Glasblåsaren i Stourbridge, nära Kidderminster. Konstnären heter John McKenna. Ett exempel på hur konsten förevigar Black Country´s industriella historia.

Af Thomas Nydahl

Min nästa bok är snart färdig för tryckning.

Låt oss titta på ett engelskt landskap, med en storstad i centrum, för att bättre förstå vad som händer med England, Sverige och resten av Europa.

Min nya bok heter Black Country och har underrubriken ”Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och verklighet.” Utöver det som underrubriken säger, granskas förstås också islamismen i England, liksom de politiska rörelser som bekämpar, respektive stödjer den.

Därmed tecknar boken ett porträtt av en drygt hundraårig utveckling. Men den börjar redan i den förindustriella epoken i Black Country och slutar med 2011 års folkräkning som ger en bild av hur den demografiska förändringen sett ut. Publiceringen av folkräkningens olika delar påbörjades i juli i år.

Min rundresa i landskapet under 11 majdagar ger boken lokalfärg och berättelser om intryck, möten och samtal. Mycket av det som undersöks i England finns också i Sverige.

Jag fick inspiration att skriva denna bok när jag vid de första Birmingham-besöken såg hur lik staden och det omgivande landskapet var Malmö och Skåne. Likartad historia och likartade samtidsproblem förenar de två.

Boken är en hybrid mellan socialreportage, essä och politisk debattbok.Det blir en tjock bok. Det mest omfattande arbete jag gjort av den här typen. Den blir rikt bildillustrerad av Astrid Nydahl och två andra fotografer. Vill du bli sponsor för projektet? Det kostar 600 kronor.

För det får du: Ditt namn i särskild sponsorlista tryckt i boken. Två exemplar av den färdiga boken. Vill du bli sponsor och möjliggöra tryckningen av boken måste du skriva till mig för vidare instruktioner. Om du gör det får du inom kort ett svar från mig om hur du ska gå tillväga. Skriv till thomas.nydahl@gmail.com

Ni som vill köpa boken kan redan nu teckna er för ett exemplar. Priset är inte fastställt än. Men eftersom boken kommer att produceras på samma sätt som mina två föregående räknar jag också med ett pris som ligger i samma nivå som de gjorde. Skicka ett mail, uppge namn och adress, så återkommer jag så fort boken är i produktion. Min mailadress:thomas.nydahl@gmail.com

“Nationalisterne gav os mundkurv på”

Det er godt, at SVT stryger Suzanne Brøggers ‘politiske analyser’med hårene hver gang. Kunstneriske orakler med særlige politiske indsigter har det trist og hårdt i deres hjemlande bortset fra sådanne som Jan Guillou, Jan Myrdal, Mikael Wiehe og co. Kulturnyheterne mandag Längd: 2 min 38 sek

Sommerslager. Sommeren i byen er glohed for evigt. Klik fotos f. helskærm.

Homoseksualitet er asylgrund i Sverige

Du har rätt att få skydd i Sverige om du känner välgrundad fruktan för förföljelse bland annat på grund av din sexuella läggning, ditt kön eller könsuttryck. När du har ansökt om asyl gör Migrationsverket en individuell bedömning av din rätt till skydd i Sverige.För att Migrationsverket ska få ett bra underlag för beslut är det viktigt att du så tidigt som möjligt utförligt berättar om din situation och vad du är rädd ska hända dig om du återvänder till ditt hemland.

I vissa länder finns förbud med konsekvenser för kvinnor och hbtq-personers liv. Till exempel lagstiftning som förbjuder samkönat sex eller normer i samhället som resulterar i att den som hotar eller använder våld mot kvinnor inte åtalas. Även i länder där det finns formella och informella regler som har konsekvenser för kvinnor och hbtq-personer, görs en individuell bedömning av just dina asylskäl. Det är därför viktigt att du förklarar hur lagstiftning eller liknande påverkar just dig. Du som söker skydd, Migrationsverket lanserar ny webbsida för hbtq-personer

Homoseksualitet er i visse mere mondæne kredse og lande meget stærkt politiseret, så når man vil finde ud af, hvor mange i en given befolkning, der er homoseksuelle, havner man på procenter mellem 1 og 21. Søger man videre, finder man at de fleste ædruelige kilder siger mellem en og tre procent, senest grundigt undersøgt af Office for National Statistics (ONS) i England i 2010: Kun halvanden procent af befolkningen er homoer, (Politikens udtryk, ikke mit) som passer godt med hvad jeg ville have gættet baseret på gammel læsning og egne erfaringer. Dertil kommer lidt færre biseksuelle.

