Guds fred med dem, som bløde af dybe hjertesår! vor kærlighed med alle, de store og de små, som ville stå og falde med løven askegrå!

Tilstrømningen til Mindelunden i Ryvangen er så stor, at jeg kunne forestille mig, der var mange ude i landet, som ville være kommet, hvis de kunne. Der var ikke en parkeringsplads i en kilometers omkreds. Min gamle Volvo 850 på svenske plader kom kun ind til kantstenen på et afbud. Derfor er disse billeder til dem, der ikke kunne være tilstede.

Der er stadig en del veteraner, nu er det mest overlevende kvinder, der var meget unge dengang, og der er mange unge samt selvfølgelig folketingsmedlemmer og ping’er, samt visse internationalt kendte islamofobiske forfattere og journalister, som man må se i dagspressen og Se og Hør efter, skønt de selvfølgelig ikke opdagede mere end én. Gæt engang hvem, som en læser af en tabloid fangede på sin mobiltelefon. The horror! The horror!

Det nye for mig siden sidst er, at der bagefter synges ved henrettelsespladsen og foran monumentet for de mange døde, danske søfolk i allieret krigstjeneste. Henrik Gade Jensen: Menneskene er som de bør være, men de har så mange sære ting for.(klik fotos for helstørrelse.)

Fortsæt med at læse “»Guds fred med vore døde i Danmarks rosengård«”

THE UNITED STATES has confirmed Israeli warplanes have attacked Syrian military positions on the outskirts of the capital Damascus.A US defence official told NBC News that Israel was responsible for the massive blast, video and pictures of which have been distributed via social media. The official Syrian news agency SANA says Israel carried out a rocket attack on the Jamraya scientific research centre in Damascus. Footage has been released on YouTube and purports to show large explosions from the military facility.

Day after attack on Hezbollah-bound arms convoy, powerful blasts hit outskirts of Syrian capital; US official tells NBC News Israeli fighter jets bombed military research facility north of Damascus early Sunday; Syrian rights group says ammunition depot, missile brigades also hit. Targeted Iranian Missiles In Syria Attack, Syrian State TV: Israel strikes for second time in as many days,Israeli nuclear-like rockets strike Damascus military site – reports. RT påstår at der er tale om 2000 døde, og at Syrien vil erklære Israel krig.

Fortsæt med at læse “Massive mushroom explosion over Damascus”

Det kender man i hele Europa. I Danmark går de til DF, i Sverige til SD og englænderne bryder sig heller ikke om ekstremister, så de har opdaget UKIP. Det gjorde jeg i 2007, da jeg hørte Gerard Batten tale i Bryssel. Jeg har løftet Nigel Farages tale op, nu den har vakt større opmærksomhed rundt omkring. Han er en forrygende oratoriker i den engelske tradition. Hvilken dansk politiker kan ryste sådan en tale op af lommen på et besøg blandt mange på en dag? Når Aftonbladet og Expo ikke lade lide dem, må de have gjort noget rigtigt.

Det var Farages forgænger, Lord Pearson of Rannoch,, der insisterede på, at man ikke kunne nægte Geert Wilders adgang til England i 2009. For svensker er denne artikel interessant, for der er ikke én brøler Cameron har begået over for UKIP, som Reinfeldt ikke har begået over for SD. Cameron holder måske op, Reinfeldt næppe. Han virker uden for pædagogisk og politisk rækkevidde. (Melanie Phillips Blasts David Cameron Over UKIP Question Time 07_03_13.)

People say that plain-speaking, man-of-the-people Nigel Farage is an outstanding political leader. So he is. Were it not for his great gifts, it is most unlikely that UKIP would have delivered such a triumphant performance.But there is another political figure to whom the upstart party is enormously indebted. Without the unflagging energies of this remarkable person, UKIP could never have enjoyed its success.

The name of this self-effacing hero? David Cameron.He has abused, alienated and underestimated UKIP almost from the moment he became Tory leader. In 2006 he stupidly claimed the party was made up of ‘fruitcakes and closet racists’. He had no evidence for that gratuitous slur. As recently as January he dipped again into his book of insults, saying that UKIP contains some ‘pretty odd people’.

A week ago Kenneth Clarke went even further, describing the party as a ‘collection of clowns’. Other ministers unwisely joined in.Even during the tumultuous 1980s we didn’t hear language of this sort. It is unusual for democratic politicians to fling such crude invective at their counterparts. An idiotic and almost politically suicidal thing to have done: David Cameron pays the ultimate price for his UKIP slurs

Polygami i Neukölln – nu med undertekster

Postede her for nogle dage siden Hver tredje muslimske mand i Neukölln har flere koner, er nu dukket oversat op: Polygamy epidemic in Germany.

Så blev Arnstberg og Sandelin omtalt i svensk presse

illustreret af et foto af svenske højreekstremister, der marcherer med sorte faner. Man kan ikke kalde det en anmeldelse, for SAMUEL EDQUIST går ikke ind på nogle af bogens mange diskuterbare fakta. Ingen der kender Aftonbladet er det fjerneste overrasket, men en dansker der ikke gør, vil nok være chockeret over niveauet.

