Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

”The past is never dead. It´s not even past.” Det förgångna dör aldrig. Det är inte ens förgånget. Orden är den amerikanske författaren William Faulkners (1897-1962). Han skrev dem 1951. Tjugofem år senare skriver den östtyska författarinnan Christa Wolf (1929-2011) samma sak i sin bok ”Kindheitsmuster” (Barndomsmönster):

”Das Vergangene ist nicht tot, es ist nicht einmal vergangen.”

Sextioett år senare. Sverige 2012. Orden är smärtsamt sanna. Vi intalar oss att vi lever i en demokrati som kännetecknas av ”öppenhet” och ”tolerans”, ”frihet” och ”rättvisa”. Men orden och språket är utsatta för förräderi. Det finns ord som inte får uttalas, frågor som inte får ställas. Politiker och journalister förvisar allt fler ord till en tabubelagd zon. De devalverar våra ord och ger dem nya innebörder som ska föreställa vara positivt laddade men som klingar ihåligt och falskt i mötet med verkligheten. Vid yttrandefrihetens gränser vaktar självutnämnda vakthundar med dreglande käftar, beredda att slita vem som helst i stycken som överträder deras egna godtyckliga gränser.

Ibland tänker jag på de vakter som dygnet runt stod utposterade i Berlinmurens vakttorn  med order att skjuta ihjäl alla som försökte fly från DDR-diktaturen. De lyckades mörda mellan 136 och drygt 200 personer, siffrorna är osäkra. Innan muren byggdes 1961 hade 2,7 miljoner östtyskar flytt till Väst. I DDR kallades muren ”den antifascistiska skyddsvallen”, ett exempel på hur ord kan användas för att vilseleda. Var vakterna övertygade om att de försvarade ”demokrati” och ”frihet”? Ansåg de sig vara förvaltare av ett moraliskt imperativ till förmån för den välsignelsebringande kommunismen? Eller var vakttjänsten bara ett jobb som andra?

Även DDR hade en lag om yttrandefrihet

Genom hela historien har orden och språket varit ett av maktens effektivaste medel för indoktrinering och styrning av folket. Även i DDR var yttrandefrihet inskriven i lagen. I DDR:s författning paragraf 27 stadgades att varje medborgare hade rätt att ”fritt och offentligt yttra sin åsikt”. Men i paragraf 220 i samma lag stod att ”angrepp på det politiska systemet”, ”fientlig hets” och ”störande av ordningen” inte tolererades. Journalisterna gick i diktaturens ledband och utsattes för repressiva åtgärder om de inte förhöll sig ”ideologiskt pålitliga”. Det ledde naturligtvis till en långtgående självcensur, en ”sax i huvudet” på journalisterna, som klippte bort allt som inte var ideologiskt önskvärt.

”Via telefon och telegram förmedlades dagligen rekommendationer till redaktionerna både när det gällde språkbruk, vilka ord som skulle användas, vilka ämnen som skulle prioriteras och vilka som skulle uteslutas” skriver professor Birgitta Almgren i ”Inte bara Stasi… Relationer Sverige-DDR 1949-1990”.

Åsiktsfascismens vakthundar håller vakt

Yttrandefrihetens vakthundar i dagens Sverige – kontra vakterna i Berlinmurens vakttorn. De svenska regeringarna, både de socialdemokratiska och den borgerliga, och hela det svenska kulturlivet hade ytterst intima förbindelser med diktaturen DDR under hela dess existens 1949-1990. DDR:s skolsystem, ”ett av de progressivaste och modernaste”, var förebild för den svenska grundskolan. Det är tjugotre år sedan Sovjetunionen, DDR, Nicolae Ceaușescus diktatur i Rumänien och världskommunismen kollapsade. Men Sveriges intima mellanhavande med DDR-diktaturen har aldrig dött. Stanken från DDR vilar fortfarande tung över Sverige.

Åsiktsfascismens vakthundar håller fortfarande vakt. De morrar, gläfser, visar tänderna och hugger. De sliter med en tung uppgift – att bekämpa verkligheten och säkra sitt eget formuleringsprivilegium. Med raseri och oro ser de på yttrandefrihetens utveckling i Sverige där snart sagt vem som helst som har tillgång till Internet häver upp sin röst och sticker hål på den statliga doktrinens propagandalögner. Utvecklingen håller på att beröva vakthundarna något som de trodde sig ha monopol på för evig tid: rätten att avgöra vilka tankar och ord som är legitima och vilka som får göra sina röster hörda i den allmänna debatten. Den rätten är de beredda att slåss för med vilka medel som helst. Jag upprepar: vilka medel som helst. Vakthundarnas hotfulla morranden ligger som en dov ljudmatta över det offentliga rummet.

Det ger dem ångest. De trappar upp.

I enstaka ögonblick av klarhet inser de möjligen att de håller på att tappa greppet. Att loppet är kört. Det ger dem ångest. De trappar upp. Det är då de stänger kommentarsfälten. Det är då de rasar i media över ”rasistisk problemformulering”. Det är strävsamma tider för mångkulturalismens totalitära blodhundar. De känner vittringen av rasism överallt.

När SVT Agenda i partledardebatten den 7 oktober ställde frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” gick drevet bland vakthundarna omedelbart igång. Nu blev det inte en debatt om invandringspolitik utan istället en tävling i medmänsklighet, där sju partiledare som abonnerar på begreppet gaddade ihop sig mot den åttonde, Omänsklige – se senaste krönikan ”De medmänskliga”. Men bara att frågan över huvud taget ställdes utlöste galopperande härdsmälta hos den politiskt korrekta monopolistiska elit som nu med fasa känner skälvningarna ända upp på övre däck när deras ideologiska elfenbenstorn skakar i sina grundvalar. Verklighetsfrämlingarnas bastioner håller på att krackelera och desperationen stiger.

”Det som sker är en icke-fråga för eliten. De springer omkring som blinda möss på Titanics promenaddäck och kvider fartygets lov” skriver en vän i ett mail.

Vem avgör vad som får sägas?

För vakthunden Anna-Lena Lodenius, ”expert på främlingsfientlighet”, är frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” ”ofattbar”. Den får inte ens ställas. Lodenius skriver på SVT Debatt:

”Hur mycket invandring tål Sverige?” En smått ofattbar fråga att ställa i en partiledardebatt. Frågan, som den formulerades av Agendas Mats Knutson i SVT i söndags (7/10), förutsätter att invandring är en belastning. Den senaste partiledardebatten i Agenda visade en pågående trend. Allt fler journalister verkar oreflekterat tycka att gruppfördomar om invandrare och minoritetsgrupper är en legitim utgångspunkt för offentlig debatt. Åsikterna bemöts förstås – men slutintrycket blir ändå en förskjutning av vad som får sägas i det offentliga samtalet.”

