Af HANS RUSTAD
Trykke­fri­heds­sel­ska­bets møde om “ytrings­fri­he­den efter atten­ta­tet mot Lars Hede­gaard” var en stor suk­sess, målt i opp­slut­ning og talene til de frem­møtte poli­ti­kere og sam­funns­de­bat­tan­ter. Men på spørs­må­let: Hva gjør man? var det bemer­kel­ses­ver­dig tynt. Kon­klu­sjo­nen ble der­for til­sva­rende para­dok­sal: sam­hold og rådvillhet.

For sann­he­ten er at det libe­rale seku­lære Dan­mark i lik­het med andre seku­lære libe­rale sam­funn ikke aner hvor­dan det skal hånd­tere at de har per­soner midt i blant seg som orga­ni­sert og indi­vi­du­elt ikke respek­te­rer, men tvert­imot vil ødelegge ytrings­fri­he­ten med vold.

Denne dia­men­trale kon­flikt har det libe­rale sam­funn i den grad vans­ke­lig for å ta inn over seg, at en bestemt gruppe venstre­li­be­rale, for nå å kalle dem det, i ste­det for å ta kon­flik­ten inn over seg, hel­ler pro­ji­se­rer den på men­nes­ker som nek­ter å abon­nere på dia­log med fri­he­tens fien­der. Disse venstre­li­be­rale mener pro­ble­met lig­ger hos kri­ti­kerne av islam og mus­li­mer. Det er deres feil at hånd­ter­bare kon­flik­ter blir dypt­gå­ende og ulø­se­lige. Disse libe­rale men­nes­kene nek­ter å se sin egen rolle i “the equa­tion” i lig­nin­gen, nem­lig at de ved å aner­kjenne kren­kelse og blas­femi har valgt parti mot demo­kra­tiet. Demo­kra­tiet kan ikke leve med at en befolk­nings­gruppe til­tar seg ret­ten til å defi­nere seg selv som kren­ket og med rett til å bruke vold og trus­ler for å stanse blasfemi.

For hvert angrep blir det tyde­li­gere hvem som bru­ker vold, og det blir vans­ke­li­gere å opp­rett­holde fore­stil­lin­gen om at det er folk som Geert Wil­ders og Lars Hede­gaard som dri­ver konflikten.

Der­for er de mest ultra­to­le­rante, poli­tisk kor­rekte multi­kul­tura­lis­ter ved å komme på defen­si­ven. De har ikke len­ger samme gusto, samme pågangs­mot og freidighet.

Det var merk­bart under pro­tes­tene mot fil­men Innocence of Mus­lims. Folk synes det var en vul­gær film, men de var like­vel kalde mot rop om kren­kelse og krav om sensur.

På samme måte synes mange nok at Lars Hede­gaard kan være “karsk”, slik han omtalte seg selv i kveld. Men når han blir truet på livet redu­se­res det til en uenig­het innen­for et til­latt spille­rom. “Alle” ser plut­se­lig hva og hvem som er fienden.

De som fort­set­ter med å kalle Hede­gaard for den far­lige, får det vanskeligere.

Det er der vi er lige nu.

Det er m.a.o tegn på opp­våk­ning. Men den kom­mer sent, og hvor­dan kan man for­hindre at det skjer nye angrep? og hvor­dan kan man gjen­erobre den mark man har tapt? For det var alle på møtet enig om – og her var alle par­tier representert, bortsett fra Enheds­lis­ten: at frykt og selv­sen­sur regje­rer i det offent­lige rom. Hvor­dan fjer­ner man den? Er en roll­back mulig?

Hva er mulig?

Man tyr til sank­sjo­ner. Ny leder av Dansk folke­parti, Kris­tian Thu­le­sen Dahl, nevnte utvis­ning av utlen­din­ger som begår for­bry­tel­ser, og utsatt stats­bor­ger­skap eller stats­bor­ger­skap på prøve i ti år.

Det er ikke noe galt med for­sla­gene. Men det at så beskjedne for­slag kom­mer 24 år etter Rush­die, og kun nev­nes for­søks­vis under et debatt­møte, sier noe om hvor bakpå man er. Hadde dette vært alvor­lig ment ville Folke­tin­get for lengst hatt slike for­slag på dagsorden.

Lam­melse

Fortsæt med at læse “Samhold og rådvillhet”

Fotos © Eyvind Dk, talen på svensk her. Indslag fra TV-Avisen, fra minut 10:12.

Først vil gerne takke alle dem, der er mødt op i dag – og ikke mindst de poli­ti­kere og menings­dan­nere, der har talt her til støtte for ret­ten til at ytre sig frit.

I er med til at holde lysene tændt i en i øvrigt mørk tid.

Da jeg fik at vide, at Trykke­fri­heds­sel­ska­bets besty­relse havde beslut­tet at afholde dette arran­ge­ment, var der et par fra samme besty­relse, der rådede mig til at vise mine bløde sider og mere men­nes­ke­lige følel­ser, som de åben­bart mener, at jeg er i besid­delse af.

Lad nu være med at være så hård, som du ple­jer, sagde de.

Og jeg skal da også gerne bekende, at jeg de seneste tre uger har været i fors­kel­lige følel­sers vold.

