(Klik billede f. helskærm) – Navnet “Kærlighedpartiet” er desværre optaget. Man kan se, vi mangler kærlighed i København, når Anna Mee Allerslev skal ekskorteres af tre politifolk bare for at inspicere Nørrebroparken for “tryghedsskabende tiltag.”

Her hvor jeg bor, er de Radikale det største parti. De kunne danne regering alene med Enhedslisten – det næststørste – og SF, sikken fest der ville blive. Lidt fra en folder, der lå i min postkasse i morges, selv om jeg ikke tager imod reklamer, og henregner politikere til reklamebranchen. Partiet vil have “mere dialog i nattelivet og lys på gaderne”, samt gøre København til “En metropol i verdensklasse med et lovligt Christiania som eksperimenterende frirum.” Vi slap dog for “byrum”, det havde næsten været for meget Politiken-lingo på én gang.

Jeg håber, de Radikale er flittige på nettet, så de kan opveje alle de onde, ukærlige mennesker derude. Jeg må være en af de ondeste i kvarteret, en der ikke “vil lade hverdagen lade sig gøre for store som for små, er for meget bøvl og ikke vil komme nogen ved.” Jeg er nu god ved dyr og børn og eks-koner, det må være en brist i min skidte karakter, jeg har arvet fra en forfader.

Heldigvis arbejder både EU og minister Ullenhag på at sanere mig, han er på en ‘international konference’ der blandt andet undersøger om Glasögon kan motverka näthat. Sandt nok kom jeg til at sætte mig på mine kørebriller, jeg havde købt billigt i Markaryd. Nu kører jeg kun på cykel og “spreder onde ideer”, det vil sige indtil denne verdens Ullenhager får det stoppet. Sverige bliver det første land i Europa, der får at mærke at multikulturen kun lader sig regere med totalitære love og censur, og man tør nok sige, de har et naturligt forspring i den retning. For at lykkes ad den vej, er det nødvendigt at infantilisere samfundsdebatten, på den måde svenske politikere og journalister har perfektioneret. Det giver “rungande applåder”, hvis pressen selv skal sige det:

Alla har ett ansvar för att ta kampen mot intolerans och hat på internet. Men världens politiker har ett särskilt stort ansvar. Så invigde integrationsminister Erik Ullenhag (FP) en internationell konferens om näthat, som pågår i Uppsala i två dagar.

Internet har spelat en avgörande roll i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen. – Men dessvärre är det också ett instrument för de onda och deras idéer. Det finns i dag en brist på politiska initiativ mot det här, sade Erik Ullenhag under sitt invigningstal på Norrlands nation, där den internationell tvådagarskonferens enorm hatet på internet hålls.

Världens politiker måste se över lagstiftning och funder över andra åtgärder för att göra hatet minde närvarande på internet. Men lika viktigt är att ta fajten mot intolerans….. Därför ska vi bemöta näthatet med fakta och goda argument, sade Erik Ullenhag, som drog ned rungande applåder från deltagarna. “Internet ett instrument för de onda”

Dalrymple on Breivik: Human action remains mysterious

Psykiateren siger forsigtigt til massemorderen Richard Kuklinski i The Iceman: “Blomster og blod”: “Vi ved lidt om, hvordan man bliver, som du er blevet.” Theodore Dalrymple har som tidligere fængselslæge og psykiater naturlige forudsætninger for at sige noget interessant om Anders Breivik, som jeg sammenlignede Kuklinski med. Han mener ikke, Breivik siger noget om os selv, og at vi skal være glade for det, men derimod at vores reaktion på forbryderen i høj grad gør. Dalrymple, der selv er citeret i ABB’s manifest, giver ikke meget for den politiske kapitalisering af hans handling. Fra stort interview i Wall Street Journal:

It’s a beautiful summer day in the south of France, and Dr. Dalrymple is holding forth on what we can—and can’t—know about the mind of a mass murderer like the Oslo shooter, Anders Behring Breivik. “I don’t think we’ll ever understand” what makes a person capable of this kind of premeditated murder, Dr. Dalrymple tells me over lunch. What’s more, he says, “we don’t even know what it is to understand. At what point do you say, ‘Aha! Now I understand!'” he asks.

Fortsæt med at læse “Hjerte- og smertepartiet og de onde”

(Thilo Sarrazin i DIE WELTWOCHE 42/2013 © Snaphanens oversættelse)

Siden Lampedusa-flygtningekrisen for tre uger siden, er en mediestorm af bekymring brudt ud i Europa. Man måtte have et hjerte af sten, hvis man ikke blev berørt af og bestyrtet over billederne af døde, strandede og desperate mennesker. Så alle kan derfor være enige med pave Frans eller den tyske forbundspræsident Gauck, når de appellerer til medfølelse og menneskelighed.

Men hvad betyder det mere præcist, og hvor går grænsen for den europæiske samvittighed? Ved 100.000 årlige fattigdomsflygtninge fra Afrika, ved 500.000 eller måske ved en million ? Og hvad, hvis der kommer endnu flere? Situationen i Afrika skaber to millioner fattigdomsflygtninge om året, uden at det har nogen bæredygtig fattigdomsbekæmpelse .

