jacob Mchangama, chefjurist i tænketanken Cepos skrev en kronik om det i Jyllands Posten i maj 2011: Menneskerettighedskrise og Krarup selv har senest berørt det i kronikken Racismeparagraffen er totalitær i sit ophav. Der rejses kun en håndfuld 266b (krænkelsessager, som man burde kalde dem) i Danmark om året – altfor få for Institut for Mennskerettigheders smag – hvad der kan betyde ét af to: Enten taler vi alle meget mere poleret og stuerent til hinanden siden 1969, eller også er retsvæsnet og juristerne ikke nær så begejstrede for 266b, som politikerne er. Der er frit valg.

Fortsæt med at læse “Politibetjenten og racismeparagraffen”

Tysk højrefløj er mange ting, den begynder som bekendt allerede ved den ulydige socialdemokrat, Thilo Sarazzin (SPD) og strækker sig helt ud til et mindretal af neo-nazier. Et interesant fænnomen er Die Unsterblichen, en slags nationale AFAér dog tilsyneladende uvoldelige, der har etableret omkring 100 uanmeldte “flash-mob” demonstrationer på et år i tyske byer, med en overvægt i Sachsen. Pludselig er der 3-400 demonstranter, så er de væk igen. Tysk TV og myndigheder prøver at få hold på fænomenet i programmet her. Tankegodset er udpræget nationalt, men om det er “højreekstremt” afhænger vistnok af øjnene der ser. En nyfortolkning af de kendte, flæbende fakkeltog, kan man sige.

Sarazzins Deutschland – Wie eine debatte das Land spaltet

I forgårs sendte WDR denne dokumentar.. Bla. medvirker Stefan Herre (PI), Geert Wilders, Oscar Freysinger og René Stadtkewitz samt naturligvis utallige opponenter, programmet benytter til at polemisere mod Sarazzin. Fra foromtalen:

Med Deutschland schafft sich ab skrev Thilo Sarrazin den mest succesrige non-fiction bog i årtier. Omkring 1,5 millioner solgte eksemplarer sørgede for , at den mislykkede indvandringspolitik blev debatteret overalt. Men har Thilo Sarrazin med sine markante teser ført debatten frem, eller er den tværtimod ved sin polarisering sat mange år tilbage? Tilhører Sarrazin uforvarende de “intellektuelle brandstifterne” og det stadig større europæiske, islam-kritisk netværk, hvor til også internetblogs som Politically Incorrect med flere og flere besøgere hører? (Snaphanens oversættelse. Video, tysk, utekstet) )

Ni af ti voldtægter begået af indvandrere

I Stavanger, Norges fjerde største by. Ikke overfaldsvoldtægter, voldtægter i det hele taget. Det er ellers lidt af en bedrift, Stortinget har begået der. Nødråb fra politiet igen, akkurat som i Malmø, men de såkaldt ansvarlige har nok fået det råd af deres spindoktorer, at de er ude at løbe langrend og vandre på fjeldet og spise rømme og geitost, indtil pøblens populistiske hypertension har fortaget sig om et par dage, og psykiatrien har overtaget ofrene.

Det føles mere og mere presserende at få sandheden om dette på bordet i Sverige, der har over ti gange flere anmeldte voldtægter end Norge. Der er vel en enkelt feminist m/k med hår på brystet tilbage i landet, eller lukker de alle øjnene m/k og tænker på fædrelandet, når der bliver ført stammekrig imod deres søstre og døtre? Bare de seneste ti år er voldtægter øget med 186 % i Sverige. Over 6000 anmeldte i 2010, inkl. mørketal autoritativt skønnet mindst 60.000 om året. De endelige 2011 tal er ikke kommet fra BRÅ endnu. Informationsmæsssigt er Sverige det rene Nordkorea sammenlignet med Norge: Intet der kan miskreditere de rådende ideer, når det kommer til rigtig penible ting. Så stemmer alle på dem igen i 2014. Valg er til som konserves, for at bevare status quo (scroll lidt), så ingen alt for friske, erfaringsbaserede indsigter vinder indpas i elitens evige, ideologiske søvn. Kendgerninger tæller, nogen vil vække dem brat før eller siden. Stik af til et fjernt skatteparadis i tide!