Først natur­lig­vis chok­ket over, at en mand, som jeg tro­ede var et post­bud, viste sig at være en revolver­mand, der ville skyde mig en kugle for panden.

Der­næst glæ­den over, at så mange poli­tiske ledere utve­ty­digt for­dømte atten­ta­tet. Og at så mange aviser gjorde det.

Dagen efter mord­for­sø­get blev jeg ken­de­lig rørt, da jeg læste leder­ar­tik­lerne i bl.a. Poli­ti­ken og Eks­tra Bladet – i hvert fald begyn­del­sen af lederne, hvor der stod dyre ord om den umis­te­lige ytrings­fri­hed og hvor for­kert det var at slå mig ihjel.

Men jeg fik ikke brug for ret mange kle­enexer til at tørre øjnene. Det viste sig nem­lig, at leder­skri­ben­terne benyt­tede atten­ta­tet til atter at for­tæ­lle deres læsere, hvil­ket usselt og racis­tisk kryb jeg er. Og da jeg var fær­dig med disse og andre skri­ve­rier om min sag, var jeg næs­ten selv ved at hælde til den ansku­else, at det nok ville have været bedst for lan­det og men­neske­he­dens frem­tid, om atten­tat­man­den havde været noget bedre til at ramme.

Så blev jeg både glad og stolt over at se en politi­mand cite­ret for den opfat­telse, at mord­for­sø­get kunne skyl­des jalousi. Man kunne måske fore­stille sig, at den ca. 25-årige drabs­mands kone – eller en af hans koner – har et godt øje til mig, hvil­ket har fået den despe­rate mand til at skyde sin rival.

Næs­ten alle – ven­ner som fjen­der – tror imid­ler­tid, at atten­ta­tet er for­årsa­get af noget jeg har sagt eller skre­vet – og altså er et for­søg på at for­hindre mig i at sige eller skrive mere.

Det er også den opfat­telse jeg selv hæl­der til.

Siden Trykke­fri­heds­sel­ska­bet star­tede i slut­nin­gen af 2004 er vi år ud og år ind ble­vet beskyldt for at være frem­med­f­jendske, racis­tiske, højre­eks­tre­mis­tiske – og slet ikke inter­esse­ret i ytringsfriheden.

Det mor­somme er, at hvis man kik­ker på de mange gæs­ter, vi i årenes løb har invi­te­ret til Køben­havn, så er mindst halv­de­len af det man ple­jer at kalde ”anden etnisk her­komst” – folk fra fors­kel­lige ara­biske lande, Pakis­tan, Indien, Kina, Rus­land osv. – vi har også haft svens­kere på besøg.

Men pres­sen har med få und­ta­gel­ser ikke inter­esse­ret sig en døjt for, hvad der er ble­vet sagt og dis­ku­te­ret på disse møder, hvor enhver har kun­net komme, og hvor ordet har været frit. Ingen fra Dan­marks Radio eller de fine aviser har gidet komme og rap­por­tere om, hvad vore mange inter­es­sante gæs­ter har haft at berette.

Hvis en af os fra TFS deri­mod er kom­met for skade at frem­sætte blot en enkelt ube­tænk­som bemærkning, har de været over os som høge. Der kan man se, hvilke umen­nes­ker vi er, og hvor­dan vores egent­lige for­mål er at ind­føre et fascis­tisk tyranni med lynch­nin­ger og gaskamre, og hvad der ellers hører til.

I Poli­ti­ken er jeg ble­vet kaldt vane­for­bry­der, og avi­sens nuvæ­rende kul­tur­re­dak­tør for­langte for et par år siden i hol­landsk fjern­syn, at for­kerte menin­ger – dvs. de menin­ger, der ikke deles af Poli­ti­ken – skulle for­by­des, og at hun i øvrigt gerne så mig straf­fet, hvil­ket anklage­myn­dig­he­den da også efter bedste evne og med stor energi har forsøgt.

Fortsæt med at læse “Hedegaards tale i Landstingssalen”

Af Thomas Nydahl

Så fann Lars Vilks då äntligen en förnuftig gallerist. Man kan bara gratulera. Galleristen vill visa något mer än rondellhunds-konstnären. Ytterst hedervärt (trots att det kommit andra signaler under dagen som indikerar att Vilks vill ta tillfället i akt att visa RH-utvecklingen). Jag övertygad om att en särskild sorts ägg- och stenkastarpublik vill vara med, om inte annat så utanför galleriet som en mobb vars avsikt är att hindra människor tillträde till utställningen (den frågan var jag inne på i min rapport från Vilks-mötet i Köpenhamn förra veckan). Situationen vi hamnat i är grotesk. Vi ska inte heller glömma bort den andre Lars, han med efternamnet Hedegaard, som förmodligen har ett liv alldeles likt Vilks att vänta sig framöver. Humanitär husarrest eller något ditåt. Lars Vilks skriver själv om det.

Nu blir det redan rabalder. Förstås. Men inte som när Piss Christ eller Ecce Homo ställs ut. Den sortens konst är gängse och passar bättre in i det historiska galleriet. Och att bara förknippa Vilks med RH är verkligen en smula inskränkt.