Edquist er angiveligt historiker i Uppsala med specialer som “Archival science, Popular Education, Non-formal Education, Gramsci, Emancipatory Adult Education, Archival appraisal og Appraisal theory.” Han er desuden med i styrelsen för CMS – Centrum för Marxistiska Samhällsstudier. Hvor meget historiker det er, skal jeg ikke kunne sige, men det er også ligegyldigt, for han er kun sendt i byen for at svensk, demokratisk debat skal knække over – aldrig skal de to sider mødes – “spela på samma planhalva”, som det hedder i navnlig venstreekstrem retorik.

Han lyder da også mere som en vänsterpartist end som en akademiker. Historiker Edquist ved udmærket, som Margit Silberstein skriver, at hvis multikulturen kommer på dagsordenen i en valgkamp, så er svensk elite  rökt (fucked). I Danmark kan vi prise os lykkelige over at vildt uenige mennesker stadig ‘spiller på samme banehalvdel’ og respekterer hinanden. Demokrati er en måde at administrere uenighed på, ikke at udgrænse forkerte meninger. Det er grunden til, at man spørger sig om Sverige er et demokrati.

Den debatsabotage Edqvist låner pen til, fører uvægerligt til vold før eller senere. Det er ironisk at han skriver følgende, for det er netop undertrykkelse af debat, hans egen artikel medvirker til:

Arnstberg och Sandelin för fram sina ståndpunkter på bekant manér: det handlar om undantryckta sanningar som ”man inte får prata om”. All kritik mot deras och andra extremnationalisters påståenden och utgångspunkter kan därför förklaras med en massiv konspiration där myndigheter, journalister och forskare hjälps åt.

Den svenska extremnationalismen har på senare år fått in ett parti i riksdagen. Samtidigt har det formerats en krets av intellektuella – journalister, forskare och andra – som verkar inom samma idésfär och får allt större plats i offentligheten. De framträder inte som partirepresentanter, utan som oberoende debattörer. Ett par av de mer namnkunniga är journalisten Gunnar Sandelin och etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg.

De har nu tillsammans satt ihop en bok – Invandring och mörkläggning – som helt och hållet befinner sig inom Sverigedemokraternas ideologiska månlandskap. Författarna tragglar det gamla vanliga köret om att invandringen kostar så och så mycket pengar för ”oss” – de etniska svenskarna. Språkbruket växlar mellan långrandig sifferexercis och ett grövre språkbruk, ibland sockrat med citat ur Flashback och Avpixlat, eftersom det ofta är ”just där som huvudkritiken mot reguljära mediers förljugenhet offentliggörs”. Samma gamla rasism fast i ny rapport. Högerpopulistisk propaganda får nya kläder

Jeg er præsenteret for den teori, at artiklen i virkeligheden er en skjult anbefalling, ligesom den kunne være,  hvis den havde været trykt i det gamle  Sovjet. Den nævner bogen, den nævner Avpixlad og Flashback og denne omtale gør det lidt sværere for andre medier at ignorere bogen. Er det hensigten med artiklen? Jeg hælder til, at vores historiker ikke hverken tænker på den måde eller så langt. Man skal ikke undervurdere den svenske elites mangel på realitetssans. Han tror, hans politiske bandbulle har en pædagogisk effekt, ligesom landets statsminister tror, man bekæmper Sverigedemokrater ved at lukke endnu flere uintegrerbare analfabeter ind, eller også tror han i det mindste, at den er karrieregavnlig. Hvis han søger embede, får han ret i det.

4 maj – vi får inte glömma, inte ens vi som inte var med på den tiden i det landet. Frihedsbudskabet.

”Islams grænser er blodige; det samme er dens indvolde”

Lone Nørgaard og Torben Mark Petersen svarer på kronik og interview med Martin Krasnik: “Han er useriøs”:

Martin Krasnik går galt i byen, når han taler om et substantielt sammenbrud i islamkritikken. Han forholder sig ikke til den omfattende akademiske forskning og de grundige studier af islams hellige tekster og historie. Ej heller til, at dokumentationen for islamisering er overvældende.

Pladsen her tillader kun nogle få nedslag i forskningen, men i vores optik baserer den bedste del af islamkritikken sig på en omfattende akademisk forskning, grundige studier af islams hellige tekster og islams historie. Der vil altid forekomme uenigheder i samfundsvidenskaberne, og videnskab udvikler sig altid gennem kritik og ”bold conjectures and refutations,” som filosoffen Karl Popper skrev. Men Krasnik forholder sig slet ikke til denne omfattende forskning. I stedet afviser han al islamkritik på baggrund af en fejlbehæftet avisartikel og egne forudfattede meninger. Det er overfladisk og useriøst, og der er ingen, der er blevet klogere på islamkritikkens status af Krasniks interview(s) eller skriverier.