Indtil videre er vi ikke bekendt med, at tre eller fire flygtningefamilier fra Eritrea er inviteret til at bo i pavens ledige lejlighed i Vatikanet eller i Bellevue Paladset, præsident Gauck’s embedsbolig. Visse steder vil tilstrømningen altid være begrænset. Men flere flygtninge på skatteydernes regning der hvor man ikke selv bor, er vel i orden hvis det dulmer ens samvittighed ?

Sociologen Max Weber holdt i 1918 en forelæsning om Politik som en opgave påvirket af både samvittighedsetik og ansvarsetik. Han sagde:

“Der er en afgrundsdyb forskel på om man handler efter religiøs etik: Den kristne gør hvad der er rigtigt og giver Gud æren – eller om man handler efter en ansvars-etik: At man skal tage konsekvenserne af sine handlinger og bliver nødt til betale for dem.” Samvittighedsetik er følelsesstyret, ansvarlighedsetik adlyder fornuftens stemme .

Følelserne har deres berettigelse, ellers ville vi ikke være menneskelige. Men hjertet ser kun, hvad der er lige foran det. Hjertets stemme er af natur hverken objektiv eller fair. Den fører heller ikke til holdbare løsninger, der gør verden til et bedre sted. Den fornuftige handling, derimod, må tilgodese alle, være langsigtet og tage højde for sine konsekvenser.

Overvej Afrika under denne synsvinkel: Befolkningen på dette kontinent er firedoblet på de sidste halvtreds år, og er nu på over en milliard mennesker . Ifølge FN’s befolkningsprognose vil der være over 2 milliarder i 2050, og 3,5 milliarder i år 2100. Hvert år fødes 38 millioner børn i Afrika, hvilket er 24 millioner mere end der behøves, for at opretholde befolkningsmæssig status quo.

Det er tilbageståenhed , der producerer alle disse børnefødsler, og som fører til fattigsdomsflygtningene. Det er derfor vigtigt at bekæmpe tilbageståenhed. Dette kan kun gøres sammen med de berørte stater selv :

– Et velfungerende administration
– Et kraftfuldt uddannelsessystem
– Markedsreformer
– Anti-korruption
– Eliter der tjener almenvellet.

Hvordan kan Europa bekæmpe tilbageståenhed i Afrika? Kun ved formaninger og rådgivning, ikke med kontanter. U-landsmidler har kun tilskyndet korruptionen og hovedsagelig finansieret bevarelsen af snyltende magteliter. De har forværret situationen for modtagerlandene, ikke forbedret den.

Europa kan hjælpe ved at sikre, at de der kan forbedre situationen ikke udvandrer. Det er ikke de fattigste, der flygter fra Afrika, det er middelklassen , de der har en relativ god uddannelse, dem det går nogenlunde, så deres familier kan skrabe de 1000-2000 dollars sammen til en smugler, så et familiemedlem kan fungere som et brohoved til Europa. De der flygter fra Afrika, er de samme som Afrika hårdt har brug for for at overvinde sin tilbageståenhed. Europa gør disse lande den største tjeneste, ved at forhindre sådanne flygtningestrømme .

Dødstallene i Middelhavet kan Europa bedst nedbringe ved at sørge for, at flygtningene aldrig kommer til ​​Maghreb-landenenes kyster. Det kystnære Nordafrika har brug for al støtte i kampen mod smuglerbander, med pågribelse og tilbagesendelse af flygtninge.

Fortsæt med at læse “Thilo Sarrazin: Fort Europa? Ja, desværre!”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Svenska kyrkan håller på att rämna. Orsakerna är desamma som de som är i full färd med att undergräva det svenska samhället i övrigt: politisk korrekthet, lögn och hyckleri. I årtionden har skrymtare, hycklare och falska profeter fritt fått härska och söndra i templet. Det gamla kristna skuld- och skamtänkandet har ersatts med kyrkan som ideologisk marknadsplats. Månglarna kränger relativisering, genusfeminism och mångkulturpropaganda och har gjort kyrkan till ett rövarnäste (Matteus 21:12-13). Nu är resultatet av splittringen uppenbar för alla. Det kristna budskapet är på väg ut ur Svenska kyrkan. Den nya guden heter Mångfald. En politiserad och aningslös kyrka har öppnat famnen för kristendomens värsta fiende – islam. Den nya ärkebiskopen sitter med profeten Mohammed i knät, som en knäkatt. Hon smeker honom ömt och väntar sig att han ska spinna och vilja ha “dialog”. Runt omkring dem rasar templet samman.

“Allahu akbar” i Svenska kyrkan

Ärkebiskopsvalet kan vara den utlösande faktorn för en utbrytning ur och delning av Svenska kyrkan i två: en kyrka för dem som tror på Jesus. Och en för dem som vill fortsätta kränga islam och andra icke-kristna ideologier på kyrkans marknadsplats. Den nya ärkebiskopen Antje Jackeléns valspråk är “Gud är större” – på arabiska “Allahu akbar”. Det är som bekant islamisternas stridsrop när de bombar, skjuter eller skär halsen av kristna och andra icke-muslimer. Tvåhundra miljoner kristna förföljs över hela världen för sin tros skull.

