To venninner i 20-årene ble angrepet og befølt av en gjeng med menn på nattbussen i Oslo. Voldsforsker advarer mot det hun kaller en ny og kynisk overgrepsform.
I september ble en 25 år gammel kvinne og venninnen hennes omringet på nattbussen. 25-åringen forteller til NRK at det var omtrent tjue menn som klådde på dem og forklarer at hun følte det var hender overalt, på brystene, på rumpa og mellom beina. Flere kvinner i Oslo har den siste tiden opplevd lignende hendelser. Venninnene prøvde å dytte unna mennene, men de var omringet. Og ved hvert busstopp gikk noen menn av, mens nye kom mot dem.Mens bussen manøvrerer seg østover holder jentene rundt hverandre. De er redde og tør ikke prøve å komme seg av, i frykt for at mennene skal følge etter dem. Hele tiden blir de blir tatt på, samtidig som mennene river ringene av fingrene deres og stjeler fra veskene.
Ved busstoppet på Sofienberg i Oslo kommer de seg ut av klyngen de står i. De vet at en kamerat venter på dem ved neste stopp. Der kommer de seg ut, og oppdager da at knokene er blodige. Kvinnene sier de tror verken medpassasjerer eller sjåføren oppdaget hva som hendte fordi gjengen stod så tett rundt dem, og de var små sammenlignet med mennene. Ble omringet og befølt på nattbussen, “Overfallsbeføling”.
Bør Anders Behring Breivik henrettes ?
Forleden argumenterede Marine Le Pen for, at Frankrig ser forbrydelser, staten ikke har noget strafferetligt, proportionalt svar på, og at genindførelsen af dødsstraffen derfor bør kunne diskuteres. Det i særklasse barbariske mord på den jødiske Ilan Halimi i 2006, er et sådant eksempel. Afskaffelsen af dødsstraf er grundlagt i samfund i en social harmoni, vi er ved at forlade. Hvad skulle vi have gjort ved London og Madrid bomberne, hvis ikke de havde været så hensynsfulde at ekspedere sig selv til himmels? Hvad ville befolkningerne og de ramte have fundet rimeligt, og hvad havde vores strafferetlige svar været? Bin Ladin blev de facto “dødsdømt”, men ikke af en domstol. Få havde noget at indvende imod det udenomsretslige mord. Han var en krigsførende kombattant, og han kendte indsatsen. Uviljen mod at diskutere dødsstraffen, vidner om et gigantisk hykleri. Vi er parate til at lade vores soldater skyde og bombe i tusindvis af afghanske 15-årige drenge, hvis eneste karrieremulighed er, at få en AK-47 i hånden og “kæmpe mod islams fjender”, fordi “kampen for vores frihed foregår i Helmand, (bare vi ikke ser for udpenslede billeder af det)” men når det kommer til hjemlig vold, så er vi fuldstændige bløddyr, der ikke vil påtage os noget ansvar over liv og død overhovedet.
Jeg mener også dødstraf må kunne overvejes under særligt skærpede omstændigheder, alene for at komme retsfølelsen i møde og undgå selvtægt, men ingen vil gribe bolden endsige argumentere imod det. Sverige har oplevet “dødsstraf ved selvtægt” her og her, fordi mennesker ikke føler, at retssystemet yder en morder en adækvat straf. Det er ikke nogen ønskelig løsning i et retssamfund, at et land presser forbryderes straf ud i privat entreprise. Breivik kommer selv til at leve i akut livsfare fra det private initiativ resten af sit liv. Dør han af det, er det retssamfundets udeladelsessynd.
“Det gør humane samfund ikke”, men det er ikke lige præcis noget retsfilosofisk argument. Breivik har taget 4.500 leveår fra unge mennesker, han erklærede sit land krig, og selv Norge har i krig dødsstraf. En forråelse, javist, men forråelsen er helt på forbrydernes side, og en stat kan blive tvunget til at følge truslernes optrapning og forbrydelsernes uhyrlighed. Er han rablende utilregnelig, – og det er han da forhåbentlig, – skal han naturligvis ikke aflives, men er han ikke, bør han have den strengest mulige straf, og det er ikke livsvarig indespærring i en treværelses-lejlighed med TV og træningsudstyr…….. Alan Lake mener, Norge bør henrette ham. I sig selv nok til at mistænkeliggøre ham i norsk presse, der ikke selv har noget der blot ligner et svar på barbaren Breivik. Vi tøver med at mene noget definitivt, men vi beskriver, hvad der presser sig på, for spørgsmålet i rubrikken forsvinder ikke af sig selv. Tilpas mange finder ham værdig til den skæbne, han beredte 69 andre. Man kan sidde det overhørigt, men ikke i uendelighed.
Jeg mener at enhver som har begått mer enn to drap bør henrettes, sier Lake som svar på spørsmålet om hva slags straff Breivik fortjener…..Han hevder at han ikke var blant dem som fikk tilsendt nordmannens manifest og understreker igjen at han aldri har møtt Breivik. Han har imidlertid møtt den norske bloggeren Fjordman, og omtaler samtalene med ham som «interessante». Alan Lake var i forrige uke i politiavhør i England i forbindelse med Breivik-saken. 47-åringen regnes som en nøkkelperson i den antiislamske organisasjonen English Defence League. Påstått mentor mener Breivik fortjener dødsstraff
Moralsk relativisme når den er allerværst
Her er et mysterium: Hvordan kan de opvoksende generationer der oplever at de tilvandrede tredjeverdenskulturer de møder i deres hverdag ikke selv er moralrelativistiske, forestille sig en fremtid hvor det fælles grundlag er ‘live and let live’? Man kan vedtage med sig selv at værdidomme er relative; styrke og voldsparathed kan derimod aldrig relativeres, og har man altså selv frasagt sig retten til at handle på vegne af ens egen kulturs værdier er der problemer forude. Via PJ Media (LFPC).
“Moments Of Startling Clarity” Dr. Stephen L. Anderson
“The picture is horrific. Aisha’s beautiful eyes stare hauntingly back at you above the mangled hole that was once her nose. Some of my students could not even raise their eyes to look at it. I could see that many were experiencing deep emotions.
But I was not prepared for their reaction.
I had expected strong aversion; but that’s not what I got. Instead, they became confused. They seemed not to know what to think. They spoke timorously, afraid to make any moral judgment at all. They were unwilling to criticize any situation originating in a different culture.
They said, “Well, we might not like it, but maybe over there it’s okay.” One student said, “I don’t feel anything at all; I see lots of this kind of stuff .”
Another said (with no consciousness of self-contradiction), “It’s just wrong to judge other cultures.”
“While we may hope some are capable of bridging the gap between principled morality and this ethically vacuous relativism, it is evident that a good many are not. For them, the overriding message is “never judge, never criticize, never take a position.” […] “It’s just wrong to judge other cultures.”
Henrik Gade Jensen: Ræven går derude, mor (anmeldelse)
Lars Hedegaard engagerede sig energisk for EU i Europabevægelsen i 1990’erne til nutidig fortrydelse. Fatwaen mod Salman Rushdie i 1989 blev ingen øjenåbner og først 10 år senere i 1999 skrev han sin første islamkritiske artikel. Og så det gik ellers hurtigt, og siden følger bøger og indlæg om den trussel, som islam udgør for Europa.Samtidig er han med til at udvikle Berlingskes Groft Sagt-spalte med daglige slag i bolledejen. Undervejs uddeles der lussinger, som når Anders Fogh Rasmussens kulturkamp sammenlignes med en generals kommando til angreb, hvorefter han selv gemmer sig i nærmeste busk.
Mange navngivne journalister bliver også spiddet: De ved ikke, hvad de snakker om, de kommer med grove beskyldninger, og de vil altid blive støttet af deres kollegaer.
