“At være tolerant over for radikal Islam, er som at være tolerant over for nazismen.” Richard Prasquier, formand for rådet for jødiske institutioner i Frankrig (CRIF) drog i dag en parallel mellem radikal islamisme og nazisme i en erklæring fra Elysee Palæets trappe efter et møde med François Hollande. “Det er en monstrøs had-ideologi,” sagde Prasquier idet han bebrejdede den hidtidige ligegyldighed og overbærenhed over for radikal islam. “Hele den franske nation må forsvare sig og sine værdier imod de værdier, som ikke er republikkens”.
Joel Mergui, formand for det jødiske råd, der var blandt lederne Hollande modtog, sagde at præsidenten havde lovet “en nådesløs krig mod franske islamister.” Jødernes sikkerhed vil blive forbedret i de kommende dage, sagde præsident Hollande efter gårdsdagens anti-terroraktioner, der resulterede i en død og elleve anholdte. Lørdag aften blev der affyret adskillige blanke skud mod synagogen i Paris forstaden Argenteuil. Gudstjenesten måtte afbrydes. Un responsable juif compare islamisme radical et nazisme (Snaphanens oversættelse), France boosting security at Jewish sites after blanks fired at synagogue in Paris suburb. (Video: fransk, utekstet)
Oh hvor mange nazier er der så ?
Thats the question….den seneste M-krise har øget spørgelysten i den store verden, og det er jo glimrende. David Wood fører en samtale med profeten. “Tell him to bite his fathers penis….(!)”
Ligestilling, social retfærdighed, tryghed og alt, der kendetegner og er godt ved de skandinaviske velfærdssamfund, risikerer at blive museumsgenstande. Ja, hvis man da ikke sætter en stopper for Nordens mest ekstreme parti, Miljøpartiet. Miljøpartiet i Sverige har indledt en kampagne for at fremme en indvandringspolitik, som vil reducere Sverige til en magnet for menneskesmuglerne.
Sveriges indvandringspolitik påvirker i vid udstrækning Danmark og Norge og det øvrige Norden, fordi der stort set ikke eksisterer grænser mellem landene. Stramninger i Danmark eller Norge kan overhovedet ikke have effekt, hvis det svenske parti får mulighed for at gennemføre sin politik. Her er Nordens mest ekstreme parti
1 300 nya asylsökande till Sverige Varje vecka
Ökningen av antalet asylsökande i Sverige är nästan 50 procent under årets nio första månader mot samma tid i fjol och syrier har blivit största grupp. Migrationsverket söker nu boendeplatser med ljus och lykta. I år har hittills 29 713 personer sökt asyl i Sverige. Det är en ökning med 48 procent mot de nio första månaderna i fjol. Och ökningstakten bara fortsätter att öka. Under årets första åtta månader var den ungefär 44 procent. Bostäder krävs för fler asylsökande
“Som vil reducere Sverige til en magnet for menneskesmuglerne,” skriver Mishra. Det har det været i 20 år. Jeg vil tidsfæste magneten til 1992, men det kan selvfølgelig altid blive værre end det er i øjeblikket, hvor det i forvejen er blevet værre og værre. Det eneste andet der er sket på området er, at SD kom i RD i 2010 med 5 %. Nu har de 7 %. “Folkehjem” er en anelse ironi og mismod. I praksis er hjemmet allerede murerne der står tilbage af et delvist udbombet hus. Svenskerne stemte ikke for det, de glemte at protestere. Modellen vil chrash-lande, hvis ikke af andre grunde, så når RD når bunden af Svenssons pengepung. Eller måske mere aktuelt, når der ikke er flere boliger. Sverige er en cliffhanger. – 89.210 Beviljade uppehållstillstånd och registrerade uppehållsrätter innevarande år. Der er pt. 40. 142 indskrevne i asylsystemet, som venter på afgørelse.
Antallet er elefanten i det svenske rum
I den komplet dysfuntionelle svenske samtale om asyltilvandringen, er en begrænsning af antallet det helt store tabu. Det må nedbringes, men i stedet øger det for hvert år. Ældre danskere kan huske, at det var den klamme hånd snævre interesser lagde over den danske debat mens de forærede landet væk i hovedparten af halvfemserne. De kan endda huske, at selveste Ritt Bjerrregaard i år 2000 sagde, at antallet ikke var noget problem. Det sagde hun!
