Se omtalen af det første afsnit af den iraelske dokumentar her. Vi er i Belgien, og England denne gang, og i Sverige igen, der er værst allieret med islam af alle. Blandt andre medvirker Douglas Murray, Filip Dewinther Ayaan Hirsi Ali og Theo van Gogh. Se den. Den kommer aldrig på en europæisk TV-kanal. Den svenske kvinde, der er på flugt fra islams mordere og misogyne nazier siger:

Tyske myndigheder ransager Pro Køln

17 kontorer og lejligheder i Köln, Leverkusen og Berlin er raided af politi, skriver Köllner Stadtt Anzeiger.Efter razziaen siger formanden for Pro Köln Markus Wiener, at anklagerene er det rene nonsens. Islam i Europa passer det udmærket: France Muslims Want Rightist Ban, Protection

Among the accused are all five members of the Pro Köln board. In the last four years, they are said to have defrauded the city of a “high five-figure amount”, confirmed the spokesman for the state prosecutor’s office, Ulrich Bremer. Pro Köln rejects the charges.

Police and the state prosecutor’s office are investigating 15 members and sympathisers of the far-right organisation Pro Köln on the charge of organised and professional fraud. From 8 o’clock on Tuesday investigators searched 17 offices and homes of the suspects in Cologne, Leverkusen and Berlin, including the party’s central office on the Heumarkt and the Leverkusen lawyer’s office of the party leader Markus Beisicht. The investigators searched for documents that confirmed the suspected fraud. The police confiscated computers and written documents, as well as invoice receipts. The material is to be examined within the next few days. German Government Launches Raids on Anti-Islam Pro-Deutschland Movement,Razzia bei Rechtspopulisten von Pro Köln.Kassieren, ohne zu debattieren

Norsk politisk TV-propaganda om EDL

I Danmark lykkedes det journalisten Tom Carstensen at lave balanceret journalistik om EDL, både på radio og TV (Hvem er Tommy Robinson og English Defence League? Tom Carstensen i Deadline) Det klarer NRK’s Brennpunkt ikke i denne udsendelse, hvor de sammen ligner Robert Spencer med Osama bin Ladin. De er ganske vist tæt på nogle af hovedpersonerne, men de har fra minut 1 en politisk dagsorden. NRK’ s eksperkommentator en den samme Matthew Collins, der lagde en begejstret tegning af Paul Weston i et fuglebur ud i går. En ekspert med en dagsorden og en syg humor.

Det er ikke journalistik at mene noget, det er journalistik at undersøge, forske og stille spørgsmål. Man skal til Sverige for at finde journalistik, der er så missionerende som dette program. Når man har set det, hvis man orker, står konklusionen tilbage: En voldelig udvikling i Europa på grund af islam, vil blive beskyldt dem, der har advaret og registreret udviklingen. De er meget forskellige og ikke allesammen lige oplyste, men de vil ryge ned i samme gryde. Medierne vil slagte dem og myndighederne vil arrestere dem i den tro, at det vil forhindre deres egne selvinstallerede konflikter. Det vil det ikke, men det varmer så længe. Personligt har jeg svært ved at se, at det at dokumentere et fænomen, i sig selv skulle være ‘hadefuldt.’ Men det er altså NRK’ mening, og mon ikke Stortingets også?

Det er politisk realisme, og mere nedslående kan en forudsigelse ikke være. Fremtiden tilhører ekstremisterne, og europæiske medier har i det store hele valgt politisk side. Der er en mur, der er ved at vælte ned over dem, ingen journalist kan forhindre det, så meget skal de ikke overbedømme deres indflydelse. Denne udsendelse er Breivks arv i norske statsmedier, den havde ikke været mulig uden ham. Frie demokratier er splittede og langsomt opfattende, når de står overfor en totalitær trussel. Det var de i 1933, det var de under den kolde krig, det er vi igen i dag og det er garantien for maksimal fare. En gang hver generation skal det åbenbart ske.

Af Peder Jensen

Jeg har noe nølende svart ja til å besvare en del spørsmål per epost til skribent Simen Sætre. Dette var til å begynne med sagt å være for en enkelt artikkel om meg, men Sætre bestemte seg etterhvert for å skrive en hel bok på norsk om meg og Breiviksaken. I utgangspunktet er jeg ikke særlig glad for dette. Jeg skriver selvsagt fordi jeg har et budskap som jeg gjerne vil ut med så bredt som mulig, men jeg har i mitt privatliv aldri vært spesielt glad for mye oppmerksomhet rundt min person, ikke en gang positiv oppmerksomhet.

Jeg innser imidlertid at dette løpet sannsynligvis er kjørt nå. Etter Breiviksaken er jeg blitt en delvis offentlig person, slik at folk har rett til å få vite i alle fall litt om hvem jeg er og hvordan jeg kom frem til mine meninger.

Simen Sætre har i det minste vært hyggelig nok til å la meg få se enkelte deler av teksten slik at jeg kan fylle på med flere opplysninger eller korrigere påstander som jeg mener er faktisk gale. Jeg er naturlig nok ikke begeistret for alt som står der, men Sætre har tross alt kommet med en etter forholdene noenlunde balansert fremstilling. Jeg kan tenke meg en god del journalister som ville ha gjort en vesentlig verre jobb på dette feltet. Jeg vil gi litt mer detaljerte og utfyllende svar på enkelte spørsmål i Sætres bok enn det jeg har gjort tidligere.

I tillegg til dette arbeidet jeg allerede på min egen bok som omhandler Breiviksaken. Jeg skjønte gradvis i løpet av 2012 at publikum også bør få høre min versjon av saken. Min kommende bok vil være på engelsk, som er mitt arbeidsspråk, og heter Witness to Madness. Jeg skriver ferdig manuset nå i høst. Flere norske forlag er blitt tilbudt boken via agent, men de har alle sammen takket nei. Det har de selvsagt rett til å gjøre, selv om det er noe påfallende at de takker nei til akkurat meg tatt i betraktning av hvor mange bøker som nå gis ut om saken.

I stedet for å drive endeløse forhandlinger med forlag i utlandet for å få min bok utgitt vil jeg selvpublisere den. Den bør være i sirkulasjon, mest sannsynlig både som papirbok og som ebok, en gang tidlig i 2013. Boken vil ha en del stoff om hvordan massemediene oppførte seg i forbindelse med saken pluss min personlige analyse av Breiviks manifest og psykologi, som er betydelig mer omfattende enn det jeg har publisert på internett hittil.

Selv om både Simen Sætres norske og min engelske bok vil inneholde en del opplysninger som ikke er gjort kjent til nå vil jeg imidlertid publisere noe informasjon på internett som er av generell interesse. Jeg har sagt sannheten om alt som har med Breiviksaken å gjøre helt fra begynnelsen av. Det bekrefter norsk politi etter at de gav meg en behandling som jeg mener var lovstridig. Jeg skal komme tilbake til dette i en seinere post.

