är jag en nyfascist om jag röstar på SD?

Av Ramona Fransson

Jag är född i Sverige 1956, ett årtal som förknippas med Björn Borg, Ingemar Stenmark och många andra kända idrottshjältar. Samtliga stjärnor är födda i Sverige av svenskfödda föräldrar. De har med andra ord sugit i sig den svenska myllan tillsammans med bröstmjölken. Något fel i det? Nej, inte i mina ögon.

Mina föräldrar var inte svenska. De flydde båda från krig och förföljelse. Min pappa var jude och hade fått utbildning till litograf och tillverkade sina egna papper och blev Ryszard Maciejewski, född 1910, katolsk polsk medborgare och använde sig av den identiteten när han klev iland i Trelleborg den 5 januari 1947. Min mor föddes 1933 i Rostock, forna DDR, och var uppfostrad i den katolska anda som rådde på den tiden och flydde till Borås 1954 med hjälp av Tante Mary i Östberlin och sin far, som redan flytt till Borås 1949. Tante Mary var medlem i det kommunistiska partiet och med det medlemskapet följde, som det alltid gjort i dessa kretsar, privilegier som hon utnyttjade till min mammas fördel. Väl i Östberlin fick min mor hjälp av Tante Helene som bodde i Västberlin. Jag har skrivit en bok om detta, ”Ändhållplats Sverige” för den som vill veta mer.

Så jag växte upp i Sverige med allt vad det innebar på den tiden. Mobbing och hat på grund av min bakgrund och på toppen ett efternamn som lärare och andra svenskar inte kunde uttala. Vanliga efternamn på den tiden var Johansson, Svensson, Andersson och andra – son- namn. Och att vara utanför tillhörde min vardag. Men jag hade tur! Jag var ett av två barn i min klass med utländskt efternamn, som bestod av 25 elever, och det innebar att jag lärde mig svenska i raketfart. Inte ”Sjöbo-svenska” utan riktig svenska, samma svenska som alla andra pratade i Sverige på den tiden med undantag av olika dialekter.

På min gård på 1960-talet var det inte olika gäng som styrde utan det var föräldrarna. Inte heller blev poliser, brandmän eller ambulanspersonal attackerade med stenar eller molotovcocktails när de kom för att hjälpa oss medborgare. Den största floskeln jag någonsin hört från politiker och hör fortfarande än idag är: Alla barn ska ha samma förutsättningar! Detta uttalande är en gigantisk lögn. Alla barn kan aldrig få samma förutsättningar! Alla barn föds inte i familjer där föräldrar klarar av ansvaret som följer med att bli förälder och därmed är det första hindret på plats.

Efter en dysfunktionell barndom startar skolgången, och eftersom lärare inte är programmerade datorer kan barnet ha otur och få en oengagerad och dålig pedagog till lärare. Och därmed är det andra hindret lagt. Med dessa hinder är barnet ofta ett lätt byte för de som redan snubblat över dylika hinder och lärt sig att om man stjäl, misshandlar, rånar och gör brott klarar man sig ändå och då dessa misslyckade individer är minst lika intresserade av en stegrande brottskarriär, liksom vice VD:n på ett lagligt företag vill bli VD, gör de allt för att nå sina drömmars mål.

Och för att uppnå sina mål använder sig dessa individer av det engelska uttrycket “collateral damage”, som betyder sidoskador. Med andra ord struntar de makthungriga brottslingarna i vilka människoliv de ödelägger på väg till sitt mål. Däremot borde alla barn i Sverige ha rätt till trygghet, men inte ens detta har uppnåtts år 2014!

Idag är stora delar av Sverige ett land i upplösning, men alla vet inte om det, eftersom många läskunniga människor inte tar till sig mer än den information som serveras av SVT, TV4 och nationella tidningar, och den är för att uttrycka mig milt, undermålig. De människor som idag bor i ett av de 186 utanförskapsområdena och i de 55 ”no go zonerna” lever varje dag i otrygghet, men vad bryr sig till exempel Jonas Sjöstedt om det? Han bor ju på Östermalm. Det är inte i Sjöstedts område bilar blir uppbrända natt efter natt.

Fortsæt med at læse “Mina farföräldrar mördades av nazister i Auschwitz”

Henryk Broder er en af de ikke alt for mange ægte intellektuelle europæere, man støder på i europæisk debat, og han har heldigvis været i København adskillige gange de seneste år. Samtidigt udtrykker han sig gnistrende og forståeligt, som den journalist han også er. Fra Norddeutscher Rundfunk, Das Gespräch – Best of, 7 december 2014. (tysk)

Den dårlige undskyldnings valg

Når man ser Stefan Löfvén optræde på TV den seneste uge, tænker man uvilkårligt, at her er en mand, som vil skaffe Sverigedemokraterne en jordskredssejr, der vil give genklang de næste tredive år. Man kan studere ham i Agenda forleden, på Skavlan i forgårs og talrige andre steder.

