Muslim fanatics who called for execution of gays face up to seven years in jail. Det interessanteste ved historien er måske ikke, at vi tillader muslimer med dette syn på homoseksuelle fortsætte med at invadere vores lande, de agerer trods alt kun på Koranens kærlighedsbudskab, hvad kan man dårligt bebrejde dem. Hunde gør, småbørn græder.

Det interessante er, i hvilken rækkefølge vi oplister offergrupperne i vores åbenlyst til døden syge kultur. Første og mest eksotiske offergruppe er islam, den trumfer alle andre, og hvis vi ikke opfatter det, skal de nok gøre os opmærksom på det.

Så vigtig er “queer-frågan” trods alt ikke

Når den ter sig barbarisk overfor 1) kvinder 2) jøder 3) homoseksuelle 4) indfødte kristne, så er snoren lang. Når to arabere i december 2008 myrder en ung homoseksuel i Malmø, fordi han er homoseksuel, så nyder gerningsmændene den svenske presses fulde beskyttelse. Den har taget sit parti. Så vigtig er “queer-frågan” trods alt ikke, når det kommer down to business.

Men så er det ikke engang muslimers eneste mord på en homoseksuel i Sverige. En anden – Johan Petterson – endte på bunden af en dyb brønd. Til skade for drikkevandet lå han der temmelig længe. “Mer än 30 bögar har blivit mördade de senaste 20 åren, utsatta för ett grymt hatbrott.”

Vi kender som regel ikke gerningsmændene, men når vi gør. Når andre indvandrere stikker en kniv i maven på en homoseksuel med det formål at dræbe ham, og siger “alla svenskar är bögar”, så er det også under fuld mediebeskyttelse.

Offergruppe nummer ét har etableret sig sin ret til at udøve sin jurisdiktion over enhver anden offergruppe. Det skal grupperne vide, inden de går i byen, så de kan vælge, om de vil forsvare sig. Det vil de sjældent. Kvinderne, bøsserne, jøderne, gamlinger og hvide midaldrende mænd. Det er hakkeordenen. Ret ind eller skrid, politikerne har vedtaget hvilken pris, mangfoldigheden er værd.

Daniel blev 26 år

De nedsætter måske en diskret kommission, hvis du kommer af dage på en upassende måde. Enhver kan komme til at slå en homo ihjel, det er velkendt os homofober imellem. Rättvisa i himlen er bedre end ingen rättvisa als. Homoen døde ved et sammentræf af uheldige omstændigheder, det er knapt nok dækket af et “hatbrott”, og man lægger ikke sag an fra paradiset.

Daniel Nordström gjorde det ikke. Han blev 26 år. Det er fire år siden. Få husker ham. Ingen Glöm aldrig Pela och Fadime-bevægelse. En enkelt skide bøsse i en god sags tjeneste, Sverige svømmer alligevel i bøsser, der er endda “rigs-medie-bøsser,” de skal bare lade være med at dø af offergruppe-ét-sygen, så falder mediehammeren:

Bang! dømmer dobbeltbogholderiet. Tystnad. – (“Hykleri” – se etymological online.)

Da ekstremismen kom til Oslo

Af Hans Rustad

Denne uken ble preget av ekstrem islam. Først presenterte PST-sjef Janne Kristiansen PSTs trusselrapport som konkludert med at radikal islam utgjør den største trussel, fortsatt. Som en illustrasjon dukket videoen opp som sjokkerte det offisielle Norge: Bildet av Jonas Gahr Støre i closeup med underteksten “Å Mektige, vis dem helvete.”

Den traff under beltestedet. Den gikk under forsvarsverkene: Norske soldater ble presentert som ødeleggere, voldsmenn og de øverste politiske ledere som ansvarlige som en håper Allah vil ødelegge.

Når en kobler dette til rettferdiggjøring av motstand og kamp, så er ikke veien lang til trusler.

Vidoen ble lagt ut natt til tirsdag. PST igangsatte etterforskning og samme kveld ble en 21-åring arrestert i Skien. Han er av latinamerikansk opprinnelse, født inn i katolisisismen, men konverterte til islam.

Videoen hadde forbindelse til den tillyste demonstrasjonen utenfor Stortinget. Det er Stortinget som eier grunnen og hadde gitt tillatelse. Likevel trakk man ikke tillatelsen, til tross for at Facebook-gruppen hadde vist at dette var ekstreme krefter. Videoen skapte frykt og uro. Men Marit Nybakk (Ap) sa på NRK at dette var en del av ytringsfriheten. Var det det?

Nybakk og presidentskapet setter da noen rammer for ytringsfrihet som det kan bli vanskelig å forsvare.

Videoen økte spenningen. Onsdag var det høring i Stortinget. Torsdag var preget av Janne Kristiansens avgang. Torsdag kveld slapp Islam Nets Fahad Qureshi til live på NRK TV i Debatten. Fredag var det demonstrasjon.

Det var mange tilskuere samlet foran Stortinget og nesten ingen demonstranter da klokken slo 1400. Politiet hadde mobilisert, både med vogner, hester og mannskap.

Fortsæt med at læse “Dø, homoer!”

De senaste dagarna har Berlinbiennalen genom den tjeckiske konstnären Martin Zet drabbats av en massiv kritikvåg. Hans konstprojekt för biennalen är samla in 60 000 eller så många som möjligt av Thilo Sarrazins beramade bok Deutschland schafft sich ab, 2010 (German does away with itself). Boken som är kritisk mot det mångkulturella Tyskland och som betraktas som främlingsfientlig har åstadkommit en upphetsad debatt. Nu vill Zet motarbeta främlingsfientligheten genom att på olika platser samla in exemplar som sedan skall förstöras. Detta har föranlett starka reaktioner från medierna i Tyskland och associationen till nazisternas bokbål har framförts.Lars Vilks og „DEUTSCHLAND SCHAFFT ES AB“ – BUCHSAMMELAKTION

En farisæer er som bekendt en dogmatisk, bogstavtro hykler, og det er tankevækkende at der er så mange kunstnere at finde i den afdeling. Jeg kan ikke tage det som symptom på andet, end at der er alt, alt for mange kunstnere, som burde kunne gøre nytte steder, hvor deres begrænsede evner kom mere til deres ret. At indsamle bøger og destruere dem, er måske ikke den allersmarteste demonstration fra netop kunstens side. Tanker ved læsning af Henryk Broders interview med Thilo Sarrazin: Sarrazin pisker fariseerne til raseri.

