Det er ord Vilks har hørt nogle gange. Forleden var det en kunstskole i Värmland, der måtte melde forfald “af hensyn til elevernes sikkerhed.” Ytringsfriheden og den kunstneriske frihed støtter alle, men kun når det er risikofrit. Når der kan er en prislap på, er der næppe mange nok tilbage, til at opretholde dem. Og da slet ikke blandt kunstverdenens gratister og vernissagegæster, der snylter på den frihed, andre har skabt for dem. (klik. foto f. helskærm)

I går kunde Metro avslöja att det var konstnären Lars Vilks som var måltavlan vid konstbiennalen, i alla fall enligt de brottsmisstankar som åklagaren fört fram. Nu stoppar Bokmässan Vilks från att komma.Det var i morgon som Axess skulle ha en intervju med Lars Vilks om samtidskonst i sin monter på mässan. Nu har de ställt in den programpunkten. Anledningen är att mässledningen inte vill ha Vilks på plats. – Personer som besöker mässan kan bli oroliga, alla ska kunna känna sig lugna, säger Birgitta Jacobsson Ekblom, kommunikationschef på Bokmässan i Göteborg. Bokmässan: Vilks är inte välkommen.

Lars Vilks ironiserer over drabsplaner

“Som det nu tycks framgå var konstnär Vilks målet för islamisterna på Röda Sten. Händelsen som med all sannolikhet är unik i biennalernas historia kunde uppfylla högt ställda krav på närvaro, autenticitet och innerlighet. Även samtidskonstens längtan efter verklighet kom inte på skam.” (Sort Sonofon)

Ingen Vilks på bogmesse: En skræmmende aflysning

Anders Heger er formand for Norsk PEN: “Et nederlag for det civile samfund.” – Generalsekretær for Norsk Presseforbund Per Edgar Kokkvold: ”Det, som er sket i Göteborg, viser igen, at der i praksis ikke længere eksisterer kunstnerisk frihed og ytringsfrihed for de, som gør nar af islamister.” – Katrine Winkel Holm,næstformand i Trykkefrihedsselskabet og redaktør af Trykkefrihedsselskabets internettidsskrift Sappho: “Bogmessens ledelse kommer til at gøre ligesom de norske myndigheder, der i sidste uge sendte Westergaard ud af landet pga. en terrortrussel.De begynder at se på Muhammedtegnerne med islamiske øjne: De er problemet. De er farlige. De skal aflyses.” – Johan Lundberg fra forlaget Axess: “Det er tragisk, at det ikke lader sig gøre at gennemføre en diskussion om kunst med udgangspunkt i de to bøger, som henholdsvis jeg og Lars Vilks har udgivet op til bogmessen.” Af Helle Merete Brix og Uwe Max Jensen, HRS

Virkeligheden efterligner kunsten: Byrådsmedlem i San Juan Capistrano, Californien, kalder sin hund Muhammad: Reeve Explains ‘Muhammad’ as Dog’s Name

Tyske byer: Hvert andet barn fra en indvandrerfamilie

Næsten halvdelen af alle storbybørn i Tyskland, bor i familier med indvandrerbaggrund. I de 14 største byer har omkring 46 procent af alle børn og unge mindst en forælder, med udenlandske rødder. I hele Tyskland er det 31 procent. Det beretter det statistiske kontor i Wiesbaden på baggrund af en husstandsundersøgelse og en mikro folketælling for året 2010.

Omkring 46 procent af de mindreårige i store byer med mere end en halv million mennesker, kommer fra familier med udenlandske rødder. Disse omfatter 14 byer som Berlin, Hamburg og München, Frankfurt, Bremen, Leipzig og Nürnberg.

I de store byer med 100.000 til 200.000 indbyggere – som f.eks. Offenbach, Saarbrücken og Würzburg – er det omtrent lige så mange. Lidt mindre er andelen af ​​indvandrerbørn i byer med 200.000 til 500.000 indbyggere, såsom Bonn, Magdeburg og Mannheim. Der er andelen 41 procent.Men forskellen er stor sammenlignet med byer på landet: I samfund med under 5.000 indbyggere, er kun 13 procent af børn og unge fra migrationsfamilier. I byer med 50.000 til 100.000 indbyggere, er tallet 36,5 procent. Familier har indvandrerbaggrund, hvis den ene forælder har et udenlandsk statsborgerskab, eller har fået en tysk pas ved naturalisation.14 größte deutsche Städte: Jedes zweite Kind aus Migrationsfamilie. (Snaphanens oversættelse)

Om de enorme problemer med blandt andet vold, dette medfører i tyske skoler, kan man læse en lærer skrive om: Tagesspiegel-Leser Dr. Klaus-D. Paatzsch: Wie kann Integration gelingen?

Islam: Hvorfor det ikke kan blive ved på denne måde

Ønsketænkning er en konstant faldgrube når man prøver at se enden på de problemer der aldrig formuleres klart i mainstreammedierne: Hvornår kan Kurt Westergaard, Geert Wilders og Ayaan Hirsi Ali gå frit på gaden igen? Hvornår skal brandbiler ikke have politieskorte i ghettoer længere? Hvornår kan man trygt slække på sikkerhedskontrollen i lufthavnene? Hvornår mødes vi ikke med flere krav om særlige hensyn til formørket religion, og hvornår behøver vi ikke længere debattere stening og kvindeindpakning i vores egne lande? Osv.

Mange af forsøgene på at besvare spørgsmål om det lange perspektiv handler om fremskrivning af tendenser (demografiske, økonomiske og kulturelle/politiske, f. eks.) og analogier med historisk empiri (Libanon, Indien, Tyrkiet, Jugoslavien f. eks.). Selv med stærke facts om styrkeforhold i vores favør er det selvfølgelig umuligt at konkludere noget om udfaldet af de fremtidsscenarier som skribenter som El Inglés, Fjordman og Paul Weston har opstillet på Gates of Vienna, så meget desto mindre fordi der er den lille joker i spillet der hedder kulturelt selvhad. Selv om vi kan vinde er det ikke sikkert at tilstrækkeligt mange ønsker dette.

Meget ville dog vindes for sjælefreden hvis man som et minimum kunne fastslå at den nuværende situation umuligt kan fortsætte: De selvhadende velfærds- og rettighedsstaters ‘Ponzi scheme‘, eller pyramidespil, der lige nu udgør en magnet der tiltrækker problemer, har som alle den slags fantasterier en indbygget afslutning. Et af de mest fascinerende bud på hvorfor islam er cruising for a bruising der vil ende i en absolut umisforståelig afslutning på totalitære ambitioner er Richard Fernandez’ essay The three conjectures fra 2003: Kombinationen af islamiske atomvåben og islams natur vil garantere en eskalation der kun kan ende med islams udslettelse – på det sted hvor den startede, og er allermest sårbar.

Gates of Viennas skarpe kommentarskriver Zenster har parallelt hertil fremsat en række bud på lignende indbygget dynamik i den nuværende situation der vil ende i islams absolutte ugunst. “When Will it End?” og “Why will it end?” er de to første af tre indlæg.

When Will it End?

Short answer ― It will end when the tipping point is reached.

This tipping point can be defined as follows:

When living with Islam becomes more trouble than living without Islam. […]

Islamic terrorism will end. It is both unsustainable and an intolerable burden upon the civilized world. Ending it is a matter of obtaining sufficient political willpower and an educated electorate that will no longer put up with ineffectual Politically Correct politicians who continue to ignore, obfuscate or simply deny the need to eliminate such a monstrous drag on global progress. […] Zenster: When will it end?

Why Will it End?

Short answer ― Islam has “unhappy ending” written all over it. […]

As Winston Churchill noted about Islam, “No stronger retrograde force exists in the world.” This is why it is foredoomed to failure. Islam’s obsession with, and glorification of, death is just one signifier among many that herald its eventual demise.

Finally, Islam is assembling too many enemies too fast to where they cannot be expected to keep pursuing their own petty quarrels instead of addressing the overarching threat of jihad. The complete and total inability of Islam to coexist with any legitimate faith or other culture presages a day when its numerous victims will band together in pursuit of an ultimate victory.

That is why it will end. Zenster: “Why will it end?”

Vi venter nu på det sidste kapitel, “How will it end?” (LFPC).

Det er SR´s Ring P 1, hun tænker på. Menigmand kan udtrykke sig nogenlunde frit, en skrækkelig uting.Et typisk svensk journalistsynspunkt. Der er intet de foragter mere end “folkets stemme”, og intet de hellere vil, end at fortsætte med at installere uløselige problemer i fred for at blive sagt imod. Typer som Expressens lederskribent “radikalfeministen” Marteus er på vej ud, – alt for langsomt, desværre – og om få år vil svenskerne korse sig over, de lod dem tyrannisere deres liv og give deres land væk.

Målet i Gøteborg var Lars Vilks

I Danmark dømmes det efter terrorparagraffen , – 10 års fængsel og udvisning til Muhudiin Mohamed Geele, – men endnu ikke i Sverige, hvor det kun “förberedelse till mord”.

Enligt uppgifter i tidningen Metro var konstnären Lars Vilks den tilltänkta måltavlan vid konsthallen Röda Sten vid invigningen av konstbiennalen i Göteborg den 11 september. Han skulle mördas med fickkniv.Tidningen Metro skriver att de tagit del av hemligt utredningsmaterial som bekräftar att Vilks var måltavlan. Åklagaren vill inte kommentera uppgifterna, men tidningen skriver att Vilks skulle mördas med en fickkniv på Röda Sten.

