Sagt och skrivet om Mikael Jalvings Absolut Sverige

”Jag har varit i offentligheten i tjugo år och har intervjuats av hundratals journalister, men jag har aldrig mått så illa som under denna intervju”.- Nalin Pekgul (intervjuvad i boken), ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet

”Och så har ni författare som Mikael Jalving, som driver tesen att…Suzanne Brøgger avbryter genom att röra pekfingret i en cirkel vid pannan samtidigt som hon ser medlidsam ut. Vi talar inte mer om Mikael Jalving”. – Andreas Ekström i intervju med den danska författere Suzanne Brøgger på Bokmessan i Göteborg i 2012 i Sydsvenskan

”Framför allt är Mikael Jalvings egen trovärdighet i yttrandefrihetsfrågor lika med noll efter att ha minglat med nazister (…) Sverige är inte immunt mot den danska bacillen, men vi har en långtgående tradition av tolerans som fortfarande skyddar oss mot de farligaste idéströmningarna. Den traditionen måste vi vakta som hökar.” – Lederskribent Lisa Bjurwald i Dagens Nyheter

”Något är ruttet i Sverige” – Henrik Jensen i Kristeligt Dagblad

Jalving er selv ude om det. “Jeg kan kun skrive onde bøger”, sagde han i Malmø sidste januar.Jeg ved ikke, hvorfor bogen har skiftet navn i oversættelsen af “Absolut Sverige, En rejse i tavshedens rige” til “Absolut Sverige, Ett land i forändring,” det er jo ikke en variation af meningen, det betyder noget helt forskelligt, men man kan jo meditere over det. Nu kan bogen i al fald efter mange genvordigheder købes på svensk her. Det må være meningen med at være en bog. Roland Huntfords berømte Sverigesbog bog “The New Totalitarians” (1975) havde også store vanskeligheder med at komme på svensk. Den kom uden videre på dansk: “Fagre nye Sverige, demokrati eller demokratur?” og kan fås antikvarisk for 50-100 kroner. (*Simon Spies)

“Overvåg smudset”

I Sverige fortsætter den selvudnævnte nydelighed med sin verbalhygiejne, det stiller heller ikke så store krav til evner og mod, som at diskutere politik og kultur. Den socialdemokratiske møgspreder, Aftonbladet, kan ikke lide internetblogs af anden observans, eller rettere, de kan ikke lide partier, der gør indhug i socialdemokratiske vælgere. Hvem skal overvåge smudsavisen Aftonbladet? Ikke jeg, jeg ser den kun ved et uheld. Kulturredaktøren, kommunisten Åsa Linderborg er regredieret til ren infantilitet:

Bara den som besökt nån av järnrörssajterna – Avpixlat, Fria Tider, Nationell idag, Nationell nu, Nordfront med flera – förstår hur det piskas mot muslimer, judar, somalier och romer. Det skrivs saker där som förmodligen inte är förenligt med svensk lagstiftning om hets och missaktning mot folkgrupp.Ska vi låta det pågå? Vi på Aftonbladet Kultur tycker inte det, och därför granskar vi under december högerextremisternas nättidningar. Hur ser lagstiftningen egentligen ut och hur fungerar den i praktiken?

I måndags startade vi en blogg där vi gav exempel hämtade från järnrörssajterna, uttalanden som jurister sen fick kommentera. Den bloggen har vi tvingats ta ner eftersom vi med den kan misstänkas för just det vi vill motverka – hets mot folkgrupp. Det är inte första gången som juridiken försätter journalistiken i ett moment 22.Granskningen fortsätter för vi har en lag. Järnrörssajternas hets mot folkgrupper får inte fortsätta, Aftonbladet tvingades stänga sin hatblogg

Nu er sagen om palæstinensere, der ikke fik statsborgerskab aktuel igen. Jeg har ikke set ét eneste medie, en eneste politiker, der har undersøgt hvordan det forholder sig med den konvention mod statsløshed. Det var selvfølgelig en velgerning af Rønn Hornbech ikke at gøre flere palæstinensere til mine landmænd end højst nødvendigt, det skal hun roses for, men ikke at hun har fiflet og spillet med fordækte kort.

Hun skulle åbent have krævet, at vi fratrådte den eller i det mindste, at vi tog forbehold overfor de mest skadelige indvandrere, palæstinensere og somaliere, men hun var vel været en lus mellem to negle: Hun har villet Danmark det bedste og været medlem af en regering, der ville skide grønne grise bare ved tanken om at betvivle en hellig konvention, de fleste af dens medlemmer ikke har læst. Lars Løkke ville blive mobbet på de bonede gulve, en tanke værre end at torpedere sit land med vanekriminelle socialklienter.