Her er en mand, der burde være på vej ind i tre måneders mareridt og få samme endeligt som Sahlin og Juholt. Hans parti får p.t 30 ubegribelige procent af stemmerne, men det beror på vælgernes underinformation og svenske journalisters skånsomme behandling. De kan virke dumme, men de er kun fejge. De afventer nye signaler von oben, og det er lidt småt med dem. Partilederne træder vande og gentager 20 års replikker. De lyder ikke godt om tre måneder, men i det igangværende tilbagetog kæmper enhver indtil videre for sig selv.

Store udenlandske medier har allerede færden af det pinagtige teater, der foregår i Sverige, se f.eks. Frankfurter Allgemeines Der schwedische Elefant. Tænkende svenske skribenter ser det samme som jeg, og de udtrykker sig – lad os bare sige høvisk. ”Löfven är inte speciellt slipad”, Fel att börja sätta fascistetikett på SD.

At velinformerede, normalt begavede svenskere skammer sig over Sverige, forstår jeg kun alt for godt. Udfaldet af valget kommer imidlertid til at afhænge af svenske vælgeres reaktion på det show, der nu opføres, og af hvor meget gangstativ svenske medier kommer til at give de syv partiers teaterforestilling.

Den dårlige undskyldning for ikke at ville røre ved Sverigedemokraterna, er at nogle havde en fortid i af Bevara Sverige Svenskt, der lukkede butikken i 1986 på et tidspunkt, hvor Vänsterpartiet stadig var Moskva kommunister, hvilket ikke synes at have skadet Gudrun Schyman og Lars Ohly synderligt. “De er fascister”. Dette er 28 år siden. Aftonbladets kulturredaktør, ekskommunisten Åsa Linderborg, der græd da Muren faldt, køber også og ikke videre overraskende facistskrønen.

BSS var rigtignok nogle tvivlsomme figurer, skønt ikke helt så tvivlsomme, som de males ud idag, hvor de tjener et vigtigt formål i en magtkamp, der  er tabt og det årtier senere, end den burde være. Der er lidt færre hagekors i BSS, end Löfvén erindrer, og da Michael Jansson, der sidder i Riksdagen i dag, blev formand i 1995, var det altsammen historie. Det er 19 år siden.

Men det er selvfølgelig kun en lam undskyldning de læner sig op af, fra Reinfeldt over Löfvén til Romson og Annia Lööf. De er ikke nær så dumme, som de lader og som de åbenbart håber, svenske vælgere er.

Danskere og nordmænd har forholdsvis hæderlige medier sammenlignet med svenskerne. I Aftenposten.no kan man idag læse i Fakta om innvandring til Sverige, som svenskene ikke vil snakke om de nøgne kendsgerninger, som Sverigedemokraterna læner sig op af, og som svenske medier ikke ret gerne vil formidle i Sverige, fordi de ville afgøre det kommende valg allerede inden nytår.

Fortsæt med at læse ““Intolerance skal mødes med intolerance””

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Jag vill sjunka under jorden och dra något gammalt över mig. Utan att ha minsta ansvar för eller delaktighet i regeringskrisen skäms jag över att vara svensk och behöva bevittna den parodi på politik som utspelas inför våra ögon. Statsminister Stefan Löfven (s) anser att han tar ansvar för Sverige. Bortsett från hans hastigt krympande skara väljare  – 31 procent i riksdagsvalet – är han gissningsvis rätt ensam om den bedömningen.

“Ansvar” är ett av vår tids mest missbrukade ord. Enligt sjupartiets ordlista betyder det att bygga allt högre murar mot insikten att deras invandringspolitik får Sverige att rämna. Att “ta ansvar” är att bedriva fortsatt massinvandring och med alla medel isolera det åttonde partiet, SD. Kosta vad det kosta vill. Om landet går under så är det värt det.

Låt oss inte hymla. Regeringen Löfven är från Dag 1 en katastrof. Sextio dagar i Rosenbad blev sextio dagars stålbad både för den förre Metallordföranden och för oss arma svenskar. Två månader av manifesterad regeringsoduglighet – och för invånarna en krypande, isande känsla av att allting flyter. Panta rei. 

Samma gamla socialdemokratiska betongnäve

Stefan Löfvens definition av ansvar avviker kraftigt från den vanliga betydelsen. Han sockrar sitt tal med signalord där den norrländska dialekten ska förstärka illusionen av trygghet; “samarbete”, “utsträckt hand”, “ansvar”, “solidariskt samhälle”, “hjälpas åt” och “tillsammans”. Men låt er inte luras av orden. Bakom dem finns samma gamla socialdemokratiska betongnäve som styrde landet i 44 oavbrutna år och vill fortsätta styra på gammalt diktatoriskt sossevis. All makt åt partieliten. Gapa och svälj, svenska folk, och glöm inte att vara tacksam.