Lars Hedegaards erindringer er som en frisk vin, der bliver mere spændende at åbne om få år. For så kan det konstateres, om han fik ret i sine profetier. Indtil da indgår den i rækken af gedigne selv- og venstrefløjs-opgør, fordi marxisten og ateisten Hedegaard skriver som en kristen kirkefader, der ved, at han har syndet.Et fremragende opgør og et præcist tidsbillede.Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor
Hvem har ikke været på Andys Bar til kl. 05 ? Menneskelig fejlbarlighed. Og en anden gylden popsang, aussies, jeg også skylder en kvinde, som i virkeligheden også næsten alt andet. Hver lørdag hører man så meget her. Hvem ved, om Peter Øvig Knudsen lytter med, og græder snot over at være for ung ? Dyrk det ikke, for det ligner en last, selvom man kommer i P1, Radio 24 et eller andet københavnerkulturpersonligheder og Deadline. København er en købstad, førstegenerations-genierne hænger løst på det indre Nørre-Vester- og Østerbro. De har fået deres egen public service radiokanal, hvis mødregrupper og mondæne small-talkere har fået smidt den klassiske musik af FM båndet. Det er konservativ politik, måske derfor partiet kysser spærregrænsen.
When Waits was a teen-ager, he saw Bob Dylan perform. Like Dylan, Waits is big on characters, stories, and punch lines, and he favors images over confessions.
Marokkanere i Holland: Over 50 % kriminelle og på socialhjælp
Forty percent of Moroccan immigrants in the Netherlands between the ages of 12 and 24 have been arrested, fined, charged or otherwise accused of committing a crime during the past five years, according to a new report commissioned by the Dutch Ministry of Interior.In Dutch neighborhoods where the majority of residents are Moroccan immigrants, the youth crime rate reaches 50%. Moreover, juvenile delinquency among Moroccans is not limited to males; girls and young women are increasingly involved in criminal activities.
The “Dutch-Moroccan Monitor 2011” also reveals that most of the Moroccan youth involved in criminal activities were born in Holland. This implies that the children of Moroccan immigrants are not integrating into Dutch society, and confirms that the Netherlands is paying dearly for its failed multicultural approach to immigration.
The report, which was produced by the Rotterdam Institute for Social Policy Research (Risbo) at the Erasmus University Rotterdam, examines the extent and nature of crime among the Dutch-Moroccan population in 22 municipalities in the Netherlands. The data were taken from the Herkenningsdienstsysteem (HKS), a nationwide database where the Dutch police register criminal suspects. So who is to blame for the failure of Moroccans to integrate into Dutch society and the attendant epidemic of Moroccan youth criminality?
According to Dutch journalist Fleur Jurgens in her book, “The Moroccan Drama” (Het Marokkanendrama), the blame lies with two groups: the Moroccans, who say the Dutch are responsible for their circumstances, and leftwing multiculturalists, who have portrayed Moroccans as the defenseless victims of an unfair society. Jurgens convincingly demolishes four multicultural myths that have been built up over the years, and which have prevented the implementation of lasting solutions.
The first myth is that there is no Moroccan problem. Jurgens answers this myth with the following statistics: over 60% of Moroccan youths between 17 and 23 drop out of school without even a basic qualification; Moroccan youth unemployment in the Netherlands is around 40%; more than 60% of Moroccan males between ages 40 and 64 live on Dutch social welfare benefits.
The second myth is that Moroccans turn to crime because the Dutch labor market discriminates against them. Jurgens refutes this by pointing out that immigrants from many countries are working in the Netherlands.
The third myth is that Moroccan parents cannot control the conduct of their sons because it is not part of their culture. Jurgens disproves this claim by showing that many Moroccan girls complain about the intense social control they face from their parents.
The fourth myth is that the Netherlands has a moral debt to the Moroccan immigrants because they were recruited as “guest workers” by the Dutch in Morocco. Jurgens refutes this argument by showing that not only was such recruitment stopped in 1973, but that at least half of the Moroccans who were recruited as guest workers eventually returned to Morocco. The present population is almost entirely made up of Moroccans who immigrated to the Netherlands on their own initiative for economic reasons.
Regimekritisk blog Sveriges 12. største nyhedsmedie “Afpixelleret” – et sigende navn om svenske mediers pixellering af virkeligheden. Danmark kan bruge en blogosfære nu og da når Ritzau går i auto-mode, når Jyllands Posten ikke er til at skelne fra Politiken, men i Sverige er den essentiel for overhovedet at kunne trække vejret og formidle “ubehagelige” kendsgerninger. Den voldsomt statsstøttede svenske presse har svigtet sin demokratiske opgave i årtier. Men som man ser, har Nordens værste socialdemokratiske propaganda-site, Aftonbladet, stadig langt den største indflydelse. I modsætning til deres moderparti, kan man roligt sige. Folk læser altså Aftonbladet, men de giver ikke mange potter p… for deres politiske, såkaldte nyhedsformidling. For slet ikke at tale om deres opinion, der befinder sig afkoblet fra enhver dagligdag. Svenskerne er blevet “borgerlige” i stort tal, men spørgsmålet er selvfølgelig hvor længe Reinfeldt har de stemmer til låns. Efter hans hidtidige ageren at dømme – temmelig kort.
– Siv Jensen, norsk politiker f. 1969, gæst i tænketanken Cepos, den ikke usandsynlige, kommende norske statsminister. Hun kom ind på Breivik og overfaldsvoldtægter, sexkøbslov og kvindekvotering og virkede ikke helt så konfliktsky og præget af de rådende norske tilstande, som jeg på forhånd havde ventet. Selvom hun vaklede lige efter 22.7, er hun en stærk kvinde, som burde forlige sig med Jimmie Åkesson og Pia Kjærsgaard, men det ligger ikke i kortene i øjeblikket. Der er mindre teflon over hende, end da Adam Holm interwievede Stoltenberg i Deadine forleden. Intet fik han lokket ud af det professionelle, socialdemokratiske stenansigt.
Jeg havde trangen til at blande mig mere, hvis ikke jeg blot var fotografen. Fotografer skal være fluen på væggen, selvom de læser norske aviser, har norske venner og har Norge nærmere på sig, end de havde anet. Man skal fremvise, uanset hvilke ord der presser sig på. Man skal ikke blande rollerne, man er ører eller øjne. Deltager eller iagttager. Hvad har jeg læst om hende siden den 22.7? Glemt. Norges demografiske ændring, ikke et ord. Hvad med “dem der misbruger islam”, som hun siger? Hører det ikke, hun er en offentlig figur, hun gør den godt, hun er fremtiden. Hun taler klingende norsk, publikum forstår det, selvom hun tvivler. Hun er et billede, som det skal være. Et godt motiv. I videoerne får hun selv får ordet. Min. 17:40 video I kommer hun ind på Breivik. Siv Jensen, måske kommende norsk statsminister: Islam er blevet ‘kidnappet’ af ekstremister Klik fotos f. helskærm.
Endnu en britisk kvinde der så rødt i toget. Det væsentlige her burde ikke være dekorum, det uanstændige, det politisk gavnlige eller skadelige, eller det juridiske, men den kendsgerning at der overhovedet er nogen briter der udviser vrede over den ukontrollable indvandring der er ved at ødelægge deres land. Vrede kan ikke i sig selv løse noget som helst; omvendt er vrede på trods af en drakonisk multikulturel stat en nødvendig forudsætning for forandring. Det rigtig interessante ville være hvis disse kvinder bare var kanariefugle i kulminen for et politisk oprør af den konstruktive slags.
The Daily Mail er måske den bedste mainstreamavis på dette område, men her tager de ikke nogen chancer og kæder et fælles sprog som forudsætning for national sammenhængskraft sammen med den allestedsnærværende “racisme”. Som altid når en sag ikke er afsluttet ved retten er kommentarfeltet lukket, men det vil nok ikke være forkert at gætte at rigtig mange læsere ville udtrykke sympati med kvinden (LFPC).