Anna Dahlberg remser den fortvivlede situation op, at antallet må begrænses formulerer hun forsigtigt: “Förmodligen behöver man ompröva såväl storleken på flyktingmottagandet som hur integrationen ska fås att fungera bättre.” Hun vil gerne beholde sit job. Mens der lurepasses og kastes med aber, forsvinder det kendte Sverige for altid ned i historiens arkiver. Mens Ullenhag uafladelig taler om at tage ansvar, er tingenes tilstand i virkeligheden affødt af, at netop ingen tager noget ansvar. Det fatalistiske Sverige har ingen politik på området, fordi alle stikker hovedet i sandet.
Sverige står inför en kraftig ökning av antalet nyanlända flyktingar de kommande åren. Men det verkar inte finnas någon plan för hur dessa människor ska tas om hand.
Men lyssnar man på den politiska debatten är verkligheten en helt annan. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) retar sig på kommunpolitiker som enligt honom har fel attityd när de uttalar sig uppgivet om situationen. Om de bara börjar tänka mer positivt så kommer problemen alltså att lösa sig. Det är provocerande. Här har vi att göra med ett antal kommuner – Södertälje, Borlänge, Växjö med flera – som har tagit ett mycket stort ansvar för det svenska flyktingmottagandet medan rikare kommuner har duckat.
Men i stället för tacksamhet möts de av förmaningar av integrationsministern.I alliansens idévärld är arbetslinjen svaret på alla problem. Bara flyktingarna placeras närmare arbetsmarknaden så kommer jobben automatiskt. Socialdemokraterna står ännu mer tomhänta. Partiet har trollat bort integrationsfrågorna genom att sluta prata om dem och strunta i att utse en talesperson. ANNA DAHLBERG: Gör upp om flyktingpolitiken
Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund, Anne Ramberg, går idag ut i SVT Rapport och säger sig inte vilja ha representanter för sverigedemokraterna i Sveriges domstolsnämnder. Hon har ingenting emot systemet med politiskt tillsatta nämndemän som sådant, bara de inte är sverigedemokrater, vilka enligt Ramberg skadar tilltron till rättsväsendet.
SVT inleder sitt reportage (7 minuter in i programmet) med att nämna hur rättegången mot Södertäljenätverket måste tas om eftersom en av nämndemännen (som satt i polisnämnden i Södertälje) var jävig. Därefter säger man: ”Och det har satt fart på en debatt om det är rätt att de politiska partierna utser nämndemän till domstolarna, där till exempel representanter för sverigedemokraterna nu sitter med och dömer”. Sedan kommer intervjun med Anne Ramberg.
Resonemanget har en svag punkt. Den kritiserade nämndemannen som i de flesta medier figurerat anonymt heter Per Erik Ekman och tillhör Moderata Samlingspartiet och var alltså inte sverigedemokrat. – Av Kjell Håkonsson
Nej till muslimska böneutrop
Skriv under vår protestlista!
Allah är inte stor – varken i Botkyrka, Sverige eller Europa. Ismail Okur från moskén i Botkyrka försäkrar att de muslimska böneutropen kan jämställas med de kristna kyrkklockorna som var varit en del av svensk och europeisk kultur i tusen år.
Han vet förstås mycket väl att det inte är sant och att böneutropen är, och har alltid varit, en manifestation av muslimsk överhöghet över kristna, judar och alla andra som islam definierar som otrogna och gudsförnekare.
Han vet också att områden som accepterar denna islamiska maktdemonstration varje fredag och snart fem gånger om dagen, därmed har tillkännagivit att de har kapitulerat för islam, och att de icke-muslimska invånarna följaktligen har funnit sig i ett liv som dhimmier, det vill säga rättslösa som måste foga sig i muslimsk dominans.
Det börjar i Botkyrka, men kommer snart att sprida sig till hela Sverige och därifrån till resten av Europa och hela Västvärlden om vi inte säger nej. Allah är inte stor – inte i Botkyrka, inte i Sverige och ingen annanstans i världen.
Och vi är inte dhimmier som lägger oss platt för en ideologi som under 1400 år har ödelagt vartenda ställe på jorden, där den har fått fotfäste. Nej till muslimska böneutrop, överallt där man försöker genomtrumfa det! Om du håller med oss, så skriv under här på Dispatch International.
Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering från rättegången i Moskva mot Pussy Riot har utgivits av Norstedts förlag. Jag skrev till förlaget när jag fick veta det, men de uppgav att skriften endast skulle gå att köpa på bokmässan i Göteborg. Tack och lov hade jag en familjemedlem där och hon köpte den till mig.
Fram till igår hade jag inga personnamn på konstnärskollektivet Pussy Riot. Länge uppfattade jag dem som ett postmodernt mediespektakel och brydde mig inte särskilt mycket. Så läste jag vad min son skrev om dem, här och förstod att jag behövde fördjupa kunskapen. Mikael Nydahl skrev bland annat:
“I fredags föll domen mot tre av deltagarna i aktionen. Det tog domaren nära två timmar att läsa upp den. Under sina tre minuter i katedralen bröt Nadezjda Tolokonnikova, Marija Aljochina och Jekaterina Samutsevitj mot strafflagens paragraf om ”huliganism grundad i religiöst hat”. För det straffas de med två års fängelse vardera. Att domen är fabricerad, och beställd av den högsta politiska makten är uppenbart. Därför drabbar den inte bara tre unga kvinnor, utan själva de konstitutionella grundvalarna för den ryska staten. Den faller över det ryska rättsväsendet, som genom att alls lagföra deltagarna svek sin konstitutionella plikt att stå fri gentemot landets politiska ledning. För säga vad man vill om Pussy Riots aktion, men religiöst hat uttrycker den inte. Opposition mot nuvarande statsledning ja. Ringaktning av den officiella ortodoxin ja. Men inte hat. Därför faller den också över det sekulära samhället som sådant, vars grundval är åtskillnaden mellan kyrka och stat. För även om ”punkbönen” vore ett helgerån är helgerån inget som faller under brottsbalken i en sekulär stat. Domen uppehåller sig med grotesk sentimentalitet vid den ”moraliska skada” som aktionen påstås ha vållat enskilda anställda i katedralen. Men också om så vore är det en fråga för kyrkan, och inte för staten.”
Nå, natten till idag läste jag så Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering (i översättning av Johan Öberg, och den gjorde starkt intryck på mig. Det finns en oerhörd begåvning i hennes argumentation och hon citerar fritt och ledigt både Montaigne och Solsjenitzyn. Men hon lutar sig inte mot tunga föregångare. Hon argumenterar utifrån dagens ryska situation.
“Det statiska och sökandet efter sanningen står alltid emot varandra. Och under den här processen kan vi urskilja både människor som söker sanningen och sådana som försöker knäcka dem som vill finna sanningen. Människan är en varelse som alltid kommer att begå misstag, hon är ofullkomlig. Hon söker visdomen men kan aldrig äga den. Just därför föddes filosofin.”
Vi er den generation af dem, der dør af et blik til siden, en nægtet cigaret eller en attitude, der generer nogen. Vi er de etniske skels generation, sameksistensens totale fallit, den pålagte ‘mangfoldigheds’ generation.
Vi er den generation som er offer for maj 68, der ville frigøre os fra traditionens vægt, fra viden og autoritet i skolen, men som i stedet blev frigjort fra sit eget ansvar. Vi har lukket vores historiebøger for at finde vores hukommelse. Vi holdt op med at tro, at planeten er en landsby og hele menneskeheden er vores familie. Vi opdagede, at vi har rødder, forfædre, og derfor en fremtid. Vores eneste arv er vores land, vores blod, vores identitet.
Vi slukkede tv’et for at gå på gaden. Vi malede vores slogans på murene og råbte ungdommen til magten i vores megafoner. Vi vil ikke vil bakke, vil vi ikke give op. Vi er trætte af jeres fejghed.
Du er SOS Racisme og “mangfoldighed”, seksuel frihed, en pose af ris fra Bernard Kouchner. Vi er 25% arbejdsløshed, social gæld, det multikulturelle samfunds eksplosion af anti-hvid racisme, brudte familier, og en ung fransk soldat, der døde i Afghanistan. Du behøver ikke se nedladende på os. Vi har ikke brug for din ungdomspolitik. Ungdommen er vores politik. Misforstå os ikke: denne tekst er ikke kun et manifest, det er en krigserklæring. Vi er i morgen, du er i går. (Snaphanens oversættelse – video, fransk, utekstet. Update: Der er dukket en fuldstændig, engelsk oversættelse op her.)
