Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Man svänger in på en liten skogsväg och kör cirka 100 meter. Det ligger ett hus där, omfamnat av skog med höga tallar och granar. Huset är litet med en liten trädgårdstäppa på framsidan där träden redan fäller sina löv och blommorna dör i den ihållande torkan. I det lilla huset bor jag. Stugan långt ute i glesbygden är mitt fritidshus. Min oas. Hit kommer nästan ingen. Det är långt till vänner och familj. Här kan jag arbeta i lugn och ro. Det vill säga: här trodde jag att jag skulle kunna sitta och arbeta i lugn och ro.

Lugnet har förvandlats till en mardröm

Men det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.

Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.

Jag skriver under pseudonym för att skydda barn och barnbarn

När jag våren 2010 börjar skriva krönikor på Snaphanen gör jag efter noggrant övervägande ett val som går på tvärs med den journalistiska regel som har varit självklar för mig i hela mitt yrkesverksamma liv – den regel som säger att man ska stå för det man skriver med sitt namn.

Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn. Mina allra käraste.

Vi har ett mycket ovanligt namn. Vi är ensamma om vårt namn i hela landet. I en värld där alla personuppgifter ligger öppna på nätet gör det oss fruktansvärt sårbara. Mina barnbarn är ännu små. Om någonting skulle hända dem eller mina barn skulle jag aldrig förlåta mig själv.

För mig är yttrandefriheten helig

Mitt andra skäl att skriva under pseudonym är min vetskap om vad islamistiska extremister och våldsgrupperingar som AFA och Revolutionära Fronten är kapabla till. Jag är visserligen gammal men vill gärna få behålla huvudet några år till.

Skulle jag ha gjort samma val 2010 om jag vetat vad jag vet fem år senare? Skulle jag ha skrivit “Världsmästarna”, “Fler ministrar borde gråta”, “Landet som försvann”? Skulle jag ha skrivit 200 politiska krönikor? (Detta är den 201:a).

Svaret är ja. För mig är yttrandefriheten helig. Den är inskriven i Sveriges grundlag, och jag är beredd att dö för den. Demokratin står och faller med yttrandefriheten. Ett tystat folk är ett folk som har kapitulerat. Ju mer frustrerad jag blir över hur mina kolleger utelämnar, mörklägger och ljuger för sina läsare/lyssnare/tittare, desto mer besluten blir jag att berätta det de utelämnar.

“De är som förprogrammerade zombies”

Marcus Birro beskriver journalistkåren lysande i en text på Det Goda Samhället:

“De ser på sig själva och tidningarna de jobbar på som helt och hållet oersättliga demokratiska stöttepelare och som sina alldeles egna sandlådor där ingen jävel med avvikande ingångar till livet ska få ta allt för stor plats.”

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

Marcus Birro är inte journalist, han är en utanförstående som just därför ser med klara ögon på journalistkollektivet. Med flera decenniers erfarenhet av media kan jag bara instämma.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk?

Hur blev det så här? När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä? När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk?

När jag började arbeta som journalist i slutet av 1960-talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva? När började de granska folket åt makten? Frågan gnager oupphörligt i mig, men jag har svårt att hitta ett svar. Var det på 1980- eller 90-talet? Jag känner många pensionerade journalister som precis som jag känner sig helt främmande inför dagens journalistik. Vi förstår inte vad som pågår, vi avskyr det, vi är ständigt förbannade. Ibland säger vi till varandra att vi är glada för att vi är så gamla att vi ska dö snart. Det land vi föddes, levde och arbetade i finns inte längre.

Annika Hamrud vill ha mina kontaktuppgifter

Det första som händer är att en av mina vänner – låt mig kalla henne B – blir uppringd av frilansjournalisten Annika Hamrud. Hamrud har via efterforskningar på B:s gamla arbetsplats tagit reda på att B och jag är goda vänner. Hon vill ha ut mina kontaktuppgifter. B vägrar naturligtvis att lämna ut dem. Det är den 27 augusti 2014, och B blir mycket förvånad över samtalet.

Annika Hamrud berättar för B att hon tillsammans med en annan person (“vi”) har åkt ut till den förort där jag bor och ringt på min lägenhetsdörr. Jag är inte hemma. Hon har då frågat runt bland mina grannar var jag kan befinna mig.

Jag känner inte Annika Hamrud

Den 30 augusti skickar Annika Hamrud ett SMS till min vän B:

“Jag fick aldrig något svar från XX. Det komplicerar saker tyvärr.”

Jag känner inte Annika Hamrud. Jag har aldrig haft någon kontakt med henne. Jag förstår inte vad hon vill mig. Av uppgifter på nätet framgår att hon tidigare har arbetat på Dagens Nyheter men nu är frilansjournalist. Hon är också HBTQ-aktivist och har tillsammans med sin fru Elisabet Qvarford gett ut en bok om Sverigedemokraterna på queerförlaget Normal.

Det ska dröja ett halvår innan Annika Hamrud hör av sig igen.