Palæstinenserne er den uden sammenligning værste, mest uintegrebare, kostbare og kriminelle gruppe, politikerne nogensinde har været så idiotiske at tage imod uden at rådføre sig med danskerne, og det siger ikke så lidt. Men det er noget rod alligevel. Enten må politikerne kvinde sig op til at fratræde landsskadelige konventioner, som næsten ingen andre civilliserede lande har tiltrådt, eller også må de efterleve dem. Men hvorfor informerer pressen, og især Information, der er så højligt forarget, ikke befolkningen om, hvordan det forholder sig med den konvention? Et bredt beslutningsgrundlag for læserne: Der er sølle 24 lande i verden, der efterlever den fuldt ud.  En genpostering fra marts 2011, Konventionen der fældede Rønn Hornbech. Klik grafik f. helskærm:

Ud af verdens 193 lande er det kun 37 der har skrevet under på 1961 Convention on the Reduction of Statelessness (mørkegrønne), og 5 af dem har aldrig ratificeret deres underskrift (de lysegrønne), det vil sige at konventionen gælder ikke for dem (blandt andre Frankrig og Israel).

I Vesteuropa har Belgien, Schweiz, Italien, Spanien og Portugal slet ikke tiltrådt den. USA har naturligvis heller ikke. Af de 32 der er tilbage har 8 lande taget større eller mindre forbehold, så konventionen ikke dækker helt. Danmark er et af de 24 dukselande, der ikke har taget forbehold.

Af arabiske lande i har kun to (Tunesien og Libyen) underskrevet og ratificeret – langt de fleste arabiske lande har love der specifikt forbyder at give statsborgerskab til palæstinensere, så de har ikke gidet underskrive konventionen. Af alle muslimske lande er det kun seks (de to arabiske plus Azerbaijan, Mali, Niger og Senegal….og hvem vil have statsborgerskab der?) Wiki-artikel giver navne på alle underskrivere og kort over hvem der har underskrevet og ratificeret – FNs liste over underskrivere og ratifikatorer:

Det siger sig selv, at vi bør ignorere og derefter fratræde en sådan konvention, som Anker Jørgensen bandt Danmark til sidst i 70 erne. Vejen til Helvede er brolagt med FN-konventioner, vi er så dumme at tage bogstaveligt, og danskere i al almindelighed er ikke villige til at pantsætte deres land i despoternes klub, FN. Hvilken pligt bør vi have overfor palæstinensere, som ikke skal påhvile deres arabiske naboer, for ikke at tale om stormagter som Rusland, USA, Kina og Indien ?

Information og venstrefløjen fik mere valuta for deres forargelse, end de selv havde kunne drømme om. De må have været overraskede på samme måde, som det fortælles om Osama Bin Laden, da han så tvillingetårnene styrte i grus på TV.

En arabisk TV vært roser idag Danmark for at “respektere islam”: “When an Iraqi, Palestinian or Lebanese is kicked out of his home and no Arab country will take him, but Denmark does.” Hermed videregivet til rette vedkommende, jeg vil ikke eje den.

Søren Pind ser nu, hvad han er oppe imod. Svenske medier interesserer sig meget for “skandalen”, men undlader dog at citere Pind alt for udførligt, rosset kunne jo få griller: Fy, Danmark ! Men hvad med “Fy, stort set hele verden” ? –

Danmarks integrationsminister Birthe Rønn Hornbech (Venstre) fick sparken i tisdags. Historien bakom är komplicerad, långt ifrån utredd, men sorgligt typisk det Danmark som under 2000-talet blivit alltmer tillslutet.På kollisionskurs med FN-konventionSe også Danish minister sacked for doing what EVERY Arab country does, en løgnehistorie i særklasse.

Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Och han är, som många andra, outsägligt trött på en debatt som till stor del består av tillmälen: När han har samtalat med tre trotskister i Wolverhampton kommenterar han:

”En annan tydlig likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ’fascism’. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ’fascism’ och ’rasism’ har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomar, den man kastar efter människor och företeelser man ogillar.”

I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad? Hans bok kan beställas här. 1588: Black Country

Tre marokkanere sparker hollandsk linjedommer ihjel

De var utilfredse med hans off-side kendelser. I Laatste woorden grensrechter: “Wat een k**voetbal” kan man læse:

“Efter det sidste fløjt gav næsten alle spillere dommeren hånden som tak ham hans ledelse af kampen. Kun de tre marokkanske spillere fra Nieuw Sloten gik over til linjevogteren, væltede ham om på jorden og begyndte at sparke på hans hoved og hals”, rekonstruerer bestyrelsesformand Marcel Oost hændelsen.