Rekordudflytning fra Malmø

Svenskar flyttar från Malmö och antalet som flyttar ökar för varje år sedan 2009. Den huvudsakliga orsaken till detta tros vara otryggheten och kriminaliteten. Malmö är med andra ord en stad där svenskar ersätts med invandrare eftersom Malmös befolkning ökar och beräknas ha 400.000 invånare om 20 år. En ökning med 5000 invånare per år.Rekordstor flyttström från Malmö side 2. Se også Så nemt er det at købe skydevåben i Malmø.

Det er 11 år siden Malmø Kommune lavede en stor, grundig undersøgelse af, hvorfor folk flytter: Malmöbor flyttar bort från invandrarna, Så tycker utflyttarna om invandrare. Dengang flyttede 3.600 husholdninger om året, hvor mange personer det så var. Det var næppe 18.000.
Ormarna vid Moder Sveas barm

Af Kenneth Sandberg

I Sydsvenskan publiceras Per Svenssons recension av vänsteristen Magnus Lintons Under pälsen på extremismen .Boken presenteras som en resa i Ungern, Holland och Norge. Det är dock uppenbart att dess syfte och udd är riktad mot den folkliga opinion som protesterar mot massinvandringspolitiken i Sverige.

Symbiosen Svensson/Linton personifierar den orm vid Moder Sveas barm som är på väg att helt ödelägga tidigare generationers uppoffringar för att skapa ett välfärdssamhälle och en fredlig plats på jorden för sig och sina efterkommande.

Från sina redaktioner, inbäddade i en Godhetsbubbla, framställer de kartor som har ytterst lite med verkligheten att göra. Det närmaste realiteter som Linton kommer i sin bok är de fakta som han väljer för att raljerande beskriva de tre koderna i högerextremisternas hjärnkontor; “1) Parasiter (romerna) suger vårt blod. 2) Sluga Ockupanter (muslimerna) tar makten i vårt samhälle. 3) Förrädare (PK-journalisterna, multikultiakademikerna, vänsteraktivisterna, de fega politikerna) ljuger för folket och förföljer sanningssägarna”.

Svensson/Linton är helt oförmögna/ovilliga att förstå vad de senaste decenniernas massinvandring till Sverige innebär och därmed varför det finns en opinion mot den fatala politiken. Detta trots att det formulerats ett antal mycket uttömmande och faktabaserade böcker och avhandlingar i frågan. Kostnaderna och konsekvenserna på olika områden är så omfattande att redovisningarna idag fyller hyllmetrar. Samtidigt som redan några tiotal punkter i sig kan räcka för att beskriva hur vettlös den bedrivna politiken är.

Så reflekterar helt befogat gemene man över bland annat:

 Att de miljarder kronor/år som invandringen kostar svenska skattebetalare netto, istället borde gå till att upprätthålla sjukvård, äldreomsorg, skola eller fungerande infrastruktur, etc etc.
 Att den stora gruppen svenska fattigpensionärer borde få åtminstone lika mycket som den nyanlända analfabet från Somalia (uppgivande sig vara 65+ men som i avsaknad av identitetshandlingar icke sällan är närmre 45 år) som lyfter drygt 11000 kr/mån skattefritt – plus särskilt bidrag för många av sina utgifter.
 Att de ”företagsamma kulturberikare” som ägnar sig åt väpnat krig på gator och torg i sin – dessbättre oftast självsanerande – aktivitet för att värna om monopolet i den kriminella verksamheten, inte bara kostar rättsväsendet astronomiska summor och ianspråktar större delen av Polisens resurser, utan också innebär en fara för oskyldiga svenskar som råkar befinna sig på plats.
 Att alltfler föräldrar fruktar för sina pojkar och flickors säkerhet när de vistas utanför hemmets väggar. Vilket inte betyder att de många vuxna som allt oftare råkar ut för rån och våldtäktsöverfall själva känner sig tryggare.
 Att svenskar diskrimineras, inte längre räknas som folkgrupp (och därför heller inte kan anses utsatta för etniska hatbrott) och i accelererande takt fråntas alla de kulturaktiviteter och traditioner som förnöjt och fostrat generationer av barn till goda och kristna samhällsmedborgare.

Ovanstående axplock av realiteter står som synes helt utanför Svensson/Lintons begreppsvärld. Vi som genom uppoffring av egen välfärd och bekvämlighet försöker hejda det pågående vansinnet har naturligtvis ingen anledning att be våra förfäder om ursäkt. Ändå känns det ibland som att man var dem det skyldig. På samma sätt gällande våra efterkommande. Såväl våra egna blodsband som de barn och barnbarn vars föräldrar nu omvandlar ett förhållandevis välfungerande svenskt Folkhem till en nation i kaos.
Kenneth Sandberg

Fortsæt med at læse “Farisæerens autodafé”

Enhver uden et TV, men med en pc, kan i øjeblikket på DR K se BBC serien The Genius of Photography. Den findes også på net på obskure kinesiske sider, og den er fantastisk. Den starter i 1830’erne med Niépce og Daguerre og fører fotografiet helt op til i dag. Her er et af afsnittene, som indeholder Cartier Bresson, Robert Capa på Omaha Beach (og alle de billeder til TIME-LIFE, der gik tabt fordi mørkekammerassistenten fik stress, 11 “frames” overlevede og skrev historie), Tony Vaccaro, der fremkalder film i stålhjelme med kemikalier fundet i en udbombet fotobutik Saint Denis, Ghettoen i Lodz, Udstilingen “Family of Man”, W. Eugene Smiths Pittsburg billeder, 9/11 og min mors fødeby, Nagasaki efter bomben. Hvis ikke jeg havde fotograferet siden jeg var syv år, ville jeg begynde nu. “People believe pictures.Its a photograph in your passport, not a painting. George Bernard Shaw said: I would exchange every painting of Christ for one single snapshot.” Sjældent TV der er umagen værd.

Angiversamfundet

Kripo: Rasistiske ytringer på Internett klik f. større billede.