Hvis Krasnik ønsker at blive taget alvorligt med sin kritik af islamkritikken, så må han forholde sig til de fakta, den lægger frem. Dokumentationen for islamisering, bl.a. i form af islams erobring af territorier (jf. fx no go zones i Frankrig, England og Tyskland) og forankret i islams missionspligt, er alt andet end skrøbelig. Tværtimod er datamængden så massiv, at bemærkningen om ”substantielt sammenbrud” højst burde modtages med et overbærende skuldertræk. Hvis altså ikke lige Martin Krasnik havde DR som privat platform. SVAR TIL KRASNIK: ISLAMKRITIKKENS SUBSTANTIELLE SAMMENBRUD?

Fuskende ‘antiracister’ konkurs

Efter et blik på hjemmesiden et slags norsk EXPO, “Muslimhets og jødehat – to sider av samme sak”, “Demonstrasjon mot Sverigedemokraterna” og mere af den skuffe.

SOS rasisme har tidligere blitt dømt til å tilbakebetale 16 millioner kroner for å blant annet ha innrapportert for høye medlemstall. Nå er organisasjonen begjært konkurs. Haugesundsadvokat Jens Otto Haugland er oppnevnt som bobestyrer etter konkursåpningen. Han mener det bare var et tidsspørsmål før SOS Rasisme ville bli begjært konkurs.

SOS Rasisme ble i 2011 dømt til å tilbakebetale 9,7 millioner kroner til Landsrådet for Norges Barne- og ungdomsorganisasjoner (LNU). Landsrådet saksøkte SOS Rasisme for å ha innrapportert for høye medlemstall og for å bryte regelverket for bruk av millionstøtten. Gulating lagmannsrett avviste i fjor høst å behandle SOS Rasismes anke av dommen. SOS rasisme er begjært konkurs

Ikke-integrationen

Sabatina James über die (Nicht)Integration der Muslime (video, tysk, utekstet). Sabatina James var i København i begyndelsen af marts.

 Diskussioner efter en dom mot attentatsmän och ett otäckt mord i Birmingham

Av Thomas Nydahl

Telegraph skriver att det finns en rädsla för att det ska utbryta “ett raskrig” i England. Den akuta orsaken är rättssaken mot de islamister från Birmingham som fälldes för att ha planerat en massaker på en EDL-marsch. Artikeln skrevs av Tom Whitehead, Security Editor på tidningen. Hans resonemang ser ut så här:

“Violent extremists may focus atrocities on anti-Islamic groups to not only cause death and carnage but fuel religious hatred, experts said. The warning came as six al-Qaeda inspired terrorists admitted plotting to attack an English Defence League rally with homemade bombs, guns and knives. The outrage was only narrowly averted by sheer luck and the Birmingham gang’s own incompetence, even though one of the men was under watch by MI5 and the police.The planned attack was also timed last year to wreck the Queen’s Jubilee celebrations. It was the first time Islamic terrorists have targeted a specific group in the UK and experts fear it is the start of a new threat for community cohesion.”

Man ska förstås inte underskatta allvaret i situationen, för det var ren tur att dessa våldsmän inte lyckades. Hela deras konspiration finns återgiven här:

“West Midlands Police Assistant Chief Constable Marcus Beale says he is pleased that six Islamic extremists have pleaded guilty to planning an attack on a rally by the English Defence League in Dewsbury, West Yorkshire, in June last year”

Ledaren för English Defence League har uttalat sig:

“Tommy Robinson, the EDL leader, last night warned should there be another 7/7 outrage ‘this whole country is going to go up.'”

Jag tror han har rätt i det, i viss utsträckning. Ett större och spektakulärt lyckat attentat kanske skulle vara den tändande gnistan. Men “raskrig”? Ja, i England använder man sådana begrepp. Jag skulle istället tala om en risk för inbördeskrigsliknande tillstånd på vissa orter och i vissa sammanhang.

“Raffaello Pantucci, a senior research fellow at the Royal United Services Institute, said: ‘It is a real and live concern and one I know the Government has been worrying about, particularly in light of this case. You are talking about a spectrum here. At one end you have inflammatory events like we have seen (at protests) and at the other you have groups like this who are actually planning to carry out an atrocity. You are going to get more of this'”

Vi har just bevittnat ett otäckt mord i Birmingham som polisen nu utreder som en riktad attack mot en muslim, utförd av en yngre vit man. Offret är den 75-årige, och enligt uppgift högt respekterade Mohammed Saleem, som höggs flera gånger med kniv när han på kvällen vandrade från Green Lane Mosque till sitt hem. Först trodde man att det handlade om ett rån som gått fel, men polisen säger nu att man inte tänker släppa det andra spåret. Ja, i så fall har vi just det tillstånd som det varnas för.

““Tal ikke om det, så går det væk”

Men Margit Silberstein taler allerede om det. Hvis man skal tie noget ihjel, skal man… tie. Nutidens svenske måde a tie på, er metadebatten: dyng ‘sakfrågan’ til i ord og gentag dem til de er tømt for ethvert indhold. På dansk hedder det ‘debatsabotage.’ Det vil holde en tid, men ånden er ude af flasken: Invandringen etablerar sig som en av de viktigaste frågorna för väljarna. “Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.” Vent og se, Margit!

