Report of British Freedom London Meeting, London, 7 april 2012. Artikler af Paul Weston.

Rettergangenes tid

Ved retten i Glostrup begynder sagen mod de fire svenske statsborgere, der angiveligt ville lave et Mumbai angreb på Jyllands Posten-Politikens medarbejdere. Det terroranslag, der har været tættest ved målet af alle forhindrede i følge politiet. “Svenskerne”risikerer 14 års fængsel. Man kan følge den live her fra kl 9. I Højesteret afsluttes sagen mod Lars Hedegaard af ikke mindre end syv dommere efter 840 dage og hvem ved hvor mange millioner kroner. Højesterets kendelse kommer dog først om en uge. Og på mandag begynder som bekendt….

Der er international opmærksomhed om Lars Hedegaard sagen. Når dørene til Højesterets Afdeling 1 åbner i formiddag, sidder der op til syv højesteretsdommere for at afgøre en meget vigtigt sag om ytringsfrihedens fremtid i Danmark.
Sagen er ikke bare afgørende for Danmark men kan få konsekvenser for, hvad vi kan tillade os at sige og mene i både offentlige og private fora. Hvis Lars Hedegaard bliver dømt, vil vi i fremtiden være vidne til en ny form for Jihad i Vesten – nemlig en slags Juridisk Jihad mod alle og enhver, der udtaler sig kritisk om islam. Det er intet mindre end den allervigtigste menneskeret, der er på spil i dag i Danmark, nemlig retten til ytringsfriheden. Mishra: Hvad skal Højesteretsdommerne sige i dag til Lars Hedegaard-sagen?

Respektløs skiltning ved fortidsminder i Skåne
Länsstyrelsen i Skåne ser på fortidsmindeskilte. Mig i en nøddeskal, at jeg ikke har bemærket det på mine ture til dem. Tak og lov for undervisiteterne og den gode stat. Kampen for retfærdig skiltning kan ikke prioriteres højt nok:

Oreflekterad exkludering: Det finns en skev fördelning av män, kvinnor och barn på skyltarnas bilder, figur 10 & 13. Totalt finns 33 bilder i det analyserade materialet. Av dessa är det 14 som på något sätt visar människor på bilden. På dessa totalt 14 bilder visas 56 människor. Av dessa är 28 oidentifierbara gestalter, 14 är män, 9 är kvinnor och 5 är döda gestalter. Inga barn finns med på bilderna. Merparten av kvinnorna, 6 stycken, finns på två bilder som är två foton i svart och vitt från Skäralid.

Tar man bort dessa bilder från analysen återstår 3 kvinnor som är illustrerade. Detta innebär att förhistorien och historien till största delen består av oidentifierbara gestalter. När människor kan identifieras till annat än det, är det män som syns.Kvinnor och barn är mindre representerade än döda. Alla männen i bilderna utom en är aktiva på så sätt att de utför någon form avarbete eller uppgift som kräver kroppsarbete eller inlärd kunskap för att utföras. De bär vapen, offrar, slipar, kör traktor, gravlägger en död och blåser i lur. Endast en man återges utan att göra något annat än att stå och se på när en död gravläggs.Ingen av de tre kvinnorna utför något arbete av denna sort. En sitter och vakar över en död och två står tillsammans med den passiva mannen och tittar på en gravläggning. Det innebär att männens arbete som gestaltas kräver fysisk styrka, rörelse eller inlärda kunskaper för att utföras, medan kvinnornas arbete kräver känslomässigt deltagande……”.

Detta handlar om hur vi idag har ett etablerat sätt att se på historien som männens historia, där männen står för framgång och kvinnorna reducerats till hustrur, älskarinnor eller mödrar. Det har inget med hur man uppfattade kvinnor och män då att göra och bidrar endast till att bekräfta etablerade könsroller idag. Nya och gamla berättelser Ett pilotprojekt om att tänka nytt om gestaltning av och berättelser om fornlämningar och kulturmiljöer i Skåne län, rapport 65 sider.

Kampen om indvandringen går som serie på DR 2 i øjeblikket, og det er som at se et superkoncentrat af Morten Uhrskovs 612 siders historiske standardværk “Et delt folk”. DR begynder i 1960’erne, fører historien henover skandalen, Udlændingeloven af 1983, “verdens mest liberale udlændingelov”, der blev vedtaget imod et folkeflertal og mødte modstand fra første færd. Derefter til de første folkelige oprør ved Søren Krarup, Ole Hasselbalch og Mogens Glistrup midt i firserne, vestegnsborgmestrenes protester mod partilinjen, – Ishøjs Per Madsen kalder det “det osmanniske riges genopståen i Danmark”, – der druknede da Svend Auken blev formand for partiet i 1987, Tamilsagen da justitsminister Ninn Hansen tog helt fejl af stemningen i socialdemokratiet (han fylder 90 i dag så den evindelige Krause Kjær lige kan nå at sparke en sidste gang til ham), og er nået til 1992 hvor Poul Nyrup tager over og fortsætter den katastrofale fremmedpolitik presset af De Radikale og deres lobbyister og solidt cementerer de problemer, vi nu står i idag og som få tør tænke 20-30 år ud i fremtiden så hidsigt som de røde lamper allerede blinker. Enhver ved, at vi kun står ved den spæde begyndelse af en lang udvikling, som ingen har begreb om, hvor fører hen. Hvad vi ved er, at den har kostet utalte milliarder og ikke så få menneskeliv.