Så gott som dagliga näradöden-upplevelser

Under de två månader som Löfvens regering har haft makten har den tillfogat svenskarna så gott som dagliga näradöden-upplevelser. För varje dag skadas landet på ett sätt som kommer att ta många år att läka, om läkning ens är möjlig. Stefan Löfven har lagt sig platt för vänsterextremisterna i miljöpartiet och vänsterpartiet och tillåter dem att blockera viktiga frågor, som att behålla Bromma flygplats enligt ingångna avtal som gäller till år 2038, och att genomföra Förbifart Stockholm, som nu kostar skattebetalarna fyra miljoner kronor per dag att hålla i vänteläge. En lista över regeringens mest uppseendeväckande fiaskon finns i Peter Wolodarskis ledare i Dagens Nyheter och kan läsas här.

“Löfvens första månad katastrofal”

Entreprenören Olof Stenhammar skrev i början av november om Löfvens första katastrofala månad som statsminister:

“Hur många vallöften kan man bryta och vilka koalitioner kan man forma utan hänsyn till valresultatet och därmed utan hänsyn till demokratins grundläggande principer? Hur mycket kan de offer som måste göras på minoritetsregerandets altare avvika från folkets vilja?(…)
Att vi har en rödgrön regering förklaras av de etablerade partiernas totala beröringsskräck med SD. Medan Löfven nu låter 12,6 procent av rösterna (v 5,72 och mp 6,89 procent) styra Sverige så ställs de 800 000 människor, eller nästan 13 procent av valmanskåren, som röstat på Sverigedemokraterna ut i kylan.”

Löfvens regering – rena skräckkabinettet

Det vi har bevittnat under hösten får rimligen den avsuttne statsministern Fredrik Reinfeldt (m) att skratta hela vägen till den bostadsrätt han har köpt åt sig för drygt tre miljoner i Täby centrum.

Danska Jyllands-Posten skriver i en ledare:

“Högljudda var fanfarerna när den tidigare fackförbundsordföranden kunde bilda regering med miljöpartiet och räkna med vänsterpartiets mandat. Svenska media var fyllda av en säregen svensk optimism, intill förväxling lik den nordkoreanska. I de etablerade medierna klappade varma händer taktfast till refrängen att den humanistiska regnbågsregeringen utgjorde ett moraliskt skydd mot Sverigedemokraterna.”

Stefan Löfvens “humanistiska regnbågsregering” utgör, honom själv inkluderad, rena skräckkabinettet. En samling stolpskott där pubertala vänsterextremister får härja fritt och socialdemokratins marsch mot avgrunden manifesterar sig i den inkompetens som den representeras av på ministertaburetterna.

Till slut återstod bara bottenskrapet

Med reservation för att Stefan Löfven verkligen anser att de förmågor han har skrapat ihop i sin regering utgör crème de la crème av Sveriges politiska intelligentia är det troligt att många tillfrågade tackade nej till hans erbjudande efter att ha gjort en riskanalys. Det kändes inte lockande att ingå i en ministär som var predestinerad att köra i diket innan julskinkan ens kommit på bordet.

Till slut återstod bara bottenskrapet med namn som Magdalena Andersson (s) (“SD är ett nyfascistiskt parti”), islamisten Mehmet Kaplan (mp), miljöhycklaren Åsa Romson (mp), Ardalan Shekarabi (s)  som gömde sig illegalt i flera år och 2003 använde 76 000 kronor av SSU:s medel som skulle ha gått till integrationsprojekt till sin egen kampanj för att bli SSU-ordförande, Margot “Tomma-tunnor-skramlar-mest” Wallström (s), och kulturanalfabeten Alice Bah Kuhnke (mp). För att nämna några av de värsta exemplen.

Att Stefan Löfven inte gav någon ministerpost till kvinnan bakom Omar Mustafaskandalen, Veronica Palm (s), måste bero på ett rent förbiseende.

Han var en usel svetsare

Enligt välunderrättade källor var Stefan Löfven en usel svetsare under de arton år från 1979 som han arbetade på krigsmaterieltillverkaren Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. (Därmed inget ont sagt om svetsare i allmänhet). Det var därför han började ägna sig åt facklig verksamhet. När den gamle svetsaren Löfven med hjälp av mp och v har svetsat ihop sin första budget håller resultatet inte ihop. Budgeten är till stora delar underfinansierad och innebär att både tillväxten och sysselsättningen minskar. Ordagrant står det i budgeten:

”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något.”

Här har det tillväxtfientliga miljöpartiet getts ett inflytande som de aldrig borde ha haft och aldrig bör få.