Invandring och integration tillhör de allra mest laddade samhällsfrågorna. Blir de centrala i valrörelsen 2014 kan debatten fara iväg åt vilket håll som helst – polariserad och okontrollerad. De som gynnas är, enligt forskarna, de som äger frågan – det vill säga Sverigedemokraterna.

I Danmark har invandring och integration som valfrågor lett till att Socialdemokraterna lagt sig nära Dansk Folkepartis politik i hopp om att vinna tillbaka förlorade väljare. Att ta debatten har blivit ett klicheartat uttryck i förhållande till Sverigedemokraterna och invandringsfrågor. Mona Sahlin, en av de mest besjälade i kampen mot främlingsfientlighet och rasism,försökte ta debatten. Men inte heller hon gick segrande ur den. Enligt statsvetaren Björn Johnson finns det inget parti i riksdagen som har något att vinna på att invandring och integration blir valfrågor – utom Sverigedemokraterna.”SD enda vinnarna om invandring blir valfråga”

“Den strenge, hvide sol….en sløret regn”

Det er næsten til at skære sig på lyset, man vil flygte ind bag solbriller. Efter seks måneder er vores hud næsten gennemsigtig. Jeg måtte fotografere lyset og de lange skygger med de forhåndenværende motiver. Rubrikken har jeg lånt af Frank Jæger. (klik f. helskærm)

Fortsæt med at læse ““Raskrig” i England?”

This is from the recent Moros y Cristianos Festival in Alcoy in Spain, which re-enacts the Muslim conquest of Spain then the defeat and expulsion of the Mohammedan hordes. This year the chariot of the Moor captain was dragged by hundreds of burka-wearing women slaves. The Moor Captain Dragged by his Burka-clad Women Slaves

Min meget spanskkyndige konsulent kommer på i aften.

To norske drenges liv som minoritet i Oslo

Der har, som man kan se nedenfor , været nogen palaver frem og tilbage om denne reportage, – det er ikke til at vide, hvad der er foregået i kulisserne, – der har gjort et dybt indtryk i Norge såvel som udenfor. Men norsk presse er netop ikke svensk, så den salomoniske løsning foreligger allerede et døgn efter – den er lagt online og anbefales hermed alle, der endnu ikke har læst den:

Dette er historien til to nordmenn som ikke trives i rollen som minoritet – i Oslo.Turen med t-banen fra Smestad til Stovner tar 35 minutter. Len deg tilbake i setet, la vognenes skrangling vugge deg i en slags søvn. Det er ingenting. Det er uendelig.Snart hører vi igjen stemmen til han vi har kalt Andreas:

– Det er bare noen uker siden, sier han, – jeg kommer ut i skolegården. De går løs på Lars. De er en gjeng. De er alltid en gjeng. De er bikkjer, de jager i flokk. De banker ham. Jeg løper inn mellom dem. Jeg kliner til en av dem. Så kommer noen og skiller oss, og igjen blir jeg dratt opp på rektors kontor, og igjen får jeg høre at selv om de slår oss, så skal ikke vi slå dem. Vet du hvor sinnssykt provoserende det er? To norske gutter forteller. Livet som minoritet, oprindeligt Finansavisen, nu via Hegnar.no. (Responsen på vår sak fra Finansavisen om oppvekst i innvandrertette Groruddalen i Oslo er rett og slett enorm.)

Immigration the EU are top issues driving voters to UKIP

Berlingske Tidende har den ophøjede, overbærende mine på. Racister, klovne eller blot frihedskæmpere? Hellere deres konservative fallitbo eller Reinfelds socialmoderate, rød-grønne, liberale konventionsryttere, eh ?

Results continue to come in, but so far it’s clear that UKIP is set to make major gains in today’s local elections: at the time of writing, UKIP has won 42 council seats, Labour has gained 30 and the Conservatives have lost 66. Labour has also won the by-election in South Sheilds for David Miliband’s former seat – a seat the party has held since 1935 – but UKIP pulled off a second place showing, pushing Tories into third there.

New YouGov research examines the motivations of Britons who say they would vote UKIP in a general election. More than three-quarters (76%) cite a desire to see immigration to Britain reduced, and 59% say a desire to see Britain leave the European Union – the primary objective of the party at its founding in 1991 – is what made them vote UKIP. You Gov – IMMIGRATION AND EUROPE KEY TO UKIP SUCCESS, Farage against the machine. Hitchens: UKIP voters as ‘fruitcakes’, ‘closet racists’ and ‘clowns’ ?

Nigel Farage urges main parties to continue ‘abusing’ Ukip

Fortsæt med at læse “Capità Moro 2013 d’Alcoi”

Av Thomas Nydahl – recension i Dispatch International, Foto: ”Fjordman någonstans i Danmark 2013” av Snaphanen

Simen Sætre: Fjordman. Portrett av en antiislamist (Cappelen Damm, Oslo 2013).