Via Marokkaner schlagen Linienrichter in Holland tot Historien er stor set afetnificeret i alle større europæiske medier. Man forstår, de synes den er for slem. Se også Det var et racistisk mord – Het was een racistische moord

To arresteret for meddelagtighed i Mohamed Merahs terror-mord

French authorities reportedly have arrested a man and a woman in the Toulouse area on suspicion that they helped Mohammed Merah “commit crimes” that may have included the murder of four people at a Jewish school last year. According to L’Express, a French daily, the two were arrested Tuesday morning. The French news service AFP named one of the suspects as Charles Mencarelli and reported that he had been arrested in Albi, about 45 miles northeast of Toulouse. AFP described Mencarelli as not having a permanent address. His life partner also was arrested at her home in Toulouse, according to the report.

They will be brought for arraignment within 96 hours of their arrest, according to L’Express, during which time they will be interrogated about their links with Mohammed Merah. French police nab couple suspected of aiding Toulouse Jewish school killer

Der ‘integrationsproblemer’, der kun har én løsning: Man skaffer sig af med de involverede personer, ikke i et fængsel, men ud af landet. Det vil dæmre som årene går, hvor ‘ubehageligt’ visse end måtte mene, det lyder i dag. Der er en smertegrænse for, hvor mange ofre for indvandret terror, politikerne kan have på deres samvittighed, og for hvornår løsninger bliver iværksat af udenomsparlamentariske kræfter. Har politikerne ikke gehør for, hvor den grænse går – og det er jo fuldstændigt fraværende blandt svenske politikere, der er i færd med at akkumulere Europas største katastrofe – så vil håndterbare ulykker vokse til katastrofer uden for kontrol. DER ERSTE ORTSAMTSLEITER (SPD) REDET KLARTEXT, Schiebt die Intensivtäter ab und die Eltern gleich mit, Violence against Bremen citizens: Expel the chronic offenders, along with their parents.

»Homo-venlig moské er u-islamisk«

Det er den givetvis. Enhver der har været i Mellemeøsten ved, at der er masser af homo-praksis blandt heteromænd på grund af den vanskelige adgang til ‘lovlige’ kvinder, men hvis det fuldstændige sex-hykleri skal opretholdes, er Paris imamer jo nødt til at sige, som de gør. Den moské får ikke noget let liv, næppe langt heller:

The opening of Europe’s first gay-friendly mosque in Paris last week was certain to be controversial and has already attracted criticism. The mosque has been declared an “aberration” by Muslim leaders in France. Muslim leaders in France have been quick to criticise the opening of Europe’s first gay mosque, intended to welcome homosexuals and break down the barriers which separate men and women in prayer.

The rector of the Grande Mosque in Paris, Dalil Boubakeur, declared the gay-friendly mosque went against the tenets of Islam. He said:
“The mosques that are already there accept everyone so creating one specifically for homosexuals is against the spirit of Islam. Worshippers go to a mosque to worship god, they don’t go to demonstrate their sexuality. This is an abuse of the definition of a mosque.”

Boubakeur went on to add: “Homosexuality is condemned in 13 verses of the Qur’an. The only sexual relationship that is legitimate is between married men and women.” He claims the mosque will remain outside the Muslim community. Gay-friendly mosque in Paris criticised as ‘un-Islamic’

Heinrich Himmler, Hermann Göring, Amon Goeth, Hans Frank og Rudolf Höss – disse navne huskes for evigt for deres umenneskelige forbrydelser i nazitiden. En byrde deres efterkommere lever med endnu i dag. Hvordan lever børn og børnebørn til Hitlers nærmeste fortrolige med deres arv i dag? I instruktøren Chanoch Ze’evi s dokumentar bearbejder de deres personlige arv på vidt forskellige måder. Dokumentarfilm in der “Das Erste Mediathek”, 21. Juni 2012 “Meine Familie, die Nazis und Ich,” – Ein Film von Chanoch Ze’evi tysk, utekstet.(Snaphanens oversættelse)

“Hvordan er det med eder, at I bruge dette Ordsprog udi Israels Land og sig: Fædrene æde sure Druer, men Børnenes Tænder bleve Ømme?” På videoens screenshot ses Katrin Himmler, født 1967, forfatter til Die Brüder Himmler: Eine deutsche Familiengeschichte En smuk, forsonlig film.

Nedtælling for Malmøs jøder

Naturligvis kommer de til at flytte, ‘flygte’ er et bedre ord, og det er Riksdagen, der driver dem på flugt. Mere indviklet er det ikke. Det er ikke kun jøder, Riksdagen fordriver fra Malmø, jeg kender adskillige andre, der ikke ser nogen fremtid i byen.