Julia Caesars email hacket

Vi skal meddele:

Julia Caesars e-postkonto hos yahoo är hackat. Någon uppger sig i hennes namn vara i Grekland och ber i ett falskt mail om pengar.Detta är givetvis falska meddelanden som ska deletas omgående. Julia Caesar arbetar på att lösa problemet hos yahoo

Metalmatte er tilbage

Herligt portræt af svensk journalistik

Audio of debate: David Goldman (“Spengler”) vs. Robert Spencer — Was communism a greater threat than Islam? Suverænt interessant! Spengler om det såkaldte “arabiske forår”, kunne man godt unde spillet for vores islamologer og politikere. Sæt en time af. – Se evt. også i bagkataloget Robert Spencer in Copenhagen, I og II og den mest sete og oversatte af alle mine over 250 videos Robert Spencer in Brussels, 2007. (overført fra Google Video til You Tube i 2011.)

Breivik går til scenen

Lige efter Breiviks monstrøse forbrydelse hed det unisont i Norge, at nu skulle han ikke have det, som den megalomane narcissist higede allermest efter: opmærksomhed. Det holdt en uges tid. Hver dag siden har haft sine utallige Breivik artikler, og norsk presse har tjent betydelige summer på morderen. Der var andre, der villigt gav ham opmærksomhed, Øjvind Strømmen kapitaliserede på Breivik med “Det mørke nettet,” der tørrer Breivik af på enhver indvandringskritiker i Europa, som sent som idag udkommer i Sverige en bog der kobler massemorderen med “de främlingsfientlige” og nu vil Christian Lollike gestalte Breiviks “manifest” på Cafeteatret med samme politiske formål. “Man må leve sig ind i personen og tankegodset, for at forhindre det sker igen,” kunne man høre i omtalen på P 1 i morges. Ikke engang i polistaten DDR, kunne man have forebygget en Breivik.

Er det et stykke, man kunne tænke sig at se? Fjordman har læst de to psykiatriske rapporter om Breivik, og som det vil fremgå af hans kommende essays om dem, har Breivik ved siden af sin tilsyneladende rationalitet helt klare sindssyge indslag. Han er altså først og fremmest et sygt menneske, derefter et monster af middel begavelse med et misk-mask af pseudopolitiske ideer, hvor repræsentativ han er for noget som helst udenfor den lukkede afdeling, kan virkelig diskuteres. Hans mor tænker faktisk – efter han flytter hjem i 2006 – om han er ved at blive gal. Han vil ikke spise sammen med hende, og han går med åndedrætsværn af angst for smitte. Hans tilstand forværres fra 2006.

Der er mange andre sindssyge, der er havnet på en scene, Nietzsche, C.F.Hill, Robert Schumann, men de var reminiscenser af tidligere store personligheder. Er der noget vundet ved at leve sig ind i Breiviks banale tanker, som de fremstår i manifestet? En stor del af det er copy paste af andres tanker, som han angiveligt ikke har forstået. Er det påtrængende teaterstof af almen interesse? Det synes jo overvejende den politiske venstrefløj. Den svenske retspsykiater Sten Levander karakteriserede den 4.1 meget godt denne venstrefløjs uvilje mod at se Breivik som et sygt menneske, hvad enten han nu var tilregnelig i gerningsøjeblikket eller ej. Den har politiske aktier i ham, den har brug for, at han er så rask som muligt.

Jeg ville nok betakke mig for Caféteatret, rent bortset fra at det er hensynsløst overfor mængder af sørgende efterladte her ikke engang seks måneder efter. Fast står, at denne syge bøddel får mere opmærksomhed i en tid der hungrer efter kulørte historier, end han nogensinde kunne have forestillet sig. Bojkot det stykke, bojkot bøgerne, bojkot norske avisers daglige Breivik-føljeton, bojkot Breivik-industrien og ræk mig lige en brækspand.

Christian Lollike, lader en skuespiller inkarnere Anders Behring Breivik og fremføre hans manifest i en monolog. »Det var en forfærdelig tragedie, og Anders Behring Breiviks måde at henrette folk på var grusom. Men det tankesæt, der ligger bag handlingerne, er ikke enestående. Det er udtryk for et politisk ideologisk ståsted. Det kan ske igen«, mener Christian Lollike.

Det Norske Teaters chef bakkes op af Norske Dramatikeres Forbund. Her siger generalsekretær Pål Giørtz: »Lollike har tydeligvis ikke forstået, hvilket nationalt traume disse terrorhandlinger har været for Norge. Behring Breivik vil opleve opsætningen i Danmark som en stor sejr og som en bekræftelse på, at det er lykkedes at bruge drabene som virkemidler«.Teater om Breivik vækker vrede, Pårørende vil stoppe Breivik-teater

“Tryg taxi” – tillidskultur i frit fald

Kvällens Uppdrag Granskning (18 januari) avslöjar allvarliga brister i de stora taxibolagens kontroller av sina förare. Det handlar om taxichaufförer som misshandlat, mordhotat eller förgripit sig sexuellt på sina kunder och ändå kan fortsätta köra taxi. Jessica är en av de som drabbats. Det som skulle vara ett tryggt sätt att komma hem visade sig vara rena mardrömmen. -”I denna TAXI, på min gata, bara några meter från mitt hem sker något som aldrig går att sudda bort från mitt minne, ett sår som aldrig någonsin går att läka”, skriver hon. Ikväll får nya kvinnor skjuts hem av mina våldtäktsmän, Anna våldtogs av tidigare sexdömd taxiförare. Fra minut 00 til minut 20:00.

Last week the official psychiatric report on Anders Behring Breivik was leaked to a major newspaper in Norway. Below is the first installment of Fjordman’s three-part analysis of the report.

Is the Mass Murderer Anders Behring Breivik Insane?

Part 1: The Nordic Mohammed

by Fjordman

Anders Behring Breivik in two different attacks on 22 July 2011 became the worst mass murderer in modern Scandinavian history. He killed a total of 77 people, 8 with a car bomb outside a government office building in central Oslo, and the remaining 69 with a massacre of unprecedented scope and brutality when he spent nearly an hour and a half methodically shooting people attending a summer camp of the Workers’ Youth League (AUF) on the island of Utøya outside of Oslo. He also wounded many others, mentally and physically.