Police are hunting a woman who was secretly filmed appearing to hurl racist abuse at passengers on a train just days after another woman allegedly ranted at travellers.
In the latest YouTube clip filmed on a train between London and Manchester, the woman is seen yelling at a group of passengers: ‘You’re in my country now, talk my language. Don’t f****** talk your ****, talk my language. You ****, ****’
Interviewer:Hvis man er tilstrækkeligt ekstrem politisk, så bliver man set på som utilregnelig ?
Psykiater: Teoretisk set er den grænsedragning mellem hvad som en politisk ekstremt eller psykiatrisk, psykotisk, meget vanskelig at drage, det er måske lidt ved siden af, hvad vi diskuterer her, men det rejser vigtige spørgsmål.
Det var en overraskelse, selvom Breivik hele tiden har virket som et grænsetilfælde med en kun delvis kontakt med virkeligheden. Ingen med et vist kendskab til psykisk sygdom jeg kender, havde ventet dette, men de har på den anden side heller ikke talt med ham i mange timer. Lider han virkelig af paranoid schizofreni, så virker han som en ret højt fungerende schizofren. Ikke mange alvorligt sindssyge kan planlægge noget så stort over så mange år. Man må nok forudse, at diagnosen 1) bliver meget kontroversiel og 2) bliver genprøvet af andre retspsykiatere. Breivik vet ikke at han er erklært utilregnelig, Breivik er utilregnelig, Anders Behring Breivik lider av paranoid schizofreni (Steen).
For mediene som har kjørt 22/7 maksimalt er konklusjonen til rettspsykiatrikerne vanskelig å leve med. Det gjør saken mer komplisert. Allerede under pressekonferansen kunne man utålmodigheten og frustrasjonen.Ett varsel om at toneangivende journalister og kommentatorer har vanskelig for å avfinne seg med at Anders Behring Breivik er syk, er Anders Giævers kommentar i VG. Giæver mener at han lider av politiske vrangforestillinger, og at Breivik har blitt “smittet” av meningene han fant på nett .Det åpner for en flytende grense mellom psykiatri og politikk som bringer noe helt nytt inn i politisk debatt. Giæver ser ikke ut til å ha motforestillinger. Han vil ha en tilregnelig Breivik, slik at også de VG kaller “meningsfellene” kan kompromitteres. Den første setningen til Giæver er oppsiktsvekkende, og skremmende i sine perspektiver. Giæver glemmer helt sitt sterke engasjement og fordømmelse av mennesker han er uenig i. Det er sjelden å se journalister ri sine kjepphester i en så alvorlig sak, uten motforestillinger. Document.no: Politiske eller psykiatriske vrangforestillinger?. (Screenshot fra russisk TV fra det seneste restmøde.)
Sagen Breivik er i snæver forstand en sag om jura og psykiatri, men er uløseligt forbundet med samfundsdebatten og det politiske liv, og med bl. a. bloggere som os der beskæftiger os med overlappende emner. Kan man allerede nu begynde at gisne om eventuelle konsekvenser af dette fokusskifte fra politik til psykiatri? Vil debatten i Norge som følge heraf blive mindre giftig, så Breivik-kortet ikke automatisk trækkes når der ytres kritik af fænomener som islam, Eurabia eller kulturmarxisme?
Hvad os selv her i Danmark angår, anser jeg spørgsmålet som stort set irrelevant. Ingen af os føler os vistnok kuede og mundlamme, til trods for at der i de første dage post-Breivik selvfølgelig var dem der med iver forsøgte at sværte os med paradekommandørens ugerning. Jeg vil påstå at der i Danmark ikke er nogen tilbageholdenhed at spore, heller ikke hvad angår mainstreammediernes i forvejen tyndbenede elendighed vedr. islam og multikultur. Som jeg skrev dengang arbejder virkeligheden videre helt uafhængigt af Breivik – i ghettoer, i skoler, i fængsler, på byggepladser for moskeer osv., og det er fænomener som disse, og ikke en enkelt nok så stor forbrydelse, der vil forme fremtiden.
Kan Breivik fortsat bruges imod os vil det selvfølgelig blive forsøgt af de mest giftige debattører på anstændighedens overdrev, men det vil kræve kreativ anvendelse af psykiatriske begreber at forsøge at tillægge fredelige debattører paranoidt skizofrene træk. Og at hævde at der bør iagttages særlig forsigtighed i debatten fordi særligt indædte paranoidt skizofrene kan blive ansporet ….. her er vi langt ude, ikke? Den bedste parallel i denne forbindelse må være den ligeledes skizofrene amerikaner Jared Loughners skudmassakre på bl. a. kongreskvinden Gabby Gifford, hvor der umiddelbart efterfølgende blev trukket fantasifulde tråde til the Tea Partys retorik. Dén holdt faktisk ikke ret længe da først mandens galskab stod lysende klart (LFPC).
Ikke så hvislede ønsker om død og ødelæggelse
[…] [A]pparently [Sheikh Abdullah] Nihari’s rage is directed at those “Westernizing” Muslim authorities who, while limiting Quran/Islamic studies, do little to prevent the spread of “alcohol, drugs, and adultery.” At the 00:36 mark, he issues his “prayer,” as follows:
Lord, Lord, we condemn them before you!! Freeze the blood in their veins!! Strike them with evil, or at the very least freeze the blood in their veins—until they pray for death, but do not receive it!! O lord! O lord! O lord!…
(Read the article and see how other high profile Muslim leaders “pray”—including formal Mecca prayers supplicating Allah to make the lives of Christians and Jews “hostage to misery; drape them with endless despair, unrelenting pain and unremitting ailment; fill their lives with sorrow and pain and end their lives in humiliation and oppression.”)
At any rate, one need not understand Arabic to appreciate the intensity of the hate: watch the video from 00:36 on (before it, too, is taken down) and see the gesticulating Sheikh Nihari issue his curse—all while striking the floor with a stick, hurling a picture, and pounding on the wall. Muslim Sheikh Prays for Evil
Den sidste nye, statsstøttede, universitære prut i Sverige er…..hudfarve (!) Bare tænk på, hvilken farve plastret til dine skrammer har, så har du fattet den akademiske idé. Michael Jackson, verdens hvideste sorte, må være på pensummet, og er Obama for hvid til at være sort? Jeg kigger på min egen hud, og kommer i tvivl om den kvalificerer til en plads blandt “magtens og kapitalens “vi”, den kan opholde sig til søs under ækvators sol en hel dag, uden at blive solskoldet, og det er der ikke megen hvidhed, der tåler. Men hvidhedsforskningen kommer til et universitet nær mig, ja den er faktisk allerede kommet, så jeg kan spørge den. Den er det “uudtalte VI”, der sniger sig ind på ordentlige folk, der ikke engang er hverken hvide, magtfulde eller formuende, kan have ramt selv undertegnede. Min lokale seniorforsker må kigge nærmere på min pigmentering. Hun hedder Rikke Andreassen, ser jeg. Kvinder, Køn og Forskning, nr. 4, 2008, Hvidhed. – Projektet ‘Ung & dum’ bedriver rasism mot vita
“Affaldsmennesker” og “quislinger”
Den islamkritiske forfatteren Bruce Bawer omtaler den norske politiske venstresiden som quislinger i en ny bok.Fra forhåndsomtalen på internettbokhandelen Amazon heter det blant annet at Bawer «påviser hvordan den venstrevridde kultureliten i Norge er blitt forsvarere av radikal islam.Videre at de er arvinger av Vidkun Quisling, den norske fascisten som administrerte Norge under naziregimets hæl». Stortingsrepresentant Snorre Valen i SV reagerer skarpt: – Jeg vil ha meg frabedt at vi på venstresiden som slåss for likeverd og likestilling skal bli sammenlignet med Quisling. En slik argumentasjon er farlig nær det terroristen mente.Kaller venstresiden quislinger i ny bok (The New Quislings: How the International Left Used the Oslo Massacre to Silence Debate About Islam [Kindle Edition])
Hvis du skal trakassere minoriteter i Norge, må du gjøre som Christian Tybring-Gjedde, Hege Storhaug og Ole Jørgen Anfindsen.Søppelmennesker
At overvære norsk samfundsdebat efter Breivik, er én lang pinsel, og nu fylder også Bawer mere brændstof på pinen fra sit eksil i New York. Det er et land i krig med sig selv, en befolkning der falder fra hinanden. Borte er Stoltenbergs forsonende, enende tale fra domkirken. Hvis jeg var nordmand, ville tage en årelang ferie i udlandet. Hans Rustad kommenterer den skandaløse artikel “Søppelmennesker”, fordi han er hvirvlet ind i det norske vanvid og er nødt til det. “Breivik ramte Norge midtskibs, dette er vor karikaturstrid og 9/11 rolled into one….Der findes ingen nåde.” sagde Rustad i København i september. Se talen, hvis du ikke har gjort det. Svenske aviser, der har en sygelig fiksering på seksuelt misbrug, og i virkeligheden mener at misbrug hører med i ethvert dannet barns bagage, viderebringer at ”Breivik kan ha utsatts för övergrepp” uden på nogen måde at sandsynliggøre hverken hvem, hvad eller hvor. Og hvis han nu har, hvad så? Hvor mange misbrugte bliver massemordere ? Åh, Norge !, der har været andre indædte stridigheder gennem tiden, men denne får sprogstriden til at ligne et weekendkursus i yoga. Holder Norge balancen, holder Norge sig flydende ?
