Skinnet bedrager. Thilo Sarrazin hviler ganske vist enestående i sig selv og har den selvsikkerhed der kommer af at være højt kvalificeret,spænglærd og ikke nogen årsunge, men arrogant er han ikke. Jeg kendte ham fra mange tyske TV programmer, men efter at at have tilbragt det meste af en dag og aften omkring ham, fik jeg bekræftet at han er venligheden selv og hele tiden med en tør, underdrejet humor, der pibler for at få plads.

“De fleste, som ikke kan lide mig, har ikke læst mine bøger,” og det problem har han tilfælles med Lars Hedegaard og mange andre. En journalist fra TV 2, der deltog i pressekonferencen, syntes ikke at vide andet end hvad der står i den forkortede Wikipedia om ham – på dansk, altså. Har Modkraft mon, som skrev Ytringsfrihedpris til Islamhader i dag? Det meste af pressen nøjedes med “kontroversiel”, vor universelle tidshelgardering – også for uvidenhed. Vi lever i en ren orkan af opinion, efter nettet mere end nogensinde før. Heldigvis er det meste halv- eller uinformeret, ellers var man jo nødt til at læse det.

Lone Nørgaard der holdt prisoverrækkelsestalen, ved altid og i enestående grad hvad hun taler om: Sarrazins great personal courage. Hun udtaler sig ikke om en bog, før hun har læst den. Sarrazins egen tale – Thilo Sarrazin: What I learned – kan også læses på nettet på engelsk. Gå ikke glip af afsnittet “A list of political correctness in Germany.”

Den første otte linjers Ritzau notits om Sarrazin stod i Information den 2.10.2009. Den 6.10.2009 skrev jeg »Dr. Sarrazins skarpe tunge«, og jeg har fulgt ham lige siden. Det er to år siden, jeg opfordrede TFS til at invitere ham til Danmark, så i lørdags var på alle måder en stor dag, også for en lille blog. Sarrazin og hans kone så også ud til at ville fortsætte den til ud på de små timer. – Et lille fotoessay.(billederne kan igen klikkes op i helskærm) :

Fortsæt med at læse “Thilo Sarrazin taler i Trykkefrihedsselskabet 2013”

Med udgangpunkt i den elitetrænede, svært bevæbnede jihadist Hakim Benladghem, der blev skudt i Belgien den 26 marts, vurderer Stratfor terrorrisikoen i Europa. Som man kan se, er der er kraftig øgning i større terrorplaner gennem de sidste tre år. Mig bekendt har Benladghem ikke været nævnt i én nordisk avis, ret mig hvis jeg tager fejl. Nå, det var påske. En klog politiker forbereder sig på, hvordan han vil forsøge at styre situationen, når et angreb en dag lykkes.

The Outlook for Europe: A timeline of attacks and thwarted plots in Europe shows that the pace of jihadist activity on the Continent is increasing. As was the case in the United States, major attacks like the March 2004 Madrid train bombings and the July 2005 London subway bombings have caused European authorities to become far more focused on this threat, and consequently they have become more proactive in their approach to combating it. Stratfor

Two Terrorists and a Double Standard

Fjordman’s latest essay concerns the contrast between media coverage of the massacre in Norway by Anders Behring Breivik, and the kid-glove treatment granted the Toulouse murderer Mohammed Merah. This text will form a part of Fjordman’s upcoming book about the Breivik case, “Witness to Madness”, which should be in circulation in the second half of 2013. GoV

Det arabiske herrefolks racisme

A recent Human Rights Watch report in 2010, Kuwait: For Abused Domestic Workers, Nowhere to Turn noted “ the lack of protection for foreign migrant domestic workers who have minimal protection against employers who withhold salaries, force employees to work long hours with no days off, deprive them of adequate food, or abuse them physically or sexually.”