ABB has confessed to carrying out these attacks, claiming that his actions were “atrocious but necessary.” There is also plenty of technical evidence, with videos and numerous witnesses. This represents a rather rare case where we can be virtually 100% that the man who is in custody really did commit the crime in question.

Other things remain controversial, however. Due to the great scope of the massacre, many people, myself included, initially wondered whether there were several perpetrators. Norwegian police after conducting months of investigation claim that ABB acted alone and was not part of a wider terror network. Perhaps this made him harder for the security services to detect.

This brings us to the first question: What caused him to carry out these horrible acts? In the long manifesto which he circulated on the Internet to justify his atrocities, he quoted a large number of people — with myself among the most prominent — who are critical of Islam and the current immigration policies supported by Western governments. This triggered a lot of public animosity against this community of writers.

And the second question: Is Breivik sane or insane?

This is the subject I will focus on here.

* * * * * * * * * * * * * * *

After careful examination, a panel of experts confirmed in December 2011 that Breivik is to be considered criminally insane. The head of the panel of experts, Karl Heinrik Melle, said there was “no major objection” to the initial report published by the psychiatrists Synne Sørheim og Torgeir Husby. They found that ABB suffers from paranoid schizophrenia and cannot be held accountable for his actions. The panel’s conclusions were submitted to the Oslo district court. In their 243-page report, Sørheim og Husby painted a picture of a person with “grandiose illusions” who is incapable of living peacefully in a modern society in his present state. I will take a closer look a what their report reveals.

In January 2012, an Oslo court ordered a new psychiatric evaluation of ABB after this earlier, contested report found him insane. “Due to the gravity of this case, the criminal responsibility (of Behring Breivik) must be examined again,” Oslo District Court judge Wenche Elizabeth Arntzen stated. Two new experts, Agnar Aspaas and Terje Tørrisen, were named to evaluate the 32-year-old’s sanity before the beginning of his trial in April. Breivik refused through his lawyer to cooperate with the probe. “He feels the first report was 80-percent wrong,” his main defense lawyer Geir Lippestad said after informing his client of the judges’ decision.

Verdens Gang (VG), Norway’s largest national newspaper, in mid-January 2012 published on its website the full psychiatric report which had concluded that Breivik is insane, leaving out a few pages that were deemed to reveal too-intimate details about Breivik’s family. This report is confidential, but VG have previously proved that they have access to lots of confidential material related to the Breivik case. The 243-page report published by them looks authentic and is consistent with what was publicly known previously. I have also heard no claims to the contrary from the quoted psychiatrists themselves or from anybody else. For the purposes of this analysis, I will treat it as authentic.

Alongside it the newspaper published some comments from the prison where ABB has been held while awaiting trial. Those who work there can see no evidence that Breivik is currently psychotic, as the psychiatrists claim in their report.

I am unhappy with the many media leaks in this case, which combined have reached a point where they undermine the ability of the police to talk to witnesses and conduct a proper investigation. Nevertheless, it is better that the mass media leak a psychiatric report regarding the terrorist himself as opposed to sensitive testimonies from his many victims. I read this report in its entirety, partly out of genuine curiosity and partly due to my own involuntary involvement in this horrible case. The following page references are to the original Norwegian psychiatric evaluation of Breivik as published by VG, with my own English comments and translations.

ABB came off as polite, but emotionally flat, in talks with psychiatrists Synne Sørheim og Torgeir Husby. He cannot properly describe his own emotions. Breivik claims to be a perfect knight worthy of emulation and to have made a lot of money with his many employees, which isn’t factually true. Evidence indicates that he was a failure in his commercial dealings. The psychiatrists interpret this and other factors as enormous psychotic delusions betraying a grossly inflated ego. His extreme narcissism and exceptionally egocentric mental universe with nearly all-encompassing ideas of grandeur dominate his behavior, regardless of context.

Fortsæt med at læse “Fjordman: Is Anders Behring Breivik Insane?”

Holland: Ytringsfrihed, men……………..

Vi formodes at skulle være glade, når muslimer engagerer sig i parlamentarisk politik. Jeg har svært ved at se, hvad der er at glæde sig over. Skal man også glæde sig over at NSDAP deltog i det demokratiske valg i Tyskland i 1932 og var demokrater indtil januar 1933? De var gode nok på bunden, deres lære blev bare forvrænget af et lille, rabiat mindretal – som kommunisternes? Horas non numero nisi serenas, og det gør vi lydigt og artigt, for det gør vores politikere.

The Dutch Muslim Party has announced plans to seek seats in the Dutch Parliament. The party already has a hold in regional governments in Amsterdam, Rotterdam, and other Dutch cities.The Partij Voor Moslim Nederland (Party for Muslim Netherlands), as it calls itself when it is not referring to itself as The Dutch Muslim Party, campaigns on an anti-abortion, anti-gay marriage, and anti-discrimination platform. It hopes to take part in Parliamentary elections in 2015. Among its principles:

Criminalization of blasphemy
Free speech within limitations: speech that can be seen as insulting or offensive on religious grounds will be prosecuted.
Damage or destruction of holy texts for any religion to be criminalized by law.
Members of the party can also be non-Muslims.
Women and men are to be seen as equal under the law.
The party is to be based on the Islamic principle of Shura
All troops must be withdrawn from Iraq and Afghanistan
Turkey must immediately be made a member of the EU
Support to Israel must be stopped
Zero-tolerance for all drugs, including marijuana (currently tolerated under Dutch law)
No bans shall be set against the current practice of importing poorly-educated women as brides for Dutch Muslim men.Muslim Party Seeks Power In Dutch Parliament.

One law for all truet til tavshed på University of London

Mødet skulle have været i går, nu et døgn efter ses intet i engelsk presse. Update: Nu halvandet døgn efter er det stadig kun en bloghistorie.

One Law for All Co-Spokesperson Anne Marie Waters was to speak at a meeting on Sharia Law and Human Rights at the University of London last night. It was cancelled by the atheist group organisers after police had to be called in due to Islamist threats

This week I was due to give a talk to students at Queen Mary College, London on sharia law and human rights. Rather fittingly – and as if to prove my point – my human rights were quashed by a person demonstrating one of the effects of sharia law; the threat of violence for criticising religion.