Kyrkan vill ha dialog med sina bödlar

Varje år slaktas 100 000 kristna i muslimska länder. Var femte minut mördas en kristen människa. Det sker medan världen tiger och vänder bort blicken. Med den utplåningstakten kommer den tvåtusenåriga kristendomen att vara försvunnen från jorden inom högst 200 år. Antagligen går förintelsen fortare mot slutet. Tar man islam i knät bör man känna till att dess manual, koranen, beordrar obligatorisk jihad mot alla icke-muslimer. Men folkmordet på kristna är inte ett bekymmer för Svenska kyrkan, för Svenska kyrkan vet ingenting om islam. Där är istället “interreligiös dialog” modeordet på allas läppar. Kyrkan inriktar sig på dialog med sina bödlar. Bara i Sverige är en sådan tanke möjlig.

Angreppen inte synliga förrän det är för sent

Oavsett om vi betraktar oss som troende eller sekulära är kyrkan ett av de viktigaste fundamenten och identitetsmarkörerna i den västerländska kulturen, eftersom hela vår kultur bygger på kristen grund. Nedbrytning av kyrkan är därför, med utgångspunkt i Frankfurtskolans idéer, ett av kulturmarxisternas främsta mål i nedbrytningsprocessen av det västerländska samhället. Det är mot den bakgrunden man ska se det som nu händer i Svenska kyrkan. Genusfeminism, mångkulturalism, värderelativism och splittring av kärnfamiljen är några av verktygen att slå sönder kyrkan inifrån.

När den interna och infama lögnen har fått knapra tillräckligt länge på kyrkans fundament (liksom på hela det svenska samhället) blir verkningarna som när trämask får gnaga ostört i ett hus. Till slut rasar hela bygget. Bara en hög träpulver återstår. Trämasken är en förrädisk skadegörare; den gnager inifrån, osynligt för ögat. Angreppen är inte synliga förrän de har gått så långt att det är för sent att rädda någonting. Ljudet av trämaskens gnagande är tyst och diskret. Om man lägger örat tätt intill det angripna virket kan man höra små knäppande, krasande ljud. Bara den som lyssnar noga kan höra det.

Oliktänkande i den kyrkliga frysboxen

I tisdags valdes Antje Jackelén, 58, till Sveriges ärkebiskop. Hon föddes i Herdecke i Nordrhein-Westfalen, Västtyskland, och är sedan 2007 biskop i Lunds stift. Hon valdes med 56 procent av rösterna och tillträder sitt ämbete den 15 juni 2014. Det är en svårt sargad och splittrad kyrka den nya ärkebiskopen ska ta hand om, arena för genusstrider, mångkultur, anställning av imamer, kulturmarxism och krav från HBTQ-organisationer – splittringsmotorer som Antje Jackelén själv är delaktig och starkt drivande i. Kyrkans psykiska arbetsmiljö är en katastrof. Oliktänkande placeras genom olika härskartekniker i den kyrkliga frysboxen för att invänta mumifiering när de inte orkar kämpa längre. Präster som slår vakt om kyrkans traditionella kristna kärnbudskap kallas av en biskop “trospoliser”.

Antje Jackelén själv har under valprocessen lämnat undanglidande svar och obesvarade frågor om bland annat sin teologiska utbildning och sina kontakter med personer med starka band till den östtyska diktaturen DDR, som Stasis före detta elitspion Aleksander Radler  och biskop Lars Carlzon, som prästvigde henne 1980. Lunds stift är det enda utanför Stockholms stift som finansierar hatsajten Seglora smedja. Mer om detta senare i krönikan.

Nu lämnar de kyrkan för att de tror

Svenska kyrkan tycks ha nått sin Point of No Return. Och medlemmarna flyr. I fjol valde 54 483 medlemmar att lämna Svenska kyrkan. Vid årsskiftet var 67,5 procent av svenskarna medlemmar. En miljon beräknas lämna Svenska kyrkan de kommande tio åren.

”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror.”

(Religionssociologen Madeleine Sultan Sjöqvist i Lena Anderssons ledare i lördagens Dagens Nyheter). På Svenska Dagbladets fråga hur medlemsflykten ska stoppas svarar Antje Jackelén:

“Stoppas och stoppas. Det är klart att var och en som lämnar kyrkan är en förlust för kyrkans gemenskap.”

Det måste vara en som har bröst

Varför ansågs just Antje Jackelén som den mest lämpliga för uppdraget? Efter tisdagens val var media i extas över den “historiska händelsen” – en KVINNA som ärkebiskop. Könet framstod som Antje Jackeléns främsta merit. Som om ärkebiskopsämbetet vore ett kvoteringsprojekt för genusextremister. Jo, svenska feminister har KRÄVT att nästa ärkebiskop ska vara en som har bröst. Eftersom det aldrig tycks bli en kvinnlig statsminister. I SVT Aktuellt samma kväll  (tidskod 08:20) draperar sig Claes Elfsberg i sina mest beprövade poser från sin svunna storhetstid som charmör när han intervjuar den nyblivna ärkebiskopen. En kvinnlig ärkebiskop måste man glädja sig åt, annars är man rökt bland feministerna på Aktuellts redaktion. Han inleder intervjun med en fråga av så epokgörande dignitet att den seglar raka vägen in i den publicistiska historien:

“Du finns ju på twitter. Blir du en modern ärkebiskop?”

” Ett utslag av Guds vilja uttryckt genom fria val”

Media framhåller att Antje Jackelén är en “symbol”. Exakt vad hon symboliserar är oklart. Kanske döljer sig symboliken i den här lyriska slutsatsen, skriven av Arne Carlsson, Helle Kleins efterträdare som chefredaktör på Dagens Seglora:

“Vi kan alltså se detta val som ett utslag av Guds vilja uttryckt genom fria val.”

