Successes and failures of post-war immigration (Atlantic Books, april 2013)
Av Thmas Nydahl
Han grundade tidskriften Prospect 1995, han är direktör vid tankesmedjan Demos och en aktad vänsterdebattör i Storbritannien. Han har gjort många radioprogram för BBC och publicerat sig i de stora brittiska tidningarna, som Guardian och The Times. Hans namn är David Goodhart och har just publicerat en bok som skakat om den brittiska offentligheten. Om Goodhart tidigare var känd som en klassisk vänsterliberal i synen på invandringen och multikulturen – det vill säga i huvudsak positiv och tillhörande det sociala segment som blundat för alla problem – kommer han nu snarare att bli känd för en helt annan och mer realistisk bild. Hans bok heter The British Dream och handlar om det som underrubriken sammanfattar i orden ”Successes and failures of post-war immigration”. En islamkritisk debattör som Paul Weston har skällt ut Goodhart för hans ställningstaganden och frågat sig varför det tagit honom så lång tid att erkänna multikulturens problem, med orden:
”The mental resemblance of modern day left liberals with foolish children is routinely observed on a daily basis, and quite magnificently so in the instance of one David Goodhart, a left liberal who has only recently become aware that flooding Britain with inassimilable Third Worlders might turn out to be just as dangerous for an entire country as an unguarded electric socket is to a child.”
Läser man boken kommer man snart till slutsatsen att Westons hårda angrepp ter sig orättvist. Varje människa som närmar sig en problematik och sedan omvärderar sin egen syn är värd att tas på största allvar. Varje samhällsförändring kommer sig av frispråkighet i debatter. Goodhart tillhör en brittisk krets som i allt högre grad talar klarspråk.
The British Dream är en bok som förtjänar många läsare, inte minst därför att den är så omfattande både tidsmässigt och ämnesmässigt. Goodhart börjar sin historik med de första stora invandrarvågorna från 1948 och fram till 1992. Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar han utifrån konflikterna och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt in den brittiska utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och invandringens ekonomi. Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag. Övergripande finns den nationella frågan – identitet, social samhörighet, språk, kultur – i relation till multikulturens förväntade parallellsamhällen.
Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressive formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna.
Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser ut. I politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper, lovprisat dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst och skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för deras bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med engelsmännen själva.
Vad är då grundproblemet med massinvandringen. Goodhart svarar klart och tydligt:
”Storbritannien har haft för mycket av den, för snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.”
Invandringen är alltså inte ens ett nollsummespel, utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den.
Med introducerandet av multikulturen har England sedan 1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt svårare för vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och dela erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig. Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och svenskar varit tabubelagt:
Fortsæt med at læse “David Goodhart: The British Dream”