Hvis vi siger der er syv milliarder mennesker i verden, har altså potentielt 105 millioner asylret i Sverige. (Nu glemmer vi lige, at loven også siger, at kvinder der får bank, kan få asyl, for så ryger vi nemt over en milliard.) De er naturligvis ikke alle sammen lige forfulgte, der er kun ni lande, hvor der er dødsstraf for homoseksuelle, men hvis bare halvdelen er noget truet, hvis de kommer ud af skabet, så er det immervæk 52,5 millioner ny-svenskere pronto. Det er noget mere, end de 40 millioner, Centern lederen Annie Lööf mente kunne bo i Sverige, men det ville anspore hende at gøre Sverige til verdens første homoseksuelle majoritetssamfund: Det homoseksuelle, kønsneutrale matriarkat – republikken Sverige. Man må gå ud fra, at Sveriges kønne lovgivning kun får lov at hænge uantastet af virkeligheden som et smykke om giverenes hals, fordi disse 52 millioner mennesker ikke kender til den. Politik er en skønhedskonkurrence for glade amatører, og deres love er et skib med kurs mod en klippe.

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Bilder av ihjälskjutna barn via tv-rutan in i våra vardagsrum. Blodiga likbylten staplade i högar. Skottlossning bland sönderskjutna ruiner. Medias bilder väcker vanmakt, vrede och frustration. I ett och ett halvt år har vi fått sensationslystna rapporter om vad som romantiskt kallas ”den arabiska våren” nedkörda i halsen av blåögda reportrar som projicerar sina egna önskedrömmar om demokrati, ”frihetskamp” och ”folkligt uppror” på processerna i Mellanöstern och Nordafrika. I reminiscenserna av 1968 års revolutionsromantik kallas motståndarna till Bashar al-Assads syriska diktatur regelmässigt ”rebeller” och ”demokratiaktivister”. Konturerna av Che Guevaras falnade revolutionsgloria  avtecknar sig mot en dunkel bakgrund. Men vilka är ”rebellerna”, och vad är deras agenda? Det får vi inte veta.

Det är en kräkframkallande ensidig och förenklad bild av händelserna i Mellanöstern och Nordafrika som förmedlas i media. Naiviteten firar triumfer. Konflikterna handlar inte i första hand om en utbredd folklig längtan efter demokrati. De är en blodig och stinkande blandning av stormakternas och grannländernas maktpolitik och den eviga kampen mellan sunni- och shiamuslimer. Shiiter och sunniter har slaktat varandra i 1 380 år. Lika länge har de förföljt och mördat kristna och judar. Så varför skulle de sluta med det i brådrasket?

I Syrien kraschlandar just nu ”den arabiska våren”. Och Europa tvingas sopa upp resterna. Det svenska flyktingmottagandet spränger alla kalkyler. Mer än 200 syrier i veckan anländer till Sverige, och alla som säger att de kommer från Syrien får uppehållstillstånd i tre år. I år väntas närmare 40 000 och nästa år mer än 40 000 asylsökande. Migrationsverkets senaste prognos andas panik.

”Fred är mer avlägsen än någonsin”

”Den arabiska våren håller på att nå vägs ände. Med all sannolikhet slutar det med Syrien. Sedan kommer en period med osäkerhet, våld, sekteristisk kamp och inte minst maktuppgörelser mellan shiamuslimer och sunnimuslimer. Kampen har redan börjat, väl kamouflerad som ett uppror mot diktaturen i Syrien” skriver Kristian Mouritzen under rubriken ”Hvad rager Syrien mig?”(Vad rör Syrien mig?) i Berlingske Tidende.

