Av Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
âThe past is never dead. ItÂŽs not even past.â Det förgĂ„ngna dör aldrig. Det Ă€r inte ens förgĂ„nget. Orden Ă€r den amerikanske författaren William Faulkners (1897-1962). Han skrev dem 1951. Tjugofem Ă„r senare skriver den östtyska författarinnan Christa Wolf (1929-2011) samma sak i sin bok âKindheitsmusterâ (Barndomsmönster):
âDas Vergangene ist nicht tot, es ist nicht einmal vergangen.â
Sextioett Ă„r senare. Sverige 2012. Orden Ă€r smĂ€rtsamt sanna. Vi intalar oss att vi lever i en demokrati som kĂ€nnetecknas av âöppenhetâ och âtoleransâ, âfrihetâ och ârĂ€ttvisaâ. Men orden och sprĂ„ket Ă€r utsatta för förrĂ€deri. Det finns ord som inte fĂ„r uttalas, frĂ„gor som inte fĂ„r stĂ€llas. Politiker och journalister förvisar allt fler ord till en tabubelagd zon. De devalverar vĂ„ra ord och ger dem nya innebörder som ska förestĂ€lla vara positivt laddade men som klingar ihĂ„ligt och falskt i mötet med verkligheten. Vid yttrandefrihetens grĂ€nser vaktar sjĂ€lvutnĂ€mnda vakthundar med dreglande kĂ€ftar, beredda att slita vem som helst i stycken som övertrĂ€der deras egna godtyckliga grĂ€nser.
Ibland tĂ€nker jag pĂ„ de vakter som dygnet runt stod utposterade i Berlinmurens vakttorn med order att skjuta ihjĂ€l alla som försökte fly frĂ„n DDR-diktaturen. De lyckades mörda mellan 136 och drygt 200 personer, siffrorna Ă€r osĂ€kra. Innan muren byggdes 1961 hade 2,7 miljoner östtyskar flytt till VĂ€st. I DDR kallades muren âden antifascistiska skyddsvallenâ, ett exempel pĂ„ hur ord kan anvĂ€ndas för att vilseleda. Var vakterna övertygade om att de försvarade âdemokratiâ och âfrihetâ? AnsĂ„g de sig vara förvaltare av ett moraliskt imperativ till förmĂ„n för den vĂ€lsignelsebringande kommunismen? Eller var vakttjĂ€nsten bara ett jobb som andra?
Ăven DDR hade en lag om yttrandefrihet
Genom hela historien har orden och sprĂ„ket varit ett av maktens effektivaste medel för indoktrinering och styrning av folket. Ăven i DDR var yttrandefrihet inskriven i lagen. I DDR:s författning paragraf 27 stadgades att varje medborgare hade rĂ€tt att âfritt och offentligt yttra sin Ă„siktâ. Men i paragraf 220 i samma lag stod att âangrepp pĂ„ det politiska systemetâ, âfientlig hetsâ och âstörande av ordningenâ inte tolererades. Journalisterna gick i diktaturens ledband och utsattes för repressiva Ă„tgĂ€rder om de inte förhöll sig âideologiskt pĂ„litligaâ. Det ledde naturligtvis till en lĂ„ngtgĂ„ende sjĂ€lvcensur, en âsax i huvudetâ pĂ„ journalisterna, som klippte bort allt som inte var ideologiskt önskvĂ€rt.
âVia telefon och telegram förmedlades dagligen rekommendationer till redaktionerna bĂ„de nĂ€r det gĂ€llde sprĂ„kbruk, vilka ord som skulle anvĂ€ndas, vilka Ă€mnen som skulle prioriteras och vilka som skulle uteslutasâ skriver professor Birgitta Almgren i âInte bara Stasi⊠Relationer Sverige-DDR 1949-1990â.