Hakkors på dörrarna tre nätter i rad, sopor kastade på ytterdörren och ett inbrott där chanukkaljusstaken, Davidsstjärnan i guld och flera andra judiska föremål stals. I helgen drabbades två judiska kvinnor på Rosengård av upprepade antisemitiska hatbrott. I tio respektive tolv år har de två väninnorna bott i Rosengårdsdelen Törnrosen. De har vant sig vid att få “judehora”, “judesvin”, “synd att ni inte alla dog i andra världskriget” och andra glåpord kastade efter sig. En gång fick en av dem en sten kastad i huvudet.

– Antisemitismen har eskalerat här år efter år. Jag har aldrig polisanmält det vi råkat ut för tidigare men från och med nu tänker jag alltid göra det, säger en av dem. Hon vet att boende i kvarteret vet att hon är judinna. Några gånger har hon haft hamnat i häftiga diskussioner om judar och Israel. De båda väninnorna har inga planer på att flytta men om de skulle flytta någon gång, blir det till Israel: – Att flytta till en annan del av Malmö skulle inte hjälpa. Jag har en bekant i Limhamn som blivit misshandlad för att hon är judinna. Dessutom tycker jag att vi har rätt att bo var jag vill, säger en av dem.Hakkors målades på judars dörr

Våldet i Malmö. Sammanfattning* för november 2012.

Verkligheten

Fjordman er ikke hvem som helst

– Kun Breivik har ansvaret for terrorhandlingene den 22. juli 2011. I den grad noe annet har medvirket til dette er det en uansvarlig innvandringspolitikk som har vært ført i flere tiår og som skaper stadig større underliggende spenninger i samfunnet, skriver Jensen.

– Det var islamkritikere som deg Breivik lot seg inspirere av da han skrev kompendiet og dannet den tankeverdenen som var grunnlaget for terrorhandlingene. Har du ikke et ansvar for å tenke på at noen kan ta den europeiske borgerkrigen du spår bokstavelig og omsette ord til handling?

– Breivik ble ikke inspirert av islamkritikere til å utføre sine terrorhandlinger. Tvert imot ble han inspirert av islamske jihadistiske terrorister som al-Qaida. Dette sa han selv under rettssaken gjentatte ganger og det står til dels også i hans såkalte manifest, svarer Jensen.

Påstanden fra Simonsen om at han sprer «en giftig hatideologi» svarer Jensen på ved å hevde at det er islam som er en giftig hatideologi som nører opp under voldelig ekstremisme, og at vestlige eliter og massemedier, inkludert Simonsen og Dagbladet, er med på å spre denne ideologien gjennom innvandringspolitikken de støtter.

Jensen gir uttrykk for at han mener store, norske nyhetsmedier har løpt 22. juli-terroristens ærend i tiden etter terroren. Breivik uttalte under rettssaken at han håpet at terrorhandlingene hans ville føre til heksejakt og mer sensur, noe som igjen vil skape polarisering og radikalisering. Jensen mener massemediene bedrev en heksejakt på islam- og innvandringskritikere i tiden etter terrorangrepene.Fjordman: – Kun Breivik har ansvaret, Fjordman er ikke hvem som helst

En af Breiviks forsvarere er ikke enig med Fjordman i, hvad der radikaliserede ABB. Hun rejser til Bryssel og optræder med sin version. Man skal ikke være professor for at regne ud, at Bryssel vil vælge at slå ned på diagnostikerne fremfor indvandrede, der kan blive krænkede og voldelige:

Også Vibeke Hein Bæra, den ene av Anders Behring Breviks fire forsvarere, er invitert til å holde innlegg på møtet. Bæra vil fortelle om hvordan forsvaret av Breivik ble bygget opp. Hun vil også komme inn på hvordan advokatene opplevde at Breivik ble radikalisert av sin ekstremistiske aktivitet på internett. – Våre erfaringer vil bli brukt i EUs eget arbeid for å lage strategier mot ekstremisme og terror, sier Bæra til NTB.

Robert Spencer speaks about the war against free speech

Last Saturday, November 17, at the David Horowitz Freedom Center’s Restoration Weekend in West Palm Beach, Florida.

Af Thomas Nydahl

Idag fyller Søren Krarup 75 år. Jag vill gärna bidra med en gratulation eftersom han kommit att ha avgörande betydelse för min bildningsväg under rätt lång tid. För mig är han betydelsefull inom fyra områden:teologin, filosofin, författarskapet och politiken. Men det är hans författarskap som betytt mest för mig. Den första bok av honom jag läste var Det moderne Sammenbrud (1984). Efter den smärtsamma och minst sagt annorlunda läsningen fanns det inget val för mig. Jag hade sedan länge gjort upp med vänsterismen och det offentliga Sveriges självbild, men Krarup var så radikalt annorlunda att läsningen av honom krävde något nytt av mig. Så jag fortsatte med böcker som Begrebet Anstændighed (1985), I Virkeligheden (1986) och Det tavse flertal (1987). De första böckerna han utgav på 2000-talet var Dansen om menneskerettighederne (2000) och Kristendom og danskhed (2001). En bok som visade på hans förmåga att diskutera och debattera, som gjorde starkt intryck på mig var den av Gyldendals förlag utgivna “Kære Søren, en brevveksling om det nye Danmarks kurs” som var en brevväxling med Venstre- politikern Søren Pind (2003).