Här uttalar sig Malmös store politiker Ilmar Reepalu: Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet. Reepalu kommer att bli historisk som konstkritiker:

“Självklart har han rätt att ställa ut det han kallar konst var han vill. Men jag har förstått att det är ganska bedrövlig konst och jag uppfattar det mer som att man vill använda galleriet för en politisk manifestation. Vilks förknippas mer och mer med xenofoba (främlingsfientliga) grupper längst ut på högerkanten.”

Läs vidare om Dialogforum:

“Jag kommer att mana alla till att inte gå till våldshandlingar i sin upprördhet, för då förlorar man själv på det. Men precis som vi har yttrandefrihet så kan man också känna sig kränkt, och om man gör det så ska man göra en polisanmälan. Så tänker jag föreslå att vi hanterar den här situationen, säger Björn Lagerbäck, samordnare för Dialogforum. Lars Vilks uppges ha haft ett möte med polisen för att diskutera säkerheten runt utställningen, då hans konst tidigare orsakat stora protester och upprörda känslor.”

“Bejzat Becirov, ledare för Islamic center i Malmö, vill inte göra någon stor sak av Vilks utställningsplaner.- Varför ska man vara upprörd? Det finns alltid den typen av hitlerister, men jag tror att den svenska allmänheten är klokare än så. Han är ingen konstnär, bara en småpojke som leker med pinnar.”

Han flyttade positionerna ett steg framåt, från “rasist” och “xenofob” till HITLERIST! Vad ger ni för den, kära läsare? Ja, nu gäller det att se upp. Man vet ju inte vilka våldshandlingar som Missionsförbundet planerar. Den ryggradslösa och meningslösa hållningen som Dialogforum representerar känner vi bara alltför väl. När “svennar” eller judar trakasseras kallas de alltid in och Moské-Bejzat får säga några kloka ord om den fredliga samexistensen och islam, och så åker de hem och spinner som katter.

Vi får ta och åka till Malmö på vernissagen och visa hur vårt intresse ser ut.

“Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa, slumrande slöt sin kvittrande visa. Solen nyss slocknat och fästet har tjocknat, enslighetens tystnad rår; jag till Fröjas dyrkan går…”

Det skulle kun være en gang om året, men tilfældet kan jeg ikke styre. Norge og Danmark har ingen Fred Åkerström og ingen Bellmann, vi har en fattigdom lige dér, der ikke kan indvindes. Den maskuline sarthed og poetiske styrke, den naturkraft, der rækker hen over alle tider, har vi ikke samme udtryk for. Vores har ikke samme alvor og sensualitet, ikke samme urkraft af sårbarhed og poesi med så mange over- og undertoner. Ligegyldigt hvornår strålerne fra Glimmande Nymf, blixtrande öga rammer en, går den ind over alle barrierer, tårerne løber over en uden nogen modstand. Den er det Sverige, jeg elsker, en ulykkelig kærlighed, som kærligheder gerne bliver før eller senere.

Det er Sveriges folkelige ømhed og vemod grebet i få ord og toner og ophøjet i tid: det sublime tilhører jer alle sammen, hvis I vil lytte i 6 minutter og 32 sekunder og slå ørerne ud. Det er en demokratisk længsel, enhver har ret til sin egen passion. Igennem socialisten Åkerstrøm stemme taler en gammel bevidsthed, den moderne svensker ikke kan undslå sig: “Din ungdoms kærligheder er ikke druknet i kynisme og trivialiteter, de lever stadig. Alt er på nyt, det hele er på spil endnu, det er stærkere end dig, og vi Fred og Michael, kalder kærligheden til live. Du havde kun glemt din evner midlertidigt.”

Åkerstrøm er svag og fordrukken, men stemmen er stærk og tidløs, og den har nu overlevet ham i mange år. “Döden ger liv.” Pludselig er vi seksten år for længe siden, og hun ligger lige der, “min nymf.”
For mig er Sverige blevet en drøm efterhånden, vi har forladt hinanden. Men i min forestilling er det en sommermorgen i Stockholm med Cajsa Lisa når jeg hører lige præcis denne her sang med denne stemme. Jeg væmmes ved valget og vil ikke skrive om det. Hvad jeg ellers har tænkt, vil jeg skrive om en af dagene.

Somna min Nymph! dröm om min Lyra, Til dess vår Sol går opp klockan fyra, Och du dig sträcker, Och armarna räcker, Til min kanna och min famn, Eldad af mit blod och namn. Caisa du dör, Himmel! hon andas; Döden ger lif och kärlek bortblandas. Men fast din puls slår matt, Så blundar ögat gladt. Håll med Fioln; god natt! god natt!FREDMANS EPISTEL no 72

*****************

Först ett kort men varmt tack till den danska polisen vars kombinerade professionalitet och vänlighet imponerade stort på en svensk besökare. Bättre skribenter än jag har redan bloggat om torsdagens evenemang med Lars Vilks i Köpenhamn så jag ska fatta mig kort. I den avslutande frågestunden diskuterades samhällsklimatet i Sverige och speciellt det låsta läge som råder mellan opinionsbildare och de etablerade partierna å ena sidan och Sverigedemokraterna å den andra. Har inte det ena eller båda lägren målat in sig i varsitt hörn?

