Københavns Kommune: Socioøkonomisk københavnerkort. Man ser, at de hvide enklaver er der hvor den medie, kultur-politiske, antændige elite gerne bor, de der kan komme i betragtning til den nye Tøger Seidenfaden prisen: Marianne Jelved, Jakob Holdt, Carsten Jensen, Frederik Dessau, Klaus Rifbjerg osv. osv. og hvor Svend Auken boede. Når gatede communities også kommer til København, vil vi finde dem boende der, multikulturalisterne der ændrede Danmark for altid, og hvis fulde ansvar først står enhver klar om 20-30 år.
Rapport från ytterligheternas rike
Pomeripossaskatt, löntagarfonder, massinvandring och åsiktsförtryck
Den som i Sverige kritiserar eller ifrågasätter landets invandrings och flyktingpolitik blir omgående stämplad som rasist eller xenofob. Mot bakgrund av att Sverige, i förhållande till den egna befolkningens storlek beviljar fler asylansökningar än något annat EU-land är detta egentligen märkligt. Att förespråka ett ökat flyktingmottagande är i Sverige i allra högsta grad respektabelt, i vissa kretsar nästan ett måste, medan den som vill se en minskad flyktingström mot Sverige behandlas som en paria. I det förstnämnda fallet rör man sig trots allt ut mot det okända – inget fungerande samhälle har haft fri invandring, medan en begränsning av asylströmmen faktiskt skulle utgöra en harmonisering med det övriga EU. Märkligast av allt är kanske att samtliga Sveriges riksdagspartier med undantag av Sverigedemokraterna beslutat att skriva in Sveriges medlemskap i EU i grundlagen, trots att det framställs som rasistiskt och främlingsfientligt att föreslå en asyl- och invandringspolitik liknande den som förs av ett genomsnittligt EU-land!
Ensidigheten i debatten där man endast får kritisera flyktingpolitiken för att vara alltför restriktiv, men inte för att inte vara tillräckligt restriktiv är fördummande och har påverkat hela samhällsklimatet i negativ riktning. Allt åsiktsförtryck, vare sig det är statligt sanktionerat som i diktaturstater eller resultatet av ett kollektivt socialt tryck som i HC Andersens ”Kejsarens nya kläder” är fördummande. Denna stigmatisering, som innebär att den som vill att landet för en kontrollerad invandring beskylls för att vilja stoppa all invandring får mig att tänka på en av sjuttiotalets skattedebatter – Pomperipossa-affären.
Pomperipossa-affären – uppkallad efter en satir av Astrid Lindgren – hade sin upprinnelse i att denna folkkära författare fick betala 102% i inkomstskatt. Själv uppgav hon att hon inte hade något emot att betala hälften av sin inkomst i skatt men blev ändå av dåvarande finansminister Gunnar Sträng jämförd med Mogens Glistrup, en skattekverulant som inte betalade ett öre i skatt!
Det är inte min mening att kasta smuts på den nu bortgångne Gunnar Sträng. Trots sina brister och fel gjorde han också många bra saker, bland annat kämpade han i sin ungdom för att få statarsystemet avskaffat. Den olyckliga Pomperipossaskatten var trots allt resultatet av en uppgörelse mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet där de två sistnämnda i efterhand smet från sitt ansvar. Det bör dessutom framhållas att när skattehuset i Stockholm några år senare sprängdes försökte han inte på något sätt använda denna tragedi till att smutskasta Astrid Lindgren eller någon annan av skattesystemets kritiker. Ur den synpunkten stod han moraliskt och etiskt skyhögt över många av dagens svenska politiker och mediadebattörer som har exploaterat Utøya-massakern maximalt för att misskreditera sina meningsmotståndare.
Ja, 102% i skatt måste väl ändå betraktas som extremt och kontraproduktivt, men tyvärr långt ifrån det enda exemplet på hur Sveriges makthavare för en extrem politik. Andra exempel är den utrikespolitik som Sverige förde under Olof Palmes tid och löntagarfonderna.
Gunnar Sträng avgick som finansminister efter valnederlaget 1976 och ersattes när socialdemokraterna åter kom till makten 1982 av Kjell-Olof Feldt. Under den tid Kjell-Olof Feldt var finansminister ville Sveriges socialdemokratiska regering – som enda land i västvärlden – socialisera eller kollektivisera Sveriges näringsliv genom de så kallade löntagarfonderna. Planerna på löntagarfonder hade redan kläckts innan valnederlaget med utvecklades under tiden i opposition, för att röstas igenom i december 1983. Under den pågående debatten i riksdagen satt Kjell-Olof Feldt, som utåt förespråkade löntagarfonder och skrev ’Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit” på en bit papper. Versen kunde fotograferas och läsas från riksdagens åskådarläktare, och slogs omedelbart upp i pressen.
Den nästan ofattbara dubbelmoralen hos dåvarande finansministern får mig att undra hur många av dagens förespråkare av det mångkulturella samhället som innerst inne sitter och tänker: ”Multikulturalism är ett jävla skit, men nu har vi baxat den ända hit”. av Galileo
Frankrig: En uge som alle andre
One policeman killed with an AK47 in Vitrolles, – Two killed in two other shoot-outs in Marseille, -A teen killed in a vendetta in St. Ouen, – A tobacco shop owner savagely attacked, now in serious condition in Lyon, – A policeman wounded in Dijon while intervening in a burglary, – Policemen attacked and wounded while questioning a woman wearing a niqab, -Two gendarmes struck with iron bars by gasoline thieves in the department of Var, -Living in Fear
Reinfeldt: “Faktisk er det bare folket, der er problemet”
Et nærmest surreelt interview med Sveriges statsminister i Dagens Nyheter, hvori han tilslutter sig Tøger Seidenfadens demokratiforståelse i rubrikken. Sverige har indtil november taget imod 96.784 udlændinge af alle kategorier bare i dette år, men humlen er, at de fleste aldrig forlader landet igen uanset hvilken kategori, de tilhører. Once in, never out. Svenske politikere har konstrueret sig en parallel virkelighed, i hvilken “fremmedfjendtligheden” ikke tolkes ud fra drænet på statskassen, nedmonteringen af velfærden eller kriminaliteten, men som resultat af tilstedeværelsen af “fremmedfjendltlige partier”. Partierne skaber synspunkterne, ikke omvendt. De er altså vokset frem fra en højere, uantastelig instans, for at stige ned fra himlen og retlede folket. Måske ser virkeligheden bare sådan ud inde i Reinfeldts autoritære hoved.
Holder man bare dem nede med ethvert middel, er der vupti! ingen fremmedfjendlighed, og den der måtte være tilbage, kan man iværksætte pædagogiske foranstaltninger overfor, se Ullenhag: Vi måste stå upp mot hatet, 6 december 2011. der vanen tro, gør politiske problemer til moralske. Det er den traditionelle, svenske måde at bevare den egentlige politiske magt på meget få menneskeres hænder, så folket, når det nu uheldigvis skal stemme hvert fjerde år, stemmer følelsesfuldt og rigtigt, og ikke på dem som magten og statspressen systematisk har svinet til gennem de foregående år. Hvorfor ikke bare være ærlig, og sige ligesom hans egen minister Birgitta Ohlsson: Avskaffa Sverige, vi har fundet på noget bedre ? Og “folkestyre, det kan man da ikke overlade til folket, det klarer vi også bedre.” Hans parti står i øjeblikket til 33 % af de svenske stemmer, ikke mindst takket være den nye tågehorn af en S-leder. Pest eller kolera – svenskerne vælger kolera selvom de har andre valg. Angsten for at vælge, er en velkendt fobi.









