Fransk politi mener, de har forpurret et overhængende terorrangreb på den franske Riviera, Côte d’Azur. Den anholdte, Ibrahim B. tilhører en celle, Cannes/Torcy, der sidste år angreb en jødisk butik i Sarcelles med en granat, og som har stået bag flere attentater i 90 ‘erne.

Politiet siger: “Dette er, hvad vi hele tiden har frygtet. Et terrorangreb var sandsynligvis nært forestående. Vi mener på Rivieraen, selvom målet endnu ikke er kendt.” Muslim who returned to France from Syria busted with nearly a kilo of designer explosives, set for assassination. Wash Post:French ex-jihadist in Syria found with explosives near Cannes. VIDÉOS. Côte d’Azur : un attentat islamiste aurait été déjoué.

Historien er ikke trængt frem til danske medier 20.50  onsdag, selvom den kom ud kl.15 i Frankrig. I USA/Canada har de nået at udertekste videoen i mellemtiden, og det tager sin tid.

Ingen muslimske kvoteflygtninge i Danmark siden 2006

Når Udlændingestyrelsens embedsmænd rejser ud for at besøge FN’s flygtningelejre og vælge de årlige 500 såkaldte kvoteflygtninge, kommer én type flygtning de facto sjældent i betragtning: muslimske. Hvor de fleste kvoterejser i 1990’erne gik til flygtningelejre i muslimske lande med muslimske flygtninge, og fra midten af 1990’erne kun til sådanne, ændrede det sig efter regeringsskiftet i 2001.

Det viser en opgørelse, som justitsminister Karen Hækkerup (S) har lavet til Folketingets udlændinge- og integrationsudvalg. Rejserne til flygtningelejre i muslimske lande blev sjældnere og sjældnere, og efter 2006 har Danmark slet ikke taget flygtninge fra disse lande. Danmark fravælger muslimske flygtninge

Alt for lidt, men dog noget. Noget er ved at dæmre på Christiansborg, “noget er ved at finde sin bane,” som Beckett siger. Det var fandeme på høje tid, som jeg siger.  Med det antal muslimske flygtninge der kan ventes bare de næste 20 år, kan EU lige så godt lukke helt for muslimske flygtninge af enhver art først som sidst.

Syrien kan vare 15 år til, hvis noget lignende sker i Egypten med fem gange så mange indbyggere, for ikke at tale om Nigeria (der om få årtier er mere befolket end USA) eller andre vakkelvorne megabefolkninger, kan de fleste, der ikke er politikere indse, at der ikke er nogen ende på islams asylantpotentiale til Europa i nogen nær fremtid.

Europa er det næsttættest befolkede område i verden, der er allerede 43.5  millioner muslimer i Europa. (2010). I Wien er der nu flere muslimer end katolikker i folkeskolen. EU overklassen mener ikke, det er noget problem.  Denne lille tyske dreng har mærket problemet på sin egen krop.

Nogen præventiv politik vil imidlertid ikke komme på tale, hvis det går som hidtil. Politisk erkendelse på dette område er kronisk parallelforskudt 25 år bagud, undtagen i Sverige hvor en politisk ‘elite’ er blevet psykotisk, og tror året er 1980.

De nye tal fra Eurostat er kommet, og Sverige tager stadig 6-8 gange så mange ‘flygtninge’ pr capita som Frankrig, England og Tyskland uden  at nogen rationel grund bliver givet fra Riksdagen til svenskerne. Se også hvordan Wilders bliver anstændighedsbelortet af en smal, ignorant samfundstop i Holland netop i disse dage.

Politikerne skal stå med en manifest, irreparabel katastrofe først. SF, Enhedslisten og De Radikale “undrer sig”. Jeg undrer mig ikke spor over, at de undrer sig, lige suicidale på andres vegne som hele tiden. Desværre har endnu kun SF begået noget, der ligner et vellykket selvmord. Socialdemokraterne har påført sig selv en tilsyneladende permanent skade ved at overhøre deres egne forstadsborgmestre for 25 år siden. Det er ingen naturlov, at der skal findes et socialdemokrati overhovedet. Kun 15 % af befolkningen ville savne dem, hvis de forsvandt. Man kan holde med Fremad Amager hele livet, men sgu’ da ikke med et politisk parti.

Her er lidt muslimsk besættermentalitet til de virkelig tungnemme, den humanistiske derrière garde, der ikke kan forestille sig en krig, før kuglerne hvisler om ørerne på dem:

“What remains, then, is to conquer Rome. This means Islam will come back to Europe for a third time, after it was expelled from it twice. We will conquer Europe! We will conquer America! Not through the sword but through our Dawa [proselytizing].” — Yusuf al-Qaradawi, Muslim Brotherhood

Vi skal ikke regne med, hvad  geronto-tossen Qaradawi siger? Broderskabet har tusinder og atter tusinder moskéer i Europa. Hvis jeg havde ansvar for noget som helst, ville jeg tage ham på ordet.

Göran Adamsson om svensk ‘mångfald’: Del og hersk

Weekendavisen havde den 14.3 et interview af SØREN K. VILLEMOES “Kritik fra venstre” 14.03.2014 med Adamsson. Indtil videre er hans nye bog ikke det store hit i svensk presse, men der er da kommet to omtaler i niche-medier i dag. Dissens i Sverige hilses altid velkommen, og det er da helt forståeligt at Adamsson beder sin aftenbøn inden han stikker sin hånd i hvepseboet. Desværre er noget af hans kritik af multikulturen fra venstre ganske uforståelig, at “Mångkulturalism är en nationalistisk ideologi”  lyder som volapyk tyve kilometer vest for Malmø. Enten er jeg dum, eller også er jeg ikke lektor i Malmø.  Det meste er dog interessant. Jeg er ligeglad med,  hvad bilen kalder sig, bare den kører.  Jeg har klippet sammen fra de to artikler:

Uppfattningen att mångfald och multikulturalism har en vänstertendens bör starkt ifrågasättas. Tvärtom är dessa idéer konservativa eller rentav reaktionära, anser jag. Min syn ligger här mycket nära den som Aje Carlbom framför i sin artikel “Särintressen tillåts tala för 400 000 muslimer” i Dagens Samhälle 5 mars. Han framhåller att Islamistiska förbund vill föra talan för alla muslimer. Men med samma logik borde högerextremister föra talan för alla tyskar, Tea-party-rörelsen för alla amerikaner och så vidare. Saltsjöbadsavtalet från hösten 1938 innebar att moderata krafter bland arbetare och arbetsgivare gick samman och på så vis marginaliserade kommunister och fascister på vardera flank. Vad har hänt med denna goda princip?

