af Julia Caesar
© Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Det är hemskt att behöva säga det, men det vore betydligt värre att låta bli: Mycket talar för att vi står vid en kvinnohistorisk brytpunkt. Dagens kvinnor har en plats i solen som saknar historisk motsvarighet. Men det är kvinnorna som är de stora förlorarna när politikerna böjer sig som veka grässtrån och islam vinner mark i Västvärlden. De fri- och rättigheter som det har tagit kvinnor flera hundra år att erövra och som vi i dag betraktar som självklara kommer – om vi inte förhindrar det – att reduceras och tas ifrån oss, en efter en. Nedräkningen har redan börjat. Sorgligt nog är det just kvinnor som i sin aningslöshet bereder väg för en utveckling som vill förpassa oss tillbaka till medeltiden.
Kvinnor födda under den senare halvan av 1900-talet har burits fram på en våg som är unik i världshistorien. Vi gick till ett bord dukat med fri- och rättigheter som rösträtt, rätt till utbildning och arbete, rätt till vår sexualitet, rätt att välja om och när och med vem vi vill föda barn, utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring, jämställdhet och ”Kvinnor kan”. Samhället har backat upp oss, även om det oftast har skett under hårt tryck från kvinnorörelsen. Kvinnors rättigheter är självklarheter i dag, men för bara hundra år sedan hade svenska kvinnor knappt några rättigheter alls.
Kort repetition av kvinnohistoria:
• 1810: Ogifta kvinnor i Sverige får möjlighet att ansöka om att bli myndigförklarade av kungen.
• 1845: Lika arvsrätt för män och kvinnor i Sverige.
• 1857: Kvinnan myndig i Danmark.
• 1858: Kvinnan myndig i Sverige.
• 1864: Kvinnan myndig i Norge och Finland.
• 1872: Svenska kvinnor får välja vem de vill gifta sig med.
• 1921: Kvinnlig rösträtt i Sverige.
Slavar under sin sexualitet
Det dröjde långt in på 1900-talet innan kvinnor fick rätt att utbilda sig och förvärvsarbeta i alla yrken. Gifta kvinnor fick inte förvärvsarbeta alls. De skulle försörjas av sina män. Inte förrän 1939 blev det förbjudet att avskeda kvinnor på grund av giftermål. Ogifta mödrar sågs som paria och kunde i bästa fall få en hembiträdesplats som ”obemärkt”. Kvinnor hade inte rösträtt, men det hade inte alla män heller. Eftersom rösträtten var beroende av inkomst var det bara en liten förmögen del av den manliga befolkningen som hade politiskt inflytande. Inte förrän 1921 fick kvinnor rätt att rösta. (foto:Elise Ottesen-Jensen.)
Preventivmedel var förbjudna till 1938. Både män och kvinnor var slavar under sin sexualitet, och ett oräkneligt antal kvinnor dog i ofrivilliga barnsängar. Under 1930-talets depression med stor arbetslöshet var barnafödandet lågt, och den socialdemokratiska regeringen trodde att lösningen var att det föddes fler oplanerade och ovälkomna barn. 1933 grundades RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning). En av grundarna, eldsjälen Elise Ottesen-Jensen (1886-1973), själv född som det sjuttonde barnet i en norsk prästfamilj med 18 barn, reste land och rike kring och lärde ut sexualkunskap i bygdegårdarna. Illegalt och i största hemlighet provade hon ut pessar på kvinnorna på utedass eller i uthus där de kunde smyga sig undan.
Jag tänker på mormor och farmor
I skenet av kvinnors historia tänker jag ibland på min mormor och min farmor. De födde sina barn under 1920- och 30-talen, utan någon möjlighet att välja om de ville ha barn eller i så fall hur många. Mormor födde sex barn på sju år. Två dog i späd ålder. Fyra nådde vuxen ålder. Under loppet av fyra månader födde hon ett barn och förlorade två. Då var hon 24 år gammal.
Farmor och farfar fick sex barn på sex år. Fem nådde vuxen ålder. Sitt första barn fick de lämna bort, eftersom de var unga och ogifta när det föddes.
Jag, deras barnbarn, har haft tur. Jag är en av dem som har burits på den där starka frihetsvågen. I mitt liv har framstegen för kvinnor kommit som pärlor på en tråd; självklar rätt till högskoleutbildning, arbete på lika villkor och med (nästan) lika lön, utbyggd barnomsorg. Det har aldrig i historien funnits en generation kvinnor som har haft det lika bra. P-pillret godkändes i Sverige 1964, fri abort kom 1975. För första gången i historien fick kvinnor möjlighet att bestämma över sin egen fruktsamhet. Arbetet på ett piller som gav kvinnor möjlighet till födelsekontroll hade pågått i USA sedan 1950-talet. P-pillret skulle utrota fattigdom, skilsmässor och graviditeter utanför äktenskapet. Alla var dock inte odelat positiva. Robert W Kistner, doktor vid Harvard University, skrev i tidningen Ladies Home Journal:
”Många kvinnor känner sig sexuellt frigjorda av p-pillren. Men en del män känner sig förslavade. Det är som att deras manlighet och självförtroende hotas.”