”Fred är mer avlägset än någonsin, och risken för ett religiöst storkrig i Mellanöstern är större än hoppet om demokrati och frihet. Det är de pessimistiska prognoserna som avtecknar sig nu” skriver Kristian Mouritzen.

Så började ”den arabiska våren”

Den 18 december 2010 tände den 26-årige tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi eld på sig själv i protest sedan han gripits av polisen för att ha handlat utan tillstånd. Det blev startskottet för en serie händelser som – utan att ha det minsta med poesi att göra – har fått den poetiska beteckningen ”den arabiska våren”. Inte bara revolutionsromantiska journalister utan också politiker och statliga myndigheter har fallit för frestelsen att låta sina personliga drömmar och preferenser färga händelserna i Mellanöstern och Nordafrika i ett romantiskt skimmer. Nätsajten Sakerhetspolitik.se, organ för statliga Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, späckar sin beskrivning av ”den arabiska våren” med uttryck som ”folkligt uppror”, ”gräsrotsrörelse”, ”oppositionella rebeller”, ”frihetskamp” och ”demokratiseringsprocess”.

”Om detta scenario blir verklighet har den arabiska våren banat väg för en demokratisk sommar” önskedrömmer sig Myndigheten för samhällsskydd och beredskap upp i det blå.

Striderna handlar inte om längtan efter demokrati

Halleluja vilken trosvisshet! För att tro på ett plötsligt demokratiskt genombrott i länder som behärskas av islam och mäktiga klaner måste man vara mer än lovligt naiv. Vilken märklig upplevelse har det inte varit att se gapvänstern i extatisk lycka över socialistiska arabiska diktatorers fall.

Libyens störtade och mördade diktator Muammar Gadaffis stora förebild var Kinas kommunistiske diktator Mao Zedong,  en man med 70 miljoner människoliv på sitt samvete. Den störtade egyptiske diktatorn Hosni Mubaraks nationaldemokratiska parti NDP(Egypten) var medlem av Socialistinternationalen. Vänstern älskar ju socialistiska diktaturer, så hur förklarar man detta plötsliga avsteg från den totalitära agendan?

Drömmarna har kraschlandat i verkligheten

Vartefter ”den arabiska våren” har utvecklat sig har de trosvissa ansiktena bleknat och den revolutionsextatiska stjärnglansen i ögonen fördunklats. Drömmarna har kraschlandat i verkligheten.

”Mellanöstern gör mig högst pessimistisk – särskilt när jag ser de amatörmässiga försöken att få saker att se finare ut än de är i verkligheten. När Saudiarabien hycklande ropar på fredskonferenser samtidigt som de beväpnar upproren i Syrien. Syrien kan inte liknas vid något annat. En lokal stormakt med en annan lokal stormakt som allierad – Iran – och med Libanon och Irak som grannar. Och med alla arabiska och persiska länders urfiende – Israel – strax intill” skriver Kristian Mouritzen i Berlingske Tidende.

En annan röst, Morten Uhrskov Jensen, dansk historiker och författare, skriver i sin nya bok ”Indvandringens pris”:

”Upproren i Egypten, Tunisen och Syrien beror inte på en djupt känd önskan om att skapa välfungerande demokratier. Upproren beror på en galopperande befolkningsutveckling och en förestående befolkningsexplosion, från drygt 400 miljoner människor i den arabiska världen i dag till 700-800 miljoner år 2050 – och det i en del av världen där ledarna varken kan leverera välstånd eller möjligheter för sin befolkning. Att den västliga världens ledare inte kan inse detta är djupt bekymmersamt.”

Islamiststyre när folket själva får välja

De första valen efter de störtade diktatorerna har inneburit kraftiga motgångar för revolutionsromantikerna. När befolkningarna i MENA-länderna själva får välja, då väljer de att låta sig styras av islamister. I oktober 2011 röstade tunisierna fram det islamistiska partiet Ennahda och dess ledare Rashid al-Ghannushi.