Krarup har själv under tio år, 2001 – 2011, suttit i Folketinget för Dansk Folkeparti, en period som han själv betecknar som en ”nationell värnplikt”. I hans politiska gärning har förstås frågorna kring den muslimska invandringen och islamiseringen av Danmark haft en framskjuten plats. Det är alldeles tveklöst så att hans insatser på det området haft en avgörande betydelse för den allt nyktrare synen på denna radikala samhällsförvandling som detta utgör. Att vi inte har någon motsvarande person i Sverige bidrar förstås också till den relativa tystnaden och en utveckling som är allt annat än gynnsam. Som teolog har han, vid sidan av prästämbetet (40 år som kyrkoherde i Seem vid Ribe), förstås mest ägnat tid åt Tidehverv, tidskriften och kretsen som grundades av hans far. Berlingske skrev igår bland annat detta om hans gärning:

”Tidehvervs udgangspunkt er en læsning af luthersk kristendom, der lægger vægt på det personlige trosliv, og på at den enkelte er sat i ansvar i kald og stand, altså må tage sin givne tilværelse på sig og stole på Vorherres nåde. Forfattere og tænkere som Søren Kierkegaard, Grundtvig, Henrik Pontoppidan, Jakob Knudsen, Martin A. Hansen og de udenlandske Dostojevski, Rudyard Kipling og Sigrid Undset er desuden skikkelser, der har inspireret Krarup i hans modernitetskritik, og som han har skrevet om i et omfattende forfatterskab som før, dansk identitet og udlændingespørgsmål blev hans hjertesag, havde et udpræget kulturhistorisk forfatterskab i bagagen.

Som stilist, og en sådan er Krarup i udpræget grad, er han inspireret af en type som Viggo Hørup (1841-1902), med lige dele radikalitet og lidenskab i retorikken. De mange bøger og redaktionen af Tidehverv siden 1984, posten overtog han fra faderen, præsten Vilhelm Krarup, har været et livslangt projekt, og allerede som purung debuterede han i 1960 som forfatter. Et tværsnit over dette forfatterskab gennem 50 år viser en konsistens i synspunkter, der af kritikere vil blive udlagt som fastlåste positioner: I synet på Besættelsestiden 1940-45 fornemmer man klart, at han er sin fars søn. Vilhelm Krarup måtte som modstandsmand sammen med moderen gå under jorden, så bitterheden over for de gamle partier, der udgrænsede modstandsbevægelsens indflydelse, var betydelig.”

Tillykke, Søren ?

Nej, det kan jeg ikke sige. Da han og jeg ´gik i skole, var smådrenge på efternavn. Fornavn var en intimitet, det tog mange år at oparbejde. Anvendt i utide var det bare vammelt. Jeg læste hans første bog i 1972, Den Hellige Hensigt, men jeg mødte ham første gang langt senere – for ti år siden. Jeg ser ham jævnligt i Brugsen, og vi tiltaler stadig hinanden ved efternavn. Der er meget at sige om åndsmennesket Krarup, men jeg vil hæfte mig ved det menneskelige: Ham og hans bedårende Elisabeth, som de fremtræder mellem venner uden for rampelyset.

Der er kristne, der ideligt befamler deres kristendom og belemrer andre med den. Krarupperne lever den. Krarup er den samme, om han taler med statsministeren eller den lokale drukkenbolt, han er, som en præst skal være: Ethvert menneske overfor mig, er i sin egen ret og har krav på samme imødekommenhed. Mennesket er alt, stand er uden betydning. “Min næste” er den første, Krarup møder når han går ud af sin dør.

Søren Krarup har ikke haft TV-tække. På TV kan han fremstå som en studs stivstikker, det yder mildt sagt ikke hans personlighed retfærdighed, men hvor mange egner sig i virkeligheden for TV? Jeg skulle nok betakke mig.

Den Krarup jeg ser for mig, er ham i sofaen i festligt lag, der nøder en i timer, mig – piberyger – for at modtage en af hans cerutter, et musikalsk, charmerende menneske, der også som hans lærde fætter, er en meget stor livsnyder. Krarups venlighed er insisterende. Jeg ser selvfølgelig også Krarup på talerstolen, sammenfatte det tyvende århundrede på en intellektuelt niveau, ingen andre folketingsmedlemmer ville evne.

