Detta ovanligt frispråkiga program gick på SVT den 23:e oktober 2007, del II. En af Dispatch Internationals top-historier i dag, er et portræt af den svensk journalist, Janne Josefsson. Jeg har beundret hans ubestikkelighed i flere årtier, og det er som bekendt ikke tit jeg har lejlighed til at sige det om nogen af dem, men det er glædeligt endelig at få den. Artiklen findes endnu kun på engelsk, log in.
[..] He stated that the failed reporting about the dark sides of the multicultural society has reduced confidence in journalists to a catastrophic level.
”Coverage of the refugee and immigration question is the greatest journalistic betrayal committed by my generation of journalists in this country. We have not described, in a serious and reliable manner, the incredible problems that exist in a multicultural society. I belong to those who defend the multicultural society. But we who defend it have beautified it. It is incredible what has gone on in the working class suburbs, where a stairwell in a few years could be transformed, while we brand those protesting it as ‘racists’, and then we ourselves retrench into areas far from refugees and immigrants,” Josefsson said in an interview with the regional daily Helsingborgs Dagblad in 2008.
In the same interview, the working class son from Göteborg explains the atmosphere at the journalism college when he studied there in the early 1970′s:
”Journalism School was called ‘Communist School’ at the time. The spirit from the youth riots in 1968 was alive and well, and the students frequently had political reasons for their choice of profession. There was something nasty about it. I worked at Sveriges Radio (the Swedish state broadcaster) from the middle of the 1970′s, and it was great. But I was aware that people were getting blacklisted. Those who wanted to discuss receiving refugees were racists. If you were against public nurseries, you were a fascist. That was scary.” He spreads fear among shadowy figures
Se også dagens leder i NWT: Det är nästan omöjligt att seriöst och konstruktivt debattera invandrings- och asylfrågor i Sverige.
Socialdemokratins svarta år
Av Thomas Nydahl, fra Dispatch International
Tommy Möller & Margit Silberstein: En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år (Bonniers).
Det var Mona Sahlin som fällde de smått profetiska orden till Håkan Juholt i mars 2011: ”Du har ingen aning om vad som väntar dig”. Så här två år senare kan man konstatera att om Juholt haft en aning skulle han väl ha flytt omedelbart och inte ens tänkt tanken att han skulle leda socialdemokraternas sargade parti. 10 månader senare, den 21 januari 2012 skulle Juholt förstå hela vidden av hennes ord. Det var dagen då han avgick efter att ha varit partiordförande den för socialdemokratin historiskt kortaste tiden.
Professorn i statsvetenskap, Tommy Möller, och inrikespolitiske kommentatorn vid SVT:s Aktuellt, Margit Silberstein, har tillsammans skrivit boken om sossarnas svarta år. Det är en både intressant och skrämmande läsning. Här får vi i en lyckad kombination av Möllers analyser och Silbersteins rappa journalistik en text som skapar en bild som är föga smickrande för den högre politiken. Där står man redo att hugga sina vänner i ryggen. Det hade förmodligen inte Håkan Juholt väntat sig när han steg in på scenen efter att ha varit en relativt anonym riksdagsman med försvarsfrågor som sin specialitet.
Allt hade ställts på sin spets för socialdemokratin efter det svidande valnederlaget 2010. Valresultatet var det sämsta som partiet gjort sedan rösträtten infördes i Sverige, 30,66%. Mona Sahlins försök att nå makten i en allians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet – av kritikerna kallat ”den rödgröna röran” – misslyckades totalt. Hon stod som en förlorare där på valkvällen och hennes ”Det är inte över än, det är nu det börjar”-tal ekade tomt och fyllt av meningslös retorik. Hur skulle partiet agera, hur skulle Mona Sahlin agera?
Hon fick partiledningens förtroende att fortsätta – med det olyckssaliga ord som tillades: ”nu”. Det innebar konkret att mattan kunde dras undan när som helst. Och det gjorde den. Sahlin meddelade sin avgång och huggsexan om partiledarposten var i full gång.
Möller och Silberstein redovisar initierat och spännande vad som hände bakom kulisserna. Det är sannerligen ingen vacker bild de ger av partiet som strör orden ”solidaritet”, ”jämlikhet” och ”rättvisa” omkring sig. Däruppe i toppen är det de starka armbågarna, talangen för intriger och de rätta förbindelserna som avgör. Solidaritet är sannerligen inte det första man tänker på. En särskilt viktig roll verkar en av nederlag förbittrad Pär Nuder ha spelat – han som efteråt av Håkan Juholt skulle komma att beskrivas som den enda riktigt pålitliga kamraten, en klippa och en trygghet. Många tycks ha trott att det var Nuder som skulle ta över partiledarposten. Så blev det som bekant inte.