Kraftig varning från näringslivet

Regeringens misslyckanden är så många och så stora att de har föranlett en kraftig varning från representanter för näringslivet, som – vare sig de röd-gröna gillar att höra det eller ej – bygger basen i ett välfärdssamhälle. I en artikel på Dagens Nyheters debattsida skriver fyra kända företagare, däribland Olof Stenhammar och Antonia Ax:son Johnson:

“Företagsamheten har under hösten drabbats av en kalldusch som nog ingen trodde var möjlig. På område efter område uppvisas ett lättsinne, en kortsiktighet och en tondövhet inför företagandets villkor som är häpnadsväckande. (…) Stefan Löfven har plötsligt låtit ett litet ytterkantsparti diktera regeringens agenda vad gäller till exempel vinster i välfärden. Och detta utan att svenska folket i val har gett regeringen något mandat att gå i den riktningen. Uppfattningar som före valet ansågs extrema har Löfven nu accepterat. (…) Kortsiktigheten och oförutsebarheten i politiken är häpnadsväckande. Ska Sverige verkligen styras av två små partier med utpräglat näringslivsfientlig politik? Två partier, som i valet fick ett minskat stöd och som tillsammans endast samlade cirka 12 procent av valmanskåren.”

Intervjuer med fler kritiska företagare finns här.

Han är kränkt, martyrglorian åker på

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: En svetsares fall”

“Ett synnerligen oroväckande och allvarlig attack mot polisen,” skriver tidligere anklager Sven-Erik Alhem.Boende i Hagsätra: Det ser ut som ett slagfält, Ungdomar löpte amok i södra Stockholm, Elva gripna efter attack mot polisen. Fra svensk debatforum

Jag har en bekant som arbetar med ungdomskriminalitet i Stockholm. Hen är övertygad om att nästa gång en polis dör eller allvarligt skadas i tjänsten så kommer det vara i en förort till Stockholm, Göteborg och Malmö.

Polisen tvingas regelbundet dra pistol mot ungdomar som beväpnade med tillhyggen lägger sig i deras arbete. Man vågar inte reagera på våldet man utsätts för eftersom risken för upplopp är överhängande. Det är lättare att låta bli ett ingripande. Konsekvensen blir att förorten blir ett parallellt samhälle efter gatans lag och parlament. Poliserna riskerar sina liv och sin hälsa men är för rädda för att reagera.

Per Svensson synes reaktionerne er barnlige

Af HANS RUSTAD 
Per Svensson, journalisten som skrev artikkelen i SAS-bladet, Scandinavian Traveler, der han trekker linjen fra Quisling til Fremskrittspartiet, ser ingen grunn til selvkritikk. Han mener reaksjonene er barnslige og bekrefter det artikkelen beskriver.

Svensson representerer det offisielle Sverige som mener motstandere av masseinnvandringen og omdanning av Sverige til et annet samfunn, er udemokratiske. Svensson og hans likemenn kan ikke aksepterer eller respektere at det er standpunkt og synspunkt på linje med deres egne. De stempler dem som fascister, slik statsminister Stefan Löfven og finansminister Andersson nylig gjorde.

De tegner en manikeeisk verden: sort/hvitt, oss mot dem. Sverige deltok ikke i kampen mot nazismen, men gjør det nå på etterskudd.

Det er i den ånden Svensson skriver. Han er tidligere kulturredaktør på Expressen, og skriver nå for Sydsvenska Dagbladet.

Svenskene vil være flinke, men den politiske korrektheten inviterer til en type flinkhet som ender i fanatisme. Den tiltrekker seg en egen type mennesker: humørløse, nidkjære, retthaverske, som ikke har noen skrupler med å stemple andre. De er politiske misjonærer, med et element av hevnere. Men når hevnen rammer det folket de skriver for, bidrar de til polarisering. Fascisme-linjen til socialdemokraterna øker konfliktnivået mange grader.

Fortsæt med at læse “Planlagte angreb på svensk politi i nat”

I de tre måneder mellem sidste og næste valg, vil 45.000 have søgt asyl i Sverige, flere end i Danmark, Norge og Finland på et helt år.

De autoriserede medieeksperter mener, at næste valgresultat bliver nogenlunde det samme som ved seneste valg. Jeg mener, der er nogle uberegnelige faktorer, der langt fra gør det sikkert. Man kan sige, at valgdeltagelsen nok vil blive mindre, det er det hele.

For det første er SD shamet så grundigt i så mange år, at folk skal over en psykologisk barriere for at stemme på dem. Denne gang har de frygtsomme set, at 800.000 andre har turdet stemme  SD, måske baner disse vej for et helt uvist antal nye SD stemmer. Folk kan ikke lide at være de første.

For det andet udfordrer de syv partier SD på deres kerneområde netop på et tidspunkt hvor indvandringen er maksimal, kommunerne sukker under presset, velfærden barberes, asylsystemet går mod kollaps, unge svenskere ikke kan få bolig eller arbejde i Sverige og der ikke er andet i horisonten end nye hundredetusinder asylsøgere. I de tre måneder mellem sidste og næste valg, vil 45.000 have søgt asyl i Sverige, flere end i Danmark, Norge og Finland på et helt år.