Här avslöjar Anna-Lena Lodenius sin totalitära agenda så det ryker. ”En förskjutning av vad som får sägas i det offentliga samtalet”? Får sägas? Vem avgör vad vem ”får säga” i det offentliga samtalet? Anna-Lena Lodenius?

”Invandringen har blivit en oerhört laddad fråga i vår tid. Det beror delvis på att främlingsfientliga och rasistiska grupper till stor del fått sätta agendan” påstår Anna-Lena Lodenius. Verkligen? Här glappar det rejält i verklighetskontakten, som alltid hos dessa dreglande vakthundar. I själva verket har konsensusförlamade massinvandringsanhängare bland politiker och journalister helt utan folklig förankring fått sätta agendan i fyra decennier. De har kunnat göra det ostörda av allmän debatt eftersom de har kallat alla med avvikande åsikter för ”rasister”.

Vakthunden Karin Pettersson får upp vittringen

Vakthunden Karin Pettersson,  politisk chefredaktör på Aftonbladet, vill inte vara sämre. Hon dreglar, hon hakar på, nu har hon fått upp vittringen:

”Förra söndagen ställde SVT:s ­”Agenda” frågan: ”Hur mycket invandring tål ­Sverige” i sin stora partiledardebatt. Det sker en snabb förskjutning nu. 1 857 549 personer i Sverige är antingen födda utomlands, eller har två föräldrar som är det. Det är en femtedel av Sveriges befolkning. Denna grupp människor bestående av personer med olika bakgrund, har Sveriges ledande samhällsprogram nu valt att beskriva som ett problem” gläfser Karin Pettersson och hävdar att ”Sverigedemokraterna håller på att tippa hela samhällsdebatten.”

Förbjudet att fråga hur mycket invandring Sverige tål

Det finns alltså frågor som inte får ställas i Sverige. Man får inte ifrågasätta Europas mest extrema invandringspolitik. Man får framför allt inte ställa kvantifierande frågor av typen ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Det är den farligaste frågan av alla, för den utgår från att det finns en gräns. Det är just den frågan som både politiker och journalister skyr som pesten, och de har sina skäl. Dels antyder frågan att invandringen är något annat än en renodlad välsignelse för Sverige. För vakthundarna är det en direkt kruppframkallande tanke. Dels inrymmer den den hisnande tanken att Sveriges resurser inte är oändliga. Någon gräns får inte existera, Sverige ska vara ett gränslöst land som bär hela jordens befolkning (sju miljarder). Det finns inga problem, det finns bara utmaningar. Säg till en vakthund med vänsteragenda att Sverige inte kan hjälpa hela världen och se chockeffekten i hans eller hennes ögon, strax innan det reflexmässiga hatet vräks över dig.

Den som ids kan höra Karin Pettersson gläfsa och tugga på sitt gummiben i ett inslag i SR Studio Ett.  Hon anser på fullt allvar att det är hon som har rätt att bestämma vilka frågor som ska diskuteras i Sverige och också hur frågorna ska diskuteras. Vem har inbillat henne det? Hon får svar på gläfset av en förbannad Eva Landahl, ansvarig för partiledardebatten i SVT Agenda.

”Tvingades” flytta från mångkulturella Tensta

Johanna Langhorst är en flitig vakthund i den radikalfeministiska ytterfåran.  Hon drar sig fram som radioproducent och har tillsammans med en annan radikalfeminist, Maria ”Bitterfittan” Sveland,  gjort radioserien ”Heliga familjen” om vilket helvete det är att leva med man och barn.

Johanna Langhorst har annars gjort sig känd för att hon och hennes familj ”tvingades mot sin vilja” att flytta ifrån Tensta, en mångkulturberikad förort utanför Stockholm, sedan den äldste sonen blivit rånad två gånger och inte längre vågade gå hem från tunnelbanan.

Varför inte ett fackeltåg till förmån för rånarna?

Vilka slutsatser drog Johanna Langhorst av den ”påtvingade” flytten? I ett inlägg präglat av svårslaget hyckleri skriver hon i Svenska Dagbladet den 16 maj 2010:

”Utanförskap uppstår inte av sig själv. Att somliga blir utanför beror på att andra stänger dem ute. Den resurstarka svenska medelklassen ägnar sig åt att skydda sina privilegier och sprida skräck, förakt och fördomar om miljonprogrammen och dess invånare. Fördomar som gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena.

Sedan skyddar hon sina medelklassprivilegier och flyttar från Tensta. Signaturen Mikojan skriver på Flashback:

”Att Langhorst flyttade från Tensta bara för att sonen rånades några gånger gör henne till en klockren rasist. Hon lämnade de invandrade ungdomarna i Tensta åt sitt öde. Istället, som den goda twittervänster hon är, skulle hon förstås ha samlat ihop till ett rejält fackeltåg för de missförstådda unga rånarna.”

”Problem med invandring är en rasistisk problemformulering”

Nu har Johanna Langhorst fått ett nytt svårartat hycklerianfall. I gårdagens SR ”Medierna”  (tidskod 14:19) angriper hon programmet för ”en rasistisk problemformulering” i deras reportage om partiledardebatten i SVT Agenda förra lördagen, den 13 oktober.  På twitter har omdömena varierat från ”det äckliga lilla programmet” till ”ett vidrigt inslag”. Om man pekar ut en grupp som problematisk är man rasistisk, anser vakthunden Johanna Langhorst:

”Jag tycker inte det är okej att använda en rasistisk problemformulering i svensk media idag. Och, liksom, Sveriges Radio har skrivit en policy där man, liksom, säger att man absolut inte ska göra sånt” säger hon. Hon ger sin allranådigaste tillåtelse till att prata om fattigdom och segregation. ”Men det har ingenting med invandring att göra, det har klassmässiga orsaker.”

Inte heller de invällande skarorna av analfabeter är något problem för Johanna Langhorst. ”Det är ju människor det handlar om. Det finns säkert en väldig massa människor i gruppen analfabeter som klarar sig bra ändå, som kan ta städjobb.”