Read between the lines of email from an American security contractor in Kuwait:

The Arab world here is “lawless”. They can do whatever they want. Approximately every two weeks a Filipina maid “commits” suicide by jumping to her death from a high rise apartment. What that translates to is she refused to have sex with her “master” or his sons. Kuwait is leading country in the world for human trafficking (slaves). Every time a woman, alone, gets into a cab here she is in danger of being taken out to the desert raped and killed. .. It is common knowledge that the police here are the BAD GUYS. I have witnessed in broad daylight women being abducted by the police. They are notorious for taking the women to police stations and raping them. . . . When traveling here on the economy I am always conscious of watching my back. The Arab expression is ” man, woman, backside same “, that reflects their bi-sexual upbringing. Arab Barbarity in Kuwait (Fotoserie: Immigrant Maids Flee Lives of Abuse in Kuwait. Maids in the Middle East – Little better than slavery.)

Med uvenlig hilsen til Cecilia Malmström.

Hver tredje asylsøger er kriminel

Prøv at søg på “asylansøger” “voldtægt” og vær så god at skrive skaderne på politikernes regning. Så er det endda pebernødder sammnenlignet med Oslo og Stockholm. Der var engang, de elskede klichéen “ansvarlige politikere”, men det bruges næsten ikke mere, måske fordi de har foræret over halvdelen til Bryssel, måske fordi man i politik anser sig for ansvarsfri for ting, der ville få en smidt ud af en virksomhedsledelse per omgående. Drag dem personligt til ansvar alligevel. Der er ikke nogen konvention, der er vigtigere end danske statsborgeres liv, sikkerhed og helbred:

Rigspolitiets nye tal drejer sig om sigtelser. Hvor mange sigtelser er der rejst mod asylansøgere, og hvor mange personer er blevet sigtet? Nogle asylansøgere har begået flere lovovertrædelser.

I 2007 blev 874 asylansøgere sigtet for overtrædelser af straffeloven, lov om euforiserende stoffer eller våbenloven. I langt de fleste tilfælde var det straffeloven. I 2009 blev 1.184 asylansøgere sigtet for overtrædelse af disse love, stadig med straffeloven som den centrale. I 2011 blev 1.533 sigtet for sådan kriminalitet. Og stigningen fortsatte i 2012. Selv om december endnu ikke er kommet med, ligger det samlede antal sigtelser på 1.835. Altså mere end dobbelt så mange som i 2007. Disse tal er ensbetydende med, at omkring hver tredje asylansøger er blevet sigtet for den nævnte kriminalitet. Hver tredje!

I det seneste registrerede år, 2011, er det endda blevet endnu værre. Her udgjorde antallet af sigtede asylansøgere mellem hver anden og hver tredje af de mennesker, der søgte asyl! I 2011 søgte 3.800 personer asyl. Samme år blev der rejst sigtelse mod 1.533 asylansøgere. Mange sigtede asylansøgere fortsætter deres kriminelle aktivitet, mens deres asylsag er under behandling, og inden de kommer til en retssag. Men så fordufter de ud af landet, inden sagen kan komme til doms. Nye choktal for kriminelle asylansøgere

Daily Caller, 04/07/2013

Margaret Thatcher är död

Av Thomas Nydahl

En passage i Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultans bok A God Who Hates är särskilt minnesvärd. Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor.

Idag dog Thatcher och världens alla professorer, politiker och journalister gör försök att sammanfatta hennes livsgärning. Man kan dessutom konstatera att det var Labour som drev på den katastrofala multikulti-religionen, ur vilken Storbritannien knappast kommer att återhämta sig, därför att den sittande regeringen – trots vackra ord om motsatsen – bestämt sig för att fortsätta i Blairs fotspår.