Lars Vilks uttalar sig som jag förstår honom bara i yttrandefrihetsfrågan men jag tror det kloka i hans svar kan överföras till andra frågor. Han betonade nämligen det viktiga i att motståndarna ges utrymme till en värdig reträtt – och helst utan att de märker det. Det är ett misstag att vara för passionerad, risken blir då stor att man går i affekt. Det gör inget om man förlorar ett slag så länge man vinner den avgörande striden. Vi som vill åsikternas mångfald i stället för (sätt in valfri tidnings debatt- och kultursida) enfald måste ha tålamod. Vi som diskuterar islam, invandring och integrering har ett stort ansvar. Vi har nämligen inte råd att gå i affekt. Och det viktigaste: vi måste ge våra motdebattörer utrymme till en ärofull reträtt.

Af Filippa von Platen

Mordforsøget på hendes chefredaktør-kollega har gjort svenske Ingrid Carlqvist nervøs – mere nervøs end hun var i forvejen. Attentatforsøget på kollegaen Lars Hedegaard har fået Ingrid Carlqvist, chefredaktør på den svenske udgave af Dispatch International, til at udvise rettidig omhu.

Hun har en ven og kollega boende, og hun går ikke rundt på gaden alene. Det er simpelt hen for farligt, når man bor i Malmø og offentligt har kritiseret islam.[..]

Indtil for et par uger siden tænkte jeg alvorligt på at flytte til Danmark. Men så kom drabsforsøget på Lars Hedegaard, så jeg ved snart ikke rigtigt, hvor sikkert det er for en, der er kritisk overfor islam, at flytte til Danmark. Det må tiden vise, men jeg ville ønske, vi kunne finde et sted, hvor vi kunne have vores redaktionslokaler og ikke frygte attentatforsøg. Måske drømmer jeg for højt, siger Ingrid Carlqvist. Sappho.

Svenskerne betalte selv bomben på Drottninggatan

Ikke overraskende, de er i forvejen pålagt at betale for koloniseringen af deres land, men symbolikken er til at skære i: Attentatet i Stockholm havde ikke været muligt uden velfærdsstatens rundhåndede midler. De 750.000 kroner i studiestøtte gav ikke megen valuta i form af døde svenskere, typisk nok, men der er nok flere penge hvor de kommer fra. At så martyren ikke engang var studerende, men en dokumentfalskner, skal bare tilføjes i en parentes:

Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab fick nära 750.000 kronor i svenskt studiestöd under sin tid i England. Drygt 54.000 kronor betalades ut strax efter bombattacken i Stockholm. Efter hans död efterskänkte Centrala studiestödsnämnden pengarna.

DN kan i dag avslöja att Taimour Abdulwahab fick betydligt mer pengar i svenskt studiestöd än vad hans finansiär i Skottland ska ha betalat till honom. I augusti i fjol dömde en skotsk domstol Nesserdine Menni till sju års fängelse för att ha betalat 60.000 kronor till Abdulwahabs terrorverksamhet. Självmordsbombaren fick 750.000 från CSN

I dag kan DN avslöja att Abdulwahab fått ut studiemedel från Centrala studiestödsnämnden (CSN) på drygt 450.000 kronor med förfalskade intyg från universitetet i Luton norr om London. DN har presenterat all den dokumentation som CSN har kring Abdulwahabs studier för universitetsledningen. Patricia Murchie bekräftar bilden av att Abdulwahab förfalskat en lång rad dokument under åren 2008–2010. Enligt Murchie sökte Abdulwahab och blev antagen till en utbildning kallad Medical science 2008.

– Men han skrev aldrig in sig vid universitetet och efter antagningsbrevet har vi ingen dokumentation kring honom. Alla de dokument som ni har visat oss efter antagningsbrevet är förfalskade, säger Murchie. Självmordsbombaren fick 450.000 med falska studieintyg

I Weekendavisen har Kai Sørlander anmält Asle Tojes nya bok Rødt, hvitt og blått – Om demokratiet i Europa. Boken har alltså utkommit i Norge och just nu finns det inget som talar för att den översätts till svenska, så jag vill visa er på några passager i anmälan (som finns på nätet bara för WA:s prenumeranter):

“Det moderne demokrati er primært vokset frem i den europæiske kultur. Her har man opbygget en række nogenlunde velfungerende samfund, som giver deres borgere en elementær politisk ligeværdighed, og som sikrer dem de friheder – såsom ytringsfrihed, forsamlingsfrihed og religionsfrihed – der hører uløseligt sammen med den politiske ligeværdighed. Vi, der lever inden for disse demokratiske samfund, kan let glemme, hvor vanskelig en opgave det har været at opbygge dem. Man kæmpede en kamp, som man ikke på forhånd kunne vide, at man ville vinde. Befolkningen skulle opdrage sig selv, således at man var sikker på, at flertallet ville have vilje og evne til at opretholde grundlaget for, at demokratiet fortsat kunne fungere. Og på vejen var man igennem både varme og kolde krige. På den ene side imod fascismens fører-dyrkelse, og på den anden side imod socialismens tro på, at staten skulle overtage ejendomsretten til alle produktionsmidler.”