Man kan forestille sig mange scenarier for fremtidens multikulturelle Europa. Dets ingeniører tænker givetvis, at når de gamle, nationalt sindede idioter dør ud, vil en harmonisk, globaliseret morgendag gro frem. Måske, men alt for meget peger i en andre retninger. Når jeg ser, at der i svenske skolevalg kan være mellem 20 og 40 procent af eleverne, der stemmer Sverigedemokratisk, – fire til otte gange flere end voksne ved riksdagsvalg – er jeg klar over at der også er andre scenarier. Måske skal Sverige prise sig lykkelig over, at eleverne overhovedet vil stemme på et parti indenfor det demokratiske spektrum.
EXPO kalder det jeg skriver for hadretorik, de ved slet ikke hvad had er. De beskæftiger sig ikke med politisk debat, ikke med virkeligheden, kun med moral og opinionsdannelse, og helst kun med deres egen. Jeg oplever unge med et had til ‘multikulturen’, så personligt og bittert at det det skræmmer mig. Det er unge, der hverken skriver eller læser kronikker, og det er de unge, som jeg frygter overhaler den såkaldte højrefløj og demokratiet højre om, og hvis det virkelig er et muligt scenarie, så vil multikulturen have lagt en bombe under selve demokratiet, og dens arkitekter vil være sikre på at gå over i historien. Ingen ved det, vi er overladt til det fromme håb. Det er derfor jeg har tilladt mig at kalde det hasardsspil med vores fremtid.
At allerede det er ‘udemokratisk og hadefuldt’ i teaterdemokratiet Sverige, taler glimrende for sig selv. Som den eksildrevne Maurijio Rojas brilliant beskriver her og her, er svensk demokrati i virkeligheden dårligt egnet til at administrere større uenigheder, derfor ser offentligheden ud som den gør. EXPO er bare et trivielt symptom på det.
En glohed fejde: ‘Ørkenen vokser – Frankrig bøjer sig for islam’
After Hitler and Stalin, France bows to Islam. A new literary case easily explains what’s going on in Paris. What eminent, now villified author Richard Millet has to say about it, talking to Giulio Meotti.
The new French leftist government approved the mega project of the Islamic Emirate of Qatar to finance the disadvantaged suburbs, which are home to a significant number of France’s estimated 4-6 million Muslims.
Is Paris on sale to the Gulf monarchies, which support – anywhere in the world – radical Islam and jihad? Qatar’s $ 65 million objective is to peddle religious hatred and separation among Muslims in France and other parts of Europe.
The intellectual polemicist of Jewish origin, Eric Zemmour, rightly said that Qatar’s plan is like the Spanish and British nations financing Catholic and Protestants in France during the XVI century religious wars. Zemmour declares: “For Qatar, France is undoubtedly the land of Islam”.[…]
A new literary case easily explains what’s going on in Paris.
Antifascistisk demonstration i München den 3 oktober: “Deutschland ist Scheiße, wir sind die Beweise” (Tyskland er lort, vi er beviset) Det er ikke nemt at være ung, derfor er det synd, at så mange er det i så lang tid. Men ærlighed er et godt sted at begynde en lindring. På bannerne står der: “Vi elsker folkedød/mord for noget bedre end nationen,” og “Vi elsker landsforrædderi.”
Vilks i TV gav svenske medier røvkatar
‘Røvkatar’ er ikke en diagnose i Medicinsk Kompendium, det er et meget brugt af en ven af mig, der dækkker en psykologisk tilstand, et mere malerisk ord for ‘frustration/forargelse’, kunne man sige. Var det ikke nemmere bare at ignorere ham så? No can do ! Sådan fungerer journalist-psykologien ikke. Den har brug for jævnlige, moralske pirringer, for at føle sig i form, dvs. en uforholdsmæssig grundig og hyppig dækning af fænomener, den egentlig afskyr men også føler sig skamfuldt tiltrukket af.
Man kunne også kalde det ‘dens negative kæpheste’. Blandt danske eksempler er f.eks. gengangererne: Christiania, narkotia- og prostitutionspolitik, Pia Kjærsgaard, alkoholpolitik, værtshusliv, syndige røde pølser, Ekstra Bladets side 9 pige, den genus-u-modificerede offentlighed, og nu er Vilks altså medlem af denne u-svenske klub. Altsammen noget der vækker en uforholdsmæssig stor interesse i svenske medier og tjener til at vedlige holde røvkataren på et passende niveau.
