Af Thomas Nydahl

Idag fyller Søren Krarup 75 år. Jag vill gärna bidra med en gratulation eftersom han kommit att ha avgörande betydelse för min bildningsväg under rätt lång tid. För mig är han betydelsefull inom fyra områden:teologin, filosofin, författarskapet och politiken. Men det är hans författarskap som betytt mest för mig. Den första bok av honom jag läste var Det moderne Sammenbrud (1984). Efter den smärtsamma och minst sagt annorlunda läsningen fanns det inget val för mig. Jag hade sedan länge gjort upp med vänsterismen och det offentliga Sveriges självbild, men Krarup var så radikalt annorlunda att läsningen av honom krävde något nytt av mig. Så jag fortsatte med böcker som Begrebet Anstændighed (1985), I Virkeligheden (1986) och Det tavse flertal (1987). De första böckerna han utgav på 2000-talet var Dansen om menneskerettighederne (2000) och Kristendom og danskhed (2001). En bok som visade på hans förmåga att diskutera och debattera, som gjorde starkt intryck på mig var den av Gyldendals förlag utgivna “Kære Søren, en brevveksling om det nye Danmarks kurs” som var en brevväxling med Venstre- politikern Søren Pind (2003).

Krarup har själv under tio år, 2001 – 2011, suttit i Folketinget för Dansk Folkeparti, en period som han själv betecknar som en ”nationell värnplikt”. I hans politiska gärning har förstås frågorna kring den muslimska invandringen och islamiseringen av Danmark haft en framskjuten plats. Det är alldeles tveklöst så att hans insatser på det området haft en avgörande betydelse för den allt nyktrare synen på denna radikala samhällsförvandling som detta utgör. Att vi inte har någon motsvarande person i Sverige bidrar förstås också till den relativa tystnaden och en utveckling som är allt annat än gynnsam. Som teolog har han, vid sidan av prästämbetet (40 år som kyrkoherde i Seem vid Ribe), förstås mest ägnat tid åt Tidehverv, tidskriften och kretsen som grundades av hans far. Berlingske skrev igår bland annat detta om hans gärning:

”Tidehvervs udgangspunkt er en læsning af luthersk kristendom, der lægger vægt på det personlige trosliv, og på at den enkelte er sat i ansvar i kald og stand, altså må tage sin givne tilværelse på sig og stole på Vorherres nåde. Forfattere og tænkere som Søren Kierkegaard, Grundtvig, Henrik Pontoppidan, Jakob Knudsen, Martin A. Hansen og de udenlandske Dostojevski, Rudyard Kipling og Sigrid Undset er desuden skikkelser, der har inspireret Krarup i hans modernitetskritik, og som han har skrevet om i et omfattende forfatterskab som før, dansk identitet og udlændingespørgsmål blev hans hjertesag, havde et udpræget kulturhistorisk forfatterskab i bagagen.

Som stilist, og en sådan er Krarup i udpræget grad, er han inspireret af en type som Viggo Hørup (1841-1902), med lige dele radikalitet og lidenskab i retorikken. De mange bøger og redaktionen af Tidehverv siden 1984, posten overtog han fra faderen, præsten Vilhelm Krarup, har været et livslangt projekt, og allerede som purung debuterede han i 1960 som forfatter. Et tværsnit over dette forfatterskab gennem 50 år viser en konsistens i synspunkter, der af kritikere vil blive udlagt som fastlåste positioner: I synet på Besættelsestiden 1940-45 fornemmer man klart, at han er sin fars søn. Vilhelm Krarup måtte som modstandsmand sammen med moderen gå under jorden, så bitterheden over for de gamle partier, der udgrænsede modstandsbevægelsens indflydelse, var betydelig.”

Tillykke, Søren ?

Nej, det kan jeg ikke sige. Da han og jeg ´gik i skole, var smådrenge på efternavn. Fornavn var en intimitet, det tog mange år at oparbejde. Anvendt i utide var det bare vammelt. Jeg læste hans første bog i 1972, Den Hellige Hensigt, men jeg mødte ham første gang langt senere – for ti år siden. Jeg ser ham jævnligt i Brugsen, og vi tiltaler stadig hinanden ved efternavn. Der er meget at sige om åndsmennesket Krarup, men jeg vil hæfte mig ved det menneskelige: Ham og hans bedårende Elisabeth, som de fremtræder mellem venner uden for rampelyset.

Der er kristne, der ideligt befamler deres kristendom og belemrer andre med den. Krarupperne lever den. Krarup er den samme, om han taler med statsministeren eller den lokale drukkenbolt, han er, som en præst skal være: Ethvert menneske overfor mig, er i sin egen ret og har krav på samme imødekommenhed. Mennesket er alt, stand er uden betydning. “Min næste” er den første, Krarup møder når han går ud af sin dør.

Søren Krarup har ikke haft TV-tække. På TV kan han fremstå som en studs stivstikker, det yder mildt sagt ikke hans personlighed retfærdighed, men hvor mange egner sig i virkeligheden for TV? Jeg skulle nok betakke mig.