Menn med minoritetsbakgrunn står bak ni av ti voldtekter i stavangerregionen de siste tre årene. – Overraskende, mener politiet. NRK har gjennomgått samtlige dommer fra Stavanger tingrett hvor voldtektsparagraf 192 i straffeloven er brukt. Fra 2009 til 2011 ble det avsagt 18 dommer, med totalt 22 tiltalte. Bare to personer ble frifunnet, en etnisk norsk mann og en afrikaner. Blant de 20 dømte er tre etnisk norske, en polakk, ti afrikanere og fem asiater.

Sorenskriver Helge Bjørnestad ved Stavanger tingrett er ikke like overrasket over tallene.

“Jeg tror ikke dette er en tilfeldig opphopning. Det stemmer dessverre med vårt inntrykk, sier han. Halvparten av de dømte i voldtektssaker i Stavanger de siste tre årene har afrikansk opprinnelse.” Bjørnestad mener det er viktig at tallene blir kjent, og årsaken diskutert.Få etniske nordmenn dømt for voldtekt.

Mange har en helt annen kulturell bakgrunn, de har et helt annet syn på kvinner og likestilling enn vi har her. Vi kan snakke om nærmest et fravær av respekt for kvinner. Dernest kan rus og ruspåvirkning være en faktor, og så er det noe med å hisse opp hverandre – i dobbel forstand. I rettspsykiatrisk arbeid oppover årene har jeg sett at en del av disse har store problemer med å forholde seg til norske, kulturelle normer. De har nærmest et eierforhold til kvinner, som gjør at de tror de kan tillate seg nærmest hva som helst. Enten de er alene eller sammen med andre, sier han.Ni av ti voldtektsdømte er minoritetsmenn

VG and Aftenposten: Publish Breivik’s Comments
Below is Fjordman’s response to Norwegian media outlets after one of them published falsehoods about him — deliberately or otherwise — in relation to the Anders Behring Breivik case.

On December 23, 2011, the newspaper Verdens Gang (VG) ran an online article entitled “Slik var kontakten mellom ‘Fjordman’ og Breivik” — “This is what the contact was like between ‘Fjordman’ and Breivik.” That same afternoon the public broadcaster NRK also quoted information that came directly from confidential statements I had given to Norwegian police in the fall of 2011.

The police thus managed to leak to both the country’s largest newspaper and its largest TV and radio broadcaster on the same day.

Leaks to the mass media in the Breivik case have continued. They involve not only me, but also other witnesses. Aftenposten published a story based on the statements of survivors from the Utøya massacre. Police lawyer Christian Hatlo admitted that the numerous media leaks have become a serious problem for them. Some witnesses no longer dare tell the police what they know, because they fear being exposed in the press.

In my case, the leaks wouldn’t have been so bad if only the reports by VG and NRK had accurately reflected what my police statement says. Unfortunately, the two media outlets did no such thing. Since this is classified information, protected by official police secrecy, the general public cannot verify for themselves whether this is true or not.

The VG article was scandalous, full of distortions, half-truths and several outright lies. After I sent them a series of furious emails in which I more or less openly threatened them with an expensive libel suit, they suddenly got cold feet and decided to publish a minor apology for one of their worst and most obviously false allegations, but by no means for all of them.

I have never met Anders Behring Breivik in my life, something which both he himself and the police investigation have confirmed to be true. I have also never talked to him on the telephone, chatted with him or anything like that. I had literally never seen that man’s face before until it started popping up in the mass media following the terror attacks on July 22.

I did, however, receive a tiny handful of emails from him in late 2009 and early 2010. I made no attempt to hide this fact from either the press or the police. I printed them out at the offices of the law firm Staff in Oslo after I had showed them to my lawyers there. I gave them to the police as soon as I walked in for questioning. These emails contained absolutely nothing about bombs, shooting or anything of that sort. I seriously doubt whether they contained a single piece of important information that the police didn’t already have. Nevertheless, I gave to them what little I had. That’s all I know about Mr. Breivik, and it isn’t much.