Just before I was due to start, a young man entered the lecture theatre, stood at the front of the room with a camera and proceeded to film everyone in the audience. That done, he informed us that he knew who we were, where we lived and if he heard a single negative word about the Prophet, he would track us down. (I am told he made further threats as he left the building).The organisers of the event, the National Federation of Atheist, Humanist and Secular Student Societies called the police and the event was unfortunately cancelled.Freedom of expression under threat by violent extremists, You can expect threats if you discuss Sharia

Af Ingrid Carlqvist, journalist

Efter dansk förebild startas nu Tryckfrihetssällskapet i Malmö. Tisdagen 31 januari håller vi vårt första möte på temat: Finns det yttrandefrihet i Skandinavien?

Behövs det verkligen ett Tryckfrihetssällskap i ett land vars första tryckfrihetsförordning antogs redan 1766 och numera har den inskriven i grundlagen? Tyvärr är svaret utan tvekan ja. Jag tycker att Publicistklubben har blivit tandlös och det skrämmer mig att så många svenska journalister döljer viktiga fakta om de heliga korna Feminismen, Mångkulturalismen och Det heliga moderskapet.

Jag har själv försökt sälja artiklar till de flesta större dagstidningarna om det nedtystade problemet med ”Kvinnors våld mot män”, men alla tackar nej. Ingen vill ha ett genomarbetat reportage baserat på internationella studier som visar att det är lika vanligt att kvinnor slår män som motsatsen. Att jag dessutom hade intervjuer med flera män som tagit sig ur sådana våldsamma relationer frestade dem inte – trots att samma tidningar väldigt ofta har intervjuer med slagna kvinnor. Några redaktioner svarade att det ”inte passar i vår mix just nu” och några tyckte att jag var oförskämd som ens föreslog att man skulle skriva om något sådant.De är inte heller intresserade av reportage om hur pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller hur falska våldtäktsanklagelser förstör många mäns liv.

Den heliga mångkulturen

Och den heligaste av alla kor, mångkulturen, får bara nämnas i positiva ordalag. När Expressen utnämner Föreningsgatan i Malmö till ”Hatets gata” strömmar ilskan mot oss skåningar eftersom läsarna antar att det är skånska nazister som hotar och hatar judarna. Det faktum att det är muslimska invandrargäng som står för i princip alla hoten, undviker tidningarna att skriva.
När medierna har sjunkit så lågt är det inte bara viktigt med ett Tryckfrihetssällskap, jag dristar mig till att påstå att det är alldeles nödvändigt för att vända utvecklingen i Sverige. Vårt land är farligt nära att övergå från demokrati till demokratur. Om vi inte redan har passerat gränsen …

Har du inte hört talas om ordet demokratur så är det helt i sin ordning – människor som lever i ett sådant samhällstillstånd uppfattar inte själva att de befinner sig i en demokratur. Uttrycket brukar tillskrivas den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som på ytan innehåller allt det som en demokrati gör men i praktiken inte låter avvikande politiska grupper föra sin talan på lika villkor. Ett land där avvikare riskerar att bli av med jobbet för sina åsikters skull och även utsättas för våld av sina politiska motståndare – alltmedan staten ser mellan fingrarna.

SD behandlas inte som andra

För drygt ett år sedan kom ett nytt politiskt parti in i riksdagen och vad man än tycker om Sverigedemokraternas politik så är det ett faktum att de inte tillåts föra sin talan på samma sätt som andra partier i gammelmedierna och att deras företrädare blir av med sina jobb (Therese Borg, Richard Jomshof) eller utesluts ur facket (Fredrik Lantz). Och varje gång SD demonstrerar attackeras de av våldsamma motdemonstranter vars pöbelfasoner medierna knappt rapporterar om.

Hur och varför det har blivit så här vore intressant att diskutera och analysera, men det är inte svenska medier så pigga på – kanske för att de själva har stor del i denna utveckling. Knappt hade Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen förrän Aftonbladet startade ”Vi gillar olika-kampanjen”, där de uppmanade människor att protestera mot att ”nu har vi ett parti i Sveriges riksdag som säger att alla måste vara lika för att gå upp i den svenska nationen”. Att ingen SD-politiker framfört detta krav på likhet, hade uppenbarligen ingen betydelse i kampen mot ett parti som på demokratiskt vis blivit invalt i riksdagen.

Skillnaden är Upplysningen

Jag tror att jag hittade en viktig förklaring till att svenska journalister vägrar att se vissa sanningar och det var när jag nyligen läste Ayaan Hirsi Alis bok Nomad. Det var särskilt en sak som grep tag i mig. Det var när Ayaan beskriver hur hon på universitetet i Holland kommer i kontakt med Upplysningen och dess filosofer. Somaliskan blir alldeles upprymd av det hon läser – människan har ett eget förnuft, alla människor är kapabla att tänka själva – tankar som går stick i stäv med det hennes mamma och mormor bokstavligt talat bankat in i henne. Visserligen har upprorstankarna alltid bubblat i Ayaan, men innerst inne ”vet” hon ju att Allah ser allt man gör och tänker och att han kan straffa en när som helst för syndiga och upproriska tankar.

Men när hon vill diskutera detta med sina holländska studiekamrater får hon bara trötta axelryckningar till svar. Hur är det möjligt, tänker Ayaan. Det tar ett tag för henne att inse att människorna i Västeuropa fått Upplysningen i sig med modersmjölken. Det som på 1700-talet för Voltaire och encyklopedisterna var banbrytande och inte sällan farligt att hävda, är fullständiga självklarheter för oss. Ja, så självklart är det att vi inte ens förstår att man i andra delar av världen fortfarande lever efter devisen att Gud har skapat allt på denna jord och att det är förenat med livsfara att påstå något annat.

Livsfarligt att kritisera Mohammed

Plötsligt insåg jag var den stora skillnaden mellan dem som vuxit upp med islam och oss som fostrats i den judisk/kristna världen ligger. Det är inte bara religionen i sig som skiljer oss, utan det faktum att kristna och judar är så insmorda i Upplysningens marinad att vi inte ens reflekterar över den längre. Det är fullständigt självklart för oss att vetenskap och förnuft går före religiös tro.