Det är möjligen att ta i att anta att Vår Herre själv har ett finger med i detta taskspeleri, men Arne Carlsson är en from missionsförbundare som har känt vart vinden blåser och vill hålla sig väl både med Gud och den nya ärkebiskopen. Men på samma sajt varnar läsaren Patrik Öbrink i en kommentar:

“Kanske bör kyrkans ledning begrunda ordspråket ”Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka”.

En perfekt representant för en relativiserad kyrka

Så varför föll valet på just Antje Jackelén? Nu vet vi alltså att hon är kvinna och kan twittra. Det ger henne hög PR-status. Frågan är om Gud finns på twitter? Förra året blev Jackelén utsedd till Skånes främsta opinionsbildare av PR-byrån Aspekta AB. Hon är utan tvekan en perfekt representant för dagens relativiserade fluffkyrka, som på bästa Pastor Janssonmanér (Hans Alfredsons klassiska och rykande aktuella monolog “Ringaren” i revyn Gröna Hund 1962) inte har några särskilda åsikter om någonting. Kyrkan döljer hekatomber av smutsig byk i historiens källarvalv och har länge haft en faiblesse för totalitära läror som nazism och kommunism – läs Lars Hedegaards översikt i Dispatch International.

Efter skilsmässan från staten vid millennieskiftet ska kyrkan föreställa politisk frizon men böjer sig som ett viljelöst rö för vinden med de senaste politiska moderiktningarna. Den är FÖR feminism, dialog, islam, mångkultur, samkönade äktenskap och att bryta mot utlänningslagen  genom att gömma illegala invandrare. Vad kyrkan är EMOT är mer oklart. Mer än utlänningslagen då. Allra mest verkar kyrkan vara emot sig själv.

Ett iskallt slag i ansiktet

När människor söker sig till kyrkan gör de det i allmänhet för att de vill ha andlig vägledning, ofta i en svår livssituation. Det svar de riskerar att få är ett iskallt slag i ansiktet: “Vad tror du själv?”

Meningslösheten och den andefattiga likgiltigheten i fluffkyrkan gestaltas väl av biskop emerita och Pridefestivalikonen Caroline Krook i det här inslaget i SR Studio Ett. Inslaget är föranlett av att en av Svenska kyrkans ledande teologer, professor Eva Hamberg, avsagt sig prästämbetet och medlemskapet i kyrkan i protest efter att ha lyssnat på utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna i Gottsunda kyrka i Uppsala den 1 oktober. Det var den utfrågningen som fick den kyrkliga förlåten att rämna.

Vill inte sätta Jesus före Mohammed

Ärkebiskopskandidaterna fick frågan: “Ger Jesus en sannare bild av Gud än Mohammed?” En vattendelare för Svenska kyrkan. En enda av kandidaterna, biskop Ragnar Persenius i Uppsala stift, svarade ja. Han fick 29 procent av rösterna och blev inte vald till ärkebiskop. Alla andra svävade på målet. Antje Jackelén svarade med sin vanliga metod, att ifrågasätta frågan:

“Det är en märklig fråga. Man kan inte reducera religionsteologin till en ja- och nej-fråga.”

Ett typiskt icke-svar från Jackelén. Hon gjorde också det här högst anmärkningsvärda uttalandet för en blivande ärkebiskop i den kristna kyrkan:

“Det är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud. Jag tror att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner än med dem i vår egen tradition.” DN

Relativisering, islamflirt och opportunism belönas. Antje Jackelén valdes till ärkebiskop. Nu har kyrkan alltså en ärkebiskop som inte sätter Jesus före massmördaren och pedofilen Mohammed.

“Somlig diskussion vill hon inte ha. Somliga grupper inom den egna kyrkan ska marginaliseras. Detta är maktspel, inte teologi”

skriver IT-pastorn, pastor i Equmeniakyrkan, på sin blogg.

Ärkebiskopen är hal som en ål

Antje Jackelén är som klippt och skuren in i Pastor Janssons menlöshetstradition. Hon förvaltar den och tar den till nya nivåer. Hon är hal som en ål. Hon slingrar sig undan frågor genom att ställa motfrågor. Vad vill hon? Vad står hon för? Det får vi inte veta. Hon har en medveten taktik som ger obehagliga associationer till hjärntvätt: att vrida och vända på begreppen tills ingen längre minns hur frågan löd. Hon gör en dygd av att inte ge några raka svar. Raka svar stämmer nämligen inte med hennes uppfattning om hur kyrkan ska vara. Kyrkan ska inte ge några ja- eller nej-svar. Kyrkan ska flyta, vara ett “kanske”, ein Mädchen für alle und alles.

“Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?” skriver Lena Andersson i DN.

“Valet början till splittring av Svenska kyrkan”

Här är några typiska Antje Jackelénsvar:

“Viktigt för mig är att kyrkan ska vara en kyrka i dialog med andra delar av den kristna kyrkan och samhället i stort. Kyrkan är ett rum där samhället kan komma i dialog med sig själv.” (Expressen).