”Den yttersta vänstern har aldrig kommit över kommunismen”

”När minnet av Sovjetunionen bleknar blir de kommunistiska idéerna förföriska igen. När maoismen, de röda khmererna och den sydamerikanska gerillan är glömda, då blomstrar Third World-ismen. Ideologier dör aldrig, de går bara igenom en metamorfos och föds på nytt i ny form just när man tror att de för alltid är begravda. Den yttersta vänstern har aldrig kommit över kommunismen, den visar än en gång att dess sanna passion inte är frihet, utan slaveri i namn av rättvisa” skriver den franske filosofen Pascal Bruckner i ”The Tyranny of Guilt”.

”Den antifascistiska skyddsvallen” var inte bara DDR:s glorifierande beteckning på den numera rivna Berlinmuren. Vakthundarna bär den inom sig. Den delar deras värld och deras psyken i två halvor, en svart och en vit. En god och en ond. Något däremellan finns inte. Deras tanke- och känsloliv är ohjälpligt splittrat.  Berusade av omnipotens tillskriver de sig själva rätten att utöva makt över andra människor.

Helle Klein är en vandrande inkvisitionsdomstol

Helle Klein är inte bara vakthund. Hon är en vandrande inkvisitionsdomstol som har utsett sig själv till överstedomare, en hatets prästinna som tar sig rätten att anställa förhör med och avkunna enväldiga domar mot dem som inte tycker som hon. På Helle Kleins meritlista står att hon har varit ledarskribent på Aftonbladet, är prästvigd, har fått sparken från Kyrkans Tidning och tillsammans med prästen Ewa Lindqvist Hotz driver den extremt islamflirtande sajten Seglora smedja. Den finansieras av Stockholms stift, det vill säga medlemmar i Svenska kyrkan, och uppges vara ”mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle”.

I själva verket är den en kyrkofinansierad mötesplats för översitteri, totalitär mångkulturalism och hat. Helle Klein har tidigare bland annat upplåtit utrymme åt den dömde terroristen Munir Awads  svärmor Helena Benaouda att skriva om hur fantastisk den muslimske mannen är. Munir Awad dömdes i juni till tolv års fängelse för ett planerat terrordåd mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn.

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Vakthundarna”

Génération Identitaire er ‘højreorienterede’, de er nationalt sindede – noget der kun synes tilladt udenfor Europa – og de er til en vis grad intellektuelle. Filmen ovenfor er deres verdensbillede (fransk, lang, utekstet). Præsident Hollande kan ikke forbyde dem, lige så lidt som han kan forbyde tanker eller følelser. De er et symptom, ikke en årsag. Årsagen er Hollande selv, Chirac, Sarkozy, Amnestys og SOS Racismes. I et land hvor allerede over 20 % stemmer Front National, kommer de til at løbe efter deres egen skygge, alt imens de mere og mere mister indflydelse på udviklingen. Kun i det svenske spejlkabinet jager de mere flygtige, politiske spøgelser.

Nationalfølelse – nationalisme, som det hedder i Sverige – er interessant. Alle har følelser for deres land, men i årtier har vi villet tabuisere dette irrationale, fordi vi gav det skylden for alt ondt, men det forsvinder ikke, fordi vi vedtager at det ikke findes. Jeg er opvokset med en naturlig, balanceret nationalfølelse, inden den blev tabuiseret af 70 ernes venstrefløjsidéer. Dannebrog og salmer, litteraturen og afsmagen for totalitarisme. Jeg har ingen problemer med den, den er ikke chauvin og dertil har jeg været kosmopolit fra barnsben. Jeg havde rejst og boet i hele verden, inden Thorning havde været på Mallorca.

Men dette land, – “det her land”, som det hedder – som er en af verdens ældste nationalstater, er mine forfædres og mine efterkommmeres. Min slægtsbog går tilbage til 1500-tallet, og det er vores lille plet på jorden. Sådan er det, og man skal tage dette helt alvorligt.

Der er ingen generation, der har mandat til at forære det bort i større portioner, og hvis de alligevel insisterer, er de mine naturlige fjender, og jeg vil bekæmpe dem til enhver tid med lovlige midler, og hvis de ikke rækker, må jeg jo overveje de ulovlige. Akkurat som mine forældrene forholdt sig til nazister, deres kollaboratører og Vilhelm Buhl.

Nationalfølelse og landsforrædderi er levende begreber, man gør uklogt i at ignorere. Ikke blot i min forestillingsverden, men ude på gaderne hver dag. Der er ikke en politibetjent, en skolelærer, en socialrådgiver, der ikke er blevet konfronteret af landsfjendtlighed i deres dagligdag. Derfor må jeg advare politikerne: I slipper ikke gratis med pension og ordener, hvis i fremturer med at sende os ud i konflikt med jeres importerede fjender af mig. Det der rammer den befolkning, I skulle tjene, vil ramme jer selv, og sådan bør det være. Erklærer nogen mig krig, er jeg naturligvis i krig med dem. Man kan ikke angribe mig, selv pr stedfortræder, og regne med, at jeg ikke slår tilbage. Jeg er fredelig, men jeg er ikke indolent. Må jeg bevæbne mig, fordi politikerne har gjort det nødvendigt og staten ikke længere kan beskytte min person, gør jeg det naturligvis. Jeg har mit revir.

Det var også en del Breiviks forkrøblede ræsonnement bag hans hovedløse og monstrøse forbrydelse, selvom hans egentlige grunde var perverteret psykologiske, ikke politiske. Men desværre var rationalet ikke helt hentet ud af den tomme luft, og få har turdet indse det. Sørine Godtfredsen turde sidste år. Gid der var blevet lyttet til hende.

Sverige vil havne i borgerkrig i dette århundrede. Hvis ikke vil det skyldes et nådigt lykketræf. Alt er lagt tilrette, det er blot ikke modnet. En svensk officer gjorde den iagttagelse for adskillige år siden. Norge og Danmark kan endnu undgå det, men kun hvis deres parlamenter indser faren i tide. Og faren er, at mennesker har følelser for deres land, og at vi har importeret en fascistoid, politisk herrefolksideologi, der vil udfordre os i det land, der er vores historiske arv. Det er formlen på konflikt og blodsudgydelse, og enhver der er nede i detaljerne har set, at den allerede kører. Jeg er nede i mange detaljer, der som regel ikke kommer på bloggen alene af den grund, at et par øjne ikke overkommer dem på 24 timer.