Fortsæt med at læse “Därför behöver Sverige ett Tryckfrihetssällskap”

Video truer kronprinsen, Støre og Stoltenberg.PST etterforsker islamist-video. En bevisst provokasjon? Da You Tuben hele tiden bliver taget ned, har vi lavet vores egen kopi ovenfor.

Under et bilde av statsminister Jens Stoltenberg står det: «Å Allah ødelegg dem».Neste bilde er av kronprins Haakon Magnus med teksten “Å Allah ødelegg dem og la det være smertefullt”.– “Jeg kan ikke huske å ha sette dette i norsk sammenheng tidligere,” sier Anders Romarheim ved Institutt for forsvarsstudier til NRK.

Vi antager at stortingspolitikere vanen tro er “overraskede” og “chokerede,” tilstande der kun synes at optræde permanent i politiker-branchen. Trods det at Breivik fylder norske medier, mister norske PST ikke fokus, men konkluderer at “Ekstrem islamisme vil fortsatt utgjøre den største terrortrusselen for Norge i 2012.” Om højrefløjsterror skriver PST: “Terrorhandlingene 22. juli har ikke medført en økning i trusselen fra de organiserte nasjonale ekstreme miljøene i Norge. Truslen fra disse miljøene forventes å forbli lav i 2012.”

Det flugter helt med Europols statistik over tilstanden i hele Europa. Intet er ændret. Man kan roligt se bort fra Øjvind Strømmen og Vepsen (Norges Expo) segmentet, selvom de har kronede dage lige nu. Det går over. Der er megen akademisk og politisk ønsketænkning i tiden, men deres multikulturelle puddelhund har vist sig at være en ondskabsfuld kamphund. Jvf. dagens artikel: Three Fundamental Mistakes in Dealing with Islam. Vores medie-politiske elites uvidenhed udgør fortsat en af de største farer for fred og sikkerhed, og sammen med islam (“islamisme” som politikerne jo indbilder sig selv, det drejer sig om) vil de sikre stadig øget arbejdsbyrde til vore sikkerhedstjenester. I dag forlyder det opmuntrende: PET skønner, at der årligt sendes 20 millioner kroner fra Danmark til udenlandske terrorgrupper. Never a dull moment!

Flere personer i ekstreme islamistiske miljøer i Norge har reist til utlandet for å få kamptrening. De kan utgjøre en direkte trussel, mener PST. Det kommer frem i PSTs åpne trusselvurdering som ble lagt frem for pressen på Hotell Radisson Blue i Nydalen tirsdag morgen. – “Personene i de ekstreme islamistiske nettverkene er involvert i aktiviteter av mer operativ karakter enn tidligere,” heter det i rapporten, som ble lagt frem av PST-sjef Janne Kristiansen og justisminister Grete Faremo (Ap).[..]

På tross av at den største terrorhandlingen som er gjennomført på norsk jord siden krigen ble gjennomført av norske Anders Behring Breivik, mener ikke PST at angrepene 22. juli har medført noen endring i trusselen fra organiserte nasjonale ekstreme miljøer. Denne trusselen anses dermed fremdeles som forholdsvis lav, selv om PST har økt sitt fokus på nasjonale ekstreme grupper.PSTs trusselvurdering: Ekstrem islamisme den største trusselen.PSTs trusselvurdering for 2012

Tyskland: Alarmerende mange udlændinge på overførselsindkomst

1 kolonne: Nationalitet. 2) samlede antal i Tyskland 3) Deraf på overførselsindkomst 4) procentandel. I alt er der 5.144.843 udlændinge på tysk overførselsindkomst. Alarmierend hohe Hartz-IV-Quoten bei Ausländern – I Danmark så man i går at Hver tredje inaktive ung er indvandrer. Man under da RAF regeringen at bakse med sit eget skaberværk, og beklager dem der skal financiere det.

“En maktdemonstration som jag ser det, som markerar mot både sunniter och svenskar” skriver vores hjemmelsmand i Malmø. Sidste år deltog 1500 i shiamuslimernes optog i byen, så det har næppe været nogen lille demonstration i år. Skånske lokalmedier har ikke et kvæk om dagens demonstration. Sydnytt har flere minutters SD-bashing og noget om – surpise, surprise “sexisme i sporten.” Sport og genus, dagens ret otte dage om ugen. Videoen er fra idag, men fra en privat aktør der kalder sig monaalatarphotos.

Niklas Orrenius: Sverige forever in my heart

Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration, 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord av Niklas Orrenius

Af Thomas Nydahl

Sydsvenskan var morgontidningen i mitt barndomshem. Jag fortsatte som vuxen att prenumerera i många år. Det hände för länge sedan att jag också publicerade mig på kultursidan, men med åren kom det helt att handla om ”Aktuella frågor” på ledarsidan, där jag skrev om Balkan och Mellanöstern. Som åren gick fick jag allt svårare för tidningen. Den utvecklades raskt till det den är idag: den ideologiproducerande klassens ängsligaste vakthund. Det beror naturligtvis på enskilda personer, redaktörer och journalister, som tassar fram på tå, när de inte brister ut i självgoda kampanjer som ”We Love Malmö” (vilken dessutom måste betraktas som ett bottennapp i genren).

Men också på denna tidning finns det journalister man i vissa, men långt ifrån alla avseenden kan respektera. En sådan är Niklas Orrenius, en man som med samtidens tabun för ögonen, ändå förmår skriva klassiska, breda reportage om samhällsfrågor.

Han gav 2010 ut en av de böcker om Sverigedemokraterna som kanske blev mest omdiskuterad – och som kanske hade behövt en rejäl kritisk granskning idag, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” *

Hans nya bok är skriven i samma anda, men innehåller också ett antal fina utrikesreportage. På svensk mark fortsätter han där han slutade pizza-boken. Det är, som bokens underrubrik säger, texter om ”rädsla, tolerans och migration”.

