Vad gör den politiska klassen när den sent om sider förstått vilka angelägenheter det finns hos folket? Det första som märks är en segdragen anpassning till verkligheten, först knappt märkbar men sedan klart och tydligt uttalad.
Ingen blir förvånad om man gör en lista över verkliga och avgörande angelägenheter när denna toppas av invandring, brottslighet och skrotning av välfärdssamhällets grundfunktioner. Tvärtom är det så att dessa ämnen länge funnits på listan. I den grå vardagen är det sådant som bekymrar, som ventileras och diskuteras. Att de ignorerats av politikerklassen är en helt annan sak. Men verkligheten pockar också där, förr eller senare, på uppmärksamhet. Att det är valår i Sverige gör saken mer eller mindre akut. Valår är som bekant de rundhänta löftenas och de små eller stora bedrägeriernas tid.
Nu har Moderaterna påbörjat vad alla väntade på: en kampanj i skuggan av Sverigedemokraterna. Tiden efter Kinberg Batra måste ju på något konkret sätt präglas av ”nya tag”.
Det fick vi när nu Tomas Tobé blåste i luren och lät meddela att han sett ljuset för partiet. Han har den fina titeln rättspolitisk talesman och är därtill ordförande i Justitieutskottet. Tomas Tobés utspel handlar om att Sverige nu är ” ett paradis för utländska stöldligor.” Och, säger Tobé: ”Det vill vi sätta stopp för.”
Hans förslag går bland annat ut på att tullen ska få agera mot fordon på väg ut ur landet med stöldgods. Just det! Idag görs inte detta. Och därför rullar den ena transporten efter den andra iväg med godset från lägenheter och villor landet över. Stulna kapitalvaror har en glänsande marknad på andra sidan Östersjön. Sverige är som ett gigantiskt lager man bara går in och hämtar vad man behöver ifrån. Vem har skapat förutsättningarna för dessa missförhållanden? Svaret är enkelt: det har den politiska klassen gjort.