”Mångfald ger kvalitet!”, låter det i alla organisationer. Att arbeta med personer som är olika oss ger mervärde. Men sanningen är mer blandad. Robert Putnam, amerikansk statsvetare med starkt varumärke, säger till exempel att etniskt diversifierade organisationer och samhällen hämmar effektiviteten och får oss att huka under skalet som sköldpaddor. Effektiva organisationer, fortsätter han, förutsätter ett visst mått av kulturell homogenitet. I ”Tomhetens triumf” ger Mats Alvesson röst åt en skeptisk arbetsledare: ”Du vet, vi kan alla må bra för att vi är en del av en lycklig multifärgad familj: det kommer att leda till en massa intäkter för bolaget. Sanningen är en helt annan sak. Om folk verkligen är olika så kommer de inte så bra överens, vill arbeta på olika sätt och blir upprörda om någon säger åt dem hur de skall arbeta.”

Fortsæt med at læse “Fransk syrien-jihadist vendte tilbage med sprængstof”

Et torahtungt afvæbnet potentiale
med hjerner, der kun ventede på lighed,
så langt fra Enevældens gyldne sale,
gav Kongen og hans kancelli nu frihed.

Oplysning, borgerskab, det var parolen,
og med et Bing & Kalisch’s Institut
og Friskolen og Carolineskolen
så var segregationen halvvejs slut.

Oplysningstid. Berusende som vin.
I Tyskland Moses Mendelssohn. I Frankrig
Napoleons Det store Sanhedrin.

Og Kongen, mens de gamle sagde aldrig,
lod jøderne med borgerret bevæbne.
Integrationens startsignal. Tak skæbne!

Fra Kritiske og Ukritiske Sonetter om Jøder og Jødedom i Danmark i anledning af 200-året for Anordningen af 29 marts 1814, der gav jøderne borgerrettigheder. Mosaiske Sonetter af Erik Henriques Bing, netop udkommet, 120 kroner. Vi fejrer 200 års dansk jødedom, 26 marts, Københavns Rådhus.

Mosbjerg Folkefest, lørdag den 5. juli 2014

Program og tilmelding, Facebook.

Skarp som en ragekniv i New York, 18-2-2014. Kan ikke anbefales nok.  Journalist and author Melanie Phillips speaks on the manipulations of human rights law. A program from The Lawfare Project. Via Hodja. Se også Melanie Phillips in Copenhagen, I og Melanie Phillips in Copenhagen, II

Dr. Dalrymple om ‘at finde sig selv’

I used to tell my patients that it was vastly more important, from the point of view of reaching contentment, that they should lose themselves than that they should find themselves; and that, in losing they would find themselves and most of their problems would disappear, at least for the time they remained lost. If they made finding themselves the precondition of losing themselves, they were, in effect, lost. My patients who were bored by existence and therefore in search of themselves used to ask me how one became interested in something, a question to which I did not know the answer [..]

As for my patients who were bored and who created convoluted difficulties for themselves to disguise that fact, I came to the conclusion that the world seemed dull and slow moving to them by comparison with videos, films, shows, and television. The greatest cause of boredom in the modern world is entertainment. Entertainment Surfeit Disorder by Theodore Dalrymple

Hvad Dalrymple siger minder om buddhismens:

“At udforske Buddhas vej er at udforske sig selv. At udforske sig selv er at glemme sig selv. At glemme sig selv er at blive oplyst af alle ting. Når du er oplyst af alle ting, er din krop og dit sind såvel som andres kroppe og sind faldet væk. Ingen spor af oplysningen bliver tilbage, og denne sporløshed fortsætter uden ophør.” – Den japanske Soto Zen mester Dōgen Kigen (1200-1253)

Vi lever i en mærkelig tid, hvor man undgår sandhed og virkelighed. Der er en trang til at lyve om realiteterne. Det er vanskeligt at forstå, at ellers velorienterede politikere og skribenter ikke har føling med, hvad der foregår i virkelighedens verden. De skjuler sandheden i en snaksalighed af stadige gentagelser af deres partiprogrammer og humanistiske drømmerier. (Foto: Historikeren Torben S. Hansen og Tim Pallis* (th.) i Holga-stil på Gl Kongevej 90, Simon Spies’ stamværtshus, hvad der dog intet har med artiklen at gøre.)

Det er karakteristisk for langt den største del af vore medier og de fleste politikere, at budbringeren af ubehagelige sandheder om virkeligheden anklages for være uanstændig og en krænker af udsatte mindretal. En meget stor del af det, der bliver sagt på tinge og i medierne er stadig domineret af et svært skjult had til Dansk Folkeparti. Hvad der foregår i virkelighedens verden er man mindre interesseret i at belyse.

De redaktører, som styrer det hele, taler godt nok om idealet at være objektiv og dele sol og vind lige, men produktet, der fremkommer, oser langt væk af en bestemt politisk vinkel, som er opdragende og bærer af det ”rigtige menneskesyn”. Virkelighedens verden er dog ganske ligeglad med dette pæne politisk korrekte verdensbillede, som den intellektuelle elite drømmer om.

Det står ikke godt til med beskrivelsen af virkeligheden noget sted i verden. Det gælder ikke kun i vort tilsyneladende ytringsfrie land, men er endnu værre i lande som Sverige, England og USA for ikke at tale om den muslimske verden, hvor konspirationsteorier er ganske normale.