Serien er en hændervridende at overvære, en skamstøtte over et folkestyre, der ikke bare kørte over vælgerflertallet, men også viste sig beslutningsudygtigt stillet overfor eskalerende problemer, indtil demokratiet endelig fik sin chance igen i 2001 – iøvrigt ikke helt med Anders Foghs gode vilje. Han dæmpede ufrivilligt galskaben, ved de kort tilfældet spillede ham i hænde. Få af de optrædende politikere fra dengang, havde det fjerneste overblik over, hvad de havde indladt sig selv og Danmark på. – Jeg konkluderer som Uhrskov: Socialdemokratiet står med den største skyld, ikke fordi de var værst, men fordi de havde magten til at forhindre det der skete og undlod at gøre det. På en halv generation ændrede de Danmark for altid. Man må ønske for alle udenfor Danmark, at hele dette lærestykke af serie kommer online. Første afsnit kan ses fra DR her, afsnit 2 her, afsnit 3 her – muligvis kun i Danmark. Det bør komme på You Tube og tekstes på udenlandsk.

Nægter at vidne i Cirkus Breivik

Stein Lillevolden er gammel aktivist i det venstreekstreme Blitz-miljø, der besatte huse i Oslo i starten af 80’erne. Han blev i 1987 dømt efter den sjældent brugte “opviglerparagraf.” Lillevolden bor i dag i København, hvor han kan blive afhentet hvis Loven om nordisk vidnepligt også gælder i Norge. Spørgsmålet er dog, om han ikke er for perifer til besværet. Hvad kunne han tilføre sagen udover sin egen ungdoms indsigt i venstreekstremisme, og hvad kommer den overhovedet Breivik-sagen ved?

Jeg nekter å bli slept rundt i manesjen som en annen pauseklovn i gjerningsmannens bisarre vrangforestillinger.Tiltalte forsøker å tilegne seg initiativet og kontrollen i denne rettssaken med sin vitneliste av hummer og kanari, gjennom å bruke «kjendisvitner» som springbrett for medieoppmerksomhet med fortsatt hatmobilisering og selviscenesettelse som korsridder for en «god sak». Jeg anerkjenner ikke at han skal ha en slik arena, og nekter å bli slept rundt i manesjen som en annen pauseklovn i hans bisarre vrangforestillinger.[…]

Som en Raskolnikov påstår seg å ha nødvergerett til å drepe, og derfor ikke kan dømmes av noe så banalt som Oslo tingrett. Til tross for at han benekter dette systemets rett til å dømme ham, er han påfallende hurtig til å påberope seg det samme lovverks nødvergebetraktninger.[…]

På bakgrunn av den politiserte rettssak nekter jeg å bli avhørt som «vitne», rett og slett fordi ethvert vitnemål somikke passer den tiltalte, vil brukes som propagandabevis på at han har rett i sitt menneskefiendtlige prosjekt, ut fra at hans syn ikke er blitt hørt og tatt hensyn til i samfunnet. Rettssaken skal være en arena for hans egen perverterte selvoppfatning og undertrykkelsesideologi som påstår at massedrap på uskyldige barn og unge skal frigjøre Europa. Jeg nekter å vitne (Lillevolden møter forståelse for vitnenekt.)

Peder Jensen (Fjordman) skrev i forgårs en kommentar, der ligger i forlængelse af tankegangen i det ovenstående:

That’s what this is really about: Making the entire world talk about Breivik. The manifesto itself is just an excuse for his narcissism, and the terror attacks a vehicle to achieve fame and notoriety. He wants to become known and attract attention, and committed an act so spectacular and shocking as to ensure that goal. Breivik is a rebel without a cause, or perhaps we could say a rebel searching for a cause to hide behind. Yet the cause he champions is mainly himself, his vanity and his grossly inflated ego; everything else is secondary.

Welner sensibly points out that if Breivik had actually cared about ideology, he wouldn’t have committed an act so horrible as to scare off and alienate people who might otherwise be interested in certain aspects of an ideology. This is not about saving Europe, it’s all about promoting himself and his ego. That makes Breivik an extremely selfish individual.

He hurts not only the victims of his terror attacks and their families, but also all of those individuals who one way or the other are mentioned in his manifesto and therefore get dragged into this horrible case against their will. Having finished reading through the manifesto in full — which I finally did on April 9 2012 — it seems likely that this result could be deliberate on Breivik’s part. Whether he is insane or not is hard for a layman to determine, but he clearly betrays a powerful sadistic element of his personality.

The very last page of his manifesto contains a photo of Breivik together with what appears to be his mother and sister, whom he had accused previously in the same text of having venereal diseases because they’re “sluts”. One can only imagine how Breivik’s family must feel because of this. The same goes for his friends, who apparently had no idea of what he was up to regarding terrorism. Breivik himself indicates that they have been kind to him personally, but he nevertheless doesn’t hesitate to drag their names through the mud.

The fact that he shows such cruelty or indifference even to his closest friends and family strongly indicates that he may have wanted to deliberately hurt those individuals whose texts he cited in his manifesto, myself included. Author Daniel Pipes, who is mentioned in the manifesto several times, suggested this possibility just a few days after the terror attacks had taken place. This hypothesis is greatly strengthened by a highly revealing quote on page 1399 of Breivik’s manifesto, where he states openly that his brief and quite limited association with the Progress Party in Oslo may now hurt that party in the public opinion. He derives great satisfaction from this thought.Breivik the Narcissist – ( Breivik varsler show i retten, Breivik skal ha fått flere drapstrusler, Det norske folk er lei av medienes terrordekning)

Også i Danmark overrasker bildene. Den danske tabloid-avisen BT har intervjuet advokat Bjørn Elmquist, som sier dette:- Disse bildene er uvanlige og i og for seg usmakelige. Jeg har aldri vært ute for noe lignende. Kanskje man kan finne på noe slikt i USA, men jeg kan simpelthen ikke finne noe legitimt formål med slike bilder. Rett nok skriver BT at det er snakk om PR-bilder, men det er det altså ikke. Også avisen Berlingske plukket opp saken, og prioriterte den som hovedoppslag på sin nettutgave onsdag morgen.Kritiserer Breiviks forsvarerteam for å stille opp som fotomodeller. Defending Breivik: Get ready for Scandinavia’s newest crime drama starring mass killer’s deadly serious legal team

Fortsæt med at læse “It’s showtime: Fra husmandsadvokat til marketingchef”

“I den tyske bananrepublik, der tillader denne blog at angribe vores profet.” Den store tyske blog PI, har været nede i nogle døgn. Her følger den charmerende forklaring ovenfor. Går man ind på PI, skal man have et opdateret virusprogram, der spærrer den trojaner, siden er inficeret med.

