Tidningarna Sydsvenskan och Norrköpings Tidningar har ihärdigt förnekat att personer med tillgång till deras datorer har deltagit i en olaglig attack mot Dispatch International (läs artiklarna här och här).
Vi har aldrig anklagat ledningarna för dessa mediebolag för att ha gått med på eller beordrat attacken. Däremot har vi obestridliga bevis för att personer med tillgång till deras datasystem har varit inblandade. Eftersom de två tidningarna låtsas att de inte förstår vad vi har försökt förklara för dem, så upprepar vi fakta om vad som har hänt: [..]
Vi uppmanar nu Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar och andra organisationer vars servrar har använts för att begå cyberbrott mot Dispatch International att ta reda på vilka personer i deras organisation som har deltagit i denna kriminella verksamhet.
George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster – liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.
Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.
Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.
I Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:
”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!’ KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”
Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.
Det är en välgärning att Atlantis nu ger ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.
Man må hvile ørerne. Vi lever i en opinionstid, selv på den klassiske kanal, hvor jeg flygter hen for at få fred for opinionstsunamien, knævrer de løs. Men så er der jazz-kanalen. Der er nok ikke så mange der husker trommeslageren Jørgen Elniff, hvis ikke de er så gamle så de kom på Montmartre i Stor Regnegade dengang. Efter min mening periodens største trommeslager, der også var efterspurgt af jazzens største navne. En glad dreng fra Nørrebro med et helt usædvanligt talent. Desværre “husker han ikke årene mellemn 1961 og 1970 på grund af alkohol.” Hvor god han var, kan man høre i udsendelsen Trommeslageren Jørn Elniff fortæller i en samtale med Roland Baggenæs fra 1974, ikke så meget i videoen ovenfor, men der findes ikke så mange You Tubes, hvor man ser ham. Til gengæld en usædvanlig virtuous ung NHØP. Klik også videre til andre af de mange Ben Webster optagelser der er. – Det er julefrokostid, det betyder fravær fra bloggen indtil jeg har slingret tilbage på cyklen. Der kommer måske en søndagskronik, men ikke til sædvanlig tid. A tout a l’heure, jeg har ikke planlagt at mene noget de næste 48 timer.
Svenske liberalister er i særklasse
WHY POVERTY? Det mest effektiva vapnet i kampen mot den globala fattigdomen är migration. Låt utsatta människor flytta till Sverige och leva på existensminimum – genomsnittsafrikanen skulle få det fem gånger bättre här, och samtidigt minska fattigdomen i hemlandet genom att skicka massor av pengar till nära och kära. Stängda gränser är de rika ländernas verkliga skuld till världens fattiga, skriver Fredrik Segerfeldt.[..]
Hun var med til konferencen i EU Parlamentet i sommer, og holdt en gribende tale. Ukuelig og modig. Hun måtte af sikkerhedsgrunde ikke fotograferes, hvad man kan forstå af videobillederne, voldte mig betydelig selvbeherskelse at lade være med. Når det kommer til sikkerhed, gør jeg, hvad jeg får besked på, ellers pirrer det forbudte mit fotograf-instinkt. Men da hun nu er her, kan man høre hende på tysk, utekstet. Om hendes dramatiske liv her: Sabatina James, also Sabatina (1982 in Dhedar, Pakistan) is an Austrian-Pakistani book author.
De ansvariga bakom den islamfientliga tidningen Dispatch International anklagar Sydsvenskan för att försöka släcka ner deras webbsajt och menar att tidningen och andra medier “är inblandade i ett försök att krossa [Dispatch International] med olagliga medel”.
Att vi skulle ha orkestrerat en cyberattack tillsammans med Sveriges Radio och Värnamo Nyheter är så bisarrt att det nästan inte går att ta på allvar. Tyvärr visar det hur lång det konspiratoriska tänkandet på nätet gått idag. Vi beslöt oss för säkerhets skull för att gå igenom vår digitala trafik, eftersom det också är ganska vanligt att datorer kidnappas för olika ändamål. Falsk anklagelse mot SydsvenskanMedier anklagas för nätattacker
Ja, det vil de fleste danskere uden et langvarigt, intimt kendskab til svenske medier umiddelbart gætte, men med det kendskab in mente, er det såmænd ikke så bizart endda, og hvem havde ventet, at Sydsvenskan og andre ville reagere anderledes? Heldigivis kan en undersøgelse af Dispatch’ anklage komme til at kaste lys over sandheden, og den vil blive imødeset med største interesse.
