Menighedsrådsformand frabad sig, at en eks-muslim, der nu er blevet folkekirkepræst, skulle holde et foredrag i kirkens regi. Sogne- og migrantpræst Massoud Fouroozandeh var forarget, efter at han tirsdag i sidste uge havde talt med præsten for Tveje Merløse Kirke i Holbæk. Med stor beklagelse havde sognepræst Lisbeth Thomsen meddelt ham, at hun alligevel ikke kunne betale ham det aftalte honorar for at komme og holde foredrag i kirken om forskelle og ligheder mellem islam og kristendom. Den lokale menighedsrådsformand ønskede nemlig ikke Massoud Fouroozandehs navn sat i forbindelse med kirken og så det ikke som kirkens opgave at betale for arrangementet, lød forklaringen.

”Grunden var tilsyneladende, at han mener, det vil genere de lokale imamer, at jeg holder mit foredrag om min vej fra islam til kristendom,” siger Massoud Fouroozandeh, som er konvertit og Danmarks første teolog med muslimsk baggrund.

I en intern mail skriver menighedsrådsformanden, at han er bekymret over, at Massoud Fouroozandeh tager afstand fra enhver form for sameksistens og religionsmøde med muslimer, hvilket ifølge formanden ikke er i tråd med kirkens overordnede linje. Men den bekymring er der slet ikke hold i, siger Massoud Fouroozandeh.

”Jeg tager ikke afstand fra muslimer, kun fra fanatisk islamisme. Det er utrolig dobbeltmoralsk, at formanden ikke ønskede min tilstedeværelse, når han og kirken netop går ind for dialog mellem kristne og muslimer. Endnu mere grotesk er det, at Hellig Kors Kirke på Nørrebro i København inviterede imamen Abdul Wahid Pedersen til at tale pinsedag, mens en kristen sognepræst som mig åbenbart er for kontroversiel til at tale i kirken i Holbæk,” siger han. Præst skulle holdes væk fra kirke af hensyn til muslimer, Imamen er velkommen, mens præster får den kolde skulder

Svenskene er redde

Af HANS RUSTAD

Fryk­ten mer­kes mel­lom lin­jene i Aft­on­bla­det og andre svenske medier. Når det skjer i din egen bak­gård er det vans­ke­lig å beholde masken.

Offi­si­elt hol­der myn­dig­he­tene den på. Stats­mi­nis­ter Fred­rik Rein­feldt var taus i to dager før han kom­men­terte, på god avstand. Det var ingen leder, det var nær­mest en obser­va­tør som uttalte seg. Jo høy­ere på strå politi­tals­menn sit­ter, jo mer for­sik­tig er de. Men repor­terne begyn­ner å bli utål­mo­dige. De får ikke nok fakta å fylle sen­din­gene med.

En del av Husby gård fra 1800-tallet ble flam­me­nes rov i natt. En per­son er pågre­pet, på ste­det. Men når politi­le­de­ren blir spurt om hvem det er, skyl­der han på hen­syn til etter­forsk­nin­gen. Disse hen­syn, som alle vet er poli­tiske, vil i leng­den ikke over­leve den type inti­fada vi har sett begyn­nel­sen på i Sve­rige. Folk er i stand til å regne: 2 + 2 = 4. Fortsatt. Fryk­ten spres gjen­nom masse­me­die­nes rapportering:

Vid 23.30-tiden kom flera rap­por­ter om brän­der och upplopp runt om i hela Stock­holm. I Husby gård sat­tes ett trähus som hyser en kon­st­hall i brand. Enligt uppgif­ter till Aft­on­bla­det är en per­son gri­pen för mord­brand i Husby gård.

I Jakobs­berg ska polis­hu­set ha angri­pits på något sätt, enligt uppgif­ter till Aft­on­bla­det. En större polis­styrka och polis­he­li­kop­ter är på väg till platsen.

– Vi är på väg till plat­sen för att kon­trol­lera de här uppgif­terna om skadegörelse, säger Towe Hägg vid Stock­holms­po­li­sens länskommunikationscentral. I Vårby upp­ges flera bilar ha satts i brand.

“Brän­der och upplopp runt om i hela Stock­holm”. Det lyder som krig.

Den kvin­ne­lige politi som ble inter­vjuet iført hjelm med visir opp­trådte “san­sad”, men var tyde­lig pre­get: De hadde ryk­ket ut til Jakobs­berg og ble møtt av 30 ung­dom­mer som hadde okku­pert en rund­kjø­ring og angrep politi­bi­lene med sten. Ruter knus­tes. En del av dem ryk­ket frem mot politi­hu­set like i nær­he­ten og angrep det med sten: et titalls ruter ble knust. Like i nær­he­ten brant en bil.

Bud­ska­pet er tyde­lig: Man angri­per ordens­mak­ten, også i dens hoved­kvar­ter. Det er en offen­siv approach. Man går til angrep. Det er krigsstrategi.

Ved å tenne på biler viser opp­rø­rerne at de har makt, makt til å ødelegge sam­fun­net, og poli­tiet, sta­tens volds­makt, er maktesløs. Det er en mak­tes­løs­het som sprin­ger ut av situa­sjo­nen: brannstifterne/opprørerne er mange, de er sivile, mas­kert og kan kom­mu­ni­sere via sms og nett.

Men den vir­ke­lige mak­tes­løs­het befin­ner seg et helt annet sted: I hodet på Fred­rik Rein­feldt, regje­rin­gen, Riks­da­gen, pres­sen og aka­de­mia. Det er der benek­tel­sen og avstå­el­sen av auto­ri­tet har fun­net sted. Kon­ti­nu­er­lig, systematisk. Nå kom­mer regningen.

Ikke rart man har vans­ke­lig for å innse hva man selv har stelt i stand. Også fordi vol­den har en psy­kisk dimen­sjon: volds­men­nene kommuniserer. Ved å brenne ned omgi­vel­sene ydmy­ker opp­rø­rerne det svenske sam­fun­net, van­lige svens­ker og poli­tiske myndigheter.

I rui­nene lig­ger deres triumf.