Ă
siktsfascismens vakthundar hÄller vakt
Yttrandefrihetens vakthundar i dagens Sverige – kontra vakterna i Berlinmurens vakttorn. De svenska regeringarna, bĂ„de de socialdemokratiska och den borgerliga, och hela det svenska kulturlivet hade ytterst intima förbindelser med diktaturen DDR under hela dess existens 1949-1990. DDR:s skolsystem, âett av de progressivaste och modernasteâ, var förebild för den svenska grundskolan. Det Ă€r tjugotre Ă„r sedan Sovjetunionen, DDR, Nicolae CeauÈescus diktatur i RumĂ€nien och vĂ€rldskommunismen kollapsade. Men Sveriges intima mellanhavande med DDR-diktaturen har aldrig dött. Stanken frĂ„n DDR vilar fortfarande tung över Sverige.
Ă
siktsfascismens vakthundar hĂ„ller fortfarande vakt. De morrar, glĂ€fser, visar tĂ€nderna och hugger. De sliter med en tung uppgift â att bekĂ€mpa verkligheten och sĂ€kra sitt eget formuleringsprivilegium. Med raseri och oro ser de pĂ„ yttrandefrihetens utveckling i Sverige dĂ€r snart sagt vem som helst som har tillgĂ„ng till Internet hĂ€ver upp sin röst och sticker hĂ„l pĂ„ den statliga doktrinens propagandalögner. Utvecklingen hĂ„ller pĂ„ att beröva vakthundarna nĂ„got som de trodde sig ha monopol pĂ„ för evig tid: rĂ€tten att avgöra vilka tankar och ord som Ă€r legitima och vilka som fĂ„r göra sina röster hörda i den allmĂ€nna debatten. Den rĂ€tten Ă€r de beredda att slĂ„ss för med vilka medel som helst. Jag upprepar: vilka medel som helst. Vakthundarnas hotfulla morranden ligger som en dov ljudmatta över det offentliga rummet.
Det ger dem Ă„ngest. De trappar upp.
I enstaka ögonblick av klarhet inser de möjligen att de hĂ„ller pĂ„ att tappa greppet. Att loppet Ă€r kört. Det ger dem Ă„ngest. De trappar upp. Det Ă€r dĂ„ de stĂ€nger kommentarsfĂ€lten. Det Ă€r dĂ„ de rasar i media över ârasistisk problemformuleringâ. Det Ă€r strĂ€vsamma tider för mĂ„ngkulturalismens totalitĂ€ra blodhundar. De kĂ€nner vittringen av rasism överallt.
NĂ€r SVT Agenda i partledardebatten den 7 oktober stĂ€llde frĂ„gan âHur mycket invandring tĂ„l Sverige?â gick drevet bland vakthundarna omedelbart igĂ„ng. Nu blev det inte en debatt om invandringspolitik utan istĂ€llet en tĂ€vling i medmĂ€nsklighet, dĂ€r sju partiledare som abonnerar pĂ„ begreppet gaddade ihop sig mot den Ă„ttonde, OmĂ€nsklige â se senaste krönikan âDe medmĂ€nskligaâ. Men bara att frĂ„gan över huvud taget stĂ€lldes utlöste galopperande hĂ€rdsmĂ€lta hos den politiskt korrekta monopolistiska elit som nu med fasa kĂ€nner skĂ€lvningarna Ă€nda upp pĂ„ övre dĂ€ck nĂ€r deras ideologiska elfenbenstorn skakar i sina grundvalar. VerklighetsfrĂ€mlingarnas bastioner hĂ„ller pĂ„ att krackelera och desperationen stiger.
âDet som sker Ă€r en icke-frĂ„ga för eliten. De springer omkring som blinda möss pĂ„ Titanics promenaddĂ€ck och kvider fartygets lovâ skriver en vĂ€n i ett mail.
Vem avgör vad som fÄr sÀgas?