Man kan se stemningen i Gullestrup i Ekstra Bladet idag. Den er uforsonlig med al ret. Er den anholdte skyldig, skal han smides ud af landet, hvis selvtægt skal undgås og han skal forblive i ét stykke. Tror de ansvarlige for dette virkelig, at dette ikke kommer tilbage og jager dem før eller senere? Jeg tror alt har sin pris, også for de såkaldt ansvarlige politikere og lobby-organisationer. Hvor længe endnu vil folk agere indenfor retssamfundets vedtagne regler? Hvor lang tid tror de ansvarlige selv de har endnu? Man tror man har ti år, og så sker det hele i morgen.
Hvor pervers Breivik end er, agerede han på en politisk logik, man skal tage meget alvorligt og som en håndfast advarsel. Begynder bredere lag at ræsonnere som han, at nogen har påført dem en krig, – og det er jo en slutning pårørende til myrdede, voldtagne og røvede kan drage, – så må Gud nåde og trøste os og ikke mindst de ansvarlige, som i Norge var få timer fra at blive dræbt i stedet for masser af uskyldige unge. Tyder disse skriften på væggen? Hvor er vi om fem og ti år, ikke ved næste valg, det er det mod og den forestillingsevne, politikere skal have, hvis de ikke er ulykkesfugle. Er de det, er det kun følgerigtigt, hvis ulykkerne også på et tidspunkt rammer dem selv. Hvis jeg skal knytte sort men realistisk an til kronikken nedenfor, så har Sverige slet ikke oplevet sit sidste politiske mord endnu, og det der kommer – uanset hvem det går ud over – vil komme tilbage og jage dem, der tilrettelagde betingelserne for det. Jeg frygtede for et på tryk i 2001, det kom i 2003. Men hvad har Danmark sparet op til, og bliver vi virkelig chokerede, hvis det sker? “Sluta nu!”
En ung kvinde blev tidligt søndag morgen revet i håret og slået af to formodede asyl-ansøgere. To unge mænd omkring de 17 år overfaldt søndag morgen en ung kvinde i S-toget mellem København og Hillerød, oplyser vagtchef Erik Skriver. Det røveriske overfald fandt sted kort før klokken 07.30 søndag, hvor de to unge mænd slog kvinden gentagne gange i nakken, og rev hende i håret, og derefter stjal hendes pung og mobil.De to røvere stod efter overfaldet af på Allerød Station, mens kvinden fortsatte mod Hillerød, hvorfra hun klokken 07.31 anmeldte røveriet til Nordsjællands Politi.”Ud fra signalementet og fordi røverne stod af på Allerød Station tror vi, at røverne måske hører til i Sandholm-lejren,” lyder vagtchefens vurderingg.Asyl-ansøgere overfaldt ung kvinde i S-toget
Unge asyl-ansøgere dirigeret af ældre leder stjal fra sovende S-togspassager på Hillerød Station. En gruppe af unge asyl-ansøgere stod under ledelse af en 36-årig mand, da de søndag morgen udførte adskillige lomme-tyverier fra sovende S-togspassagerer. Unge asyl-ansøgere sendt rundt i S-tog på tyvetogt
En tog-revisor alarmerede fredag aften Nordsjællands Politi, da han i Lokalbanens tog mellem Hillerød og Ll. Kregme havde fundet en grædende 15-årig pige, der netop havde været udsat for et groft sex-overgreb, oplyser vagtchef Erik Skriver lørdag til Lokalavisen.dk. Den 15-årige pige fortalte tog-revisoren, at en mand netop havde stukket sin hånd ned mellem hendes ben, hvorefter han havde befølt hende i skridtet udenpå tøjet. Pige groft sex-krænket i tog af ældre asyl-ansøger,16-årig voldtaget af udlænding.
UK: Muslimske medicinstuderende boykotter undervisning i Darwin
Muslim students, including trainee doctors on one of Britain’s leading medical courses, are walking out of lectures on evolution claiming it conflicts with creationist ideas established in the Koran.
Professors at University College London have expressed concern over the increasing number of biology students boycotting lectures on Darwinist theory, which form an important part of the syllabus, citing their religion. […]
Måske er der her endnu en lakmusprøve for apologetisk standhaftighed, i tilgift til lufthavnssikkerhed m/u politisk korrekthed: Vil det kulturradikale parnas lade sig selv eller deres børn behandle af en læge der anser islamisk ‘videnskab’ som denne som den vestlige overlegen? (LFPC)
“Allah’s Apostle, the true and truly inspired said, ‘Regarding the matter of the creation of a human being: humans are put together in the womb of the mother in forty days. Then he becomes a clot of thick blood for a similar period. He becomes a piece of flesh for forty days. Then Allah sends an angel who is ordered to write four things: the new creature’s deeds, livelihood, date of death, and whether he will be blessed or wretched. He will do whatever is written for him.'” Bukhari:V4B54N430
“Allah’s Apostle said, ‘Gabriel has just now told me of the answer. If a man has sexual intercourse with his wife and gets discharge first, the child will resemble him, and if the woman gets discharge first, the child will resemble her.'” Bukhari:V4B55N546
“Jag har fan aldrig sett en svensk därinne”
Malmøs borgmester foreslog man skulle give midlertidigt statsborgerskab, så de mange der bare kom for at begå kriminalitet, kunne udsendes. Det faldt ikke i god jord. Det dysfunktionelle svenske folkestyre befinder sig der, hvor Danmark var i 1995, men det svenske socialdemokratis ørkenvandring kommer til at blive dybere og længere end de danskes ti år. Mens politikerne tæller på knapper, dør Sverige, og den eneste ringe trøst er, at SAP er i gang med at dø med det. På tyve år er det halveret. Dagens mest læste artikel på Sydsvenskan.
Men i en byggbod i Arlöv nickar socialdemokrater gillande åt Reepalus förslag. Tuffare tag mot invandring är precis vad som krävs för att hindra flödet av S-väljare till SD, tror de.
– Men det är inte bara Juholt. Sossarna är för fega. De måste prata om invandringen.
– De är rädda att tappa utländska röster. Invandrarna har blivit så många nu.
– Vi har varit för snälla, vi svenskar.
– Jag har varit inne och byggt på fängelser. Jag har fan aldrig sett en svensk därinne.