”Folket törstar efter frihet. Och lik förbannat har man nu valt islamister till makten i Tunisien. Det roligaste är ändå att man i svensk media kallar det demokratisk framgång. Hur det kan vara någon framgång när man väljer islamister till makten vet jag inte” skriver Ardavan Khoshnood i en artikel på Newsmill, där han kallar det tunisiska valet ”en katastrof”.

”Känner libyerna till Jabrils verkliga agenda?”

Libyens första val efter mer än 40 år under diktatorn Muammar Gadaffi var inte heller någon demokratisk seger. Om man vill ha en rättvisande bild kan man som vanligt inte lita på gammelmedia. Istället får man gå till bloggvärlden, här Motvallsbloggen, som riktar hård kritik mot Sveriges radios Libyenbevakning.

”Sveriges radios korrespondent, Johan Mattias Sommarström, är alltså i Tripoli och rapporterade hur glada alla libyer var över att äntligen få rösta och stolta visade de upp sina bläckfärgade fingrar, som var bevis för att de hade röstat. Idag tog han fram några kvinnor som röstade på Mahmoud Jibril, mannen som började privatisera Libyens tillgångar och som måste betraktas som Washingtons man i Libyen. Man kan betvivla att libyerna känner till hans verkliga agenda. Sommarströms rapport var ett under av naivitet och okunnighet, såvida det inte var ett medvetet propagandastycke” skriver Motvallsbloggen.

”En global seger för demokratin är osannolik”

Vad ”den arabiska våren” med all önskvärd tydlighet visar oss är att vi i Europa måste vänja oss vid tanken att välfungerande demokratier i västerländsk mening i Mellanöstern och afrikanska länder under vår livstid inte är möjlig – och kanske inte ens eftersträvansvärd.

”En global seger för demokratin är osannolik. Den västliga världen kommer tvärtom att ha fullt upp med att bevara ett fungerande folkstyre inom sina egna gränser. Att inbilla sig något annat är önsketänkande. Den universalistiska tankegången är dömd att hamna på historiens kyrkogård” skriver Morten Uhrskov Jensen i ”Indvandringens pris”.

Styrelseskicket i olika länder reflekterar mognadsnivån hos befolkningen. Graden av våld och barbari likaså. Befolkningarna i Mellanöstern och Nordafrika är uppenbarligen inte mogna för demokrati. Mognadsnivå är ingenting som man kan ge bort i present eller tvinga på vare sig individer eller nationer. Vägen till mognad går – fortfarande för både individer och nationer – via motgångar, kriser, konflikter, maktuppgörelser och smärta. Smärtfria genvägar existerar bara i våra önskedrömmar.

Flera hundra miljoner lusfattiga bönder

”Den så kallade arabiska våren kommer inte att leda till nämnvärda liberaliseringar. Snarare kan vi komma att få se ett ökat närmande mellan militären och islamiska grupper i olika arabiska länder. Ett större eller mindre flertal i en rad muslimska länder finner det positivt att islam spelar en stor roll i politiken” skriver Morten Uhrskov Jensen. Han fortsätter:

”Att lyssna till västliga experter som hänfört talar om unga arabers bruk av Facebook och Twitter är förbluffande. 80 miljoner egyptier ska dela på en jordbruksareal som är lika stor som Danmark. Experterna struntar också i att den arabiska världen hyser flera hundra miljoner av lusfattiga bönder som ofta är analfabeter. I stället säger merparten av experterna att araberna i Mellanöstern vill ha demokrati med yttrandefrihet och hela det västliga paketet med fri- och rättigheter. Enligt experternas värderingar ska vi förstå att ett land som Egypten i september 2011 skulle sätta samman ett parlament som till helt övervägande del skulle bestå av demokrater, som omedelbart skulle sätta igång en rekordsnabb ekonomisk utveckling.”

Egyptierna röstade fram Muslimska Brödraskapet

Hur det gick vet vi. När egyptierna själva får välja röstar de fram en islamistregering. Muslimska Brödraskapet med islamisten Muhammad Mursi i spetsen blev det egyptiska valets segrare.