Da fotoer av Anders Behring Breivik begynte å dukke opp i massemediene etter hans massakre sa det meg ingenting, av den enkle grunn at jeg aldri noensinne hadde sett hans ansikt før i hele mitt liv. I utgangspunktet ringte det heller ingen bjelle hos meg da navnet hans ble nevnt. Først dagen etter terrorangrepene, den 23. juli 2011, husket jeg at jeg hadde mottatt en liten håndfull eposter fra denne personen lenge før angrepene fant sted.

Grunnen til at jeg omsider kom på dette var at nettsiden Document.no i mellomtiden hadde publisert samtlige leserkommentarer som Breivik hadde postet der. Jeg kjente igjen et par av disse kommentarene og husket til min skrekk at Breivik på et tidspunkt hadde forsøkt å ta kontakt med meg der.

Det har vært mye (feil)fokus på anonymitet på internett etter Breiviks terrorangrep, men faktum er at på Document.no så skrev ABB kommentarer under sitt fulle og egentlige navn. Som daværende sjef for Politiets sikkerhetstjeneste (PST) Janne Kristiansen ganske riktig har påpekt så skrev han heller ikke noen spesielt voldelige eller ekstreme kommentarer der. Jeg hadde aldri svart ham dersom det hadde vært tilfellet.

Den eneste formen for svært indirekte kontakt jeg noensinne har hatt med Breivik er at vi begge var blant mange mennesker som postet leserkommentarer på Document.no, jeg under pseudonymet Fjordman. Min epostadresse var ikke offentlig tilgjengelig, men Breivik postet sin egen i en av kommentarene der. Jeg nølte litt, men tenkte at jeg for høflighets skyld kunne svare, ironisk nok fordi han fremstod som harmløs. Han tok kontakt via Document.no i september 2009. Den siste eposten fra ham fikk jeg tidlig i 2010. Jeg utvekslet ikke mange eposter med ham fordi jeg fant ham nokså uinteressant. Det totale antallet eposter jeg skrev til ham var fire, hvorav ingen var lengre enn et par setninger og det mest ekstreme jeg sa var at jeg ikke bruker Facebook.

Jeg har aldri løyet om disse epostene eller skjult eksistensen av dem. Jeg diskuterte det som står i dem med advokat Trygve Staff før mitt første møte med politiet. Han var beroliget over det temmelig harmløse innholdet. Det står ikke noe der som kunne skade meg i kriminell forstand, ingenting om bomber, skyting eller slike ting.

Breiviks eposter fremstod ikke som spesielt eksplosive på hverken den ene eller den andre måten. Sommeren 2011 hadde jeg som nevnt allerede glemt å ha mottatt dem. De gjorde med andre ord ikke noe stort inntrykk. Jeg trykket dem ut og gav dem til politiet. Jeg har også vist dem til et par personlige venner i ettertid når vi har drøftet om jeg skal publisere dem i sin helhet bare for å avmystifisere dem. De fant epostene nokså upåfallende.

Journalist Kjetil Stormark publiserte høsten 2012 en bok basert på tusenvis av Breiviks private eposter fra flere av (men ikke alle) hans epostkontoer til en lang rekke mennesker som sikkert ikke har gjort noe kriminelt overhodet. Det hevdes at man har forsøkt å anonymisere disse personene og delt innholdet av epostene med politiet, men jeg synes likevel det er etisk betenkelig å publisere store mengder private eposter på denne måten, spesielt siden forfatteren selv åpent innrømmer at materialet er blitt fremskaffet ulovlig via en gruppe hackere.

Jeg registrerer imidlertid at blant annet aviskommentator Astrid Meland vurderte dem som “massemorderens gørrkjedelige eposter”. Dette bildet sammenfaller ganske godt med den lille håndfull av eposter som jeg selv mottok fra Breivik. Han fremstod aldri som voldelig i disse, noe også norsk politi var enig i etter å ha lest dem.

Når ikke sikkerhetstjenestene, som er profesjonelle ansatt spesifikt for å finne slike personer før de gjør skade, ikke klarte å avdekke ham så kan jeg ikke se hvordan enslige ubetalte amatører som aldri hadde møtt ham skal kunne lastes fordi de ikke er synske tankelesere. Breivik er en forskrudd person, men han må åpenbart ha vært ganske dyktig til å skjule sine voldelige hensikter overfor omgivelsene. Det eneste mulige unntaket er en telefonsamtale til et regjeringskontor i Oslo våren 2011 der en mann visstnok snakket om å skyte AUF-ere og hvor mye han hatet regjeringen. Merkelig nok ble denne samtalen lite fokusert på under rettssaken mot Breivik.

Breivik deltok seint i 2009 på et møte i Documents venner, med kretsen bak nettsiden Document.no. Jeg deltok ikke der da jeg nesten aldri tok del i slike møter som Fjordman innenfor Norges grenser, og relativt sjelden selv i andre land. Ut ifra referatene til dem som var der høres det ut som om Breivik fremstod som veldig isolert, en person som hadde et sterkt urealistisk selvbilde og som ingen egentlig tok særlig seriøst. Et øyenvitne betegnet ham som “den lille gutten rundt middagsbordet, han som ikke blir hørt eller helt tatt på alvor når han snakker”.

Det var imidlertid ingen av dem som var til stede der som oppfattet Breivik som spesielt voldelig eller farlig, snarere som en forholdsvis uinteressant og litt småkjedelig person med et oppblåst ego. De fleste mennesker som har et oppblåst ego vil derimot ikke bombe regjeringskvartalet eller skyte dusinvis av tenåringer, heldigvis.

Dette var også førsteinntrykket jeg fikk av ham via epost. Da jeg leste de få epostene fra ham tenkte jeg ikke “Dette er en potensiell terrorist”, jeg tenkte heller at dette var en person med et urealistisk selvbilde preget av luftslott om å starte aviser og lignende. Han slo meg heller ikke som en person med noe stort intellekt eller betydelige skriveferdigheter. Jeg oppfattet Breivik som en relativt harmløs, men litt småkjedelig person med et oppblåst ego som ikke hadde noe fornuftig å bidra med. Jeg var derfor høflig avvisende. Faktisk svarte jeg kort og godt ikke på et par av hans eposter. Men jeg sa aldri noe direkte sårende eller negativt til ham, jeg sa bare minst mulig. Etter mitt syn avviste jeg altså Breivik på en relativt høflig og mild måte, men jeg avviste ham.

Anders Behring Breivik påsto under rettssaken at “Jeg har aldri blitt avvist av noen i hele mitt liv. Jeg brøt med et hip-hop-miljø når jeg var 15 år, men bortsett fra det har jeg aldri blitt avvist”.