I en intervju i Svenska Dagbladet blir Jackelén konfronterad med innehållet i en ledare skriven av Elisabeth Sandlund i tidningen Dagen. Sandlund skriver, helt korrekt, att det går en spricka genom svensk kristenhet, och att den har blivit uppenbar genom ärkebiskopsvalet. Valet av Jackelén kan bli början till en splittring av Svenska kyrkan, eftersom Jackelén anses stå för en liberal och sekulär inriktning, menar Sandlund.

Vrider och blandar bort begreppen

När Antje Jackelén svarar tillgriper hon sin vanliga metod att blanda bort begreppen:

“Det får stå för tidningen Dagen. Jag tror att det är olyckligt om man lägger sådana etiketter på varandra, att den ena är liberal, den andra konservativ, den ena sekulär, den andra inte. Vad menar vi med sekularisering? Jag menar att en sekularisering som innebär att vi slarvar med vilka vi är som kristen kyrka ska vi inte ha. Men att beröva oss den kunskap som finns tillgänglig teologiskt och i bibeltolkning, det vill jag inte se.”

Vem blir klokare av det svaret? Men bara man vänder och vrider så blir allting bra.

Frågor som inte fått några svar

Det finns anmärkningsvärda oklarheter kring Antje Jackeléns bakgrund och meriter som hon inte har velat svara på. Någon persongranskning värd namnet gjordes inte innan hon valdes till biskop i Lunds stift 2007 och inte heller inför ärkebiskopsvalet. Hon kom från Tübingen i Tyskland till Sverige 1978 på ett studiestipendium. I samband med studierna träffade hon Heinz Jackelén, också från Tyskland, och gifte sig ett år senare med honom. Ett par av oklarheterna är de här:

Hon har enligt egna uppgifter haft kontakt med personer knutna till den östtyska diktaturen DDR och dess spionorganisation Stasi. Hur såg de kontakterna ut utöver vad som framkommit hittills? Hur omfattande var de?

Vilka är hennes utbildningsmeriter? Hon kallar sig professor i teologi, men det är hon inte enligt svenska utbildningsnormer.
Känner ärkebiskopen en av Stasis elitspioner?

I Expressen får Antje Jackelén frågan om hon känner “Stasiprästen” Aleksander Radler. Han är född 1944 och var under namnet “IM Thomas” (IM = Inoffiziell Mitarbeiter) en av östtyska Stasis elitspioner i 25 år innan han slutgiltigt avslöjades sommaren 2012.

Enligt Stasis noteringar, återgivna i professor Birgitta Almgrens bok “Inte bara spioner” 2011, var “IM Thomas” klassad som IMB, det vill säga “IM för särskild bearbetning av personer som misstänks för fientlig politisk verksamhet mot DDR”. Antje Jackelén glider elegant undan Expressens fråga om hon känner Aleksander Radler och svarar:

“Jag träffade honom på Lunds universitet. Jag har under doktorandtiden en gång tenterat för Radler.”

Enligt uppgifterna i sitt CV var Antje Jackelén doktorand 1996-1999. Hon doktorerade i Lund 1999. Men vid den tidpunkten var Aleksander Radler kyrkoherde i Burträsk i norra Sverige och kan knappast ha tenterat några doktorander i Lund – såvida inte mycket speciella skäl förelåg.

“Häpnadsväckande fynd i minnenas boningar”

“Jag är inte tillfreds när oklarheter inte klaras ut och när det som sägs skapar fler oklarheter än tidigare. Hade Radler till uppgift att tentera doktorander i Lund då? Och var det verkligen bara då Radler och Jackelén träffades???? Får debatten om den nya ärkebiskopen fortsätta, kan fynden i minnenas boningar bli än mer häpnadsväckande.”

Det skriver Dag Sandahl, i Högby på norra Öland och en av kyrkans mest frispråkiga präster. Oförtröttligt gisslar han kyrkliga avarter på sin blogg, “Bloggardag”. Just det här blogginlägget har den symboliska rubriken “Machtübernahme” (maktövertagande).

Angav sina studiekamrater för Stasi

Aleksander Radler spelade en avgörande roll i angivandet av regimkritiska studenter i diktaturen DDR – en så avgörande roll att Stasichefen själv, Erich Mielke, var inkopplad. Hösten 1968 skickade Stasi av säkerhetsskäl iväg Aleksander Radler till “det kapitalistiska utlandet” Sverige, några månader efter att han hade angivit sex av sina teologistudiekamrater vid Humbolduniversitetet i DDR.

De bad Radler att posta ett brev åt dem i Västberlin, eftersom han som österrikisk medborgare kunde röra sig fritt. Annars skulle Stasi öppna brevet, det visste de. I brevet bad studenterna sina anhöriga om pengar så att de skulle kunna fly till friheten i Väst. Men Radler postade aldrig brevet. Istället angav han kamraterna. De sex studenterna dömdes till sammanlagt arton års fängelse för “förberedelser till illegalt gränsöverskridande och statsfientlig hets”. De litade på Aleksander Radler och misstänkte aldrig att det var han som angav dem. Två av dem tog sina liv efter fängelsetiden. Först mer än 40 år senare fick de fyra som lever i dag veta sanningen.