I denne senmodernistiske tid er det meste af uddannelsessystemet, de fleste forskere, journalister og politikere til langt ind i de borgerlige rækker blevet multikulturalister og værdirelativister som erstatning for 70’erne og 80’ernes støvede munkemarxistiske ungdommeligheder.

Verden er nu opdelt mellem et multikulturelt, værdirelativistisk flertal og et mindretal af dybt foruroligede iagttagere af en virkelighed, som flertallet ikke kan eller vil se.

Det multikulturelle verdenssyn er en invitation til åbenhed, mangfoldighed og inklusion af alle kulturer, uden at man må diskriminere eller foretrække nogle fremfor andre. Alle kulturer er nemlig lige gode.

Masseindvandringen betyder, at man ikke har tillid til, at landets egen befolkning kan magte fremtidens udfordringer. Derfor inviterer man folk ind udefra i den frie bevægelighed og globalismes hellige navn. Arbejdskraftens frie bevægelighed er også kriminalitetens frie bevægelighed.

Nedenunder det politisk korrekte, kulturradikale og socialistiske “menneskesyn” ligger også det oikofobiske synpunkt, at den oprindelige befolkning bør udtyndes, fordi den hellere vil stemme borgerligt og desuden er halvracistisk og nationalistisk. Oikofobi betyder en sygelig angst for sit hjem.

Der er en trang til at miskende menneskets naturlige kærlighed til sit land, sit folk, sin gamle kultur og historie. Det er ikke humanistisk nok at værdsætte alt det, man ved fødselen og opdragelsen er knyttet til og føler som vores identitet.

For multikultiralisterne hersker der et nyt menneskesyn ligesom for de tidligere totalitære politiske systemer. I dette nye menneskesyn findes der hverken danskere, europærer, arabere eller kristne og muslimer kun Mennesket og respekten for Menneskerettighederne. Der findes intet enkelt individ, som er et produkt af sin familie, kultur, historie og religion.

Jeg er bange for, at multikulturalisternes politiske korrekthed og dydsterror allerede har formatteret det meste af befolkningens hjernemasse. Forestillingen om at alle kulturer er lige gode, og ideen om at et humant samfund skal være åben overfor enhver indvandring, uanset hvilken kultur der invaderer landet, gennemsyrer den intellektuelle elite og erhvervslivet.

De politisk korrekte tør ikke se virkeligheden i øjnene. Det gør derimod et mindretal af åbenlyse islamkritikere og kritikere af kulturradikalismen. Når man følger med i, hvad der foregår i denne verden ved f.eks. at skimme Jihad Watch.org hver dag, kender man lidt til virkeligheden. Så ved man også, hvad islamisk imperialisme er.

Selv om man holder sig internationalt orienteret ved at se BBC og læse The Guardian og New York Times er det ikke sikkert, at man kan gennemskue deres politisk korrekte eufemismer. “De unge” eller “ikke vestlige indvandrer” skjuler, at det faktisk altid drejer sig om voldelige, muslimske unge tilvandrere. Ingen vestlige medier tør tænke sig til, at disse unge er et produkt af den islamiske kultur. Det er fordi de ikke har sat sig ind i hvad islam er.

For en velorienteret islamkritiker er det såre nemt, at gennemskue den mur af tabuer, der står mellem mediernes tekster og læseren. Det er et dagligt fænomen, at man er vidne til en omtale, som mørklægger virkeligheden ved at undgå at tale klart om problemet, som forøvrigt aldrig er et samfundsproblem, men altid en “udfordring”.

Politikere, journalister og eksperter bruger ikke eufemismer, når de skal karakterisere islamkritikerne. Så kalder de dem for populister, højrenationale, højreekstremister eller højreradikale, hvis de da ikke giver dem det sorte nazi-kort eller kalder dem for “den skimlede sekt af klamme kældermennesker”. Men sandheden er at islamkritikken hverken har med højre og venstre at gøre.

PET har formuleret en ny terrortrusselsvurdering:

Vi ser et stigende antal personer tilslutte sig de islamistiske miljøer i Danmark. Der rettes fra disse miljøer i stigende grad trusler mod personer i Danmark, der af miljøerne opfattes som vantro, frafaldne eller krænkere af islam. Samtidig ser vi, at højreekstremistiske miljøer samler sig om kritik af islam. Dette kan medføre modreaktioner fra venstreekstremistiske såvel som fra islamistiske miljøer. En sådan gensidig radikaliseringsproces vil kunne øge terrortruslen i Danmark.

Snaphanen beklager den vildledende formulering:

Ikke nærmere udpegede “ekstremister” der på den ene side nøjes med at ‘kritisere islam’. Andre ekstremister reagerer “mod”, formentlig voldeligt. Er dette en “gensidig radikaliseringsproces”? Sidestiller PET fredelige demokratiske ytringer med vold? Består “højreekstremismen” alene i den kendsgerning at man ytrer sig fredeligt og demokratisk på en måde som den pæne mainstreammere ikke kan lide.

Sandheden om islam altså er “højreekstrem”. Det er flabet og uvederhæftigt af PET at stemple danskerne som “højreekstremister”, fordi de ikke bryder sig om islam og al dens uvæsen.

Når man læser, ser eller lytter til mediernes nyheder og kulturdebatter, får man en mærkelig fornemmelse af at træde ind i et spejlkabinet, hvor virkeligheden er blevet forvrænget til ukendelighed.

Skønt det kan være eksperter med en kolossal viden om et bestemt fagområde, som kommenterer en ny politisk situation, må man meget ofte nøjes med en argumentation, der afslører en forbavsende uvidenhed eller en politisk korrekt tendensiøsitet, som ikke beskriver virkeligheden på en fair måde.

En gang imellem er man heldig at møde en virkelig skarp og politisk ukorrekt kommentar, som rummer en særlig viden og forståelse af virkeligheden. Straks kommer der særdeles kritiske indlæg om budbringeren fra den intellektuelle elite. Nu går man igen efter personen og ikke bolden. Virkeligheden forsvinder ikke, ved at man udskammer dem, der sætter ord på den.