Det var nättidningen Realisten som i en farlig tradition av ryktesspridning trumpetade ut den falska uppgiften som snabbt spreds i medierna: Gärningsmannen på Utøya den 22 juli 2011 är identisk med Fjordman – bloggaren som ingår i ett globalt anti-jihadistiskt nätverk.

På Realisten visste man om att Anders Behring Breivik var gärningsmannen och de påstod att det var han som skrev under namnet Fjordman ”på de antimuslimska och sionistiska bloggarna Gates of Vienna och Jihad Watch”. Stickordet ”sionistiska” borde ha räckt för att man skulle ha blivit misstänksam, och det måste ha varit en chock för mannen bakom pseudonymen. Han heter Peder Nøstvold Jensen och hade inget som helst med massmördaren att göra, varken med honom som person eller med hans gärningar.

Nu har boken om Fjordman utkommit i Norge och jag vill inleda denna artikel med att säga några ord om hur jag ser på min uppgift. Jag har recenserat litteratur i mer än 35 år i svenska dagstidningar, kulturtidskrifter och min egen blogg. Min erfarenhet är rimligt stor. När man recenserar en bok är det viktigt att skilja på bokens ämne och dess kvaliteter. Det vore ju orimligt om jag satte mig och recenserade Peder Nøstvold Jensen. Det skulle kräva av mig att jag läste in mig på allt han skrivit. Det skulle också innebära att jag fick gå i polemik med Fjordman där jag inte är enig med honom. Det är inte min uppgift.

Att jag intresserar mig för boken beror självklart på vad som hände i Norge när Anders Behring Breivik genomförde sitt attentat i Oslo och massmorden på Utøya, när medierna ville ge Fjordman en ansenlig skuld för det inträffade. Resonemanget som fördes var att Breivik läst och instämt i Fjordmans essäistiska texter och att Fjordman genom att formulera dem hade legitimerat massmorden. För mig var det en grotesk uppfattning, och jag polemiserade mot den redan de aktuella dagarna.[1] Skälet till det var i sin tur att jag själv hade uppfattningar om islam och islamismen som delvis kunde jämföras med Fjordmans. Skulle jag vara ansvarig om en svensk dåre gick lös med vapen på sina landsmän? Det är en motbjudande tanke.

Inför läsningen av Simen Sætres bok ställde jag mig själv ett antal viktiga frågor om hur författaren presenterar Jensen i relation till massmorden och till den globala anti-jihadrörelsen. Utifrån sådana frågor vill jag skriva om boken. Och sist i texten presenterar jag några invändningar som Peder Nøstvold Jensen själv haft och som han meddelat i mail till mig.

Boken innehåller rätt så omfattande avsnitt om Jensens bakgrund, liksom om hans två föräldrars politiska engagemang på vänsterkanten. Den berättar också utförligt om Jensens bildningsväg, hans studier i arabiska i Kairo och arbete med den internationella övervakningsgruppen TIPH i Hebron efter Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Jag hade gärna resonerat om allt detta eftersom det är mycket intressant, men jag koncentrerar mig på det som måste betraktas som bokens huvudsakliga ärende, nämligen den essäskrivande anti-islamisten som valde att vara anonym inför sin internationella läsande publik, och som steg ut ur anonymiteten därför att massakern i Norge mer eller mindre tvingade honom att göra det.

Det sker inte ofta här i Sverige att vi får läsa en tämligen saklig och brännande aktuell bok som denna. Det mesta vi matas med är litteratur som skrivits utifrån en bestämd tes, som ska beläggas. Vi har inte minst sett det i hatböcker om Danmark, om islamkritiska personer och om invandringskritikerna. Varje gång en sådan bok utkommer, ställer sig den svenska offentlighetens tjänstehjon på tå och hurrar. Samtidigt och med samma argument. När däremot en annan sida av ämnena avhandlas i bokform tigs de ihjäl. Det är ett verifierbart faktum.

Boken om Fjordman ter sig inte skriven för att bevisa en tes (och ändå kommer några att tolka den så). Trots att den innehåller kritiska ord och ironiska vändningar om hans texter så tycks den öppen i sitt anslag, den är vare sig konspiratorisk eller avsiktligt placerad i en politiskt korrekt kontext. Sitt läsvärde har den i en attityd som man möjligen kunde kalla sökande. Författaren anstränger sig att ta reda på fakta. Han läser och ställer frågor.

Han rentav reser i Fjordmans spår för att se samma miljöer – också i Mellanöstern och New York – och ställa frågor till människor som delat hans erfarenhet, som på Amerikanska universitetet i Kairo. Han deltar i konferensen med Pamela Geller och hennes krets den 11 september 2012 i New York (där han också bjuder på några frejdiga ögonblicksbilder av EDL-ledaren Tommy Robinsson och konstnären Lars Vilks).

