Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Fotos 4, 5, 6 og 9 © Snaphanen
NĂ„gon eller nĂ„gonting vĂ€ckte oss. Utan att vi riktigt förstod hur det gick till bytte vi vĂ„ra liv. Det kunde vara en bok eller nĂ„gra tidningsartiklar. Det kunde vara bloggar pĂ„ Internet. Det kunde vara iakttagelser under mĂ„nga Ă„r och lĂ„ngsamt vĂ€xande insikter – pusselbitar som plötsligt föll pĂ„ plats.
Det var inte vi som bytte vÄra liv. I tysthet hade politikerna bytt vÄra liv Ät oss. Utan att nÄgon nÄgonsin hade frÄgat oss om vÄr mening hade vi pÄtvingats ett samhÀllssystem med mÄngkultur och extrem massinvandring som aldrig hade fungerat nÄgonstans i vÀrlden eller historien. Som försöksmöss var vi inkastade i ett jÀttelikt socialt och demografiskt experimentlaboratorium utan nÄgon möjlighet att ta oss ut. Vi fick höra att vi skulle kÀnna oss berikade. Annars var vi rasister.
NÀr vi tog in invandringspolitikens hela innebörd var uppvaknandet som en smÀll i ansiktet. NÄgonting som vi lÀnge och förgÀves hade sökt information om klarnade. Vi sökte kunskap. Nu jÀvlar tÀnkte vi inte lÄta oss vilseledas en minut till! Vi lÀste pÄ. Vi grep efter information som törstande efter vatten.
Det var en vanlig dag. Vi hörde oss sjÀlva sÀga till vÄra bÀsta vÀnner att nÀr man har lÀst den hÀr boken blir livet aldrig detsamma mer. Det var som om orden kom djupt inifrÄn nÄgon som vi inte kÀnde. Men vi förstod att de var sanna. SÄ smÄningom skulle vi komma att inse att det inte var vi som valde vÄra uppdrag. Det var uppdraget som valde oss, och vi hade ingenting att sÀtta emot.
Vi sparkade emot. Vi försökte slippa undan. Vi levde bra liv, varför skulle vi vĂ€lja nĂ„got sĂ€mre, obekvĂ€mare, otacksammare? Vi hade till exempel kunnat brodera. Vi hade kunnat snickra, meka med bilar, odla rosor eller mĂ„la pĂ„ porslin. Vi sĂ„g att vĂ„ra vĂ€nner levde ett liv som var möjligt att leva. Men vi kunde inte. Vi hade alltid varit motvalls, uppkĂ€ftiga ungar som till vĂ„ra förĂ€ldrars fasa hĂ€vt upp vĂ„ra röster och sagt saker som man inte fick sĂ€ga. SĂ„ lĂ„ngt som vi kunde minnas tillbaka hade vi kĂ€nt igen och avskytt lögnen och bedrĂ€geriet. PĂ„ vĂ„ra kylskĂ„psdörrar satt en lapp med ett ledord: “Bara den som simmar mot strömmen nĂ„r kĂ€llorna”.
Vi kunde inte stillatigande Äse hur Sverige monterades ned bit för bit. Vi ville riva bort den tjocka slöja av tystnad som lÄg över invandringspolitiken och sprida fakta som fÄ kÀnde till och ingen talade om. AllmÀnheten hade rÀtt att fÄ veta vad som pÄgick i deras land.
Vi var Àrrade veteraner. NÄgra av oss var redan döda och hade till skillnad frÄn mÄnga andra mÀnniskor dött med Àran och sin mÀnskliga vÀrdighet i behÄll.
Vi var yrvakna, chockat nyinformerade. Vi skrev. Ingen bad oss skriva. Vi valde det sjÀlva. Men hade vi egentligen nÄgot val?
Vi var vÄra egna arbetsgivare. Ingen bestÀmde över vÄrt skrivande. Ingen hummande redaktionschef sa att det dÀr mÄste vi stryka, det Àr för kontroversiellt.
Vi arbetade nÀstan jÀmt. Vi arbetade gratis för sanningen har ingen timlön. NÀr andra kopplade av eller gjorde roliga saker arbetade vi. Varje dag som almanackan gav nötte vi vÄra stolar och datorer. Vi slet som besatta med den uppgift vi hade förelagt oss. Vi ville bli fÀrdiga nÄgon gÄng. Det skulle dröja innan vi förstod att vi aldrig skulle bli fÀrdiga. Uppgiften skulle överleva oss.