Vi mangler et værdifuldt indblik i virkelighedens verden. Man sidder tit tilbage i spejkabinettets sale og undrer sig over de fortegninger af verden, som man er blevet offer for. Det er meget krænkende for ens sunde fornuft.

De styggeste eksempler på polemisk manipulation kommer fra de mest anstændige journalister og kommentatorer på Politiken og i Danmarks Radio. I Geoffrey Cains bog Ondskabens Ikon ser man de hadefulde Roald Als tegninger af Dansk Folkepartis partitop, især Pia Kjærsgaard. Disse tegninger beskriver et søle af svineri, som hænger fast ved det sted DF står. Karikaturerne vidner om et uhyggelig forvrænget billede af DF’s virkelighed.

Fortsæt med at læse “Tim Pallis: Om virkelighedens forvrængning i vor tid”

Jan Milld er al svensk indvandringskritiks nestor. Han betragter sig, ligesom Lars Hedegaard, stadig som tilhørende venstrefløjen. Hans Blågula Frågor på nettet siden 1996 er modstykke til Morten Uhrskovs Et Delt Folk, her står alt hvad de sagde og gjorde fra begyndelsen af firserne til idag. Et rent forbryderalbum og en gave til eftertiden. Det var her jeg slog op for at genopfriske antropologen Kajsa Ekholm-Friedman, da jeg for nylig var til en middag i Skåne, hvor hun dog var forhindret i at komme. Det er her, man finder ud af hvem lægen, den alt for tidligt afdøde Eva Bergqvist var: Den første Moderat, som kritiserede asylindvandringen.

Det er i dens faktabank at al statistikken befinder sig, et enormt dokumentationsarbejde. Jeg fik kontakt med Milld i 2001, da jeg havde konstateret at jeg ikke kunne skrive i svenske aviser, som jeg havde gjort i danske i årtier uden problemer. At Sverige er et demokratur, som Milld udtrykker det, eller et teaterdemokrati med begrænset ytringsfrihed, som jeg selv siger.  Det var nogle år før blogosfæren, så det var blandt andet gennem Jan Milld jeg fik dirket mig ind bag den svenske facade, og overhovedet kunne ytre mig i Sverige.

Man kan selvfølgelig altid få en kronik refuseret, det var ikke det, det var oplevelsen af ikke at kunne få ét ord indført offentligt, der gjorde at denne blog overhovedet kom til i 2004, mærkeligt nok flere år inden svenskerne selv kom i gang. Milld fortæller også i videoen, hvordan internettet kom til hans undsætning, og han fortæller i detaljer om hvordan den jornalistiske svenske udskamningsmaskine fungerer.

Havde det ikke været for internettets ankomst, havde den været lige så uigennemtrængelig som dengang, og svenske magthavere havde kunnet sove lige så roligt om natten. De tider er heldigvis forbi, hvor halvstuderede journalister og politikere bestemte enerådende over hvad der overhovedet sagdes offentligt og effektivt obstruerede demokratiets hjerte: ytringsfriheden. Nu lever den gode smag i et kronisk nervesammenbrud, og det har den rigtig godt af. Uden internettet var Sverigedemokraterne ikke i Riksdagen, og uden det, ville de ikke opnå måske 15 procent om et halvt år (ikke at det vil betyde noget i den store sammenhæng, demokraturet har påtvunget folket sin vilje noget så eftertrykkeligt.)

 Jeg har desværre kun mødt Milld én gang, og det var i København for ti år siden. Han er ligesom han lyder: En klippe af sindsro og en ægte demokrat. Vi er ikke enige om alt, men det er ikke et krav man kan stille til nogen. – De første fyrre minutter af interviewet er et must for dem, der vil vide noget om den tidlige indvandringskritik i Sverige. Det er lavet af Radio Länsman, der også har mange andre interessante interviews, blandt andet med kunstneren Dan Park, der knapt forlod retten i dag, før anklageren igen vil have ham tre måneder i fængsel for HMF over denne blogpost. De får aldrig opdraget på ham, de kan lige så godt give op.

Pat Condell: How to be a racist

Der har været en veritabel mediestorm i Holland over Wilders’ ret uskyldige bemærkninger om, at der er for mange (kriminelle) marokkanere i Holland. PVV’s vælgere er ligeglade, og om fjorten dage er det glemt, men hollandsk presse har vist at den kan agere ‘svensk’, dvs. som en politisk agiterende kraft.

Der er bid i Sverige hver dag: Expressen og voldelige anti-demokrater hang højredebattører ud, fejrede journalistpris med champagne, eller se Aftonbladet i dag, der mere ligner en monoman partiblog end en avis. De store tabere ved det svenske valg bliver ikke Alliancen eller journalisterne, der ikke har så forfærdelig meget kapital  tilbage at tabe. Det bliver demokratiet, der bliver delegitimiseret af deres fremfærd, men journalisterne er så autistiske, at de aldrig opdager det.

 Daniel Pipes afslører NRC Handelsblads fordrejninger i Hating Geert Wilders:

In its frenzied loathing of the Netherlands’ most important politician, Geert Wilders, the Dutch press will do almost anything to attack him. As is often the case, I disagree with Mr Wilders’ tactics while sympathizing with his goals. It is entirely understandable that the indigenous peoples of a country feel stress when large numbers of immigrants from an alien civilization, more than a few of them hostile, move in.

Wanting to bring this transfer of peoples under control is sensible – just as Moroccans feel when Dutch and other Europeans turn up in Marrakesh, just as a Dutch newspaper reported in 2010 (see NRC Handelsblad). That said, I wish that Mr Wilders went about protesting this issue in a more cautious way.

Meeus devoted a whole article to this little response, “Amerikaanse geldschieter neemt afstand van Wilders,” which translates as “U.S. money-lender distances himself from Wilders.”