Mona Sahlin og partitoppen – bagtroppens bagtrop – fatter stadig ikke en lyd:
“Mina partivänner i Danmark gjorde precis det misstaget. När de förlorade väljare till Pia Kjærsgaard så började de tänka ‘om vi rör oss lite åt det hållet så kommer väljarna tillbaka’. Det som hände var att man förflyttade hela samhällsdebatten, och där är man fortfarande fast. Jag tänker vara en ilsken grindvakt för att se till att vi i Sverige inte gör så.”Reepalus förslag väcker känslor
Sveriges importerede arbejdsløshed
Til trods for at 50.000 unge svenskere arbejder i Danmark og Norge, har Sverige den højeste ungdomsarbejdsløshed i Nordeuropa. Al tingængelig statistik på området viser, at den er tilvandret, og Riksdagen fortsætter med at spæde på. En artikel på DN den 26 kan dårligt skjule miseren, selvom DN altid gerne vil: Utanförskapet skulle minska – så här blev det. Mens Riksdagen løser verdens problemer, hober de dem op derhjemme og sender regningen til Medelsvensson, der modsat ikke sender regningen tilbage til dem. Endnu.
Omkring 41 000 personer har hittills fått arbetstillstånd i Sverige. Den vanligaste yrkeskategorin är dataspecialister, men det är inom serviceyrken som antalet ansökningar ökar snabbast.
Under förra året ansökte 31 819 personer asyl i Sverige. Det är en ökning med 32 procent jämfört med föregående år när 24 194 personer ansökte om asyl. Ökningen beror främst på att ett stort antal serbiska medborgare under våren och hösten ansökte om asyl i Sverige.
Alla som försvarar massinvandring och “mångkultur bör svara. Varför får nya invandrare jobb före gamla invandrare? Och finns det jobb åt alla invandrare i Sverige?
Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Text till video : Den här videon, tagen ur SVT-programmet ”Gomorron Sverige” den 19 september, är en praktfull illustration till det sorgliga tillståndet inom stora delar av svensk journalistik. Men också ett intressant exempel på en kulturkollision inom journalistiken – och vilken kollision! Det smäller rejält när två väsensskilda kulturer krockar med varandra här.
Här sitter Marianne Rundström och en namnlös manlig kollega i gomorronsoffan och ställer enfaldiga frågor till sin SVT-kollega Lars Borgnäs om hans nya bok, ”Nationens intresse”. (Se krönika här nedanför.) Borgnäs har presterat ett stycke lysande undersökande journalistik. Som en terrier borrar han, år efter år, och ställer frågor om sammanhang som aldrig har fått godtagbara svar. Kort sagt gör han det jobb som är alla journalisters professionella uppdrag: att söka efter sanningen. Och Rundström & Co är förundrade. Det är salongsjournalisternas oförblommerade uppvisning i aningslöshet inför verklig journalistik, sådan som de själva aldrig ägnar sig åt och aldrig har förstått vitsen med.”VARFÖR skulle makthavare vilja vilseleda sitt folk?” frågar Marianne Rundström storögt. Ja varför?
”Sverige är ju ett öppet samhälle. Hur skulle en sån där nedtystningsprocess ha gått till?”
kompletterar hon sin naiva världsbild. Den manlige kollegan fyller i: ”Många menar ju att tillräckligt mycket har gjorts”. Underförstått: ”Lägg av, Borgnäs!” Marianne Rundström säger att någon beröringsångest (inför de svåra frågorna) inte verkar finnas hos Lars Borgnäs (det borde det naturligtvis finnas om han vore en normal journalist), ”och i dag är du nästan ensam om att driva de här idéerna”. Lars Borgnäs ska mobbas ut, han ska inse att han är en udda särling eftersom han är en av de få som tar journalistik på allvar.
”Du är ensam om att driva de här frågorna, kan du inte lägga av så slipper vi andra känna oss som så usla journalister?”
En tydligare uppvisning i journalistisk dumhet, avundsjuka och mobbningstendenser ser man sällan.
Jag kommer aldrig att glömma det. Vi är många tusen i flera länder som aldrig kommer att glömma. Kvällen innan hade jag flugit över Östersjön. Det var mörkt, det hade blåst upp till styv kuling. Det lilla flygplanet skakade och kastade som en vante i luften. När jag knäpper på radion morgonen därpå når nyheten mig. M/S Estonia har strax efter midnatt förlist i hårt väder i Östersjön på sin rutt från Tallinn till Stockholm. Av 989 personer ombord omkommer 852. Det är den 28 september 1994, och den största civila fartygskatastrofen i modern tid är ett faktum. Tusentals personer förlorar sina anhöriga. Av 552 svenskar ombord omkommer 501. Bara 137 personer överlever. Sverige och Estland försätts i chocktillstånd.
Sjutton år senare är många viktiga frågor fortfarande obesvarade. Såren efter Estonia har aldrig läkts. Hur kunde sovjetisk krigsmateriel i hemlighet fraktas ombord på en civil passagerarfärja med de enorma risker det innebar för besättning och passagerare? Varför låste sig de statliga utredningarna vid en enda olycksteori – det brustna bogvisiret? Varför svek den svenska regeringen sina löften om att bärga fartyget och ta upp de döda kropparna så att de anhöriga fick begrava dem? Vilka sanningar var det man ville täcka över med grus och betongmattor?
Ett trauma som kastar skuggor långt in i framtiden
Hon var det fria Estlands stolthet, en symbol för den unga nationens självständighet efter frigörelsen från Sovjetunionen tre år tidigare. Till skillnad från oceanångaren Titanic som kolliderade med ett isberg och tog 1 517 personer med sig i djupet på sin jungfruresa 1912 påstods inte Estonia vara osänkbar. Men att hon gick under är en händelse av just det slag som är fullkomligt otänkbar – ända tills den inträffar. Hon var ett stabilt fartyg, 157 meter lång och 24 meter bred, med plats för 1 200 passagerare och 370 bilar. Vid jungfruresan i april 1980 var hon den näst största färjan i Östersjön. Under olika namn (Viking Sally, Silja Star, Wasa King) hade hon gått i Östersjön för olika rederier sedan hon lämnade det tyska Meyervarvet i Pappenburg. Sedan januari 1993 gick hon mellan Tallinn och Stockholm.
Estonias undergång i den 13-gradiga Östersjön en natt i slutet av september 1994 är ett trauma som ska komma att kasta djupa skuggor långt in i framtiden. Katastrofen är fortfarande sjutton år senare ett öppet sår i vårt kollektiva medvetande. Tusentals personer i Sverige, Estland, Lettland, Ryssland, Finland och andra länder förlorade sina anhöriga den här septembernatten. Men varför sjönk Estonia? Har vi fått veta de verkliga orsakerna till att fartyget gick till botten och tog 852 människor med sig i djupet? Eller döljer sig så besvärande fakta bakom förlisningen att de har undanhållits allmänheten i ”nationens intresse”, det vill säga för att skydda de ansvariga?
”Hon bär på en last av obesvarade frågor”
Estonia vilar på Östersjöns botten, på ett djup av mellan 70 och 80 meter, med kvarlevorna av hundratals omkomna. De ligger där de befann sig när fartyget sjönk, i hytter och allmänna utrymmen ombord.
”Men hon bär också en last av obesvarade frågor. Vi vet fortfarande inte med säkerhet hur och varför Estonia sjönk” skriver SVT-journalisten Lars Borgnäs i den nyutkomna boken ”Nationens intresse”.
Estoniakatastrofen är ett av tre ouppklarade svenska trauman som Lars Borgnäs som undersökande journalist har granskat i många år. De andra är u-båtskränkningarna i svenska vatten under 1980-talet och mordet på statsminister Olof Palme (s) den 28 februari 1986. I boken knyter Lars Borgnäs ihop trådarna och beskriver gemensamma mönster – som är slående. Samtliga tre händelser har lämnat mängder av frågor obesvarade. Alla uppvisar stora likheter i scenariot: istället för att utreda förutsättningslöst har utredare och politiker på ett tidigt stadium kedjat fast sig vid en teori och låtit bli att granska alternativen. Och i samtliga fall leder trådarna rakt in i statsapparaten, den politiska maktens slutna centrum.