Denne påstanden kan umulig være riktig. Tvert imot fremstår Breivik som en person som er blitt avvist igjen og igjen i store deler av sitt liv, noe som må ha såret stoltheten til en såpass selvsentrert mann og muligens ha gitt næring til hevntanker av ulike slag, både mot enkeltpersoner og samfunnet generelt sett.

I intervjuet med avisen VG da jeg stod frem i august 2011 sammenlignet jeg Anders Behring Breivik med en støvsugerselger. Jeg siktet da til hans mangel på karisma. Sett i ettertid tror jeg at jeg var for snill med ham da jeg sa dette.

Fortsæt med at læse “Fjordman og Breiviks eposter”

Jeffrey Scott “Jeff” Buckley (November 17, 1966 – May 29, 1997)
Fortsæt med at læse “Just Like A Woman”

Ole Nydahl er verdenskendt. Det interessante i denne forbindelse er, at han langt tidligere end næsten alle andre Danmark advarede mod islam i umisforståelige vendinger. Det har naturligvis givet ham prædikatet ‘hadefuld islamofob’, men det falder på sin egen urimelighed, når man ser denne venlige, milde mand, der synes at hvile fuldstændigt i sig selv og aldrig i den islamkritik jeg har hørt af ham, har været emotionel eller ubalanceret. I dette interview falder der kun to replikker om islam, min. 4:29 og 7:34, men man kan med fordel læse videre her i nogle åbenhjertige interviews og artikler: Buddha møder Holger Danske, Lama Ole Nydahl om forholdet til islam: “… dem de vil stille først mod muren, det er os.”, Buddhas kriger, DR P1: Lama Ole Nydahl: »De hader os, mange af dem. De kan virkelig ikke li’ os«

Tommy Robinson, Kevin Caroll og Paul Weston anholdt og fængslet

Det er meget forvirrende signaler der kommer fra England. Jeg får at vide, at Robinson skal være fængslet til januar. Der gættes på, at de skal have en ‘criminal record’, så de ikke kan stille op i valg. Robinson er anklaget for at have rejst ind i USA 9/11 på falske papirer, hvad der burde være amerikanernes hovedpine, hvis det har noget på sig. Også Kevin Caroll er fængslet. Det lugter af et velovervejet politisk raid mod EDL, British Freedom og lovlig politisk virksomhed.

Tommy Robinson has been remanded in prison for the alleged crime of entering America illegally, so extradition to the USA is very much a possibility.Tommy has been denied any help with legal aid, with Tommy having his accounts frozen he has no access to any monies for legal representation so we need your help! We need to try and raise enough funds to help Tommy legally as it would seem that those in charge of our judicial system are intent on removing any help he can call upon to help his defence. They want him removed from the United Kingdom Of Great Britain to face a court in America.Tommy Robinson On RemandEDL Leader Tommy Robinson Faces Trial for Passport Allegation after 9/11 US Speech , The Takedown of the EDL Make no mistake about it: there will be more arrests. The crackdown is just beginning.

I have just received an urgent telephone call from British Freedom leader Paul Weston who has been arrested outside Wormwood Scrubs Prison. Speaking from the back of a police van being driven to an unknown destination, Paul hurriedly informed me that he and a friend had travelled to the prison in West London this evening with the aim of visiting Tommy Robinson, or at least assuring themselves of his well-being.

Speaking through a glass panel they had asked officers at the prison to confirm that Tommy was being held there, but they refused to provide this information, citing the ‘Data Protection Act’. Paul and his friend again demanded to know where Tommy was being held, and at that point both were charged with breach of the peace, arrested and bundled into the police van. Our conversation was cut off with Paul loudly remonstrating to an unidentified individual, “take your hands off me!”We will update you on the situation as it unfolds. Paul Weston Arrested Outside Wormwood Scrubs – Statement by the Met Police.

“Antiracisterne” i Hope Not Hate har lidt svært ved at styre deres begejstring: The leader of the EDL’s political wing, the British Freedom Party’s Paul Weston, has this evening been arrested outside of Wormwood Scrubs . We are amused. Lennon is being held in Wandsworth Prison!

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

”The past is never dead. It´s not even past.” Det förgångna dör aldrig. Det är inte ens förgånget. Orden är den amerikanske författaren William Faulkners (1897-1962). Han skrev dem 1951. Tjugofem år senare skriver den östtyska författarinnan Christa Wolf (1929-2011) samma sak i sin bok ”Kindheitsmuster” (Barndomsmönster):

”Das Vergangene ist nicht tot, es ist nicht einmal vergangen.”

Sextioett år senare. Sverige 2012. Orden är smärtsamt sanna. Vi intalar oss att vi lever i en demokrati som kännetecknas av ”öppenhet” och ”tolerans”, ”frihet” och ”rättvisa”. Men orden och språket är utsatta för förräderi. Det finns ord som inte får uttalas, frågor som inte får ställas. Politiker och journalister förvisar allt fler ord till en tabubelagd zon. De devalverar våra ord och ger dem nya innebörder som ska föreställa vara positivt laddade men som klingar ihåligt och falskt i mötet med verkligheten. Vid yttrandefrihetens gränser vaktar självutnämnda vakthundar med dreglande käftar, beredda att slita vem som helst i stycken som överträder deras egna godtyckliga gränser.

Ibland tänker jag på de vakter som dygnet runt stod utposterade i Berlinmurens vakttorn  med order att skjuta ihjäl alla som försökte fly från DDR-diktaturen. De lyckades mörda mellan 136 och drygt 200 personer, siffrorna är osäkra. Innan muren byggdes 1961 hade 2,7 miljoner östtyskar flytt till Väst. I DDR kallades muren ”den antifascistiska skyddsvallen”, ett exempel på hur ord kan användas för att vilseleda. Var vakterna övertygade om att de försvarade ”demokrati” och ”frihet”? Ansåg de sig vara förvaltare av ett moraliskt imperativ till förmån för den välsignelsebringande kommunismen? Eller var vakttjänsten bara ett jobb som andra?

Även DDR hade en lag om yttrandefrihet

Genom hela historien har orden och språket varit ett av maktens effektivaste medel för indoktrinering och styrning av folket. Även i DDR var yttrandefrihet inskriven i lagen. I DDR:s författning paragraf 27 stadgades att varje medborgare hade rätt att ”fritt och offentligt yttra sin åsikt”. Men i paragraf 220 i samma lag stod att ”angrepp på det politiska systemet”, ”fientlig hets” och ”störande av ordningen” inte tolererades. Journalisterna gick i diktaturens ledband och utsattes för repressiva åtgärder om de inte förhöll sig ”ideologiskt pålitliga”. Det ledde naturligtvis till en långtgående självcensur, en ”sax i huvudet” på journalisterna, som klippte bort allt som inte var ideologiskt önskvärt.