För vakthunden Anna-Lena Lodenius, âexpert pĂ„ frĂ€mlingsfientlighetâ, Ă€r frĂ„gan âHur mycket invandring tĂ„l Sverige?â âofattbarâ. Den fĂ„r inte ens stĂ€llas. Lodenius skriver pĂ„ SVT Debatt:
âHur mycket invandring tĂ„l Sverige?â En smĂ„tt ofattbar frĂ„ga att stĂ€lla i en partiledardebatt. FrĂ„gan, som den formulerades av Agendas Mats Knutson i SVT i söndags (7/10), förutsĂ€tter att invandring Ă€r en belastning. Den senaste partiledardebatten i Agenda visade en pĂ„gĂ„ende trend. Allt fler journalister verkar oreflekterat tycka att gruppfördomar om invandrare och minoritetsgrupper Ă€r en legitim utgĂ„ngspunkt för offentlig debatt. Ă
sikterna bemöts förstĂ„s â men slutintrycket blir Ă€ndĂ„ en förskjutning av vad som fĂ„r sĂ€gas i det offentliga samtalet.â
HĂ€r avslöjar Anna-Lena Lodenius sin totalitĂ€ra agenda sĂ„ det ryker. âEn förskjutning av vad som fĂ„r sĂ€gas i det offentliga samtaletâ? FĂ„r sĂ€gas? Vem avgör vad vem âfĂ„r sĂ€gaâ i det offentliga samtalet? Anna-Lena Lodenius?
âInvandringen har blivit en oerhört laddad frĂ„ga i vĂ„r tid. Det beror delvis pĂ„ att frĂ€mlingsfientliga och rasistiska grupper till stor del fĂ„tt sĂ€tta agendanâ pĂ„stĂ„r Anna-Lena Lodenius. Verkligen? HĂ€r glappar det rejĂ€lt i verklighetskontakten, som alltid hos dessa dreglande vakthundar. I sjĂ€lva verket har konsensusförlamade massinvandringsanhĂ€ngare bland politiker och journalister helt utan folklig förankring fĂ„tt sĂ€tta agendan i fyra decennier. De har kunnat göra det ostörda av allmĂ€n debatt eftersom de har kallat alla med avvikande Ă„sikter för ârasisterâ.
Vakthunden Karin Pettersson fÄr upp vittringen
Vakthunden 
Karin Pettersson, politisk chefredaktör pÄ Aftonbladet, vill inte vara sÀmre. Hon dreglar, hon hakar pÄ, nu har hon fÄtt upp vittringen:
âFörra söndagen stĂ€llde SVT:s ÂâAgendaâ frĂ„gan: âHur mycket invandring tĂ„l ÂSverigeâ i sin stora partiledardebatt. Det sker en snabb förskjutning nu. 1 857 549 personer i Sverige Ă€r antingen födda utomlands, eller har tvĂ„ förĂ€ldrar som Ă€r det. Det Ă€r en femtedel av Sveriges befolkning. Denna grupp mĂ€nniskor bestĂ„ende av personer med olika bakgrund, har Sveriges ledande samhĂ€llsprogram nu valt att beskriva som ett problemâ glĂ€fser Karin Pettersson och hĂ€vdar att âSverigedemokraterna hĂ„ller pĂ„ att tippa hela samhĂ€llsdebatten.â
Förbjudet att frÄga hur mycket invandring Sverige tÄl
Det finns alltsĂ„ frĂ„gor som inte fĂ„r stĂ€llas i Sverige. Man fĂ„r inte ifrĂ„gasĂ€tta Europas mest extrema invandringspolitik. Man fĂ„r framför allt inte stĂ€lla kvantifierande frĂ„gor av typen âHur mycket invandring tĂ„l Sverige?â. Det Ă€r den farligaste frĂ„gan av alla, för den utgĂ„r frĂ„n att det finns en grĂ€ns. Det Ă€r just den frĂ„gan som bĂ„de politiker och journalister skyr som pesten, och de har sina skĂ€l. Dels antyder frĂ„gan att invandringen Ă€r nĂ„got annat Ă€n en renodlad vĂ€lsignelse för Sverige. För vakthundarna Ă€r det en direkt kruppframkallande tanke. Dels inrymmer den den hisnande tanken att Sveriges resurser inte Ă€r oĂ€ndliga. NĂ„gon grĂ€ns fĂ„r inte existera, Sverige ska vara ett grĂ€nslöst land som bĂ€r hela jordens befolkning (sju miljarder). Det finns inga problem, det finns bara utmaningar. SĂ€g till en vakthund med vĂ€nsteragenda att Sverige inte kan hjĂ€lpa hela vĂ€rlden och se chockeffekten i hans eller hennes ögon, strax innan det reflexmĂ€ssiga hatet vrĂ€ks över dig.