Skulden för Estonias undergång lades snabbt på Meyervarvet i Tyskland. Det var de som hade konstruerat bogvisiret, vars lås inte höll för påfrestningarna i den kraftiga sjögången. Det blev den förklaring till olyckan som alla officiella instanser tidigt låste sig fast vid. Förklaringen har den stora fördelen att inget ansvar faller på vare sig Sverige, Estland eller Finland. Och graverande fakta i samband med olyckan har inte behövt offentliggöras – förrän vissa av dem har tvingats fram i fullt dagsljus av bland annat Lars Borgnäs i SVT:s ”Uppdrag granskning”.
Sanktionerade Natoubåtar i svenska vatten
När det gäller u-båtskränkningarna under 1980-talet fastslogs som den allenarådande officiella meningen att de var sovjetiska. Den svenska journalistkåren agerade som den brukar, som megafoner för makten, i det här fallet försvarsledningen och marinen. Detta trots att mängder av omständigheter talade för att det var Nato som låg bakom kränkningarna, och att det inte ens var kränkningar utan besök som var sanktionerade från högsta ort inom det svenska försvaret. År 2000 bekräftade USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger (1917-2006) och den brittiske före detta marinministern Sir Keith Speed i intervjuer i SVT att brittiska och amerikanska u-båtar regelbundet hade gått in i svenska vatten under 1980-talet, och att det hade skett med höga svenska officerares vetskap och välsignelse. Inspelat ljud hade av brittiska experter på u-båtsljud identifierats som en av britternas egna dieseldrivna Oberonubåtar.
För mordet på Olof Palme, av allt att döma ett precisionsjobb utfört av en extremt skicklig och vältränad skytt, dömdes Christer Pettersson (1947-2004), en nedgången missbrukare och småtjyv i samhällets yttersta utkanter. Det var honom Lisbeth Palme pekade ut som mördare. Christer Pettersson var våldsam men hade aldrig setts hålla i ett skjutvapen. Domen i Stockholms tingsrätt upphävdes senare i Svea hovrätt och Pettersson försattes på fri fot. Men tänkbara alternativa gärningsmän uteslöts, trots att det var väl känt att det fanns ett starkt hat mot Olof Palme inom vissa kretsar av polisen och försvaret. Mönstret går igen: en tidig låsning vid ett enda scenario kombinerad med total ovilja att utreda andra möjligheter.
Estoniakatastrofen är ett oläkt sår
Estoniakatastrofen är fortfarande efter sjutton år inetsad i oss alla, vi som var gamla nog att förstå vad som hände den där septembernatten 1994. För att göra en mycket enkel liknelse: ett sår kan inte läka om det inte görs rent. Förorenade sår läker inte. Och såren efter Estonia har aldrig rengjorts. De kommer inte att läka förrän alla frågetecken är utredda och det är ställt bortom alla rimliga tvivel varför hon sjönk. Sverige förlorade det största antalet människor, 501 dödsoffer. Men mot lilla Estland med bara drygt en miljon invånare slog olyckan proportionellt ännu hårdare. Av de omkomna var 284 ester.
Det första nödropet från Estonia kommer klockan 00.23.Kapten ombord är Arvo Andresson (1954-1994). Normalt sett är det kaptenen som ska anropa om hjälp i nödläge. Men istället är det andrestyrman Tormi Ainsalu som med ångestfylld röst ropar ”Mayday mayday Estonia please”. Han uppger att fartyget har 20-30 graders slagsida. Instrumenten är utslagna, så någon position kan inte anges. Eftersom dykningar till vraket är förbjudna och locket pålagt i alla bemärkelser har det aldrig blivit klarlagt om kapten Arvo Andresson befann sig på bryggan när Estonia sjönk. Både han och Tormi Ainsalu omkom.
En kvart på sig att rädda livet
Hela förloppet går oerhört snabbt. Det tar bara 20 minuter från det att de människor ombord som är vakna blir medvetna om att fartyget håller på att sjunka tills det är för sent att rädda sig. Det är mitt i natten, många ligger och sover och har inte en chans. De som överlever har kommit i vattnet under en enda kvart, mellan klockan 00.30 och 00.45. Övriga dränks som katter i sina hytter eller andra utrymmen ombord. Färjans branta lutning gör det svårt att klättra upp och försöka rädda sig i livbåtarna. Få livbåtar firades ner, och flera av dem hamnade upp och ner och fylldes med vatten. Den här natten var vattnet i Östersjön 13 grader, och det blåste hårt. De som inte drunknade frös ihjäl i de vattenfyllda livbåtarna under den flera timmar långa väntan på hjälp.
När räddningsinsatserna sent omsider når fram har Estonia redan sjunkit under vattenytan. Först fyra timmar efter förlisningen landar den första helikoptern med fem överlevande ombord på Silja Symphonys däck. Totalt räddas 137 personer. Det fanns ungefär lika många män och kvinnor ombord, men bara 26 kvinnor överlevde mot 111 män. 95 personer hittades döda. 757 är saknade och vilar på Östersjöns botten i eller utanför fartygsvraket.
Olycksorsaken fastslogs omedelbart
Det är värt att reflektera en smula över tidpunkten för Estoniakatastrofen. September 1994. Sverige har nyligen gått till val. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt (m) ska komma att avlösas av en socialdemokratisk regering, ledd av Ingvar Carlsson. Såväl regering som opposition är vid den här tiden upptagna av den gemensamma målsättningen att få Sverige med i EU, och en folkomröstning ska ske i november. Redan på eftermiddagen efter olycksnatten, den 28 september, fastslår statsminister Carl Bildt i medierna att det är ”uppenbart att bogvisiret hade gått upp och förorsakat olyckan”. Hur kunde han veta det så snabbt efter olyckan? Hade han fått annan information som han var angelägen att dölja?
Dagen därpå tillsatte han tillsammans med sina kolleger i Finland och Estland en internationell partssammansatt haverikommission, The Joint Accident Investigation Commission, JAIC. Redan arton dagar senare lämnade JAIC sin första preliminära rapport. Där fastslogs orsaken till katastrofen: bogvisiret hade lossnat, rampen i fören hade öppnats av trycket från vågorna och vatten strömmade in på bildäck, vilket ledde till att färjan kantrade och sjönk. Bogvisiret hittades senare på havsbotten knappt två kilometer från båten. I december 1997 lade JAIC fram sin slutrapport, med samma innebörd som i den preliminära rapporten.
Vittnesuppgifter motsäger haverikommissionen
Men att rampen skulle ha dragits upp till vidöppet läge observerades inte av någon ombord. Två överlevande besättningsmän, Hannes Kadak och Henrik Sillaste, kunde i en monitor se att det pressades in vatten vid sidorna av rampen, men rampen öppnade sig aldrig helt, trots att färjan lutade allt kraftigare. Sillaste uppgav i vittnesförhör att han hade hört två mycket kraftiga smällar kort efter varandra. Strax därefter hade båten börjat luta. Kadaks och Sillastes vittnesmål och uppgifter från andra överlevande om vad de hade sett och hört vid olyckan stämde inte med JAIC:s slutsatser. Men för att JAIC och senare SSPA-konsortiet skulle få sitt scenario att stämma valde de att bortse från viktiga vittnesmål från överlevande.