Vi er lige ved at komme ud af to uger, med en eksempelløs kampagne imod Sverigedemokraterne, der er ikke modsvarer noget, man kan opleve i nogen anden europæisk presse. Alle svenske medier gik i takt med Expressens pseudo ‘skandale’, og Expressen selv er ikke færdig med at presse citronen endnu.
Forud for denne kampagne er der gået årtier med kollektiv mediemobning af Sverigedemokraterne. Først og fremmest blev de inden de kom i Riksdagen konsekvent nægtet adgang til at ytre sig i svenske medier – bortset fra enkelte alibitilfælde, gerne en gang om året, så svensk journalistik kunne henvise til, at de skam overholdt almindelige regler, så man stadig kunne kalde sig ‘fri og uvildig.’ Konspirativ tænkning ?
Til disse alibiartikler kan nævnes, at Søren Espersen én gang har kunnet skrive i sydsvenskan, og at Bertel Haarder efter hårde angreb i januar 2004, langt om længe kunne få et genmæle i Expressen. Dette var mens Carsten Jensen, Suzanne Brøgger, Hanne Vibeke Holst og andre med rigtige meninger frit kunne skrive deres talrige angreb på den danske regering 2001-2011 i svensk presse. DEn danske opposition til disse – Sørlander, Støvring, Uhrskov, Jalving, Godtfredsen, Brix, Nørgaard, Blüdnikow, ja selv Jespersen og Pittelkow, er fuldstændigt ukendte og uciterede i Sverige. Med den svenske interesse for Danmark 2001 til 2011, siger det næsten alt om den journalistiske indavl.. Til alibiundtagelserne var også Gunnar Sandelins årlige artikel på DN-Debatt, Jimmie Åkessons ene debatartikel i Aftonbladet, som avisen gav forkert rubrik og i det hele taget tog grueligt fejl af.
Det var altså en tynd fernis på en reelt rådende meningsensretning- og undertrykkelse. Det eneste ord for denne tilstand, var ‘cencur’, nogle gange raffineret, andre gange plump og primitiv. Det ved enhver, der selv har prøvet at få en tekst optaget i en svensk avis. Om det måske vigtigste spørgmål i Sverige i et århundrede, en fuldstændig demografisk ændring af landet, tolereredes ikke to meninger. Det der sandsynligvis bliver allermest skæbnebestemmende for Sveriges fremtid, friholdt pressen for demokratisk debat. Reinfeldt udtrykte det således, efter at han kom til i 2006: “I Sverige er indvandringen ikke som i Danmark et politisk diskussionsemne for sig selv. Det falder ind under arbejdsmarked, uddannelse, boligpolitik, sundhedspolitik osv.” Det betød oversat, at heri skulle folket ikke blande sig, presssen præsenterede gevær, indkasserede sin pressestøtte og sine overgennemsnitlige lønninger, der ligner bestikkelse.
Det er blevet en anelse bedre, men det er stadig ikke godt, og det har ikke været frivilligt. Det har været under pres fra internettet og af SD’s indtog i riksdagen 2010. Derfor er tilliden til svensk presse i dag helt fortjent på et alletiders lavpunkt. Den kan forbedre sig, men den kan ikke udradere 35 års pressehistorie. Den har selv opdraget svenskere til at mistro den, selv når den skrev sandheden, og når multikulturen og teaterdemokratiets Potemkinkulisser ramler, vil de journalistiske medløbere ramle med den. De klamrer sig til den klippe, de skal kæntre imod. Så kan Sverige skulle have en helt nykonstrueret presse, som de allierede påbød Nazityskland efter 1945: En helt decentraliseret presse. Ikke noget med SR, SVT og intet TT-bureau.