Auto­ri­tet

Fortsæt med at læse “Folkekirkens luskefise”

For tredje nat i træk stod biler i brand i hele Stockholm. Politimord er skyld i uro. skriver Politiken. Ja, ja, så siger vi det.

Sammanfattning: Flera bilar har brunnit runt om i Stockholm – Jakobsberg, Vårberg, Norsborg, Kista, Tensta. I Jakobsberg kastade 20-30 personer sten mot polishuset. Kravallpolis är på plats och helikopter har satts in. I Husby brann konstföreningen Husby Gård.

JUST NU: Bilar brinner – över hela Stockholm, Svenskt kulturarv brinner – Husby gård från 1800-talet i lågor. JUST NU: Bränder i flera förorter i Stockholm. – Er det nu Sveriges multikulturelle sandslot braser sammen? Ikke elitens, der skal meget mere til, og der kommer meget mere. Den politiske klasse skal stemmes ud, før de ændrer mening.

Tolv steder i Stockholmsområdet har der været optøjer. De journalistiske eftersnakkere? “Få sin egendom förstörd, sin trygghet rubbad och därtill ännu mera hatad av rasisterna. Den senare gruppen är tyvärr den som vunnit mest på Husbyupploppen.” Hvilket fremragende argument imod indvandreropstande! Det interessante er, hvordan dette påvirker den almindelige svenske vælger, hvornår er deres grænse nået? Alle har en grænse, også en svensker. Var det for at tone den ned, at statsministeren i sit alt for sene fremtrænde, lød ekstra flegmatisk og valiumstynget? For den ubehagelige sandhed bag al sniksnakken er, at hvis bare en brøkdel af Sveriges 200 ghettoområder beslutter sig for noget lignende, er der intet nogen svensk myndighed kan stille op. Så er der en ny magtaktør, alle andre må tage til efterretning, en ganske naturlig følge af at give sit land til andre. Bliver det ikke denne gang, bliver det når disse hundredetusinder af mennesker får en fælles sag.

Selvmord over homoægteskaber – virkelig?

Forfatteren Dominique Venner skrev dette på sin sidste blogpost i dag, inden han skød sig i Norte Dame de Paris. Det var nok at stramme den, men var det hele grunden? Jeg har ikke set den i noget europæisk medie, og hvad nytter det at dø for en politisk sag, når den holdes hemmelig?

The demonstrators on the 26 May will have reason to shout out their impatience and their anger. An infamous law that, once voted, can still be repealed.

I’ve just heard an Algerian blogger: “In any case,” he said, “in fifteen years the Islamists will be in power in France and they will abolish this law.” Not to make us feel good, I’m sure, but because it is contrary to Sharia (Islamic law).

It may well be the only point in common, superficially, between European tradition (which respects women) and Islam (which doesn’t). But the peremptory statement of this Algerian sends a shiver down your spine. Its consequences would in other respects be as giant and catastrophic as the detestable Taubira law. [a law on slavery] via Dominique Venner Expressed Fears of Islamisation in Last Blog Post Before Suicide, “Europe is in Hibernation”: Dominique Venner on the Shock of History And the Peril, But Also Redemptive Opportunity, of Alien Immigration into Europe.

Medierne vælger hans bemærkninger om islamiseringen fra, til trods for at de synes at være hans dybeste motivation. Man vælger jo selv, hvad man vil dø for, jeg skulle ikke nyde noget af at dø for noget så hysterisk. Er homoægteskaber vigtige ? Ikke i den virkelige verden. En til to procent af befolkningen er homoseksuelle, og ud af dem har det i al fald i Danmark været et forsvindende fåtal, der viste interesse for at blive kirkeviet, antagelig bryder de sig hverken om Gud eller folkekirken.

Men fænomenet har en voldsom symbolbetydning, navnlig for politikere, der ikke har noget på hjerte, og i Frankrig har den været enorm, gigantisk ophidselse og demonstrationer. Her i Norden mest blandt fjantede unge, kvindelige politikere, der alligevel aldrig beskæftiger sig med andet end ‘at sende signaler’ oftest af juvenil, moraliserende art – tænk Stampe og Allerslev og selvfølgelig samtlige svenske, der altid vader i homokarneval for at få det godt med sig selv over ingenting. Bortset fra at jeg mener, at alle med vielsesmyndighed selvfølgelig skulle tvinges, når nu kristne skal, er jeg fuldstændig ligeglad med en sådan lov. Næsten lige så ligeglad som de homoseksuelle er i det virkelige liv. Måske er de som børn, der tigger om legetøj, de ikke gider lege med, når de får det. Dette er blot en gisning. Essayist Venner: Selbstmord gegen Islamisierung

Hans handling synes at være en del af logikken i “det politiske offer”, ifølge et brev, han havde efterladt til sin venner i dag på Radio Courtoisie og det blev læst op af en anden højre aktivist Bernard Lugan lige efter annonceringen af hans død.

“”Jeg er sund i krop og sind, og jeg er fyldt med kærlighed til min kone og børn. Jeg elsker livet, men i dets aften dette, foran de enorme farer for mit franske folk og de europæiske lande, føler jeg pligt til at handle mens jeg endnu har styrke. Jeg mener, det er nødvendigt at ofre mig selv for at bryde den apati, der plager os. Jeg vælger et meget symbolsk sted, (…) som jeg respekterer og beundrer. Min handling rummer en etisk vilje. Jeg giver min død for at vække den slumrende samvittighed. Jeg en forsvarer for alle folks identitet og ret til et hjem. Jeg er imod den kriminelle udskiftning af vores folk, ” forstået som indvandringen. Une lettre lue sur Radio Courtoisie(Snaphanens oversættelse)

Man kan sige, at dette er den første anmeldelse bogen får i MSM overhovedet, idet man roligt kan kan se bort fra Aftonbladets svinetreg, der var sigende om avisen, men ikke om bogen. Jeg må desværre ikke gengive den hele for Weekendavisen, hvad jeg ikke kan fortænke dem i, men det må udlandet, så jeg linker, når det dukker op. Det er en stor glæde for os, der har læst og omtalt bogen, at Nordens bedste avis giver den plads. Hvis jeg skal sige det lidt uformelt, så udstiller Weekendavisen og letter ben op af det samlede svenske journalistkporps med denne anmeldelse.