Vad jag själv tycker är förvisso ointressant, men jag kan säga att jag varken ansluter mig till den New Labour -”vänster” som ägnat så mycket kraft i så många år åt att demonisera henne (eftersom Tony Blairs regeringstid i själva verket tog britterna ännu ett steg längre ner mot helvetet) eller de anhängare som gör henne till en Gudinna. Istället kan man väl ställa ett antal frågor om den europeiska utvecklingen, t.ex. huruvida gruvnäringen skulle ha överlevt utan Thatcher eller om andra europeiska länders industriella avveckling skett alldeles oavsett vilket politiskt parti eller vilka koalitioner som än styrt. Det som kallas “Marknaden” (med stort M) är den verkliga kraften i utvecklingen och den sopar bort både människor och livsstilar utan minsta hänsyn till vem som sitter i parlament eller kommunala församlingar. Det som beslutas i bankstyrelsernas slutna rum eller i andra mäktiga organ har idag förstås en avgjort mycket större betydelse än det som vi tror oss främja i fria val.

I Standpoint Magazine skriver idag Nigel Lawson en längre text, som jag här bara saxar några meningar ur.

“An unholy mixture of trade union power (beer and sandwiches in Downing Street) and trade union anarchy (the winter of discontent of 1978-79, with bodies unburied, rubbish on the streets and hospitals in chaos) had once again raised the question, first asked during the 1974 miners’ strike, of whether a chronically strike-prone Britain had become ungovernable. The country was viewed with pity abroad and mired in an all-pervasive defeatism at home. It was a dismal and daunting time. This was the national crisis from which sprang, in the words of Andrew Marr (no closet Tory), in his History of Modern Britain, “the most extraordinary and nation-changing premiership of modern British history”. What was the nature of that premiership? What were its achievements? And has the world changed so much over the past 30 years that its values and its analysis are no longer relevant?”

I Guardian skriver Michael White:

“Though she lacked the great queen’s personal popularity and defter political skills, Thatcher’s sheer willpower and courage sustained her ascendancy over male rivals for a turbulent 11 and a half years. It was the longest premiership since 1812-27 and the most formidable since Churchill in his wartime prime. More than the exercise of political power at a time when Britain’s fortunes had reached a postwar low in the winter of industrial discontent of 1978-79, “Thatcherism” changed the way Britons viewed politics and economics, as well as the way the country was regarded around the world. As a result, the “Iron Lady” was more admired abroad than at home, where even many of those who voted Conservative recoiled from her apparent lack of compassion for those whose lives and careers were disrupted by her policies. Her frequent assertion that “there is no alternative” to the economic medicine she administered to a reluctant country is disputed to this day.”

Brittisk press över hela det politiska fältet är mycket läsvärd med anledning av hennes död, därför att den också visar hur famlandet, i brist på en strategi för framtiden präglar tillbakablickarna, utan att kanske dra några väsentliga lärdomar av det man ser. Backspegeln är nödvändig men den kan aldrig ersätta framrutan på ett fordon som man tänker köra framåt.

Svensk samfundsdebat er på områder af betydning et gated community. Vogterne ved porten lukker ikke hvem som helst ind, men hvis noget ‘kontroversielt’ foregår uden for Sverige, – helst i Indien – er det straks lidt lettere at gå til. Samtidigt med at Mikael Jalving i går kunne skrive i “SØNDAGSSKOLEN: Sharia light – på svensk” (log in) at:

“Da etnologen Karl-Olov Arnstberg og journalisten Gunnar Sandelin udgav deres skelsættende bog “Indvandring og mørklægning, En saglig historie om en forrykt tid” på eget forlag for en måned siden, nærede de muligvis et spinkelt håb om, at bogen ville blive omtalt eller anmeldt i de store svenske medier. De tog fejl. Ikke et ord, ikke en sætning, ikke en eneste murren i geledderne, men tavshed raden rundt,”

anmelder Svenska Dagbladets Merete Mazzarella i dag fyldigt og anerkendende Rødt, hvitt & blåt af den norske samfundsforsker Asle Toje, der var i København i weekenden (th. på foto af Sarrazin og Rustad):

I en ny essä finner den norske statsvetaren Asle Toje ett återkommande mönster: de politiska och ekonomiska eliterna har förlorat kontakten med folket, och deras avfärdande av populismen liknar ibland klassförakt.[..]