Søren Krarups livsværk kan ikke overskues i et snapshot, men Kim Møller, Uriasposten, der har en journalistisk evne til at koge tingene ind, sagde for et år siden: “Vi kan måske ikke rigtigt vurdere Søren Krarups betydning for Danmark før om tyve år.” Det nuværende styre er en parentes allerede mens det regerer. Når det snart er overstået, vil fremtiden igen bygge på dele af Søren Krarups forarbejde. At komme til at række udover sin tid, mere kan nogen dårligt ønske sig. Tillykke, Krarup – vi er stadig på efternavn – og tak!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Den 6 april 1994. Ett plan lyfter från Tanzania i riktning mot Rwanda. När planet närmar sig flygplatsen i Kigali skjuts det ned av en luftvärnsmissil. Alla ombord omkommer. Bland dödsoffren finns Rwandas president Juvénal Habyarimana (1937-1994)  och Burundis president Cyprien Ntaryamira (1955-1994). Det är fortfarande oklart vem som bär ansvaret för nedskjutningen. Men den blir startsignalen för ett av världshistoriens mest brutala folkmord. Samma dag som presidenten mördas inleder hutumilisen massmord på mer än 800 000 tutsier i Rwanda.

Den systematiska slakten på tutsier ska komma att pågå i hundra dagar. Lika systematiskt våldtas kvinnor. De tvingas först se sina män och sina barn hackas ihjäl. Sedan våldtas de av milismän och smittas i många fall med HIV som kommer att ta deras liv långt efter att den väpnade slakten har upphört. I juli 1994 störtas regeringen, och folkmordet upphör. Då har upp till 100 000 hutuer mördats i hämndmassakrer, och två miljoner människor har flytt ut ur landet.

Den 22 december 2011- Stanislas Mbanenande grips

Den 22 december 2011. På Bromma flygplats i Stockholm grips rwandiern Stanislas Mbanenande, född 1958, när han kommer hem från en utlandsresa. Han häktas, på sannolika skäl misstänkt för att ha deltagit i massakrer i byarna Bisesero och Ruhiro i västra Rwanda, där upp till 50 000 tutsier dödades. 2009 dömdes han i sin frånvaro i Rwanda till landets strängaste straff, livstids fängelse. Rwandas myndigheter har sedan dess försökt hitta honom för att verkställa straffet. Mbanenande kom till Sverige 1999 och har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) och svenskt medborgarskap men också behållit sitt rwandiska medborgarskap. Han är bosatt i Gävle med fru och flera barn men har aldrig arbetat i Sverige.

Den 16 november 2012 – åtal för folkmord

Den 16 november 2012. För första gången någonsin väcks åtal för folkmord och grovt folkrättsbrott i Sverige. I Stockholms tingsrätt inleds rättegången mot Stanislas Mbanenande, 54 år. Han står åtalad för att ha spelat en aktiv roll i folkmordet i Rwanda 1994.

“Det är nog det allvarligaste brott som svensk polis har utrett, det är min bedömning” säger Hans Melander, gruppchef vid polisens krigsbrottskommission.

Delar av rättegången är just nu förlagda till Rwanda med besök på brottsplatserna. Där har i veckan det första av ett 40-tal vittnen till folkmordet hörts, en i dag nära 40-årig kvinna. Vid den aktuella tiden arbetade hon på ett vandrarhem dit tusentals personer tog sin tillflykt. Själv lyckades hon undkomma genom att gömma sig i ett utrymme under taket på vandrarhemmet, men 200 av hennes släktingar mördades. Kvinnan har kunnat peka ut och namnge Stanislas Mbanenande som en av förövarna. Intill vandrarhemmet låg en kyrka dit omkring tiotusen personer hade flytt under förespeglingar att de skulle få skydd. Kvinnan blev vittne till hur kyrkan attackerades, och milis och civila sköt rakt in i folkmassan. De som inte sköts ihjäl mördades med knivar och machete.

Tutsier framställs som kackerlackor

Det effektiva mördandet i Rwanda blev möjligt genom att folkgrupperna hutuer och tutsies redan under landets tid som belgisk koloni efter första världskriget särskildes genom olika markeringar på sina ID-kort. När folkmordet bryter ut i april 1994 väljer mördarna ut sina offer med hjälp av folkbokföringssystemet och ID-korten. Listor över tutsier upprättas. Massmedia ställer sig i den extremistiska hutumilisens tjänst och sprider hatpropaganda mot tutsier. De kallas kackerlackor. Radion skrämmer upp befolkningen med vad som kommer att hända om tutsiearmén tar makten. De uppmanas till etnisk rensning på “kackerlackorna”. Tutsier framställs som skadedjur, berövade alla mänskliga egenskaper. Hatet trappas upp men är grundlagt sedan decennier. Dehumaniseringen, avförmänskligandet, gör det så mycket lättare att mörda tutsierna.