En av de häktade männen letade efter Vilks – som aviserat på sin blogg att han skulle besöka biennalen, men han dök inte upp på öppningsdagen.På natten, den 11 september, utrymdes konsthallen Röda Sten av Göteborgspolisen. Fyra personer greps misstänkta för terrorbrott. Tre av männen i 25-årsåldern sitter fortfarande häktade. Rubriceringen har ändrats till “förberedelse till mord”.Lars Vilks: ”Jag är ett utvalt objekt”, ”Vilks skulle mördas med fickkniv”, Vilks sägs varit terrormålet Metro: Männen var ute efter Lars Vilks.Nytt anslag mot ytringsfriheten.

Tunesere brænder Lampedusa-center ned. Borgmester: “Vi er i krig”

The Centre for identification and expulsion (CIE) of immigrants from the small Italian island of Lampedusa was destroyed Tuesday by a fire during protests by a group of undocumented Tunisians against the direct repatriation to their country of being trafficked.

“The Centre is completely devastated and all burning.” It no longer exists and it cannot accept any immigrant. Lampedusa has no site. It is time that government intervention after both inertia. “Everyone had warned of what could happen and finally happened,” said the Mayor of the island. A fire caused by Tunisians destroys the Centre for immigrants in Lampedusa

“We’re at war, people have decided to take justice into their own hands.”

Migrants clashed with police and residents on the tiny Italian island of Lampedusa on Wednesday, prompting Italy to announce they all would be transferred and repatriated within 48 hours.

Television footage showed riot police wielding clubs and beating the migrants as they jumped from a balcony near the island’s commercial port. The clashes came a day after migrants set their overcrowded holding center on fire to protest Italy’s policy of forced repatriations.The clashes left several people injured, the reports said.Lampedusa’s mayor Bernardino De Rubeis denounced the government for abandoning the island to cope with the chaos alone, calling the migrants “delinquents” and insisting the island wouldn’t accept one more.He said he kept a baseball bat in his office for protection. “I must defend myself,” he was quoted as saying by ANSA. “We’re at war, people have decided to take justice into their own hands.”Italian police, migrants clash in asylum dispute.

De liberale ved man hvor man har: “The human rights act is here to stay”

Nick Clegg today vowed that the human rights act was here to stay during an impassioned speech to the Liberal Democrat party conference. […]

Mr Clegg also used his speech to warn Conservative MPs that he would remain bullish on the human rights act.

‘Let me say something really clear about the Human Rights Act,’ he said. ‘In fact I’ll do it in words of one syllable: It is here to stay.’ […] The human rights act is here to stay: Clegg’s bullish conference speech as he fights to reunite his party

Det er på høy tid å lage humor av aspekter ved 22. juli-hendelsene, mener norske komikere, men det krever fingerspitzengefühl. Programmet Trygdekontoret på NRK gjør det i kveld med sin karikatur av bloggeren «Fjordman». Trygdekontorets nye påstandsleverandør har fått navnet Heine Fjordland, en multihandicappet høyreorientert blogger, og er ifølge Seltzer bosatt i et behandlingshjem i velferdsstatens øverste parnass. Vedkommende er til forveksling lik bloggeren «Fjordman», alias Peder Jensen, som terrorsiktede Anders Behring Breivik har sitert en rekke ganger i sitt såkalte manifest. Mener humoren kan endre fokus etter 22. juli

Selvom det egentlige problem ikke er, at NRK gør grin med Fjordman, tænker man sig alligevel det ikke særlig tænkte eksempel, at 22 juli havde været et muslimsk terrorangreb. Ville terroristens “inspirator” optræde i public service som langskægget nazist og invalid i satire under to måneder efter? Nej, så kry ville de aldrig være. Om det virkelig “er på høje tid at gøre grin med 22 juli-hændelserne”, er en smagssag man nok diskutere selv udenfor Norge. Det er ikke min smag. Det er knap to måneder siden den værste tragedie i nyere norsk historie. “På høje tid?” “”Vær pjat – og du skal se, alle vanskeligheder forsvinder. Du ender som klovn på public service.”

Nu er Hanne Vibeke Holst ikke pjat, ikke med vilje i al fald. Jeg klager normalt ikke til nogen, men jeg klagede til DR over at de sendte hendes socialdemokratiske propaganda Dronningeofret aftenen før det danske valg. Jeg fik et venligt svar, der blandt andet lød:

Vi gør alt for i vores valgprogrammer og debatprogrammer ikke at være partiske. I disse tilfælde er der tale om fiktion – en svenske TV serier efter et dansk bogforlæg og ikke et politikerportræt el. lign. Hvis man leder kan man måske også finde politisk betonede figurer i andre af de udenlandske film eller serier der vises på de danske kanaler og om en aldrende svensk statsministerkandidat med altzheimer er det der får vælgerne til at stemme anderledes er vist ikke særlig sandsynligt.

Nu så jeg under stor pine et afsnit af den filmatiserede, socialdemokratiske damebladsnovelle Dronningeofret på laptoppen i går. Var dette ikke en karrikatur af Jimmie Åkesson, de kunne aflæse helt nede fra bagerste række ? ER dette ikke en tyk karikatur af en svensk nazist i Holsts aftapning? Var dette ikke en araber, der blev banket til døde af svenske nazister, noget der forekommer så sjældent, at jeg ikke ved hvor mange år vi skal tilbage, for at finde et eksempel? Hvorimod vold den anden vej ses hver eneste ene dag. Senest igår døde endnu en ung, svensk kvinde af den slags vold. Sverigedemokrater overfaldes, om ikke hver dag, så hver uge. Jeg skrev tilbage, at jeg fastholder min kritik af DR´s politiske propaganda pr. stedfortræder H.H.Holst, hvis Sverigesbillede er så skævt, at det ikke bare er propaganda, det er løgnagtigt. Om det nu er bevidst eller ej.

EU tager sindelagskontrollen til nye højder

Man famler efter ord, for hvad skal man sige? Man kan ikke længere være forbavset over noget fra de kanter, men i det mindste gør det de daglige historier om apokalyptiske rædsler ved et eventuelt kollaps af euroen til at bære. Måske endda til at foretrække? (LFPC)

From the EU’s Manual on Hate Speech:

The identification of statements that could be classified as “hate speech” seems all the more difficult because this kind of speech does not necessarily manifest itself through expressions of “hatred” or emotions. “Hate speech” can be concealed in statements which at a first glance may seem to be rational or normal.

Source ; Hate Speech May Seem Rational or Normal

Kongresmand undskylder angivelig “diskrimination” mod muslimer efter 9/11

Det hører med at den demokratiske politiker Mike Quigleys tale blev holdt dagen før 10-året for 9/11. Stedet var en ikkegodkendt uddannelsesinstitution ved navn American Islamic College i Chicago – og som altid ligger det ekstremistiske bagland åbent for enhver der gør den mindste indsats for at researche stifterne:

[…] I posted the following on its opening back in May 2009, when a group of American Muslims led by two jihadist sought to establish the first four-year accredited Islamic college in the United States, calling it a “Muslim Georgetown.”

Advisers to the project have scheduled a June vote to decide whether the proposed Zaytuna College can open in the fall of next year, a major step toward developing the faith in America.

Imam Zaid Shakir and Sheik Hamza Yusuf of California have spent years planning the school, which will offer a liberal arts education and training in Islamic scholarship.

Academic jihad. Another giant leap is galloping sharia in America. Here’s some background information on Sheik Hamza Yusef, from Discover the Networks:

Anti-Semitic and anti-American Islamic scholar

“They [Americans] were ungrateful for the bounties of Allah, and so Allah caused them to taste fear and hunger.” […]

At this same rally, Yusuf lamented that Sheikh Omar Abdel Rahman, the blind Egyptian cleric convicted of masterminding the 1993 World Trade Center bombing as well as unfulfilled plans to destroy various Manhattan bridges and tunnels, had been “unjustly tried” and “condemned against any standards of justice in any legal system.” […]

The other “scholar,” Imam Zaid Shakir, wrote of Israel in July 2006: […]

We should never hope to see the day when, if possessing the requisite firepower, Muslims would visit upon the civilian population of Israel the sort of savage violence we see decimating the innocent civilians of Gaza and Lebanon. […]

Illinois Congressmen Mike “Quisling” Quigley Apologizes to Muslims for 911: “I think it’s appropriate for me to apologize on behalf of this country for discrimination you have faced.”

Quigley må vel nærmest rubriceres som en amerikansk variant af vores radikale: Den velkendte blindhed parret med klæg kristelig tale hvor “faith” er løsenet der kitter det uforenelige sammen, og sammen med “wise man” anslår strenge der ikke er gængse i dansk politik, men som nærmere høres hos Mullah Kjeld Holm og dennes flok (LFPC).

Af Thomas Nydahl

Vad vet man om morgondagen? Inte ett skvatt. Men man behöver sannerligen inte spå i kaffesump eller fördjupa sig i ideologiernas labyrinter. Men kan göra som Bengt i Wien och läsa precis hur det är. Han gör det hos Paul Krugman som skriver i The New York Times om friheten att dö. Så här:

“I’m referring, as you might guess, to what happened during Monday’s G.O.P. presidential debate. CNN’s Wolf Blitzer asked Representative Ron Paul what we should do if a 30-year-old man who chose not to purchase health insurance suddenly found himself in need of six months of intensive care. Mr. Paul replied, “That’s what freedom is all about — taking your own risks.” Mr. Blitzer pressed him again, asking whether “society should just let him die.” And the crowd erupted with cheers and shouts of “Yeah!”