Debatbog. En ny svensk debatbog påpeger, hvor nemt det er at være tolerant, når man bor i en velhaverghetto.

MED undtagelse af Sverige. Her [i Sverige] lever den politiske og intellektuelle elite stadig i en boble, hvor man er racist og fremmedfjendsk, hvis man er af den overbevisning, at landet umuligt kan klare, at den nuværende asylpolitik fortsætter. Sverigedemokraterna, som er Dansk Folkepartis svenske sidestykke, holdes ude af samarbejdet i Riksdagen, fordi alle de andre partier er enige om at anse dem for racistiske. Og de få intellektuelle, der har forsøgt at sætte gang i en realistisk og åben demokratisk debat om indvandringspolitikken, er foreløbig blevet frosset ude.

Det er Sveriges tragedie. Derfor er denne bog så vigtig. Den er skrevet af Karl-Olov Arnstberg, som er professor i etnologi, og Gunnar Sandelin, som er journalist, og den forsøger at belyse alle de fakta, som skal med i en rationel stillingtagen til den svenske asylpolitik. Bogen indeholder kapitler om indvandringens omfang og karakter, om dens omkostninger og om den kriminalitet, som indvandrerne begår. Desuden fortæller den om de teknikker, hvormed asylansøgere kan bedrage sig til opholdstilladelse, og om de organisationer, som mod betaling bringer asylansøgerne frem til Sveriges grænse. Og komplementært til alt dette dokumenterer bogen også, hvorledes den svenske debat om asylpolitikken er blevet undertrykt. Folket skulle ikke høres, men opdrages. I den forbindelse sluttes med et kapitel om forskellen mellem Danmark og Sverige. Anm: Racisterne er de andre, Weekendavisen, 17.05.2013 Sektion: Bøger (ikke online)

Somaliere kan sendes hjem
Det burde naturligvis også gælde de tusinder, danske politikere har givet evigt ophold mod befolkningens ønske:

Efter knap to års pause vil Danmark igen begynde at afvise somaliske asylansøgere og sende dem tilbage til deres uroplagede hjemland på Afrikas Horn. Det er konsekvensen af en ny afgørelse fra Flygtningenævnet. Et flertal af nævnets medlemmer vurderer, at risikoen for eksempelvis vold, terror og drab i den somaliske hovedstad Mogadishu ikke længere er stor nok til, at Danmark som udgangspunkt skal tage imod alle somaliske flygtninge.

»Nævnet har ikke fundet, at de generelle forhold i og omkring Mogadishu i sig selv kan begrunde opholdstilladelse efter udlændingelovens paragraf 7 (Flygtningekonventionen, red.),« skriver nævnet efter at have vurderet fem konkrete prøvesager.I februar vurderede Udlændingestyrelsen på baggrund af en dansk-norsk fact finding-mission til Somalia, at sikkerhedssituationen var forbedret i en sådan grad, at hjemsendelserne kunne genoptages, og det er den vurdering, som Flygtningenævnet nu har blåstemplet. Danmark vil sende somaliere hjem

Husby er ikke et sted i Sverige

Af CHRISTIAN SKAUG

Saken er rett og slett at det ikke er noen ver­dens ting å gjøre, annet enn å håpe på at den sosiale mobi­li­te­ten på slike ste­der ikke er null, og la være å for­sterke pro­ble­mene med en van­vit­tig inn­vand­rings­po­li­tikk, slik at disse ikke vokser ukon­trol­lert.

Det vil si, geo­gra­fisk, juri­disk og folke­retts­lig er det natur­lig­vis det, men økono­misk bare i begren­set grad, og sosi­alt nes­ten ikke i det hele tatt. Og skal man for­stå hvor­for det ble slik, er det nød­ven­dig å gå til­bake til 1960-tallet.

På den tiden var det bolig­man­gel i Sve­rige, og sta­ten iverk­satte det såkalte Mil­jon­pro­gram­met, hvor man tok sikte på å bygge intet mindre enn en mil­lion boli­ger på kort tid. Mange av disse boli­gene er å finne i blok­ker i de for­ste­dene som i dag anses som pro­blem­om­rå­der, men som en gang i tiden befant seg i nær­he­ten av levende industriområder.

Hva gikk galt?

Med utvik­lings­trekk som bl.a. glo­ba­li­se­rin­gen var deler av den gamle svenske indu­strien ikke len­ger kon­kur­ranse­dyk­tig. Etter ned­leg­ging flyt­tet folk etter de nye job­bene, og bolig­man­ge­len avtok også av demo­gra­fiske årsa­ker – befolk­nings­veks­ten gikk ned da abort­lo­ven ble libe­ra­li­sert også i Sverige.

Da inn­vand­rings­bøl­gen begynte for alvor på 1990-tallet, skjedde det ulykk­sa­lige. Store grup­per av per­soner fra land langt borte ble plas­sert i blok­kene som mange svens­ker hadde flyt­tet ut av. De inn­fødte som ble igjen, var over­vei­ende av den mindre res­surs­sterke delen av befolk­nin­gen som ikke hadde fun­net råd til å opp­gra­dere til en bedre bolig annet­steds, kan­skje fordi man ikke hadde fun­net jobb i en annen bran­sje enn den ned­lagte man hadde arbei­det i.

For sosio­lo­ger verdt sitt salt var dette selv­sagt ingen over­ras­kelse. Noe lig­nende var alle­rede skjedd i Frank­rike, og tid­lig på 2000-tallet kom de første bekym­rede rap­por­tene om utan­för­skap: områ­der hvor utdan­nel­ses­ni­vået, yrkes­del­ta­gel­sen, valg­del­ta­gel­sen og nær sagt enhver annen indi­ka­tor på del­ta­gelse i sivil­sam­fun­net, var langt lavere enn gjen­nom­snit­tet – med de resul­ta­ter enhver kan tenke seg.