“Det är utrotning av kackerlackorna”

“Det är utrotning av kackerlackorna, det är utrotning av tutsierna och deras vänner, det är slakt i husen, på gatorna, i kyrkorna. Det är slakt med yxor och knivar. Det är slakt för att propagandan verkar ha nått sitt mål – tutsierna ses inte som människor” säger journalisten Augustin Erba i ett radioinslag i SR P1 från 2005.

I juni 1994 säger Frankrikes president Francois Mitterand (1916-1996) att han är beredd att omedelbart ingripa mot massmördandet. Då har folkmordet pågått i mer än två månader. Mer än en halv miljon människor har mördats. En vecka efter uttalandet landar franska fallskärmsjägare i Rwanda och upprättar en skyddad zon. Hit flyr många av de ansvariga för folkmordet. Frankrike hjälper dem att fly ut ur landet, bort från rättegångar och straff. Kanske finns Stanislas Mbanenande bland dem som får franska statens hjälp att fly från rättvisan i Rwanda och ta sig vidare till Sverige. Det kommer eventuellt den fortsatta rättegången att visa.

Hur kunde Stanislas Mbanenande få PUT?

Här hejdar jag berättelsen ett slag, av två skäl.
Det första skälet: Jag ber känsliga läsare om ursäkt, men jag ser mig nödsakad att använda ett kraftuttryck. Nämligen detta: HUR FAN kunde Stanislas Mbanenande få permanent uppehållstillstånd i Sverige? Det har ingen enda svensk journalist brytt sig om att ta reda på. Han har självklart inte berättat för migrationsverket om sin roll i folkmordet i Rwanda. I den pågående rättegången förnekar han blankt all inblandning i massakern på tutsier. Han backas upp av hustrun Mukazana Jeanne D’arc Mbanenande, född 1963.

“Han är absolut oskyldig” säger hon till Aftonbladet. Även mannens advokat Tomas Nilsson uppger att Stanislas Mbanenande förnekar brott. Advokaten har betalt för att företräda sin klient oavsett om han är skyldig. Och vad ska frun säga? För att få PUT kan Stanislas Mbanenande antas ha dukat upp en historia som har fått migrationsverket att anse att han har “skyddsskäl”. Sannolikt ingår han i de 95 procent som söker asyl utan att visa några ID-handlingar. På köpet har han belönats med svenskt medborgarskap.

Minst 1 500 krigsförbrytare finns i Sverige

Stanislas Mbanenande ingår därmed i den föga hedersamma skara om minst 1 500 krigsförbrytare som har fått uppehållstillstånd i Sverige och obegränsad tillgång till de svenska välfärdssystemen. Jag har gett några exempel i en tidigare krönika, “Ett paradis för krigsförbrytare”.

• Förra året dömdes Ahmet Makitan, född 1966 – den förste krigsförbrytare som har gripits i Sverige, till fem års fängelse för grovt brott mot folkrätten.  Under inbördeskrigen på Balkan 1992 var han lägervakt i koncentrationslägret Dretelj i Bosnien-Hercegovina. Många vittnade under rättegången om hur Ahmet Makitan brutalt misshandlade och torterade fångar. Till Sverige kom han 2001 och fick utan problem permanent uppehållstillstånd. Svenskt medborgarskap fick han lika problemfritt 2006.

Förra året dömdes Ahmet Makitan, född 1966 – den förste krigsförbrytare som har gripits i Sverige, till fem års fängelse för grovt brott mot folkrätten. Under inbördeskrigen på Balkan 1992 var han lägervakt i koncentrationslägret Dretelj i Bosnien-Hercegovina. Många vittnade under rättegången om hur Ahmet Makitan brutalt misshandlade och torterade fångar. Till Sverige kom han 2001 och fick utan problem permanent uppehållstillstånd. Svenskt medborgarskap fick han lika problemfritt 2006. Han är bosatt i Sollefteå och har arbetat som skolvaktmästare.

Livvakt till Saddam Husseins son

Irakiern Yasin Ahmad Jasem, född 1962 och bosatt i Eskilstuna, beviljades i oktober 2009 tillsammans med sin familj permanent uppehållstillstånd i Sverige. Då upphävde migrationsdomstolen i Malmö migrationsverkets beslut att utvisa honom. Yasin Ahmad Jasem var livvakt åt Saddam Husseins yngre son Qusay Hussein al-Tikriti, som tillsammans med den äldre brodern Uday dödades av amerikanska styrkor i en eldstrid i Mosul den 22 juli 2003. Sönerna Uday och Qusay var kända för att vara minst lika brutala och samvetslösa som sin far. Ett ögonvittne berättar hur Qusay anländer till Suera, där väpnade styrkor har föst ihop 300 tillfångatagna shiiter på ett fält. Qusay går fram till männen och skjuter fyra av dem i huvudet. När han trycker på avtryckaren skriker han: ”Bad people! Dirty criminals!”. Sedan ger han order om exekution av resten av fångarna, stiger in i bilen och kör tillbaka till Bagdad. Det var i denne mans säkerhetstjänst Yasin Ahmad Jasem arbetade och bidrog till att upprätthålla ett av de värsta skräckväldena i modern tid.