Den Krarup jeg ser for mig, er ham i sofaen i festligt lag, der nøder en i timer, mig – piberyger – for at modtage en af hans cerutter, et musikalsk, charmerende menneske, der også som hans lærde fætter, er en meget stor livsnyder. Krarups venlighed er insisterende. Jeg ser selvfølgelig også Krarup på talerstolen, sammenfatte det tyvende århundrede på en intellektuelt niveau, ingen andre folketingsmedlemmer ville evne.

Søren Krarups livsværk kan ikke overskues i et snapshot, men Kim Møller, Uriasposten, der har en journalistisk evne til at koge tingene ind, sagde for et år siden: “Vi kan måske ikke rigtigt vurdere Søren Krarups betydning for Danmark før om tyve år.” Det nuværende styre er en parentes allerede mens det regerer. Når det snart er overstået, vil fremtiden igen bygge på dele af Søren Krarups forarbejde. At komme til at række udover sin tid, mere kan nogen dårligt ønske sig. Tillykke, Krarup – vi er stadig på efternavn – og tak!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Den 6 april 1994. Ett plan lyfter från Tanzania i riktning mot Rwanda. När planet närmar sig flygplatsen i Kigali skjuts det ned av en luftvärnsmissil. Alla ombord omkommer. Bland dödsoffren finns Rwandas president Juvénal Habyarimana (1937-1994)  och Burundis president Cyprien Ntaryamira (1955-1994). Det är fortfarande oklart vem som bär ansvaret för nedskjutningen. Men den blir startsignalen för ett av världshistoriens mest brutala folkmord. Samma dag som presidenten mördas inleder hutumilisen massmord på mer än 800 000 tutsier i Rwanda.

Den systematiska slakten på tutsier ska komma att pågå i hundra dagar. Lika systematiskt våldtas kvinnor. De tvingas först se sina män och sina barn hackas ihjäl. Sedan våldtas de av milismän och smittas i många fall med HIV som kommer att ta deras liv långt efter att den väpnade slakten har upphört. I juli 1994 störtas regeringen, och folkmordet upphör. Då har upp till 100 000 hutuer mördats i hämndmassakrer, och två miljoner människor har flytt ut ur landet.

Den 22 december 2011- Stanislas Mbanenande grips

Den 22 december 2011. På Bromma flygplats i Stockholm grips rwandiern Stanislas Mbanenande, född 1958, när han kommer hem från en utlandsresa. Han häktas, på sannolika skäl misstänkt för att ha deltagit i massakrer i byarna Bisesero och Ruhiro i västra Rwanda, där upp till 50 000 tutsier dödades. 2009 dömdes han i sin frånvaro i Rwanda till landets strängaste straff, livstids fängelse. Rwandas myndigheter har sedan dess försökt hitta honom för att verkställa straffet. Mbanenande kom till Sverige 1999 och har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) och svenskt medborgarskap men också behållit sitt rwandiska medborgarskap. Han är bosatt i Gävle med fru och flera barn men har aldrig arbetat i Sverige.

Den 16 november 2012 – åtal för folkmord

Den 16 november 2012. För första gången någonsin väcks åtal för folkmord och grovt folkrättsbrott i Sverige. I Stockholms tingsrätt inleds rättegången mot Stanislas Mbanenande, 54 år. Han står åtalad för att ha spelat en aktiv roll i folkmordet i Rwanda 1994.

“Det är nog det allvarligaste brott som svensk polis har utrett, det är min bedömning” säger Hans Melander, gruppchef vid polisens krigsbrottskommission.

Delar av rättegången är just nu förlagda till Rwanda med besök på brottsplatserna. Där har i veckan det första av ett 40-tal vittnen till folkmordet hörts, en i dag nära 40-årig kvinna. Vid den aktuella tiden arbetade hon på ett vandrarhem dit tusentals personer tog sin tillflykt. Själv lyckades hon undkomma genom att gömma sig i ett utrymme under taket på vandrarhemmet, men 200 av hennes släktingar mördades. Kvinnan har kunnat peka ut och namnge Stanislas Mbanenande som en av förövarna. Intill vandrarhemmet låg en kyrka dit omkring tiotusen personer hade flytt under förespeglingar att de skulle få skydd. Kvinnan blev vittne till hur kyrkan attackerades, och milis och civila sköt rakt in i folkmassan. De som inte sköts ihjäl mördades med knivar och machete.

Tutsier framställs som kackerlackor

Det effektiva mördandet i Rwanda blev möjligt genom att folkgrupperna hutuer och tutsies redan under landets tid som belgisk koloni efter första världskriget särskildes genom olika markeringar på sina ID-kort. När folkmordet bryter ut i april 1994 väljer mördarna ut sina offer med hjälp av folkbokföringssystemet och ID-korten. Listor över tutsier upprättas. Massmedia ställer sig i den extremistiska hutumilisens tjänst och sprider hatpropaganda mot tutsier. De kallas kackerlackor. Radion skrämmer upp befolkningen med vad som kommer att hända om tutsiearmén tar makten. De uppmanas till etnisk rensning på “kackerlackorna”. Tutsier framställs som skadedjur, berövade alla mänskliga egenskaper. Hatet trappas upp men är grundlagt sedan decennier. Dehumaniseringen, avförmänskligandet, gör det så mycket lättare att mörda tutsierna.