Når jeg derfor af og til kalder svenske politikere for ‘forbrydere’, er det ganske vist præmaturt, men ud fra detaljerne og prognosen velbegrundet. Jeg lever alligevel ikke længe nok, til at se forbrydelsen fuldbyrdet, så jeg er nødt til at spytte ud af min overbevisning mens tid er. Svenskerne har oparbejdet en tradition siden 1986, at myrde toppolitikere og true resten, så de må leve i angst for deres egne vælgere. Vi kan kun have set begyndelsen.

Jeg har ikke noget imod at blive modsagt hvad angår en kommende borgerkrig i Sverige, men kun af folk der er lige så godt eller bedre inde i substansen, end jeg selv er. Den almindelige dusin-opinion er mig fløjtende ligegyldig. Det er på Facebook, den palaver foregår, og den klub er jeg heller ikke medlem af. Vil danske politikere også være forbrydere, skal de studere de svenske detajler og tænke sig om en ekstra gang.

Der har været skudt på Malmøs borgmester, og han lever i et fort. Enhver svensk statsminister er et potentielt mål for attentat. Det er ikke fra psykiatriske patienter, men fra ræsonnerede svenskere, der betragter ham ligesom jeg, men er anderledes håndgribelige, for naturligvis er Bildt, Persson, Sahlin og Reinfeldt landssvigere ud fra enhver definition af begrebet. De agerede for udenlandske interesser frem for svenske. At de alligevel var demokratisk valgte, er deres eneste, tynde lændeklæde, der ikke slører resultaterne af deres handlinger. Enhver svensker der har lidt under dem, har en personlig høne at plukke med dem. Sådan er det i dag, og sådan vil fremtiden være for dem, og SÄPO skal bruge mange flere livvagter. De får aldrig mere fred i Sverige, Palme var kun Hors d’œuvren.

Få uger inden attentatet på Anna Lindh, skrev jeg til Jan Milld, at jeg frygtede for nye politiske drab i Sverige. Det gør jeg stadig. “I’ve seen the future, brother…..things are gonna slide in all directions”. Hør endelig mere her Leonard Cohen | London Live concert

A day after French far-right extremists stormed a mosque in the town of Poitiers, anti-racism campaigners called on France’s authorities on Sunday to take action against groups who “promote hatred” and “seek to divide” the country.Anti-racism organisations in France are demanding the government launch a swift crackdown against far-right groups, following the storming of a mosque in the west of the country.France’s racism watchdogs demand action after mosque stormed

When the Rev. Alain Krauth preached to his dwindling flock at Mass last Sunday, the subject was real estate. But it was also Christian charity, tolerance and, indirectly, the gnawing malaise in France over an increasingly visible Muslim minority.The issue was Saint-Eloi’s, a graceless 1950s-vintage church on the edge of this declining French city 150 miles south of Paris. With six churches to maintain and fewer faithful every year, Roman Catholic authorities decided they could no longer afford Saint-Eloi’s. It must be sold, Krauth lamented, and if one of the prospective buyers is a peaceful Muslim association looking for a new mosque, then so be it.

“If moderate Muslims buy Saint-Eloi’s, we can only be happy that the Muslims of Vierzon are able to celebrate their religion,” he said in an interview explaining his sermon. “If on the other hand they were extremists, that would be another question, knowing that there are extremists in all religions.”

But Krauth’s open-mindedness was not shared by all. After an item in the local newspaper, Le Berry Republicain, the murmurs began. Cafe conversations proliferated. Krauth said he got a dozen calls. Some were polite, others not. His office received about 20 e-mails. Some commended him; others asked how he could betray a place of Christian worship to the Muslims. In France, tensions flare over proposed sale of church to Muslim group

Brian Lilley sits down with former US Ambassador to the UN John Bolton for an exclusive interview on the consequences of a second Obama term.

Nederlagets helte

Jeg bor ikke så langt fra Rosenborg Slot. Christian IV byggede det, han boede der helst og han døde der i vinterstuen 1648. Jeg kommer der ikke så tit, som jeg burde, men jeg ser blandt turisterne københavnere med en hengivenhed, der næsten minder mig om de gamle, sortklædte romerske damer, jeg har mødt ved Augustus alter for Pax Romana, Ara Pacis, til trods for at Christian Firtals bedrifter hverken var fred i århundreder eller velstand, men snarere krig, tilsætning og ruin.

Han byggede, drak og horede og fik treogtyve børn med koner og elskerinder, drog os inde i krige og til slut til freden ved Brømsebro, hvor den danske dominans i Norden ophørte, og alligevel elsker vi ham. Måske fordi han er nederlagets helt, som er vores eget selvbilledes sidste tilflugt i lommeformat. Vi der ikke byggede byer.

Jeg var der i går og tog nogle fotos: Hans skrivebord, vinterstuen hvor han boede og døde i 1648 og riddersalen på anden sal, som er lystslottets paraderum, der minder os om hvor store vi var, og hvor små vi nu er. Vi er så små, at vi må puste os op (Anders Fogh) eller lade os invadere af fjendtligsindede folkestammer (lands-luskefisene Thorning, Nyrop, Helweg, Jelved, Vestager, Søvndal, Gammeltoft Hansen og Enhedskommunisterne), og uddelegere vores sidste magt til Bryssel for at flagellere os selv.

Halvér antallet af Foketingsmedlemmer, når de alligevel ikke vil magte mere en 40 % af fordums magt, som sukker-tobaks og -fedtskat. Så er der alligevel mere format over at satse på at drikke som en svamp, tabe det halve land, bygge nogle vidunderlige huse og byer og få 23 børn. Vi har ikke set noget, der bare dufter af det siden Per Hækkerup døde i 1979 for bare artige, akademiske vinkelskrivere, og der er ingen andre der gider høre på dem, end dem der får penge for det. Renæssance-mennesker kommer ikke frem i verden længere. Personligt sprang jeg hele sidste valgkamp over, og gik hen og stemte på dem, jeg har stemt på i elleve år. Er de andre mere flittige, behøver vi slet ikke noget folketing mere, så sandt som folket også er ved at blive en konstruktion.