Rent konkret färdas han vitt och brett, lika ivrig som en pojkbokshjälte rör han sig till synes oförskräckt också i kvarter som polisen helst undviker, som Glasgows slum – där det inte går att köpa en brödkniv eftersom det från butikens synpunkt skulle vara en inbjudan till rån – eller de förstäder till Paris där de stora bilbränderna för några år sedan tog sin början och som kallas laglöst område. Han är lika nyfiken på den tjeckiska porrindustrin eller Hells Angels som på ungdomsarbetslösheten i Spanien eller en Vatikan-prästs utläggningar om den katolska kyrkans kris, han iakttar, han intervjuar, han slår sig i slang med mannen – eller kvinnan – på gatan. Samtidigt är han hela tiden den påläste samhällsvetaren som förmår dela med sig av sin beläsenhet medan han tolkar, söker efter mönster eller – som det emellanåt snarare verkar – efter att få sina teser bekräftade.

Teser har han nämligen gott om. En är att integrationen av invandrare har misslyckats i stort sett överallt och att det är mångkulturalismens fel. I Köpenhamn talar han med en invandrarkonsulent, Mohammad Rafiq, som säger: ”Utifrån läran om mångkulturalism har vi uppmuntrat olika kulturer att leva sitt eget liv, avskurna från mainstream. Vi har också funnit oss i parallellsamhällen som uppför sig på sätt som strider mot våra värderingar. Politikerna gjorde invandrarna biståndsberoende – de insåg inte att ekonomisk utjämning är meningslös utan social integration.”

Fortsæt med at læse “»Eliterne hensætter deres folk i undtagelsestilstand«”

Den privata säkerhetsbranschen, till exempel, har under decennier varit en av Sveriges snabbast växande industrier. 1974 uppskattades antalet väktare i Sverige till 6900, idag är de 20000. Det är fler än antalet poliser. Sett per antal invånare har vi betydligt mer uniformerad säkerhetspersonal omkring oss i dag än för fyra decennier sedan.

Enligt en studie från Stockholms universitet fick 94 procent av lågstadiebarnen gå ensamma till skolan i början av 1980-talet, jämfört med 47 procent i dag. Andelen barn som får föräldrars tillåtelse att gå till affären utan vuxen har sjunkit från 82 till 24 procent.

En fjärdedel av unga kvinnor anger att de låtit bli att gå ut på kvällen av rädsla för våld. Det är en fördubbling jämfört med 1980, enligt SCB. Andelen villor med inbrottslarm har också fördubblats sedan SCB började med sina mätningar i början av 1990-talet. Antalet övervakningskameror i storstäderna har tredubblats bara de senaste tio åren. Alla dessa säkerhetsåtgärder borde, allt annat lika, få brottsligheten att sjunka. Det har den inte gjort. Andelen svenskar som anger att de har utsatts för våld ärenligt SCB påtagligt högre i dag än den var år 1980. Oron för brott är inte ogrundad

Paulina Neuding spørger sig, hvor lodrette kriminalitetskurverne ville være, hvis svenskerne ikke var blevet så forsigtige. Hvis mange kvinder ikke holdt sig indendørs om aftenerne, hvis svenskerne ikke fraflyttede områder, deres regeringer har ladet kolonisere udefra. Katastrofen har noget med EU og Schengen, og alt med multikulturen at gøre. Århundreders opbygget tillid siver ud af Sverige som fra undervognen af en rusten Volvo.

Der er mange, der ikke begriber, hvordan ser ser ud inde i 90 procent af svenske politikeres hoveder. De er ikke nær så dumme, som de lyder, de ser hvad de har gjort ved landet og hvad de fortsætter med at gøre. Hvorfor skifter de ikke spor, men tværtimod accelererer, er de vanvittige? Jeg har en delforklaring.