This title is inaccurate in two ways: First, the Middle East Forum Education Fund did not lend money to Wilders but paid his lawyer to cover his legal expenses. Second, I did not distance myself from Wilders here but merely reiterated long-standing differences with him. In his article, Meeus also ignored my point that Moroccans likewise are uneager to have more Europeans live among them. In brief, NRC Handelsblad dropped the nuances of my response to recruit me as another voice against Wilders. Shame on it.

Radikaliseringsrisici: Ungdom, velstand, uddannelse

og islam, naturligvis. I dette tilfælde pakistanere og bangladeshere i Bradford og London. Konklusionen overfor er ingen nyhed for visse forskere, alligevel hører man fra igen og igen politikere, der burde vide bedre muslimsk radikalisme sat i forbindelse med ‘utanförskap’ (socialt og sprogligt), diskriminering, fattigdom, sygdom, sindslidelser osv. Det har intet på sig. Med den komposition den muslimske befolkning har i England, vil man altså stå overfor en stadig værre terrortrussel, og vil oprindelige englændere tage et nyt London 7.7.2005 med en lige så stiff upperlip? Det er ønsketænkning, man ikke kan kalkulere med.  Medical News: Risk factors for violent radicalization: youth, wealth and education:

New research from Queen Mary University of London has found youth, wealth, and being in full-time education to be risk factors associated with violent radicalisation. Contrary to popular views – religious practice, health and social inequalities, discrimination, and political engagement showed no links.

Fortsæt med at læse “Daniel Pipes: Skam over hollandsk presse”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vem äger våra drömmar? Vi själva naturligtvis. Du har copyright på dina drömmar, vare sig du förverkligar dem eller inte. Jag tänker ibland att den grövsta förbrytelse politiker kan begå mot sin befolkning är att beröva dem deras drömmar. De kan frånta oss vår sinnesfrid, vår tillförsikt och vår framtidstro, och gudarna ska veta att de gör det. Men de får aldrig ta våra drömmar. Drömmar kan vara hur orealistiska som helst. Men det är drömmarna som håller oss uppe under kriser och svåra livsperioder. Fattig drömmer om att bli rik. Ful drömmer om att bli vacker. Den som är sjuk har bara en dröm. Utan drömmar dör vi.

Att förverkliga sina drömmar – en klassfråga

I åtta program  har SVT öppnat ett kikhål till den välbärgade medelklassens drömmar. Åtta par, sexton personer mellan 28 och 52 år, förverkligar sina drömboenden, och tv-tittarna får följa projektens gång. Det här är en tv-serie om den blanka sidan av dagens Sverige, om skikt av befolkningen där miljonerna bekymmerslöst rullar både ut och in, och den verkligt svåra frågan är vilket kakel man ska ha i badrummet. Samhällsproblem är mycket långt borta. Att förverkliga sina drömmar är mer än någonsin en klassfråga.

Vänner rapporterar att de sitter fullkomligt fascinerade och ser program efter program. De kan inte sluta titta. Inte jag heller. Här radar drömmarna upp sig, men också kriserna, sprickorna, konkurserna, skilsmässorna. Det handlar inte bara om att bygga hus. Det handlar om själva livet.

De bygger en låda på 600 kvadratmeter

Har man erfarenhet både av liv och att bygga hus vet man att det sällan blir som man tänkt sig. Man vet också att drömmar är personliga och att andras drömmar kan vara omöjliga att förstå. Obegripligheten visar sig omedelbart i det första programmet när inredaren Fredrika Törnström, 40, och snickaren Tommy Karlsöen, 43, bygger en låda på 600 kvadratmeter med tio rum och swimmingpool (se översta bilden) i Malevik i Göteborgs skärgård åt sig och sina två små barn. Varför 600 kvadratmeter? Paret har redan byggt ett drömhus på några hundra kvadratmeter, men nu vill de ha “mer lyx” och “mer Hollywood”.

Hollywoodfru i ett annat hus?

Ursäkta om jag är outhärdligt trivial, men som luttrad husmor har jag svårt att se det lyxiga i att städa 600 kvadratmeter. Och de gigantiska glasväggarna, vem ska stå på stege och tvätta dem när de blir långrandiga av regn och smuts? Så enorma glasytor måste putsas med hjälp av kranlift. Jag undrar om byggentusiasterna har tänkt på den detaljen.

Mitt i byggandet har Fredrika och Tommy planerat att gifta sig. Men det blir inget bröllop. Förhållandet spricker. Fredrika kommer inte att bli den Hollywoodfru hon har tänkt sig, inte i det här huset åtminstone. Hennes pappa blir sjuk och dör. Tommy lyckas sälja huset på ritning för 12,3 miljoner och fortsätter bygga det färdigt. Fredrika har snart träffat “en underbart härlig människa”, så det blir kanske Hollywood i ett annat hus.

För fem av åtta par är drömmen en låda

För fem av de åtta paren är drömmen en låda. En gigantisk fyrkantig bunker med enorma glasytor. Under överinseende av arkitekt Gert Wingårdh, 62, som bara vill bygga lådor, sätter paren stövelklacken hårt på svensk byggnadstradition med beprövade planlösningar, måttfulla proportioner och naturliga material. Det ska vara en låda modell XL, det ska vara ultrafunktionalism och minimalism – rationellt och avskalat.

Reminiscenser från 1930-talet som inte känns helt fräscha i dag, men som är den konfession arkitekter samfällt bekänner sig till. Kanske är den fyrkantiga asketismen arkitekternas motsvarighet till journalisternas politiska korrekthet? Att värna om en nationell byggnadskultur och bygga eller renovera hus enligt gammal svensk tradition – räknas det som fascism i dag?

Drömmarna är storvulna, miljonerna rullar

Paren bygger sina kök som sterila laboratorier i betong, rostfri plåt och svart granit, givetvis med vinkyl. Alla bygger enorma ytor. Det ska finnas plats för fester med 70 gäster. I de här drömprojekten handlar det inte om vanliga simpla sovrum, badrum och klädkammare. Det heter “master bedroom”, “master bathroom” och “walk in closet” – som inte har någonting med toalett att göra utan är en klädkammare som man kan gå in i. 