Som bakgrundsteckning tycker jag att detta resonemang fungerar bra. Här har vi en plattform för de generationer som föddes efter andra världskriget. Men med det har vi uppenbarligen inte nöjt oss. Vi har kastat oss in i det ena experimentet efter det andra. Som om “den nya människan” återigen skulle uppfinnas, bortom fascismen och kommunismen.

“For det første et eksperiment, hvor man i teorien vil gøre EU til et superdemokrati, som skal omfatte de nationalstatslige demokratier, men hvor man i praksis snarere har skabt et bureaukrati-og domstolsstyre. For det andet et eksperiment, hvor man i teorien går ud fra, at de europæiske demokratier kan bære konsekvenserne af de indre politiske stridigheder i resten af verden, og at de faktisk vil kunne integrere alle de mulige asylansøgere; men hvor det i praksis er et åbent spørgsmål, om de nu også kan løse den opgave uden at knække halsen. Disse eksperimenter har sat demokratiet i nationalstaterne under pres. Generelt presses det af bureaukratiet i EU, som bestemmer en stor del af lovgivningen. Og Menneskerettighedsdomstolen gør det umuligt at føre en demokratisk asylpolitik, som også tager hensyn til landets egen evne til at integrere de tilkomne flygtninge. Hvor langt et land skal bevæge sig ind i EU-fællesskabet, og hvor mange asylansøgere det skal acceptere, er helt centrale demokratiske spørgsmål, som ikke har noget entydigt svar, og som der ganske naturligt må være demokratisk uenighed om.”

Som sagt: ingen har idag några svar på de frågor som den hotade demokratin ställer. Vi tycks snarare bli allt yrare för varje nytt experiment. Vi vill tro att det ska gå bra, men att tro räcker som bekant inte.

“Det er i dette politiske klima, at Asle Toje, forskningsdirektør ved Det Norske Nobelinstitut, har skrevet sin bog, som er en reportage fra den europæiske virkelighed. Han besøger forskellige byer spredt over kontinentet og skriver om de problemer, som han konfronteres med. Hermed får han sat fokus på en lang række aktuelle dilemmaer og deriblandt også dem, som eliten gerne har villet nedtone: De indvandrertunge forstæder og fremvæksten af parallelsamfund. Socialdemokratiets nedtur og velfærdsstatens modsigelser. Arbejderklassens forfald og opkomsten af en underklasse på bistand. Multikultur og bandekrige. Nationens status, og hvorfor borgerne i de europæiske lande ikke føler sig som europæere. Ungdomsarbejdsløshed og demografi. Kristendommens svækkelse og kunstens ligegyldighed.”

Vad är det då Toje kan erbjuda med sin bok?

“Videnskaben og filosofien må man hente andre steder. Hos Toje får man kun en simpel sund fornuft, som er åben for såkaldt almindelige menneskers naturlige bekymring for en social forandring, som de – ofte med god grund – føler truende. Og det er ikke så lidt i disse tider.”

Man får bestämt ta och läsa den boken.

Thomas Nydahl Hele Kai Sørlanders anmeldelse kan læses her: HRS.NO Truende tider.

Nej, vi kalder det værdikamp, Linderborg

“Kulturkrig” er din egen opfindelse. AB’s røde furie, der er frenetisk rasende over alt, men måske mest over, at nogle ikke mener det er så synd for hende, som hun selv synes. Der larmes vældig højt, når verden ikke adlyder forfulgte, kvindelige journalister:

Högern i hela dess bredd, från extremisterna till etablissemanget, är besatt av vänstern i lika bred mening. Kulturkrig, kallas det i Danmark. Nu har det kommit hit. Nu är högerns kulturkrig här

Dansk Guantanamo-jihadist dræbt i Syrien

Slimane Hadj Abderrahmane 5. august 1973 (39 år) f. Roskilde af algiersk far og dansk mor.

Den dansk-algeriske jihadist, tidligere lokalkendt som DJ Hollie fra Randers, blev i 2001 taget til fange i Afghanistan, hvor han havde helliget sig kampen for Sharia og imod demokratiet. Slimane tilbragte to år i Guantanamolejren, før han af amerikanerne blev udleveret til Danmark. Når muligheden for den faktiske og fysiske (militære) krigshandling ikke var til stede, valgte han i stedet at stjæle dankort, i sit job som postansat i Danmark. Slimane hævede penge som han sendte til mujahedin (hellige krigere), hele 110.000 kr. blev det til.

Løbende har han givet udtrykt for at han gerne ville fortsætte sin jihad, og har før Gaddafis fald forsøgt at komme til Libyen for at kæmpe, men det lykkedes ikke. For nogle måneder siden drog han så atter af sted, denne gang gik turen til Syrien. I sidste uge døde Slimane angiveligt i kamp, i Syrien. Slimane efterlader sig en kone og to små piger.Tidligere dansk Guantanamo-fange dræbt i Syrien, Kilde.