Fortsæt med at læse “Weekendavisen recenserar Sandelin og Arnstberg”

Der er en politisk tøsedrengetradition for at flygte fra ansvar i Sverige. Der er næppe nogen, der hader vanskelige beslutninger mere. Da politikere for nylig skulle tage stilling til bønneudråb i Fittja, overlod man beslutningen til politiet og deres ordensreglement for støj i det offentlige rum, hvor politikere kunne have benyttet anledningen til en principiel stillingstagen. Det undlader de også nu, men politiet har fattet situationens alvor. Jeg kaldte for nylig Sverige for Landet Uden Ledelse, og det fortryder jeg ikke. Der er masser af ledere, men de leder efter noget de tør lede, som er relativt risikofrit. Nu har Husby foreløbig kostet anslået 100.000 mio kroner.

Her er hvad Sveriges statsminster burde have sagt for mindst 24 timer siden, og jeg ville have tilføjet: “Erklærer I os krig, så skal i få krig I ikke har drømt om.” Ved opstanden i Grenoble 2010 blev intifadisterne lovet udvisning. Indenrigsminister Brice Hortefeux kaldte det “urban guerilla” og sendte specialtropper til det udmattede politis undsætning. Nu vil Reinfeldt i stedet sige noget i dag kl 15.30 direkte her, men ihukommende Stockholmbomberen, hvor det også tog ham to døgn, kun bovlamme almindeligheder. Skal vi gætte på, “at det er uacceptabelt” og at “vi må stramme os an for at unge kommer i arbejde” ?

LIVE-TV: Kraftig bilbrand i Husby kl 01.00 vrimler det med mennesker på gaden. Der er ikke kontrol over Husby. Et udgangsforbud om aftenen kunne stoppe, hvad der bliver beskrevet som ‘kaos’. Sten kastes også mod ojurnalister, en fotograf røvet på sit fotoudstyr og mishandlet. Politiet virker underbemandet når de ikke kan arrestere stenkastere eller rydde område omkring fire brændende biler, så brandvæsnet kan komme til. At Sverige ikke kan finde ud af en maskeringsforbud, er kun en af gåderne. Kl. 01.44 har optøjerne spredt sig til forstæderne Fittja, Kista, Tensta, Akalla och Rinkeby. Svensk intifada – fortsetter på andre døgnet,Stoppas från att släcka bilbranden, Explosioner, bränder och stenkastning i Husby , SD-politikers bror misshandlad och rånad i nya Husby-kravaller.

Cirka 20 % af Husby er etniske svenskere, der er rapporter om vold og overfald på dem i forbindelse med de to sidste døgn, dog ikke i MSM. Hvad vi ser er, selvom det udføres at et mindretal, en løsrivelses- og etnisk renselsesopstand i minature, der intet har med sociale forhold eller en sindsforvirrets død at gøre. Påskud for krig kan de altid finde, men det er skyggeboksning at gå ind på dem. Der er dog ingen, der vil se skriften på væggen i det svenske spejlgalleri af illusioner. De her folk hader Sverige ligegyldigt hvad,  de vil i krig selv med deres nuværende, beskedne midler, den svenske reaktion er over en bank, at nægte at erkende en krigserklæring. Jeg tror, det er hvad en polis, der kommer hjem til sin kone efterpå  siger: “Dette er krig, ikke socialpolitik. De ville slå os ihjel, hvis de havde midlerne.” Om tyve år er alle illusionisterne meget klogere.

Man skal selvfølgelig have proportionerne i orden. Husby, Gottsunda, Uppsala er indtil videre kun svage grader af Paris, Grenoble, London, men hvad jeg opponerer imod, er at ingen vil se den virkelige fare, der lurer nedenunder ‘de sociale problemer.’ Og da ingen vil se dem, kører Sverige frontalt ind i noget meget værre. Og hvor var statsministeren så?

Klasshatet manifesteras på olika sätt. NTs ledarsida skriver om nolltolerans mot kravaller, fler poliser är den enda lösningen och när Vänsterpartiet önskar dialog och satsningars i området för “naiva”. Statsminister Reinfeldt går på hockey-VM, deltar i sketcher i Melodifestivalen och high fivar kungligheter, men vägrar att uttala sig om Husby. På söndagen var han ännu mer upptagen. Först lysningsmottagning för prinsessan Madeleine och hennes blivande man. Statsministern överräckte, tillsammans med talmannen, fyra ljusstakar. Husby brinner och klasshatet växer, Gör allt annat – än att regera

Bruce Bawer: What’s Wrong with Sweden?

What the hell is up with Sweden? It’s a question people have been asking for decades, and in a new book, The Swedish Story, Swedish blogger Jon Sjunnesson sets out to answer it. And he does an effective job of it: even for those of us who have paid no small amount of attention to Sweden over the years, Sjunnesson’s book offers a helpful overview of the Swedish national character and the history of the Swedish welfare state, perceptively singling out the distinctive traits that have made Sweden the “extreme experiment” that it is and succinctly summing up some of the more notorious episodes in modern Swedish history. But this isn’t all: he also illuminates socialism and the socialist mind in a way that I think will be useful for Americans – for what he’s drawn here is a vivid map of the territory into which our president and many of his cronies and supporters wish to lead us.

“Meek as sheep”: that’s how Sjunnesson describes his fellow Swedes. They’re afflicted with a “silent conformism,” the result of a “spiral of silence” driven by a “fear of exclusion” and a perceived need to maintain a social order founded on perceived consensus views. Whether the perceived consensus views actually are the consensus views doesn’t matter: “When no opposing views are heard, people do not believe there are any even if they themselves dissent.” Those who do dare to dissent are branded as extreme – even though those “extreme” views may be thoroughly mainstream in other Western countries – and are often targeted for violence by self-styled “anti-fascists” who behave exactly like fascists. Sweden is, note well, a country in which members of the anti-establishment Sweden Democrats Party are demonized for dissenting civilly and peacefully, while certain entertainers are celebrated for singing about their desire to commit acts of violence against Sweden Democrats. Then there’s the story of how a frank Fox News report on the Islamization of the city of Malmö led an irate member of Parliament to demand that the Swedish counterpart to the FCC close down Fox News’s operation in Sweden. As Sjunnesson sums it up: “freedom of speech means little in Sweden.” Frontpage Magazine.