The police have concluded that I have a high credibility as a witness because what I have told them has generally turned out to the true. They have also concluded that I cannot be charged with anything criminal, and that I told the truth when I said that I did not know Breivik and did not have any relationship with him in any form, apart from indirect contact at the website Document.no where many people posted comments. This is where he once made an attempt to contact me by email. These emails contain nothing whatsoever of criminal interest, however.

Janne Kristiansen, director of the Norwegian Police Security Service (PST), has indicated that Breivik wrote nothing about his terror plans to anybody before the attacks. That includes me. On the contrary, he worked hard to maintain a moderate façade, with considerable success.

VG turned my police statement 180°. They made it sound as if I had been in close contact with Breivik and egged him on with my “extreme” views. I didn’t write anything extreme at all in those emails. There were three or four of them, none longer than about two sentences. People send longer and more extreme emails to their dentist than I sent to Anders Behring Breivik.

Fortsæt med at læse “Fjordman: Do the Right Thing !”

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Förljugenheten ligger som en tung inlandsis över landet där tvångsmässig konsensus och åsiktsförföljelse mot oliktänkande har fått härja fritt i årtionden. Det kallas demokrati. Men precis som i en diktatur förlamar och förgiftar förljugenheten människornas sinnen, sprider rädsla och gör luften tung att andas. Längst inne i inlandsisens kärna ligger de förbjudna sanningarna inkapslade som utdöda djurarter. Förljugenhetens inlandsis skapar ett samhälle som ruttnar inifrån. Där fakta förtigs och allt färre vågar vara ärliga blir utvecklingen ohållbar.

För en tid vänder jag Sverige ryggen. Jag har fått nog. Jag behöver frisk luft att andas. När jag stiger ombord på planet som för mig långt bort är det ett sönderfallande land jag lämnar bakom mig. Bara de mest förhärdade verklighetsförnekarna kan påstå något annat. En 44-årig småbarnsfar, Tommy Lundén, blir helt oprovocerat misshandlad till döds av ett gäng afrikaner i Ludvika veckan före jul.

En 29-årig kvinna blir brutalt gruppvåldtagen av upp till elva afghanska asylsökande män i en av Migrationsverkets lägenheter i Mariannelund.  Men för den vänsterextrema statssubventionerade tidskriften Expo är det inte att en ung kvinna har fått sitt liv förstört av den grövsta gruppvåldtäkten i Sverige någonsin som är problematiskt. Nej, det är ”flyktingarna” det är synd om, de trakasseras nämligen, och det finns ingen lokal som underlättar integrationen i Mariannelund.

Är de illegala vapnen självutlösande?

Fem dödsskjutningar i Malmö sedan slutet av november – och media och så kallade ”experter” som Jerzy Sarnecki och Sven Granath, Brå (Brottsförebyggande rådet), gör sitt yttersta för att bortförklara det dödliga våldet.

Problemet är den stora tillgången till illegala vapen, hävdar de. Men vilka är det som använder vapnen? Det får vi inte veta. Är vapnen självutlösande? Om ingen trycker på avtryckaren blir det inga mord. Men i ”experternas” utsagor lyser gärningsmännen med sin frånvaro. Inte en enda gång nämns ordet ”invandrare” fast alla vet att detta handlar om importerad kriminalitet och att det som händer i Malmö, Ludvika och många andra svenska samhällen är en direkt följd av Sveriges hämningslösa invandringspolitik. Detta är den påtvingade mångkulturen i sin ofrånkomliga konsekvens. Förljugenheten blommar med skamliga taggförsedda blomster. Allt får sägas utom sanningen. Hur står de här lögnarna ut med sig själva?

”Varför Skåne sticker ut kan man bara spekulera i”

Enligt Brås forskning är Skåne och Malmö betydligt mer drabbat av dödligt våld kopplat till kriminella konflikter än övriga landet. I Skåne som helhet är siffran den dubbla jämfört med riksgenomsnittet. Vad siffran är för Malmö vågar Brå inte redovisa. Som den statliga förljugenhetens apostel kläcker Sven Granath ur sig:

” Varför Skåne sticker ut kan man bara spekulera i.”