Drömmarna är storvulna, och miljonerna rullar. Priset för en sjötomt är inget problem, för här handlar det om unga, friska, starka och högavlönade människor i medelklassen, 30+-are som utgår ifrån att de alltid kommer att vara om inte unga, så friska, starka och högavlönade. Bara två tillhör LO-kollektivet; personliga assistenten Åsa Kumlien, 28, i program 2 som halkar in i ett byggprojekt när hon träffar arkitekten Johannes Igelström, 32, via nätet och anläggningsarbetaren William “Bill” Nylander, 42, i program 7. 

Det är kvinnorna som driver byggprojekten

Alla utom en bygger trappor. Det är god byggnadsekonomi, och när man är 30+ tror man att man alltid kommer att kunna gå i trappor. Men trappor är den faktor som tvingar flest människor att flytta från sina hem när benen på grund av sjukdom eller olycka inte längre bär. Några som inte ännu har barn bygger en livsfarlig balkong där klättrande barn riskerar att ramla ner och slå ihjäl sig. Och ingen har som sagt en tanke på vem som ska städa alla hundratals kvadratmetrar. Vem tvättar de gigantiska glasytorna efter pollensäsongen?

Feminister som ser den här programserien borde känna sig väldigt nöjda. Det är nämligen kvinnorna som driver byggprojekten. Hårt och målmedvetet driver de sina män. Kvinnor Kan. Kvinnorna är spontana, impulsiva och vill ha. Kvinnorna pekar och visar, skrattar och lägger huvudet på sned och får som de vill. I några av fallen blinkar ADHD-varningar rött. Männen hänger med, betalar och sliter halvt ihjäl sig för att deras kvinnor ska få det som de vill ha det. I sju familjer av åtta är det männen som förverkligar kvinnornas drömmar, ända in i kaklet.

Vägen till byggarens hjärta

Alla som någon gång har gett sig in i ett byggprojekt vet hur det är. Man måste sätta allt annat i sitt liv på vänt och gå in i projektet med hull och hår. Stiga upp 05.30 varje morgon och slänga i sig frukost innan byggarna kommer. Vänta på hantverkare som inte kommer när de har sagt att de ska komma och materialleveranser som blir försenade. Att leva i en störtflod av fakturor. Att ständigt vara beredd med kaffe och hembakat bröd, eftersom vägen till byggarnas hjärta går genom magen. Att stå i ljuset från byggstrålkastare och måla lister, socklar och foder till midnatt, natt efter natt. Att böna och be i banken när byggnadskreditivet inte räcker.

Men livet är obönhörligt. Det låter sig inte sättas på vänt. Saker händer. Människor blir sjuka och dör. Byggföretag går i konkurs. Man skiljer sig. Allt detta händer paren i “Husdrömmar”.

Byggaren går i konkurs – igen

Inköpschefen Magnus Leydner, 42, och hans fru Ann Leydner, försäljare, 38, har byggt hus tidigare. Då gick allt åt pipan. De lade ner stor möda på att välja kakel men kontrollerade inte byggarna. Byggföretaget gick i konkurs med elände som följd. Nu tänker de ge sig på det igen och bygga ett stort hus i Täby – en låda – till sig och sina fyra pojkar.

Byggprojektet drar ut på tiden, och familjen tvingas flytta runt mellan olika tillfälliga boenden under ett års tid. De flyttar in – sex personer varav fyra vildsinta grabbar – hos Anns måttligt förtjusta föräldrar i Vallentuna. Över sommaren bor familjen i sitt fritidshus på Rindö med utedass som ska säljas för att delfinansiera lådbygget. När sommaren är slut har byggaren gått i konkurs, och huset är inte färdigt. Än en gång flyttar fyrabarnsfamiljen hem till Anns föräldrar. Hur mycket kan gamla föräldrar förväntas ställa upp när deras 30+-barn har tagit sig vatten över huvudet – igen? Det här är familjen Hej & Hå. Ann skrattar oavbrutet. Det SKA gå!

Här är det han som bestämmer

Arkitekten Johannes Igelström, 32, är redan i gång med att planera Sveriges första nollenergivilla – en låda – utanför Lund när han via nätet träffar Åsa Kumlien, 28, som arbetar som personlig assistent. Hon är född i och bor i Malmö, har aldrig tänkt bo någon annanstans och hamnar i tårfylld kris vid blotta tanken på att flytta från myllret på Möllevången. Nollenergilådan ute på åkern är Johannes’ vision, den är hans dröm. Bland de åtta paren sticker han ut, här är det han som bestämmer var lådan ska stå. När han börjar bygga är han och Åsa nyförälskade, de har känt varandra i åtta månader. En av hennes vänner säger: “Några som är mer omaka finns inte.”

Porslinskatter mot Le Corbusier

Hur ska det gå för den piercade LO-kvinnan Åsa från Malmö att leva i lådan på landet tillsammans med Saco-mannen Johannes? När huset är färdigt blir det tydligt att det är Johannes som har bestämt allting; Le Corbusier-soffgruppen, den arkitektoniska minimalismen och asketismen. Det är världar som skiljer hans och Åsas smak. Vi får kanske tänka oss att hon lägger på en storblommig duk, hänger upp spetsgardiner och sätter några porslinskatter på den minimalistiska bokhyllan med hans arkitekturböcker. Kanske tar hon rentav bort nosringen?

“Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”

Arkitekten Emma Richardsdotter, 32, och läkaren Lukas Toddlig, 31, är gifta men har aldrig haft ett gemensamt hem. De har hittat en vacker plats i Ljungskile i Bohuslän där det redan stod två gamla hus. Det ena rev de, det andra bygger de ihop med – ja gissa! – en ny låda med front av glas. Deras rollfördelning är klar: arkitekten Emma ritar och är byggledare för deras nya hem. Det är hon som fattar de flesta besluten, för “det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse” säger hon.