Man har set i Riksdagsdebatterne, at Sverigedemokraterne er skrappe på områdets fakta, hvor de syv partier har været forskånet for debat i så mange år, at de henfalder til floskler, følelsesudbrud og den evige moralisering af det politiske. Idag kalder også Löfvén også SD for ‘fascister’, hvad der som bekendt bare betyder “dumme skiderikker.” De kender ikke nøgletallene, eller også vil de ikke nævne dem, fordi de er for kompromitterende. Det bør være en taberstrategi. Hvad hvis SD bliver større end Moderaterna, er de så stadig ‘fascister’?

Hvis dette er, hvad de vil klare sig igennem på, at hentyde til SD’s fortid for over 19 år siden, inden formand Mikael Jansson blev valgt, så bliver det tre lange måneder for de syv partier. Dette valg bliver  i høj grad et spørgsmål om, hvorvidt svenske vælgere tør tro deres egne øjne, eller den efterhånden temmelig rustne propagandamaskine. Svaret på det er ren hasard for de syv partier at foruddiskontere, alt hvad man hidtil ser fra syvpartiet, er en yderligere forkludring af problemet. Kan de virkelig kludre SD op over 20 procent? Kommer de nogensinde ned fra det træ, de er klatret op i? Efter regeringskaoset: SD nära 18 procent. (Målingen er kun citeret i to andre svenske medier, DN har endda flettet den ind i en reportage med en anden rubrik. Virkelig smart. Store danske medier refererer den.)

Om islam og den spanske borgerkrig

Af Torben -s. Hansen, historiker

Japan angreb Pearl Harbour d. 7. december 1941. USA’s præsident Roosevelt gik straks til pressen med følgende budskab: “Japan er et fredeligt land!” Det gjorde han selvfølgelig ikke. USA blev omstillet til en gigantisk krigsmaskine, der bar hovedbyrden i tilintetgørelse af både Japan og Tyskland.

Efter 9 / 11 var præsident Bush’ budskab, at islam betyder fred. Det spor har Vestens politikere fulgt. De nægter stadig at erkende, at Vesten er i krig med islam. Og derfor VIL de ikke vide noget om islamiseringen og jihadideologien. Det samme gælder toneangivende medier plus en million skodforskere på universiteterne. Alle messer: Boko Haram har intet at gøre med islam, Hamas har intet at gøre med islam, al Qaeda har intet at gøre med islam, Islamisk Stat har intet at gøre med islam. Taleban har intet at gøre med islam o.s.v.

I Danmark er Venstre nået et par centimeter i retning af realistisk politik – og vil måske dreje på nogle små konventionsknapper om jihadister uden dansk statsborgerskab. Og eks-Villy Søvndal sagde, at imamerne kan skrubbe ad helvede til. Men ellers er intet sket i de forløbne 13 år. Tror politikerne, at truslen snart går væk?

Fortsæt med at læse “Får Sverigedemokraterna det samme 22.3 2015?”

Yusuf al-Qaradawi, lederen af det muslimske broderskab, alle terroristers moderorganistion, har indrejseforbud i Frankrig, England og USA, men han må naturlivis godt komme til Sverige hvor det totalitære venstre og radikal islam fletter fingre. Hvad skullle han dog indrejse for, når han er overhoved for flere tusinde moskeer i Europa, der kun findes her fordi vestlige politikere ikke har begreb, om hvad de foretager sig når det kommer til islam. Den radikale trussel fra alle disse moskeer vil plage vore efterkommere i mange generationer. Han er også jødehaderen par excellence, hvilket europæiske jøder skal forsøge, om de kan overleve. Interpol: ALQARADAWI, YOUSF, The Muslim Brotherhood’s Conquest of Europe.

Tyskland lukker første IS-moské

Det kan man kalde en rigtig halal-aktion, vore fjender har det som blommen i et æg. Fik de nu krisehjælp?

Bremen er gået i offensiven i kampen mod “islamisk stat”: Med en stor politistyrke blev en moské og 16 private husholdninger ransaget. For første gang i Tyskland en tilhængerforening af ISIS militsen forbudt.

Politiet kom efter fredagsbønnen, de tilpassede sig praksis på stedet. Da mere end hundrede indsatsstyrker i Bremen foretog en storrazzia i der Moschee des Kultur- und Familienvereins Masjidu-l-Furqan i kvarteret Gröpelingen, var der en klar rollefordeling: kvindelige politifolk for kvinder,mandlige til resten. Indsatsen måtte ikke krænke nogens religiøse følelser: Der blev givet afkald på brug af hunde og politiet havde overtræk på deres sko.