“Det är utrotning av kackerlackorna”

“Det är utrotning av kackerlackorna, det är utrotning av tutsierna och deras vänner, det är slakt i husen, på gatorna, i kyrkorna. Det är slakt med yxor och knivar. Det är slakt för att propagandan verkar ha nått sitt mål – tutsierna ses inte som människor” säger journalisten Augustin Erba i ett radioinslag i SR P1 från 2005.

I juni 1994 säger Frankrikes president Francois Mitterand (1916-1996) att han är beredd att omedelbart ingripa mot massmördandet. Då har folkmordet pågått i mer än två månader. Mer än en halv miljon människor har mördats. En vecka efter uttalandet landar franska fallskärmsjägare i Rwanda och upprättar en skyddad zon. Hit flyr många av de ansvariga för folkmordet. Frankrike hjälper dem att fly ut ur landet, bort från rättegångar och straff. Kanske finns Stanislas Mbanenande bland dem som får franska statens hjälp att fly från rättvisan i Rwanda och ta sig vidare till Sverige. Det kommer eventuellt den fortsatta rättegången att visa.

Hur kunde Stanislas Mbanenande få PUT?

Här hejdar jag berättelsen ett slag, av två skäl.
Det första skälet: Jag ber känsliga läsare om ursäkt, men jag ser mig nödsakad att använda ett kraftuttryck. Nämligen detta: HUR FAN kunde Stanislas Mbanenande få permanent uppehållstillstånd i Sverige? Det har ingen enda svensk journalist brytt sig om att ta reda på. Han har självklart inte berättat för migrationsverket om sin roll i folkmordet i Rwanda. I den pågående rättegången förnekar han blankt all inblandning i massakern på tutsier. Han backas upp av hustrun Mukazana Jeanne D’arc Mbanenande, född 1963.

“Han är absolut oskyldig” säger hon till Aftonbladet. Även mannens advokat Tomas Nilsson uppger att Stanislas Mbanenande förnekar brott. Advokaten har betalt för att företräda sin klient oavsett om han är skyldig. Och vad ska frun säga? För att få PUT kan Stanislas Mbanenande antas ha dukat upp en historia som har fått migrationsverket att anse att han har “skyddsskäl”. Sannolikt ingår han i de 95 procent som söker asyl utan att visa några ID-handlingar. På köpet har han belönats med svenskt medborgarskap.

Minst 1 500 krigsförbrytare finns i Sverige

Stanislas Mbanenande ingår därmed i den föga hedersamma skara om minst 1 500 krigsförbrytare som har fått uppehållstillstånd i Sverige och obegränsad tillgång till de svenska välfärdssystemen. Jag har gett några exempel i en tidigare krönika, “Ett paradis för krigsförbrytare”.

• Förra året dömdes Ahmet Makitan, född 1966 – den förste krigsförbrytare som har gripits i Sverige, till fem års fängelse för grovt brott mot folkrätten.  Under inbördeskrigen på Balkan 1992 var han lägervakt i koncentrationslägret Dretelj i Bosnien-Hercegovina. Många vittnade under rättegången om hur Ahmet Makitan brutalt misshandlade och torterade fångar. Till Sverige kom han 2001 och fick utan problem permanent uppehållstillstånd. Svenskt medborgarskap fick han lika problemfritt 2006.

Förra året dömdes Ahmet Makitan, född 1966 – den förste krigsförbrytare som har gripits i Sverige, till fem års fängelse för grovt brott mot folkrätten. Under inbördeskrigen på Balkan 1992 var han lägervakt i koncentrationslägret Dretelj i Bosnien-Hercegovina. Många vittnade under rättegången om hur Ahmet Makitan brutalt misshandlade och torterade fångar. Till Sverige kom han 2001 och fick utan problem permanent uppehållstillstånd. Svenskt medborgarskap fick han lika problemfritt 2006. Han är bosatt i Sollefteå och har arbetat som skolvaktmästare.

Livvakt till Saddam Husseins son

Irakiern Yasin Ahmad Jasem, född 1962 och bosatt i Eskilstuna, beviljades i oktober 2009 tillsammans med sin familj permanent uppehållstillstånd i Sverige. Då upphävde migrationsdomstolen i Malmö migrationsverkets beslut att utvisa honom. Yasin Ahmad Jasem var livvakt åt Saddam Husseins yngre son Qusay Hussein al-Tikriti, som tillsammans med den äldre brodern Uday dödades av amerikanska styrkor i en eldstrid i Mosul den 22 juli 2003. Sönerna Uday och Qusay var kända för att vara minst lika brutala och samvetslösa som sin far. Ett ögonvittne berättar hur Qusay anländer till Suera, där väpnade styrkor har föst ihop 300 tillfångatagna shiiter på ett fält. Qusay går fram till männen och skjuter fyra av dem i huvudet. När han trycker på avtryckaren skriker han: ”Bad people! Dirty criminals!”. Sedan ger han order om exekution av resten av fångarna, stiger in i bilen och kör tillbaka till Bagdad. Det var i denne mans säkerhetstjänst Yasin Ahmad Jasem arbetade och bidrog till att upprätthålla ett av de värsta skräckväldena i modern tid.