(Jeg bruger som bekendt ikke vrøvle- og apologetordet ‘homofobi’.) Det er kun fem uger siden dette mishandlede ansigt fra Paris. Man må nok indstille sig på, at det ikke kun er jøder der kan miste livet i Neuropa. Jeg minder om de to dræbte svenske bøsser, jeg kender til. QX.SE skriver at Mer än 30 bögar har blivit mördade de senaste 20 åren, utsatta för ett grymt hatbrott.” Jeg skal ikke kunne udtale mig om de 28 andre sager, men Malmø morderne hed Kushtrim Ademi, född 1993-08-12, Abdurraham Kushtrim Nika, född 1991-04-16. Man hører mærkeligt nok aldrig om dem i regnbuelandet Sverige. I pressen hed de aldrig andet end ‘pojkar’, og de var da også kun 18 og 16 da de lokkede Daniel Nordstrøm i baghold, først myrdede ham fordi han var homoseksuel, og bagefter var så dumme at stjæle fra hans lejlighed.

Christopher Bryant, editor of gay and lesbian online magazine Polari, and his partner were viciously beaten last night in an anti-gay attack The editor of an online gay and lesbian magazine was attacked last night in South London. Christopher Bryant, editor of Polari magazine, and his partner Damon were walking home from Bryant’s birthday dinner through South London’s Betts Park when the couple was intercepted by a group of six men, who started speeding up and following the couple

Bryant said that every time he tried to look up, his attackers would kick him in the face and said ‘don’t try anything’.The attackers stole Bryant’s wallet and phone before pushing him back to his partner and telling them to stay still for five minutes or they would be killed. The attackers ran off shortly after. Polari magazine editor assaulted in South London

Japan – landet uden muslimer

En virkelig interessant artikel i Jewish Press om en helt anden verden: “The Japanese do not feel the need to apologize to Muslims for the negative way in which they relate to Islam.” Hvis Wilders sagde dette, ville han være færdig, men det er daglig politik i Japan. Japan er medlem af FN. Hvorfor kommer Informations ‘gravende journalister’ ikke efter dem?

It is interesting to know that there is a country in the world whose official and public approach to the Muslim matter is totally different. This country is Japan. This country keeps a very low profile on all levels regarding the Muslim matter: On the diplomatic level, senior political figures from Islamic countries almost never visit Japan, and Japanese leaders rarely visit Muslim countries. The relations with Muslim countries are based on concerns such as oil and gas, which Japan imports from some Muslim countries. The official policy of Japan is not to give citizenship to Muslims who come to Japan, and even permits for permanent residency are given sparingly to Muslims.

Japan forbids exhorting people to adopt the religion of Islam (Dawah), and any Muslim who actively encourages conversion to Islam is seen as proselytizing to a foreign and undesirable culture. Few academic institutions teach the Arabic language. It is very difficult to import books of the Qur’an to Japan, and Muslims who come to Japan, are usually employees of foreign companies. In Japan there are very few mosques. The official policy of the Japanese authorities is to make every effort not to allow entry to Muslims, even if they are physicians, engineers and managers sent by foreign companies that are active in the region. Japanese society expects Muslim men to pray at home.

Fortsæt med at læse “»Here is the face of homohatred – again«”

Her bankes en politimann opp mens en jente ler og roper «allah akhbar, politiet løper!» – Man ser det ikke lige i starten, men en tredjedel henne er det tydeligt, at det er en polis der når at redde sig op fra jorden. Nogle mener, han har trukket sit tjenestevåben, jeg kan ikke se det. Hvad hvis han havde måttet skyde sig løs med den livsfarlige ammunition, svensk politi bruger? Så tynd en line går Sverige på. (Der er en lidt anden og længere version her.)

Hvad skal man sige om opstanden i Husby i nat? Det er vold og hærværk med få variationer af bortforklaringerne hver gang, ikke bare fra nogle af beboerne, men også fra medier og politikere. For hver opstand bliver det planmæssigt lidt værre.

De første alvorlige ghettoadvarsler kom allerede for 11 år siden. Den seneste endnu alvorligere stod Mauricio Rojas for i 2006. Han blev fryst ud af landet så Riksdagspolitikerne kunne fortsætte med at spæde på ghettoproblemerne uden at blive forstyrret af sandheden. Det er skade for hjemgæld, og det bliver kun værre hen over sommeren.

Så kort kan det siges uden at skulle involvere den utålige pseudosnak, der foregår i medierne lige i disse timer. Det er “polisen”, “utanförskap”, “socioekonomiska faktorer”, “underprivilegierade”, “vilsna tonåringar” m m., hvis man tør tænde for Sveriges Radio. Der er grænser for, hvor længe man kan underholde mig med den reprise.

Klar tale og rene linjer, kunne måske lægge en dæmper på byguerillaens kamplyst, men det forventer jeg mig aldrig. Dette er folk, der vil føre krig mod den svenske stat, og af lutter angst for at gøre det værre, er der ingen der tør sige det. Man kunne parafrasere pressen således: “Det startede faktisk med at politiet lavede uroligheder. Da indvandrerdrengene gik ned for at tale dem til ro, angreb politiet dem.”

Herregud, hvad der sker er blot, at Sverige mere begynder at ligne de lande, de såkaldte flygtninge kommer fra, og derudover er der hverken arbejde eller bolig til dem mere, og når der en dag ikke længe er nogen check fra socialen, så har vi den rigtige ballade. Men man kan jo ikke debattere indtaget uden at være så ond en person, som jeg er, så de kan snakke alt det de vil, bare jeg slipper for at høre på det.

Der foregår en kamp om sandheden og virkelighedsbeskrivelsen i Sverige, og politikerne er ikke dummere end at de ved, aben er på vej over i deres skød. Et gæt: Hvis én ledende politiker udtaler sig om Husby, bliver det i en bisætning på tre ord og man skulle dog mene ødelæggelser i Husby for et stort millionbeløb krævede et par statsministerord. I Frankrig møder mindst indenrigsministeren op, når sådan noget sker. Her kl 17 ses ikke andet end en artikel af inferiøre navne som Mehmet Kaplan (MP), riksdagsledamot, Åsa Jernberg (MP), gruppledare i Stockholms stad, Awad Hersi (MP), gruppledare i Spånga Tensta stadsdelsnämnd og Yvonne Ruwaida (MP).