Af og til bliver jeg inviteret ud i alle mulige afkroge af Danmark for at holde foredrag om sammenhængskraft……… Men det hænder også, at jeg holder foredrag i virkelig belastede områder. I denne uge var jeg således i Tingbjerg for at holde foredrag i den lokale kirke. Bydelen efterlod mig nedtrykt. Tingbjerg-ghettoen giver et uhyggeligt indtryk i al sin trøstesløshed og nærmest bundløse morads. Grå betonboliger, vandaliserede facader, butikker uden liv, støjende biler der kører vildt omkring, børn der driver omkring sent om aftenen, tilråb på gaderne osv.
Netop kirken i Tingbjerg måtte for få år siden have politibeskyttelse, fordi den var genstand for massivt hærværk. Også præsten måtte gå under jorden efter længere tids chikane. Der kunne altså i en periode ikke drives kristent missionsarbejde i denne bydel i det engang kernedanske kristne samfund. Opholder man sig i dag i Tingbjerg, er man på mange måder i Mellemøsten.
Denne aften i Tingbjerg kunne jeg lytte til beboernes rædselsesfulde erfaringer. De få etniske danskere, der endnu var tilbage, levede i frygt, udsat for trusler, overfald og røverier. En af de ældre beboere var således blevet antastet hele to gange den forgangne uge. Og politiet synes ikke at hjælpe. De lader bare bydelen forfalde, som en af kirkens folk betroede mig. Vi andre hører ikke meget om problemerne. Kun når der er skyderi på åben gade, som for et par uger siden.
Jeg anser de sidste 30 års masseindvandring af mennesker fra især Mellemøsten og Afrika som den største katastrofe i nyere dansk politik. Økonomiske kriser, som den vi oplever nu, er umiddelbart presserende, men også forbigående. De kan løses. Det er straks meget vanskeligere at løse længerevarende kriser som dem, der er knyttet til demografi og indvandring. Altså med befolkningsudskiftning i hele områder.
Det er problemer, der vil forandre vores land, som vi hidtil har kendt det. Det vil sige som et land med høj tillid mellem borgere, med national samhørighed og kulturel homogenitet – kort sagt som præget af sammenhængskraft….Berlingske.
Jeg har levet under 12 amerikanske præsidenter, så mit blodtryk stiger ikke voldsomt over en amerikansk valgkamp, cirka det samme som et langstrakt forkvindevalg i SF, nemlig: Får vi et nyt VS som i 1966-67 eller ej? Jeg så ikke debatten i går og jeg har ikke læst om den før jeg blev interesseret efter her korte sammendrag ovenfor og her. Selv CNN og svenske medier dømmer hans indsats ude. Uden 50 mio indvandrede latinoer, der for så vidt de stemmer, stemmer demokratisk, ville han ikke have en Kenya-mands chance for genvalg, og at dømme efter dette, ville USA heller ikke være tjent med ‘four more years’ til ham. 67.2 million people watched first Obama-Romney debate, Obama fans are shocked by Mitt Romney’s dominance in debate. Obama fans beyond unimpressed – game turner like Kennedy-Nixon, og det siger demokrater. DR’s radioavis havde ikke opdaget nogle af dem, og citerede Time Mag. for, ‘ at begge kandidater løj lige meget.’
‘Respekt for profeter’, glem det, I skal selv bruge den
I Vesten er det intet andet en kongevej for muslimer til at gøre sig forhadte at insistere på, og langsigtet endda farlig for en minoritet. Islam insisterer på at udfordre, og det er uklogt, når man er henvist til at majoritets velvilje i al fremtid. Det er uklogt at forveksle konfliktsky europæiske politikeres udtalelser med de europæiske befolkningers tanker. Det er uklogt at forveksle tålmodighed og tolerance med mangel på vilje og principper. Desværre er europæiske muslimer ikke repræsenteret af klogskab. Det ender i konflikt, og islam har alt at tabe, intet at vinde.