Saddam Husseins giftkemist fick PUT

• Muhamed Kemal Abed, bosatt i Kristianstad, beviljades i november 2009 uppehållstillstånd i Sverige, även i detta fall av migrationsdomstolen i Malmö. Han var kemiingenjör i Irak, en av Saddam Husseins närmaste män och arbetade med att ta fram kärnvapen och kemiska och biologiska stridsmedel. De vapen som Saddams kemister konstruerade användes på order av diktatorn i massakrer på oskyldiga civila. En av de mest kända är giftgasmassakern i den kurdiska staden Halabja i norra Irak den 16 mars 1988 då mer än 5 000 människor dödades. De flesta av offren var kvinnor och barn. Muhamed Kemal Abed och hans familj erbjöds asyl i USA – men tackade nej eftersom han ansåg det vara otänkbart att leva i ett land som hade ”ockuperat och fördärvat Irak”. Han siktade på Sverige, och här togs han emot med öppna armar.

Ohyggliga handlingar blir plötsligt legitima

Här hejdar jag berättelsen igen, av det andra av två skäl. Vi kan stanna upp ett tag och fundera på vad fenomenet dehumanisering innebär. Som att se alla tutsier som kackerlackor. I alla krig tvärs igenom hela mänsklighetens historia har dehumanisering använts som vapen mot fienden. Han fråntas sina mänskliga egenskaper, framställs som ett värdelöst och helt igenom ondsint odjur eller skadedjur. Genom den här processen blir ohyggliga handlingar plötsligt legitima – de drabbar ju inte människor. Klassificeringen av fienden som djur legitimerar verbal och psykisk misshandel, framställande av fienden som föraktlig, avskyvärd, omänsklig, ond och farlig – hela vägen fram till fysiskt våld och massmord.

Patienter berövas sin identitet

Det behöver inte ens handla om krig. I hela människans historia har funktionshindrade eller på annat sätt avvikande människor dehumaniserats med olika metoder. Psykiskt sjuka har spärrats in på stora institutioner, berövats alla sina personliga särdrag och tillhörigheter och anonymiserats genom att få håret avklippt och kläs i likadana anstaltsuniformer. Genom att beröva patienterna deras identitet och mänskliga egenskaper blir det möjligt för andra som har makt över dem att behandla dem omänskligt och förnedrande. De frånerkänns till och med mänskliga känslor som att uppleva smärta eller frysa när det är kallt. Vem som helst som behöver en tids sjukhusvård kan i en mildare dehumaniseringsform plötsligt finna sig bli fråntagen sin identitet och istället förvandlas till nummer 4:2, klädd i landstingets vita skjorta.

Dehumanisering är att leka med elden

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Leka med elden”

Tidningarna Sydsvenskan och Norrköpings Tidningar har ihärdigt förnekat att personer med tillgång till deras datorer har deltagit i en olaglig attack mot Dispatch International (läs artiklarna här och här).

Vi har aldrig anklagat ledningarna för dessa mediebolag för att ha gått med på eller beordrat attacken. Däremot har vi obestridliga bevis för att personer med tillgång till deras datasystem har varit inblandade. Eftersom de två tidningarna låtsas att de inte förstår vad vi har försökt förklara för dem, så upprepar vi fakta om vad som har hänt: [..]

Vi uppmanar nu Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar och andra organisationer vars servrar har använts för att begå cyberbrott mot Dispatch International att ta reda på vilka personer i deras organisation som har deltagit i denna kriminella verksamhet.

Och vi upprepar: Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar och andra organisationer som inom sig hyser människor som deltar i brottslig verksamhet, är juridiskt ansvariga för de hackerattacker som kommer från deras servrar. Mer om hackerattacken mot Dispatch International – Dispatch International udsat for hackerangreb – Kode blandt andet aktiveret fra Sydsvenskans computere

George Orwell: Nere för räkning i Paris och London (Atlantis, nyutgåva av Olof Hoffstens översättning med förord av Peter Luthersson)

Af Thomas Nydahl

George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster – liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

I Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:

”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!’ KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”

Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Det är en välgärning att Atlantis nu ger ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.

Man må hvile ørerne. Vi lever i en opinionstid, selv på den klassiske kanal, hvor jeg flygter hen for at få fred for opinionstsunamien, knævrer de løs. Men så er der jazz-kanalen. Der er nok ikke så mange der husker trommeslageren Jørgen Elniff, hvis ikke de er så gamle så de kom på Montmartre i Stor Regnegade dengang. Efter min mening periodens største trommeslager, der også var efterspurgt af jazzens største navne. En glad dreng fra Nørrebro med et helt usædvanligt talent. Desværre “husker han ikke årene mellemn 1961 og 1970 på grund af alkohol.” Hvor god han var, kan man høre i udsendelsen Trommeslageren Jørn Elniff fortæller i en samtale med Roland Baggenæs fra 1974, ikke så meget i videoen ovenfor, men der findes ikke så mange You Tubes, hvor man ser ham. Til gengæld en usædvanlig virtuous ung NHØP. Klik også videre til andre af de mange Ben Webster optagelser der er. – Det er julefrokostid, det betyder fravær fra bloggen indtil jeg har slingret tilbage på cyklen. Der kommer måske en søndagskronik, men ikke til sædvanlig tid. A tout a l’heure, jeg har ikke planlagt at mene noget de næste 48 timer.