Det var vÄra motstÄndare som hade resurserna. Tusentals journalister satt dagarna i Ànda upptagna med att ljuga för svenska folket mot feta löner och ryggdunkningar pÄ twitter frÄn sina lika förljugna kolleger i klubben för inbördes beundran. Politiska partier, tankesmedjor och lobbyorganisationer hade miljarder i ryggen. Men vi hade nÄgonting som de inte hade: sanningen.
Det var sanningen som höll oss igÄng. Vi visste att ingen mÀnniska och inget politiskt system som bygger sin existens pÄ lögner varar för evigt.
Vi visste att sanningen alltid segrar till slut.
Vi visste att sanningen kan trÀnga igenom snabbt.
Vi visste att sanningen kan ta lÄng tid pÄ sig och att den ibland bryter fram med vÄld.
Vi visste att sanningen brukar ersÀttas av nya lögnsystem.
Vi skrev faktaspÀckade böcker som omsorgsfullt tegs ihjÀl i samtliga media. Vi skrev debattartiklar, blogginlÀgg, krönikor. Gammelmedia vÀgrade oftast publicera vÄra artiklar, utan motivering. De fakta vi presenterade punkterade hela deras mörklÀggningsprojekt.
Vi gjorde ett journalistiskt pionjÀrarbete. Vi grÀvde upp sanningar som högavlönade journalister var för lata eller för fega att befatta sig med. Vi visste att mÄnga lÀste vad vi skrev. Men ingen enda av journalisterna eller nÄgon annan med en samhÀllsposition att slÄ vakt om vÄgade lÄtsas om det. Vi förstod att de lÀste i smyg och att de stackars satarna inte vÄgade uttala vÄra namn högt för dÄ skulle hela deras karriÀr ryka Ät fanders. Vi existerade helt enkelt inte. Det var som om vi var bÀrare av ett dödligt virus. De snodde vÄra texter och fakta som de sjÀlva inte orkat googla fram men friserade dem sÄ att de kunde bevara sitt eget skinn och framstÄ som bÀttre journalister Àn de egentligen var.
Vi skrev under pseudonym. Vi avskydde att vi tvingades till det. Om inte gammelmedias journalister hade ljugit sÄ förbannat hade vi kunnat skriva under eget namn utan att riskera vÄr egen och vÄra barns sÀkerhet. Nu var vi tvungna att dölja vÄra identiteter.
Vi skrev under vÄra riktiga namn. Det verkade inte spela nÄgon roll. Det var Àmnena som var tabu. Hela journalistkÄren hade fattat ett enigt beslut om att vÄra böcker och artiklar inte fick nÀmnas under nÄgra som helst omstÀndigheter. De fÄ gÄnger vi nÀmndes mobbades vi ut och brÀnnmÀrktes och blev föremÄl för hatfyllda spyor skrivna av vÀlkÀnda och hyllade journalister. Vi hade överskridit en tabugrÀns och frÄn och med nu fanns vi inte.
Vi sökte nytt arbete. Vi hade de allra bÀsta meriter och kvalifikationer. Vi fick inte jobbet. Det var inte vÄra meriter och kvalifikationer det var fel pÄ. Felet var att vi hade skrivit artiklar i olÀmpliga Àmnen.
Vi tĂ€nkte pĂ„ att budbĂ€rare som kom med dĂ„liga nyheter hade stenats Ă€nda sedan mĂ€nniskan uppstod som art. Shakespeare hade formulerat det: âThe nature of bad news infects the tellerâ.
Vi gick i inre exil. Vi sa upp vÄra tidningsprenumerationer. Vi slutade lyssna pÄ radio och se pÄ tv. LÀnge försökte vi Ätminstone höra och se nyhetsprogrammen. Men till slut orkade vi inte. Vi stod inte ut med att höra lögnerna. Det blev allt tydligare att journalisternas frÀmsta ambition inte var att förmedla sanningen utan att dölja den.