Stakkels svensk politi, stakkels Sverige. Efter upploppen i Husby: ”Här kommer nästa polismord att ske”

Jag är säker på att nästa polismord kommer att ske i vårt distrikt, så allvarligt är det, säger en polisman vid Västerortspolisen. – Folk i allmänhet har inte aning om hur allvarligt det är, men det har varit så många incidenter nu senaste året, att jag är övertygad om att det kommer sluta med att en polis dödas. Nästa polismord i Sverige kommer ske i Västerort.

“Polisen kallade oss ‘luffare, apor, negrer'” siger Daniel Ghirmai medborgarvärd i Husby til DN. Det er en grov beskyldning, men der er kun én kilde til den og det er ham selv. Lyver han eller DN? Indtil videre har DN fortiet, at han er journalist og knyttet til foreningen Megafon, alt andet end uvildig. Nu er de begyndt at rette i teksten og mon ikke Daniel Ghirmai kommer til at æde sine beskyldninger i sig. Læs her. Anyway, alle proffstyckare – update nu kl 23: Nya bränder i Husby

Politisk kunst – Lars Vilks i København

Når man hører Vilks på en ene side, og Mikael Brammer på den anden, fortår man umiddelbart at de ikke sender på helt samme kanal. Se også Vilks komitteens hjemmeisde og ‘Alvor er de enfoldiges skjold’ nogle fotos fra forleden.

Sigt ikke på en bevæbnet
Fortsæt med at læse “Husby: En jente ler ‘allahu akhbar, politiet løper!’”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Fotos 4, 5, 6 og 9 © Snaphanen

Någon eller någonting väckte oss. Utan att vi riktigt förstod hur det gick till bytte vi våra liv. Det kunde vara en bok eller några tidningsartiklar. Det kunde vara bloggar på Internet. Det kunde vara iakttagelser under många år och långsamt växande insikter – pusselbitar som plötsligt föll på plats.

Det var inte vi som bytte våra liv. I tysthet hade politikerna bytt våra liv åt oss. Utan att någon någonsin hade frågat oss om vår mening hade vi påtvingats ett samhällssystem med mångkultur och extrem massinvandring som aldrig hade fungerat någonstans i världen eller historien. Som försöksmöss var vi inkastade i ett jättelikt socialt och demografiskt experimentlaboratorium utan någon möjlighet att ta oss ut. Vi fick höra att vi skulle känna oss berikade. Annars var vi rasister.
När vi tog in invandringspolitikens hela innebörd var uppvaknandet som en smäll i ansiktet. Någonting som vi länge och förgäves hade sökt information om klarnade. Vi sökte kunskap. Nu jävlar tänkte vi inte låta oss vilseledas en minut till! Vi läste på. Vi grep efter information som törstande efter vatten.

Det var en vanlig dag. Vi hörde oss själva säga till våra bästa vänner att när man har läst den här boken blir livet aldrig detsamma mer. Det var som om orden kom djupt inifrån någon som vi inte kände. Men vi förstod att de var sanna. Så småningom skulle vi komma att inse att det inte var vi som valde våra uppdrag. Det var uppdraget som valde oss, och vi hade ingenting att sätta emot.

Vi sparkade emot. Vi försökte slippa undan. Vi levde bra liv, varför skulle vi välja något sämre, obekvämare, otacksammare? Vi hade till exempel kunnat brodera. Vi hade kunnat snickra, meka med bilar, odla rosor eller måla på porslin. Vi såg att våra vänner levde ett liv som var möjligt att leva. Men vi kunde inte. Vi hade alltid varit motvalls, uppkäftiga ungar som till våra föräldrars fasa hävt upp våra röster och sagt saker som man inte fick säga. Så långt som vi kunde minnas tillbaka hade vi känt igen och avskytt lögnen och bedrägeriet. På våra kylskåpsdörrar satt en lapp med ett ledord: “Bara den som simmar mot strömmen når källorna”.

Vi kunde inte stillatigande åse hur Sverige monterades ned bit för bit. Vi ville riva bort den tjocka slöja av tystnad som låg över invandringspolitiken och sprida fakta som få kände till och ingen talade om. Allmänheten hade rätt att få veta vad som pågick i deras land.

Vi var ärrade veteraner. Några av oss var redan döda och hade till skillnad från många andra människor dött med äran och sin mänskliga värdighet i behåll.

Vi var yrvakna, chockat nyinformerade. Vi skrev. Ingen bad oss skriva. Vi valde det själva. Men hade vi egentligen något val?
Vi var våra egna arbetsgivare. Ingen bestämde över vårt skrivande. Ingen hummande redaktionschef sa att det där måste vi stryka, det är för kontroversiellt.

Vi arbetade nästan jämt. Vi arbetade gratis för sanningen har ingen timlön. När andra kopplade av eller gjorde roliga saker arbetade vi. Varje dag som almanackan gav nötte vi våra stolar och datorer. Vi slet som besatta med den uppgift vi hade förelagt oss. Vi ville bli färdiga någon gång. Det skulle dröja innan vi förstod att vi aldrig skulle bli färdiga. Uppgiften skulle överleva oss.

Det var våra motståndare som hade resurserna. Tusentals journalister satt dagarna i ända upptagna med att ljuga för svenska folket mot feta löner och ryggdunkningar på twitter från sina lika förljugna kolleger i klubben för inbördes beundran. Politiska partier, tankesmedjor och lobbyorganisationer hade miljarder i ryggen. Men vi hade någonting som de inte hade: sanningen.

Det var sanningen som höll oss igång. Vi visste att ingen människa och inget politiskt system som bygger sin existens på lögner varar för evigt.

Vi visste att sanningen alltid segrar till slut.
Vi visste att sanningen kan tränga igenom snabbt.
Vi visste att sanningen kan ta lång tid på sig och att den ibland bryter fram med våld.
Vi visste att sanningen brukar ersättas av nya lögnsystem.