Är det vad som väntar oss européer också? Ska tjatet om “valfrihet” sist och slutligen reduceras till friheten att dö, därför att man inte kan betala för sin sjukvård?

Så sent som i gårdagens Svenskan läste jag om hur nära dagen är då Greklands statskassa är slut och varken löner eller pensioner kan betalas ut. Tysklands Angela Merkel säger att om det skulle innebära slutet för euron, så är det också slutet för Europa. Jag vet inte om den domedagsprofetian är befogad, men nog finns det skäl att redan omgående oroa sig för den framtida sjukvården och annat i den offentliga verksamheten som varje medborgare tagit för givet. Men folkhemmet är sedan länge dött – och begravt – och just därför kan vår tids politiska klass hantera verkligheten på ett sätt vi lite yrvaket börjat förstå.

Gamla paroller om solidaritet är inget annat än festrekvisita. I grunden är man överens – från Miljöpartiet till regeringsalliansen – om att de somaliska stammarna, i huvudsak familjer utan möjlighet till arbete, i analfabetism och med män som flyr in i kattuggandet, ska återförenas och leva på statsunderstöd i Sverige, att överklassen ska kunna berika sig utan minsta kritik, att skolan ska fortsätta ramla ner i ett bottenlöst träsk, att svenska soldater ska häcka i de afghanska bergen, att tiotusen rop på polishjälp ska ignoreras varje år därför att pengarna är slut, att såväl islamismen som den politiska godhetsideologin ska få fortsätta korrumpera och fräta sönder hela tanken om det öppna samhället, yttrande- och tryckfriheten.

I detta klimat kan man skrota välfärd samtidigt som man i Sveriges Radio accepterar att en imam hotar att mörda landsmän boende i Sverige, om de lämnar islam. De “goda” i medier och politik kommer att blunda för det och fortsätta mässa om “främlingsfientlig retorik”. Det är redan för sent att läsa Kejsarens nya kläder.

Man behöver inte vara pessimist för att ana vad det är Paul Krugman hänvisar till. Barbariet finns överallt runt oss. Är det något vi saknar kan vi importera det. Fredrik Reinfeldt har ju redan försäkrat att före vår tid fanns det i Sverige bara barbariet.

” – Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen.”

Det försäkrade DN sina läsare redan 2006. Och den fräckhet med vilken sådana politiker uttalar sig har inte mildrats sedan dess. Det kommer mera, som man säger.

Kenneth Karlsson har skrivit en mycket intressant essä om tillståndet för våra samhällen, där inte minst begreppet ömsesidighet diskuteras. Han bygger sina resonemang på egna erfarenheter av att leva i andra länder.Thomas Nydahl: Vad vet man om morgondagen?

Bilfri tirsdag?

En af Københavns mest trafikerede gader, Store Kongensgade, kl 15 tirsdag. Nej, Verdensmesterskaberne i landsvejscykling 2011. I dag kvindernes enkelstart set fra Hendes Majestæts udkigspunkt, mindre kan ikke gøre det. Ruten, fra Rådhuspladsen ud om Hellerup, to gange. Cyklist nr. 1 en thailænder, nr 2 en rumæner. Nr. 3 en singaporeaner og nr. 4 en mexicaner.(klik fotos f. helskræm)

Fortsæt med at læse “Folkhemmet är sedan länge dött och begravt”

Terroranholdt: “Ærgerligt at Breivik ikke var en af os”

Den anholdte terrormistænkte Hani. N i Berlin, har rost massemorderen Anders Breivik som et forbillede. Det er oplyst, han besad en manual til at bygge en bombe. De islamistiske Hani N., der er anholdt for terrormistanker, havde dowloadet en vejledning i fremstilling af sprængstoffer fra internettet. Desuden skal han have informeret sig på internettet om tændsatser til den.
Hertil kommer, at N. i e-mails roste den norske massemorder Breivik med ordene: “Ærgerligt, at det ikke var en ​​os.” .N og den tysk- libanesiske Samir M sidder andholdt i Berlin. Målene for deres angreb er ikke afsløret endnu. Tyske sikkerhedsmyndigheder lod ti islamister tage til pakistanske træningslejre, selvom de kendte deres planer i detaljer. Lederen Mohammed A. ankom i august 2010 under fuld tysk overvågning. Berliner Islamist nannte Breivik als Vorbild (Snaphanens oversættelse) Berlin Terror Suspects. Alleged Connections to Afghanistan. Update, en engelsk oversættelse af Focus artiklen: Terrorism, Islamist named Berlin as a model Breivik.

Der var mange udenfor Politiken-segmentet, der med det samme så, at den norske massemorders tankeverden havde mere til fælles med muslimske jihadister, end med nogen andres. Flere af disse har da også udtrykt et fællesskab med ham, nu senest i Tyskland dag. Al Qaeda er en skygge af sig selv, men hjemmedyrkede terrorister skyder nu op som svampe i sæsonen i Europa, og den sæson er jo nu, som enhver svampejæger ved.

I går blev syv jihadister anholdt i Birmingham, forleden måtte Westergaard i hast forlade Oslo af terrorfrygt, den 16. blev to somaliere anholdt i Finland, den 12. fire muslimer i Gøteborg, og så den 8.9. to i Berlin. Det er fem forpurrede muslimske terroranslag i Europa på ti dage (!) (selvom det svenske er nedskaleret til “antiftelse til mord”, drejer det sig om mord på Vilks, regner vi det for terror i Danmark). En boomende branche midt i en krisetid, men så længe ingen af dem når Breiviks snilde og udholdenhed til sokkeholderne, bliver der ingen dødsfald på Allahs regning. Og venstrefløjen klager stadig over, at vi ikke taler pænt nok om islam. Senest forfatterne Carsten Jensen og Jane Teller i Deadline i går (minut 9.34) Hvad vil de klage over, den dag nogle jihadister er lige så “dygtige” som Breivik? PET? Eller vil de trøste de efterladte med et: “Se, hvad vi sagde, det er fordi I har talt så grimt og respektløst?”

Per Ahlmarks memoarer: Gör inga dumheter medan jag är död!

Det er en god titel. Ahlmark, forfatter, tidligere leder af Folkpartiet og vice-statsminister, kunne have givet den undertitlen: “Hvorfor lavede I så mange dumheder, mens jeg levede?” En anden folkpartist, Mauricio Rojas, kan til den tid kalde sine erindringer: “I var godt dumme i nakken, da I skilte jer af med mig.”

Han anklagar Bildt för att ha förminskat serbernas massmord på bosnier i Srebrenica och för att ha tigit om den sudanesiska regimens ansvar för folkutrotningen i Darfur. Bildts lojalitet mot Lundin Oil som gjorde honom förmögen var större än hans avsmak för massdödande i Darfur, hävdar Ahlmark.[..]

Han kritiserar även Bildt för att ha en ”enfaldig” syn på staten Israel som ett monoetniskt land, trots att det består av invandrare från mer än 100 nationer. ”Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd”, skriver Per Ahlmark. ”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”, skriver han. Ahlmark till hårt angrepp mot Bildt og Ahlmark: Bildt är likgiltig för folkmord
via MXp bloggen.

Debat med multikultierne på vore betingelser, eller ingen debat?

Baron Bodissey og Robert Spencer hører til mine absolutte favoritbloggere fordi de på hver deres måde fastholder læserens fokus på nogle bestemte betragtningsvinkler på de emner de dækker, vinkler der bliver vigtige redskaber for en selv når man læser nyheder og artikler uden for hhv. Gates of Vienna og Jihad Watch. Spencers fokus er på den islamiske selvforståelse og på ureflekterede antagelser i mainstreammediernes fremstilling af islam. Bodissey skærer lige ind til benet når det drejer sig om magtfordelingen mellem ‘os’ (islam- og multikultikritikere) og den mainstream der udgør den overvældende majoritet. Vænner man sig til at se verden i disse perspektiver bliver det meste andet bare bullshit, i hvert fald alt der kommer fra mainstream.

Der er bestemt ingen naive illusioner i Bodisseys udlægning her: Glem alt om at påvirke den værdirelativistiske og multikulturalistiske mainstream, det er håbløst, og i stedet bør vi stå fast ved ikke engang at acceptere deres præmisser. Det er formentlig en helt realistisk vurdering – spørgsmålet bliver så om tilgangen er praktisk anvendelig i det daglige, og om man samtidig afgiver nogle gode kort derved. Det er nok ikke forkert at antage at de fleste kender situationer med bekendte, familie eller kolleger hvor tidens største kontrovers forårsager en eksplosivt ophedet debat der øjeblikkeligt medfører at man mødes med heftigt antiluftskyts af moralsk ækvivalens, stråmænd og racismebeskyldninger fra modparten. Bodisseys forslag om ikke at acceptere modpartens præmisser er interessant, men forudsætter stor fattethed fra egen side. Robert Spencer, eller herhjemme f. eks. Henrik Ræder Clausen, er oplagte debattører der kunne håndtere denne udfordring. Jeg kunne ikke.

Og ved at fraskrive sig selv begrebet racisme, fordi det er noget modparten (vitterligt) benytter manipulerende, fraskriver man sig jo også muligheden for at anlægge sandfærdige, men af modparten ukendte, fakta om f. eks. arabisk/islamisk racisme mod sorte afrikanere. I virkelighedens hotspots af kultursammenstød er en kompromisløs tilgang nok ikke mulig (LFPC).