Hadi – flykting från Iran – kallas ‘rasist’ för hans sanning om islam

HADI, 21, har flyktingstatus och har uppehållstillstånd. Han flydde från Iran när han var 15 år. Har nu bott i Sverige cirka fyra år. Hans far är imam, verkar för Hamas och Hizbollah och har en högt uppsatt tjänst i regimen.

Sedan 5 års ålder fick Hadi undervisning i islam. Meningen var att han skulle gå i pappas fotspår. Men så blev det inte.”Väldigt tidigt började jag tveka om det jag va tvungen till att utöva.” Han var för ung för att gå på en vanlig islamskola som “Hoze Elmye Qum” och då fick han träffa dessa lärare som i övrigt var goda vänner till hans pappa och en av dem var just den berömde imamen Naser Makarem Shirazi som jag träffade i både Teheran och Qum.

“Ja, det blev inte så som pappa och mamma (Koranlärarinna) hade tänkt sig. Jag började opponera och till slut konverterade jag till kristendomen (dock utan att bli döpt; av säkerhetsskäl görs inte det för en som konverterar i Iran).

Började bli mer aktiv och missionerade. Till slut blev jag fängslad (tre gånger – den sista under sju månader) och torterad. Flydde landet med hjälp av några hjälporganisationer. För några år sen valde jag att tro på vetenskapen i stället för snurriga osynliga figurer såsom Gud och blev ateist.”

Inför en dokumentär på UR/SVT (se 20:50-23:51: Hadi’s sång om flyktingpolitik, ensamhet, frihet) intervjuades Hadi av Göteborgs-Posten. Hadi konstaterar att GP:s intervjuare inte skrev någonting alls om det som är en av Hadis hjärtefrågor, nämligen att ge den sanna bilden av islam vilket han berättade för GP.

“Jag har inte så mycket att förlora. Det som ska komma fram är “en sann bild av Islam” då ganska få i Sverige är bekanta med den sanna bilden. Går islamiseringen för långt har vi alla förlorat öppenheten i det svenska samhället. Många tar inte detta på allvar men jag som kommer från ett samhälle med islam djupt inrotad i precis alla sammanhang känner en stor fara,” uppger Hadi i samtal med MXp.

 Ett sätt att sprida den sanna bilden av islam är att dela med sej genom sin nystartade blogg Allahuasghar. (‘Allahu asghar’ =Allah är inte större än människor). Bloggens första artiklar handlar om islam och kvinnornas plats. Gå gärna till bloggen och kolla Hadi’s islamiska insikter. Och observera att Hadi fått mångårig undervisning av ayatollan Naser Makarem Shirazi.

Fortsæt med at læse ““Disse zionistiske aber og svin””

Dansk demokrat eller Teherans opvigler på stedet?

Kampagnejournalistik eller uvidenhed?: Da sagen i maj 2011 kom op om den danske statsborger Abdulhadi Alkhawaja, der er fængslet og dømt i Bahrain, satte Uriasposten og undertegnede os for at efterforske, hvad der egentlig er sagt og skrevet om ham: Abdulhadi Al-Khawaja uden mediernes røgslør: Shiitisk fundamentalist der støttede Khomeini, “Dansk menneskerettighedsaktivist fængslet”

Det stod ret hurtigt klart, at der er mere end ét billede af ham, hvis man ofrer nogle timers læsning og få hundrede klik, og det stod lige så hurtigt klart, at der ikke var nogen ude i det danske mediehav, der interesserede sig et klap for at nuancere billedet af ham. Her var en snehvid dansk statsborger, der er vores pligt at redde fra barbari. Der var billedet den sande demokrat, som Enhedslisten vil at dronning Margrethe skal intervenere for, som de sammen med SF vil give en “ytringspris”, og som hans datter propagerer, og der var billedet af medlemmet af underafdelingen for Islamic Front for the Liberation of Bahrain, Bahrain Centre for Human Rights en shiitisk fundamentalist og aktør i Teherans almindelige destabilisering af sine naboer, som vi kender så godt øst, vest og nord for Iran.

Det er svært at gøre fra Danmark, – skønt Thorning, SF og Enhedslisten ikke synes at have det fjerneste besvær, – hvilket der passer, men det interessante fra en dansk synsvinkel er: hvorfor får vi kun det ene billede fra danske journalistik ? At Villy Søvndal må erklæres blank på emnet, er business as usual, men hvorfor har dansk presse intet ikke gjort for at fylde hullerne ? Når himmel og hav er i bevægelse i over en uge, skulle man da tro det æggede en nysgerrig journalist, når nu ambassadør Kønigsfeldt skal rette sig efter de vinde, der blæser derhjemme og ellers holde sin mund, hvad diplomati stort set drejer sig om.