Det viktiga i Fjordmans essäistik är förstås ett grundläggande försvar av några sociala värden och normer som numera befinner sig i fritt fall. Han ser att västländerna inte bara nivelleras utan att de kanske redan som nationalstater är borta i den mening vi en gång föreställt oss dem. Det är förstås fråga om en konservatism som inte vill bevara utan återvända till något annat.

Fjordman är tydlig på dessa punkter. Och han betraktar den politiska klassen som ansvar för och skyldig till ett medvetet raserande av västerländsk civilisation. Han håller den också ansvariga för den mer dåraktigt omfattande invandringen från öken-, stam- och klankulturer som i islams namn vill omvandla nationella demokratier till teokratiska enklaver. I det har de all tänkbar hjälp från ett naivt och okunnigt etablissemang i politik och medier. Det får också Fjordman att ställvis ifrågasätta om demokratin är den enda rätta styresformen, eftersom den medgivit relativismen som politisk princip (allt duger, inget är bättre eller sämre än något annat) och han säger att demokratin inte är ”något dåligt redskap, men bör kanske inte vara det enda vi har i verktygslådan”.[2] Från Jensens tidiga skrivande lyfter Sætre fram hans kritik av feminismen, familjeupplösningen och att vuxenvärlden kapitulerat för en kultur där popmusiken och konsumismen blivit vägen till det auktoritetsupplösta och infantila, eviga ungdomsidealet.

”Några personliga erfarenheter hade inspirerat honom att skriva om anti-vit rasism. Han hade ändå tvekat och dröjt. ”Ras”? Han tyckte inte om ordet. Sådan var han uppfostrad. Han hade försökt skriva om det, men lagt det åt sidan och låtit det ligga i över ett år. Skulle inte en diskussion om ”ras” bara förstöra kampen mot islam?”,

skriver bokens författare, och en bit längre fram citerar han Fjordman från 2007:

”Jag kan inte längre rakt ut säga att (ras) inte betyder något… Och om det betyder mer än ingenting, måste det tas i beaktande.”[3]

Hade frågan ställts till mig, som den ställs i citatet, om huruvida det skulle förstöra ”kampen mot islam ” skulle mitt svar utan dröjsmål ha blivit ”Jo, just det”! Rasideologierna hör inte hemma här anser jag. Det gör däremot religion, etnicitet/nationalitet och kultur. Oavsett vad kommer jag att insistera på det och det är just därför jag aldrig skulle komma på tanken att närma mig de politiska grupperingar i Sverige som har sina rötter i grumligt rastänkande, vilket Sætres bok påminner mig om. Hans Rustad på norska Document.no har också argumenterat emot dessa idéer, då han menat att rasbegreppet är som att hänga upp en utomhuslampa i mörkret: ”mye rart kommer flyvende”.

*

Jag har frågat Jensen om han har några konkreta invändningar mot Sætres bok. För det första säger han att de flesta uppgifterna i den är korrekta. Ändå tycker han att författaren har fel när han påstår att Jensen vill ”stoppa all invandring”. Det menar han inte. Däremot vill han begränsa all invandring, också den icke-muslimska. Den muslimska måste däremot stoppas helt, ”till 100%”, säger Jensen. Och så fortsätter han:

”Jag har heller aldrig skrivit att alla som är födda med ett muslimskt namn ska utvisas, det skulle ju också drabba människor som Ibn Warraq, Ali Sina, Wafa Sultan och Ayaan Hirsi Ali. Däremot ska allt utövande av sharia och jihad förbjudas i alla västländer.”

Jensen vänder sig också emot att författaren skrivit att han tagit ”tystnaden i hemstaden Ålesund som en komplimang”. ”Jag har aldrig sagt eller tänkt detta”, säger Jensen,

”det är någon som författaren själv har hittat på. Jag räknar med att tystnaden beror på respekt för mina föräldrar och andra släktingar där, och det uppskattar jag. Men jag har aldrig någonsin varit så dum att jag trott att folk i min hembygd ser annorlunda på mina politiska uppfattningar än resten av Norge.”

Fortsæt med at læse “Bogen om Fjordman – introduktion til ukendt land”

Av Mikael Jalving

”Rasistpartiet” Dansk Folkeparti sitter med trumf på hand efter stora framgångar. Väljarraset fortsätter obönhörligen för den sittande danska regeringen. I den senaste opinionsmätningen som publicerades i tidningen Politiken, får de tre regeringspartierna (Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Det Radikale Venstre) inte ens ihop 30 procent av väljarna. Det är ett nytt danskt rekord.

Det största partiet, Socialdemokraterna, har under en längre period nu sjunkit till en historisk bottennotering på under 18 procent, samtidigt som Socialistisk Folkeparti närmar sig spärrgränsen på 2 procent till folketinget – ett parti som under många år har varit det nya, smarta partiet för de unga och de offentliganställda. Och de Radikale, stadselitens och akademikernas favoritparti, har sjunkit till cirka 7 procent. Det ser ut som ett totalt sammanbrott för regeringen, som kom till makten med allehanda sociala, ekonomiska och klimatvänliga löften.[..]