Main Premises:

1. Media coverage of the Counterjihad is stacked against us.

2. This overwhelming disadvantage can’t be significantly improved.[…]

The Alternative: Decline to Play the Game

Once we realize that we cannot possibly win the mainstream game and still remain Counterjihad activists, the only prudent course of action is to refuse to play the game.

Don’t accept the rules.

Don’t recognize the authority of the referee.

Don’t call the toss.

Don’t even go onto the field.

It’s very difficult to avoid being sucked into the game, because we’ve been playing it for so long. Virtually everyone else is playing it, too. No one else recognizes how screwy the rules are. Very few people realize that the game is rigged so that only the Multicults can win.

We need to reinforce our inner determination by reminding ourselves over and over again that the rules forced upon us for the past forty years are irrational, insane, and evil. They permit only one outcome: the destruction of our traditional Western culture.

Avoiding Intramural Versions of the Game

It’s crucial not to allow the rules of the mainstream game to enter our internal discourse. No one should fling the “racist” term at other members of the Counterjihad. Nobody that shares our goals should be described as a “neo-Nazi” or a “fascist”.

Such behavior is a sign that the game has been internalized by our own people. It displays an unconscious acceptance of the mainstream premises. […] Baron Bodissey: Declining to Play the Game

Les flics courant

Vi ved ikke præcist hvad det er der foregår her, men det synes klart at de væsentligste bestanddele er 1) eksotiske fremmede opfører et af den slags optøjer man sætter pris på i de varme lande de kommer fra, men 2) de gør det i et land hvor de ikke hører hjemme, nemlig Frankrig, og 3) den lokale ordensmagt stikker halen mellem benene. Det minder slående om et lignende sceneri på britiske gader vi også omtalte her for et par år siden. En fin illustration af en af Baron Bodisseys pointer der også omtales i posten vi citerede fra lige her over: Islam er er ikke selve problemet, men en afledt konsekvens af dette, nemlig multikulturalismen. Det er resultatet af nogle valg som ledere i vestlige lande har gjort der er årsagen til de flygtende betjente vi ser, ikke det reelle styrkeforhold. Glem aldrig denne banale pointe (LFPC). Algerian Savages vs. French Police

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Nej, det började inte med terrordåden i Norge. Starka krafter har länge velat begränsa allmänhetens möjligheter att komma till tals i tidningssajternas kommentarsfält. Utåt säger sig medieföreträdare vilja ha en dialog med sina läsare. Men de hycklar. Att administrera läsarkommentarer kostar tid och pengar, och det är ingenting som medieföretagen vill betala för. Journalister gillar inte heller att utsätta sig för obehaget att få sina artiklar sågade jämns med fotknölarna av arga läsare. De krafter som vill begränsa yttrandefriheten väntade bara på ett tillfälle. Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge den 22 juli kom som på beställning. Massmorden gav dem exakt det alibi de behövde. Under parollen ”Bort med näthatet” har medias marionettregissörer skridit till verket och ytterligare inskränkt allmänhetens möjligheter att komma till tals i offentliga fora.

Värmlands Folkblad var först i Sverige med att stänga kommentarsfälten, fyra dagar efter terrordåden i Norge. ”Dyngspridarna på nätet göder hat och främlingsfientlighet” anser VF:s chefredaktör Peter Franke.

Sedan har Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen meddelat kraftiga begränsningar i möjligheterna att kommentera på deras nätsajter, framför allt genom minskade möjligheter att skriva anonymt.

Det är slutet på en smekmånad mellan media och läsarna som blev ganska kort. När internet i början av 2000-talet gav möjligheter att kommentera tidningsartiklar såg i synnerhet medias chefer utvecklingen genom nyputsade vinstglasögon och var lyriska. ”Läsarmedverkan” och ”dialog” lät så bra. För en dagspress som kämpar mot sjunkande upplagor och vill slippa förvandlas till döende dinosaurier framstod läsarinflytande som en välkommen räddningsplanka. I tidningshusen hoppades man att det skulle ”stärka tidningarnas varumärken” och ”skapa lojalitetsband” mellan läsarna och den egna tidningen. Riktigt så blev det inte. Internet och bloggvärlden har fortsatt att sopa golvet med dagstidningarna, och upplagorna fortsätter att sjunka. Och journalisterna visade sig vara totalt oförberedda på att de snart skulle vada omkring i en störtflod av arga läsarkommentarer.

Journalister har aldrig blivit emotsagda

Journalister är en yrkesgrupp som aldrig tidigare har blivit emotsagd av sina avnämare. Det enda veto mediekonsumenterna har haft tillgång till har varit att säga upp tidningsprenumerationen och tv-licensen, i övrigt har man fått gapa och svälja. Sedan evighetens begynnelse har makten över ordet varit förbehållen en liten klick som har haft privilegiet att fritt formulera sig offentligt. Med självklar rätt har de lagt beslag på tolkningsföreträdet och slagit fast för oss andra vilka åsikter som är de rätta.

Denna elit har haft obegränsad tillgång till medias kanaler och oinskränkta möjligheter att trumpeta ut sina budskap. Om de någon gång stött på motstånd har det på sin höjd rört sig om lite noga utvalt och betydelselöst gläfs från i förväg godkända proffstyckare på tidningarnas debattsidor. Och möjligen någon välregisserad debatt i form av föga trovärdigt spel för galleriet i riksdagens kammare, där annars förkrossande enighet har rått om det mesta. I den händelse makteliten har haft en rudimentär susning om att deras agenda och åtgärder kan väcka känslor och reaktioner hos vanligt folk har den i varje fall sluppit att möta dem öppet. Därigenom har den ostört kunnat fortsätta leva i villfarelsen att dess egna åsikter är de enda som existerar. Här finns grundorsaken till en förbluffande tondövhet inför reaktionerna från allmänheten.

Internet har förändrat allting

Internet har vänt upp och ner på allting och ställer journalisterna inför något historiskt nytt – en opposition. Där vanliga människor tidigare har varit tvingade till tystnad har internet gett dem röst. Inte nog med det: folk använder sig av de möjligheter som nätet ger dem. För journalister och andra i den politiskt korrekta makteliten är det chockartat.

”Läsarkommentarerna har i många år varit heta potatisar internt och reportrar har ifrågasatt varför de ska behöva finna sig i att de själva, och personer som de intervjuat, angrips med råa tillmälen direkt under artiklarna. Andra har menat att journalisterna har sig själva att skylla, eftersom de så sällan själva gått in och diskuterat med läsarna och därmed inte bidragit till att höja nivån”

skriver Anders R Olsson, författare och journalist med yttrandefrihet som specialområde, i en debattartikel med rubriken ”Även det stötande förtjänar skydd” på Svenska Dagbladet Brännpunkt.

”Näthatet” en berättigad reaktion

Det är nu inte så enkelt som att det bara handlar om att journalisterna inte går in och diskuterar med läsarna. Det som kallas ”näthat” är till stor del allmänhetens berättigade reaktion mot årtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklädd till journalistik, mot ett inavlat debattklimat och enkelriktade maktstrukturer som många människor i dag känner sig totalt överkörda av. Allt fler genomskådar medias mörkläggning och lögner, allt fler har helt enkelt fått nog av att dagligen manipuleras och få politiskt korrekta bluffuttalanden serverade rakt upp i ansiktet. En nätkommentar av signaturen Johannes Brahe på bloggen Politiskt Inkorrekt uttrycker vad det handlar om:

”De som på allvar vill påstå något sådant infantilt som att bara sverigedemokrater står för de politiskt inkorrekta inläggen i debattfälten ska inte glömma att den decennielånga opinionsbildning, vänster- och invandringspropaganda som media, inkl SVT, hittills har fått köra oemotsagda har varit långt ifrån folkligt förankrad och representativ. Det är verkligen inget konstigt att allmänheten reagerar på vad den matas med i media. Allt fler människor genomskådar det politiskt korrekta svamlet, vilseledandet, lögnerna.”

Behändiga slaskdiagnoser som befriar från ansvar

Ordval är intressanta. När journalisterna konfronteras med folklig vrede kallas det ”näthat”. Ordet är liksom ”islamofobi” behändiga slaskdiagnoser och etiketter som gör det möjligt för journalisterna att distansera sig från de underliggande problemen genom att göra systemkritiker och andra med ”fel” åsikter till en särskild sorts hatiska och föraktliga människor. Sådana begrepp har dessutom fördelen att de befriar journalisterna från ansvar. De slipper reflektera över orsakerna till att ”näthatarna” är förbannade och behöver aldrig drabbas av den besvärande insikten att läsarnas/lyssnarnas/tittarnas vrede är en adekvat reaktion på vad de själva ger ifrån sig.

Anders R Olsson i Svenska Dagbladet igen:

”Det hätska tonfallet i till exempel artikelkommentarer beror oftast på frustration: över att ingen bryr sig om vad man säger, över att det aldrig blir någon dialog.”