Svenske liberalister er i særklasse

WHY POVERTY? Det mest effektiva vapnet i kampen mot den globala fattigdomen är migration. Låt utsatta människor flytta till Sverige och leva på existensminimum – genomsnittsafrikanen skulle få det fem gånger bättre här, och samtidigt minska fattigdomen i hemlandet genom att skicka massor av pengar till nära och kära. Stängda gränser är de rika ländernas verkliga skuld till världens fattiga, skriver Fredrik Segerfeldt.[..]

Våra murar, vår taggtråd och våra beväpnade patruller håller miljarder människor i misär. Många människor i fattiga länder vill emigrera. De flesta kan det inte. Detta är de rika ländernas verkliga skuld till världens fattiga.
Öppna våra gränser för att minska världens fattigdom, Fredrik Segerfeldt, författare och liberal debattör

Sabatina James

Hun var med til konferencen i EU Parlamentet i sommer, og holdt en gribende tale. Ukuelig og modig. Hun måtte af sikkerhedsgrunde ikke fotograferes, hvad man kan forstå af videobillederne, voldte mig betydelig selvbeherskelse at lade være med. Når det kommer til sikkerhed, gør jeg, hvad jeg får besked på, ellers pirrer det forbudte mit fotograf-instinkt. Men da hun nu er her, kan man høre hende på tysk, utekstet. Om hendes dramatiske liv her: Sabatina James, also Sabatina (1982 in Dhedar, Pakistan) is an Austrian-Pakistani book author.

De ansvariga bakom den islamfientliga tidningen Dispatch International anklagar Sydsvenskan för att försöka släcka ner deras webbsajt och menar att tidningen och andra medier “är inblandade i ett försök att krossa [Dispatch International] med olagliga medel”.

Att vi skulle ha orkestrerat en cyberattack tillsammans med Sveriges Radio och Värnamo Nyheter är så bisarrt att det nästan inte går att ta på allvar. Tyvärr visar det hur lång det konspiratoriska tänkandet på nätet gått idag. Vi beslöt oss för säkerhets skull för att gå igenom vår digitala trafik, eftersom det också är ganska vanligt att datorer kidnappas för olika ändamål. Falsk anklagelse mot Sydsvenskan Medier anklagas för nätattacker

Ja, det vil de fleste danskere uden et langvarigt, intimt kendskab til svenske medier umiddelbart gætte, men med det kendskab in mente, er det såmænd ikke så bizart endda, og hvem havde ventet, at Sydsvenskan og andre ville reagere anderledes? Heldigivis kan en undersøgelse af Dispatch’ anklage komme til at kaste lys over sandheden, og den vil blive imødeset med største interesse.

Vi er lige ved at komme ud af to uger, med en eksempelløs kampagne imod Sverigedemokraterne, der er ikke modsvarer noget, man kan opleve i nogen anden europæisk presse. Alle svenske medier gik i takt med Expressens pseudo ‘skandale’, og Expressen selv er ikke færdig med at presse citronen endnu.

Forud for denne kampagne er der gået årtier med kollektiv mediemobning af Sverigedemokraterne. Først og fremmest blev de inden de kom i Riksdagen konsekvent nægtet adgang til at ytre sig i svenske medier – bortset fra enkelte alibitilfælde, gerne en gang om året, så svensk journalistik kunne henvise til, at de skam overholdt almindelige regler, så man stadig kunne kalde sig ‘fri og uvildig.’ Konspirativ tænkning ?

Til disse alibiartikler kan nævnes, at Søren Espersen én gang har kunnet skrive i sydsvenskan, og at Bertel Haarder efter hårde angreb i januar 2004, langt om længe kunne få et genmæle i Expressen. Dette var mens Carsten Jensen, Suzanne Brøgger, Hanne Vibeke Holst og andre med rigtige meninger frit kunne skrive deres talrige angreb på den danske regering 2001-2011 i svensk presse. DEn danske opposition til disse – Sørlander, Støvring, Uhrskov, Jalving, Godtfredsen, Brix,  Nørgaard, Blüdnikow, ja selv Jespersen og Pittelkow,  er fuldstændigt ukendte og uciterede i Sverige. Med den svenske interesse for Danmark 2001 til 2011, siger det næsten alt om den journalistiske indavl.. Til alibiundtagelserne var også Gunnar Sandelins årlige artikel på DN-Debatt, Jimmie Åkessons ene debatartikel i Aftonbladet, som avisen gav forkert rubrik og i det hele taget tog grueligt fejl af.

Det var altså en tynd fernis på en reelt rådende meningsensretning- og undertrykkelse. Det eneste ord for denne tilstand, var ‘cencur’, nogle gange raffineret, andre gange plump og primitiv. Det ved enhver, der selv har prøvet at få en tekst optaget i en svensk avis. Om det måske vigtigste spørgmål i Sverige i et århundrede, en fuldstændig demografisk ændring af landet, tolereredes ikke to meninger. Det der sandsynligvis bliver allermest skæbnebestemmende for Sveriges fremtid, friholdt pressen for demokratisk debat. Reinfeldt udtrykte det således, efter at han kom til i 2006: “I Sverige er indvandringen ikke som i Danmark et politisk diskussionsemne for sig selv. Det falder ind under arbejdsmarked, uddannelse, boligpolitik, sundhedspolitik osv.” Det betød oversat, at heri skulle folket ikke blande sig, presssen præsenterede gevær, indkasserede sin pressestøtte og sine overgennemsnitlige lønninger, der ligner bestikkelse.