Enhver kan med få klik på Mullahernes Press TV se Teherans massive interesse i den danske demokrat, for ikke at tale om styrets gesandter i moskeen på Vibevej i København. Én ting synes givet: I en tid hvor sunni og shia står skarpere overfor hinanden end længe – Syrien, Teherans A – våben – er det mere end almindeligt naiv at tro, at det strategisk beliggende Bahrain med den amerikanske 5 flåde, skulle være interesseret i at række Teheran så meget som en lillefinger i form af Alkhawaja, så danske journalister og SF’ere og Enhedslistemedlemmer, kan nok glemme alt om at redde ham ud af det fængsel, han er dømt til.

Men pressen kan måske nå det endnu: Hvem er den virkelige Abdulhadi Alkhawaja, hvis hele billedet skal med? Efter en uge i medierne, har vi vel krav på at vide det fra andre end hans kone og hans datters mund. Søren Espersen tillod sig at spørge, men Naser Khader siger, han skal skamme sig. Back to square one. Khader kunne glide lige ind på TV-Avisen eller TV 2 Nyhederne, ingen ville mærke forskellen, og det i en tid hvor alle så gerne ‘vil gøre en forskel’ uden at kunne. Vel er Golfstaterne alt andet end demokratiske forebilleder, men man kunne måske introducere deres synspunkt på ‘danskeren’, når man nu kalder sig public service?

“He said that Mr Al Khawaja has absolutely no interest in democratic reforms and that if Mr Al Khawaja ever took over, people would look back on the days of the Al Khalifa as paradise. Dr Al Jamri said Mr Al Khawaja’s goal is to provoke the government to aggressive responses, believing that he is untouchable, because he has backing of the United States, Europeans and Western human rights groups. – “Even if you ignore Dr Al Jamri’s comments, the Denmark intervention is bang out of order – especially when you consider the serious nature of the charges Mr Al Khawaja was convicted of. But what do you expect from a country that previously granted political asylum to the man widely reported to be a member of the Iranian-backed Islamic Front for the Liberation of Bahrain – which was allegedly behind a 1981 coup attempt and other acts of sabotage? The truth about activist revealed Video: Abdulhadi al khawaja’s speech condoning violent revolt and promoting martyrdom part 1 of 2

Är nationellt självbestämmande politiskt korrekt?

Af Kjell Håkansson

När franska styrkor år 1830 tågade in i Alger var det inte ett självständigt land som kuvades, utan en provins i det ottomanska imperiet som bytte ägare och kom under franskt förmyndarskap. El Djezair var ett ökänt sjörövarnäste som länge hade plågat det kristna medelhavets sjöfart och kuststäder. Liksom dagens somaliska pirater livnärde man sig på att kräva lösen för tillfångatagna européer (bland andra Cervantes). Denna verksamhet var betydande under 15 och 1600-talet men avtog under 1700-talet och när fransmännen intog staden fanns där inte mer än dryga hundratalet fångar, jämfört med 20-25 000 två sekler dessförinnan. Den vapenteknologiska utvecklingen hade sprungit ifrån staden.

Maktövertagandet ledde till en tillflyttning av fransmän och andra européer som assimilerades med fransmännen. Fransmännen och deras ättlingar kom av någon anledning att kallas ”svartfötter”. Vid tiden för Algeriets självständighet utgjorde svartfötterna mer än 10 % av landets befolkning, men var ojämnt fördelade. I Oran, där Albert Camus ”Pesten” utspelas, var cirka hälften av befolkningen svartfötter medans Kabyliens befolkning nästan uteslutande var berbisk. Kolonialtidens multikulturella Alger har förevigats i gangsterfilmen ”Pepé le moko” med Jean Gabin i huvudrollen.

Under kolonialtiden behandlades algeriska muslimer länge som andra klassens medborgare, men samtliga algerier fick franskt medborgarskap 1946 (la loi Lamine-Gueye) . På grund av vallsystemets konstruktion med elektorer var algeriska muslimers röster i de franska valen mindre värda än svartfötternas fram till 1958, då lika rösträtt för alla infördes av femte republikens nytillträdde president Charles de Gaulle. Då hade konflikten mellan algeriska nationalister och kolonialstyret emellertid eskalerat till den grad att det inte längre fanns någon väg tillbaka. För den nationella befrielsefronten FLN var mord på civila en legitim kampmetod, samtidigt som franska militärer gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser i en sällan skådad skala. Antalet algeriska dödsoffer har av historiker uppskattas till 400 000, eller 4 % av befolkningen. Efter förhandlingar och en folkomröstning kunde en självständig diktatur utropas den 3 juli 1962.

Ett par saker är värda att notera i sammanhanget:

För det första innebar Algeriets självständighet en delning av ett mångkulturellt Frankrike-Algeriet till ett franskt Frankrike och ett arabisk-berbiskt Algeriet. Graden av den i dag så hyllade mångkulturen avtog med andra ord.

För det andra så upphörde den fria rörligheten mellan Algeriet och Frankrike. Algerier som tidigare fritt kunde invandra till Frankrike för att från dag ett bli fransmän i juridisk mening måste i och med självständigheten söka uppehållstillstånd för att bosätta sig i Frankrike och förblir då algeriska medborgare under lång tid.

För det tredje är migrationsströmmen enkelriktad. Tidigare flyttade folk i båda riktningar, men i samband med självständigheten flydde nästan alla svartfötter undan de våldshandlingar gentemot den franskspråkiga gruppen som följde på självständigheten. Paradoxalt nog har den algeriska migrationsströmmen mot Frankrike däremot ökat efter självständigheten. Denna enkelriktning av migrationsströmmarna präglar också resten av Västeuropa och tredje världen. I Sverige talar en del politiker gärna om att man vill se fler ”nybyggare” komma till Sverige (termen är löjeväckande eftersom Sverige är redan är industrialiserat och uppodlat). Det är däremot svårt att föreställa sig en ansvarig politiker föreslå europeisk bosättning i tredje världen, till exempel Algeriet. Det skulle väcka minnen från kolonialtiden och idéerna om den vite mannens överhöghet till liv.