Att få nätspyor över sig

Vad man kan och inte kan skriva på nätet är ingen okomplicerad fråga. Varje gång någon formulerar sig väcker det känslor och reaktioner hos någon annan. Det är ett existentiellt grundvillkor, ingenting som bara gäller på internet. Det finns en grupp riktigt hätska kommentatorer med nolltolerans mot alla andra åsikter än sina egna och med främsta mål att kränka och utropa andra till idioter. Själv har jag, förutom de obligatoriska tillmälena rasist och främlingsfientlig, blivit kallad högerextrem, populist,

Ku Klux Klan, hagga, jude, sionist, sodomitkramare och nekrofil. Jag har fått veta att allt jag skriver är skit och blivit beskylld för att vilja utrota varenda människa på jorden. Bland annat. Det är inte roligt att bli nedkletad med invektiv, det vet alla som någon gång har fått nätspyor över sig. Men invektivspridarna är ingalunda i majoritet bland nätkommentatorerna, och någonstans har vi ett val: att slå vakt om yttrandefriheten, till priset av att stå ut med en del okvädingsord. Eller att börja tumma på den, och därmed på demokratin. Ingen kan säga att någon annans känslor eller åsikter är fel. Men var och en har ett ansvar för hur man uttrycker sig.

Anonymitet kan vara skillnaden mellan liv och död

Journalisters uttalanden kan vara oerhört avslöjande. I SVT Debatt den 1 september yttrade Aftonbladets debattredaktör Karin Magnusson följande minnesvärda ord:

”Om man har så svårt att stå för sina åsikter med namn kanske man ska överväga att skaffa sig en annan åsikt.”

Den som själv aldrig tar några risker genom att avvika från mainstreamparadigmet har givetvis inga problem med att exponera sig under eget namn. I Karin Magnussons värld verkar åsikter vara ett slags chica accessoarer som man byter lika geschwint som man byter handväska – inte något som växer fram ur en långvarig process av tankar och erfarenheter. De som blankt avfärdar behovet av och rätten att uttrycka sig anonymt demonstrerar en aningslöshet på gränsen till medvetslöshet. Möjligheten att skriva anonymt kan faktiskt innebära skillnaden mellan att dö eller att få fortsätta leva. Har de upprepade dödshoten mot Kurt Westergaard, Lars Vilks, Salman Rushdie och alla dödsoffer för den iranska fatwan mot hans bok ”Satansverserna” redan fallit i glömska?

Statsministern sanktionerar våld mot oliktänkande

Sverige är redan ett samhälle där mycket otäcka saker händer människor som inte bekänner sig till de ”rätta” åsikterna: misshandel, hot, att få fönstren krossade och väggen nedklottrad i sin bostad eller bli utsatt för försök till mordbrand, att bli motarbetad i eller få sparken från jobbet, få yrkesförbud, bli utesluten ur facket, bli utfrusen ur sitt sociala nätverk eller att ens barn blir utsatta för hot eller annan skada. Landet leds som bekant av en statsminister som offentligt sanktionerar våld och trakasserier mot oliktänkande.

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” (Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) kommenterar våldsdåd mot Sverigedemokrater vid ett framträdande i Malmö den 14 september 2010.)

Mer av debatten kommer att ske anonymt

Kim Möller, bloggaren bakom Uriasposten,förutser i en artikel i Jyllands-Posten (ej på nätet, scroll lidt) att debatten i ökande utsträckning kommer att ske anonymt:

”Jeg lever på en hemmelig adresse og kender til presset, men hvis konsekvensen af at ytre sig i debatten er, at man uforvarende kan blive kædet sammen med en massemorder, er det betydeligt lettere at diskutere anonymt” siger Kim Møller .
”Hvis jeg havde vidst for 10 år siden, hvad jeg ved i dag om de mange konsekvenser af at debattere åbent, ville jeg have valgt at debattere anonymt.”

Anonymiteten kan handla om att få behålla jobbet eller att ens barn inte ska komma till skada .En intensivvårdsläkare skriver under signaturen Ivadr i en kommentar på Politiskt Inkorrekt om hur invandringen förändrar sjukvården:

”Jag är, som signaturen antyder, intensivvårdsläkare och har sett mycket av detta. Man är som Iva-doktor auktoritär då vi besitter kunskap som folk inte kan ta in via internet för exempel. Dock ser jag en tendens till ökning av gap- och skrikpatienter med anhöriga som gapar än mer. Krav finns, som ibland är orimliga. För dagen har vi en ganska ung invandrargeneration, men då dessas föräldrar blir i behov av avancerad vård kommer problemen att öka. I dagsläget är en stor andel intensivvårdspatienter av yngre ålder som råkat ut för akut trauma att härleda till just invandringen. Det är skott/knivskador. Överfall/misshandel. Balkongfall etc. Både gärningsmän och drabbade kan relateras till nybyggare. Vi handlägger också havande kvinnor med smärtlindrande epiduralbedövning och beredskap för kejsarsnitt. Inte sällan ställs det krav på att narkosläkaren ska vara kvinna och det kan ibland anta orimliga proportioner med oerhörd aggressivitet.

Alla mina kollegor vet detta och tycker sannolikt innerst inne som jag, men det skulle de aldrig visa offentligt. Om mitt landstings ledning skulle läsa detta och härleda det till mig skulle jag sannolikt avskedas. I takt med detta släcks debattmöjligheterna på nätet ned för dem som inte vill, eller kan skriva under med eget namn. Hade jag gjort det hade mitt hus skadats, mina bilar slagits sönder och mina barn hotats. Anonymitet är ibland ett måste för att kunna uttrycka sig utan risk för repressalier.”

Unga kvinnor mest positiva till läsarkommentarer

En majoritet av läsarna vill kunna kommentera på dagstidningarnas nätsajter. Det visar en undersökning som Svenska Dagbladet har låtit Sifo göra.

En majoritet av de tillfrågade, 51 procent, anser att läsarkommentarerna är viktiga. Mest positivt inställda är unga kvinnor i åldern 15-29 år. 67 procent i den gruppen tycker att läsarkommentarer är viktiga, jämfört med 53 procent av männen i samma ålder. Det är alltså inte främst arga skalliga unga män boende i glesbygd som tycker att nätkommentarer är viktiga. Pensionärer är en annan stor grupp som uppskattar kommentarsfälten, mer än medelålders personer. Ett intressant resultat är att arbetslösa, lågutbildade, arbetare och offentliganställda tycker att läsarkommentarer är viktiga i större utsträckning än högutbildade, egenföretagare, tjänstemän och privatanställda.

”En kvalificerad gissning är att folk med högre utbildning och status i samhället upplever att de redan har möjligheten att komma till tals. För människor med lägre status blir kommentarsfälten däremot en viktig plattform för att göra sin röst hörd” säger medieforskaren Sofia Mirjamsdotter.

Det handlar om makt

Fortsæt med at læse “Søndagskronik: Locket på tryckkokaren”

Det schweiziske kors i flaget bør afskaffes. Det kræver indvandrerforeningen Secondos Pluss. “Det schweiziske flag repræsenterer ikke længere dagens multikulturelle Schweiz.”
“Korset har en kristen baggrund. Schweiz´ kristne oprindelse skal respekteres, men vi må også kræve at religion og stat holdes adskilt,” siger formanden for Secondo Plus. “Vi har i dag en stor religiøs og kulturel mangfoldighed i Schweiz, der behøver nye symboler som alle kan identificere sig med, også ikke-kristne.” Immigranten-Verein fordert Abschaffung des Schweizer Kreuzes, Weg mit dem Kreuz: Secondos für neue Schweizer Fahne (Snaphanens oversættelse)

Det schweizinske flag kan spores tilbage til 1200-tallet, og er næsten lige så gammelt som det danske. Foreningen kræver også en ny nationalhymne:

En pebret situation for Tyrkiets ambitioner

Det er en interessant observation at “liberals” (og venstrefløj, kunne man tilføje) generelt ikke anerkender eksistensen af uløselige problemer. Så sent som under den netop afsluttede valgkamp havde Enhedslisten et slogan der lød “der er råd til velfærd”, dvs. skamløst infantil ønsketænkning og virkelighedsflugt som man nok må antage at dette partis vælgere ikke kan rokkes væk fra før deres egen økonomi når nulpunktet. Uden for dette sælsomme reservat på den yderste venstrefløj er mainstreammedierne dog nu dagligt svangre med økonomiske dommedagsprofetier, og man mangler efterhånden kun at det begynder at regne med frøer, og at månen bliver rød som blod.

Man kunne anskue dette positivt for så vidt som at det jo er en murbrækker der vil noget med hensyn til den virkelighedsresistens vi her i blogverdenen gerne jamrer over: Ingen i mainstreammedierne har nogensinde beskæftiget sig med enkle og højst relevante spørgsmål som “hvor mange tilvandrere fra den tredje verden kan vi egentlig optage før pengekassen løber tør, og samfundet fragmenterer?”. Økonomisk fin-de-siècle-journalistik anno 2011 kan måske fremrykke dette uomgængelige reality check før virkeligheden selv gør det uafviseligt. Læs også Spenglers artikel her for dejligt varmende dystopi hvad angår den tyrkistanske imperiedrøm (LFPC).

[…] It doesn’t occur to liberals that there are problems for which solutions might not exist; the notion that cultures and countries may suffer from tragic flaws does not enter into consideration, because if that were true, there would be no need for liberals. That is why Friedman, the bellwether of liberal opinion, sounds stupider than anyone else when he describes Israel as “alone and adrift at sea.” If only Netanyahu had offered his own peace plan, complains Friedman…to Hamas? A news analysis in the Times meanwhile reports the Obama administration’s consternation that every pillar of its foreign policy is crumbling at once.