Vi skrev faktaspäckade böcker som omsorgsfullt tegs ihjäl i samtliga media. Vi skrev debattartiklar, blogginlägg, krönikor. Gammelmedia vägrade oftast publicera våra artiklar, utan motivering. De fakta vi presenterade punkterade hela deras mörkläggningsprojekt.

Vi gjorde ett journalistiskt pionjärarbete. Vi grävde upp sanningar som högavlönade journalister var för lata eller för fega att befatta sig med. Vi visste att många läste vad vi skrev. Men ingen enda av journalisterna eller någon annan med en samhällsposition att slå vakt om vågade låtsas om det. Vi förstod att de läste i smyg och att de stackars satarna inte vågade uttala våra namn högt för då skulle hela deras karriär ryka åt fanders. Vi existerade helt enkelt inte. Det var som om vi var bärare av ett dödligt virus. De snodde våra texter och fakta som de själva inte orkat googla fram men friserade dem så att de kunde bevara sitt eget skinn och framstå som bättre journalister än de egentligen var.

Vi skrev under pseudonym. Vi avskydde att vi tvingades till det. Om inte gammelmedias journalister hade ljugit så förbannat hade vi kunnat skriva under eget namn utan att riskera vår egen och våra barns säkerhet. Nu var vi tvungna att dölja våra identiteter.

Vi skrev under våra riktiga namn. Det verkade inte spela någon roll. Det var ämnena som var tabu. Hela journalistkåren hade fattat ett enigt beslut om att våra böcker och artiklar inte fick nämnas under några som helst omständigheter. De få gånger vi nämndes mobbades vi ut och brännmärktes och blev föremål för hatfyllda spyor skrivna av välkända och hyllade journalister. Vi hade överskridit en tabugräns och från och med nu fanns vi inte.

Vi sökte nytt arbete. Vi hade de allra bästa meriter och kvalifikationer. Vi fick inte jobbet. Det var inte våra meriter och kvalifikationer det var fel på. Felet var att vi hade skrivit artiklar i olämpliga ämnen.

Vi tänkte på att budbärare som kom med dåliga nyheter hade stenats ända sedan människan uppstod som art. Shakespeare hade formulerat det: “The nature of bad news infects the teller”.

Vi gick i inre exil. Vi sa upp våra tidningsprenumerationer. Vi slutade lyssna på radio och se på tv. Länge försökte vi åtminstone höra och se nyhetsprogrammen. Men till slut orkade vi inte. Vi stod inte ut med att höra lögnerna. Det blev allt tydligare att journalisternas främsta ambition inte var att förmedla sanningen utan att dölja den.

Vad vi framför allt inte orkade med var att se och höra journalisternas förnedring. Hur de förnedrade sig själva genom att skriva och säga saker som de visste var lögn. Hur de vägrade skaffa sig kunskaper, reflektera över sig själva och fråga sig vad de höll på med.

Vi såg rakt igenom dem. Vi genomskådade deras dubbelmoral och deras hyckleri. De vände själva ryggen åt den mångkultur och massinvandring som de prisade så högt och bosatte sig i garanterat etniskt vita områden. Den oerhörda cynismen i deras budskap var att mångkulturen inte skulle dyvlas på dem själva utan på De Andra; de fattiga, de svaga, de sjuka som inte orkade flytta eller inte hade pengar nog för att kunna köpa sig in i ett invandrarfritt område.

Vi undrade hur journalisterna hanterade sitt självförakt. Tills vi förstod att de inte hade något.

Våra föräldrar gav oss sitt tysta stöd men oroade sig för oss och sa att vi borde ta det lite lugnt och inte arbeta så hårt. För i deras ögon blev vi aldrig något annat än barn. Våra föräldrar dog, och ingen oroade sig för oss längre. Vi stod ensamma i frontlinjen. Det blev kallt och ödsligt omkring oss.

På sitt 85-årskalas knackade vår moster i glaset och sa till den församlade släkten att ni kan sluta tjata på mig att jag ska sluta röka, för det kommer jag aldrig att göra. Om ni däremot vill glädja mig ska ni rösta på Sverigedemokraterna i nästa val.

Vi hörde mumlet från våra förfäder där de låg i sina gravar. De uppmanade oss att fortsätta. De kunde inte tåla skändningen av allt som de med hårt slit och umbäranden hade byggt upp under sina liv.

Våra vänner tröttnade på att vi alltid jobbade och alltid tackade nej till inbjudningar. De förstod inte vad vi höll på med och varför det var så viktigt.

Våra vänner stöttade oss. De gick igenom samma desillusioneringsprocess som vi. Utan de goda uppriktiga samtalen med dem hade vi inte orkat fortsätta.

Våra vänner slutade plötsligt svara på mail.

Våra vänner sa att de inte förstod hur vi kunde vara kritiska mot FLYKTINGAR, och när vi invände att det inte var flyktingarna utan invandringspolitiken vi kritiserade och att bara några få procent av dem som får uppehållstillstånd är flyktingar ville de inte lyssna. De tog inte reda på vilka åsikter vi hade men sa att våra åsikter var vedervärdiga. De bröt kontakten med oss och fortsatte leva sina dockskåpsliv.

Våra vänner sa att det är väl inte så farligt, allting kommer säkert att ordna sig.

Våra vänner sa att de inte var intresserade av vad vi höll på med.

Våra vänner kallade oss pessimister, och vi såg dollartecknen i deras ögon när de i minnet sökte efter tillfällen då vi sagt något rasistiskt. Men de hittade ingenting.

Våra vänner sa att det är väl bra att somalierna kommer hit och får lära sig läsa och skriva. Lustigt nog var det samma vänner som snålade med varje krona och skällde ut personalen i matbutiken om de inte tagit hem varenda extraprisvara just den veckan.

Samtalen tunnades ut. Vi visste inte längre vad vi skulle prata med våra vänner om. Såg de vad som höll på att hända med vårt land, med Europa? Ingenting tydde på det. De sa i varje fall ingenting om det. Vi fortsatte att tala om alldagliga saker. Men det kändes som teater, och när vi åkte hem från våra vänners middagar var vi bara lättade över att komma hem och vara i fred med våra egna tankar.