I all sin ynklighet och ryggradslöshet är det en fantastisk mening. Bättre kunde det inte ha sagts i DDR eller någon annan diktatur. Om vi alla som goda diktaturmedborgare hjälps åt och blundar riktigt hårt så undgår vi kanske att se det alltför uppenbara: hur det forna välfärdslandet Sverige med Malmö och Södertälje i spetsen faller sönder i våld, segregation och kriminalitet. Tills motsatsen är bevisad finns bara en förklaring: det är så här våra politiker vill ha det.

Bilden av Malmö är problemet

På Sydsvenska Dagbladet framhärdar den Malmöälskande trojkan Heidi Avellan, Rakel Chukri och Per Svensson i att föra sin hastigt krympande skara läsare bakom ljuset med avledande manövrer. Det är ingen fara med Malmö, får vi veta. Det är bilden av Malmö som är problemet. Det är alltså inte den långt gångna förslumningen och kriminaliteten i Malmö, inte det verkliga, brutala våldet som får människor att fly staden i tusental varje år. Om människor bara hade en mer positiv bild av Malmö kan dödsskjutningarna få fortgå i evighet utan att det gör något. Slutsats: det är inte verkligheten som är problematisk, det är människors uppfattning av verkligheten som gör livet surt för propagandisterna på Sydsvenskan. Om vi bara ändrar våra tankemönster om Malmö så försvinner problemen. Enligt Per Svensson är Malmö en välmående, strålande underbar stad där han trivs alldeles utmärkt, och det, får vi veta, är tack vare invandringen.

Vanmaktens manifestationer

Just när jag skriver det här har Malmöborna gått ut på Gustav Adolfs torg för att delta i ännu en i den oräkneliga raden av ”ljusmanifestationer mot våldet”. Denna gång på uppmaning av Malmöbon och politikern Luciano Astudillo (s) –  chilensk invandrare och en av de mångkulturförespråkande politiker som bär ansvaret för våldsutvecklingen i Malmö.

”Det känns bra att delta, man känner att man har gjort något” förklarar en ung kvinna trosvisst och självbelåtet i SVT Rapport. Hon verkar övertygad om att hon har ”gjort något”. Frågan är vad? På vilket sätt påverkar ljusmanifestationer det dödliga våldet? Är det någon som tror att facklor och marschaller får importerade våldsverkare att tveka på avtryckaren nästa gång? Hur många ”ljusmanifestationer” och fackeltåg, hur många blomster- och nalleprydda mordplatser orkar svenska folket med innan man inser den totala meningslösheten i handlingarna? Vem är det man försöker övertyga? Vad är budskapet och vilka är mottagarna?

Var finns ljusmanifestationernas dådkraft när fackelbärarna går till val och röstar på just de partier som har importerat och kommer att fortsätta importera utländska våldsverkare utan ID-handlingar och därmed bäddar för fortsatt våld och nya mord? Mer än något annat är fackeltågen manifestationer av vanmakt. De är barnets böner om ljug-mig-en-saga och naiva besvärjelser om att verkligheten inte ska vara så hemsk som den är.
Politiskt ansvar utkrävs inte i fackeltåg utan vid valurnorna.

”Strukturella problem bakom våldet”

Daniel Persson försöker sig på en analys i en ledare i Svenska Dagbladet . Det går inte så bra.

”Sedan slutet av november har fem människor skjutits till döds i Malmö. Bakom de mänskliga tragedierna som våldet har orsakat finns strukturella problem som tillåter detta ohållbara scenario att fortsätta” skriver han.

Aha! Det är ”strukturella problem” som får människor att skjuta ihjäl varandra? Det är alltså strukturer, inte människor, som mördar? Och så har vi de illegala självavlossande vapnen, förstås. Men inte bara det. Sedan har vi incitamenten!

”Incitamenten att begå brott måste minska på alla områden” fastslår Daniel Persson. Vilka incitamenten är för att döda andra människor och hur incitamenten ska minska framgår inte. Men ”strukturella problem” och ”incitament” är perfekta begrepp för ledarskribenter som ser som sin uppgift att avleda, desinformera om och mystifiera mångkulturens härjningar så att allmänheten inte ska kunna dra korrekta slutsatser.