Den som ids kan höra Karin Pettersson glÀfsa och tugga pÄ sitt gummiben i ett inslag i SR Studio Ett. Hon anser pÄ fullt allvar att det Àr hon som har rÀtt att bestÀmma vilka frÄgor som ska diskuteras i Sverige och ocksÄ hur frÄgorna ska diskuteras. Vem har inbillat henne det? Hon fÄr svar pÄ glÀfset av en förbannad Eva Landahl, ansvarig för partiledardebatten i SVT Agenda.
âTvingadesâ flytta frĂ„n mĂ„ngkulturella Tensta
Johanna Langhorst Ă€r en flitig vakthund i den radikalfeministiska ytterfĂ„ran. Hon drar sig fram som radioproducent och har tillsammans med en annan radikalfeminist, Maria âBitterfittanâ Sveland, gjort radioserien âHeliga familjenâ om vilket helvete det Ă€r att leva med man och barn.
Johanna Langhorst har annars gjort sig kĂ€nd för att hon och hennes familj âtvingades mot sin viljaâ att flytta ifrĂ„n Tensta, en mĂ„ngkulturberikad förort utanför Stockholm, sedan den Ă€ldste sonen blivit rĂ„nad tvĂ„ gĂ„nger och inte lĂ€ngre vĂ„gade gĂ„ hem frĂ„n tunnelbanan.
Varför inte ett fackeltÄg till förmÄn för rÄnarna?
Vilka slutsatser drog Johanna Langhorst av den âpĂ„tvingadeâ flytten? I ett inlĂ€gg prĂ€glat av svĂ„rslaget hyckleri skriver hon i Svenska Dagbladet den 16 maj 2010:
âUtanförskap uppstĂ„r inte av sig sjĂ€lv. Att somliga blir utanför beror pĂ„ att andra stĂ€nger dem ute. Den resurstarka svenska medelklassen Ă€gnar sig Ă„t att skydda sina privilegier och sprida skrĂ€ck, förakt och fördomar om miljonprogrammen och dess invĂ„nare. Fördomar som gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsomrĂ„dena.