If the Obama administration and the New York Times are pulling their hair out over the disintegration of Arab society, consider how Tayyip Erdogan must feel. His economic boom is about to come to a crashing end, and his country is doomed demographically to split up when Kurds outnumber Turks not long from now, as I argued here recently. And his ambitions for Turkish hegemony in the Muslim world have run directly into an existential crisis that is long past solution. That would make anyone crazy. Don’t think of the Turkish leader as an outpatient who lost his meds. In the spirit of political correctness, we might call him “existentially challenged. ” […]

Whom is Erdogan going to fight? Any military provocation would lead to a further collapse of the Turkish currency, and a deep setback for the Turkish economy. David P. Goldman (Spengler): Erdogan Has Good Reason To Be Crazy 

Michael Coren med David Pryce-Jones om Tyrkiet

Brigitte Bardot dømt for “racehad” – igen

French film star Brigitte Bardot was today convicted of provoking discrimination and racial hatred for writing that Muslims are destroying France. A Paris court also handed down a €15,000 ($11,920) fine against the former screen siren turned animal rights campaigner.

Bardot had been convicted four times previously for inciting racial hatred.She was first fined in 1997 for her comments published in Le Figaro newspaper. A year later she was convicted for making a statement about the growing number of mosques in France “while our church bells fall silent”. In 1998 she was convicted for making a statement about the growing number of mosques in France. In a book she wrote in 1999, called “Le Carre de Pluton” (Pluto’s Square), she again criticised Muslim sheep slaughter and was fined 30,000 francs £3,000). In a 2001 article named, Open Letter to My Lost France, she lamented: “…my country, France, my homeland, my land is again invaded by an overpopulation of foreigners, especially Muslims.”

In her 2003 book, A Scream in the Silence, she warned of the “Islamicisation of France”, and said of Muslim immigration: “Over the last twenty years, we have given in to a subterranean, dangerous, and uncontrolled infiltration, which not only resists adjusting to our laws and customs but which will, as the years pass, attempt to impose its own.” She was fined €5,000 (then worth £2,900) Brigitte Bardot fined £12,000 for racial hatred after claiming Muslims are destroying France

Trust in British politicians down

Kendt norsk, kriminel muslim bag Westergaard-terrorplan

Norske medier har ikke navngivet ham endnu, antagelig af angst for hans uberegnelige voldelighed, men vi har pålidelige informationer fra Norge, at det drejer sig om pakistaneren Arfan Qadeer Bhatti. Bhatti har været sigtet for blandt andet mordforsøg, terror mod den amerikanske ambassade i Norge og skud mod synagogen i Oslo. Første gang han blev sigtet i Norge, var i 1997. Norske psykiatere har beskrevet ham sådan her:

Allerede i 1997 slo psykiaterne Berthold Grünfeld og Finn Magnussen fast at Bhatti er «emosjonelt umoden, ureflektert og bagatelliserende med hensyn til den alarmerende sosiale og personlighetsmessige utviklingen som har preget ham siden 1990».I siste rettsrunde slo de sakkyndige Kjell Noreik og Jofrid Alise Nygaard fast at «Bhattis prognose er svært dyster og svært vanskelig — nærmest umulig — å behandle».

PST slo full alarm da de fikk informasjon om at en kjent norsk kriminell hadde fått tak i automatvåpen og sprengstoff for å ta livet av karikaturtegneren Kurt Westergaard i Oslo.Skulle drepes med sprengstoff (Bhatti 2002: Jeg lever for islam, og hater norske verdier.)

Kreativ kitman

Man må lade den uheldigt navngivne Nadir Ahmed at hans tilgang til islam-apologi er forfriskende anderledes og ørevenlig i forhold til hvad man kender og forventer. Her er ingen skingre beskyldninger om alskens had og intolerance mod opponenten David Wood fra den kristne organisation Acts 17. Stemmelejet er så afdæmpet at man umiddelbart bemærker det, og nervøst afventer det frådende angrebs komme. I stedet får man ulden tale i usædvanlige mængder. Der er faktisk det velkendte ‘kontekst’-kort, hvor påstanden er at den famøse sura 9:29 betyder noget helt andet end kristne og andre ikkemuslimer påstår – faktisk det modsatte af hvad enhver kan læse at der står:

Sura 9 (Omvendelse) vers 29

Bekæmp dem, som ikke tror på Gud og den yderste dag, og som ikke forbyder, hvad Gud og Hans udsending forbyder; og blandt dem, der har fået Skriften, skal I bekæmpe dem, der ikke bekender sig til den sande religion, indtil de kuet er rede til at betale skat!

Hvad Ahmed ikke oplyser er at islamiske lærde den dag i dag læser verset som det står skrevet, dvs. som almengyldigt, og ikke som den udstrakte hånd til kristne i 600-tallet han prøver at udlægge det som. Han fortæller heller ikke at budskabet bekræftes i talløse andre islamiske helligtekster. Klippet her er noget af en ørkenvandring indtil den altid klare og vittige David Wood kommer på banen, men værd at se for en tilgang til apologi der måske har bedre chancer for at ringe klokker hos pæne vestlige mennesker end man er forvænt med (LFPC).

Thorning reddet af Ørum og 198 færøske stemmer

Et af de mest besynderlige valg i lange tider. Morten Uhrskov kommenterer det detaljeret her: Nogen noget forpjuskede vindere. I min egen valgkreds fik SF, R og Enhl. alene et flertal på 51.5 af stemmerne, men her bor også kun “bureaukrater, bøsser og operasangere,” som min ven, der er fra en jordbunden midjysk provinsby, siger det. Og så er der mig. Jeg holdt hånden under DF, så de fik hele 4 % af stemmerne…… Man ser på kortet nedenfor, at operasangerne er flokdyr og bor ret koncentreret i små enklaver. Et operahus i Nakskov og Svendborg må være det næste, vores nye kultusminister “islamofobi-Jensen” får bygget. Der må være arkitekter, der kan bygge dem sammen med en stormoské. To templer for de progressive under ét og samme tag, en forbrødring af jødehaderne Wagner og Muhammed. Valgdeltagelsen var hele 87.70, den højeste i 27 år, og det kimser demokrater jo ikke af. Det må være det bedste nederlag, DF og V nogensinde har lidt.

Sølle 396 stemmer skilte Socialdemokratiet og det borgerlige parti Folkeflokken og sikrede dermed rød blok 1 mandat til Socialdemokratiet på Færøerne, hvor stemmeprocenten kun nåede 59%. Hvis 198 af Socialdemokratiets stemmer dermed i stedet var gået til Folkeflokken, så havde de røde mistet dette mandat. De nordatlantiske mandater ville således være blevet fordelt med 2 til hver blok.Hvis Ørum derudover ikke havde lavet stemmespild med 28.000 stemmer havde kristendemokraterne fået 2 mandater, som dermed var gået fra rød til blå blok. Dermed ville stillingen have været 89/90 i stedet for 92/87 til rød blok. 180 grader

Göteborgsförorten Backa – Janne Josefsson – Uppdrag Granskning, et uddrag af min. 57:70 (2011-09-14) Skyderier på Hisingen. Mord på Hisingen.

Välfärdsstaten, ömsesidigheten, och den stora bluffen

Essä av Kenneth Karlsson

Tre främmande länder har jag bott i, och då räknar jag inte in Skåne: Förenade Arabemiraten (2 år), Norge (2,5 år), och Spanien (snart 16 år). I alla dessa länder har jag varit en legal invandrare med mina papper i ordning; det har också i alla tre fall handlat om arbetskraftsinvandring.

När det gäller svenskar som flyttar ut ur Sverige så tror jag att mitt exempel är tämligen typiskt – man flyttar för att få arbete eller studera samtidigt som man är intresserad av att uppleva en ny kultur; det betyder att svenskar som flyttar utomlands relativt snabbt anpassar sig till de nya förhållandena i kraft av att man klarar sig själv och ofta har en nyfiken och öppen attityd till den nya miljön.

Svenskar flyttar inte som flyktingar, även om det finns några få kverulanter som använder det ordet också – skatteflyktingar – men de kan vi glömma i det här sammanhanget.

Tankelek

Låt oss ändå för ett ögonblick leka med tanken, att Sverige blir utsatt för krig och förtryck, och att stora delar av befolkningen tvingas fly för att klara livhanken. Vart flyr då svensken? Troligtvis över gränsen till Norge, Finland, eller Danmark. Vissa tar sig kanske till de baltiska staterna, till Polen, eller Tyskland, medan andra kan välja att ta sig till Storbritannien, USA, eller varför inte till Spanien.

Svensken skulle med stor sannolikhet inte fly till norra Afrika, till Mellanöstern, eller till främre Asien. Inte heller till Indien eller Kina eller ens Japan. Varför inte? Den frågan kan vem som helst svara på, orsakerna är uppenbara – geografiska avstånd i kombination med helt annan kultur plus i de flesta fall dåligt fungerande samhällen vad gäller ekonomi och demokrati.

De två största etniska grupper inom flyktingskaran som Sverige tagit emot de senaste åren utgörs av irakier och somalier. Varför väljer en relativt stor del av de irakiska och somaliska flyktingarna att fly, inte till geografiskt närbelägna samhällen, utan hellre till detta avlägsna land, dessutom ett land med en för en irakier eller en somalier troligtvis helt främmande kultur, vad gäller religion, kvinnosyn och demokrati? Även den frågan kan vem som helst svara på: det handlar om pengar.