”Via telefon och telegram förmedlades dagligen rekommendationer till redaktionerna både när det gällde språkbruk, vilka ord som skulle användas, vilka ämnen som skulle prioriteras och vilka som skulle uteslutas” skriver professor Birgitta Almgren i ”Inte bara Stasi… Relationer Sverige-DDR 1949-1990”.

Åsiktsfascismens vakthundar håller vakt

Yttrandefrihetens vakthundar i dagens Sverige – kontra vakterna i Berlinmurens vakttorn. De svenska regeringarna, både de socialdemokratiska och den borgerliga, och hela det svenska kulturlivet hade ytterst intima förbindelser med diktaturen DDR under hela dess existens 1949-1990. DDR:s skolsystem, ”ett av de progressivaste och modernaste”, var förebild för den svenska grundskolan. Det är tjugotre år sedan Sovjetunionen, DDR, Nicolae Ceaușescus diktatur i Rumänien och världskommunismen kollapsade. Men Sveriges intima mellanhavande med DDR-diktaturen har aldrig dött. Stanken från DDR vilar fortfarande tung över Sverige.

Åsiktsfascismens vakthundar håller fortfarande vakt. De morrar, gläfser, visar tänderna och hugger. De sliter med en tung uppgift – att bekämpa verkligheten och säkra sitt eget formuleringsprivilegium. Med raseri och oro ser de på yttrandefrihetens utveckling i Sverige där snart sagt vem som helst som har tillgång till Internet häver upp sin röst och sticker hål på den statliga doktrinens propagandalögner. Utvecklingen håller på att beröva vakthundarna något som de trodde sig ha monopol på för evig tid: rätten att avgöra vilka tankar och ord som är legitima och vilka som får göra sina röster hörda i den allmänna debatten. Den rätten är de beredda att slåss för med vilka medel som helst. Jag upprepar: vilka medel som helst. Vakthundarnas hotfulla morranden ligger som en dov ljudmatta över det offentliga rummet.

Det ger dem ångest. De trappar upp.

I enstaka ögonblick av klarhet inser de möjligen att de håller på att tappa greppet. Att loppet är kört. Det ger dem ångest. De trappar upp. Det är då de stänger kommentarsfälten. Det är då de rasar i media över ”rasistisk problemformulering”. Det är strävsamma tider för mångkulturalismens totalitära blodhundar. De känner vittringen av rasism överallt.

När SVT Agenda i partledardebatten den 7 oktober ställde frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” gick drevet bland vakthundarna omedelbart igång. Nu blev det inte en debatt om invandringspolitik utan istället en tävling i medmänsklighet, där sju partiledare som abonnerar på begreppet gaddade ihop sig mot den åttonde, Omänsklige – se senaste krönikan ”De medmänskliga”. Men bara att frågan över huvud taget ställdes utlöste galopperande härdsmälta hos den politiskt korrekta monopolistiska elit som nu med fasa känner skälvningarna ända upp på övre däck när deras ideologiska elfenbenstorn skakar i sina grundvalar. Verklighetsfrämlingarnas bastioner håller på att krackelera och desperationen stiger.

”Det som sker är en icke-fråga för eliten. De springer omkring som blinda möss på Titanics promenaddäck och kvider fartygets lov” skriver en vän i ett mail.

Vem avgör vad som får sägas?

För vakthunden Anna-Lena Lodenius, ”expert på främlingsfientlighet”, är frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” ”ofattbar”. Den får inte ens ställas. Lodenius skriver på SVT Debatt:

”Hur mycket invandring tål Sverige?” En smått ofattbar fråga att ställa i en partiledardebatt. Frågan, som den formulerades av Agendas Mats Knutson i SVT i söndags (7/10), förutsätter att invandring är en belastning. Den senaste partiledardebatten i Agenda visade en pågående trend. Allt fler journalister verkar oreflekterat tycka att gruppfördomar om invandrare och minoritetsgrupper är en legitim utgångspunkt för offentlig debatt. Åsikterna bemöts förstås – men slutintrycket blir ändå en förskjutning av vad som får sägas i det offentliga samtalet.”

Här avslöjar Anna-Lena Lodenius sin totalitära agenda så det ryker. ”En förskjutning av vad som får sägas i det offentliga samtalet”? Får sägas? Vem avgör vad vem ”får säga” i det offentliga samtalet? Anna-Lena Lodenius?

”Invandringen har blivit en oerhört laddad fråga i vår tid. Det beror delvis på att främlingsfientliga och rasistiska grupper till stor del fått sätta agendan” påstår Anna-Lena Lodenius. Verkligen? Här glappar det rejält i verklighetskontakten, som alltid hos dessa dreglande vakthundar. I själva verket har konsensusförlamade massinvandringsanhängare bland politiker och journalister helt utan folklig förankring fått sätta agendan i fyra decennier. De har kunnat göra det ostörda av allmän debatt eftersom de har kallat alla med avvikande åsikter för ”rasister”.

Vakthunden Karin Pettersson får upp vittringen

Vakthunden Karin Pettersson,  politisk chefredaktör på Aftonbladet, vill inte vara sämre. Hon dreglar, hon hakar på, nu har hon fått upp vittringen:

”Förra söndagen ställde SVT:s ­”Agenda” frågan: ”Hur mycket invandring tål ­Sverige” i sin stora partiledardebatt. Det sker en snabb förskjutning nu. 1 857 549 personer i Sverige är antingen födda utomlands, eller har två föräldrar som är det. Det är en femtedel av Sveriges befolkning. Denna grupp människor bestående av personer med olika bakgrund, har Sveriges ledande samhällsprogram nu valt att beskriva som ett problem” gläfser Karin Pettersson och hävdar att ”Sverigedemokraterna håller på att tippa hela samhällsdebatten.”

Förbjudet att fråga hur mycket invandring Sverige tål

Det finns alltså frågor som inte får ställas i Sverige. Man får inte ifrågasätta Europas mest extrema invandringspolitik. Man får framför allt inte ställa kvantifierande frågor av typen ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Det är den farligaste frågan av alla, för den utgår från att det finns en gräns. Det är just den frågan som både politiker och journalister skyr som pesten, och de har sina skäl. Dels antyder frågan att invandringen är något annat än en renodlad välsignelse för Sverige. För vakthundarna är det en direkt kruppframkallande tanke. Dels inrymmer den den hisnande tanken att Sveriges resurser inte är oändliga. Någon gräns får inte existera, Sverige ska vara ett gränslöst land som bär hela jordens befolkning (sju miljarder). Det finns inga problem, det finns bara utmaningar. Säg till en vakthund med vänsteragenda att Sverige inte kan hjälpa hela världen och se chockeffekten i hans eller hennes ögon, strax innan det reflexmässiga hatet vräks över dig.