Jeg så en lang dokumentar om første verdenskrig for nylig. Allerede i 1916 ved Slaget ved Somme og Verdun senere samme år, var så mange millioner døde til ingen verdens nytte, at det blev politisk og psykologisk umuligt at sige: “Så stopper vi slagteriet her.” Alt for meget var investeret, alt for mange var døde, krigen, kødhakkeren var blevet selvkørende af prestigegrunde. I 1917 og 1918 fortsætter de myrderierne ufortrødent ved Ypres, Passchendaele, Cambrai, Aisne og Marne. (foto: Voie sacrée (fra Bar-le-Duc til Verdun, kilometersten.)

I 1975 under regeringen Palme vedtog en enig Riksdag – uden folkelig debat, naturligvis – Regeringens proposition 1975:26 – heri lovfæstes multikulturen. I 1996 satte regeringen Persson trumf på med Regeringens proposition, 1997/98:16, Sverige, framtiden och mångfalden, igen uden at konsultere befolkningen.

Fortsæt med at læse “Den hellige vej: Landet uden ledelse”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

I civiliserade länder finns det gränser för vad man kan och bör säga och göra i det offentliga rummet. Man bör till exempel inte hota eller önska livet ur andra människor. Gränserna är viktiga. De bidrar till att skapa ett samhällsklimat där vi vet vad som gäller och kan känna oss någotsånär trygga. I alla länder föds invånarna in i och internaliserar under uppväxten gradvis en kultur med givna normer för vad man bör och inte bör säga och göra. Gemensamheten i kultur och värderingar är det kitt som håller samman en nation. Välfärdsländerna i Väst har byggts utifrån en homogenitet i normer, värderingar och moral och skapat ett slags moraliskt kontrakt som flertalet invånare kan känna sig lojala med.

När ett land splittras genom en extrem och omdömeslös invandringspolitik spricker också det moraliska kontraktet. Normer och värderingar krackelerar, gränserna för vad man får göra förskjuts och tidigare tabun raseras. Tydligast ser vi det i att brottsligheten ökar i takt med invandringen från länder med helt andra normer för våld och kriminalitet än de nordiska länderna. Men i förljugenhetens och moralpanikens Sverige pågår också en kraftig förflyttning av gränserna för vad som kan sägas offentligt. Det paradoxala inträffar att samtidigt som yttrandefriheten begränsas för den stora folkmajoriteten ökar den för den politiskt korrekta samhällselit som dikterar tonen.

“Det finns en slags “konsensuselit” som skrämmer dem som vill yttra sig. Problemet med debattklimatet handlar bland annat om att det finns en del personer som anser sig ha tolkningsföreträde, som menar sig veta vad som är rätt. Ofta är det just de som utger sig för att vara generösa och toleranta när det gäller “de svaga” i samhället. Men andras åsikter ska inte tolereras” skriver Publicistklubbens ordförande Stina Lundberg Dabrowski i Expressen.

“Allting blir bättre när de gamla dör ut”

Som i alla djupgående samhällsprocesser sker gränsförskjutningen glidande, dold under ytan och omärklig för de flesta. Ända tills någon plötsligt står på andra sidan gränsen och säger saker som man inte trodde var möjliga. Saker som inte har varit möjliga, förrän nu.

Mikael Hjerm, 43-årig professor i sociologi vid det illröda universitetet i det lika illröda Umeå, är en av de nya gränsöverskridarna. Han är “expert på mångkultur”. I sin forskning inriktar han sig på att bekämpa nationalism, konservatism och invandringskritiska attityder. En verkligt sanningssökande och objektiv forskare med andra ord, av den sort som professor Karl-Olov Arnstberg och journalisten och socionomen Gunnar Sandelin skriver om i kapitlet “Forskarnas svek” i sin nya bok “Invandring och mörkläggning”. Mikael Hjerm har uttalat sig om svenska folkets rasism i den engelskspråkiga nättidningen The Local.  I översättning sa han så här:

“Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, som växte upp i en annan tid. För att tala klarspråk: när de dör kommer saker att förändras till det bättre.”

(“The most prejudiced group is the elderly, who grew up in a different time. To put it very bluntly, when they die things get better.”)