För det fjärde anses det i dag högerextremt att hävda det egna folkets rätt till självbestämmande, men i det här fallet leddes den nya staten av socialisten Ben Bella som fick stöd av stora delar av den europeiska vänstern. FLNs rimliga krav på självständighet har för övrigt ingenting att göra med dagens jihadister, nyligen exemplifierad av Mohammed Merah i Toulouse. Jihadisternas mål är inte ett självständigt Palestina utan ett nytt kalifat där ett kuvat Europa skall ingå, alltså en ”omvänd kolonialisering”.

Den femte aspekten är synen på utveckling. Vid tiden för Algeriets självständighet sågs tredje världen som något som skulle utvecklas. Förkortningen ”U-land” bytte i Sverige betydelse från ”underutvecklat land” till ”utvecklingsland”. ”Brain drain” var fram till 1990-talet något mycket fult, ett sätt att beröva utvecklingsländerna en del av deras resurser. Idag ser svenska politiker det som något positivt att ”vinstmaskiner” flyttar från sina fattiga hemländer till Sverige.

Sverige har som mål att ge en procent av BNP till ulandsbistånd men hjälpen är slentrianmässig och något brinnande intresse för den kan man knappast spåra hos Sveriges politiker. För många svenska debattörer är det värsta öde som någonsin kan drabba en människa att han eller hon inte får bo i Sverige. Man verkar anse att fattigdomen i tredje världen enklast löses genom att invånarna där flyttar till Sverige eller något annat europeiskt land, och inte genom utveckling. Då inställer sig frågan vad avkolonialiseringen egentligen var bra för.

Kjell Håkansson

Progredierende polarisering

Ligesom man så at Sverigemokraterne blev det 4. største parti i de parallele skolevalg, som Sverige afholdt i 2010, – nogle steder det største med over 40 % – ser man i Frankrig at Le Pen og Front National er det største parti blandt de unge 18-24-årige med 26 %. Marine Le Pen pourrait arriver en tête chez les jeunes Dette betyder selvfølgelig ikke at hun bliver præsident eller bare kommer videre til anden runde. Det betyder at fremtiden er svanger med forandringer, man havde gjort klogt i at kalkulere med i tide.

Filmen kommer ikke her fordi jeg vil diskutere dødsstraf for ekstraordinære forbrydelser, – Breivik ville være det oplagte eksempel, hvis nogen ville, men det vil nogen ikke, – for det er ikke sådanne forbrydere, den handler om. Disse ofre og forbrydere er dagligdagens små mennesker, som skæbnen har spillet terninger med, og de har allesammen tabt.

Den kommer fordi Herzog er en stor kunstner, der stiller spørgsmål og vil trænge ind i et voldsomt emne, der er større end nogen af dets aktører. Herzog er ikke film-aktivist eller debattør. Han har ikke en sag, han skal have langet over disken, han sigter et helt andet sted hen og han ender med lige så mange nænsomme og direkte spørgsmål til en virkeligheden, som da han begyndte. Men hvert eneste af hans spørgsmål er stillet med en kunstners absolutte gehør, og han finder glimt af poesi i de medvirkende jo dybere han trænger ned, netop som man tror, man ligger ned og ikke kan rejse sig igen. Et klinisk blik, men mere end undersøgende – åbent og forstående. Filmen kredser ligesom Truman Capotes “In Cold Blood” om én enkelt mordsag fra Texas. “In Cold Blood” åd Capote op, hvad Herzog tog med, ved jeg ikke.

Herzog taler om de store ting i et dagligsprog renset for klicheer, og han kalder sine medvirkende til live med sit sprog, selv den unge Michael James Perry, der skal henrettes mandagen efter. Det er en oplevelse, det er reportage som ingen journalist laver det, for de ejer hverken Herzogs sprog ellers hans enestående tilgang. Werner Herzog: Into the Abyss, – A Tale of Death, A Tale of Life, 2011.(Werner Herzog: fearless odysseys into the abyss, Werner Herzog: Ned i afgrunden. Filmen havde biografpremiere i Danmark den 4 april 2012.)

Videoklippet indeholder foruden billeder fra dagen bla. teksten til det opråb (OPROP) som tyske flyvere om morgenen smed ned over Danmark, affattet på et særdeles gebrokkent, men dog forståeligt dansk, blandet med norsk. Det bærer derudover stærkt præg af tysk kancellistil og politisk humbug, en virkelig farverig pêle-mêle af fiduser. I dag er det mere almindeligt høre folk, der hverken kan tale eller skrive dansk, f.eks. journalister og akademikere, der kagler rundt i de personlige pronominer, som enhver 5. klasseselev kunne i 1940. – Se ældre post: Operation Weserübung.

Hedegaard i Højesteret 13 april – en præcedenssag?

Det bliver retssagernes forår:

You could say in our country — as opposed to yours — we have not double but triple jeopardy. If the prosecutor doesn’t have his way in lower court, he can appeal to Superior Court. And if he doesn’t get it there, he can appeal to the Supreme Court. So, you can certainly be dragged through a legal process lasting years and years in this country. That is the sad state of affairs.

In my case it is questionable what can be overturned by the Supreme Court. The very fact that they have even allowed my case to go in front of the Supreme Court is very strange and very rare. There is a special committee that grants you the right to appeal to the Supreme Court. You cannot just do it. You need a special commission to do that. The very fact that I have been given this right might indicate that the court has found some technical problems with my conviction.Further, rumor has it that seven judges are set to participate, a suggestion that the court may consider its upcoming decision to be of precedential value. Ann Snyder: Round Three in the Trial of Lars Hedegaard

Ros til København i The Guardian – åh, tak

Et lidt morsomt afsnit her. Hvad mon Cathy Strongman ville skrive on Londons ‘diversitet’ og sin følelse af sikkerhed i København, hvis hun ikke var bundet af konventionerne i The Guardian? Mangfoldighed nyder de skriblende klasser bedst på afstand, men det kan kun stå imellem linjerne i The Guardian, en avis der har haft en kronikør fra Hizb-ut-Tahrir ansat.