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Vi bytte våra liv”

En af mine yndligssange. Hvad handler den om? Teksten er med på videoen, døm selv. Der er fortolkninger, men måske er det ikke så vigtigt. Dylan siger selv i et sjældent interview, at det var magi, det poetiske udtrykspres han havde som ung, og som ikke kan gentages. “Jeg kan noget andet nu, men det der kan jeg ikke længere.” Rolling Stone ranked the song as number 187 in their 500 Greatest Songs of All Time.

Muhammed trumfer genus

Der er ikke meget i Sverige, der trumfer statsfeminismen, men islam gør, hvis nogen skulle være i tvivl. Min tipper skrev: “Sverige er absurd. Staten kunne lige så godt udlevere cyanid-tabletter til indfødte svenskere. Overgangsprocessen er umenneskelig.” Islam betyder underkastelse, så meget har de fundet ud af:

En praktikant, anvisad av Folkuniversitetet, erbjöds en praktikplats inom integrationsenheten. Han kom på besök för att se arbetsplatsen och hälsa på de anställda. Men besöket utvecklades inte som det var tänkt. När den kvinnliga arbetsledaren skulle hälsa praktikanten välkommen vägrade han att ta henne i hand. Han hänvisade till sin religiösa övertygelse som förbjuder honom att ta kvinnor i hand utan att efteråt behöva tvätta sig.

Den kvinnliga arbetsledaren meddelade då praktikanten att han, för att kunna jobba på den arbetsplatsen, måste kunna ta alla människor i hand. Möjlighet till efterföljande handtvätt finns, så det borde inte vara något problem, menade hon. Praktikanten kunde inte acceptera det beskedet och Diskrimineringsombudsmannen kopplades in. Men innan en anmälan hann upprättas betalade Trollhättans stad ut 30 000 kronor i skadestånd. Den kvinnliga arbetsledaren tilldelades en skriftlig varning för att ha brutit mot Trollhättans stads mångfaldsplan. Vägrade ta kvinnlig chef i hand

«Hvem vil du helst ikke ha som nabo?», 5 insights on the racial tolerance and ethnicity maps, from an ethnic conflict professor. I Europa skiller Frankrig sig ud, men ellers resultatet nogenlunde forventet. De lande vores politikere elsker at importere folk fra, er langt de mest intolerante. Konflikt skulle således være garanteret.

Apropos islam, der er ikke én bundrekord de ikke slår dagligt. Her er dagens, ret godt skuldret af under 10 % af befolkningen:

5000 inmates in Belgian prisons are Muslim. That represents 45% of the prison population. A situation which impose constraints on the prison organisation. In Forest, the decision has been made to simply no longer serve pork in the meals. 80% of the inmates are Muslim and refuse to eat pork. It has become simpler to no longer provide it on the menu at all rather than create different dishes. 45% of Belgian Prison Inmates Are Muslim

UK: Hver 10. under 25 er muslim

A new analysis of the 2011 census shows that a decade of mass immigration helped mask the scale of decline in Christian affiliation among the British-born population – while driving a dramatic increase in Islam, particularly among the young. It suggests that only a minority of people will describe themselves as Christians within the next decade, for first time.Meanwhile almost one in 10 under 25s in Britain is now a Muslim. Christianity declining 50pc faster than thought – as one in 10 under-25s is a Muslim, Half of UK’s migrants arrived in just one decade, says census, Immigrants now make up 13% of the British population as it’s revealed more Europeans arrived in the UK in the past decade than in the previous 50 years

From time to time I suggest that this country will, sooner or later become a Muslim nation, having given up Christianity and so left a space waiting to be filled, which secularism simply cannot do. This suggestion is generally met with incredulity at best, and derision at worst. I don’t say this is an immediate prospect, but I do think it is a long-term one. Well, those who think the idea absurd might do well to study the latest analysis of the 2011 census.

It has always amused me in a bitter sort of way that militant secularists seem pleased by the decline of Christianity. I doubt very much that they will like it if I turn out to be right, and the removal of Christianity as the national religion simply creates a space into which Islam can move. Can they really be sure that this will not happen here? We are, as I often say, due for a religious revival as material growth fails and fizzles. Why shouldn’t it benefit Islam, simple, confident, youthful and unembarrassed? Peter Hitchens: If Christianity dies, who benefits?

Extrema muslimer bakom de flesta hot

Sandheden har svære vilkår i Sverige, men ingen løgn holder i længden. Spørgsmålet er herefter, hvor ekstrem eller rettroende en muslim skal man være for at forfølge jøder?

Föreståndaren för Malmö stads dialogforum har i tidningsintervjuer förklarat situationen med att ”det finns spänningar och etniska och religiösa motsättningar mellan olika grupper”. Det är en falsk bild. Det finns inga sådana ”spänningar” och ”motsättningar” mellan Malmös judar och muslimer. Ingen muslim har någonsin behövt känna sig hotad av den allt mer åldrande och krympande judiska befolknings- gruppen i staden – medan den överväldigande delen av antijudiska hot de senaste åren kommit från muslimskt håll.

De ansvariga för Malmö stads dialogforum vet naturligtvis varifrån hotet och hatet kommer, men de väljer att fantisera fram en politiskt korrekt symmetri där judar och muslimer är lika goda kålsupare och där båda grupperna blir offer för den andra sidans hat.Att inte låtsas om verkligheten gagnar inte det arbete som dialogforum i Malmö förväntas bedriva. Att bekämpa antisemitismen förutsätter nämligen att man vågar tala uppriktigt om varifrån den kommer – inte bara när den kommer från höger-extremistiskt håll.

Integrationsminister Erik Ullenhag, som i många sammanhang uttalat sig mot antisemitismen i Sverige, valde också att inte tala klarspråk när han i höstas framträdde på Wallenbergs torg i Stockholm under en manifestation mot judehatet i Malmö. Hans enda exempel på antisemitiska angrepp var en händelse i Vellinge i oktober 2010 då ett gäng svenska ungdomar kastade ägg och ropade anti-semitiska slagord utanför den judiska kursgården i Höllviken. Inte ett ord om de hot som uttalas av unga arabisktalande män på Malmös gator. Jackie Jakubowski i VLT.