Besök av Niklas Orrenius dagen före riksdagsvalet

Lördagen den 13 september 2014. Det är dagen före riksdagsvalet. Vädret är strålande. Luften är så där glasklar som den bara är i september. Jag har badat i havet varje dag hittills, men i dag måste jag arbeta. Klockan är 15.55. Jag har nyss druckit eftermiddagskaffe ute i solskenet och sitter i stugan och skriver på en krönika  som jag ska lämna manus till några timmar senare.

Då knackar det på dörren. Jag tror att det är en väninna och öppnar dörren. Därutanför i min trädgård står DN-journalisten Niklas Orrenius och en fotograf. Båda ler breda inställsamma leenden.

– Är det XX? frågar Orrenius.

– Ja.

– Jag heter Niklas Orrenius.

– Ja, jag känner igen dig, säger jag.

Jag har sett bild på honom i tidningen.

Gränsen för hemfridsbrott är tröskeln

Han frågar om jag har tid att prata en stund. Jag säger nej och smäller igen dörren. Jag är så chockad att jag glömmer att ta ur nyckeln. De kan hur lätt som helst vrida om den och tränga sig in i huset. Det gör de inte. De är antagligen väl medvetna om att gränsen för hemfridsbrott går just vid tröskeln till en annan persons privata bostad.
Istället står de kvar på trappan och bankar på dörren och skriker mitt namn högt. Gång på gång. I en evighet. Jag gömmer mig inne i huset och försöker andas. Jag är alldeles darrig i kroppen.

“Jag har inte fattat något beslut om att skriva”

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Mardrömmen”

Historiker, professor Bent Jensen i Rushy’s Roulette uge 35

Hver 3. dømte for voldtægt har indvandrerbaggrund

Gruppen af indvandrere og efterkommere er langt overrepræsenteret blandt dømte for voldtægt, viser tal fra Danmarks Statistik. 32 irakere, 26 tyrkere og 25 somaliere er dømt for voldtægt de seneste 10 år, ifølge Danmarks Statistik.

I alt har 615 mennesker fået en voldtægtsdom ved en dansk domstol i perioden 2004 til 2013. Heraf er de 212 indvandrere eller efterkommere, svarende til 34,5 procent. Det er mere end tre gange så stor en andel som gruppen generelt udgør i befolkningen, skriver metroxpress. Hver tredje dømte for voldtægt har indvandrerbaggrund. Metroexpres.

Når man vurderer tallene, skal man huske at ganske få bliver tiltalt, og endnu færre bliver dømt. Det kan altså værre større, og det tror jeg det er. Overfører man det på Sverige, hvor 6.700 voldtægter blev anmeldt i 2014, siger det at 2.233 af disse var indvandrere eller efterkommer. Men da Sveriges indvandrerandel er langt større end Danmarks, er det givetvis mange flere, måske halvdelen af alle 6.700. Så længe den svenske regering holder det hemmeligt, får vi det aldrig at vide.

Kent Ekeroth i BBC om massinvandringen

Fortsæt med at læse ““Indfør grænsekontrol og opsig konventioner””

Den britiske-palæstinensiske imam Haitham al-Haddad var i fredags var gæsteprædikant hos Islamisk Trossamfund, jo dem nyttige idioter gik i “fredsring” for, fordi en sindlidende moldaver havde anlagt en mindre brand ude på Dortheavej. Den sindslidende har ingen tilknytning til islamdebatten og ingen kendte synspunkter på islam, men Islamisk Trossamfund presser alligevel hæmningsløst citronen på deres hjemmeside konfrontatoriske som altid. Islamisk Trossamfund er udtalte antisemitter, og deres støtte til morderen og terroristen Omar Abdel Hamid El-Hussein var alt andet end indirekte. Alligevel vil vi ikke se dem, som de er.

Islamisk Trossamfund er Det Muslimske Broderskab, alle terrororganisationers moder, og de er salafister. Deres mål er et verdenskalifat. De er ikke “ekstreme”, men mere præcist bogstavtro. Når man høre dem tale, hører man koranens egne ord, og det er både sundt og gavnligt, for vi har fået islam-light nok fra Politiken, P 1 og Jørgen Bæk Simonsen. Nu belønner Københavns Borgerrepræsentation disse religiøse fascister med en stormoske.

Alligevel tror Radio 24-Syv ikke deres egne øren. De kunne såmænd se det alene på Choudahry og al-Haddad’s påklædning, hvis de ville. Det hele ligger åbent for vores øjne, de opfører sig ikke just som hemmelige agenter. Deres åbenhed blotlægger vores problem.

Vi havde den samme situation med fundamentalister og målløse danskere, da Anjem Choudhary gav Martin Krasnik en koranlektion i Deadline. Jeg skrev i den anledning “Lad os nu tale om islam,” sagde Martin Krasnik, og senere samme år havde jeg den interessante oplevelse at møde Choudhary på Charlottenborg i et 24-Syv arrangement, der betegnende nok var humoristisk ment, for vi kan jo ikke tage ham alvorligt. For os hører Choudhary hjemme i underholdningsbranchen. Jeg skrev igen om fænomenet.