En sådan politisk debatsituation i et demokrati var netop ‘bizar’, og på baggrund af den, kan mennesker med indsyn og års erfaringer, med god grund vente sig hvad som helst fra svensk journalistik. Blandt andet derfor, er det mulig at tage Dispatches vidtgående anklage alvorligt, men selvfølgelig også stille krav til at en vidtgåënde bevisførelse. Avisens anklage er alvorlig, men hvad er mest bizart – de tilstande, der angribes eller anklagen selv? Tiden vil forhåbentlig vise det. (Se også om samme emne Jalvings: Kampen mod de vantro og Carlqvists ”Vi ska aldrig gå maktens ärenden”.) Se endvidere Søren Espersen: Er svenske journalister journalister…? Tjaaah.
Systemet har redan börjat haverera
Det kan ende med at blive – ikke det dysfunktionelle demokrati – men bunden af pengekassen og kommunerne, der banker lidt virkelighed ind i Riksdagen:
Allt fler ensamkommande flyktingbarn kommer till Sverige. Det ökar trycket på kommunerna. – När det kommer så många kan vi inte hålla samma kvalité, det känner jag oro för, säger Anna Jakobsson, chef för enheten för ensamkommande barn och unga i Örebro kommun.
(Islamophobia Awareness Month.) – Jeg tænkte netop på i dag: Når islam på kun 30 år har gjort sig så bredt upopulær i Europa, som store engelske og franske undersøgelser (gengivet her i år) viser, er det så fordi de adspurgte har ‘fordomme’ eller bagdomme, fordi de er ‘islamofober’, som OIC, Press TV, Islam Online, svenske politikere og medier fortæller deres indtil videre godtroende befolkning, – og som danske islamofobi-Mogens Jensen tror, eller er det fordi islam har slået europarekord i upopularitet helt af egen kraft? Tjah, danskerne synes at mene det sidste, eftersom ordet ‘islamofobi’ knapt bliver brugt her i landet. Vi har set islam, og vi har set rigeligt.
Hvis jeg var muslim, ville jeg stikke fingeren i jorden og piben ind for ikke at forværre situationen. Kokkedalmodellen, mord, voldtæger og røverier kan ikke anbefales. Muslimer i Europa forstår os ikke, de forveksler os med vore socialrådgivere, journalister og politikere. Det er en fatal fejl, og det er en velgerning at advare dem om, at de leger med ilden. Det er også en fejl at dukke hovedet og være tavs, jævnfør klassikkerartiklen om det emne: Why the Peaceful Majority is Irrelevant
“The Freest Journalist in Canada”: An Interview with Ezra Levant
Ezra Levant is not your typical Canadian. He is outspoken and driven to seek out the truth about dangers to free speech and homeland security in our neighbor to the north. Fortunately for Canadians his truth telling appears nightly on his program, The Source on the Sun News Network. His opinion pieces frequently appear as columns in Sun Media publications. Starting in law school in the Province of Alberta in the 1990’s Levant was involved in the Reform Party and the “unite on the right” that morphed into the Canadian Alliance with the Progressive Conservatives. The Party is now led by incumbent PM Stephen Harper. Levant had filed to run in a West Calgary riding as a Conservative candidate in 2002. He withdrew at the behest of party leaders in favor of Stephen Harper who ultimately became Canada’s Prime Minister in 2006. Levant maintains cordial relations with the Harper family and was a volunteer in the Harper 2008 election.
In February 2006, he had the courage to publish the Mohammed cartoons from the Danish newspaper, the Jyllands-Posten, in The Western Standard. That action, while lauded by many Canadians, became the subject of complaints brought before the Alberta Human Rights and Citizenship Commission (AHRCC) by Syed Soharwardy of the Islamic Supreme Council of Canada (ISCC) and the Edmonton Council of Muslim Communities (ECMC) by Jerry Gordon, New English Review (December 2012)
Venstrefløjen og den kreative klasse har hånet affæren, for man betragter her et juletræ som en latterlig ting. Kulturministeren fandt det tilsvarende naturligt, at traditioner således skiftes ud. Bag begge reaktioner ligger en slet skjult foragt for den almindelige dansker. På den anden fløj førte Dansk Folkeparti sagen helt op på øverste niveau, Folketinget. Det lille folkekære træ affødte altså en principiel debat om demokrati, islam og dansk kultur. En af dem, der gav sin mening til bedste, var filosofiprofessor Ole Thyssen, der skrev et indlæg i Information med overskriften »Multikulturalismen beriger samfundet«.