Efter valet har de sexuella trakasserierna mot kvinnor i Egypten, som redan låg på en extremt hög nivå, ökat. För att förstå valresultatet – även miljoner kvinnor röstade på Muslimska Brödraskapet – bör man besinna islams oerhört starka grepp om människorna i de här länderna. Kvinnorna själva har ofta en aktiv och drivande roll i traditioner som drabbar kvinnor hårdast, som tvångsgifte, barnäktenskap, heders- och skammord, könsstympning och tvånget att bära heltäckande niqab. Azza al-Garf, en kvinnlig politiker i Muslimska Brödraskapet, vill slopa förbudet mot kvinnlig könsstympning.

”För att förstå hur djupt rotad konservatismen är i Egyptens traditionella miljöer måste man se att stränga seder ofta upprätthålls också av kvinnor” konstaterar Bitte Hammargren i en artikel i Svenska Dagbladet.

Klanstyre och etnisk splittring

MENA-länderna styrs av klaner. Klanväsendet har präglat den arabiska världen sedan urminnes tider. Ingenting tyder på att de uråldriga maktstrukturerna kommer att förändras. I Syrien och det inbördeskrig som rasar mellan diktatorn Bashar al-Assads styrkor och vad som blåögt kallas ”oppositionsstyrkor” och ”demokratiaktivister” ställs allt på sin spets. Landet befolkas av 22 miljoner människor med en mängd olika etniciteter och religiösa trosinriktningar; alawiter, shiiter, sunniter, druser, kurder och en kristen minoritet. Det bäddar för etnisk och religiös splittring. Landet ligger dessutom i skärningspunkten mellan Irak, Libanon, Turkiet, Jordanien och Mellanösterns enda demokrati, Israel. Iran är en nära allierad, och Bashar al-Assad stöder de islamistiska kampgrupperna Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza.

Jihadister med kopplingar till al-Qaida

Även i Syrien kämpar starka krafter för ett islamistiskt styre. Inblandning av jihadister med kopplingar till det sunnimuslimska terrornätverket al-Qaida är påtaglig men tystas vanligtvis ner i västerländska media. Det stör den revolutionsromantiska bilden. Dagens Nyheter skriver:

”I en intervju med nyhetsmagasinet Time beskriver Ibrahim, medlem av Nusra-brigaden som tog på sig ansvaret för bombdådet i Aleppo och andra, vad han kämpar för: ett samhälle på religiösa grundvalar snarare än den alawitiska Assad-regimens överlag sekulära styre. Alawiterna är en avknoppning från islams shiitiska gren.”

”Kan de inte bara ha ihjäl varandra och lämna oss i fred?”

”Kan de inte bara ha ihjäl varandra och lämna oss i fred?” skriver Johan Croneman i en DN-artikel där han riktar skarp kritik mot Sveriges Televisions bevakning av inbördeskriget i Syrien. Han citerar andra, inte sig själv. Och skriver: ”Den åsikten är mer utbredd än du tror.”

Är någon förvånad? Vi matas med bilder av våld och olösliga konflikter i en journalistik som mystifierar istället för utreder, som frossar i blod istället för att ge en fördjupad och begriplig bild av händelserna.

”Jag vet inte hur många nyhetsinslag jag sett på tv som avhandlat konflikten i Syrien, men det måste vara hundratals. Vet jag uppriktigt talat något mer om konflikten nu än det jag fick lära mig under de tio första inslagen? Jag tror faktiskt inte det” skriver Johan Croneman.

Få journalister orkar undersöka Syrien

En av de få journalister som har gjort försök värda namnet att avslöja sanningen bakom propagandan om vad som pågår i Syrien är Charlie Skelton. Hans artikel i brittiska The Guardian är en ögonöppnare som slutgiltigt borde riva sönder alla romantiska illusioner om ”den arabiska våren”.  Vem är det som talar för den syriska oppositionen? Vilka är rapportörerna, talesmännen, ”Syrienexperterna” och ”demokratiaktivisterna”? Vilka döljer sig bakom medias förenklade bilder av ”de onda” och ”de goda”? De frågorna har Charlie Skelton sökt svar på.