Under observation siden 2007

Forsigtigheden havde sin grund: Det er første gang i Tyskland at myndighederne forbyder en moske og en forening på en fredag, fordi den propaganderer for en terrorimilits. Myndighederne ville undgå, at deres indsats skulle virke at være fjendtlig over for islam. Bremens senator Ulrich Maurer beordrede et forbud mod foreningen, fordi dens prædikener igen og igen har forherliget jihad og jihadister. Desuden fordi moskeen foreningen spiller en vigtig rolle i hvervning af krigere fra Tyskland, der melder sig til organisationer som IS eller Nusra Fronten.Razzia in Bremen: Polizei schließt erstmals IS-Moschee in Deutschland, Verbot wegen Unterstützung der Terrormiliz IS (Snaphanens oversættelse)

Av Thomas Nydahl

”Vid sekelskiftet koncentrerades alltså en rad nationella och transnationella muslimska organisationer till Saint-Denis. Som en följd av den unga generationens allt större efterfrågan på islam befann sig plötsligt flera av dessa organisationer på frammarsch och tvingades då lämna de alltför trånga lokalerna i Paris för att hitta mindre kostsamma lokaler i någon närliggande förort med bra kommunikationer och motorvägsnät. Det var alltså så som de före detta kungarnas, franska revolutionens och arbetarklassens stad blev fransk islams Mekka. Denna symboltyngda plats fick en ny dimension inom en religiös sfär, som var oväntad men inte desto mindre en del av de sociologiska förändringarna i området.” (Gilles Kepel, ur Saint-Denis)

Hur ska svensk opinion och debatt alls flytta fram sin positioner i frågor som rör muslimsk invandring och islam som religion och politisk rörelse? Med tanke på vad som hänt i riksdagen den senaste veckan undrar jag om det på kort sikt ens blir möjligt, eftersom varje sådant försök stämplas som ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”xenofobi”. Till skillnad från i Sverige finns det på kontinenten ett antal verkliga kännare på området, och när dessa introduceras på svenska borde det i alla fall ges en möjlighet till seriös diskussion. All debatt kan rimligen inte för alltid vara styrd av SvT, morgon- och kvällspressens kultur- och ledarsidor och det intellektuella segment som är knutet till Svenska kyrkans ideologiska tankesmedjor.

När nu Gilles Kepels studie Saint-Denis finns på svenska så ges det ett utomordentligt tillfälle till förkovran. Det är just kunskap han erbjuder, och han gör det utifrån sina analytiska instrument, som består av såväl sociologiska, politiska som religiösa, filosofiska aspekter. Den franska förort – en hel stad i själva verket – som ligger till grund för hans arbete är en sådan plats på jorden där radikal islam – islamism i vår tid då religionens anhängare i hög grad anammat dess politiska ideologi – idag härskar oemotsagd, och därmed kan man också dra slutsatser kring vad som sker när delar av den arabiska befolkningen slår ner sina bopålar i ett västerländskt land. Det som slår mig gång på gång under läsningen är att Kepels studie lika väl hade kunnat handla om brittiska, tyska och för all del svenska förorter.

Kepel visar hur processen sett ut sedan de algeriska – då franskt algeriska! – invandrarna kom till Paris. De var per definition franska medborgare och deras paristillvaro tycktes vara allt annat än socialt sprängstoff. Franska arbetsplatser, också en stor fabrik som Renault, lärde sig, inte minst av blida imamer, att nöjda muslimer också var samarbetsvilliga människor, varför man t.ex. började inrätta bönerum på fabrikerna.

Det som skett i vår tid är däremot en radikal islamisering. De kringresande predikanterna har fått gehör för sina budskap. Halalnäringen har blivit en mångmiljardindustri och kan tämligen konfliktfritt tapetsera städer med sina reklambudskap om ”lyckliga djur” som halalslaktas. “Blida” har ersatts av militanta och ofta också hatiska imamer som öppet manar till krig mot de länder de är bosatta i.

Det som en gång var “farsornas islam” i förorten har utvecklats allt mer mot underkastelse-ideologi och fanatism. I salafismens spår vill man leva utanför ”de otrognas krets”, där också marken anses besudlad av kuffern.

Väl medveten om att de sociala, kulturella och politiska strukturerna i Frankrike inte går att jämföra med svenska rakt av, menar jag att Kepels bok bör läsas av varje människa som är det minsta intresserad av vad den omfattande muslimska invandringen innebär på sikt. Det är nämligen de långsiktiga processerna och förändringarna som belyses i boken. Vågar man säga som de gamla folkbildarna, ”läs och lär”? Gilles Kepel: Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis, översättning av Kristina Ekelund)

Desperationen påtaglig – SD kallas “nyfascistiskt” och jämförs med IS. Der statses højt til det kommende valg. Ethvert beskidt kneb vil blive taget i brug, og de der taber kan komme til at tabe stort.

Når man  sammenligner partitoppene i S og M med  Sverigedemokraternes Oscar Sjöstedt , David Lång. Sven-Olof Sällström, Mattias Karlsson,  Richard Jomshof og Jimmie Åkesson, der kan komme tilbage, er der ingen tvivl om hvor talenterne og begavelserne befinder sig.