Disse normer kendetegner danskernes tillidskultur og deres lange tradition for samarbejde og kompromisdannelse. Centrum-venstres fejl er, at den tror, at landets muslimer generelt er assimileret ind i denne kultur. Juletræsaffæren viser noget andet. Når den kulturelle homogenitet svækkes, bliver det sværere at opnå enighed. Konsekvensen bliver et samfund, hvor konflikter er noget, der skal håndteres af retssystemet snarere end af civilsamfundet. Jura kommer til at dominere. For i det multikulturelle samfund pukker borgerne konstant på deres egne – eller gruppens – særrettigheder. Det fordragelige løfte: »Det finder vi ud af«, der er normalt i et samfund præget af sammenhængskraft, afløses af det fragmenterede samfunds aggressive trussel: »Vi ses i retten!« Kasper Støvring:Et juletræ, dansk kultur – og demokrati
Det vi har set i Kokkedal, vil blive stadigt hyppigere tilbagevendende. Det er en diminutiv forsmag på et fænomen, der vil vende stadig alvorligere tilbage i de kommende år, og jeg kan forsikre enhver højrøvet ‘elite’: det kommer til at dreje sig om langt vigtigere emner end juletræer. Hvad de pludrende klasser ikke forstår, er at den viser noget meget symbolsk og vigtigt: Der befinder sig alt, alt for mange mennesker i Danmark, der betragter demokrati, som vi ser det betragtes i Mellemøsten: En stige man klatrer op af, og smider vælk, når man har nået toppen, ikke som et middel til at tilfredstille så mange som muligt i mindelighed, men som et magtmiddel udelukkende i egen interesse. Som en psykopat ser andre mennesker – udelukkende som instrumenter for sig selv og sin kamp mod omverdenen.
Bare vent, til underklassen i de sociale boligbyggerier ikke må drikke alkohol på fællesarealerne, ikke må holde hund, kvinderne ikke må vise sig i korte ærmer og shorts, og alle de andre endnu værre reaktionære dogmer, den hovne overklasse har importeret uden nogensinde selv at skulle lide under dem. Ironien er, at mange af dem selv har stemt på de partier, der har forrådt dem så det driver. Det var næsten alle, men de røde var værst.
Der synes at være én evig sandhed om den såkaldte multikultur: den rammer de svageste først og hårdest. For enden af den udvikling, venter der os blodige konflikter, og lige så slemt: ingen i Folketinget synes at have indset rækkevidden af juletræsaffæren. Det er ganske muligt, det bliver den samme underklasse, som stemmer politikere i Folketinget, der er villige til at iværksætte storstilet repatriering af mennesker, der aldrig skulle have befundet sig i Danmark, statborgerskab eller ej. Det er at foretrække fremfor borgerkrig, og jeg mener at borgerkrig i Europa har en tidshorisont på 20-40 år (dette henvendt til de unge.) Selv skal jeg bare gøre opmærksom på, at jo tidligere en fare erkendes, desto heldige kan man slippe fra den.
Slut med laksefarvede franskmænd
Den franske ambassade på Kongens Nytorv havde farve som et vist lingeri, der vist heller ikke er så moderne mere, men nu skal man smide rødvin på den, for at få den til at fremstå som før. “Har spillet en rolle i forhold til at komme frem til facadens endelige tone” – hvordan er det, de trykker sig ud på Bygningskultur?
Thotts Palæ blev anlagt af Niels Juel i 1670’erne i hollandsk barokstil. Palæet blev i 1760 købt af Otto Thott, der umiddelbart efter lod Nicolas-Henri Jardin nydesigne facaden i en mere monumental nyklassicistisk stil.