Varför slog inte Estonia runt? Året innan hade den polska färjan Jan Heweliusz förlist i hårt väder i södra Östersjön, och 55 personer omkom. Hon slog runt helt och låg sedan uppochnervänd och flöt på den innestängda luften drygt en vecka innan hon sjönk. Varför sjönk Estonia gradvis ner i sidoläge och gick till botten på mindre än en timme? Flera överlevande vittnade dessutom om att aktern sjönk mycket tidigare än vad forskare kunnat visa i simuleringsförsök, och att fören pekade snett upp mot himlen. Det kan betyda att vatten hade trängt in genom ett eller flera okända hål under båtens vattenlinje. Vittnenas iakttagelser förklarades aldrig av JAIC . Samma mönster visar sig återigen: man låser sig tidigt vid ett scenario och avfärdar alla andra. Sedan stänger man butiken, drar ner rullgardinen och hänger upp en skylt: STÄNGT.
”Jag anser att vi ska göra mycket stora ansträngningar för att bärga de omkomna, vilket av hänsyn till inte minst de anhöriga är någonting som jag ser som mycket viktigt.”
Dagen därpå, den 29 september, sa tillträdande statsminister Ingvar Carlsson (s) i SVT:s Aktuellt:
”Jag anser att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget, av hänsyn till människor som redan drabbats hårt. Det är en oerhört svår upplevelse för hela vårt land, och allt vi kan göra för att minska påfrestningarna bör vi göra.”
I sin självbiografiska bok ”Så tänkte jag” (2003) ägnar Ingvar Carlsson sju av de 672 sidorna åt Estoniakatastrofen. Han beskriver hur han gjorde sitt uttalande ”grundat på en känslomässig reaktion” och utan tillgång till expertis.
… och vad de gjorde
Ingen av de åtgärder som utlovades har verkställts. I fallet Estonia har alla löften svikits. Men om man läser Carl Bildts och Ingvar Carlssons uttalanden noga blir det tydligt att de inte förpliktar till någonting som helst. De är åsiktsyttringar, men inga löften.
Den 15 december 1994 tog den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlssons ledning ett beslut: Estonia ska inte bärgas. Inga åtgärder ska heller vidtas för att få upp de omkomnas kroppar. Alla partier i riksdagen ställde sig eniga som en man bakom beslutet. Havsbotten där fartygsvraket ligger skulle betraktas som gravplats, oavsett vad alla efterlämnade anhöriga ansåg, och för att skydda den skulle vraket täckas över med grus och betong. Kostnaden beräknades till en halv miljard kronor. Regeringen drev också fram en internationell konvention som förbjöd alla dykningar ner till vraket. Överträdelser skulle leda till fängelsestraff.
Det finns en övertydlig symbolik i detta. Fartygsvraket och de hundratals människor som ligger döda inuti det skulle täckas över och göras oåtkomliga för all framtid. Alla vidare undersökningar av olycksorsakerna och all forskning skulle göras omöjliga. Eventuella dolda sanningar skulle begravas under grus och betong. Alla som bär någon form av ansvar för olyckan skulle på det sättet garantera sig själva ansvarsfrihet för den största fartygskatastrofen under efterkrigstiden. I sin memoarbok skriver Ingvar Carlsson att han aldrig har ångrat beslutet. Några tankar efter december 1994 kring detta sitt ”svåraste beslut” redovisar han inte. Tre månader efter olyckan hade Carlsson tänkt färdigt.
”Täck inte över min pappa med betong!”
Hur kändes det för alla dem som hade förlorat sina älskade, sina anhöriga, sina barn, sina föräldrar, syskon och arbetskamrater? När beslutet att låta de döda kropparna ligga kvar på havsbotten och dessutom täcka över allting med betongmattor steg de anhörigas förtvivlan till ett ramaskri. De skulle aldrig få hem och kunna begrava sina döda. Vissa av dem kunde acceptera havet som gravplats, men för många av de anhöriga var och är havsbotten alls ingen naturlig grav. Hundratals brev strömmade in till regeringen med vädjanden om att övertäckningen skulle stoppas.
”Täck inte över min pappa med betong!” skrev ett barn i ett brev. Brevet innehöll denna enda mening.
Övertäckningen av Estonia kunde inte genomföras av tekniska skäl. Men platsen där vraket ligger är fortfarande utlyst som gravplats, och inga dykningar eller undersökningar av vraket är tillåtna. Frågorna hålls obesvarade. Ovissheten permanentas. Många som berörts djupt av förluster i samband med Estonias undergång väntar fortfarande på en förklaring till Ingvar Carlssons svek. Själv anser han frågan vara färdigdiskuterad.
Estonia fraktade sovjetisk krigsmateriel
Vilka hemligheter tog Estonia med sig i djupet? Smuggling hade bevisligen ägt rum på färjan tidigare. I februari 1994 upptäcktes 66 kurder instängda i en container på bildäck, nära att dö av syrebrist. Tullen hade också vid flera tillfällen tagit narkotika, sprit, metaller och annat smuggelgods i beslag. Fyra veckor efter olyckan, den 22 oktober 1994, mördades ryssen Igor Kristopovitj, som tidigare haft en hög tjänst inom den estniska tullförvaltningen. Vid den här tiden drev han ett eget företag som var specialiserat på säkerhetsfrågor och känsliga transporter, bland annat på Estonia. Han sköts med två skott i huvudet av en okänd gärningsman.
På resorna den 14 och 20 september 1994, alltså veckorna före förlisningen, fraktade M/S Estonia hemlig sovjetiskt krigsmateriel. Bakom denna världsnyhet låg ett gnagande samvete hos en pensionerad före detta chefstjänsteman inom det svenska tullverket. Hans namn var Lennart Henriksson. I september 2004, tio år efter Estoniakatastrofen, blir Lars Borgnäs kontaktad av Lennart Henriksson, som hade arbetat inom tullen i 38 år. När olyckan inträffade var han chef för tullenheten i Värtahamnen i Stockholm som skötte tullkontrollen av färjetrafiken mellan Stockholmsområdet och Estland, Finland och Ryssland. Hans berättelse skulle komma att sända chockvågor inte bara genom Sverige utan genom stora delar av världen.
Order från högsta ort
Den 12 eller 13 september 1994 hade Lennart Henriksson blivit uppkallad till sin närmaste chef, Stig Sandelin, och tillsammans med honom till den högre chefen, Inge Lindunger. Lindunger säger att ”det kommer en bil med Estonia som inte ska tullvisiteras”. När Henriksson frågar varför får han veta att det är en order ”från högsta ort”. Han får bilens registreringsnummer.
Bilen kom med Estonia den 14 september. Det var en Volvo 740 stationsbil, som skulle visa sig vara registrerad på Ericsson Access AB, ett företag som då ingick i Ericssonkoncernen. Lennart Henriksson talade med föraren och gjorde en fejkad kontroll. Han uppfattade att bilens last utgjordes av militär elektronik i kartonger. Den 20 september kom nästa transport. Den här gången var det en skåpbil. Lennart Henriksson konstaterade att det var samma slags varor som i den förra transporten, men nu dubbelt så mycket. Han kände att han hade beordrats att begå tjänstefel. Det kändes obehagligt.
När Estonia sjönk var Lennart Henriksson på fjällsemester. Därför visste han inte om det hade funnits någon liknande last ombord på olycksnatten. Saken plågar honom, och han tar upp den med sin chef, Stig Sandelin. Han får veta att det finns ett avtal mellan tullen och försvaret om att hantera känsliga transporter ”i särskild ordning”, det vill säga utan ordinarie tullkontroll. För övrigt säger Sandelin att Lennart Henriksson inte behöver oroa sig.
Försvaret smugglade krigsmateriel på civil passagerarfärja
När Lars Borgnäs ringer upp Stig Sandelin och Inge Lindunger stöter han på en vägg av sekretess kombinerad med partiell minnesförlust. Men uppgifterna om att Estonia fraktat smuggelgods i form av sovjetisk krigsmateriel en respektive två veckor före olyckan är nu bekräftade. Avslöjandet, som sänds i SVT:s ”Uppdrag granskning – Estonias Hemliga Last” den 30 november 2004, är sensationellt. Det svenska försvaret smugglade alltså rysk/sovjetisk krigsmateriel på en civil passagerarfärja och utsatte därmed tusentals människor, besättning och passagerare, för stora risker. Nyheten gick ut inte bara i de länder som drabbats av olyckan, utan över hela världen. Svenska politiker togs på sängen. I SVT:s Rapport sa statsminister Göran Persson (s) upprört att detta var helt nytt för honom, och att det måste utredas.