Det er blevet en anelse bedre, men det er stadig ikke godt, og det har ikke været frivilligt. Det har været under pres fra internettet og af SD’s indtog i riksdagen 2010. Derfor er tilliden til svensk presse i dag helt fortjent på et alletiders lavpunkt. Den kan forbedre sig, men den kan ikke udradere 35 års pressehistorie. Den har selv opdraget svenskere til at mistro den, selv når den skrev sandheden, og når multikulturen og teaterdemokratiets Potemkinkulisser ramler, vil de journalistiske medløbere ramle med den. De klamrer sig til den klippe, de skal kæntre imod. Så kan Sverige skulle have en helt nykonstrueret presse, som de allierede påbød Nazityskland efter 1945: En helt decentraliseret presse. Ikke noget med SR, SVT og intet TT-bureau.

En sådan politisk debatsituation i et demokrati var netop ‘bizar’, og på baggrund af den, kan mennesker med indsyn og års erfaringer, med god grund vente sig hvad som helst fra svensk journalistik. Blandt andet derfor, er det mulig at tage Dispatches vidtgående anklage alvorligt, men selvfølgelig også stille krav til at en vidtgåënde bevisførelse. Avisens anklage er alvorlig, men hvad er mest bizart – de tilstande, der angribes eller anklagen selv? Tiden vil forhåbentlig vise det. (Se også om samme emne Jalvings: Kampen mod de vantro og Carlqvists ”Vi ska aldrig gå maktens ärenden”.) Se endvidere Søren Espersen: Er svenske journalister journalister…? Tjaaah.

Systemet har redan börjat haverera
Det kan ende med at blive – ikke det dysfunktionelle demokrati – men bunden af pengekassen og kommunerne, der banker lidt virkelighed ind i Riksdagen:

Allt fler ensamkommande flyktingbarn kommer till Sverige. Det ökar trycket på kommunerna.
 – När det kommer så många kan vi inte hålla samma kvalité, det känner jag oro för, säger Anna Jakobsson, chef för enheten för ensamkommande barn och unga i Örebro kommun.

2008 kom det 388 ensamkommande barn till Sverige. I år har det hittills kommit 2 500. Situationen är värst i storstäderna men även Örebro märker av problemen. Systemet har redan börjat haverera. Det kommer fler barn än vi mäktar med. Här i Örebro har vi hittills kunnat hantera det. Vi har till exempel kunnat hjälpa andra kommuner, som Solna och Sigtuna, med avlastning men nu går det inte längre. Ökat flyktingtryck sänker kvalitén,Flyktinginvandringen en tickade socialbidragsbomb – kommuner säger stopp. Bostadssegregationen ökar i Kronoberg län.

(Islamophobia Awareness Month.) – Jeg tænkte netop på i dag: Når islam på kun 30 år har gjort sig så bredt upopulær i Europa, som store engelske og franske undersøgelser (gengivet her i år) viser, er det så fordi de adspurgte har ‘fordomme’ eller bagdomme, fordi de er ‘islamofober’, som OIC, Press TV, Islam Online, svenske politikere og medier fortæller deres indtil videre godtroende befolkning, – og som danske islamofobi-Mogens Jensen tror, eller er det fordi islam har slået europarekord i upopularitet helt af egen kraft? Tjah, danskerne synes at mene det sidste, eftersom ordet ‘islamofobi’ knapt bliver brugt her i landet. Vi har set islam, og vi har set rigeligt.

Hvis jeg var muslim, ville jeg stikke fingeren i jorden og piben ind for ikke at forværre situationen. Kokkedalmodellen, mord, voldtæger og røverier kan ikke anbefales. Muslimer i Europa forstår os ikke, de forveksler os med vore socialrådgivere, journalister og politikere. Det er en fatal fejl, og det er en velgerning at advare dem om, at de leger med ilden. Det er også en fejl at dukke hovedet og være tavs, jævnfør klassikkerartiklen om det emne: Why the Peaceful Majority is Irrelevant

“The Freest Journalist in Canada”: An Interview with Ezra Levant

Ezra Levant is not your typical Canadian. He is outspoken and driven to seek out the truth about dangers to free speech and homeland security in our neighbor to the north. Fortunately for Canadians his truth telling appears nightly on his program, The Source on the Sun News Network. His opinion pieces frequently appear as columns in Sun Media publications. Starting in law school in the Province of Alberta in the 1990’s Levant was involved in the Reform Party and the “unite on the right” that morphed into the Canadian Alliance with the Progressive Conservatives. The Party is now led by incumbent PM Stephen Harper. Levant had filed to run in a West Calgary riding as a Conservative candidate in 2002. He withdrew at the behest of party leaders in favor of Stephen Harper who ultimately became Canada’s Prime Minister in 2006. Levant maintains cordial relations with the Harper family and was a volunteer in the Harper 2008 election.