Informationen stannade hos teologerna i Lund

Aleksander Radlers Stasiakt omspänner 26 år. Vid Berlinmurens fall 1989 tillhörde bara 3 900 av totalt 189 000 agenter (drygt två procent) den kategori av elitspioner där han ingick. Omdömet om honom var att han var “ovanligt nitisk”. Efter flytten till Sverige fortsatte han läsa teologi i Lund och gjorde karriär i Svenska kyrkan. 1995 blev han kyrkoherde i Burträsk, fyra mil utanför Skellefteå. Han har varit ledamot för kristdemokraterna i Skellefteå kommunfullmäktige.

I en bok av Dietmar Linke 1994 pekades Radler för första gången ut som Stasiagent. Året därpå blev informationen känd på teologiska institutionen vid Lunds universitet. Aleksander Radler var då tjänstledig från sin anställning på universitetet och sade upp sig när han konfronterades med uppgifterna. Men informationen om hans förflutna som Stasispion stannade kvar hos teologerna i Lund. Radler drog obehindrat vidare till kyrkoherdetjänsten i Burträsk i Luleå stift, en tjänst som han haft i 17 år. Inte heller Säpo valde att höra av sig till Luleå stift, skriver Jacob Zetterman i tidningen Dagen.

Efterträdd som kyrkoherde av sin fru

I oktober 2011 avslöjar Västerbottens-Kuriren att “IM Thomas” är en kyrkoherde i Luleå stift. Domkapitlet inleder en utredning, men den läggs ned. Våren 2012 kunde rekonstruktion av sönderrivet material i Stasiarkivet i Frankfurt/Oder utöka informationen om “IM Thomas” väsentligt. Tyska experter ansåg att det inte rådde någon tvekan om att “IM Thomas” var identisk med Aleksander Radler.

Radler nekade i det längsta till anklagelserna. Sommaren 2012 var bevisningen så tung att han tvingades erkänna. Först då avsade han sig sitt prästämbete. Han har spionerat på Svenska kyrkan för Stasis räkning ända sedan han kom till Sverige 1968 och fram till Berlinmurens fall 1989. Han bor kvar i Burträsk. Tillförordnad kyrkoherde där, i väntan på en församlingssammanslagning, är – Aleksander Radlers fru, Bettina Radler. En praktisk lösning – paret kan därmed bo kvar i kyrkoherdebostaden.

Prästvigdes av DDR-biskopen Lars Carlzon

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Ärkebiskopens obesvarade frågor”

Hvis man kunne gøre indtryk på Allerslev, Uffe Ellemann-Jensen, Anders Gadegaard, Ingolf Gabold, Herbert Pundik, Benny Andersen, Bent Melchior, Eva Smith og Gitte Seeberg, m.fl, ville dette jo lige være en historie for dem. Jeg har dog ingen ambitioner i den retning.

Tidligere på året afholdt Islam Net i Norge en større arrangement under overskriften ‘Peace Conference Scandinavia 2013′, og i Dagbladet er der for tiden hård debat mellem en talsmand for venstreradikale Antirasistisk Senter og Fahad Qureshi, leder af Islam Net. Arrangementet og debatten udstiller problemets kerne, at det medierne omtaler som islamisme eller ekstrem Islam, reelt er mainstream sunni-Islam. Norsk islamist afviser ekstremisme-etikette foran 1500 tilhørere: “Vi er alle bare vanlige sunnimuslimer”

Canadian muslim on how the world is being conquered for islam

Jamal A. Badawi is an Egyptian born Muslim Canadian former professor in the Sobey School of Business, Saint Mary’s University in Halifax, Nova Scotia. He is an author, preacher and speaker on Islam. He completed his undergraduate studies at Ain Shams University in Cairo, Egypt. He left for the U.S. in the 1960s and completed his Masters and doctorate, both in the department of Business Administration, at Indiana University in Bloomington, Indiana. He has been serving as a volunteer imam of the local Muslim community in the Halifax Regional Municipality since 1970. He cites Hassan al-Banna and Muslim Brotherhood as his source for inspiration. Jamal Badawi

Vlad Tepes: Canada-based muslim strategist on how the world is being conquered for islam

Berlingske Tidendes forside idag. Det lover jo ikke godt for blodblandingen og den mangfoldige genpulje. Jeg ved ikke, hvad der går af nydelighedsavisen, men jeg hører i dag at socialdemokraten Anne Knudsen ikke længere er chefredaktør. Den almindelige danskers vurdering af ægteskaber med muslimer, må være mere erfaringsbaseret end induceret af journalister. Jeg ville selv fraråde mit afkom i maleriske vendinger, jeg har set for mange komme til skade og endda miste livet, men jeg er ikke så hyklerisk og forvirret i hovedet, at jeg samtidigt stemmer på partier, der er ansvarlige for en multikultur, der ikke havde nogen demokratisk basis. De er ude af betragtning i al fremtid. Nu glæder jeg mig til den dag, hvor disse respektable mennesker opdager, at et kryds på stemmesedlen eksisterer for at kunne flyttes og fyre hidtil foretrukne politikere. De bekymrer sig om deres børn, men ikke om deres land. Det er åbenbart på for højt et abstraktionsniveau. Finske nyheder på svensk har gengivet undersøgelsen, svensk MSM naturligvis ikke.