Den som ids kan höra Karin Pettersson gläfsa och tugga på sitt gummiben i ett inslag i SR Studio Ett.  Hon anser på fullt allvar att det är hon som har rätt att bestämma vilka frågor som ska diskuteras i Sverige och också hur frågorna ska diskuteras. Vem har inbillat henne det? Hon får svar på gläfset av en förbannad Eva Landahl, ansvarig för partiledardebatten i SVT Agenda.

”Tvingades” flytta från mångkulturella Tensta

Johanna Langhorst är en flitig vakthund i den radikalfeministiska ytterfåran.  Hon drar sig fram som radioproducent och har tillsammans med en annan radikalfeminist, Maria ”Bitterfittan” Sveland,  gjort radioserien ”Heliga familjen” om vilket helvete det är att leva med man och barn.

Johanna Langhorst har annars gjort sig känd för att hon och hennes familj ”tvingades mot sin vilja” att flytta ifrån Tensta, en mångkulturberikad förort utanför Stockholm, sedan den äldste sonen blivit rånad två gånger och inte längre vågade gå hem från tunnelbanan.

Varför inte ett fackeltåg till förmån för rånarna?

Vilka slutsatser drog Johanna Langhorst av den ”påtvingade” flytten? I ett inlägg präglat av svårslaget hyckleri skriver hon i Svenska Dagbladet den 16 maj 2010:

”Utanförskap uppstår inte av sig själv. Att somliga blir utanför beror på att andra stänger dem ute. Den resurstarka svenska medelklassen ägnar sig åt att skydda sina privilegier och sprida skräck, förakt och fördomar om miljonprogrammen och dess invånare. Fördomar som gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena.

Sedan skyddar hon sina medelklassprivilegier och flyttar från Tensta. Signaturen Mikojan skriver på Flashback:

”Att Langhorst flyttade från Tensta bara för att sonen rånades några gånger gör henne till en klockren rasist. Hon lämnade de invandrade ungdomarna i Tensta åt sitt öde. Istället, som den goda twittervänster hon är, skulle hon förstås ha samlat ihop till ett rejält fackeltåg för de missförstådda unga rånarna.”

”Problem med invandring är en rasistisk problemformulering”

Nu har Johanna Langhorst fått ett nytt svårartat hycklerianfall. I gårdagens SR ”Medierna”  (tidskod 14:19) angriper hon programmet för ”en rasistisk problemformulering” i deras reportage om partiledardebatten i SVT Agenda förra lördagen, den 13 oktober.  På twitter har omdömena varierat från ”det äckliga lilla programmet” till ”ett vidrigt inslag”. Om man pekar ut en grupp som problematisk är man rasistisk, anser vakthunden Johanna Langhorst:

”Jag tycker inte det är okej att använda en rasistisk problemformulering i svensk media idag. Och, liksom, Sveriges Radio har skrivit en policy där man, liksom, säger att man absolut inte ska göra sånt” säger hon. Hon ger sin allranådigaste tillåtelse till att prata om fattigdom och segregation. ”Men det har ingenting med invandring att göra, det har klassmässiga orsaker.”

Inte heller de invällande skarorna av analfabeter är något problem för Johanna Langhorst. ”Det är ju människor det handlar om. Det finns säkert en väldig massa människor i gruppen analfabeter som klarar sig bra ändå, som kan ta städjobb.”

”Den yttersta vänstern har aldrig kommit över kommunismen”

”När minnet av Sovjetunionen bleknar blir de kommunistiska idéerna förföriska igen. När maoismen, de röda khmererna och den sydamerikanska gerillan är glömda, då blomstrar Third World-ismen. Ideologier dör aldrig, de går bara igenom en metamorfos och föds på nytt i ny form just när man tror att de för alltid är begravda. Den yttersta vänstern har aldrig kommit över kommunismen, den visar än en gång att dess sanna passion inte är frihet, utan slaveri i namn av rättvisa” skriver den franske filosofen Pascal Bruckner i ”The Tyranny of Guilt”.

”Den antifascistiska skyddsvallen” var inte bara DDR:s glorifierande beteckning på den numera rivna Berlinmuren. Vakthundarna bär den inom sig. Den delar deras värld och deras psyken i två halvor, en svart och en vit. En god och en ond. Något däremellan finns inte. Deras tanke- och känsloliv är ohjälpligt splittrat.  Berusade av omnipotens tillskriver de sig själva rätten att utöva makt över andra människor.

Helle Klein är en vandrande inkvisitionsdomstol

Helle Klein är inte bara vakthund. Hon är en vandrande inkvisitionsdomstol som har utsett sig själv till överstedomare, en hatets prästinna som tar sig rätten att anställa förhör med och avkunna enväldiga domar mot dem som inte tycker som hon. På Helle Kleins meritlista står att hon har varit ledarskribent på Aftonbladet, är prästvigd, har fått sparken från Kyrkans Tidning och tillsammans med prästen Ewa Lindqvist Hotz driver den extremt islamflirtande sajten Seglora smedja. Den finansieras av Stockholms stift, det vill säga medlemmar i Svenska kyrkan, och uppges vara ”mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle”.

I själva verket är den en kyrkofinansierad mötesplats för översitteri, totalitär mångkulturalism och hat. Helle Klein har tidigare bland annat upplåtit utrymme åt den dömde terroristen Munir Awads  svärmor Helena Benaouda att skriva om hur fantastisk den muslimske mannen är. Munir Awad dömdes i juni till tolv års fängelse för ett planerat terrordåd mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn.

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Vakthundarna”

Génération Identitaire er ‘højreorienterede’, de er nationalt sindede – noget der kun synes tilladt udenfor Europa – og de er til en vis grad intellektuelle. Filmen ovenfor er deres verdensbillede (fransk, lang, utekstet). Præsident Hollande kan ikke forbyde dem, lige så lidt som han kan forbyde tanker eller følelser. De er et symptom, ikke en årsag. Årsagen er Hollande selv, Chirac, Sarkozy, Amnestys og SOS Racismes. I et land hvor allerede over 20 % stemmer Front National, kommer de til at løbe efter deres egen skygge, alt imens de mere og mere mister indflydelse på udviklingen. Kun i det svenske spejlkabinet jager de mere flygtige, politiske spøgelser.