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Drömmar ända in i kaklet”

The largest civilian firearms arsenals for 178 countries (ranked by averaged rate of civilian ownership, guns per 100 people) Danmark er nr 54 med 12 våben pr. 100 indbyggere. Hvis Svenne er dag fortryder, han lod sine politikere forære landet væk, og hvad skal man ellers kalde 26 procent af befolkningen med fortsat raketfart mod de 40 og 50 procent? – er der altså en møjsommelig og uskøn vej tilbage: Det private initiativ. Jeg satser som bekendt på at have absenteret mig, hvis/når det bliver aktuelt.

Frankrigs jødeforforfølgelse er kun lige begyndt

Man må kigge efter datoen, jo den er ny.

A Jewish teacher was savagely beaten by a group of Arab men in a brutal anti-Semitic attack in Paris, according to the Bureau for National Vigilance Against Anti-Semitism (BNVCA). The attackers – who shouted “death to the Jews” and “filthy Jew” during the assault – broke the victim’s nose and drew a swastika on his chest after tearing open his shirt.

He was ambushed after leaving a kosher restaurant and was wearing a kippa (skullcap) at the time of the assault. Anti-Semitism in France has hit headlines in recent years and has seen a marked increase, with the majority of attacks being blamed on extremists from the country’s sizable Muslim community. French Jew Brutally Assaulted in Paris (Le BNVCA dénonce et condamne avec force, la nouvelle agression antisémite particulièrement violente commise le 20 mars 2014 à 22h rue Arthur Honegger à Paris 19èmecontre un homme de confession juive identifié comme tel par ce qu’il portait la kippa.)

UK: Minister vil censurere usmageligt internet

Nu er vi ude i ytringsfrihedens haute cuisine. Nøgleordet er “unsavoury” og dets synonymer: Uappetitlig, afskyvækkende, kvalmende, grov, degenereret, vulgært, frastødende, uetisk med mere. Her er noget at tygge på for en frisk jurist, som også er lingvistiker. Anledningen er for en gangs skyld islam, men hvem skal det ellers gå ud over og kan man ikke selv blive dømt frastødende og degenereret i et sprogligt hårkløveri?

The UK minister for immigration and security has called for the government to do more to deal with “unsavoury”, rather than illegal, material online. This seems to be the impetus for the kinds of extended controls Brokenshire told the FT the government should be looking into, namely, dealing with material “that may not be illegal but certainly is unsavoury and may not be the sort of material that people would want to see or receive”.

“Terrorist propaganda online has a direct impact on the radicalisation of individuals and we work closely with the internet industry to remove terrorist material hosted in the UK or overseas,” Brokenshire told Wired.co.uk in a statement.

“Through proposals from the Extremism Taskforce announced by the Prime Minister in November, we will look to further restrict access to material which is hosted overseas — but illegal under UK law,” Brockenshire told Wired.co.uk in a statement. But, there was more: “…and help identify other harmful content to be included in family-friendly filters.” UK gov wants ‘unsavoury’ web content censored

Man husker måske, jeg har oversat den ustyrlige tysk-tyrkiske forfatter Akif Pirinçci’s artikler »Slagtningen er begyndt – et folkemord på tyskere«, 10 Profetier af Messias for de næste ti år og “Hvorfor ikke bruge en tyrkisk dommer i tysk retssal?”

Her læser Pirinçci op fra sin nye bog, der udkommer på torsdag “DEUTSCHLAND VON SINNEN: Der irre Kult um Frauen, Homosexuelle und Zuwanderer” (Tyskland fra forstanden. Den vanvittige kvinde-, homoseksuelle- og indvandrererkult.) Der er vist ikke andre i Tyskland der har frikort til at udtrykke sig så saftigt, som også i denne lille video. Jeg kan ikke love en undertekstning, men jeg skal bestræbe mig på det. “Jeg vil her forklare, hvordan det tapre tyske folk blev det største, feminiserede bukseskiderfolk i verden…….der er i fuld gang med at begå selvmord.” Pirinçci kan aldrig have været i Skandinavien. – Jeg så netop et postkort herfra, der er helt i hans ånd:

PET’s nye terrortrusselsvurdering

”Vi ser et stigende antal personer tilslutte sig de islamistiske miljøer i Danmark. Der rettes fra disse miljøer i stigende grad trusler mod personer i Danmark, der af miljøerne opfattes som vantro, frafaldne eller krænkere af islam. Samtidig ser vi, at højreekstremistiske miljøer samler sig om kritik af islam. Dette kan medføre modreaktioner fra venstreekstremistiske såvel som fra islamistiske miljøer. En sådan gensidig radikaliseringsproces vil kunne øge terrortruslen i Danmark”.PET offentliggør ny vurdering af terrortruslen mod Danmark

Ikke nærmere udpegede “ekstremister” der på den ene side nøjes med at ‘kritisere islam’. Andre ekstremister reagerer “mod”, formentlig voldeligt. Er dette en “gensidig radikaliseringsproces”? Sidestiller PET fredelige demokratiske ytringer med vold? Består “højreekstremismen” alene i den kendsgerning at man ytrer sig fredeligt og demokratisk på en måde som den pæne mainstreammere ikke kan lide, eller taler de om folk der på andre måder er ekstremister DNF, DNSB og den slags? Er dette mao. rigtig bullshit,  der siger noget om PET’s virkelige horisont, eller er det  bare er beregnet på at behage flest muligt i Folketinget? Svært at vide, men man kan da håbe på, at PET hellere vil sige noget virkeligt tågesnak, end afsløre deres  analyser offentligt.

“Si min oppriktige mening på TV? Nei takk!”

Af HANNE65, Document.no

Det svenske debatt­kli­maet blir sta­dig dårligere. Det er en stor per­son­lig påkjen­ning å være kri­tisk til lan­dets inn­vand­rings­po­li­tikk. Poli­ti­kere kas­tes ut av par­tiet, offent­lige debat­tan­ter klapp­ja­ges og Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter overfalles.