Sedan skyddar hon sina medelklassprivilegier och flyttar frÄn Tensta. Signaturen Mikojan skriver pÄ Flashback:
âAtt Langhorst flyttade frĂ„n Tensta bara för att sonen rĂ„nades nĂ„gra gĂ„nger gör henne till en klockren rasist. Hon lĂ€mnade de invandrade ungdomarna i Tensta Ă„t sitt öde. IstĂ€llet, som den goda twittervĂ€nster hon Ă€r, skulle hon förstĂ„s ha samlat ihop till ett rejĂ€lt fackeltĂ„g för de missförstĂ„dda unga rĂ„narna.â
âProblem med invandring Ă€r en rasistisk problemformuleringâ
Nu har Johanna Langhorst fĂ„tt ett nytt svĂ„rartat hycklerianfall. I gĂ„rdagens SR âMediernaâ (tidskod 14:19) angriper hon programmet för âen rasistisk problemformuleringâ i deras reportage om partiledardebatten i SVT Agenda förra lördagen, den 13 oktober. PĂ„ twitter har omdömena varierat frĂ„n âdet Ă€ckliga lilla programmetâ till âett vidrigt inslagâ. Om man pekar ut en grupp som problematisk Ă€r man rasistisk, anser vakthunden Johanna Langhorst:
âJag tycker inte det Ă€r okej att anvĂ€nda en rasistisk problemformulering i svensk media idag. Och, liksom, Sveriges Radio har skrivit en policy dĂ€r man, liksom, sĂ€ger att man absolut inte ska göra sĂ„ntâ sĂ€ger hon. Hon ger sin allranĂ„digaste tillĂ„telse till att prata om fattigdom och segregation. âMen det har ingenting med invandring att göra, det har klassmĂ€ssiga orsaker.â
Inte heller de invĂ€llande skarorna av analfabeter Ă€r nĂ„got problem för Johanna Langhorst. âDet Ă€r ju mĂ€nniskor det handlar om. Det finns sĂ€kert en vĂ€ldig massa mĂ€nniskor i gruppen analfabeter som klarar sig bra Ă€ndĂ„, som kan ta stĂ€djobb.â
âDen yttersta vĂ€nstern har aldrig kommit över kommunismenâ
âNĂ€r minnet av Sovjetunionen bleknar blir de kommunistiska idĂ©erna förföriska igen. NĂ€r maoismen, de röda khmererna och den sydamerikanska gerillan Ă€r glömda, dĂ„ blomstrar Third World-ismen. Ideologier dör aldrig, de gĂ„r bara igenom en metamorfos och föds pĂ„ nytt i ny form just nĂ€r man tror att de för alltid Ă€r begravda. Den yttersta vĂ€nstern har aldrig kommit över kommunismen, den visar Ă€n en gĂ„ng att dess sanna passion inte Ă€r frihet, utan slaveri i namn av rĂ€ttvisaâ skriver den franske filosofen Pascal Bruckner i âThe Tyranny of Guiltâ.
âDen antifascistiska skyddsvallenâ var inte bara DDR:s glorifierande beteckning pĂ„ den numera rivna Berlinmuren. Vakthundarna bĂ€r den inom sig. Den delar deras vĂ€rld och deras psyken i tvĂ„ halvor, en svart och en vit. En god och en ond. NĂ„got dĂ€remellan finns inte. Deras tanke- och kĂ€nsloliv Ă€r ohjĂ€lpligt splittrat. Berusade av omnipotens tillskriver de sig sjĂ€lva rĂ€tten att utöva makt över andra mĂ€nniskor.
Helle Klein Àr en vandrande inkvisitionsdomstol
Helle Klein Ă€r inte bara vakthund. Hon Ă€r en vandrande inkvisitionsdomstol som har utsett sig sjĂ€lv till överstedomare, en hatets prĂ€stinna som tar sig rĂ€tten att anstĂ€lla förhör med och avkunna envĂ€ldiga domar mot dem som inte tycker som hon. PĂ„ Helle Kleins meritlista stĂ„r att hon har varit ledarskribent pĂ„ Aftonbladet, Ă€r prĂ€stvigd, har fĂ„tt sparken frĂ„n Kyrkans Tidning och tillsammans med prĂ€sten Ewa Lindqvist Hotz driver den extremt islamflirtande sajten Seglora smedja. Den finansieras av Stockholms stift, det vill sĂ€ga medlemmar i Svenska kyrkan, och uppges vara âmötesplatsen för andlighet, kultur och samhĂ€lleâ.
I sjÀlva verket Àr den en kyrkofinansierad mötesplats för översitteri, totalitÀr mÄngkulturalism och hat. Helle Klein har tidigare bland annat upplÄtit utrymme Ät den dömde terroristen Munir Awads svÀrmor Helena Benaouda att skriva om hur fantastisk den muslimske mannen Àr. Munir Awad dömdes i juni till tolv Ärs fÀngelse för ett planerat terrordÄd mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn.
LĂŠs mere »