 De som har fel åsikter ska dö

“Förändras till det bättre” innebär ur Mikael Hjerms perspektiv att det blir fritt fram för gränslös mångkultur. Det är hans dröm om det ultimata paradiset. De som hindrar förverkligandet är den förstockade äldre generationen med sina förutfattade meningar, formade i en tid då Sverige var ett etniskt homogent och välfungerande land. Sådana utpräglade bromsklossar borde ha vett att snarast lägga sig ner och dö. I Mikael Hjerms värld ska de som har fel åsikter dö. Det är de som hindrar utvecklingen mot ett paradisiskt Utopia.

Om vi ska hitta förebilder till att så ohöljt önska livet ur en stor grupp invånare (det finns drygt två miljoner pensionärer i Sverige) får vi söka oss en bit tillbaka i historien. Till en Pol Pot. En Mao Zedong. En Adolf Hitler eller Josef Stalin.

“When the jews die things get better”

Än finns faktiskt lite mandom, mod och morske män kvar i Sverige, så det tog hus i helvete när Mikael Hjerms dödsönskningar nådde allmänheten. Hans fatwa mot den äldre generationen utlöste 693 kommentarer på nätsajten Avpixlat. Signaturen “Det svenska psyket” skriver:

“To put it very bluntly, when the jews die things get better. Historien går igen. Dödens hantlangare vistas numera i finrummen. Samma iskalla byråkrater som på 30-talet, fast nu bara i finare skepnad.”

Påsken förstörd av högerextremister

Vad gör Mikael Hjerm sedan han önskat livet ur drygt två miljoner pensionärer och fått reaktioner på det? Precis som Katarina Mazetti springer han till den alltid lika tjänstvilliga Västerbottens-Kuriren och beklagar sig över att han har utsatts för “hat”. 

Professorn har fått påsken förstörd! Han har blivit hotad av högerextremister! Det kan bara vara högerextremister som tycker att gamla människor har rätt att leva. Den 2 april begagnar han sig ännu en gång av kompisarna på Västerbottens-Kuriren och gör en halv pudel:

“Jag ber tusen gånger om ursäkt om någon blivit sårad av mitt uttalande, jag vill inte någon något ont” säger han.

Men andemeningen har han inte ändrat.

“Det handlar om demografiförändringar. Folk är i regel ganska fasta i sina attityder, så sådana här förändringar tar lång tid. Det är med generationer som det förändras.”

För ändras ska det. Det har Mikael Hjerm bestämt.

Sju partier vill införa ett tredje kön – män som föder barn

Andas djupt, det ska bli värre. I normupplösningens Sverige vädrar gränsöverskridarna morgonluft. Samtliga sju gammelpartier i riksdagen vill gå lika långt eller längre än Mikael Hjerm för att ändra den svenska befolkningsstrukturen. En stor politisk majoritet har länge velat ta bort kravet på att den som vill byta kön måste sterilisera sig. De vill skapa ett tredje kön – män som föder barn. För svenska politiker är ingenting omöjligt, inte ens att ingripa i naturens grundförutsättningar.

De utrotningshotade kristdemokraterna har stretat emot i regeringen, men efter ”noggrann eftertanke och analys” av bland annat sina mikroskopiska möjligheter att klänga sig kvar vid makten efter nästa val ändrade sig kd:s partistyrelse i februari förra året. Än en gång vek socialminister Göran Hägglund (kd) gumminacken under den reinfeldtska allianspiskan. För vilken gång i ordningen? Hägglund omfamnar islam, han har gått med på enkönade äktenskap och religiös omskärelse av små pojkbebisar, han går med på vad som helst bara han får sitta kvar vid maktens köttgrytor. Den 14 mars lade han en proposition på riksdagens bord med innebörden att kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet är ”otidsenligt” och ska slopas i sommar.  Tidsenlighet är alltså att göra män till barnaföderskor.