It feels incredibly safe. I run in the dark with my iPod in full view and, like most Danish mothers, I would leave Liv sleeping in a pram outside a cafe. Yet occasionally I miss the edginess of Shoreditch high street late on a Friday night.

It’s very white too – markedly so for us former inhabitants of Finsbury Park – and with this comes a lack of the cultural diversity and understanding that is such an important component in making London the great city it is. The Danes are gradually opening up their borders, but there’s an unspoken fear among many that this perfect society, which functions so efficiently because of universal high taxes, might shatter under the strain of an influx of immigrants.

In many ways the city feels like London might have 60 years ago and for us, at this point in our lives, it truly is a case of wonderful, wonderful Copenhagen. Copenhagen really is wonderful, for so many reasons

“Ikonet for britisk islamhat” kalder norske Dagbladet, der har lavet denne video, Tommy Robinson. Moralsk oprustning inden Breivik sagen, der begynder om en uge. Det kan nok behøves. “See no evil, hear no evil, speak no evil,” taktikken er ikke langstidsholdbar noget sted i Europa. Den har fået en renaissance takket være Breivik, men det er en stakket frist, der bliver udnyttet til det yderste. Udviklingen agterudsejle den helt automatisk, selvom den går så uendeligt langsomt. Der er noget politiet kalder “afværgeskader.” I Sverige værger etablissementet sig imod en artikel af Paulina Neuding i Jerusalem Post om Malmøs jøder med ordene, “den kunne jo lige så godt være skrevet af Kent Ekeroth.(Sverigedemokrat)” Det er på dette børnehaveplan, vores udvalgte tophjerner bevæger sig. At eksponere et argument af den kvalitet offentligt, må kaldes en afværgeskade. Hvis jeg i morgen lyder som Villy Søvndal, er vi enten enige, og hvad så?, eller også er jeg blevet præsenil og tror på hemmelige specialstyrkebaser under Indlandsisen.

Udviklingen er ubarmhjertig, der kører over tusindvis af europæiske politikere, bare se denne dokumentar om Islam i Catalonien. Parts of Spain already islamic.. Samme problemer, samme socialist-islam-alliancer, samme undskyldninger og samme rådvildhed overalt. Problemet er, at den også kører over os, der troede vi kunne advare i tide og efterlader os illusionsløse til, hvad politik overhovedet formår at forebygge. Hver uge tilkommer der 1147 nye udlændinge i Sverige, imod kun 147 indfødte svenskere. Demografien er efterkommernes problem. Måske begiver ikke flere svenskere sig ind i kampen for at bevare hvad der er tilbage af deres land, fordi de er lige så kloge som Franco: Han skulle ikke nyde noget af at blive trukket ind i Hitlers tabte krig, det overlod han til den politiske fantast Mussolini. I så fald har jeg groft undervurderet mine svenske venner, og det må de have mig undskyldt.

Herhjemme holder Asylansøgere sig fra Danmark, mens de øger i resten af EU. Det synes den virkelighedsbefriede Zenia Stampe er “dybt urimeligt,” men hovedparten af regeringen synes at have lært et og andet af tiden siden 2001. En avantgarde er en samfundsklasse, der er 30 år om at opdage det, Maren i Kæret så på et minut. Moderne krig har flest civile ofre, akkurat som moderne politik. Om det Radikale parti skriver Claes Kastholm i dag 8 april blandt andet i Læst og påskrevet, Berlingske, ikke online)

I det hele taget er det radikale register over fejltagelser imponerende. Havde de Radikale fået gennemført deres udlændingepolitik, ville vores socialsystem være brudt sammen og landet stå på randen af en borgerkrig. Havde de Radikale fået gennemført deres uddannelsespolitik, ville ingen kunne læse og ingen ane, om Danmark var et land med en historie eller en sygeforsikring. Havde de Radikale fået gennemført deres ide om, at for fremtiden skulle vi leve af den kreative klasse, var Danmark endt som et gadeteater. Havde de Radikale fået gennemført deres vision om, at Danmark skulle være et rent videnssamfund, ville vi være på vej til at blive et u-land, der måtte satse på nødhjælp fra FN. Og hvis de Radikale virkelig får gennemført deres plan om, at i 2020 skal over halvdelen af vores energibehov dækkes af vindkraft, så bliver Danmark det land i verden, som betaler mest for elektricitet, samtidig med at vi bliver et af de lande, der importerer mest gas, kul og – elektricitet !

Egentlig er det fantastisk, et rent eventyr, at et parti, der i de seneste år har taget så grundigt fejl og været til fals for hver eneste modebølge, fortsat står som et monument over politisk seriøsitet. Hvis partiet også overlever, at Margrethe Vestager har indsat en reklamefigur som statsminister og en kirkeminister, der ved sin dagligt demonstrerede uduelighed er en hån mod folkestyret, kan det overleve alt.