I New York blev det for meget for senator i New York, Tony Avella, han rejste sig op og forlod tribunen da en jihadi krævede en international lov “der kriminaliserer blasfemi og beskytter vores elskede profet” og en engelsk-muslimsk kvinde rappede mod USA og “de zionistiske nazister” og glorificerede selvmorsbombere. Exil Avella. I USA bliver det svært for muslimsk dominansadfærd, i EU glider det mere i smør. Her elsker vi fred mere end frihed, som Kim Møller sagde forleden, idet vi helt overser, at vi ikke kan have fred uden frihed, samt at bevarelse af frihed kan kræve en perioder af ufred. (NY State Senator walks off stage at Muslim Day Parade after Muslim speakers call for free speech restrictions, make antisemitic remarks. – Scottish Politicians Love the Prophet. )
I det nederste indslag kan man høre den professionelle indvandrer, Bashy Quraishy komme med forblommede trusler om ‘fare for verdensfreden’, hvis profetfornærmelserne ikke hører op. Jeg er ikke bekendt med, at ‘integrationskonsulenten’ Bashy Quraishy gennem årtier her i landet nogensinde har udført én dags nyttigt arbejde, selvom han sikkert selv tror, at fornærmelse gavner Danmarks BNP. Man hører ikke meget til ham mere efter hans forliste POEM, senest var i 2008 da “Bashy Quraishy opfordrerer muslimske lande til at lave boykot af Danmark for at presse DF fra magten”. men det er klart Muhammedkriser er hans egentlige element, så vågner han lidt op igen. SE mere på : OSCE Warsaw: Bashing Islamophobia.
Så fick jag äntligen läst Björn Hägers bok ”Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD valet 2010”. I boken, som utkom för några månader sedan får 26 namngivna journalister komma till tals och beskriva sitt uppdrag i intervjuer som gjordes före valet 2010. Det är två saker som genomgående förvånar mig när jag läser boken. Den första är journalisternas uppriktighet när det gäller den partiskhet som präglar deras rapportering, och den andra är deras villrådighet, som ju också framgår av bokens undertitel.
Många journalister säger sig sakna en policy på sin arbetsplats för hur SD skall bevakas, samtidigt som de flesta vet vad som gäller på deras arbetsplats eftersom frågan diskuterats på redaktionerna. Här blir jag själv lite förvirrad, men det kanske bottnar i att olika journalister gett olika svar i den här frågan. Endast 25% av de tillfrågade säger att de hade en policy, medan 41% säger att de saknade en. Public service företagen Sveriges Radio och Sveriges Television, där man faktiskt hade en dokumenterad policy att ta avstånd från sverigedemokraternas politik var de som paradoxalt nog var minst partiska i sin rapportering enligt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.
Flera av de svenska nyhetsmediernas företrädare tycker att en särbehandling är motiverad eftersom de anser att sverigedemokraterna är ett odemokratiskt parti som inte respekterar alla människors lika värde. Ett undantag utgör TV4Nyheterna Malmö där Annika Anjou bjöd in statsvetaren Anders Sanderstedt, som efter att ha läst partiprogrammet ansåg att SD var ett demokratiskt parti. På redaktionen bestämde man då att partiet inte längre skulle särbehandlas utan bevakas som andra partier. Frågan som man i det här sammanhanget måste ställa är om journalisternas bedömning av vad som är demokratiskt och odemokratiskt sammanfaller med gängse normer. Publicistklubben hade åren 2000-2004 en fd KGB informatör (Jan Guillou) som ordförande och i dagarna tilldelade publicistklubben sitt yttrande- och tryckfrihetspris till en tidigare redaktör för tidskriften Rebell (Martin Schibbye), som vill införa proletariatets diktatur och avskaffa våra demokratiska fri- och rättigheter.
Mediernas rapportering
Få journalister anstränger sig för att hitta ett värdeneutralt sätt att beskriva SD enligt Björn Häger, och ett genomgående tema är om man skall tiga ihjäl partiet eller smutskasta det. Medierna står här inför ett dilemma: man vill inte sprida sverigedemokraternas åsikter vidare, men vill å andra sidan visa läsarna att sverigedemokraternas företrädare har just dessa åsikter. Risken för att detta resulterar i en felprognos är uppenbar; journalisternas åsikter och värderingar har ju visats sig avvika markant från folkflertalet och det som journalisterna anser skulle gynna eller missgynna ett bestämt politiskt parti eller rörelse kan i många fall ha motsatt effekt.