“Orimlig tanke att ha blivit född av sin pappa”

Men Göran Hägglund har inte hela partiet med sig. I en motion som lämnades till riksdagen i veckan går riksdagsledamöterna Tuve Skånberg och Annelie Enochson emot lagförslaget från sin egen partiordförande.

”Den föreslagna lagförändringen får långtgående konsekvenser, av vilka den mest centrala är att Sverige därmed skulle införa möjligheten att skapa ett tredje kön, kallat ‘person’ i lagtexten – män som föder barn. Detta är ett mycket drastiskt steg som det saknas goda skäl att införa. Därtill finns det stora svagheter i lagens förarbete, och den aktuella propositionen borde därför inte ha lagts fram”, skriver de i motionen.

“Frågan om ett tredje kön är inte beredd, och måste belysas. Att ha blivit född av sin pappa är en orimlig tanke” säger Tuve Skånberg.

För första gången sedan 2006 går två enskilda riksdagsledamöter emot enigheten i den borgerliga alliansen. De blir själva gränsöverskridande genom att protestera mot vanvettig politisk hybris och sitt partis sanslösa gränsöverskridande av naturens lagar.

Invandrarprinsen i sitt livs offerroll

Att göra anspråk på förstaplatsen i moraliskt världsmästerskap förpliktar. Ingen aspekt får lämnas obevakad. Vem ska vi tycka synd om i dag? Vem ska just den här dagen få oss att vältra oss i skuldkänslornas oemotståndliga, masochistiska träsk? Gammelmedia presenterar dagliga störtfloder av snyftkandidater. Författaren Jonas Hassen Khemiri, 34, är inte ens invandrare. Han är född i Sverige av en svensk mor och tunisisk far. Ändå spränger han alla hittills kända gränser för offentligt självömkande när han gör anspråk på rollen som invandraroffer för svenskarnas fruktansvärda rasism.

Vi ska ha klart för oss att det är oerhört synd om Jonas Hassen Khemiri. Trots att han är en uppburen författare som kultureliten oavbrutet har gullat med sedan han nedkom med romanen “Ett öga rött” för tio år sedan,  och trots att han har klippkort till SVT:s prestigelitteraturprogram “Babel”  är hans liv i det rasistiska Sverige ett rent helvete. Med svarta lockar som alibi klagar invandrarprinsen bittert över hur kallt rasismen drar genom den hermelinpälskantade röda sammetsmantelns sömmar – men reflekterar inte för ett ögonblick över att det kanske är just de svarta lockarna och invandrarbakgrunden som har gjort honom till medias speciella darling. Ingen vill ju bli beskylld för diskriminering, särskilt inte den svenska kultureliten.

Jag är dödligt trött på hans martyruppsyn

Varje gång jag går in på Dagens Nyheters nätsajt ser jag Jonas Hassen Khemiris förorättade ansikte. Jag är dödligt trött på hans martyruppsyn med de surt ihopknipna läpparna, blicken med den självgoda offerglimten som tycker gränslöst synd om sig själv. Surbilden har suttit fastklistrad på DN:s nätsajt sedan den 13 mars när tidningen publicerade hans öppna brev till justitieminister Beatrice Ask (m) med ett erbjudande om att han och ministern  ska byta skinn med varandra.  Hassen Khemiri vantrivs nämligen i sitt eget skinn. Han likställer sin egen privilegierade tillvaro i den svenska kultureliten med livet för de utlänningar som uppehåller sig illegalt (= olagligt) i landet och oförskämt nog får sin identitet kontrollerad av polisen i enlighet med regeringens Revaprojekt.

“Alla svenskar är rasister” säger pappa

Eftersom svenskarna är så rasistiska blir Jonas Hassen Khemiris liv en Golgatavandring med ständiga kränkningar. Han är ett lysande exempel på den växande kränkthetssjukan, han placerar sig själv i ett mönster där antalet polisanmälda kränkningar beskriver en brant ökning sedan 1975.