PET’s tidligere operative chef Hans Jørgen Bonnichsen, der spillede en central rolle for Slimanes løsladelse og flere gange besøgte ham i fangelejren, har tidligere fortalt, at han mødte en høflig og afslappet mand, der aldrig beklagede sig over sin skæbne. Selvfølgelig vil jeg stadig gerne lave jihad (Department of Defence fil på Abderrahmane) GSPC er Groupe Salafiste pour la Prédication et le Combat = Al-Qaeda in the Islamic Maghreb.

Fortsæt med at læse “Spencer & Sennels: Muslim psychology”

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Europa skakas av en hästköttsskandal. Tio miljoner hamburgare i Storbritannien och 7,5 ton lasagne från Findus i Sverige har återkallats. Detta sedan det som sålts som nötkött visat sig vara upp till 100 procent hästkött. Totalt omfattar skandalen minst 750 ton hästkött till ett värde av minst 50 miljoner kronor. Den franska regeringen pekar ut den sydfranska köttleverantören Spangero som en av de huvudmisstänkta, trots att företaget  bedyrar sin oskuld. Bedrägeriet utreds nu av Europol. Hästköttets vingliga väg genom Europa beskrivs så här:

“Färden börjar i Metz i norra Frankrike. Där beställer företaget Comigel ett parti kött från ett annat franskt bolag, som kontaktar en underleverantör på Cypern, som söker upp ett företag i Nederländerna, som vänder sig till ett bolag i Rumänien, som sänder hästkött till företaget i södra Frankrike, som skickar det vidare till livsmedelsföretaget i Metz, som levererar färdig lasagne till Findus, som skickar maten till butiker över hela Europa.”

Masslakt av rumänska hästar och åsnor

Någon i den långa kedjan – ingen vet ännu vem – har ändrat märkningen från hästkött till nöt. En köttgrossist i Nederländerna har, trots att han dömdes för fusk med hästkött i fjol, fått fortsätta med sin verksamhet och köpt hästkött från Rumänien, som är en av Europas största köttleverantörer. En lag som förbjuder vagnar dragna av hästar och åsnor på rumänska vägar antogs för sex år sedan. Lagen misstänks ha lett till masslakt av rumänska hästar och åsnor. Även åsnekött kan finnas i de rumänska köttleveranserna.

Mysterierna hopar sig. Ett av dem är att upp till 9 000 hästar försvinner spårlöst i Sverige varje år. Sammanlagt kan uppåt 100 000 svenska hästar ha försvunnit bara på 2000-talet. Att låta kremera eller på annat sätt göra sig av med hästkadaver kostar stora pengar. Många hästar kan i hemlighet ha transporterats till europeiska matfabriker, och svenskt hästkött kan ingå i den färdiglagade lasagnen och andra köttprodukter.

Varför är mald ko bättre än mald Brunte?

Det är faktiskt svårt, i synnerhet ur ett vegetariskt perspektiv, att förstå upprördheten kring hästköttet. Varför är mald ko bättre än mald Brunte? Är det värre att äta rumänskt hästkött än svenskt, eller tvärtom?

Ståhejet handlar givetvis om rätten att få veta vad maten innehåller för att man ska kunna ta ställning till om man vill köpa och äta den. Och den rättmätiga vreden över att ha blivit lurad.

Vi lever i en tid av hästkött

Hästköttsskandalen ger signaler om tillståndet i Europa. Hästkött är en perfekt metafor för allt som inte är vad det synes vara, och sådant har vi som bekant gott om. Raseriet handlar givetvis inte bara om köttet. Upprördheten kring hästköttsskandalen blir i mitt tycke begriplig om man fogar hästköttet till den större bilden – de lögner och låtsaskamouflage vi ständigt pådyvlas och tvingas leva med. I bildlig bemärkelse serveras Europas befolkningar hästkött varje dag. Hästköttet symboliserar falskhet, tvång och lurendrejeri, alla de bedrägerier vi utsätts för av politiker, av media, av näringsliv och fackföreningsrörelse, av hela den statliga propagandaapparaten. Vi lever i en tid av hästkött. Djupt nedgrävd i det svenska urberget ligger – om läsarna ursäktar – en hästköttskyrkogård. Omfattningen kommer vi kanske att få reda på om sådär 50 år – de av oss som lever då. Men vissa saker vet vi redan.

Statsministern portionerar ut hästkött

•   Vi har en regering som samvetslöst tvingar på oss mångkultur och massinvandring och påstår att det är bra för oss, trots att verkligheten varje dag bevisar motsatsen. Det är hästkött.

•   Vi har en statsminister som tycker att allt utom barbariet har kommit utifrån,  att sympatisörer till ett visst politiskt parti får skylla sig själva om de utsätts för våld, att Sveriges försvar är ett särintresse  och att invandring berikar Sverige.  Statsministern portionerar ut mer hästkött än jag kan påminna mig att någon tidigare har gjort i hans ställning.

•  Media är en av de i särklass största hästköttsproducenterna. Vi har en journalistkår som samvetslöst sviker sitt professionella ansvar, går maktens ärenden, ljuger för, föraktar och mobbar sitt eget folk.

Svenska kyrkan ett konfliktfyllt ormbo

•   Islam framställer sig som “fredens och kärlekens religion” fast vi dagligen kan se bevis på motsatsen. Det är hästkött.