Selv om hans regeringstid var præget af militære nederlag og økonomisk tilbagegang, fremstår Christian 4. som en af de mest fremtrædende, elskede og beundrede konger i rækken. Det skyldes ikke mindst de mange byer, han anlagde: Christianshavn, Christianstad i Skåne og Christianopel i Blekinge, Christiania (Oslo), Kongsberg og Christianssand (Kristiansand) i Norge og Glückstadt i Holsten. Byerne var anlagt efter renæssancetidens idealer: gaderne ligger vinkelret på hinanden. I København efterlod han mange smukke bygningsværker som Børsen, Holmens Kirke, Rosenborg slot, Regensen, Trinitatis Kirke med Rundetårn, der var indrettet som observatorium og udført i røde og gule mursten, (oldenborgernes egne farver), Nyboder, Proviantgården, Tøjhuset og Kongens Bryghus. Desuden lod han Frederiksborg Slot ved Hillerød ombygge til et smukt renæssanceslot. Dermed blev Christian 4. utvivlsomt den største bygherre i Norden. Christian 4.(klik fotos f. helskærm)

Indvandrerkvinder aborterer pigefostre i Sverige

Danske kvinder vælger at rejse til udlandet for at få foretaget abort, hvis de er utilfredse med barnets køn. Og abortturismen finder sted fra Danmark hvert år, bekræfter flere kilder over for DR.Det er nemlig muligt at få barnets køn at vide ved en scanning efter 14. uge i Danmark. Er man utilfreds med kønnet, kan man uden yderligere forklaring få foretaget en abort i Sverige indtil den 18. graviditetsuge. Danske kvinder rejser til Sverige som abort-turister

‘Danske’ og ‘danske’. Hvis man et øjeblik kan se bort fra det modbydelige i at myrde sunde fostre, fordi de har det forkerte køn, så er det slående at man i feminismens hellige hjemland medvirker til at abortere pigefostre fra indvandrerkvinder i Norge og Danmark, der intimideres af deres mænd til at føde drengebørn. Det er hykleriets svenske apoteose. For selvom medierne og lægerne af natur er diskrete – alternativt løgnagtige, – er det ikke nogen hemmelighed, hvem det hovedsageligt drejer sig om. Sundhedsmyndighederne kunne minutiøst registrere, hvem der aborterer sunde pigefostre efter 14. uge med tynde undskyldninger hvis de ville, men det vil de åbenbart helst ikke:

Jeg er ikke i tvivl om, at der blandt visse kulturer er et meget stort pres på kvinden for, at hun skal føde en dreng. Den kønssortering er danske klinikker med til at legitimere ved at oplyse barnets køn allerede i 14. uge, siger lægen Vibeke Manniche.

Jeg husker to år tilbage, når nu journalistfaget kvier sig ved det:

Rogne og jordmor Sara Kahsay sier at praksisen nok er vanligere blant kulturer der det er spesielt viktig å få guttebabyer. Kahsay sier det ikke er uvanlig for henne å få telefoner fra kvinner som svært tidlig vil vite kjønnet på barnet de bærer på. Tar jenteabort i Sverige, Norske kvinner tar jenteabort i Sverige

Det Radikale Venstre mener, at “abortturisme er forfærdeligt”. Forfærdeligheden kan de diskutere indenfor deres egen, sluttede kreds af madammer m/k. De blev jo født allesammen, men i dagens mere oplyste tid kunne de være forebygget af deres egen fosterdiagnostik.

Bouchra Ismaili, a Rotterdam city councilman: “Listen up, crazy freaks, we’re here to stay. You’re the foreigners here, with Allah on my side I’m not afraid of anything. Take my advice: convert to Islam, and you will find peace” [..]

The church of Saint-Eloi is located in an area inhabited by Turks and Moroccans. It’s the “de-Christianization” of Europe, which is naturally followed by its gradual Islamization and increasing anti-Semitism. Of 27.000 inhabitants in the town of Vierzon, only 300 go to church once a week.In the past decade, French Catholic bishops formally closed more than 60 churches, many of which are destined to become mosques, according to the research conducted by the newspaper La Croix.

According to a recent report of the US Pew Center, Islam is already “the fastest-growing religion in Europe,” where the number of Muslims has tripled over the past 30 years. One third of all European children will be born to Muslim families by 2025. Demography is the most important symptom of exhaustion: without a cradle, you can’t sustain a civilization.To understand this historic process one has to see the number of churches converted into mosques.4,400 church buildings remain in the Netherlands. Each week, two close their doors forever. A synagogue in The Hague was turned into the al Aqsa Mosque.

In Duisburg, Germany, the Catholic church closed six churches. In Marxloh, the only church that survives, that of St. Peter and Paul, will close at the end of 2012. In Germany 400 churches have been closed.The municpality of Antwerp, Belgium, proposed to transform the empty churches into mosques. Scandinavia lives the same phenomenon. To cite one case, the Swedish churches of St. Olfos is used by the Muslims. The main mosque in Dublin is a former Presbyterian church. In England, 10.000 churches have been closed since 1960. By 2020, another 4.000 churches will close while there will be, it is predicted, 1.700 new mosques, many of which will arise on former churches. Giulio Meotti Europe Turns Churches into Mosques

Hvis man synes dette er en anelse ekstremt, er det kun fordi man er ekstremist. Det er altid en lettelse at få en diagnose, selv om den er forkert, så er det stadig en midlertidig metafysisk lettelse. Og at man har forladt scenen, når nogen engang stiller den rigtige diagnose, for det er der altid nogen der gør. Når tiden er modnet, for regelen er, at den atid er umoden.
Poitiers: Reconquista

Vi “går interessante tider i møde”, som Kasper Støvring skrev forleden. Måske ikke i morgen, men om 10 eller 20 år. De er radikale, javist, men ikke spor uforudsebare. Man skal nærmest have været politiker, for ikke at se dem komme. Kommer demokratiet til at indhente dem, eller har skibet lagt fra kaj? Det kan ikke besvares endnu, vi ved kun, at der er mange politikere, der stadig er parate til at løbe risikoen at blive agterudsejlet og eventyre folkestyret på ‘universelle’ idealers alter. Kommende blodsudgydelser i Europa hænger og dingler i eventualiteternes pendul, Nobelfredspris eller ej.

One hundred of young men and women from all France just entered the Great Mosque of Poitiers and occupy its roofs. On the front, face to the minaret, we unrolled a banner where one can read a clear message : « Immigration, building of mosques : REFERENDUM ! »

We don’t want extra-European immigration anymore, nor buildings of mosques on french soil. Since the first waves of African immigration and the law about reunification of foreign worker’s families in 1974, our people was never been consulted about the populations one oblige him to live with. Massive immigration radically transform our country : according to the recent work of INSEE (National Institute of Statistics), 43% of the 18-50 years old people from the region of Paris are immigrant or descendants of immigrants. A people can recover from an economic crisis or a war but not from the replacement of his native population : without French, there’s no more France. It is a matter of survival : that’s why every people has the absolute right to choose if he wants to welcome strangers and to determine its proportion.