Ekonomi är den absolut starkaste drivkraften bakom varför flyktingströmmen från MENA-länderna (Mellanöstern och Norra Afrika) går till Europa, och då inte minst till Sverige. Eller som man i en välmenande offentlig utredning från 1979 kunde förutspå: ”Ökad kännedom i världen om Sverige som flyktingland gör att man måste räkna med att Sverige blir ett eftertraktat resmål”. Med andra ord: flyktingcharter.

Ekonomiska drivkrafter

Pengar är en stark drivkraft. Vi är beredda att göra rätt mycket för pengar, som till exempel att jobba i fabrik i 45 år. I det normala arrangemanget, vad gäller pengarnas makt och drivkraft, ligger oftast ett kontrakt i botten. Gör du det och det så betalar jag dig så och så mycket – så ser till exempel mitt kontrakt ut med min arbetsgivare, och med min städerska Aida. En ömsesidighet uppstår, som i princip när som helst kan rivas itu om någon part inte håller vad den lovar. Det här är en ekonomisk grundval som alla demokratiska samhällen bygger på.

Då pengar är denna starka motiverare uppstår inte sällan situationer där människan försöker tillskansa sig pengar utan att bidra med motsvarande insats. Bankrån är ett sådant exempel. Svindleri är ett annat. Mutor ett tredje. Det här är brott mot det gemensamma samhällskontraktet, som i vår del av världen inte är accepterat och som därför kan leda till inte bara fängelsestraff utan också till social uteslutning.

Det finns dock också en gråzon, mellan det tydliga samhällskontraktet och det uppenbara brytandet av denna regel. Gråzonen kan illustreras av mannen som simulerar en ryggskada och får förtidspension vid 50 års ålder, trots att han mycket väl skulle ha kunnat fortsätta jobba i tio år till. Det här är inte okej i folks ögon, men då det inte är helt lätt att bevisa skuldbördan, lyfts sällan problematiken upp i offentligheten.

Det samhälle som tillåter en alltför stor gråzon riskerar att bli utnyttjat av en stor del av befolkningen. Att ha en så liten gråzon som möjligt torde därför vara en viktig målsättning för varje samhälle som önskar att fungera någorlunda väl.

En sådan grå, ogenomlyst zon, innehållandes en lockande mängd pengar, kan också bevisligen motivera människor från avlägsna länder att söka sig till vårt land. Det vet Domenico Lucano, borgmästare i den lilla italienska staden Riace. Han uttalar sig om de 150 palestinier som fått flyktingasyl i Italien, men som efter några år i Riace, där de inte garanteras försörjning av staten, flytt vidare till Sverige i hopp om att få ny flyktingasyl. Lucano säger att enda anledningen till att man valt Sverige är på grund av ett generöst bidragssystem som kan försörja dem livet ut.

Välfärdsstaten

Den svenska välfärdsstaten bygger till stor del på det ömsesidiga kontrakt jag skisserat i kapitlet ovan. Vill man hitta en startpunkt kan man nämna 1938 då arbetarorganisationen LO slöt ett avtal med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), det så kallade Saltsjöbadsavtalet, där man i samförstånd reglerade hur man skulle agera i samhället.

Innan 1938 visade sig inte sällan klasskampen i sin nakna brutalitet. Mest var det arbetsgivarsidan som bromsade och förnekade rättvisa och bättre mänskliga förhållanden för den växande arbetarklassen. Socialdemokratin tycktes emellertid förstå hur man skulle gå tillväga, samtidigt som arbetsgivarsidan var pressad av vetskapen om kapitalismens nyligen upplevda kris. Saltsjöbadsavtalet var med andra ord en slags kompromiss, ett fredsfördrag, ett kontrakt som satte sig över eventuella motsättningar, i syfte att hitta gemensamma, mer fredliga, lösningar.

Tillsammans med socialdemokratins vision om Folkhemmet kom detta att leda fram till det vi idag kallar för Välfärdsstaten – en stat som önskar skapa bäst möjliga förutsättningar för sina medborgare och som i sin välfärd också tar hand om de svagaste; en väv av ömsesidiga beslut och relationer som tillsammans utgör vårt samhälle. Motsättningar fortsätter förvisso existera, men generellt sett hanteras dessa under fredliga och civiliserade former.

Det här sättet, att hellre försöka begränsa konfliktvågorna än att låta de löpa fritt, har bidragit till det vi idag kan igenkänna som ”Sverige”eller som ”Det typiskt svenska”; ett i stort vällyckat projekt som på många nivåer präglar våra handlingsmönster och som starkt bidragit till att lyfta ett fattigt land till att bli ett av de mest välmående.

Tittar man närmare på vad som utgör grunden i det gemensamma samhällskontraktet hittar man fyra nödvändiga fundament, fyra pelare.

Först, Arbete. Man ska arbeta, för att bygga landet, och detta arbete ska betalas skäligt. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja arbeta.

Dels handlar det om Demokrati. Demokratin är en förutsättning för välfärdsstaten. Yttrandefrihet, pressfrihet, politisk frihet; men också en kulturell demokratisk skolning som innehåller kvinnans och barnens rättigheter, sanitet, och förnuft i ekonomiska- och utbildningsfrågor. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja ha denna demokrati.

För det tredje handlar det om Fördelning. Välfärdsstaten skall utan att bryta mot äganderätten eller andra demokratiska ordningar sträva efter att i bästa förmåga fördela de vinster som arbetet genererar. På så sätt kan samhället också vettigt sörja för dem som av någon anledning inte kan delta i den direkta produktionen. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor istället för att nyttja denna fördelning enbart skulle vilja utnyttja den.

Till sist handlar det om Avgränsning. Utan den sociala konstruktion som en stabil nationsgräns är hade aldrig välfärdssamhället kunnat byggas; det gemensamma projektet blev genom landets avgränsning möjligt att genomföras. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att de styrande i Sverige en dag skulle betrakta gränser som något klandervärt.

En välfärdsstat, som vi känner den, kan inte fungera om så bara en enda av dessa pelare rasar samman. Utan arbete, finns ingenting att bygga med. Utan demokrati, så tystnar utvecklingen och det frigörande tankeutbytet. Utan fördelning, upprätthålls orättfärdiga klyftor. Utan avgränsning, rinner allt ut i sanden.

Kulturella skillnader

Måste ett samhälle vara kulturellt homogent för att fungera bra? Nej, inte om vi med kultur menar ytliga fenomen såsom vad man äter för mat, vad man berättar för historier, vilken musik man lyssnar på och så vidare. I själva verket är varje land uppbyggt runt en mängd sådana här olika kulturella signaturer; mångfalden kan vara enorm. Det finns till exempel kulturella skillnader mellan olika småbyar i Norrland, små dialektala skillnader, skillnader i sättet att tillaga vissa maträtter, till och med skillnader i temperament. Det finns förstås också ännu större sådana kulturella skillnader mellan de olika regionerna i ett land.

När jag flyttade till Skåne från Norrland, där jag är född och uppvuxen, och gifte mig med en tös från Malmö, frågade jag min svärfar, en inbiten malmöit, om jag nånsin kunde räkna med att bli en riktig skåning. Han tänkte efter i en sekund och svarade: ”Aldrig”.

Det här är ytliga kulturella skillnader som vi accepterar och odlar utan att det på något sätt känns hotfullt för det gemensamma samhällsprojektet. Vi kan som utbölingar i en annan del av landet förstås känna oss främmande, men det är mer av ett privatpsykologiskt dilemma än något annat.

Uppstår kulturella skillnader emellertid på ett djupare plan, kan följderna bli svårare, via destruktiva friktioner och splittringar i samhället. Vad kan då betraktas som djupare kulturella fenomen? Ekonomen Tino Sanandaji uttryckte det så här på ett seminarium i Almedalen sommaren 2011: ”Det jag menar…är de informella spelregler som styr samhället. Det handlar om värderingar och det handlar om normer.”

När jag flyttade till Skåne utmärkte jag mig framför allt genom min annorlunda dialekt. I övrigt, vad gällde syn på lagar och regler, demokrati och t.ex. kvinnans rättigheter, skilde jag mig inte från den gängse malmöiten.

När jag flyttade till Förenade Arabemiraten (UAE) dock, skilde jag mig avsevärt i dessa frågor från den lokala befolkningen, trots att UAE ändå måste betraktas som relativt liberalt för att vara ett muslimskt land. För att undvika konflikt var jag tvungen att anpassa mig till de regler som fanns på plats. Jag kunde äta min svenska mat, lyssna på min musik, i stort sett klä mig som jag alltid brukar, men jag kunde inte för ett ögonblick räkna med att min bakgrund och mina grundnormer skulle respekteras framför landets egna lagar och förordningar. Det kan förstås vara svårt att leva i en så pass diametral kulturell motsats, men det går om man anpassar sig, och klarar man inte av det kan man alltid resa vidare. Vilket jag gjorde efter två år.

Att bo i Norge hade också sina kulturella utmaningar, men enbart på det ytliga planet.

Spanien och Costa del Sol, där jag nu bor, är egentligen samma sak som Norge, fast med några intressanta skillnader. Den lilla spanska landremsan som sträcker sig från Nerja ner till Gibraltar är för Europa ett unikt multikulturellt ”experiment” (möjligtvis kan Monaco, Mallorca och Kanarieöarna också nämnas i sammanhanget), som uppstått på grund av ett jämnt och bra klimat, bra flygförbindelser, och ett överskott av pengar i de nordeuropeiska och östeuropeiska länderna. Här trängs finländare, danskar, norrmän, svenskar, engelsmän, irländare, holländare, tyskar, ryssar, med den inhemska spanska befolkningen. Och i stort sett sker detta friktionsfritt.