In February 2006, he had the courage to publish the Mohammed cartoons from the Danish newspaper, the Jyllands-Posten, in The Western Standard. That action, while lauded by many Canadians, became the subject of complaints brought before the Alberta Human Rights and Citizenship Commission (AHRCC) by Syed Soharwardy of the Islamic Supreme Council of Canada (ISCC) and the Edmonton Council of Muslim Communities (ECMC) by Jerry Gordon, New English Review (December 2012)

Free Tommy Robinson, End the political imprisonment of the EDL leader! inkl. Alain Wagners tekst på engelsk holdt ved Churchill-statuen ved Grand Palais i Paris. Lignende demonstrationer har været holdt i Berlin, Düsseldorf, Hamborg, Wien og flere steder i England. – Alain Wagner kan også høres her med engelske underterkster: France supports Tommy Robinson.

Blot et juletræ

Venstrefløjen og den kreative klasse har hånet affæren, for man betragter her et juletræ som en latterlig ting. Kulturministeren fandt det tilsvarende naturligt, at traditioner således skiftes ud. Bag begge reaktioner ligger en slet skjult foragt for den almindelige dansker. På den anden fløj førte Dansk Folkeparti sagen helt op på øverste niveau, Folketinget. Det lille folkekære træ affødte altså en principiel debat om demokrati, islam og dansk kultur. En af dem, der gav sin mening til bedste, var filosofiprofessor Ole Thyssen, der skrev et indlæg i Information med overskriften »Multikulturalismen beriger samfundet«.

Disse normer kendetegner danskernes tillidskultur og deres lange tradition for samarbejde og kompromisdannelse. Centrum-venstres fejl er, at den tror, at landets muslimer generelt er assimileret ind i denne kultur. Juletræsaffæren viser noget andet. Når den kulturelle homogenitet svækkes, bliver det sværere at opnå enighed. Konsekvensen bliver et samfund, hvor konflikter er noget, der skal håndteres af retssystemet snarere end af civilsamfundet. Jura kommer til at dominere. For i det multikulturelle samfund pukker borgerne konstant på deres egne – eller gruppens – særrettigheder. Det fordragelige løfte: »Det finder vi ud af«, der er normalt i et samfund præget af sammenhængskraft, afløses af det fragmenterede samfunds aggressive trussel: »Vi ses i retten!« Kasper Støvring:Et juletræ, dansk kultur – og demokrati

Det vi har set i Kokkedal, vil blive stadigt hyppigere tilbagevendende. Det er en diminutiv forsmag på et fænomen, der vil vende stadig alvorligere tilbage i de kommende år, og jeg kan forsikre enhver højrøvet ‘elite’: det kommer til at dreje sig om langt vigtigere emner end juletræer. Hvad de pludrende klasser ikke forstår, er at den viser noget meget symbolsk og vigtigt: Der befinder sig alt, alt for mange mennesker i Danmark, der betragter demokrati, som vi ser det betragtes i Mellemøsten: En stige man klatrer op af, og smider vælk, når man har nået toppen, ikke som et middel til at tilfredstille så mange som muligt i mindelighed, men som et magtmiddel udelukkende i egen interesse. Som en psykopat ser andre mennesker – udelukkende som instrumenter for sig selv og sin kamp mod omverdenen.

Bare vent, til underklassen i de sociale boligbyggerier ikke må drikke alkohol på fællesarealerne, ikke må holde hund, kvinderne ikke må vise sig i korte ærmer og shorts, og alle de andre endnu værre reaktionære dogmer, den hovne overklasse har importeret uden nogensinde selv at skulle lide under dem. Ironien er, at mange af dem selv har stemt på de partier, der har forrådt dem så det driver. Det var næsten alle, men de røde var værst.

Der synes at være én evig sandhed om den såkaldte multikultur: den rammer de svageste først og hårdest. For enden af den udvikling, venter der os blodige konflikter, og lige så slemt: ingen i Folketinget synes at have indset rækkevidden af juletræsaffæren. Det er ganske muligt, det bliver den samme underklasse, som stemmer politikere i Folketinget, der er villige til at iværksætte storstilet repatriering af mennesker, der aldrig skulle have befundet sig i Danmark, statborgerskab eller ej. Det er at foretrække fremfor borgerkrig, og jeg mener at borgerkrig i Europa har en tidshorisont på 20-40 år (dette henvendt til de unge.) Selv skal jeg bare gøre opmærksom på, at jo tidligere en fare erkendes, desto heldige kan man slippe fra den.

Slut med laksefarvede franskmænd

Den franske ambassade på Kongens Nytorv havde farve som et vist lingeri, der vist heller ikke er så moderne mere, men nu skal man smide rødvin på den, for at få den til at fremstå som før. “Har spillet en rolle i forhold til at komme frem til facadens endelige tone” – hvordan er det, de trykker sig ud på Bygningskultur?

Thotts Palæ blev anlagt af Niels Juel i 1670’erne i hollandsk barokstil. Palæet blev i 1760 købt af Otto Thott, der umiddelbart efter lod Nicolas-Henri Jardin nydesigne facaden i en mere monumental nyklassicistisk stil.