Inför valet 2006 valde medierna att försöka tiga ihjäl partiet, men tvingades se hur partiets andel av rösterna i riksdagsvalet steg till 2.9%, och kvalificerade till statligt partistöd. Inför valet 2010 satsade man istället på en negativt vinklad rapportering, där representanter för partiet sällan själva fick komma till tals och den här gången fick partiet 5.7% av rösterna i riksdagsvalet. En av förklaringarna enligt boken är att SD inte är så beroende av tidningar och TV, utan har andra kanaler att nå ut till väljarna med, såsom flygbladsutdelning (valet 2006) och internet (valet 2010). SD kan i själva verket ha vunnit röster på sitt martyrskap menar flera av journalisterna. Frustrationen över att ingen av strategierna biter på sverigedemokraternas framgångar är påtaglig hos de intervjuade personerna.
Det handlar alltså om två överväganden; 1) om man skall skriva om partiet, och 2) hur (i praktiken hur negativt vinklat) man skriver. Beröringsskräcken påverkar också själva arbetsmetoderna: enligt Tobias Brandel, reporter på Svenska Dagbladet läses varje text som handlar om sverigedemokrater av 10 personer istället för en. Dessa avväganden är heller inte begränsade till själva debatten eller till hur företrädare för partiet agerar, utan berör också rapporteringen om fysiska angrepp på sverigedemokrater (vilket i Malmö sker på i stort sett vartenda torgmöte partiet håller). Flera journalister uppger för Björn Häger att man måste berätta om när sverigedemokrater blir misshandlade – även om det tar emot. ”Det är ovanligt att se snyftreportage om sverigedemokrater som blivit utsatta för politiskt våld medan du kan se det direkt med andra företrädare” uppger tex Jan A Johansson på Skånska Dagbladet (sid 114 i boken). Han medger samtidigt att man ibland väljer att inte skriva om denna typ av händelser: ”Vi har haft exempel på torgmöten eller manifestationer som vi avstått från att bevaka” (sid 137).
Debattartikeln i Aftonbladet
Ett kapitel i boken ägnas åt en debattartikel som Jimmie Åkesson 2009 inbjöds att skriva i Aftonbladet efter att tidningen – i likhet med många andra tidningar – vägrat ta emot annonser från sverigedemokraterna. Artikeln hade titeln ”Sveriges makthavare blundar för farorna för islam”, vilket Aftonbladets redaktion ändrade till ”Muslimer är vårt största utländska hot” i syfte att få Jimmie Åkesson att framstå som extra militant och kompromisslös. Dessutom la tidningen ner en hel del möda på att kritisera och bemöta artikeln, samt räkna upp ”fel” i den, fast man i efterhand erkänner att ”felen” inte var så fel ändå. Artikeln fick motsatt effekt och resulterade i en uppgång för SD i opinionsmätningarna. De flesta av de journalister som Björn Häger intervjuat tyckte att det var fel att publicera artikeln med motiveringen att den gynnade Sverigedemokraterna. Flera ledande chefredaktörer uppger att deras tidningar aldrig skull ha publicerat artikeln, och Jan Helin (Aftonbladets chefredaktör) skulle själv inte ha publicerat artikeln en månad före valet, i rädsla för att gynna SD.
Konsekvensneutralitet skiljer nyhetsrapportering från propaganda
Ett annat av bokens kapitel handlar om konsekvensneutralitet. Ordet propaganda lyser här i sin frånvaro, men är det i själva verket inte det som det handlar om? I det ögonblick man överger principen om konsekvensneutralitet och låter överväganden som hur rapporteringen kommer att påverka läsarna styra vad som skrivs och hur det framställs är det – enligt min mening – inte längre nyhetsrapportering utan propaganda. I boken beskrivs tex hur en artikel i Landskrona Posten (”Vi har våldet i blodet”) väckte stort rabalder eftersom man lät invandrarbrottslingar komma till tals och berätta om sig själva, vilket av många uppfattades som rasistiskt. Jan A Johansson på Skånska Dagbladet säger att han inte utan vidare vill skriva om invandrarbrottslighet eftersom ”det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen” (sid 204). Flera – men inte alla – journalister uttalar sitt stöd för principen om konsekvensneutralitet, men det framgår samtidigt av deras egna uttalanden att de ändå inte lever som de lär i det hänseendet. Hur kan man förresten förutse konsekvenserna av en rapportering? Den offerroll som medierna via sin vinklade rapportering gett sverigedemokraterna anses av många ha gynnat partiet.