Det er de trætte floskler og besværgelser i SAP mod virkeligheden og de tørre fakta. Det er ammestuesnakken mod dagligdagen og utopisterne mod den verden, de har skabt. Det er Suzanne Osten mod Richard Jomshof, som man kunne se i SVT Debatt i går.

Svensk socialdemokrati er ledet af anonyme middelmådigheder, det er et parti på vej ind  i sin skumring, en dead man walking. Svenske SAP er ikke længere regeringsdueligt. Moderaternes Kinberg Batra er et ubeskrevet blad, ingen ved noget om. Hun er formentlig Reinfeldts dygtige lærling, og har intet nyt i ærmet. Havde Reinfeldt haft politisk tæft, han lavet “en  Anders Fogh” med SD, da han kom til i 2006. Det gjorde han ikke, og enhver betragter kunne se, det ville blive et spørgsmål om tid. Den tid er kommet nu, og der er glæde at spore over det rundt omkring.

Finansminister Magdalena Andersson ligner én der næsten ved, hun kæmper ‘a losing battle,’ og Sverige ligner stadig et land, der er uden ledere. Alt kan ske de næste tre måneder, og hvis det sker, vil Sverige være et andet land den 23 marts 2015.

Jeg tænker på, om 22 marts kommer til at markere det sidste redningsforsøg på nationen Sverige, eller om den kommer til sat markere begyndelsen til splitningen og disintegrationen ned i kaos, I et land, hvor over 30 procent af befolkningen udgøres af over 200 nationaliteter, turde pulveriseringspotentialet være uden ende.

Bordet fanger
Av Hans Rustad

Sosialdemokratene er sjokkert over at Sverigedemokratene vil felle regjeringen. De vil ha i pose og sekk.

Regjeringskrisen i Sverige synliggjør en konflikt som i varierende grad gjør seg gjeldende over hele Europa: de etablerte partiene utdefinerer og utstøter partier fra det nye høyre, men forlanger likvel at de skal opptre “ansvarlig”. De er ikke i stand til å se at de selv har et ansvar. Hvordan kan man forvente at noen skal være partnere som på forhånd er utstøtt?

De etablerte partiene vil ikke en gang innse at dette er problemstillingen.

I Sverige er konflikten mest synlig, fordi det er landet hvor den politiske korrekthet er autoritær og massiv nok til å støte ut ikke bare partiet, men også dets velgere.

Et land der en avis går i svart dagen etter valget og setter sørgerand rundt tallet på velgere som stemte på ett bestemt parti, har ikke forstått hva demokrati er.

Det norske establishment vil heller ikke forstå hva saken gjelder. Også det vil ha i pose og sekk.

Da svenskene begynte å si at fascismen hadde inntatt regjeringskontorene i Norge, våknet den norske sjåvinismen. Dette ville de ikke ha sittende på seg. Men det kom lite prinsipiell tenkning ut av det. Man slapp fordi Fremskrittspartiet i mellomtiden er blitt så lydig at det gir labb av seg selv. Med den kursen FrP for tiden følger vil det åpne seg et rom til høyre. Spørsmålet er hvem som skal fylle det.

Spilleregler

Fortsæt med at læse “Svensk roulette”

Talen forårsagede et saftigt skænderi i Tweede Kamer forleden. Jeg kan se det er klippet ud af denne oversættelse. Relateret i dag: Labour provincial councillor in Utrecht quits over ‘mosque influence’ og Germans oppose circumcision and construction of new mosques: survey:

The findings in the report were made after surveying 8,270 people.According to the report, 60.4 percent of Germans did not want children to be circumcised and 42.2 percent wanted the construction of mosques in their country to be limited. Also, 26.7 percent of Germans expressed the opinion that “The Muslim are more aggressive than us.” Moreover, 25.7 percent of respondents said they were against the expression, “We have to show more respect to Muslim.” Some Germans, around 20.1 percent of them, also described the demand of Muslims in the country for more rights as “insolence.”

“SD har indført fascismen i Sverige”

Det kommende valg bliver udpræget et valg mellem Stockholm og resten af landet og de snakkede klassers verdenssyn mod den menige mand. Det er også essensen af denne debat. Hvem lyder mest virkelighedsnær og erfaringsbaseret? Samme samenstød findes her, hvor Jalving prøver at ridse Sverige op for Politikens læsere: Svenskerne lever i en »frygtkultur«, der hindrer fri debat. Shall the twain ever meet? Tre måneders svensk valgkamp….pyha!

Fra SVT Agenda i går, en særudsendelse hvor man også minut 30 kan opleve DR’s Stockholmskorrespodent Anna Gaarslev lyde som en dansker i Sverige. Om aftenen kunne man høre hende på DR Deadline lyde som en svensker i Danmark med hele den forkromede  shaming-retorik. Hvem mon den rigtige Anna Gaarslev er, som taler så fornemt svensk?