Nationalfølelse – nationalisme, som det hedder i Sverige – er interessant. Alle har følelser for deres land, men i årtier har vi villet tabuisere dette irrationale, fordi vi gav det skylden for alt ondt, men det forsvinder ikke, fordi vi vedtager at det ikke findes. Jeg er opvokset med en naturlig, balanceret nationalfølelse, inden den blev tabuiseret af 70 ernes venstrefløjsidéer. Dannebrog og salmer, litteraturen og afsmagen for totalitarisme. Jeg har ingen problemer med den, den er ikke chauvin og dertil har jeg været kosmopolit fra barnsben. Jeg havde rejst og boet i hele verden, inden Thorning havde været på Mallorca.

Men dette land, – “det her land”, som det hedder – som er en af verdens ældste nationalstater, er mine forfædres og mine efterkommmeres. Min slægtsbog går tilbage til 1500-tallet, og det er vores lille plet på jorden. Sådan er det, og man skal tage dette helt alvorligt.

Der er ingen generation, der har mandat til at forære det bort i større portioner, og hvis de alligevel insisterer, er de mine naturlige fjender, og jeg vil bekæmpe dem til enhver tid med lovlige midler, og hvis de ikke rækker, må jeg jo overveje de ulovlige. Akkurat som mine forældrene forholdt sig til nazister, deres kollaboratører og Vilhelm Buhl.

Nationalfølelse og landsforrædderi er levende begreber, man gør uklogt i at ignorere. Ikke blot i min forestillingsverden, men ude på gaderne hver dag. Der er ikke en politibetjent, en skolelærer, en socialrådgiver, der ikke er blevet konfronteret af landsfjendtlighed i deres dagligdag. Derfor må jeg advare politikerne: I slipper ikke gratis med pension og ordener, hvis i fremturer med at sende os ud i konflikt med jeres importerede fjender af mig. Det der rammer den befolkning, I skulle tjene, vil ramme jer selv, og sådan bør det være. Erklærer nogen mig krig, er jeg naturligvis i krig med dem. Man kan ikke angribe mig, selv pr stedfortræder, og regne med, at jeg ikke slår tilbage. Jeg er fredelig, men jeg er ikke indolent. Må jeg bevæbne mig, fordi politikerne har gjort det nødvendigt og staten ikke længere kan beskytte min person, gør jeg det naturligvis. Jeg har mit revir.

Det var også en del Breiviks forkrøblede ræsonnement bag hans hovedløse og monstrøse forbrydelse, selvom hans egentlige grunde var perverteret psykologiske, ikke politiske. Men desværre var rationalet ikke helt hentet ud af den tomme luft, og få har turdet indse det. Sørine Godtfredsen turde sidste år. Gid der var blevet lyttet til hende.

Sverige vil havne i borgerkrig i dette århundrede. Hvis ikke vil det skyldes et nådigt lykketræf. Alt er lagt tilrette, det er blot ikke modnet. En svensk officer gjorde den iagttagelse for adskillige år siden. Norge og Danmark kan endnu undgå det, men kun hvis deres parlamenter indser faren i tide. Og faren er, at mennesker har følelser for deres land, og at vi har importeret en fascistoid, politisk herrefolksideologi, der vil udfordre os i det land, der er vores historiske arv. Det er formlen på konflikt og blodsudgydelse, og enhver der er nede i detaljerne har set, at den allerede kører. Jeg er nede i mange detaljer, der som regel ikke kommer på bloggen alene af den grund, at et par øjne ikke overkommer dem på 24 timer.

Når jeg derfor af og til kalder svenske politikere for ‘forbrydere’, er det ganske vist præmaturt, men ud fra detaljerne og prognosen velbegrundet. Jeg lever alligevel ikke længe nok, til at se forbrydelsen fuldbyrdet, så jeg er nødt til at spytte ud af min overbevisning mens tid er. Svenskerne har oparbejdet en tradition siden 1986, at myrde toppolitikere og true resten, så de må leve i angst for deres egne vælgere. Vi kan kun have set begyndelsen.

Jeg har ikke noget imod at blive modsagt hvad angår en kommende borgerkrig i Sverige, men kun af folk der er lige så godt eller bedre inde i substansen, end jeg selv er. Den almindelige dusin-opinion er mig fløjtende ligegyldig. Det er på Facebook, den palaver foregår, og den klub er jeg heller ikke medlem af. Vil danske politikere også være forbrydere, skal de studere de svenske detajler og tænke sig om en ekstra gang.

Der har været skudt på Malmøs borgmester, og han lever i et fort. Enhver svensk statsminister er et potentielt mål for attentat. Det er ikke fra psykiatriske patienter, men fra ræsonnerede svenskere, der betragter ham ligesom jeg, men er anderledes håndgribelige, for naturligvis er Bildt, Persson, Sahlin og Reinfeldt landssvigere ud fra enhver definition af begrebet. De agerede for udenlandske interesser frem for svenske. At de alligevel var demokratisk valgte, er deres eneste, tynde lændeklæde, der ikke slører resultaterne af deres handlinger. Enhver svensker der har lidt under dem, har en personlig høne at plukke med dem. Sådan er det i dag, og sådan vil fremtiden være for dem, og SÄPO skal bruge mange flere livvagter. De får aldrig mere fred i Sverige, Palme var kun Hors d’œuvren.

Få uger inden attentatet på Anna Lindh, skrev jeg til Jan Milld, at jeg frygtede for nye politiske drab i Sverige. Det gør jeg stadig. “I’ve seen the future, brother…..things are gonna slide in all directions”. Hør endelig mere her Leonard Cohen | London Live concert

A day after French far-right extremists stormed a mosque in the town of Poitiers, anti-racism campaigners called on France’s authorities on Sunday to take action against groups who “promote hatred” and “seek to divide” the country.Anti-racism organisations in France are demanding the government launch a swift crackdown against far-right groups, following the storming of a mosque in the west of the country.France’s racism watchdogs demand action after mosque stormed

When the Rev. Alain Krauth preached to his dwindling flock at Mass last Sunday, the subject was real estate. But it was also Christian charity, tolerance and, indirectly, the gnawing malaise in France over an increasingly visible Muslim minority.The issue was Saint-Eloi’s, a graceless 1950s-vintage church on the edge of this declining French city 150 miles south of Paris. With six churches to maintain and fewer faithful every year, Roman Catholic authorities decided they could no longer afford Saint-Eloi’s. It must be sold, Krauth lamented, and if one of the prospective buyers is a peaceful Muslim association looking for a new mosque, then so be it.

“If moderate Muslims buy Saint-Eloi’s, we can only be happy that the Muslims of Vierzon are able to celebrate their religion,” he said in an interview explaining his sermon. “If on the other hand they were extremists, that would be another question, knowing that there are extremists in all religions.”