Terroreksportør Sverige forarges over Danmark

På fredag begynder terrorsagen mod fire “svenskere” i København. I den anledning er det kommet frem, at Danmark har hemmelige dommere i visse terrorsager. Når man tænker på den perlerække af trusler som arbejdende i det svenske retssystem har været udsat for – ikke mindst bombningen af chefanklager Barbro Jönssons hus i november 2007 og dødstruslerne mod anklager Ulrika Rogland og hendes familie i Malmø, er det noget utroværdigt at skulle høre denne moraliseren fra svenske advokater. Især i en sag som Sverige med sin uansvarlige fremmedpolitik har påført Danmark:

Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, tycker att uppgifterna om det dolda rättssystemet i Danmark är “djupt oroväckande”. Det är en väldigt allvarlig utveckling, för då överger man de alldeles grundläggande rättsstatliga principer som vi har värnat om ända fram till nu. Men när det gäller terrorbrott verkar man vara beredd att kasta allt över bord. Det här följer en trend av repressivitet, och danskarna är av tradition lite mer offensiva än vad vi är.

Försvarshögskolans terroristexpert Magnus Ranstorp, som själv har följt terrormål på plats i Danmark, säger att det är bra att frågan debatteras. Men han tycker inte att det inte finns några skäl att ”döma ut” det danska rättssystemet. ”När det gäller terror kastas allt överbord”.

Bortgiftet som 5-årig……i England

Ordeal … Samina thought she was dressing up for her 5th birthday, not her wedding. Instead she was being married off — having just turned FIVE.The Islamic ceremony effectively ended her childhood and paved the way for years of abuse.Just as shockingly, this was not happening in a remote Third World village — but in a large town in the north of England. Samina has decided to speak out after Britain’s Forced Marriage Unit revealed that last year the 1,468 cases they investigated included another girl of five.There are thought to be another 6,500 cases that went unreported.

Samina, now in her early 40s, rebuilt her life to become a successful business entrepreneur.But she is still haunted by memories of beatings, brutality and repression. I wed aged FIVE… in the UK.Shocking story from a British town

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Det är den sista kvällen, och jag är ensam kvar. Jag går runt i rummen och tar farväl av mamma. Lägenheten är tom, sånär som på några flyttkartonger. Hennes själ finns inte kvar längre. Rummen är helt anonyma. Alla hennes saker är borta. Alla möblerna, gardinerna som hon sydde, tavlorna som hon målade, de rödrutiga kökshanddukarna som hon broderade sitt monogram på under förlovningstiden. Efter begravningen har mina syskon och jag slitit hårt i en vecka med att ta hand om, dela och packa våra föräldrars kvarlåtenskap. Vi har sorterat och paketerat två liv, lämningarna av ett långt äktenskap. Våra händer är svarta av trycksvärta från tidningspapper som vi har lindat in alla saker i. Vaserna, kaffekopparna, pappas dopskål i lysterglas, resterna av den rosenblommiga matservisen som skakade sönder på tåget när mamma ärvde mormor. Allting är delar av vår barndom, fragment av det som formade oss till de människor vi är i dag.

Min mamma bodde här sina sista år. Men lägenheten i servicehuset kändes aldrig som hennes hem, vare sig för henne eller för oss, hennes barn. Både hon och vi visste att det var sista anhalten före döden. Jag går från rum till rum, har svårt att stänga dörren och gå härifrån. Jag vet att det är sista gången. Hit kommer jag aldrig mer tillbaka.

Hur ska man kunna förstå ”Aldrig mer”?

Hela veckan har mina syskon och jag jobbat så hårt att det inte har funnits något utrymme för sorgen. När jag kommer ut i hallen brister det. Tårarna bryter fram. Där står en rad av hennes skor, hennes fula klumpiga skor, specialgjorda för att stödja hennes fötter. Aldrig mer ska hon gå i dem. Aldrig mer ska hon göra någonting över huvud taget.

Detta ”aldrig mer ” far runt i mitt huvud. Jag förstår det inte. Hur ska man kunna förstå det? Hur kan en människa bara upphöra att finnas till? Hur ska man kunna förstå att den människa som födde mig inte finns längre? Nu är jag ingens barn längre. Aldrig mer ska hon ringa och fråga hur jag mår. Aldrig mer ska jag få något av hennes supertejpade inbrottssäkra paket. Aldrig mer ska hon skicka sina fint textade vykort med blommor på eller berätta om sitt liv och alla äldre släktingar som jag alltid frågar om. Varför frågade jag inte mer medan någon kunde svara? Nu finns det frågor som jag aldrig kommer att få svar på.

Aldrig mer behöver vi oroa oss för hur hon egentligen har det

Aldrig mer ska mina syskon och jag få dåligt samvete för att hon är så ensam sedan pappa dog. Vi ska aldrig mer behöva oroa oss för henne, för hur hon egentligen har det. Serviceboendet är ett höghus med namnmärkta dörrar, stängda om otaliga ensamheter. Borstar personalen hennes tänder? Klipper de hennes naglar? Ser de till att hon har rena kläder? Kläder har alltid varit viktiga för mamma. Hon har alltid haft stil, haft snygga kläder som hon känt sig fin i. Innan hon hade råd att köpa sydde hon dem själv.

Håller de ordning på hennes mediciner? Nej, det gör inte personalen. Gång på gång upptäcker vi brister. Hur klarar sig de gamla som inte har några barn, vem bryr sig om dem? Vem klipper deras naglar, vem borstar deras tänder? Vem tar hand om deras ensamhet?

Mamma dör ensam

Mamma dör ensam. Ingen är hos henne när hon somnar in. Terminalvak hör till det som det dras in på i äldreomsorgen. I dagens Sverige går pengarna till annat än omsorg om de gamla som byggde det här landet. Trots att hennes tillstånd snabbt blir kritiskt avdelas ingen personal för att sitta hos henne. Vi, hennes barn, är spridda över landet. Min bror, som bor i samma stad, hinner inte dit. Några år tidigare har vi alla varit samlade kring pappas dödsbädd. Han väntar med att dö tills alla har hunnit komma fram. Trots att han är djupt medvetslös pratar vi med honom, håller hans hand och sjunger för honom. Vi säger att han får lämna oss nu, vi kommer att klara oss. Han dör omgiven av sin familj. Så blev det inte för mamma.