Ved en restaurering i 1980’erne fik facaden en lys rød, laksefarvet tone. Frédéric Didier, som til daglig er chefarkitekt ved Versailles, er ikke i tvivl om, at den farve havde meget lidt med Jardins oprindelig facade at gøre. Grundige undersøgelser og besøg hos Reedtz-Thott familien på Gavnø Gods har ført til den konklusion. Familien er i besiddelse af både et oliemaleri og en gouache af palæet, og særligt gouachen har spillet en rolle i forhold til at komme frem til facadens endelige tone, som er en sart grå i to nuancer. Thotts Palæ i ny forklædning, Det Thottske Palæ på Kongens Nytorv i nye klæder, Anmelder: Det er velgørende med lidt fransk orden på byens fineste plads
Dispatch International är under attack. Den senaste veckan har tidningen bombarderats av försök att överbelasta hemsidan och därmed göra den otillgänglig för våra läsare.
– Det här är ingen vanlig Denial of Service-attack, som vem som helst kan utföra. De som ligger bakom det här vet vad de gör och har hyfsat hög nivå på sina kunskaper om hur man gör sådant här, säger Dispatch Internationals it-säkerhetsansvarige.
Tidningen har låtit ett antal personer med mycket hög kunskap om dataintrång gå igenom loggarna från det dygn då attacken var som mest intensiv, förra torsdagen 22 november. Och de drar flera slutsatser, varav en av de mest intressanta är, att datorer tillhörande bland andra tidningarnaSydsvenskan, Värnamo Nyheter och Norrköpings Tidningar, samt radioproduktionsbolaget Tredje Statsmakten Media AB och Sveriges Television varit delaktiga i attacken. Även om man inte med säkerhet kan säga att personer från de aktuella företagen deltagit aktivt i attacken, det kan vara fråga om virus eller så kallad cross site scripting, så anser experterna att det är det mest sannolika scenariot.
– De flesta datorer som använts i attacken har slumpmässiga, dynamiska ip-adresser. Därför utmärker sig de här mediebolagen, säger en av säkerhetsexperterna….. Dispatch International har givetvis polisanmält attackerna. Ärendet utreds nu som dataintrång. Massiv hackerattack mot Dispatch International
Ledare: ”De Ofelbara” i vild panik över Dispatch International
(Ingrid Carlqvist og Lars Hedegaard, Bryssel 2012 (tv. prof. Hans Janssen. Klik f. helskærm.)
Dispatch International har satt skräck i svenska mainstream-medier, så till den grad att personer med anknytning till Sydsvenskan och Sveriges Television nu försöker släcka ner vår webbsajt. Förra veckan noterade vi att sidan var under våldsam attack – av en storleksordning som normalt används av den som vill släcka ner ett mindre land eller en större organisation.
Den mest intressanta aspekten på detta våldsamma anfall var att personer associerade med flera svenska mediaorganisationer tog del i det. Vår analys av hackerattacken visar att bland de skyldiga fanns människor med anknytning till dagstidningarna Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar, Värnamo Nyheter, Sveriges Television och ett produktionsbolag som regelbundet gör program åt Sveriges Radio, Tredje Statsmakten Media AB.
Det sistnämnda bolaget gör bland annat programmet ”Medierna i P1” för Sveriges Radio – ett programs vars syfte är att granska svenska medier.Det finns ingen möjlighet att den nyligen genomförda attacken skulle kunna bero på ett ärligt misstag eller ett misslyckat försök att komma åt vårt innehåll. Hackarna har nogsamt konstruerat en komplex kod vars enda syfte har varit att riva ner vårt operativsystem. Attacken måste ha varit noggrant planerad och samordnad. Oavsett hur attacken organiserades är de mediabolag som varit värdar för detta makalösa försök att förgöra en kollega juridiskt ansvariga, och de har alla blivit polisanmälda. Ledare: ”De Ofelbara” i vild panik över Dispatch International
Det bliver jo en virkelig interessant politiundersøgelse. Kan intet med sikkerhed bevises, har vi at gøre med det, der hedder “rättshaverister.” Det er svensk og betyder ‘folk af en afvigende opfattelse.’ Artiklerne findes også på tysk, dansk og engelsk. Desuden et interview med Mikael Jalving: ”Jag fruktar att Sverige gett upp – men det är inte försent”.