Because this right has been denied to us, because our generation pay the top price for this situation by being subjected to the intimidations from delinquents, we say : enough ! We don’t move back anymore ! We reclaim a national consultation about immigration and building of mosques in France. We won’t leave this place until before being listened and satisfied.GENERATION IDENTITAIRE: From the great mosque of Poitiers Géneration Identitaire call to reconquest Video: La mosquée de Poitiers envahie par des militants d’extrême-droite

Fortsæt med at læse “»Listen up, crazy freaks, we’re here to stay«”

Klik f. helskærm

“Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp…”
Af Thomas Nydahl

“Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp – det är inte blott och bart ett brott mot ‘tryckfriheten’, det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten – och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden.”

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

“Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (…) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (…) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att “jag har post med mig från Moskva”. Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (…) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet “Gulagarkipelagen” och gjorde det känt. Han skrev bl a att “där blev det mitt öde att överleva medan andra – kanske med större begåvning och styrka än jag – gick under”.

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Det pågår över hela jorden. I Kina rasar striden mellan två väsentligt skilda vägar, i Indien, i hela arabvärlden, ja också i västvärlden.

Solsjenitsyn säger bland annat att “landsmän upphör att förstå landsmän”. Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred. Kommer vi att förstå varandra i Europa när islamismen befäster sina ställningar, antingen på grund av demografiska förändringar eller för att opinionen vägrar se betydelsen av detta och fortsätter att mumla om godhet och tolerans. Landsmän upphör att förstå landsmän i samma utsträckning som litteraturen fjärmar sig från varje betydande social och politisk motsättning och realitet.

Den kriminallitteratur som ockuperar sinnena och förslappar själva förmågan att tänka i Europa kommer att bidra till en försämrad möjlighet till politisk klarhet, analys och skapar istället en pseudo-bokmarknad som saknar varje ambition att vara nationens minne. Om litteraturen kommer att lida av “maktingrepp” (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter. En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur. (Se illustrationerne på link)

Fra den svenske kunstner Dror Feiler lød det klokken ti fra Ship to Gazas plimsoller m/s Estelle: “Vi bliver angrebet af israelere i internationalt farvand nu.” Aftonbladet gengiver den store fare han og den evige professor Mattias Gardell har befundet sig i. Har Gardell ikke et undervisningsarbejde arbejde at passe udover at være revolutionær? I mere internationale medier hedder det, at Estelle blev bordet udramatisk i israelsk territorialfarvand da det nægtede at adlyde ordre og skifte kurs. Om bord er og har været Vänsterpartister, socialdemokrater og Folkpartisten ovenfor – jo, det er Venstres svenske søsterparti. De siger alle nogenlunde det samme: “Der er for lidt retfærdighed i verden,” og hvis de ikke havde været svenske og norske, ville det have været påfaldende at gennemsnitsalderen på ‘søfolkene’ er 55 og ikke 18. Danske medier har ikke opdaget skibet m/s Estelle før i dag, selvom svenske har dækket det intensivt i uger. I dets last skulle befinde sig ‘legetøj og fodbolde’. JPost har ikke høje tanker om ‘vikingerne’.

The report follows the failure of diplomatic efforts to stop the ship, after Israel’s United Nations envoy Ron Prosor wrote UN Secretary-General Ban Ki-moon this week asking for international intervention to “stop the provocation” of a small ship sailing to Gaza. According to one official, the letter – which said the Vikings had a better moral compass than the passengers of The Estelle, expected to arrive near Gaza in the coming days – gave a publicity boost to the ship that is challenging the IDF’s naval blockade of Gaza.

“One ship does not a flotilla make,” said one official of the ship carrying what Prosor called “weekend revolutionaries” with “radical and extremist agendas.”Israeli Navy boards Gaza-bound ship ‘Estelle’. – IDF, Israel Defence Force: Navy soldiers board Estelle, currently leading it to Ashdod port.

Georg Igler deltog i mødet i EU parlamentet i juni, og også i det i Sverige berygtede ‘islamofobimøde’ i New York den 11 september. Der var ikke et øje, der bemærkede det i Danmark. Igler taler blandt andet om noget så sjældent, som en kunstner der insisterer på sin ytringsfrihed for enhver pris – Rowan Atkinson, Mr. Bean. Vi er nødt til at høre hans imponerende og morsomme argumenter mod ‘the outrage industry’ her:

Røde halvmåner på Dybbøl Banke

Sønderborg vil være kultur-et eller andet i år 2017. Nu flyver jeg ikke kulturelthelt så højt, men jeg er enig: det var et skrækkeligt slag vi havde med de muslimske horder der i 1864. Det er da godt at grænsen er væk, så de kan rejse ind uden at nogen slås. “Sønderborg tager et ekstra hop”, siger den kreative museumsinspektør i Sønderborg, og smiler over hele citronmånen(han kaldte i januar ledelsen i Dansk folkeparti for “Pias tre gauleitere.”) Det gjorde jeg også, hoppede. Hvad Peter Dragsbo vil blive kaldt, tør jeg slet ikke tænke på. Han er medlem af Det Radikale Venstre, hvad der i sig selv er ganske opsigtvækkende for en sønderjyde med tanke på partiets track record i grænselandet. Nu er han etnolog med speciale i forstæder og ikke historiker, så han kan måske ikke gøre for det.

Den 22. august 2017 går dansk og tysk Røde Kors sammen om at mindes det sted, hvor Røde Kors’ allerførste aktive engagement fandt sted, nemlig på slagmarken ved Dybbøl – for at tage en konfrontation med sårene efter krigen og markere Røde Kors’ første færd.Frivillige fra Røde Kors og borgere fra regionen skaber et levende projekt, når de skriver forsonende – eller konfronterende – ord på bagsiden af røde kors og røde halvmåner og anbringer dem på slagmarken som planter i jorden. Denne symbolske udbredelse af kors og halvmåner gør det muligt for mennesker at konfrontere sig med de smertelige følelser, som er karakteristiske for den dansk-tyske konflikt. Samtidig er den et symbol på de humanitære værdier, der ligger til grund for Røde Kors, nemlig at ”hjælpe mennesker i krise, hvem de end er, og hvor de end er”.