Vi har et problem med islam. Vores bedrevidende holdning er, at det der kan de umuligt selv tro på. Vi må hjælpe dem til at indse, synes vi, at det mener de i virkeligheden ikke. Intet sted kommer væres kulturelle begrænsning mere tragisk til udtryk, end i Theo van Gogh’s sidste ord: “Vi kan vel tale om det.”

Holdningen afskiller sig på ingen måde fra flertallet i min forældregenerations holdning til nazismen: “Den der skrigende og rablende østrigske korporal, kan man da umuligt tage alvorligt. Han kan ikke blive farlig for os.” Det mente også halvdelen af Tysklands jøder. Deres fejlskøn kostede dem livet.

Korporalen havde en lille bitte menighed, der stik imod al fornuft kuppede sig igennem til absolut herredømme. Koranens ord har opbakning fra 1.3 mia. mennesker. De er selvfølgelig ikke salafister allesammen, men salafisternes vurderinger har en klangbund, der når meget bredere ud. I må hellere tro jeres øjne og ører, Radio 24 Syv. (Programmets Facebook er her, og hele programmet kan høres her.)

Polen: Ingen flygtninge fra Balkan eller Syrien

Interview med Polens nye præsident, 43-årige Andrzej Duda.

BILD: Lige nu truer flygtningebølgen fra fra Afrika, Syrien, Irak og Balkan med at splitte Europa. Tyskland vil i år formodentlig tage imod 800.000 flygtninge. Hvordan vil De forklare kansler Merkel, at Polen kun tager imod en brøkdel?

DUDA: Jeg kan godt forstå, at dette problem optager tyskerne meget. Også vi polakker bør ikke undgå dette tema: Nødhjælpsberedskab. Der var engang, hvor også mange polakker måtte forlade deres land og blive flygtninge. Og vi har ikke glemt den hjælp, som tyskerne sendte os i firserne. Men det er vigtigt, at EU bekæmper årsagerne til flugt og helst i de lande, hvorfra flygtningene kommer til os.

BILD: Dog, flygtningebølgen fortsætter…

Fortsæt med at læse “Radio 24-Syv i fornægtelse”

(Ezra Levant interviewer Simon Kent fra Breitbart London, et interessant medie, jeg anbefaler. Se også Foiled train attack in France a microcosm of our world. Se også Merkel buhet ud og kaldt folkeforrædder af hvad TV-Avisen kaldte “nazister”. Enhver kan se, det er helt almindelige borgere.)

Andreas Kamm’s analyse ligner min egen eller Morten Uhrskov’s for omkring to år siden. Andre har gjort den endnu tidligere. Hvorfor kommer den først nu? Mangler Dansk Flygtningehjælp midler? Folketinget stemmer på tirsdag de ny asyl-stramninger igennem. De er utilstrækkelige og forældede allerede den dag, de træder i kraft.

Efter års forsømmelser får vi nu brug for nogle vældig hurtigarbejdende politikere, ikke mindst i det hovedansvarlige EU. Hvorfor tillod de, det blev så akut, at lande er nær ved at sætte hæren ind? Hvorfor holdt EU et “topmøde” i april, der ifølge en italiensk general blot gjorde det hele værre? Endnu engang skal man huske, at dette års million kun er fortroppen. Europa’s eksistens står på spil, demokratiernes politikere har sat spørgsmål ved deres egen legitimitet, og de fleste har endnu ikke opdaget det. Til dem hører Venstre, hvis man skal dømme efter deres nye lovgivning. EU’s flygtningepolitik er på katastrofekurs – mens folkevandringen til Europa bare bliver mere og mere uoverskuelig, fyldes vi med snak

“Vi styrer derfor imod et større sammenbrud, konkluderer Dansk Flygtningehjælps mangeårige generalsekretær, Andreas Kamm. …

‘Vi risikerer, at modsætningerne mellem flygtninge og migranter på den ene side og lokalbefolkningerne på den anden går helt skævt og eskalerer, og i mine øjne står vi over for et decideret ragnarok-scenarium.’

…. svaret er ikke, at ‘Europa importerer overskudsbefolkningerne’, lyder det.

‘Vi kan ikke være forpligtet til at ødelægge vores eget samfund. Vi må stoppe før det, hvis vi overhovedet kan,’ siger han.” Sammenbrud truer flygtningesystem, Andreas Kamm: Vi kan ikke tage 60 millioner flygtninge,  Vi står overfor et ‘ragnarok-scenarium’, vi skal ikke ødelægge vores eget samfund.

I Andreas Kamm: Vi kan ikke tage 60 millioner flygtninge (ikke online) siger Kamm bla.
Fortsæt med at læse “Dansk Flygtningehjælp: “Vi risikerer Ragnarok””

Joggende muslima

En raritet, jeg har aldrig set det før