Ved en restaurering i 1980’erne fik facaden en lys rød, laksefarvet tone. Frédéric Didier, som til daglig er chefarkitekt ved Versailles, er ikke i tvivl om, at den farve havde meget lidt med Jardins oprindelig facade at gøre. Grundige undersøgelser og besøg hos Reedtz-Thott familien på Gavnø Gods har ført til den konklusion. Familien er i besiddelse af både et oliemaleri og en gouache af palæet, og særligt gouachen har spillet en rolle i forhold til at komme frem til facadens endelige tone, som er en sart grå i to nuancer. Thotts Palæ i ny forklædning, Det Thottske Palæ på Kongens Nytorv i nye klæder, Anmelder: Det er velgørende med lidt fransk orden på byens fineste plads

Dispatch International är under attack. Den senaste veckan har tidningen bombarderats av försök att överbelasta hemsidan och därmed göra den otillgänglig för våra läsare.

– Det här är ingen vanlig Denial of Service-attack, som vem som helst kan utföra. De som ligger bakom det här vet vad de gör och har hyfsat hög nivå på sina kunskaper om hur man gör sådant här, säger Dispatch Internationals it-säkerhetsansvarige.

Tidningen har låtit ett antal personer med mycket hög kunskap om dataintrång gå igenom loggarna från det dygn då attacken var som mest intensiv, förra torsdagen 22 november. Och de drar flera slutsatser, varav en av de mest intressanta är, att datorer tillhörande bland andra tidningarnaSydsvenskan, Värnamo Nyheter och Norrköpings Tidningar, samt radioproduktionsbolaget Tredje Statsmakten Media AB och Sveriges Television varit delaktiga i attacken. Även om man inte med säkerhet kan säga att personer från de aktuella företagen deltagit aktivt i attacken, det kan vara fråga om virus eller så kallad cross site scripting, så anser experterna att det är det mest sannolika scenariot.

– De flesta datorer som använts i attacken har slumpmässiga, dynamiska ip-adresser. Därför utmärker sig de här mediebolagen, säger en av säkerhetsexperterna….. Dispatch International har givetvis polisanmält attackerna. Ärendet utreds nu som dataintrång. Massiv hackerattack mot Dispatch International

Ledare: ”De Ofelbara” i vild panik över Dispatch International

(Ingrid Carlqvist og Lars Hedegaard, Bryssel 2012 (tv. prof. Hans Janssen. Klik f. helskærm.)

Dispatch International har satt skräck i svenska mainstream-medier, så till den grad att personer med anknytning till Sydsvenskan och Sveriges Television nu försöker släcka ner vår webbsajt. Förra veckan noterade vi att sidan var under våldsam attack – av en storleksordning som normalt används av den som vill släcka ner ett mindre land eller en större organisation.

Den mest intressanta aspekten på detta våldsamma anfall var att personer associerade med flera svenska mediaorganisationer tog del i det. Vår analys av hackerattacken visar att bland de skyldiga fanns människor med anknytning till dagstidningarna Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar, Värnamo Nyheter, Sveriges Television och ett produktionsbolag som regelbundet gör program åt Sveriges Radio, Tredje Statsmakten Media AB.

Det sistnämnda bolaget gör bland annat programmet ”Medierna i P1” för Sveriges Radio – ett programs vars syfte är att granska svenska medier.Det finns ingen möjlighet att den nyligen genomförda attacken skulle kunna bero på ett ärligt misstag eller ett misslyckat försök att komma åt vårt innehåll. Hackarna har nogsamt konstruerat en komplex kod vars enda syfte har varit att riva ner vårt operativsystem. Attacken måste ha varit noggrant planerad och samordnad. Oavsett hur attacken organiserades är de mediabolag som varit värdar för detta makalösa försök att förgöra en kollega juridiskt ansvariga, och de har alla blivit polisanmälda. Ledare: ”De Ofelbara” i vild panik över Dispatch International

Det bliver jo en virkelig interessant politiundersøgelse. Kan intet med sikkerhed bevises, har vi at gøre med det, der hedder “rättshaverister.” Det er svensk og betyder ‘folk af en afvigende opfattelse.’ Artiklerne findes også på tysk, dansk og engelsk. Desuden et interview med Mikael Jalving: ”Jag fruktar att Sverige gett upp – men det är inte försent”.

Takket være en venlig læser og kommentators hjælp – uden dem kunne man ikke drive en nok så smal én-mands ‘avis’ – kan man nu se debatten i Publicistklubben på en mere ligetil måde end forleden. Tak!

Krauthammer: Islam cannot and will not succeed

Tre klip fra et interview Ezra Levant forleden gjorde med Krauthammer. Kardinalpunkterne, hvor Krauthammers viden slår gnister, er et evt. Israel-Iran opgør til april-maj næste år, Egyptens og islams elendige tilstand og en klog løsning på den illegale indvandring til USA. Når han ikke spår islam nogen fremtid, tager han dog forbehold for “de fejge, europæiske politikere.” Jeg ville sige det sådan: De europæere, der har efterkommere, og som ikke er bekymrede over hvordan Europa ser ud om 20 år, de svigter ikke bare deres børn, de svigter deres borgerpligt. Politikerne? De er udskiftelige og det kan kun gå for langsomt.

Fortsæt med at læse “Ingrid Carlqvist i Publicistklubben”