Dagens Baltimore – morgondagens Malmö?

Den som vill förbereda sig för ett möjligt framtidsscenario för Malmö, Södertälje och andra svenska samhällen i sönderfall rekommenderar jag att se HBO-serien ”The Wire”, av en enig internationell kritikerkår lovprisad för sin realistiska och mångfacetterade bild av livet i Baltimore, Maryland. En stad med drygt 600 000 invånare där 65 procent av befolkningen har kommit att utgöras av svarta.

Serien är en brutal skildring av en dödligt skadad stad där narkotikahandel och våld har tagit över, en stad där rädslan härskar, uppgivenheten är total och barn börjar langa narkotika redan i 10-12-årsåldern, där föräldrarna inte klarar att vara föräldrar, skolan har kapsejsat, skötsamma skattebetalare flyr gangsterväldet och skatteunderlaget ständigt minskar med penningbrist och ytterligare förfall som följd. I tomma, övergivna och igenbommade hus staplas liken av mordoffer som utgör restprodukterna i kriget mellan knarkgängen. En underbemannad poliskår kämpar en hopplös kamp mot den organiserade brottsligheten. Staden sjunker snabbt mot sin egen utplåning.

Braket från två mentala isbrytare

Då, just då, när kompakt mörker råder och förljugenhetens inlandsis inte bara ligger tung över Sverige utan utökar sin areal för varje dag hörs braket från två mentala isbrytare. I en och samma vecka och i samma tidning (Dagens Nyheter) attackerar de förljugenheten så det ryker. Deras namn är Lena Andersson och Bengt Ohlsson. De angriper lögnen på var sitt sätt och från olika utgångspunkter, men budskapet är detsamma: bort med likriktning, klichéer och hyckleri! Med våra tankar och attityder skapar vi det samhälle vi lever i.

Jag vill påstå att Lena Anderssons och Bengt Ohlssons artiklar betyder något. Jag vill tro att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att se dem som de första tecknen på att någonting var på väg att hända i det svenska debattklimatet. De första sprickorna i konformitetens Berlinmur – i Dagens Nyheter av alla tidningar.

”Demokratin är en mentalitet, liksom diktaturen”

Det som formar ett samhälle är det som försiggår i människornas tankar och föreställningar. Det är utgångspunkten för vad Lena Andersson skriver i en text som är genomlyst av insikt.

”Demokratin är en mentalitet. Frågan om hur jag skulle agera i en diktatur besvaras av min anpasslighet i dag. Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten” skriver hon.

Hon fortsätter:

”De flesta människor i frihetliga demokratier har nog uppehållit sig vid frågan hur de skulle agera i en diktatur. (…) Vi tror gärna att vi är skyddade om vi bejakar de grupper och annorlundaheter som förföljts av diktaturen. Vi är på vår vakt i just det avseendet eftersom vi lärt oss hur diktaturen har behandlat dessa kategorier. Det vakthållandet är bra, men försåtligt om vi slår oss till ro med att det gör oss till demokrater. Diktaturen känns inte igen på vilka den stöter bort, utan på den samfällda och av makten applåderade bortstötningen som sådan och dess irrationella, tvångsmässiga, gemensamhetsskapande åtbörder.”

”Vi är mentalt rustade för utrensning”

Det är den samfällda och av makten applåderade bortstötningen av vad Lena Andersson kallar ”paria” som hon vill göra sina kolleger i den opinionsbildande eliten uppmärksam på, och hon är ärlig nog att innefatta sig själv i den utveckling hon varnar för:

”Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.”

Parian kan man avsky utan argument

Diktaturens problem är att den aldrig är målet utan medlet, skriver Lena Andersson. Den uppstår i det goda syftet att skydda ”det rätta” mot den upplevda fienden. ”Den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe.” I dagens svenska debattklimat erkänns inte anpassligheten och den politiska korrektheten som anpasslighet utan ses som föredömlig lojalitet och ett försvar av ”det goda”.

”Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga.”

Dagens smutsiga paria är Sverigedemokraterna

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Isbrytarna”