Halvdelen af ikke-muslimske danskere er imod, at deres børn stifter familie med muslimer, viser en undersøgelse. De frygter især, at døtrene bliver undertrykt og børnebørnene omskåret, vurderer ekspert. Danskere er dog generelt imod svigerbørn, der har en anden baggrund end deres egen, lyder forklaringen. Forestil dig, at din søn eller datter kommer hjem og introducerer dig for sin kæreste, og at denne kæreste bekender sig til islam. Hvad vil du mene om det? Og hvad vil du mene, hvis de to valgte at få børn sammen? Helt ærligt?

Selv om man betragter sig selv som en tolerant person, der måske endda hylder multikulturalisme og diversitet, er der tilsyneladende klare grænser for, hvor tæt integrationen må komme på ens eget liv – grænsen lader til at gå ved familien. I hvert fald viser en TNS Gallup-undersøgelse, at hele 49 procent vil være imod, at deres børn stifter familie med en partner, der bekender sig til islam. Kun otte procent ville være »positive« eller »meget positive« over for dette. Nej tak til muslimske sviger- og børnebørn, Många danskar ställer sig negativa till tanken på muslimer som svärsöner eller barnbarn.

Man skulle have været diplomat

Dan Turell skrev engang Jeg skulle have været taxachauffør. Jeg gav ham engang på Andy’s Bar nøglerne til min taxi udenfor, men dels var han for fuld og dels tvivler jeg på, han havde kørekort. Jeg burde have været diplomat, hvis jeg kunne udtrykke mig lidt mere diplomatisk, og hvis jeg som Talleyrand kunne opfatte sproget som midlet til at skjule mine tanker. Kvinderne er smukke, pengene er rigelige og man har ikke noget rigtigt at foretage sig. Den ideelle leddiggang, bistandsklienter på business-class.

En Østeuropæisk ambassade, som jeg ikke skal specificere nærmere, havde inviteret mig på Københavns Rådhus til KUKS INTERNATIONAL GALA FESTIVAL OF NATIONAL FARE. At æde og drikke sig gennem 31 nationale køkkener, kræver sin mand, men jeg har altid været meget multikuturel hvad angår mad og kvinder. Jeg satte mig ned og nød mest de russiske med pirogger og 6 cl vodka, og så nød jeg de russiske piger, der sang og dansede, skotske sækkepiber og balinesiske dansere. Det er noget andet end at komme på Rådhuset for at sætte sit kryds. Man møder også folk, man ikke skal skrive om og hvis fotos bliver i arkivet. (klik fotos for helskærm.)

Richard Jomshof og Kent Ekeroth i Riksdagsdebat i går. Ekeroth er i modsætning til Jomshof en aggressiv hardhitter med et stænk af fanatisme, der ikke lige er min kop the, men opgøret med svensk multikultur bliver ikke nogens kop the, og det er ikke Ekeroths skyld. Alene at høre denne debat i Riksdagen, er en demokratisk revolution.

Et pseudodemokrati tåler ikke sandhed

Mikael Jalving interviewer Vavra Suk fra avisen Nye Tider, der netop har fået statsstøtte. Suk er nationaldemokrat, et lille udbryderparti fra Sverigedemokraterne. Det er dem Jalving ikke må tale med for den svenske publicistklub. Det har vakt opstandelse i MSM, at deres avis får pressestøtte. Om Vavra Suk har ‘sandheden’, ved jeg ikke. Lyt til dem der søger den, frygt dem der har fundet den. To korte klip:

»Mediernes reaktioner er overdrevne. De forsøger at få det til at se ud som om, at “mange” protesterer over os, men det er blot en lille klike i medieeliten, som er skræmte. Skræmte med god grund. De har løjet for befolkningen i årevis, og nu er der pludselig nogen, som fortæller sandheden. Hvordan skal de gamle medier dog klare sig i den konkurrence? Folk i almindelighed har allerede opdaget, at noget er helt galt i svensk presse.

Sammenlignet med journalister i andre europæiske lande nyder svenske journalister den laveste tillid og troværdighed.« »Læser man den europæiske dagspresse som f. eks. Le Monde og Die Welt, finder man mange kritiske artikler om Sveriges mislykkede integration, om den etniske baggrund for optøjerne i Husby uden for Stockholm forrige år osv. Jyllands Posten, ikke online

The Norwegian Connection

Hassan Abdi Dhuhulowkan ikke navngives i Norge, men det kan han udenfor. Han står til en bekymringssamtale, hvis han kommer ‘hjem’.

The man being investigated by Norwegian police over the attack on Kenya’s Westgate shopping centre is Hassan Abdi Dhuhulow, BBC Newsnight has learned.The 23-year-old Norwegian citizen of Somali origin is suspected of helping to plan and carry out the attack.BBC Newsnight has spoken to a relative of his in Norway who said he left the town of Larvik for Somalia in 2009. GOV, Norwegian suspected of being Kenya mall attacker named

Det er måske at fejre en Machtergreifung i Sverige et par årtier for tidligt. Flaget er også wahabisternes og altså også Al- Qaedas. Imamen spiser intervieweren af med en sludder for en sladder. Ikke alle, der bruger det er terrorister, men alle muslimske terrorister gør. Det er nok med én googling for at se, hvad man skal forbinde med det flag, som er ganske umisforståeligt. Ville Expressen tage det så roligt hvis det var Swastika, moskéen flagede med? En misforståelse, et fint gammelt indisk symbol?