Men det finns en joker i leken: Dansk Folkeparti – ”rasistpartiet”, som det brukar benämnas i svenska gammelmedier. DF har lugnt och stilla gått om Socialdemokraterna och framstår i dag som det naturliga valet för en ny borgerlig regering ledd av rekordstora Venstre, som trots namnet ligger till höger om mitten. Naturligt eftersom förre statsministern Lars Løkke Rasmussen från Venstre förmodligen inte har något annat val. Det beror dels på att hans tidigare samarbetspartner, De Konservativa, närmast har utraderat sig själva och kämpar för att hålla sig över folketingsspärren. Men också på att Liberal Alliance, som ligger till höger om Venstre i ekonomiska frågor, är minst sagt ambivalenta i värderings- och invandrarfrågor, och inte tycks växa mer. Med sina 5 procent ligger de på samma resultat som i senaste valet 2011.

Dansk Folkeparti sitter alltså i en guldsits. Med detta viktiga tillägg: På grund av att partiet utan att sväva på målet håller fast vid sin invandringskritiska linje, som bland annat fokuserar på vad invandringen från icke-västliga länder kostar och kommer att fortsätta kosta – såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt. Det är troligen först och främst denna politik som slagit igenom i dansk politik. Trots otaliga brandtal, uttalanden och artiklar i den politiskt korrekta pressen om att invandringsfrågan är död och begraven, visar det sig – igen – att frågan är den största identifikationsfaktorn i dansk politik och att den nu fått ny kraft. (Dispatch International, hvor den også findes på dansk.)

Norway Keeps a Lid on the Truth

Last night we published a translation by The Observer of an article from Rights.no about the violence and intimidation experienced every day by young native Norwegians in the culturally enriched Groruddalen district in Oslo. Between then and now — in less than twenty-four hours — Rights.no was pressured by the original publisher to take the article down. Fjordman sends this brief account of what happened today in Norway.

Norway Keeps a Lid on the Truth
by Fjordman

Rights.no says that they were ordered by Finansavisen to remove the text of the Groruddalen story (in English here), despite having originally received a permission to post it. They published a follow-up entry, stating that they had received an enormous popular response to the previous article that was nearly unheard of by the standards of tiny Norway.

It spread like wildfire via alternative media on the Internet, including Twitter and many thousands of references on Facebook.

Norway faces national parliamentary elections this fall, and the left-wing coalition government is now trailing in the polls. Most of the political elites and the mass media do not want to talk about the problems mentioned in the article, especially not in an election year. People might get the wrong — or rather the right — ideas.

Human Rights Service, which republished this article online from the paper edition of business newspaper Finansavisen, is an excellent organization. However, they are vulnerable to political pressure because they receive public funding. Attempts have been made by left-wingers to slash their funding, but the right-wing Progress Party (Fremskrittspartiet) has lobbied to protect the state support for them.

I believe they did lose some of their funding by the left-wing government after Breivik, since they were branded “Islamophobes” who had spread “hatred,” but I’ve heard that some of this was later restored. I’m not familiar with all the details.

Of course, the many Muslim and left-wing “anti-racist” organizations hardly ever have their state funding questioned. Only the very rare organizations that criticize Multiculturalism, such as HRS, ever experience these kinds of threats.

The problems the article described — the harassment and violence directed at the natives in their own capital city — are very real, and rarely talked about as explicitly as in the Finansavisen piece. Many influential people want to keep a lid on any open and honest discussion of these problems, which are caused by the immigration policies promoted by the establishment mass media and the ruling political elites. GoV

(Venlige nordmænd har siden midnat sendt mig artiklen fra Finansavisen, som jeg indtil videre overvejer, hvad jeg skal stille op med. En skriver: “Den er nå tatt ned med begrunnelse at Finansavisen er en kommersiell avis og vil du lese må du betale. Sannsynligvis er dette en falsk begrunnelse, det er nok snakk om politisk press på Finansavisen.” Man kan endnu læse artiklen på GoV på engelsk, tag hellere en kopi.)

Krönika:Tystnadens rike
Av:Morten Uhrskov Jensen

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har just gett ut en av de viktigaste svenska böckerna på många år, Invandring och mörkläggning: En saklig rapport från en förryckt tid. Med hjälp av en imponerande mängd data, såväl kvantitativa i form av statistik som kvalitativa i form av uttalanden från politiker, mediefolk och forskare, har det lyckats författarna att teckna en mycket övertygande bild av den katastrof Sverige är på väg mot.

Hur har då reaktionen blivit i Sverige på en sådan viktig och genomarbetad bok? Tystnad, total tystnad i de traditionella medierna. Bortsett från Dispatch International har boken inte recenserats utanför internet. Kan man inte göra något annat så kan man alltid tiga ihjäl den, verkar mottot vara. På sätt och vis kan man kanske förstå att boken inte har recenserats i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter med flera. Uppseendeväckande ting skulle då se dagens ljus i den press som samarbetar med politikerna för att förhindra att Sverige lägger om kursen, bort från avgrundens rand. [..]