Saddam Husseins giftkemist fick PUT

• Muhamed Kemal Abed, bosatt i Kristianstad, beviljades i november 2009 uppehållstillstånd i Sverige, även i detta fall av migrationsdomstolen i Malmö. Han var kemiingenjör i Irak, en av Saddam Husseins närmaste män och arbetade med att ta fram kärnvapen och kemiska och biologiska stridsmedel. De vapen som Saddams kemister konstruerade användes på order av diktatorn i massakrer på oskyldiga civila. En av de mest kända är giftgasmassakern i den kurdiska staden Halabja i norra Irak den 16 mars 1988 då mer än 5 000 människor dödades. De flesta av offren var kvinnor och barn. Muhamed Kemal Abed och hans familj erbjöds asyl i USA – men tackade nej eftersom han ansåg det vara otänkbart att leva i ett land som hade ”ockuperat och fördärvat Irak”. Han siktade på Sverige, och här togs han emot med öppna armar.

Ohyggliga handlingar blir plötsligt legitima

Här hejdar jag berättelsen igen, av det andra av två skäl. Vi kan stanna upp ett tag och fundera på vad fenomenet dehumanisering innebär. Som att se alla tutsier som kackerlackor. I alla krig tvärs igenom hela mänsklighetens historia har dehumanisering använts som vapen mot fienden. Han fråntas sina mänskliga egenskaper, framställs som ett värdelöst och helt igenom ondsint odjur eller skadedjur. Genom den här processen blir ohyggliga handlingar plötsligt legitima – de drabbar ju inte människor. Klassificeringen av fienden som djur legitimerar verbal och psykisk misshandel, framställande av fienden som föraktlig, avskyvärd, omänsklig, ond och farlig – hela vägen fram till fysiskt våld och massmord.

Patienter berövas sin identitet

Det behöver inte ens handla om krig. I hela människans historia har funktionshindrade eller på annat sätt avvikande människor dehumaniserats med olika metoder. Psykiskt sjuka har spärrats in på stora institutioner, berövats alla sina personliga särdrag och tillhörigheter och anonymiserats genom att få håret avklippt och kläs i likadana anstaltsuniformer. Genom att beröva patienterna deras identitet och mänskliga egenskaper blir det möjligt för andra som har makt över dem att behandla dem omänskligt och förnedrande. De frånerkänns till och med mänskliga känslor som att uppleva smärta eller frysa när det är kallt. Vem som helst som behöver en tids sjukhusvård kan i en mildare dehumaniseringsform plötsligt finna sig bli fråntagen sin identitet och istället förvandlas till nummer 4:2, klädd i landstingets vita skjorta.

Dehumanisering är att leka med elden

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Leka med elden”

Tidningarna Sydsvenskan och Norrköpings Tidningar har ihärdigt förnekat att personer med tillgång till deras datorer har deltagit i en olaglig attack mot Dispatch International (läs artiklarna här och här).

Vi har aldrig anklagat ledningarna för dessa mediebolag för att ha gått med på eller beordrat attacken. Däremot har vi obestridliga bevis för att personer med tillgång till deras datasystem har varit inblandade. Eftersom de två tidningarna låtsas att de inte förstår vad vi har försökt förklara för dem, så upprepar vi fakta om vad som har hänt: [..]

Vi uppmanar nu Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar och andra organisationer vars servrar har använts för att begå cyberbrott mot Dispatch International att ta reda på vilka personer i deras organisation som har deltagit i denna kriminella verksamhet.

Och vi upprepar: Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar och andra organisationer som inom sig hyser människor som deltar i brottslig verksamhet, är juridiskt ansvariga för de hackerattacker som kommer från deras servrar. Mer om hackerattacken mot Dispatch International – Dispatch International udsat for hackerangreb – Kode blandt andet aktiveret fra Sydsvenskans computere

George Orwell: Nere för räkning i Paris och London (Atlantis, nyutgåva av Olof Hoffstens översättning med förord av Peter Luthersson)

Af Thomas Nydahl

George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster – liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

I Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:

”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!’ KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”

Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Det är en välgärning att Atlantis nu ger ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.