En hjemmeside gør det muligt for endnu flere mennesker at give udtryk for deres tanker om fred, forsoning og den rolle, Røde Kors og Røde Halvmåne spiller i skabelsen af neutrale områder til beskyttelse og hjælp for civile i konfliktzoner. Hjemmesiden afspejler det fysiske projekt med en virtuel grøn slagmark og virtuelle kors. De besøgende vælger et kors, tilføjer deres budskab og placerer det på den virtuelle mark. Sønderborg og Danmark konfronteres med sit gamle traume – Se videre på Hodja.

Fortsæt med at læse “Georg Igler: Britain outlawing insults”

Lavtstående sol på en overvejende blå himmel, rolige vindforhold og temperaturer op omkring de 18-20 grader, skoven står smuk med sine gyldenbrune efterårsfarver, dét er Indian Sommer!Lørdag vil dele af landet opleve dette fænomen. Den syd- og østlige del af landet vil nemlig få temperaturer op omkring 18 grader mange steder, stedvis op til 20 grader. DMI

København er stadig en købstad, selvom man ikke er noget geni. Man går sine ærinder, møder tre gamle venner tilfældigt, hver for sig og efter tur og det tager hele eftermiddagen. Og prinsesse Benedicte kommer kørende, men vi er ikke på hilseren og café au lait sammen. Kultorvet sent på eftermiddagen, klik f. helskærm.

Fattig kræftpatient i Folkehjemmet?

I Sverige gør man jo ikke forskel på ‘folk og folk’, så rige henholdsvis fattige syge, er altså ikke ‘folk´’. Det kniber med financerne, der er så mange andre pengene skal række til, når humanismen går i aktion:

Alarmerande utveckling. Svenska cancerpatienter nekas ofta tillgång till viktiga behandlingar. Ett läkemedel som förlänger livet för män med prostatacancer anses till exempel inte vara värt pengarna, 30.000 kronor i månaden. På vissa svenska sjukhus kan rika patienter köpa sin medicin, andra får vara utan, skriver läkare och företrädare för patientorganisationer. Var är alla läkare och politiker som inte tycker att vi ska göra skillnad på fattiga och rika på våra svenska sjukhus?”Fattiga cancerpatienter nekas viktiga mediciner”

Expo – the end of the beginning

Sweden’s semi-official organization for intelligence gathering, denunciation, propaganda and enforcement evokes fear far beyond the country’s borders.

Of course Expo’s approximately 30 workers and associates do not engage in physical attacks on dissidents from the Swedish state doctrine. They merely denounce the heretics and leave it to others to draw their own conclusions on how to eliminate them.
Since its start in 1995 Expo has benefitted from generous state subsidies in order that it might fulfill its mission, which the organization describes thusly: “The Expo Foundation maps, investigates and informs on right-wing extremist and racist tendencies in society. Our vision is a democratic society where people are not persecuted because of skin color, ethnic origin, sexual orientation or religion.”

Prevalent among the “racist tendencies” that Expo has sought to eliminate are Sovereignty of the People, freedom, democracy, equal rights for men and women and freedom of expression and conscience. On top of Expo’s list of priorities has been the de facto defense of Islamic totalitarianism with its intention to impose sharia law and bondage for the infidels. Whoever dared question the blessings of the Caliphate ended up on Expo’s blacklist. Lars Hedegaard i Despatches.

Hvor den danske Wikipedia skriver at “Expo er et svensk venstreradikalt tidsskrift, som blev grundlagt i 1996 af Stieg Larsson og Andreas Rosenlund, der begge var aktive kommunister,” er den svenske langt mere positivt indstillet – og grundig. Der er dog interessante iagttagelser på: “Jan Guillou januari 1996 om Expo: “De arbetar i alla fall som en klassisk underrättelsetjänst”, og Guillou har jo været lidt indenfor skæg og blå briller. NB: Dispatches kan være midlertidigt nede, der er folk derude der seriøst ikke ønsker, den skal udkomme. Det kunne være interessant at vide hvem, men indtil videre må man tage det som en kompliment.

For three generations, the badge of the Soviet revolution meant poverty, slavery, torture and death. It adorned the caps of the chekas who came in the night. It opened and closed the propaganda films which hid the famines. It advertised the people’s courts where victims of purges and show-trials were condemned. It fluttered over the re-education camps and the gulags. For hundreds of millions of Europeans, it was a symbol of foreign occupation. Hungary, Lithuania and Moldova have banned its use, and various former communist countries want it to be treated in the same way as Nazi insignia.

Yet here it sits on a poster in the European Commission, advertising the moral deafness of its author (I hope that’s what it is, rather than lingering nostalgia). The Bolshevist sigil celebrates the ideology which, in strict numerical terms, must be reckoned the most murderous ever devised by our species. That it can be passed unremarked day after day in the corridors of Brussels is nauseating. You thought the whole ‘EUSSR’ thing was over the top? Have a look at this poster (europeforall.com – EU Dominated by Communists – UKIP Nigel Farage -October 2012)

Grønlændere forfølges igen af ‘etniske grupper’

Som nok skal oversættes til ’tilvandrede racister’ alternativt ‘herrefolk’, som det var tilfældet i Gellerup i 2008. Dejlige landsmænd at få, der virkelig trænger til ‘rundbordsmøde med forskellige sociale aktører.’

Flere grønlandske beboere er utrygge ved at bo i Aalborg Øst og overvejer kraftigt at flytte væk. Grønlænderne føler sig utrygge, efter der har været episoder som overfald og afpresning. Politiet og tager det alvorligt, fordi grønlænderne ikke plejer at gøre opmærksom på sig selv.I sensommeren blev en grønlandsk dreng afpresset af en ung fyr fra en anden etnisk gruppe. Nu overvejer familien at flytte fra området.

– Vi hører jo, at der er problemer i kvarteret, og det går især ud over unge grønlændere, som føler sig forfulgt, siger Josef Petersen, formand for en grønlandsk aktivitetsklub i Aalborg.Samstemmende beretter socialarbejdere og foreninger om bandeprægede børn og unge, som mobber og forfølger især grønlandske jævnaldrende, og Nordjyllands Politi efterforsker for tiden et par voldelige overfald i Aalborg Øst med grønlandske unge som ofre.