Han varnade också för att ”om kvinnor intar den dominanta rollen i sexualakten eller blir det minsta djuriska (become the least bit animalistic) kan männen bli impotenta”. (Promises the Pill Could Never Keep, New York Times 25 april 2010.)
Kampen kostade blod, svett och tårar
Mormor och farmor hade behövt RFSU och Elise Ottesen-Jensen. Då skulle deras liv ha sett helt annorlunda ut. Enligt stadgarna vilar RFSU på tre grunder, tre friheter: frihet att vara, frihet att välja och frihet att njuta. Mormor och farmor hade inte trott sina öron om de hört det. I deras liv fanns ingen frihet. Välja och njuta var det inte tal om. För dem som är unga och medelålders i dag är det lätt att tappa perspektivet och ta kvinnors fri- och rättigheter för självklara. Men de har inte varit gratis. Kvinnorna före oss förde en hård kamp och betalade med blod, svett och tårar för det vi tar för givet.
I dag har vi en mycket stor, välutbildad, välavlönad och välmående medelklass som till hälften utgörs av kvinnor. Från den erövrade rösträtten 1921 har kvinnors politiska inflytande vuxit lavinartat på alla nivåer i samhället. Kvinnor finns överallt; som ministrar, på VD-poster, på universitet och högskolor, inom polisen, i domstolarna, inom skolan och barnomsorgen, vårdsektorn, transporter, industrin, jord- och skogsbruk, kultursektorn, medievärlden.
Hur använder vi vår makt?
Kvinnor har makt. Men hur använder vi den? På vilket sätt använder vi de fri- och rättigheter som tidigare generationers kvinnor har erövrat åt oss? Ett av argumenten hos dem som motarbetade kvinnlig rösträtt var att kvinnor är för dumma och ansvarslösa för att förstå sig på politik. Gifta kvinnor har av tradition ofta röstat som sina män, för att det är bekvämt att slippa tänka själv. Politik och politiskt intresse har inte ansetts förenligt med kvinnlighet. Men med fri- och rättigheter följer också ansvar och skyldigheter. Man kan inte få det ena utan att ha det andra.
Djupt i våra gener ligger driften att värna oss själva och vår avkomma genom att skapa drägliga livsvillkor. Men att ta ansvar innebär inte bara omtanke om sig själv och sin familj, och inte bara i det korta perspektivet. Ansvaret måste också gälla samhället i stort. Samhällskroppens minsta cell, familjen, är beroende av de politiska och ekonomiska villkor som samhället erbjuder. Rättigheter och förmåner måste ständigt erövras och försvaras.
Även för kvinnor gäller det att sätta sig in i det politiska skeendet och använda det inflytande vi har. Det gäller bland annat invandringspolitiken och den pågående islamiseringen. Invandringspolitiken är det som har förändrat Sverige mest under det senaste halvseklet. Det har skett med kvinnors acceptans och gillande, trots att det är just kvinnorna som är de stora förlorarna på massinvandringspolitiken. Islam har inget utrymme för kvinnors rättigheter. Kvinnor tycks inte kunna eller vilja förstå att vår starka ställning snart kan vara bara ett blekt minne.
Kvinnor dubbelt så positiva till invandrare som män
För att skriva den här krönikan har jag än en gång läst den så kallade Mångfaldsbarometern, en attitydundersökning som görs varje år sedan 2005 vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. I 2009 års undersökning är bara 4 procent av befolkningen uttalat negativa till invandrare. Påståenden om att svenskar är ”främlingsfientliga” är alltså ogrundade.
Det intressanta är att attityderna skiljer sig signifikant mellan könen. Kvinnor är mer positiva till invandrare än män. Undersökningen gäller alltså attityder till invandrare, inte till invandring generellt. Allra mest positiva till invandrare är medelålders högskoleutbildade kvinnor. I så kallade globala attityder till mångfald är kvinnor dubbelt så positiva som män. Statistiskt signifikanta skillnader mellan könen har funnits ända sedan undersökningarna började 2005. Män är genomgående mer negativa till invandrare.
Förlängning av modersrollen
Om vi placerar kvinnors attityder till invandrare i ett socialt, ekonomiskt och historiskt perspektiv kan vi konstatera att kvinnor är positiva utifrån en position där de har fått sina egna behov och rättigheter väl tillgodosedda. De är nöjda och har råd att vara generösa. Orsakerna till kvinnors positiva attityder tas inte upp i Mångfaldsbarometern. Där kan man bara spekulera. Trots kvinnors starka ställning i dag kan man förmoda att det är den gamla kvinnorollen som spökar. Kvinnor förväntas vara mjuka, moderliga och empatiska. Vi ska omfatta allt och alla med godhet och kärlek, ljuv mildhet och förståelse. Att vara positiv till invandrare blir ett slags förlängning av modersrollen.
Dessutom ser många kvinnor det fortfarande som sin uppgift att behaga och vara till lags, i synnerhet gentemot män. I vara till lags-syndromet ingår inte att ha en stark egen ståndpunkt, att säga nej och riskera att bli sedd som obekväm. Kvinnor ska vara vaga och behagliga och hålla god min. Motsvarande förväntningar finns inte på män.
Fortsæt med at læse “Søndagskronik: Batikhäxorna och makten”