Än en gång blir mönstret tydligt. Försvaret ser sig tvingat att erkänna att man hade transporterat militär utrustning ombord på Estonia den 14 och 20 september 1994, det vill säga vid de två tillfällen där det fanns klara bevis. Däremot ”garanterade försvaret att man inte hade någon militär utrustning ombord på olycksnatten”. För den natten fanns inga bevis, Estonia ligger ju på havsbotten med okänt innehåll. Sanningshalten i ”garantin” är omöjlig att kontrollera. Därmed kan ansvariga personer svära sig fria utan risk för avslöjande.
Avtal mellan tullen och försvaret
Strategin är en del av den så kallade ”need-to-know-principen”. Den innebär att bara den som behöver veta får veta. På det sättet kan ansvariga personer i efterhand förneka kännedom och bara erkänna där det finns ovedersägliga bevis. Strategin ger möjlighet att förneka utan att ljuga. Partiell minnesförlust är en annan möjlighet som kan infalla mycket lämpligt.
Lennart Henriksson avslöjade alltså ett hemligt avtal som hade ingåtts 1992 mellan tullens och försvarets högsta chefer, generaldirektör Ulf Larsson och överbefälhavare Bengt Gustavsson. Avtalet innebar en generell överenskommelse om underrättelsesamarbete. Vid behov skulle försvaret kunna föra in särskilt sekretesskyddad materiel med ”förenklad tullklarering” Det var bara ett litet fåtal personer inom de båda myndigheterna som kände till avtalet. Men en kopia hade lämnats till en tjänsteman i chefsställning inom försvarsdepartementet. Avtalet var alltså känt inom försvarsdepartementet redan 1992.
Jag frågar Lars Borgnäs när vi träffas på ett kafé i Stockholm om han tror att transporterna av krigsmateriel på en civil passagerarfärja var sanktionerade av regeringen? Lars Borgnäs är inte den som ”tror” någonting. Han svarar att ramöverenskommelsen för de hemliga transporterna av sovjetisk krigsmateriel ju var känd på försvarsdepartementet:
”Jag kan inte utesluta att någon form av information om materielen ombord fanns hos politikerna.”
Varför smugglade Sverige sovjetisk krigsmateriel?
Efter Sovjetunionens fall 1991 tog det tre år, fram till 1994, innan den siste ryske soldaten lämnade Baltikum. Under de tre åren rådde rena Vilda Västernstämningen i Estland med ohämmad kommers på sovjetisk krigsmateriel, både öppet och på svarta marknaden. Allt var till salu och allt var tillgängligt för den som ville betala. Det stals, såldes och smugglades krigsmateriel, och även strategiska metaller. Alexander Einseln, det fria Estlands första överbefälhavare, bekräftade i en intervju med Lars Borgnäs att i detta kaos ”var allting möjligt”. ”Estland var ett dårhus, allting satt löst, det fanns inga kontroller.”
Natoblocket var intresserat av allt som Sovjetblocket hade av vapen; strategiska taktiska, biologiska, kärnstridsspetsar – ja allt. Det kalla kriget var formellt över, men inte i de här människornas sinnen. Sådana här transporter av materiel var sannolikt arrangerade av svensk underrättelsetjänst i samarbete med en västmakt, menade Alexander Einseln. I SVT Rapport den 19 december 2004 berättade den estniske översten Urmas Roosimägi att svensk militär varit särskilt intresserad av utsmugglad elektronisk utrustning för luftvärnsrobotar.
Följ SD:s landsdagar på www.sverigedemokraterna.se. Klockan 13 idag kommer Jimmie Åkesson att tala. Talet i sin helhet kommer att skickas ut strax före klockan 13.På dagens program står förutom beslutande om nytt principprogram även beslut om antagande av fyra politiska inriktningsprogram. Förutom tal av Jimmie Åkesson kommer Sören Espersen från Dansk Folkeparti samt Carina Herrstedt, ordförande SD-Kvinnor, att tala. – Søren Espersen, journalist, medlem af Folketinget.
Reinfeldt ny huvudmotståndare. Vi ska återupprätta folkhemmet, var hans budskap till landsdagarna och han citerade till och med den förre socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson. Han nämnde knappt invandringen alls i sitt tal, men gick vid flera tillfällen till hårt angrepp på den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt. Uppenbart ser SD-ledaren Reinfeldt som sin nye huvudmotståndare sedan Mona Sahlin lämnat politiken. Han anklagade statsministern för att vara arrogant och för att se ner på SD och partiets väljare.En seger för Jimmie Åkesson
EUs “Mobility Partnerships”: Lad Nordafrika komme til os
[…] In the last week alone we discovered that the EU wishes to import millions more North African Muslim migrants into Europe and Britain through Mobility Partnerships, the aim of which is to make EU action “more migrant-centred, with the aim of empowering migrants and strengthening their human rights in countries of origin, transit and destination.” […]
Control is what it is all about. Over the last few days we learned that the EU wants the financial City of London to fall further under EU governance, with additional pressure being applied on Britain to join the calamitous Euro. Another EU diktat currently going through legislation proposes all new businesses must provide a surety of twenty-five thousand Euros. Why? Because it is far easier to control a thousand companies of a reasonable size than ten thousand smaller ones, no matter the economic destruction this will cause. […] Paul Weston: The Totalitarian EU Tightens Its Grip
Fra den linkede artikel i the Daily Express:
[…] “To ensure prosperity, Europe must become a more attractive destination in the global competition for talent,” said a document from the EU’s ruling body.
It also made clear that new measures to “facilitate and organise legal immigration” to EU nations from eastern Europe, Asia and a string of North African countries were already on the way.
Stefan Zweig: Världen av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011).
Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen. ”Det behöver ju inte betyda krig” säger Zweig till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.
Stefan Zweig (1881-1942) var en av de tyskspråkiga författare som var läst och populär under 1900-talets första hälft. Han var österrikare, född i Wien, men slutade sina dagar i Brasilien. Han kunde inte se någon möjlighet att leva i krigets och terrorns värld. Han hade då avslutat arbetet med Die Welt von Gestern, memoaren som skulle bli inte bara ett personligt vittnesmål utan också en gripande skildring av det Europa som två gånger slungas ut i den mest meningslösa förstörelse man kan föreställa sig. Därmed blev hans bok också en bild av alternativet: den trygga och goda barndomen, hemmet och familjen – allt som en skriande kontrast till de härskande tyrannernas ständiga expansionsvilja och krigshets. ”Jag är medveten om de ogynnsamma, men för vår tid högst karakteristiska omständigheter under vilka jag försöker utforma mina hågkomster. Jag nedskriver dem mitt under pågående krig, jag nedskriver dem i främmande land utan minsta stöd för minne (…) Från hela mitt förflutna har jag alltså inte med mig mer än vad som finns bakom min panna.” Fortsæt med at læse “Søren Espersen på Sverigedemokraternas landsdagar”
Her er et mysterium: Hvordan kan de opvoksende generationer der oplever at de tilvandrede tredjeverdenskulturer de møder i deres hverdag ikke selv er moralrelativistiske, forestille sig en fremtid hvor det fælles grundlag er ‘live and let live’? Man kan vedtage med sig selv at værdidomme er relative; styrke og voldsparathed kan derimod aldrig relativeres, og har man altså selv frasagt sig retten til at handle på vegne af ens egen kulturs værdier er der problemer forude. Via PJ Media (LFPC).
Estoniakatastrofen är ett av tre ouppklarade svenska trauman som Lars Borgnäs som undersökande journalist har granskat i många år. De andra är u-båtskränkningarna i svenska vatten under 1980-talet och 
För 