Vad vi framför allt inte orkade med var att se och höra journalisternas förnedring. Hur de förnedrade sig sjÀlva genom att skriva och sÀga saker som de visste var lögn. Hur de vÀgrade skaffa sig kunskaper, reflektera över sig sjÀlva och frÄga sig vad de höll pÄ med.
Vi sÄg rakt igenom dem. Vi genomskÄdade deras dubbelmoral och deras hyckleri. De vÀnde sjÀlva ryggen Ät den mÄngkultur och massinvandring som de prisade sÄ högt och bosatte sig i garanterat etniskt vita omrÄden. Den oerhörda cynismen i deras budskap var att mÄngkulturen inte skulle dyvlas pÄ dem sjÀlva utan pÄ De Andra; de fattiga, de svaga, de sjuka som inte orkade flytta eller inte hade pengar nog för att kunna köpa sig in i ett invandrarfritt omrÄde.
Vi undrade hur journalisterna hanterade sitt sjÀlvförakt. Tills vi förstod att de inte hade nÄgot.
VÄra förÀldrar gav oss sitt tysta stöd men oroade sig för oss och sa att vi borde ta det lite lugnt och inte arbeta sÄ hÄrt. För i deras ögon blev vi aldrig nÄgot annat Àn barn. VÄra förÀldrar dog, och ingen oroade sig för oss lÀngre. Vi stod ensamma i frontlinjen. Det blev kallt och ödsligt omkring oss.
PÄ sitt 85-Ärskalas knackade vÄr moster i glaset och sa till den församlade slÀkten att ni kan sluta tjata pÄ mig att jag ska sluta röka, för det kommer jag aldrig att göra. Om ni dÀremot vill glÀdja mig ska ni rösta pÄ Sverigedemokraterna i nÀsta val.
Vi hörde mumlet frÄn vÄra förfÀder dÀr de lÄg i sina gravar. De uppmanade oss att fortsÀtta. De kunde inte tÄla skÀndningen av allt som de med hÄrt slit och umbÀranden hade byggt upp under sina liv.
VÄra vÀnner tröttnade pÄ att vi alltid jobbade och alltid tackade nej till inbjudningar. De förstod inte vad vi höll pÄ med och varför det var sÄ viktigt.
VÄra vÀnner stöttade oss. De gick igenom samma desillusioneringsprocess som vi. Utan de goda uppriktiga samtalen med dem hade vi inte orkat fortsÀtta.
VÄra vÀnner slutade plötsligt svara pÄ mail.
VÄra vÀnner sa att de inte förstod hur vi kunde vara kritiska mot FLYKTINGAR, och nÀr vi invÀnde att det inte var flyktingarna utan invandringspolitiken vi kritiserade och att bara nÄgra fÄ procent av dem som fÄr uppehÄllstillstÄnd Àr flyktingar ville de inte lyssna. De tog inte reda pÄ vilka Äsikter vi hade men sa att vÄra Äsikter var vedervÀrdiga. De bröt kontakten med oss och fortsatte leva sina dockskÄpsliv.
VÄra vÀnner sa att det Àr vÀl inte sÄ farligt, allting kommer sÀkert att ordna sig.
VÄra vÀnner sa att de inte var intresserade av vad vi höll pÄ med.
VÄra vÀnner kallade oss pessimister, och vi sÄg dollartecknen i deras ögon nÀr de i minnet sökte efter tillfÀllen dÄ vi sagt nÄgot rasistiskt. Men de hittade ingenting.
VÄra vÀnner sa att det Àr vÀl bra att somalierna kommer hit och fÄr lÀra sig lÀsa och skriva. Lustigt nog var det samma vÀnner som snÄlade med varje krona och skÀllde ut personalen i matbutiken om de inte tagit hem varenda extraprisvara just den veckan.
Samtalen tunnades ut. Vi visste inte lÀngre vad vi skulle prata med vÄra vÀnner om. SÄg de vad som höll pÄ att hÀnda med vÄrt land, med Europa? Ingenting tydde pÄ det. De sa i varje fall ingenting om det. Vi fortsatte att tala om alldagliga saker. Men det kÀndes som teater, och nÀr vi Äkte hem frÄn vÄra vÀnners middagar var vi bara lÀttade över att komma hem och vara i fred med vÄra egna tankar.