Takket være en venlig læser og kommentators hjælp – uden dem kunne man ikke drive en nok så smal én-mands ‘avis’ – kan man nu se debatten i Publicistklubben på en mere ligetil måde end forleden. Tak!
Krauthammer: Islam cannot and will not succeed
Tre klip fra et interview Ezra Levant forleden gjorde med Krauthammer. Kardinalpunkterne, hvor Krauthammers viden slår gnister, er et evt. Israel-Iran opgør til april-maj næste år, Egyptens og islams elendige tilstand og en klog løsning på den illegale indvandring til USA. Når han ikke spår islam nogen fremtid, tager han dog forbehold for “de fejge, europæiske politikere.” Jeg ville sige det sådan: De europæere, der har efterkommere, og som ikke er bekymrede over hvordan Europa ser ud om 20 år, de svigter ikke bare deres børn, de svigter deres borgerpligt. Politikerne? De er udskiftelige og det kan kun gå for langsomt.
Här manar svenskarna i Syrien till jihad. Bemærk den typisk svenske jovialitet, når Säpochefen omtaler våbentrænede, massemordsparate jihadister som “de här killarna.” Ja, ja, naboens søn, Kalle, ‘globaliseringen’ og min bare rumpet.
Vi har en förhöjd hotbild sedan oktober 2010 enligt den bedömning vårt nationella centrum för terrorhotbedömning gör. Det finns personer och organisationer som förbereder sig för att begå attentat i Sverige. Vi har haft ett terrorattentat här. Alla länder har inte haft det. Det talar för sig själv. Enligt brittiska UD är Sverige ett av Europas tio farligaste länder att åka till för en turist.
– Det är i grunden islamistiskt våldsmotiverade personer som med våld och hot om våld vill nå sina syften. De tillhör grupper med kopplingar till organisationer som al-Qaida och al- Shabaab. Sedan finns det enskilda som på eget bevåg kan göra sådana här saker.
Vi har tidigare sagt drygt 200. Det är samma antal idag. Vi är särskilt intresserade av dem som gått på träningsläger i andra länder – i Afghanistan, Pakistan, Jemen och Somalia. Och just nu är Syrien intressant. Vi vet att ett antal personer från Sverige är där, att fler är på väg och att ytterligare några kan åka ner. – Vad de här killarna kan ställa till med i fråga om våldsdåd och terrorism när de åker dit. Säpochefen: Hotbilden är förhöjd
Kors og glorier på en slovakisk jubilæumsmønt strider imod princippet om religiøs neutralitet og skal derfor fjernes
Det fastslår Europa-Kommissionen, som skal godkende den slovakiske mønt, med henvisning til Den Europæiske Unions Charter for grundlæggende rettigheder, som garanterer religiøs mangfoldighed og neutralitet i EU. Slovakiets nationalbank udgiver mønten i anledning af 1150-året for de græske helgenbrødre Cyril og Methodius’ ankomst til blandt andet Slovakiet, som var en del af det daværende storrige Stormähren. Flere unavngivne medlemslande i EU har bedt Slovakiet om at fjerne de to kors på helgenbrødrenes tøj samt glorierne rundt om deres hoveder – et krav, som landet efterkommer. Kravet vækker både bekymring og kritik hos den katolske kirke i Slovakiet. EU fjerner kors fra slovakisk mønt
Sognepræst Massoud Fouroozandeh er født i Iran og blev opdraget som korankyndig muslim. Efter at være flygtet til Danmark konverterede han som voksen til kristendommen. I dag virker han som sognepræst i Odense – men kan som frafalden fra islam ikke længere bo i Vollsmose. Han er sammen med cand.theol. Marianne Søndergaard bogaktuel med Jihad – islams sjette søjle.
Selvom der kommer en artikel, en video og et længere interview ud af aftenens møde med Massoud Fouroozandeh, vil jeg tage lidt forskud på glæderne. Det er min største glæde ved at fotografere: at komme tæt på så mange, så forskelige mennesker. Få af dem ville jeg have oplevet uden mit kamera, der altid hænger om halsen, også i hverdagen. Jeg forstår ikke rigtig folk, som fotograferer blomster og …hmmm …fugle. Det med miraklerne forstår I, når I har set videoen med ham.