Redan när han var liten lärde hans tunisiske far honom att alla svenskar är rasister:

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Gränsöverskridarna”

klik. f. helskærm
Fortsæt med at læse “Glyptoteket”

Hans Rustad og Asle Toje interviewer Sarrazin taler teleteknologi med sin I-Phone. Han sagde blandt meget andet: “70 procent af befolkningen støtter mig, 70 procent af medierne afskyr mig.” Posten opdateres (to be continued) – Fra Jyllands Postens interview i dag: På sporet af et lykkeligere Tyskland (log in.)

Thilo Sarrazin er måske den mest omstridte mand i Tyskland. Han har skrevet to bøger, der har delt landet. Den ene hævder, at nationen bliver stadig dummere på grund af en forfejlet indvandringspolitik. Den anden påstår, at Tyskland ikke har brug for euroen. Kritikere beskylder ham for at opfinde eller misbruge statistikker. Hvert af de to skrifter er solgt i omkring en million eksemplarer, så man kan roligt sige, at hans synspunkter, ud over modstanden, møder genklang. [..]

Fortsæt med at læse “Thilo Sarrrazin in Copenhagen, 2013”

Av Thomas Nydahl
Den brittiska skolans förfall är ett ofta återkommande tema i landets press. Jag tog själv upp det i min bok Black Country. Bland de mer skarpögda skildrarna av en förlorad generation finns förstås Theodore Dalrymple. Det som sker i skolan är förstås en spegel av det som socialt och kulturellt glider ner mot avgrunden. Idag snappar jag upp vad Paul Weston skriver (och går sedan in på den helt akuta situationen som den beskrivs i Birmingham Post):

“Imagine the scene. You are sitting on a bus with nineteen fellow adults at 4pm during school term time. Your journey is suddenly interrupted by the noisy arrival of nine teenage products of our utopian/ dystopian comprehensive schooling system. They shriek, they swear and they spit. They eat crisps and throw the empty packets to the floor, drink coke and allow the subsequently discarded cans to roll up and down the aisle and between your feet.

One of them, a fifteen-year-old called Wayne turns up his ghetto blaster as a girl, covered in cheap gold jewellery, her hair scraped back, decorative rings adorning various parts of her overweight, multi-pierced anatomy grinds herself into his lap, her lipsticked mouth a knowing grin, her mascarad eyes aflutter. She is fourteen years old. She knows all about sex: hetero, bi and gay varieties, she learned that at primary school. She goes by the name of Shazza and lost her virginity to Wayne’s brother Dwayne at the age of twelve.”

Det är utanför skolan som Weston möter dessa tonåringar. När de borde ha varit i skolan förstås. Min skildring av fenomenet finns här. I den texten skriver jag:

“När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

I en rapport i Birmingham Post den 5 april, från en lärarkonferens, skriver journalisten under rubriken “Klassrummet kan snabbt bli ett slagfält”:

“Birmingham teacher Maria Hesson spoke out against unruly behaviour as it was revealed one in seven teachers had been attacked by a pupil. Her warning came as she addressed thousands of teachers at the Birmingham-based NASUWT union’s annual conference in Bournemouth. The results of a survey released to coincide with the conference found more than one in five teachers had been threatened by their students – with one in seven suffering actual violence. About 12,000 teachers from across the UK responded to the questionnaire, which also found 85 per cent of teachers had been subjected to verbal abuse by a pupil in the past year. More than a third of those questioned said they had also experienced abuse from a parent or carer.”

Det är ett ansenligt antal lärare som både hotas och fysiskt misshandlas.

“Two years ago, it emerged that 150 pupils a day were being sent home for bad behaviour in West Midland schools. Government data revealed 578 children were expelled and more than 28,000 were suspended from the region’s classrooms during the 2009-10 school year. Reasons for exclusions included physical or verbal abuse towards teachers and fellow classmates, bullying and drink and drugs.”

När jag läser detta sista kan jag inte låta bli att tänka, att det är dessa barn och tonåringar man möter på engelska bussar – på skoltid. Sådana problem har vi väl inte i Sverige – eller?