Tre av Avpix­lats fem kro­nikk­for­fat­tere har tak­ket for seg i løpet av kort tid. Hera Lamppu Maduro var siste­mann ut idag. Som til­hen­ger av Sve­ri­ge­de­mo­kra­tene opp­levde hun både trus­ler og repre­sa­lier fra kri­mi­nelle inn­vand­rere i områ­det hvor hun bodde. Til slutt blir det for mye og man må sette sin per­son­lige sik­ker­het først.

I Norge måtte Hege Stor­haug flytte til hem­me­lig adresse etter å ha blitt over­falt i eget hjem. Mange av oss som skri­ver om sam­funns­ut­vik­lin­gen fore­trek­ker å for­bli ano­nyme av ulike hen­syn. Tro­faste lesere hus­ker sik­kert at vi debat­terte dette temaet grun­dig for en tid til­bake i far­vel ano­ny­mi­tet – far­vel Aften­pos­ten hvor de fleste argu­men­ter for og imot ano­ny­mi­tet ble belyst.

Sve­ri­ges Tele­vi­sion (SVT), som bidrar utret­te­lig til å opp­rett­holde det svenske poli­tiske kor­rekt­hets­dik­ta­tur, har nett­opp opp­da­get at folk i gata er blitt uvil­lige til å uttale seg offent­lig. Under et besøk i Bor­länge (også kalt Sve­ri­ges Soma­lia) skvatt poten­si­elle inter­vju­ob­jek­ter unna som kani­ner da de kom med TV-kamera og mikrofon.

Fortsæt med at læse “Akif Pirinçci: Tyskland fra forstanden”

Miljøpartiet er de renes parti par excellence. Man ser for sig det rene menneske Mir Englund-Dusim, der også er en god kristen, rage skidefuld rundt i Gøteborg, og gøre noget, der fuldstændigt strider mod hans menneskesyn. Hvem har iøvrigt ikke gjort det? Partiet holder krisemøde, pressen mørklægger, for journalister er Miljöpartister. Det hele er en farce, og den starter med sexköpsloven. At se nogen – selv en Miljøpartist – skulle krybe for den, er pinagtigt.

En politiker i Göteborgs kommunfullmäktige har fått ett strafföreläggande för att ha köpt sex i Rosenlund. – Jag har inga ursäkter, säger mannen till GP. För en vecka sedan beslutade Göteborgs åklagarkammare om ett strafföreläggande på 50 dagsböter à 240 kronor för fullmäktigeledamoten.

När GP konfronterar politikern om händelsen, ser han påtagligt skakad ut och verkar mycket ångerfull. Han erkänner att det som åklagaren hävdar stämmer, och säger att han tänker betala strafföreläggandet. – Jag var jättefull och fattar inte varför jag gjorde det. Det strider helt mot mina principer och är helt oacceptabelt. Det finns inga ursäkter, säger mannen till GP. Politiker avgår efter sexköp, Miljöpartist dömd för sexköp – media mörkar.

Måling: DF Danmarks største parti

“Det er kun et øjebliksbillede” og så videre, men man skal ikke kimse af, det kan ærgre alle dem, man ikke kan lide, når man er småligt og hævngerrigt anlagt:

En ny opinionsundersökning visar att Dansk Folkeparti nu är Danmarks största parti. DF är flera procentenheter större än Socialdemokraterna och uppnår absolut majoritet tillsammans med borgerliga Venstre.

För Socialdemokraterna ser det riktigt illa ut. Partiet uppnår 14,5 procent – mot 24,8 i förra valet september 2011. Det skulle innebära 19 förlorade mandat, och krympa partiet till 25 platser i Folketinget. Detta resultat är det lägsta Sentio någonsin har uppmätt för S.Dansk Folkeparti större än någonsin

“Videnssamfundet i informationsalderen”

Jeg elsker de der buzz-words fra den politiske reklamebranche. En svensk historeprofessor fortæller i KRÄNKTA AV FAKTA

Det fanns en tid när jag inbillade mig att gränsen mellan otvetydiga fakta och kränkningspotentiell åsikt måhända var hårfin, men att den likväl existerade. Den tiden är förbi…..Några inledande exempel ur den numera omfattande högen av harrisonska kränkningar kan tjäna som illustrativa exempel på hur lätt det numera är att, utan att man anar det, trampa folks integritet i smutsen.

Jag är professor i historia med en stor dos undervisning och tentarättning på schemat. Det gör att jag, högst motvilligt, tvingas inse att vad som för ett par decennier sedan definierades som allmänbildning i dag räknas som exklusiv kunskap. När jag dristar mig till att ställa tentamensfrågor om romerska riket för grundstudenter får jag svar som får mig att kippa efter andan.

För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver ”rommarriket” eller, ännu värre, särskrivet som ”rommar riket”. Dess mest ryktbare individ stavas inte Caesar utan ”Ceasar” och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren ”kjesare”. På frågan vad personen ifråga skall ha uträttat har jag fått svar som går ut på att han förde krig i Sydafrika och därigenom orsakade imperiets undergång.

Till övriga hårresande svar hör uppgifterna att andra puniska kriget föranleddes av att Kongo invaderade Italien och att dess fälttåg leddes av katarer (det vill säga av medeltida kättare i Sydfrankrike). På en tentamensfråga om det antika Roms och Greklands grannländer fick jag en gång en redogörelse för inkariket i Peru.

Men okunskap är en sak – det nya och märkliga är vad som händer efter det att jag gett studenterna det underkännande de gjort sig förtjänta av. Tro inte att de gör bot och bättring medelst föreläsningsanteckningar, läroböcker och omtentor. Ånej. De överklagar till studierektorer och studentfackliga representanter, varefter jag åläggs att ge dem en andra, en tredje och en fjärde chans. När jag gör det, och fortfarande underkänner dem på kunskapsmässiga grunder, riskerar jag att utpekas som en tyrann som förolämpar studenternas personliga integritet.

Fortsæt med at læse “En miljørigtigt knald til 12.000 kroner”