Selv islamisk trossamfund i Danmark, der ikke er kendt for at være retorisk blødsødne, måtte hviske det til journalisten Mohamed Sifaoui, som de troede varen medsammensvoren, i hans dokumentar Caricatures : les dessous de la colère på France 2 i 2006: “Vi er salafister, tys, tys, nudge, nudge.” Expressen går hjem og lader sig nøje – det er bare Eid, hvorfor spille journalist, når man ikke er det?

De blinde – journalisterne – leder de døve – svenskerne. Samme dag debatterede søvngængerne i Riksdagen blandt andet asylpolitik og Lampedusa. “Sverige går blidt ind i den gode nat” på et tidspunkt, hvor resten af Europa begynder at nægte at dø sovende.

Här hänger den flagga al-Qaida använder utanför en föreningslokal mitt i Göteborg. Sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 har terrornätverket haft den svarta flaggan som en av sina symboler.I stora delar av Mellanöstern är den en symbol för jihad-krigare och väcker avsky hos många offer till terrordåd. – “Det är färgen, den svarta, som är det viktiga här. Den symboliserar slag, strid, det är profeten Muhammeds stridsflagga,” säger terrorexperten Magnus Ranstorp. Här hänger flaggan al-Qaida använder

Paralleljustits i Tyskland – magtesløst Politi

Tidsskriftet PI refererer til en artikel i det tyske politiforbunds tidsskrift ‘Tysk Politi’ nummer 10/2013. Den fuldstændige artikel (på tysk) kan læses her: Paralleljustiz in Deutschland –Machtlose Polizei? PDF. side 6. Nedenstående er en del kommentarer samt citater fra artiklen. Snaphanens oversættelse.

‘Rapporter om muslimsk paralleljustits er sprængfarligt stof i Tyskland og rokker ved retsstaten. Så snart denne tvivl bliver højlydt, rammer den direkte politiet.’

Politiet stilles overfor krav om hårdere indgreb og for at gennemdrive statens love. I mange tilfælde oplever politifolk dog parallel retsforståelse, som de står hjælpeløse over for. Politifolkene har svært ved at tackle det. Det er forhold som behandles udenfor det tyske retssystem af såkaldte ‘fredsdommere’ og med betaling af bod fra gerningsmand til den forurettede. Dette system findes i alle patriarkalske samfundsstrukturer, for det meste, men ikke kun i muslimske. I problemområder (ghettoer) udvikler sig hjemmelavede regler som kortslutter retsstaten og dermed dens representanter.

Jeg har fornemmelsen at klokken er fem minutter i tolv når et sådant problem bliver så synligt, at det beskrives her i politiets fagstidsskrift. Naturligvis er det politisk sprængfarligt, at tage dette problem op af den enkle grund at det viser at visse folkegrupper hverken nu eller i fremtiden vil anerkende vort retssystem. Dette parallel justitssystem findes KUN i patriarkalske muslimske strukturer. Selvom man prøver at relativisere og glatte ud, så er det et faktum at Sharia breder sig stadigt mere, og at vort samfund står magtesløs overfor denne udfordring.

Fortsæt med at læse “Salafisternes kampflag i Gøteborg”

Lampedusa-Flüchtlinge: Ausschreitungen bei Protesten in Hamburg, Zehn verletzte Polizisten bei Protest gegen Flüchtlingspolitik. – Det er halsløs gerning at skære i en tekst af filosoffen Kai Sørlander, der netop handler om Lampedusa og EU’s reaktion på drukneulykkerne. Den er systematisk opbygget uden overflødige ord og med sten på sten logisk argumentation – men jeg skal. Fra Kronik: Moral og asylpolitik, Jyllands Posten 16.10

Flygtningetragedien ved Lampedusa må ikke kun tilskrives den trøstesløse situation i de lande, som folk flygter fra. Den må også tilskrives en uansvarlig europæisk elite, som har ført politik ud fra en illusion om, at de europæiske lande kan og skal bære konsekvenserne af sociale sammenbrud i andre dele af verden. Hvis ikke eliten kommer ud af den illusion og begynder at føre en politik, som har et realistisk syn på, hvad de europæiske lande har ansvar for, og hvad de kan bære, så bliver tragedien ved Lampedusa blot en forsmag på Europas tragedie.

Problemet er, at de herskende menneskerettigheds-og flygtningekonventioner gør asylmodtagelse til et rent juridisk spørgsmål, som alene tager hensyn til asylsøgernes situation, og fuldstændigt ignorerer det politisk afgørende spørgsmål om, hvorvidt modtagerlandene evner at indoptage de tilkomne flygtninge. Men det er en selvpålagt blindhed over for virkeligheden. Tager man hensyn til, at der er en social grænse for, hvor mange flygtninge et demokratisk land kan modtage uden at falde fra hinanden, så er det ikke givet, at det i den nuværende situation er rigtigt at lette adgangen for flygtninge til Europa.Det afhænger af, om man er ved at nå grænsen for, hvor mange flygtninge de europæiske lande har social kapacitet til at modtage.

.Det er altså denne [økonomisk svage] befolkningsdel, som kommer til at bære den tungeste del af byrden ved den fælles asylpolitik. Det bliver dem, som først oplever, at deres boligområder bliver mere fremmedartede og mindre hjemlige – og derfor også mindre trygge – på grund af de fremmede, som taler andre sprog, og som har andre skikke.

Fortsæt med at læse “Lampedusa i Hamborg”