Allt detta och mycket mera kunde de svenska tidningsläsarna ha fått inblick i om de svenska journalisterna hade börjat göra sitt arbete och recenserat denna mycket viktiga bok. I stället har pressen valt att fortsätta den tystnadens kultur som gäller i Sverige på detta område. En dag kommer de att vakna upp till verkligheten. Om det fortfarande finns något viktigt kvar i Sverige att bevara då, återstår att se. Man kan bara hoppas. Dispatch International, log in.

Via Pettersons. ”Og vi vil gerne give statsborgerskab til en potentiel terrorist,” siger The Enemy Within, Zenia Stampe. Se også The New York Times Erases Islam from Existence.

Retorik fra et sidespor

Egholm Feldt udstiller sit pseudovidenskabelige delirium

Af Torben Snarup Hansen (historiker, lektor emeritus).

Var Martin Krasniks “interview” med Lars Hedegaard i DR’s “deadline” et gennembrud for videnskabelighed? Det mener Jakob Egholm Feldt, lektor på RUC (Information, d. 27.03.13):

“Krasnik stillede de reelt kritiske spørgsmål [ … ] : Hvad er kilderne kilder til?”

Faktisk stillede Krasnik ingen kritiske spørgsmål til kilderne – i dette tilfælde bogen “I krigens hus” (fra 2003). Han begyndte med at benægte eksistensen af en erklæring fra et islamisk topmøde i Mekka. Enhver kan med et klik hente denne tekst frem på skærmen, men Krasnik ønskede at tale om den serbiske islamforsker Srdj Trifkovic, som blev beskyldt for at være krigsforbryder.

Lektor emeritus Knud Bjarne Gjesing har dokumenteret, at Krasnik lyver (Krasniks påståede ”krigsforbryder”, Sappho, 26.03.13), og hverken Krasnik eller Feldt har taget til genmæle mod denne “debunking”.

Feldt holder sig langt fra enhver dokumentation. Han skriver endda “islam” og “islamkritik” i citationstegn, hvilket betyder, at islam ikke findes i virkeligheden, og at islamkritikere er skøre og / eller “ekstreme”. Den islamkritiske historiker Kim Møller affærdiger han således med en ubegrundet nedgøring, og hans specialeopgave (fra 2006) kaldes “dilettantisk”.

Et universitetsspeciale undfanges, når opgavens problemformulering godkendes. Efterfølgende kontrollerer vejlederen skriveprocessen. Sådan foregår det principielt.

I Møllers tilfælde satte læreren en fælde ved først at acceptere problemformuleringen og derpå lade ham skrive opgaven i overensstemmelse med den. Dens paradigme var hentet fra de sidste 150 års islamkritik – den historisk-lingvistiske. Denne procedure i behandling af kilderne har været standard fra Ignaz Goldzieher til Johannes Pedersen og Jes Asmussen, men Møllers vejleder ville ikke finde sig i, at islamapologeten Jørgen Bæk Simonsen (Københavns Universitet) blev set efter i sømmene. Derfor fik specialeopgaven en ussel karakter.

Bedømmelsen skyldtes, at Møller fastholdt forskningstraditionen i stedet for at foretage en indfølende antropologisk undersøgelse af individuelle muslimer og dermed levere bagatellisering af islamiseringens voldelige konsekvenser fra Marseilles til Malmø – på gader og stræder, i skoler og hospitaler. Den slags skaber nemlig “falske modsætninger” mellem “os og dem”. Dette nye paradigme prøver Feldt at skjule med snak om “kilder” og henvisninger til universitetsansattes “autorisering” og “anerkendelse”.

Imidlertid er ansættelse ikke i sig selv nok til at få anerkendelse. Både Feldt og professor Mehdi Mozaffari (Aarhus Universitet) er autoriserede, men i modsætning til førstnævnte har den sidste – en franskuddannet perser – forsynet offentligheden med velskrevne analyser af den aktuelle islamisering. Derfor er han anerkendt. Det samme gælder Farhad Khosrokhavar – ligeledes franskuddannet perser. Dertil kommer en stribe af andre islameksperter, der med et solidt kildegrundlag dokumenterer den aggressive radikalisering blandt tilvandrede muslimer i Vesten og blandt Orientens ritualmordere.

Feldt hører ikke til denne gruppe forskere. Han kan ikke modsige dem, og han tør heller ikke afvise dokumentationen i bogen “I krigens hus” (det har ingen hidtil gjort). Som Krasnik vil han hellere snakke om global opvarmning eller sagen om, hvorvidt præsident Obamas har fremvist et ægte fødselscertifikat.

Feldt stylter sig op som repræsentant for universitetets klassiske paradigme. Han kommer ikke fra Wilhelm von Humboldts universitet, men tilhører afdelingen med nihilisten Foucault og svindleren Edward Said.

Fortsæt med at læse ““Fra Shanghai og til kahyt””