Det här är starkt värdeladdade ord, och det vet naturligtvis Orrenius. Ordet ”rädsla” kan vara synonymt med ”främlingsfientlighet”, ”xenofobi”, ”islamofobi”. Ordet ”tolerans” kan vara synonymt med ”mångkultur”, ”mångfald” och ”öppenhet”. Det avslutande ordet, ”migration” är i sig själv ett ord som kan betyda vad som helst i sammanhanget, såväl in- som utvandring. För att använda ett sådant ord måste man vara konkret. Jag har ofta en känsla att orden används just för att klarspråk är så svårt och så farligt att använda, för den journalist som vill ha kvar sin anställning. Det vet jag av egen erfarenhet. Man måste stiga ut ur konventionernas redaktionsrum för att förmå sig att tala och skriva klarspråk.

I Orrenius reportage möter vi såväl helknäppa Skånepartister som klassiska missnöjesfigurer i de nordskånska miljöerna, som Tony Wiklander i Åstorp och den mångåriga plågan Carl P. Herslow i Malmö, han som driver egen radio för människor som hellre hojtar och gnäller än formulerar en tanke. Men han samtalar också med kristna irakier i Södertälje, som står på sd:s sida, men möter kritik både bland landsmän i exil och i sd-kretsar.

Förstås handlar mycket om hur svensk flykting- och invandringspolitik ser ut, och där är Orrenius konkret genom att skildra och samtala med levande människor. Men reportagen erbjuder i sig ingenting nytt. Det som sägs har sagts tusentals gånger. Att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än resten av västvärlden tillsammans räcker ändå inte för de människor som lever på att påstå att Sverige är ”intolerant”. Meningslös plakatpolitik som bara den skulle motivera en kritisk granskning.

Ett reportage sticker ut, det som heter ”Matchen om matchen” och som handlar om vad som hände när Sverige och Israel skulle mötas i en tennismatch i Malmö. Här skildrar han hela spektret av åsikter och hållningar. Allt finns med, och är man minnesgod känner man igen det: sms-kedjan som uppmanande till bojkott av McDonalds, Coca-Cola och andra företag för att de skulle vara ”judiska” (grundlöst påstående), bojkott av Starbucks av samma skäl (grundlöst också det), och en ständig jämförelse mellan Hitlertyskland och Israel.

Rent antisemitiska stämningar piskades upp, och matchen fick, efter kommunalpolitiska beslut, och uppseendeväckande uttalanden från Ilmar Reepalu, spelas inför tomma läktare. Att det till demonstranterna i Malmö anslutit sig den mest våldsbenägna vänstergruppen blev inte särskilt omdiskuterat. SSU-ordföranden Jytte Guteland fattade det beslut som alla borde ha gjort, hon lämnade demonstrationen när hon förstod att arrangörernas löften om fredlig protest var tomma ord. De svartklädda vänsterfascisterna präglade bilden ändå. Med diverse hemmagjorda vapen angrep de framför allt polisen, slog sönder deras bilar och förstörde allt i sin väg.

Det hjälpte inte att en man från demonstrationskommittén skrek ”Tillbaka allihop (…) Polisen är våra vänner!” – pöbeln fortsatte och polisen gick till motangrepp. Eländet kostade 21,3 miljoner kronor. En av de våldsamma svartklädda dömdes till femton månaders fängelse.

Dessvärre är Niklas Orrenius ofta bara förutsägbar och en så försiktig general att hans paradnummer bäddas in i bomull. Ämnena han skriver om förtjänar något annat, till exempel ett klarspråk och en förmåga att se vad som är de verkliga motsättningarna, och vart dagens Sverige är på väg i socialt, demografisk och politiskt avseende.

Fortsæt med at læse ““Större och mer hotfull demonstration för varje år””

Naa, saa har feltpræsterne faaet officiel ordre til at “optræde afdæmpet” i Afghanistan. Jamen tænk om de blev opfattet som noget saa frygteligt som “kristne korsriddere”. Det er kun et spørgsmaal om tid inden en eller anden talebaner føler sig krænket over at feltpræsterne bærer kors paa skulderstropperne. Saa bliver de naturligvis erstattet af psykologer og socialraadgivere, der i modsætning til feltpræsterne bor hjemme i Danmark. Saa lidt skal der til: En tilkendegivelse fra et stykke vaadt missionswienerbrød som biskop Karsten Nissen og feltpræster og soldater kryber i et musehul.

Træk dog de tropper hjem, danske soldater er for gode til at skulle holdes for nar og gøres til grin og være underlødige politikere og garnisonkristnes legetøj. –  LOK

Vi bliver aldrig mere et samlet folk

Af Britta Mogensen, antropolog, kommentator på HRS.no

Morten Bødskov (S), Morten Østergaard (R) og Thor Möger Pedersen (SF) blæser nu til værdikamp med skønne plusord:
Frisind, tolerance, åbenhed, tillid, fællesskab, inklusion, styrkelse af Danmark, verdens stærkeste fællesskab. Befolkningen skal samles, ikke splittes.

Det er ord, der i sandhed varmer. Må det være mig tilladt at tilføje et par stykker, som jeg synes mangler: Anstændighed og Godhed. Og så må vi heller ikke glemme tonen og menneskesynet. Disse ord skal man dog være Anstændig og God for at kunne tage i sin mund, for de er et stærkt våben, når de fyres af mod de Uanstændige. Som uanstændig har man hverken (den anstændige) tone eller (det barmhjertige) menneskesyn.

Desværre kommer alle plusordene fra lige netop de partier, der har det fulde ansvar for, at Danmark er blevet sønderrevet og delt i to, nemlig i Anstændige vs. Uanstændige. Hvor man i ”gamle dage” ofte højrøstet kunne diskutere politik hen over middagsbordet og alligevel være en samlet familie, når bølgerne havde lagt sig, er familier blevet splittet og livslange venskaber er gået i stykker. Hvis man er et Anstændigt menneske, er man plettet, hvis man har omgang med de Uanstændige. Det kunne smitte.