Hur kan det komma sig? Jo de ytliga kulturella uttrycken tillåts hållas intakta, men på det djupare planet råder ömsesidighet och konsensus; ”de informella spelregler som styr samhället” är alltså intakta; ingen förnekar eller utmanar de fyra pelarna – Arbete, Demokrati, Fördelning, och Avgränsning.

Att fly och få skydd

Det är naturligt för oss människor att ge skydd till den som är hotad till livet. Skydd, ett mål mat, och en säng att vila i. Inga motprestationer krävs. Det omedelbara skyddet är det viktiga. Sträcker sig emellertid skyddsbehovet över en längre tid, veckor, månader, år, uppstår naturligt en annan situation, där den som erbjuder skyddet, maten och sovplatsen, börjar ställa vissa förväntningar på den som är jagad. Denne bör i alla fall tvätta sängkläderna själv, kanske också hjälpa till att bereda maten och delta i andra dagliga göromål som ett hushåll kräver. Efterhand som tiden går, och flyktingen förhoppningsvis bidrar med sitt strå till stacken, kan denne successivt till och med bli en naturlig del av gemenskapen, och bli erbjuden att stanna trots att hotet är borta och det finns möjlighet att återvända till den egna boplatsen.

Men vad händer med relationen om denna förväntade ömsesidighet uteblir? Jag återkommer strax till den frågan, först lite historik.

De som sökt sig till oss

Fortsæt med at læse “Hisings Backa: “Hur kunne det gå så här långt?””

8.483 stemmer skilte de røde og blå – Regeringen holder ikke fire år, DF får comeback.

Problemerne for “de vindende” er skitseret i posten nedenfor, også i JP´s leder “Tabernes Sejr” Den såkaldte sejr var med den snævrest mulige margin, endda hjulpet på vej af de nordatlantiske mandater. Venstre gik frem og er stadig Danmarks største parti, Dansk Folkeparti gik marginalt tilbage til trods for at et nyt borgerligt parti lagde beslag på 6 % af stemmerne. Valgets store tabere er SF og de Konservative, og dernæst socialdemokraterne, der ikke kan rejse sig fra det historiske lavpunkt i 2007.

Jeg sad til valgmiddag i aftes. Jeg sagde: “Hvis vinkelskriveren Barfoed havde det mindste format, havde han sagt i sin tale: “Kære venner, Jeg annoncerer i dag, at K slår sig sammen med R, så ved I i al fremtid hvor I har borgerlige, apolitiske nydeligheder samlet. Skal vi ikke kalde partiet for “Peter Norsks Radikal-Konservative Koalition?” Den underholdning måtte vi undvære, der er grænser for, hvor underholdende underholdningen skal være. Barfoed, der har kastet smuds på DF, der i ti år har holdt ham ved magten. Barfoed, der ville træde ind i Euroen netop som den er ved at kollapse. Fri os helt for et “konservativt” parti, tak, en forsamling der så længe min hukommelse strækker sig, forgæves har forsøgt at begå selvmord. Udfri dem dog ud af deres pinsler, det er synd for dem.

Kjærsgaard holdt en tale, der viste hendes politiske tæft og hendes format. Hun har helt gennemskuet hvilken situation, Helle Thornings parti har bragt sig selv ud i. Ingen af Thorning og Søvndals tilhørere har det. Kjærsgaard er den snedigste hjemmehjælper, dette land endnu har set. Hendes formidable fysiske form, sikrer hende ti år i endnu i dansk politik, og hendes største øjeblikke kan hun sagtens have tilgode.

Unge mennesker, hovedsageligt kvinder med blanke øjne, til hvem man bare havde lyst til at sige som Løkke: “I har bare nøglerne til låns en kort tid.” Eller som Søren Ulrik Thomsen: “Blanke øjne skal man have i kirken. Politik skal være kedelig.” Og tilføje: “Kære veninder: Når I er 50, lever I i et Europa i krig. Jeres egne partier har sendt jer og jeres til den tid 20 årige børn ud i krig med politisk islam. I tror, jeg ser spøgelser, men I har ikke studeret hverken islam eller historien, og den skole I har gået i, har været absolut værdiløs. Jeg har undersøgt det. Man kan selvfølgelig ikke advare jer imod noget som helst, men man kunne måske bede jer studere, hvordan det hidtil er gået for sig, nu I skal ud i livet og have en skæbne:

“ Why the Peaceful Majority is Irrelevant. Er der bare 5% politisk islam, der vil i krig med jer, kommer I i krig. Nyd jeres illusioner mens I er unge, og mens I endnu kan køre på fribillet.” Det samme må man sige til Thorning, hvis parti der har gjort hele dette mareridtsscenarie muligt via deres uvidenhed. Man kan ganske vist ikke beskytte jer imod jer selv, man kan kun sætte det på skrift, så ingen senere kan påstå, at I ikke var advarede.

Svensk politik er pop i endnu højere grad end dansk. Det er pop, fordi de virkelige interessenter gerne vil have de virkelige beslutninger for sig selv, uanset at deres dannelsesniveau aldrig har kunnet leve op til deres oppustede billede af egen betydning. Deres hidtidige uforholdsmæssigt store betydning lå i magten over informationerne, og den er brudt med nettets fremkomst. Sverige er et teaterdemokrati. I aftes så jeg dansk TV, og det var også kvalmende teater. Man manglede bare reklamebokkene.

Det er et nummer i Sverige, om statslederen er kvinde eller ej. Det er uden betydning. Der er ingen tyskere, der skænker det en tanke, om Merkel er kvinde eller mand.Tyskerne synker ikke til så fjantede dybder. Jeg sad til valgaften med tre af mine mest informerede, mest skattede kvindelige venner, og der er ingen af dem, jeg ikke hellere ville se som statsminister, end Helle Thorning. De er belæste, kloge, erfarne gennem årtier og nødvendig nyorientering, og de har alt det Thorning mangler. De har ikke bare læst bøger, de har skrevet dem selv.

Vi finder givetvis tilbage i Danmark igen, med eller uden socialdemokraterne. Fantaster i R, SF og Enhl. bliver udrangerede, de er en lille generende pukkel på en lang, folkelig erkendelse, der strækker sig over årtier. I den sammenhæng, var dagens valg antagelig fuldstændigt ubetydeligt. Søren Krarup har sagt, at introduktionen af islam i Europa, er en hundredeårig bevægelse. Dette valg bliver en øjenåbner, også de borgelige havde brug for efter ti år. De er kun ved begyndelsen. Alt det andet er midlertidig signalstøj, de der har TV , tror er noget stort, for vi er sat på en skæbne, der kværner videre helt uanfægtet. Den mest rammende bogtitel gennem de sidste 10 år, er Bruce Bawers “While Europe Slept.” Danmark småsover, men kun i episoderne mellem den egentlige REM-søvn. Deri ligger vores håb om en fremtid i fred og velstand. Vores venner tolker måske den øjeblikkelige stemning: Ave Margrethe, morituri te salutant…, men jeg tror på den pludselige genopstandelse, der kommer før man aner den.

Paris: Slut med gadebønnerne, her kommer moskéen

Muslim community leaders reached an agreement with police on Wednesday to open a mosque in the north of Paris, aimed at bringing to an end prayers in the street in the Goutte d’Or quarter of the city.

The agreement was reached just before an official ban on prayers in the street is implemented across the country.

In an interview with Le Figaro, interior minister Claude Guéant confirmed the agreement had been signed on Wednesday evening and said he would remain “vigilant without fail” about ending street prayers.

“Praying in the street is not dignified as a religious practice,” he said. “It contravenes our principle of secularism.”

He said the new mosque would provide “an area of 2,000 square metres” and would be “rented for €30,000 a year.”

A former fire station will be used for the mosque, which can receive up to 2,700 people. […]

“There may not be armoured vehicles or soldiers, but it’s an occupation all the same and it’s hard for the locals,” she said in December 2010.
The national ban on prayers in the street comes into force on Friday. French Interior Minister Bans Street Prayers in France

Update: Paris’ muslimer vender rumpetten til forbudet:

Today a ban on street prayers officially came into force in France. But the Muslims seem to have other ideas.

[These photos were all taken this afternoon in the area mentioned in the news report below.]

This afternoon around 200 Muslims prayed in the street in the Paris district of Goutte-d’Or, despite the ban which the Interior Minister Claude Guéant committed himself to ensured was respected. Shortly after 2 pm, around 200 believers set themselves up on the pavements and road in the rue Polonceau (XVIIIth arrondissement).

Source: Le Figaro Photos: Bivouac ID

Le Figaro also reports other Muslim street prayers were seen today in Nice and Gennevilliers.

The Muslims are clearly using the street prayers as a form of extortion. In Paris, because of public concern about the street prayers, they were given an old fire station to use at a low rent. In Marseilles, they were given some premises for free. In Nice, they are clearly still trying to extort a bit more. […] Muslims Defy French Ban on Street Prayers 

Fra sociologiens frontlinje: Plyndringer udspringer af mærkevarepression

As violent scenes of rioting and looting rocked the nation last month, new research may have revealed the reason why some children as young as ten took part.

Youngsters are going to great lengths to wear branded clothes with trendy logos as they are feeling the pressure of celebrity culture and keeping up with their peers.

And when parents refuse to give in to pester power, the children then find themselves isolated in the playground, according to the study by sociologists. […] Children took part in looting and riots because they ‘feel pressured to wear designer clothes’