– Nogle af grønlænderne herude føler sig behandlet som lavere rangerende mennesker end nogle af de andre befolkningsgrupper herude, siger stationsleder ved nærpolitiet i Aalborg Øst, Claus Seerup. Grønlændere utrygge i Aalborg Øst, Grønlændere i Aalborg udsat for forfølgelse, Utryghed lurer i Aalborg Øst

Muslimsk jødehad i Frankrig og Sverige

A wave of anti-Jewish violence has taken place in France and Sweden over the past few weeks. The difference in government response is notable, and yet there is something similarly disquieting about their actions. The Swedish government alternately denies the problem, blames the Jews and blames Israel — it recently funded a book on Israeli “apartheid.” The French are more complicated. French counter-terror police have been good at tracking domestic radical Islamists, but the government has made overtly anti-Israel gestures that appear to be nothing so much as “compensation” to its increasingly angry and radical Muslim community and to the Arab world.

In France and Sweden — and in the UN — authorities fail to acknowledge that Europe’s Jewish communities are under attack by Muslims who have formed insular, radical and often criminal enclaves. They are attacked NOT because of what they do or do not do; NOT because of what Israel does or does not do, and NOT because their tormentors face discrimination in Europe, but because they are Jews.Honing Anti-Semitism in France and Sweden “Blame the Victim” (se også: A Conversation With Elie Wiesel – The Nobel laureate and Holocaust survivor on anti-Semitism in France, Iran’s nuclear program, and Syria)

Hvis man ikke var så godt opdraget, ville man sige, at USA er smækfuldt en femtekolonner, men det er selvfølgelig unødvendigt krigerisk at sige og kunne fornærme nogen, jvf ‘hændelsen’ igår hvor en fredelig IT-studerende blev lokket i uføre af FBI: “My son couldn’t have done it,” his father, Quazi Ahsanullah, said weeping. Det muslimske råd i USA, CAIR, blev ret fornærmede, og Politikens Mona Eltahawy, at tænke sig. Jeg opsummerer: Muslim vil terrormyrde hundredevis af civile New Yorkere – muslimer bliver fornærmede over måden, hvorpå han forhindres i det. Bortset fra det, så udsender NG denne hyldest til Obamas heltmod lige tids nok til valget.

The National Geographic Channel’s Washington, DC headquarters has increased security after being inundated with terror threats over the upcoming release of the film Seal Team Six: The Raid on Osama Bin Laden, according to a source. The full-length feature film is the first dramatization of the U.S. special forces operation that killed the mastermind of the September 11 attacks in Pakistan last May.

According to a New York Post source, the channel has been bombarded with phone calls and blogs posts from ‘Muslim extremist groups’ warning that anyone airing a film like this is asking for trouble.’Enough threats have come in that the network is on higher security alert,’ the source said. National Geographic Channel ‘bombarded with terror- threats from Muslim extremists’ over Bin Laden raid movie

“Sverige har misslyckats med integrationen”

Det er jo sådan en ‘fluffy’, upersonlig formulering, der er blevet en fast kliché og et mantra over årene. Den er god og populær, fordi den ikke udpeger nogen som skyldig i betydelige økonomiske og sociale ulykker, for blandt ‘ansvarlige’ er ansvar som regel påfaldende upopulært. Jeg har to alternativer, jeg synes er mere præcise:

1) Sverige har ikke kunnet integrere uintegrebare klan-kulturer og personer, analfabeter og vanekriminelle – eller 2) Politikernes multikulturidé er en fuldstændig dødssejler, og de har ikke på fire årtier kunnet eller villet skifte kurs, selvom de så resultaterne af den strømme ind. De har ikke formået det, enhver middelmådig general skal kunne i krig: at improvisere efterhånden som slaget skrider frem. ‘Sverige’ har ikke mislykkedes med noget som helst, men dets politikerne har været en katastrofe og beviset på, at svensk demokratis alt for lange reaktionstid har kunnet installere uoprettelige ulykker – og vær så god: mindst 50 milliarder årti efter årti lige ned i et sort hul, mindst. Det firedobbelte beløb har været nævnt. At der overhovedet endnu er fremdrift i Sverige, skyldes tidligere generationers stærke inerti.

Jan Ekberg är professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet. Han har bland mycket annat forskat om invandringens ekonomiska effekter.Forskningen visar att invandringen kostar det svenska samhället mellan 40 och 50 miljarder kronor varje år:

– Jag har tittat på alla poster i den offentliga sektorns utgifter, till exempel bidrag och andra offentliga transfereringar. Liksom kostnader för exempelvis skola och sjukvård. Jag har jämfört dessa kostnader mot vad gruppen bidrar med i skatter och socialförsäkringsutgifter. Skillnaden däremellan är mellan 40 och 50 miljarder kronor, säger Jan Ekberg.“Sverige har misslyckats med integrationen” (mere på Avpixlad)

“Alle i Guldbergsgade betaler beskyttelsespenge”

P1 Dokumentar producerede den 11. oktober 2012 udsendelsen “Tre billeder fra Nørrebro”.Det er en interessant udsendelse, da en af historierne handler om afpresning af slagteren i Guldbergsgade på Nørrebro i København for beskyttelsespenge. Denne danskejede forretning er èn jeg selv benytter, så derfor har jeg en vis interesse hvad der forgår.

Men det der gør historien ekstra interessant og vigtig er, at slagteren, i udsendelsen nævner, at ALLE forretninger i Guldbergsgade betaler beskyttelsespenge, det er noget nyt! Dette er første gang jeg høre om beskyttelsespenge udenfor cafe/restaurant branchen og/eller i kiosk erhvervet. Ellers er udsendelsen en gennemgang af integrationsproblemerne på Nørrebro og i Nordvest. Programmet prøver at gøre det hele til en politisk integration sag, og diskutere derfor ikke direkte vil den islamisk dominans struktur/kultur, men gøre problemet til et om Rådhusets vilje til specifikke projekter. Dog er der en diskussion af politiets manglende handlings vilje, i forbindelse med afpresningen, hvor politiet mener, at problemet løses ved ”at beboerne står sammen og siger fra”.Yes,…Den totale vatnisse holdning.

Delvist samme holdning ses i Nørrebro /Nordvest – bladet hvor Jane Pedersen (cafe Viking) taler med overborgmester Frank Jensen om ”problemerne på Nørrebro” se side 4.

Og for dem der gerne vil opleve den totale kognitive dissonans i fuldt flor, kan i samme avis på side 6 se hvordan Anne Me Allerslev har oprettet, til en pris af 100.000 rare kommunale kroner, et korps af diskriminations rådgivere til at imødegå ”diskriminationen på Nørrebro”. Jep, … det er sku`lige det der er brug for!Kommentar af Historyman på Uriasposten.