But Krauth’s open-mindedness was not shared by all. After an item in the local newspaper, Le Berry Republicain, the murmurs began. Cafe conversations proliferated. Krauth said he got a dozen calls. Some were polite, others not. His office received about 20 e-mails. Some commended him; others asked how he could betray a place of Christian worship to the Muslims. In France, tensions flare over proposed sale of church to Muslim group

Brian Lilley sits down with former US Ambassador to the UN John Bolton for an exclusive interview on the consequences of a second Obama term.

Nederlagets helte

Jeg bor ikke så langt fra Rosenborg Slot. Christian IV byggede det, han boede der helst og han døde der i vinterstuen 1648. Jeg kommer der ikke så tit, som jeg burde, men jeg ser blandt turisterne københavnere med en hengivenhed, der næsten minder mig om de gamle, sortklædte romerske damer, jeg har mødt ved Augustus alter for Pax Romana, Ara Pacis, til trods for at Christian Firtals bedrifter hverken var fred i århundreder eller velstand, men snarere krig, tilsætning og ruin.

Han byggede, drak og horede og fik treogtyve børn med koner og elskerinder, drog os inde i krige og til slut til freden ved Brømsebro, hvor den danske dominans i Norden ophørte, og alligevel elsker vi ham. Måske fordi han er nederlagets helt, som er vores eget selvbilledes sidste tilflugt i lommeformat. Vi der ikke byggede byer.

Jeg var der i går og tog nogle fotos: Hans skrivebord, vinterstuen hvor han boede og døde i 1648 og riddersalen på anden sal, som er lystslottets paraderum, der minder os om hvor store vi var, og hvor små vi nu er. Vi er så små, at vi må puste os op (Anders Fogh) eller lade os invadere af fjendtligsindede folkestammer (lands-luskefisene Thorning, Nyrop, Helweg, Jelved, Vestager, Søvndal, Gammeltoft Hansen og Enhedskommunisterne), og uddelegere vores sidste magt til Bryssel for at flagellere os selv.

Halvér antallet af Foketingsmedlemmer, når de alligevel ikke vil magte mere en 40 % af fordums magt, som sukker-tobaks og -fedtskat. Så er der alligevel mere format over at satse på at drikke som en svamp, tabe det halve land, bygge nogle vidunderlige huse og byer og få 23 børn. Vi har ikke set noget, der bare dufter af det siden Per Hækkerup døde i 1979 for bare artige, akademiske vinkelskrivere, og der er ingen andre der gider høre på dem, end dem der får penge for det. Renæssance-mennesker kommer ikke frem i verden længere. Personligt sprang jeg hele sidste valgkamp over, og gik hen og stemte på dem, jeg har stemt på i elleve år. Er de andre mere flittige, behøver vi slet ikke noget folketing mere, så sandt som folket også er ved at blive en konstruktion.

Selv om hans regeringstid var præget af militære nederlag og økonomisk tilbagegang, fremstår Christian 4. som en af de mest fremtrædende, elskede og beundrede konger i rækken. Det skyldes ikke mindst de mange byer, han anlagde: Christianshavn, Christianstad i Skåne og Christianopel i Blekinge, Christiania (Oslo), Kongsberg og Christianssand (Kristiansand) i Norge og Glückstadt i Holsten. Byerne var anlagt efter renæssancetidens idealer: gaderne ligger vinkelret på hinanden. I København efterlod han mange smukke bygningsværker som Børsen, Holmens Kirke, Rosenborg slot, Regensen, Trinitatis Kirke med Rundetårn, der var indrettet som observatorium og udført i røde og gule mursten, (oldenborgernes egne farver), Nyboder, Proviantgården, Tøjhuset og Kongens Bryghus. Desuden lod han Frederiksborg Slot ved Hillerød ombygge til et smukt renæssanceslot. Dermed blev Christian 4. utvivlsomt den største bygherre i Norden. Christian 4.(klik fotos f. helskærm)

Indvandrerkvinder aborterer pigefostre i Sverige

Danske kvinder vælger at rejse til udlandet for at få foretaget abort, hvis de er utilfredse med barnets køn. Og abortturismen finder sted fra Danmark hvert år, bekræfter flere kilder over for DR.Det er nemlig muligt at få barnets køn at vide ved en scanning efter 14. uge i Danmark. Er man utilfreds med kønnet, kan man uden yderligere forklaring få foretaget en abort i Sverige indtil den 18. graviditetsuge. Danske kvinder rejser til Sverige som abort-turister

‘Danske’ og ‘danske’. Hvis man et øjeblik kan se bort fra det modbydelige i at myrde sunde fostre, fordi de har det forkerte køn, så er det slående at man i feminismens hellige hjemland medvirker til at abortere pigefostre fra indvandrerkvinder i Norge og Danmark, der intimideres af deres mænd til at føde drengebørn. Det er hykleriets svenske apoteose. For selvom medierne og lægerne af natur er diskrete – alternativt løgnagtige, – er det ikke nogen hemmelighed, hvem det hovedsageligt drejer sig om. Sundhedsmyndighederne kunne minutiøst registrere, hvem der aborterer sunde pigefostre efter 14. uge med tynde undskyldninger hvis de ville, men det vil de åbenbart helst ikke:

Jeg er ikke i tvivl om, at der blandt visse kulturer er et meget stort pres på kvinden for, at hun skal føde en dreng. Den kønssortering er danske klinikker med til at legitimere ved at oplyse barnets køn allerede i 14. uge, siger lægen Vibeke Manniche.

Jeg husker to år tilbage, når nu journalistfaget kvier sig ved det:

Rogne og jordmor Sara Kahsay sier at praksisen nok er vanligere blant kulturer der det er spesielt viktig å få guttebabyer. Kahsay sier det ikke er uvanlig for henne å få telefoner fra kvinner som svært tidlig vil vite kjønnet på barnet de bærer på. Tar jenteabort i Sverige, Norske kvinner tar jenteabort i Sverige

Det Radikale Venstre mener, at “abortturisme er forfærdeligt”. Forfærdeligheden kan de diskutere indenfor deres egen, sluttede kreds af madammer m/k. De blev jo født allesammen, men i dagens mere oplyste tid kunne de være forebygget af deres egen fosterdiagnostik.

Bouchra Ismaili, a Rotterdam city councilman: “Listen up, crazy freaks, we’re here to stay. You’re the foreigners here, with Allah on my side I’m not afraid of anything. Take my advice: convert to Islam, and you will find peace” [..]

The church of Saint-Eloi is located in an area inhabited by Turks and Moroccans. It’s the “de-Christianization” of Europe, which is naturally followed by its gradual Islamization and increasing anti-Semitism. Of 27.000 inhabitants in the town of Vierzon, only 300 go to church once a week.In the past decade, French Catholic bishops formally closed more than 60 churches, many of which are destined to become mosques, according to the research conducted by the newspaper La Croix.