Björn Häger försöker heller inte dölja den ideologiska partiskhet som präglar journalistkåren: ”Journalisterna gillar varken SD eller de frågor partiet har på sin agenda. Och det gör att det behandlas annorlunda och mera kritiskt än andra partier.” I boken beskrivs sverigedemokraterna genomgående som avvikande och aparta. Här är det tydligt att Björn Häger har Sverige som referensram. Sett ur ett internationellt perspektiv är kanske sverigedemokraternas raison d’être, dvs Sveriges invandrar- och flyktingpolitik, lika avvikande och apart.
Will God do something to someone who mocks the Prophet, or not? Children: He will. Saad Arafat: What will He do to him? Children: He will kill him. Saad Arafat: He will torment him. Children: Right.
Lady Pooh Bah: “Det er vigtigt at respektere alle profeter”
Ja, for ellers kommer der en to-årig jihadist med ble, og river struben ud på én. Samtidigt med at baronesse Ashton kalder de profetrespektløse for “ekstremister”. Det er en pressemeddelelse, der i høj grad kan opmuntre OIC og Den Arabiske Liga til at forsætte deres forsøg på at knægte det frie ord, som Jakob Mchangama i dag skriver i Wall Street Journal: The Folly of Appeasement. Det ender med, man ligefrem skal til at respektere Catherine Margaret Ashton. Bevar mig vel!
As representatives of four regional organizations, we want to send a message today of peace and tolerance. We share a profound respect for all religions. We are united in our belief in the fundamental importance of religious freedom and tolerance. We condemn any advocacy of religious hatred that constitutes incitement to hostility and violence. While fully recognizing freedom of expression, we believe in the importance of respecting all prophets, regardless of which religion they belong to.
Den 11 september i år deltog Lars Vilks på den antimuslimska konferensen Sion i New York. En konferens där muslimer bland annat jämfördes med råttor. Men trots den uppenbart rasistiska attityden ångrar inte Lars Vilks sitt deltagande. – Alltså jag har ju ingen emot att de framträder, säger Vilks till Uppdrag gransknings Janne Josefsson som följde med på resan. Vilks ångrar inte talet på antimuslimsk konferens Hele programmet kan ses her nu.
När jag hade sett kvällens upplaga av Uppdrag granskning tycker jag att Josefsson klarade det bra. Han nyanserar bilden, lägger då och då lite press på mig. Lika lite som någon annan kan man hämta något särskilt från min inriktning. Den har jag klargjort många gånger och något annat finns inte att hämta. Däremot kan man spekulera och vända och vrida på formuleringar. Josefsson menar att jag har mer än jag säger. Han skriver i chatten efter programmet:
”Men också är han mer involverad i islamfrågan än han vill göra gällande. ’Tar inte någon ställning’ Det stämmer ju inte.” På sätt och vis är det riktigt, jag har blivit indragen i hela diskussionen och de ställningstaganden jag har gjort handlar om vad jag anser vara ”rimlig kritik”. En stor affär har det blivit angående mitt uttalande om probleisering. Å andra sidan är det svårt att finna någon som hävdar att Islam huvudsakligen är en moderniserad religion. Jag har också sagt att resurserna är otillräckliga för att hantera de problem som finns med invandringen. Det borde inte vara någon större överraskning. I varje fall är jag nöjd med Josefsson program och dess form Roadmovie. Och bildmaterialet var utomordentligt, signerat Henrik Hjort.met med Islams modernisering. Jag anser att det fortfarande är ett stort problem även om det finns många muslimer som är för en modern
Al-Qaeda has been blamed for a recent series of forest fires across Europe, as the head of Russia’s Federal Security Service claimed they were set by arsonists as part of the group’s low-cost attack strategy.
“One should note that setting fires to forests in the countries of the European Union is a new tendency in al-Qaeda’s strategy of a ‘thousand cuts’,” Alexander Bortnikov said, according to state news agency RIA Novosti, at a meeting of heads of security agencies.”This method allows (al-Qaeda) to inflict significant economic and moral damage without serious preliminary preparations, technical equipment or significant expenses.” Al-Qaeda blamed for Europe-wide forest fires
