Gudmundsson redefinerer Nattvandrarstaten
Under branden i Västmanland kunde försvarsmakten inte bistå med hjälp, vare sig med personal eller helikoptrar. Resurserna fanns inte. I stället reste sig tusentals frivilliga för att sköta matinsamlingar, nödtransporter och evakueringar. I helgens drama med de två försvunna barnen i Vällingby misslyckades polisen under en hel dag – trots en relativt stor kraftsamling – att lokalisera de försvunna, fastän barnen inte ens lämnat det hus där de sist sågs av mamman. Samma kväll organiserade dock frivilligorganisationen Missing people skallgång i hela nejden. De senaste veckorna har vi dessutom hört flera uppgifter om att polisen inte ens vågar åka in i vissa förortsområden. Den grundläggande tryggheten i våra förortscentra sköts numera av frivilligt organiserade sociala stödgrupper, som Farsor och morsor på stan. Denna modell för samhällets organisering saknar historisk motsvarighet. Kanske är det dags att tillföra ett begrepp till den politiska filosofin:
Nattvandrarstat -en -er. Samhälle där statens uppgifter maximeras i allt utom att garantera medborgarnas grundläggande trygg- och säkerhet. Försvar, rättsväsende och katastrofberedskap sköts ist av frivilliga. Se Sverige.Motsatsen till nattväktarstaten
Drengen med de mange kjoler
En rapkæftet og kønsrolleufølsom ven skriver ” Når islam overtager Sverige, skal svenske drenge og mænd så også bære tørklæde?” Mnjoh, hvorfor ikke? Først tugtet af matriarkatet, så underkastet herrefolket. Lad os sende et hospitalsskib til den svenske mand.
När min son var tre år gammal köpte vi hans första klänning. Det var på hans eget initiativ. Han frågade mig en morgon varför han inte hade någon, ”det är ju så fint!”, sa han, och vi gick genast till Myrorna där han fick välja fritt. Han föll för en enkel gul bomullsklänning med blå och rosa blommor på. Han hade aldrig sett något vackrare sa han och ställde sig på tå vid kassan för att betala. När vi kom fram till dagiset kom ett barn fram till honom och frågade: ”Vad fan har du på dig klänning för?” Jag gjorde mig redo att ingripa men min son förekom mig. Han gjorde en stor piruett, så att kjoltyget stod som en klocka runt benen och svarade; ”För att jag är så fin, så fin, så fin!”
Under årens gång har han köpt på sig ett tiotal klänningar i olika former och färger. Han känner sig allra tjusigast då. Det kombineras gärna med vattenkammat hår, blommiga Dr. Martens eller de snabbaste skorna han äger. I två och ett halvt år bar han klänningarna med en mallig uppsyn, alldeles stolt över sig själv. Men sedan började det krypa på honom, det där andra. Hans kamrater på dagiset, såväl flickor som pojkar, retar honom och kallar honom för ”tjej”. ”Jag ser hur han formas efter något han inte begriper – könsrollen”