According to a recent report of the US Pew Center, Islam is already “the fastest-growing religion in Europe,” where the number of Muslims has tripled over the past 30 years. One third of all European children will be born to Muslim families by 2025. Demography is the most important symptom of exhaustion: without a cradle, you can’t sustain a civilization.To understand this historic process one has to see the number of churches converted into mosques.4,400 church buildings remain in the Netherlands. Each week, two close their doors forever. A synagogue in The Hague was turned into the al Aqsa Mosque.

In Duisburg, Germany, the Catholic church closed six churches. In Marxloh, the only church that survives, that of St. Peter and Paul, will close at the end of 2012. In Germany 400 churches have been closed.The municpality of Antwerp, Belgium, proposed to transform the empty churches into mosques. Scandinavia lives the same phenomenon. To cite one case, the Swedish churches of St. Olfos is used by the Muslims. The main mosque in Dublin is a former Presbyterian church. In England, 10.000 churches have been closed since 1960. By 2020, another 4.000 churches will close while there will be, it is predicted, 1.700 new mosques, many of which will arise on former churches. Giulio Meotti Europe Turns Churches into Mosques

Hvis man synes dette er en anelse ekstremt, er det kun fordi man er ekstremist. Det er altid en lettelse at få en diagnose, selv om den er forkert, så er det stadig en midlertidig metafysisk lettelse. Og at man har forladt scenen, når nogen engang stiller den rigtige diagnose, for det er der altid nogen der gør. Når tiden er modnet, for regelen er, at den atid er umoden.
Poitiers: Reconquista

Vi “går interessante tider i møde”, som Kasper Støvring skrev forleden. Måske ikke i morgen, men om 10 eller 20 år. De er radikale, javist, men ikke spor uforudsebare. Man skal nærmest have været politiker, for ikke at se dem komme. Kommer demokratiet til at indhente dem, eller har skibet lagt fra kaj? Det kan ikke besvares endnu, vi ved kun, at der er mange politikere, der stadig er parate til at løbe risikoen at blive agterudsejlet og eventyre folkestyret på ‘universelle’ idealers alter. Kommende blodsudgydelser i Europa hænger og dingler i eventualiteternes pendul, Nobelfredspris eller ej.

One hundred of young men and women from all France just entered the Great Mosque of Poitiers and occupy its roofs. On the front, face to the minaret, we unrolled a banner where one can read a clear message : « Immigration, building of mosques : REFERENDUM ! »

We don’t want extra-European immigration anymore, nor buildings of mosques on french soil. Since the first waves of African immigration and the law about reunification of foreign worker’s families in 1974, our people was never been consulted about the populations one oblige him to live with. Massive immigration radically transform our country : according to the recent work of INSEE (National Institute of Statistics), 43% of the 18-50 years old people from the region of Paris are immigrant or descendants of immigrants. A people can recover from an economic crisis or a war but not from the replacement of his native population : without French, there’s no more France. It is a matter of survival : that’s why every people has the absolute right to choose if he wants to welcome strangers and to determine its proportion.

Because this right has been denied to us, because our generation pay the top price for this situation by being subjected to the intimidations from delinquents, we say : enough ! We don’t move back anymore ! We reclaim a national consultation about immigration and building of mosques in France. We won’t leave this place until before being listened and satisfied.GENERATION IDENTITAIRE: From the great mosque of Poitiers Géneration Identitaire call to reconquest Video: La mosquée de Poitiers envahie par des militants d’extrême-droite

Fortsæt med at læse “»Listen up, crazy freaks, we’re here to stay«”

Klik f. helskærm

“Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp…”
Af Thomas Nydahl

“Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp – det är inte blott och bart ett brott mot ‘tryckfriheten’, det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten – och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden.”

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

“Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (…) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (…) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att “jag har post med mig från Moskva”. Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (…) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet “Gulagarkipelagen” och gjorde det känt. Han skrev bl a att “där blev det mitt öde att överleva medan andra – kanske med större begåvning och styrka än jag – gick under”.

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Det pågår över hela jorden. I Kina rasar striden mellan två väsentligt skilda vägar, i Indien, i hela arabvärlden, ja också i västvärlden.

Solsjenitsyn säger bland annat att “landsmän upphör att förstå landsmän”. Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred. Kommer vi att förstå varandra i Europa när islamismen befäster sina ställningar, antingen på grund av demografiska förändringar eller för att opinionen vägrar se betydelsen av detta och fortsätter att mumla om godhet och tolerans. Landsmän upphör att förstå landsmän i samma utsträckning som litteraturen fjärmar sig från varje betydande social och politisk motsättning och realitet.

Den kriminallitteratur som ockuperar sinnena och förslappar själva förmågan att tänka i Europa kommer att bidra till en försämrad möjlighet till politisk klarhet, analys och skapar istället en pseudo-bokmarknad som saknar varje ambition att vara nationens minne. Om litteraturen kommer att lida av “maktingrepp” (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter. En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur. (Se illustrationerne på link)

Fra den svenske kunstner Dror Feiler lød det klokken ti fra Ship to Gazas plimsoller m/s Estelle: “Vi bliver angrebet af israelere i internationalt farvand nu.” Aftonbladet gengiver den store fare han og den evige professor Mattias Gardell har befundet sig i. Har Gardell ikke et undervisningsarbejde arbejde at passe udover at være revolutionær? I mere internationale medier hedder det, at Estelle blev bordet udramatisk i israelsk territorialfarvand da det nægtede at adlyde ordre og skifte kurs. Om bord er og har været Vänsterpartister, socialdemokrater og Folkpartisten ovenfor – jo, det er Venstres svenske søsterparti. De siger alle nogenlunde det samme: “Der er for lidt retfærdighed i verden,” og hvis de ikke havde været svenske og norske, ville det have været påfaldende at gennemsnitsalderen på ‘søfolkene’ er 55 og ikke 18. Danske medier har ikke opdaget skibet m/s Estelle før i dag, selvom svenske har dækket det intensivt i uger. I dets last skulle befinde sig ‘legetøj og fodbolde’. JPost har ikke høje tanker om ‘vikingerne’.

The report follows the failure of diplomatic efforts to stop the ship, after Israel’s United Nations envoy Ron Prosor wrote UN Secretary-General Ban Ki-moon this week asking for international intervention to “stop the provocation” of a small ship sailing to Gaza. According to one official, the letter – which said the Vikings had a better moral compass than the passengers of The Estelle, expected to arrive near Gaza in the coming days – gave a publicity boost to the ship that is challenging the IDF’s naval blockade of Gaza.

“One ship does not a flotilla make,” said one official of the ship carrying what Prosor called “weekend revolutionaries” with “radical and extremist agendas.”Israeli Navy boards Gaza-bound ship ‘Estelle’. – IDF, Israel Defence Force: Navy soldiers board Estelle, currently leading it to Ashdod port.