•   Svenska kyrkan förmodas sprida kärlek och tolerans bland människor. I verkligheten är kyrkan ett konfliktfyllt ormbo som till stor del befolkas av lesbiska giftormar. Det är hästkött.

•   Vi har ett polisväsende som antas skydda landets befolkning men är fullt upptaget med att lägga ner utredningar och mala hästkött.

En hästköttsskola som släpper ut analfabeter

•   Vi har en bostadsmarknad där den så kallade allmännyttan har förvandlats till invandrarnytta. Hyreslägenheterna går med förtur till invandrare, och svenskar tvingas ta mångmiljonlån för att få någonstans att bo.

•   Skolan var en gång en förnämlig inrättning som förmedlade kunskaper för livet. Dagens hästköttsskola släpper ut allt fler elever som är funktionella analfabeter och varken kan läsa, skriva eller räkna. Varhelst vi gräver hittar vi hästkött maskerat till något annat som ser bättre ut.

Jag trodde att Gösta Hultén hade gömt sig under en sten

I den senaste debatten på Publicistklubben, cirka 23:17, hör jag med häpnad en av Sveriges absolut mest framstående hästköttsleverantörer, Gösta Hultén, häva upp sin röst.  Jag trodde i min enfald att han efter alla motgångar hade tagit konsekvenserna och slutgiltigt gått och gömt sig under en sten. Men icke.

Den ständigt missförstådde Hultén vill ta tillfället i akt och klaga på “näthatet”. På nätsajten Avpixlat säger han sig ha “råkat jävligt illa ut”. Hur då? Jo, han har drabbats av kommentarer sedan han i en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 augusti förra året opponerat sig mot omhändertagandet av en 16-åring i en islamistisk miljö.

“Den verkligt farliga delen av förföljelserna av troende muslimer står polisen för” hävdade Gösta Hultén i artikeln.

“Gösta Hultén borde förpassas till Kabul”

“Två dagar efteråt hade Avpixlat 95 kommentarer mot mig” rapporterar han med av indignation darrande stämma inför kollegerna på Publicistklubben.

En kommentator skrev: “Gösta Hultén tillhör landets värsta förrädare.” En annan: “Jag tycker att Gösta Hultén ska förpassas till Kabul utan lön i minst tio år och därefter få praktik i Irak lika många år. Därefter är han antingen död eller botad för tid och evighet från sina naiva drömmar.”

Stackars Gösta Hultén. En man som har gjort hästkött till sitt signum, och nu känner han sig kränkt. Djupt kränkt. Varför kan folk inte förstå att han bara menar väl när han likt en lobotomerad robot kämpar för terroristers mänskliga rättigheter och vid närmare 70 års ålder insisterar på att klänga sig kvar i sin kommunistiska naivitetsbubbla? Världen utanför bubblan börjar helt enkelt på ett upprörande sätt bli djupt obehaglig för Hultén och hans åsiktsfränder när sådana som Mats Dagerlind, krönikör på Avpixlat, får vara med i en debatt på Publicistklubben. Gösta Hultén avfyrar därför avslutningsvis ett allvarligt hot, riktat mot Dagerlind:

“Blir din ansökan om medlemskap i Publicistklubben antagen, då vill jag inte vara med i samma klubb som dig.” (Han menar: “som du”).

Det ultimata beviset för Churchills tes

Få har haft lika omfattande otur när han tänker, skriver och handlar som Gösta Hultén. Allt han rör vid har en olycklig benägenhet att förvandlas till hästkött.

”Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta. Den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna” är ett uttalande som tillskrivs den brittiske politikern och Nobelpristagaren Winston Churchill (1874-1965). Jag tror att Churchill skulle le i sin himmel om han såg Gösta Hultén. Hultén måste vara det ultimata beviset för att Churchill hade rätt. Som ett av den yttersta vänsterns självutnämnda världssamveten dammsuger han Sverige på islamister som det är synd om och tar sig an den ena terroristen efter den andra, allt under “Mänskliga Rättigheters” skenheliga flagg. Där Säpo ser terrorister ser Hultén bara oskyldiga frihetskämpar. Där andra ser islamister ser han “särskilt troende muslimer”.

Målet var att tvinga regeringen att ta hem Mehdi Ghezali

Vem minns inte den kriminelle “Kubasvensken” Mehdi Ghezalis triumfatoriska hemflygning från Guantánamobasen på Kuba i s-regeringens eget jetplan Gulfstream G4 den 8 juli 2004? Det var resultatet av ett av Gösta Hulténs minnesvärda hästköttsprojekt.

Hultén var ordförande i den så kallade Guantánamogruppen som bedrev utpressning mot regeringen för att tvinga den att hämta hem Ghezali.  Ghezali råkade ha hamnat på Guantánamo av en ren tillfällighet efter att lika slumpmässigt ha tillfångatagits nära al-Qaidafästen i Pakistan den 8 december 2001 och överlämnats till amerikanska myndigheter.