Jag kommer alltid att bära en bild på näthinnan. Sista gången jag träffar mamma. Jag har rest långt med tåg och hyrt hotellrum för att kunna vara hos henne några dagar. När jag måste åka hem gråter hon uppgivet och torkar tårarna på ett hörn av örngottet, som ett litet barn. Både hon och jag vet att det är sista gången vi ses. Jag försöker trösta henne, glömmer att stänga av kaffebryggaren, jag missar tåget, sitter i timmar på järnvägsstationen i väntan på nästa. Två ord far runt i mitt huvud: Aldrig mer.

En mamma får aldrig dö

En mamma som upphör att finnas till är en självmotsägelse. En mamma får aldrig dö. Hon ska vara evig. Det är en naturlag att hon alltid ska leva – för att finnas till för sina barn, som är hennes barn hur gamla de än blir. När de är vuxna kan hon möjligen få leva lite eget liv. Men snart kommer barnbarnen. Och sedan barnbarnsbarnen. Alla behöver henne. Hon är sambandscentralen som håller sig informerad om hur alla mår, som minns alla födelsedagar, köper alla presenter och julklappar, handlar hem all mat och håller i alla trådar. Hon stickar raggsockor till barnbarnen, planerar jularna, ordnar goda och vällagade middagar när något finns att fira.

För kvinnor i mammas generation var det självklart att vara en god husmor i första hand. Kvinnors yrkesliv kom i andra hand, om det fanns över huvud taget. För en duktig husmor var det en hederssak att kunna laga mat, den numera nästan försvunna svenska husmanskosten: rotmos med fläsklägg, stekt salt sill med löksås, paltbröd med fläsk, redda makaroner och köttbullar, bruna bönor, mannagrynspudding med saftsås, köttsoppa med klimp. Hon bakade allt bröd, hon plockade svamp, bär och frukt för att dryga ut hushållskassan. Mamma trollade vid symaskinen och sydde alla våra kläder, stickade alla våra tröjor. Till skolavslutningarna fick vi önska oss tyg och modell, och hon sydde. Innan ”miljömedveten” fanns i ordlistan återanvände hon. Upprepat garn blev en ny tröja. En begagnad damkappa vändes ut och in och blev material till en fin barnjacka. Alla kläder ärvdes av syskonen.

När fattigdomen var verklig och utbredd

De yttre villkoren i en gången tid har vi svårt att minnas i dag. Eller vill vi inte minnas? Utbildning var endast för de välbeställda. Abort fanns inte, preventivmedlen var få och svåråtkomliga. Barnomsorg fanns inte heller. Blev man gravid var det bara att föda och ta hand om barnet vare sig man ville ha det eller inte. Sådana var villkoren ända fram till 1960- och 70-talen. Fattigdom då var inte detsamma som att alla barn inte har råd att ha en i-Phone. I det framväxande Folkhemmet var fattigdomen verklig och utbredd. Vilka barn skulle i dag acceptera julklappshalsband och armband gjorda av gem? Å andra sidan kunde en arbetarfamilj leva på en lön fram till 1972 när sambeskattningen avskaffades.

När pappa dog slocknade mamma. De hade levt så länge tillsammans att de blivit till en kropp, ett enda väsen. Allt de gjorde utgick från den andra. Ända in i döden ville hon vara som han. Likadan kista, likadana blommor, samma musik vid begravningen. Nej, de var inte världens bästa föräldrar. Finns det sådana? Men i dag vet jag att de gjorde så gott de kunde och ofta sträckte sig långt utöver sin förmåga för att värna sin familjeflock.

När en förälder dör dör också en bit av Sverige

När en förälder dör dör också en bit av det land som han eller hon var med och byggde upp. Mina föräldrars liv är berättelsen om ett Sverige som inte finns längre, som tog form efter andra världskrigets slut 1945. I mammas lådor hittar vi ransoneringskuponger som sträcker sig ända fram till början av 1950-talet. Efterkrigstiden innebar att allting stegrades i en rusig obruten högkonjunktur och ett ständigt ekonomiskt crescendo fram till 1970-talets början. Äntligen nådde välståndet fram även till fattiga arbetarfamiljer. Deras barn kunde få studera. Man kunde köpa bil och skaffa telefon, så småningom även en tv-apparat. Man kunde göra bilutflykter ut i naturen med matsäck och kaffetermos. På semestrarna kunde man åka bil över halva Sverige och hälsa på släkten.

Själlösa bostadsområden för de röda stugornas folk

Runt omkring mina föräldrar och deras generation förvandlades jordbrukarsamhället till det tjänstesamhälle som de själva kom att bli en del av. Jordbruken lades ner i rasande takt, byarna på landsbygden övergavs. Under 1950- och 60-talen tog inflyttningen till städerna fart. Över hela Sverige bredde de snabb- och fuskbyggda själlösa bostadsområdena i tegel och betong ut sig i städernas utkanter och erbjöd likformighet och anonymitet åt de röda stugornas och gröna ängsmarkernas människor som flyttade in. Det kallades urbanisering och modernisering. Men sinnen som har formats av röda stugor, gröna ängsmarker och milsvida skogar kan aldrig formpressas i betong. De får bara skavsår.

I många år röstade mina föräldrar troget på socialdemokraterna. Men efterhand smög sig tvivlen på. När Olof Palme blev statsminister fick de nog och började rösta borgerligt. Det var ett stort uppror, de bröt mot en mycket gammal tradition i hela släkten.

Om man ville överleva var det bara ”framåt” som gällde

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: När en mamma dör”