Stasispionens rätta ansikte

I kväll torsdag klockan 20 visar SVT2 en dokumentär om Aleksander Radler, agenten som under 25 år arbetade för den östtyska spionorganisationen Stasi. Han värvades av Stasi som agent 1965 och skickades till Lund på Stasichefen Erich Mielkes order efter att han 1968 förrått en grupp östtyska studenter som ville fly DDR. Studenterna dömdes till långa fängelsestraff. Två tog livet av sig efter fängelsevistelsen. Flera av de studenter som Radler förrått ställer upp i dokumentären och berättar hur deras liv påverkats.

Aleksander Radler var ingen vanlig spion. Han tillhörde en kategori elitspioner som bara utgjorde 3 900 utvalda eller två procent av hela Stasis agentkår i den östtyska diktaturen DDR. Hans kodnamn var “IM Thomas”, och han ansågs vara ovanligt nitisk.

Han klarade att ljuga i nästan ett halvt sekel

Spioner har tränats i åratal för att ljuga utan att det märks. Lögnen är deras främsta vapen. Men hur klarar en människa att ljuga i nästan ett halvt sekel? Prästen Aleksander Radler klarade det. Han var Stasispion i 25 år och ljög för alla, inklusive två hustrur och tre barn. Utan samvetsbetänkligheter förrådde han vänner, studiekamrater och människor som ställde upp för honom. Inte förrän han är totalt överbevisad erkänner han.

Erkännandet kommer den 26 juli 2012 när Dagens Nyheter med hjälp av Lena Breitner, inhyrd reporter med specialkunskaper om underrättelseverksamhet, lägger fram så tunga bevis att den 68-årige Radler inser att spelet är slut.

Präst i Svenska kyrkan

Han prästvigdes 1977. Under 35 år av lögner har han arbetat som präst i Svenska kyrkan, därav många år i Burträsks församling i Luleå stift. När DN konfronterar honom med uppgifterna ur ett 39-sidigt expertutlåtande uttrycker han för första gången ånger över de handlingar han har begått. I ett mail till DN skriver han:

”Jag ångrar djupt hela händelseförloppet och kommer att bearbeta min livshistoria under den närmaste tiden.”

Han fortsätter:

”Det som utlåtandet verifierar är att jag var registrerad som IM Thomas. Papprena hjälper mig att förstå mer om sambandet mellan vissa möten och personer under dessa angivna år.”

Han begär att få bli avkragad som präst, lämnar sina politiska uppdrag i kristdemokraterna och drar sig undan offentligheten. Då har det gått 47 år sedan Aleksander Radler började arbeta för Stasi.

Stasiofficerarna var psykologiskt skickliga och hade en förkärlek för mänskliga svagheter och faderlösa. De byggde upp sin agent genom att agera som den fadersgestalt Aleksander Radler aldrig hade i verkligheten.

Lundabon trodde att Radler var en vän

Varför? Denna enkla fråga ställer den tidigare Lundabon Anders Törnvall, som trodde att han hade en vän i den österrikiske studenten Aleksander Radler. Han hade ingen aning om att Radler var Stasiagent. Anders Törnvall är ett av hans många offer. Som ung Lundastudent hade Törnvall engagerat sig för oppositionella studenter i DDR och blivit bekant med Aleksander Radler. Först efter Berlinmurens fall 1989 får han insikt i att Stasi har spionerat på honom.

Anders Törnvall söker försoning och förklaring. I slutscenerna i tv-dokumentären får han äntligen tala med Radler. Det blir en obehaglig lektion i en Stasiagents psyke. Törnvall läxas upp för att han ställer upp i media utan att fråga Radler:

“Jag är besviken på dig.”

Självömkan, förnekelse – och skoningslöshet

Självömkan och förnekelse, men också en skoningslöshet, skriver Lena Breitner i Skanskan.  Törnvall görs till en olydig pojke. Aleksander Radler talar om sina ”eventuella fel” för 50 år sedan. Men han var en flitig agent i ett kvarts sekel. Hans band med Stasi bröts först i och med murens fall.

Se söndagskrönika Stasiprästen och lögnen av Julia Caesar  og Spionen som hamnade i kylan 58 min.

Tingbjergpræsten mistede troen på politikerne

Ulrich Vogel forlader Danmark

Den aktuelle debat illustrerer ifølge Vogel, hvor indgroede problemerne er i Tingbjerg, og hvor lidt vilje der er blandt de ansvarlige politikere til at gøre noget ved dem:

»Sårbare mennesker kommer i klemme i Tingbjerg, og problemerne bliver talt ihjel. Jeg var forberedt på, at jeg selv ville få problemer ved at tale åbent om forholdene, men det har alligevel været specielt at mærke, hvordan det er lettere at gå efter bud¬bringeren end problemerne. Hvis politikerne udviste bare en lille del af samme interesse over for de kriminelle strukturer i Tingbjerg, kunne man nå langt,« siger Ulrich Vogel.

Fortsæt med at læse ““Vi har befolkningen med os””