Mehdi-Muhammed Ghezali, född 1979, har både svenskt och algeriskt medborgarskap. Därför var han Sveriges ansvar ansåg Gösta Hultén och spelade med sina vanliga vapen: Vifta med MR-flaggan. Skapa så stort medialt rabalder som möjligt. Inge skuld. Svenskar är duktiga på att ta på sig skuld. Vilken politiker vågar säga nej till en kriminell invandrares mänskliga rättighet att bli hämtad i regeringens jetplan? Två personer från Säpo, en psykiater och två regeringstjänstemän åkte med på hämtningsuppdraget som kostade de svenska skattebetalarna drygt 600 000 kronor. Mehdi Ghezali landar på Skavsta flygplats och tas emot som en hjälte med blommor och ovationer.

Ghezali göms undan – inga kritiska frågor

När Ghezali bärgats spricker Guantánamogruppen.  Gruppens politiker inser att de har manipulerats av Gösta Hultén. Bara en, centerpartisten Agne Hansson, tror att Mehdi Ghezali är oskyldig. Gösta Hultén för sin del har fått upp ångan och vill fortsätta befria hela Guantánamo. Han och hustrun Lena Hultén Sonne gömmer Ghezali så att inga journalister ska kunna nå honom. Som en självutnämnd propagandaminister i valfri diktatur tar sig Gösta Hultén enväldigt rätten att bestämma vilka reportrar som ska få tala med Mehdi Ghezali. Han väljer ut sin gamla SKP-kompis Nils Funcke, då på DN:s ledarredaktion, som tillsammans med SR Ekots Fredrik Furtenbach får göra exklusiva intervjuer med Mehdi Ghezali. Dock ställs inte en enda kritisk fråga om vad Ghezali har haft för sig i sex olika länder innan han greps. Och inte ett ord om talibaner eller al-Qaida.

“Så vanns den dövblinda journalistmobben”

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Vår tids hästkött”

Bringing huge numbers of Muslim Somalis into the United States and depositing them in places like Minnesota may rank as the one of the worst policies of the last three years and the growing violence is only the tip of the iceberg. A sensible rule of thumb on immigration policy should be that if a country is a fundamentally violent and broken place, then importing large numbers of its inhabitants will only spread that violence to the United States.

“I know it’s a pride thing between Muslims and black people,” she said. “They want their pride back for something. I don’t know.”She also said “boys were hitting girls” and that some people were lying on the floor, with their hands over their heads, in surrender. The fight, students say, was the result of long-simmering tensions between the 8 percent of students who are Somali Americans and the 20 percent who are African Americans. Muslim Somalis Attack African-American Students in Minnesota High School, Food fight erupts into melee at Minneapolis South High School, Community Aim To Quell South High Racial Issues.

Indvandring eller velfærd

Utfordringen med innvandringen til Norge er at den ikke er bærekraftig. Vi kan ikke både fortsette innvandringen og videreføre en raus velferdsstat, skriver Hege Storhaug og Rita Karlsen. Utfordringen med innvandringen er at den ikke er bærekraftig. Til tross for at det faktisk er arbeidsinnvandringen som de siste årene virkelig har skutt fart, er det likevel for enkelt å havne over på trygd. Jamfør for eksempel at det siste året har arbeidsledigheten blant rumenere og latviere økt betydelig.

En så betydelig svekkelse av velferdsstatens økonomiske fundament som skissert her vil selvsagt få store konsekvenser for velferdsstatens fremtid og finansiering av trygde- og pensjonsordninger. Og da er heller ikke statens økte utgifter til infrastruktur (for eksempel boliger, veier, skoler, barnehager) medregnet. Å lykkes både med dagens innvandring de kommende tiårene og samtidig klare å videreføre en raus velferdsstat som i dag, er altså ikke en realistisk målsetting.Grunnlaget for velferden

Multiculturalism has created separate societies within the same territory

Stjernfeldt og Eriksen:

The battle over symbols in Europe has intensified in recent years. Ethnically distinct groups increasingly make demands that they be able to practice their own customs and receive special dispensations for particular religious practices. Muslim organizations in Norway have gone so far as to demand special police uniforms for female officers; special opening hours for public swimming pools dedicated exclusively to Muslim women; special hours in fitness centers; special bathing curtains for Muslim boys to protect them from being exposed to other children; special diets in schools; special prayer rooms in airports; and interpretation facilities in all public institutions for those who don’t speak the nation’s official language. These demands are on the agenda in many European countries. Building on this self-inflicted separation from majority society, Muslims seek, through family arrangements, the introduction of spouses from their home countries. In this way, they establish a de facto separate nation within the new homeland. The effort leads to massive social problems, including unemployment and segregation in schools and other institutions—and it has prompted official pushback.

Whether or not he realizes it, Pontus Kyander is opening up a new discussion about multiculturalism—the most radical attempt ever made to let people live in separate worlds within the same political territory. When an outside cultural group, like Muslims, seeks official sanction for its segregation from the mainstream, the clumsy counterreaction often advocates repression of Islamic cultural symbols. Pontus Kyander’s flag ban represents a strike against the counterstrikes. Political correctness makes honest discussion impossible, and thus both sides resort to censorship. One side bans minarets, the other prohibits the national flag, while neither dares address the real problem: whether Islamic dogmatism is compatible with human rights and democracy. And so Europe’s battle over symbols continues. Europe’s Battle over Symbols