I 1973 fik vi et indvandrerstop. I 1983, hvor arbejdsløsheden for hele arbejdsstyrken var 11,3 % for kvinder og 9,8 % for mænd, en arbejdsløshed, der altid rammer udlændinge hårdest, gav disse partier de arbejdsløse udlændinge et retskrav på at få ægtefæller og børn til Danmark. Politikerne vidste altså, at skatteyderne måtte overtage forsørgelsen af kvinder og børn, hvis fremmedarbejderen var arbejdsløs. Bølgerne gik højt under folketingsforhandlingerne (se Morten Uhrskov Jensen: Et Delt Folk, s. 39 ff., med noter til de relevante spalter i Folketingstidende). De, der ønskede flere arbejdsuegnede til landet, var ikke sene til at tale om demagogi, når andre hævdede, at en lov om et retskrav ville få hundrede tusinde til at komme til Danmark. Tiden har vist, at det desværre var disse andre, der fik ret. Om de hundrede tusinde kommende indvandrere og faren for nationalstaten, som justitsminister Erik Ninn-Hansen (K) hævdede ville blive resultatet af loven, udtalte Bernhard Baunsgaard (RV), at ”… ikke ét menneske i dette land forestiller sig den mulighed” (s.47). Næh, for vi vidste faktisk ikke noget om, at politikerne var i gang med at ændre Danmark for altid. Men hvis det havde været tilfældet, havde vi næppe forestillet os den mulighed, at politikerne var i færd med at planlægge en befolkningsudskiftning. Torben Lund (S) mente, ”at indvandrerne er med til at tilføre vores samfund nogle gode, kulturelle værdier” (s. 46). Den lader vi lige stå et øjeblik.

Loven blev vedtaget. ”I dagspressen blev loven nævnt med korte notitser og uden at nævne ændringerne på flygtninge- og familiesammenføringsområdet” (ibid. 51). Befolkningen svævede i total uvidenhed om, hvad politikerne, der var valgt af danskerne for at arbejde for danskernes interesser, havde gjort imod befolkningen og imod landet.

Vi kender alle godheds-segmentets argumenter for masseindvandringen: ”Danmark har altid modtaget folk fra udlandet.” Jo tak, tal på 15.000 på 400 år fra samme kulturkreds er blevet nævnt, og disse smeltedes hurtigt sammen med befolkningen og blev danske.
Men vi fik flere, om ikke gode, så i hvert fald kulturelle værdier, som de fleste af os nok havde været foruden. I 1992 var det de samme partier – dog med RV som primus motor – der tvang en særlov igennem, den såkaldte palæstinenserlov. Den lov har forårsaget en opsplitning af familier og venskaber af hidtil ukendte dimensioner. Som en sidegevinst blev hele mellemøstkonflikten bragt til Danmark.

Ikke mange af os havde den fjerneste anelse om, at vi ikke kun importerede arbejdsløse, men – hvad der skulle vise sig at være langt mere ødelæggende for vort land – en kultur med holdninger, vi stort set aldrig havde hørt om. Hvad vi heller ikke vidste, var at politikerne havde bestemt sig til at ”opdrage befolkningen” – med det onde, om nødvendigt. Det gode skulle bestå i at bearbejde befolkningen (Bernhard Baunsgaard, ibid. 73). Slog det fejl, måtte der tages grovere midler i brug. Inger Stilling Pedersen (KF) foreslog en stramning af loven om racisme (ibid.). Munden skulle lukkes på folket.

Uvidende om, hvad der var foregået på Tinge, fortsatte jeg med at leve i Fantasiland. Jeg tilhørte de Anstændiges klub. Det varmede at tilhøre gruppen af Gode mennesker med de rigtige, barmhjertige meninger. Jeg var pavestolt over, at indvandrere, deres familier og flygtninge valgte mit land at slå sig ned i. Det kunne jeg nemlig godt forstå. Hvem ville ikke gerne bo i et land, hvor vi havde frisind, var tolerante og i fællesskab tog os af de svage? Og selvfølgelig var alle, der kom hertil, interesseret i lige netop det, ikke? Vi Gode ville inkludere de fremmede; de fremmede ville inkluderes i vores fællesskab. Ingen tvivl om det. Der var da nogle, der ikke mente som jeg, men det var endnu ikke blevet moderne at trække racismekortet, så jeg lynhurtigt kunne have lukket munden på mine meningsmodstandere. Jeg måtte i stedet nøjes med at argumentere for mine synspunkter, og når der ikke var hul igennem, snerpede jeg munden sammen i forargelse. Jeg var en ren klon af Marianne Jelved.

Så var det altså, at jeg i mit arbejde kom meget tæt på de fremmede (mænd – da flygtninge pr. definition er mænd). Hvad kvinderne angik, var det kun de voldsramte, jeg kom i forbindelse med.

Et lille sidespring: For at afværge et § 266b-angreb fra stampisme-segmentet, må jeg hellere pointere, præcisere og understrege, at jeg er overbevist om, at rigtigt mange af de familiesammenførte lever i meget lykkelige ægteskaber. Men disse kvinder er det altså ikke faldet i min lod at møde.

Og nej, det sagde ikke Plinggggggg. Der var ikke tale om en brat opvågnen. Vi Anstændige ved godt, at der er tale om enkelttilfælde hver gang eller i værste fald kun ”en lille håndfuld”. Der skulle rigtigt mange enkelttilfælde og håndfulde til, før jeg begyndte at se et mønster. Så skulle jeg erkende for mig selv, at alt ikke er lige godt, og at jeg vist havde taget så grumme fejl. Men at åbne munden og give udtryk for det? Nej, det var en overvindelse, der tog et par år. Det er i øvrigt en rædselsfuld konflikt at være i: At vide noget og give udtryk for det stik modsatte. Det er sikkert kun politikere, der ved, hvad jeg taler om.

Denne erkendelse var så årsagen til, at jeg ikke i januar 2010 stod på Christiansborg Slotsplads og hørte Anita Bay Bundegaard tale om Anstændighed, mens noget af det mest ondsindede og uanstændige, der vist er foregået i nyere tid, foregik på Rådhuspladsen: Palæstinensere, der heilede og ønskede død over jøderne (Danmark fik også et par ondsindede ord med på vejen: “Ned med Danmark, ned med demokratiet.”), mens jøderne talte for fred. Her kom tonen, menneskesynet og anstændigheden til fri hadefuld udfoldelse. Det hørte Bay Bundegaard ikke. Hun var med sine proselytter anderswo engagiert. Det tilstedeværende TV var heller ikke interesseret i dét, der udspillede sig foran dem (man skulle jo nødigt krænke andre end danskerne), så optagelserne er private.

Fortsæt med at læse “Et stykke vådt stykke missionswienerbrød”