
Det blir allt tydligare att svenska journalister lever i en drömvärld, en masspsykos. Symtomen ligger i öppen dag: bristande verklighetsuppfattning, ihållande hallucinationer och en gränslös aggressivitet mot dem som hallucinatoriskt upplevs som fiender – inte den politiska makten, utan uppdragsgivarna, svenska folket.
Det senaste exemplet i den strida floden av alster utan verklighetsförankring överträffar det mesta i grovhet, och det vill inte säga lite. Tidskriften Neo (læs anmeldelsen) har av outgrundliga skäl låtit den i Manchester boende judiske rabbinen Dan Korn recensera Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelins bok “Invandring och mörkläggning”. Rubriken lyder: “FOLIEHATTAR. (* Foliehat)
Faktaargument är inte journalisters starka sida, och Dan Korn – som för övrigt inte är journalist, utan folklivsforskare och som sagt, rabbin – uppvisar inte ett enda. Kan det möjligen bero på att Arnstbergs och Sandelins bok vilar på en grundligt genomresearchad grund av fakta som inte går att punktera, hur gärna Dan Korn än vill. I brist på sakargument återstår den för PK-människor inarbetade och oumbärliga nödutgången: känsloregistret. Dan Korn sitter i en uppenbart obekväm sits. Han skruvar på sig. Hur ska han ta sig ur det här? Satans obehagligt uppdrag. Återstår att utan några sakargument ösa förakt och galla över boken och författarna. Det är ett pålitligt koncept som brukar belönas bland faktaresistenta journalister och säkra den egna sköna grupptillhörigheten i PK-eliten, åtminstone för en tid.
Kritik för vad författarna INTE har skrivit
Eftersom Dan Korn inte kan hitta några fel i bokens skrivna innehåll ser han ingen annan utväg än att kritisera Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin för vad de INTE har skrivit, och för vad Dan Korn tycker sig läsa in att de har ANTYTT. Han skriver:
“Antydningarna om att invandringspolitiken skulle vara regeringens straff mot svenskar som röstat på Sverigedemokraterna och att politiker och journalister konspiratoriskt verkar för att uppfostra Sveriges befolkning till invandrarkramare får en osökt att tänka på foliehattar.”
Foliehatt – en bumerang som slår tillbaka
Tråkigt nog (för Dan Korn) har Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin inte antytt något sådant. Utnämningen till foliehatt får därmed en bumerangeffekt och slår Dan Korn själv i huvudet. Han traskar vidare med sin icke-recension av vad författarna inte skriver, och sedan kan han inte bärga sig. Han klarar helt enkelt inte att hålla inne längre med sin egen privata agenda. Den måste ut, till varje pris. Ingen har bett att få ta del av den, men det är den som betyder något, inte den bok han är satt att recensera. Det är just här skon skaver – här finns själva orsaken till att boken naggar på Dan Korns mångkulturalistiska sinnesfrid. Som ett myggbett som inte vill sluta klia. Korn skriver:
”Det största problemet med boken är egentligen inte vad författarna skriver, utan vad de inte skriver. De skriver att den stora invandringen hotar den svenska etniciteten. Då hade det varit värdefullt om de kommit med någon form av programförklaring. Varför är det fel att den svenska etniciteten är hotad?”
Vilka är de verkliga foliehattarna?
Ja, varför är det fel att den svenska etniciteten är hotad? Dan Korn försöker hålla sig så att han blir blå i ansiktet ända till slutet av texten. Men då bryter det fram, det som han velat få ur sig hela tiden: “Den svenska etniciteten är något som borde avskaffas med omedelbar verkan.”
Jaså på det viset! Om vilken annan folkgrupp är det i dagens Sverige tillåtet att uttrycka sig på det sättet?
“Den somaliska etniciteten är något som borde avskaffas med omedelbar verkan.”
Eller Dan Korns egen etnicitet:
“Den judiska etniciteten är något som borde avskaffas med omedelbar verkan.”
Nej, sådant får inte uttalas. Men exakt vad är det som får allsköns debattörer, politiker och journalister att tro att det är fritt fram att uttrycka att de vill ha en etnisk rensning av svenskar? Vilka är de verkliga foliehattarna?
“Det är uppenbart att herrarna Arnstberg och Sandelin lever i en svartvit verklighet”
skriver Dan Korn. Den bumerangen visste var den tog.
Journalister är en yrkeskår i glashus

“Journalister är en yrkeskår i glashus” skriver DN-journalisten Nathan Shachar i en ledare i tisdagens Dagens Nyheter och tar mediehysterin kring det påstådda registret av romer som exempel. Journalistdrevet som drogs igång av Nathan Shachars kollega på Dagens Nyheter, Niklas Orrenius, hade som allt annat som skrivs om romer som utgångspunkt att romer är en diskriminerad och missgynnad grupp – när det i själva verket är så att de har fått och får större förmåner än någon annan folkgrupp i Sverige. Och när romer begår och döms för grova brott, då låter journalisterna avsiktligt bli att rapportera. För det skulle ju skada den bild av romerna som journalisterna har beslutat ska gälla – som renodlade oskyldiga offer. Nathan Shachar skriver:
“Under debatten kring romerna har ivriga personer i mediebranschen störtat fram för att exponera sin fördomsfrihet och yrka på total öppenhet. Men vi sitter i glashus. Vi särbehandlar systematiskt. Ett exempel: en ledande rom, flera gånger ordförande i Romernas riksförbund, dömdes i fjol för häleri och narkotikabrott. Han var tveklöst en offentlig person, som dessutom byggt sitt renommé på kampen mot knarket. Det var en odiskutabel nyhet, av den typ som brukar alstra löpsedlar – men jag har lyckats driva upp den i precis två svenska medier: Skånska Dagbladet och Kristianstadsbladet.”
“I de flesta länder vore detta otänkbart. Den journalist eller redaktör som bestämmer att allmänheten inte tål höra sådant har därmed avslöjat något om sig själv: Att han inte förmår bortse från den straffades etnicitet. “
“Påvar och inkvisitorer ständigt på språng”
Nathan Shachar fortsätter:
“Antirasismen är en storartad tradition. Men den svenska antirasismen söker inte risker, den söker konsensus, och den håller på att förvandlas till en kyrka, med påvar och inkvisitorer ständigt på språng för att lysa i bann och sätta åsikter på index.”
De tankar som Nathan Shachar uttrycker i ledaren verkar ha stått på tillväxt ganska länge. Han bor och arbetar utomlands och har uppenbarligen undgått att smittas av den dödande politiska korrekthet och det lögnklimat som hans i Sverige boende kolleger har skapat och själva håller på att kvävas av. Det går nämligen att leva i, med och av lögner – ett tag. Men det är tidsbegränsat. Till slut har man knutit snaran så hårt kring sin egen hals att man inte klarar att ta sig ur den.
“Fullständigt oacceptabel rubrik”
Eftertankens kranka blekhet har nu slagit Paulina Neuding, chefredaktör för Neo. På Facebook skriver hon:
“Jag har missat rubriken till vår recension. Den är fullständigt oacceptabel, och jag beklagar detta, det är frågan om ett olycksfall i arbetet. Jag kommer även att skriva detta i kommande nummer. “
Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har begärt plats för en replik i Neo.