Han har funnit en osannolik blandning av utländska intressen, kopplingar till Bilderberggruppen  och Muslimska Brödraskapet och talesmän som är något annat än de utger sig för att vara. En strid ström av pengar från Storbritannien och USA har flutit in till den syriska oppositionen ända sedan 2005 när USA:s relationer med Syrien kollapsade och president George W Bush tog hem sin ambassadör från Damaskus. I dag slussas miljardbelopp obehindrat via olika kanaler från både USA och Storbritannien. En Wikileaksläcka publicerad i Washington Post avslöjade remarkabla penningströmmar från amerikanska staten till det brittiskbaserade ”Movement for Justice and Development”, MJD, som säger sig kämpa för ”fredlig och demokratisk förändring i Syrien”.

”Syriska observationsgruppen” är en klädhandlare i England

Det ofta citerade ”Syriens nationella råd” (Syrian National Council, SNC) är varken demokratiskt eller syriskt. En av SNC:s främsta talesmän är en kvinna vid namn Bassma Kodmani. Hon bor i Paris och har deltagit i flera av Bilderberggruppens möten under uppgivande av olika nationaliteter. SNC omfattar även Muslimska Brödraskapet, är nära knutet till västmakterna och har ända från början krävt utländsk intervention i Syrien.

Nästan all information om massakrerna i Syrien kommer från en källa som kallar sig ”Syriska observationsgruppen för mänskliga rättigheter” (Syrian Observatory for Human Rights) och anlitas av media som objektiv standardkälla. Det går knappt att hitta några rapporter från Syrien som inte citerar dem. Men vilka är de? Bakom det pampiga namnet döljer sig en enda man vid namn Rami Abdulrahman. Han bor i Coventry i England och driver observationsgruppen från sin lägenhet och klädbutik, hundratals mil från Syrien.

När en källa närmast har monopol på informationen från kriget i Syrien borde den utsättas för ordentlig granskning, påpekar Charlie Skelton. Istället sväljer journalisterna allt med hull och hår. Den som vill ha en fördjupad bild av skeendet i Syrien och intressena bakom rekommenderas varmt att läsa artikeln i The Guardian.

”Den politiska korrektheten blir vår död”

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Syriens sak är inte vår”

Center for Security Policy held an excellent conference with speaker, former Federal Prosecutor Andrew McCarthy, who put away the blind Sheikh who had masterminded the first attack on the WTC in 93 and had been planning a massive attack on NYC codenamed, ‘Landmarks’ which in fact was later used on Bombay with horrifying success. The full brief is an hour forty five minutes and is excellent and can be seen in its entirely here August 8, 2012.

Andrew C. McCarthy III is a former Assistant United States Attorney for the Southern District of New York. A Republican most notable for leading the 1995 terrorism prosecution against Sheik Omar Abdel Rahman and eleven others. Bemærk afsnittet om propagandabegrebet ‘islamofobi,’ som så mange har slugt råt. Dog stort set ikke i Danmark, hvad vi godt kan være stolte af.

Morten Uhrskov: Tak til TV2 Lorry

Alt for mange danskere ved ikke, hvilken tragedie der udfolder sig lige på den anden side af Øresund. Og alt for mange svenskere ved heller ikke hvad, der sker i deres eget land, frygter jeg. De svenske medier, de skrevne og elektroniske, er af en karakter, der ikke tåler sammenligning overhovedet med Danmark. Sandt er det, at vi har vores politisk korrekte aviser med Politiken og Information i spidsen, men glem alt om at se de to aviser som sådan, hvis vi holder dem op imod svenske aviser som Aftonbladet, Expressen og Dagens Nyheter….. Blev Politiken og Information udgivet i ucensureret udgave i Sverige, ville de to aviser med korte mellemrum pådrage sig voldsom kritik for at puste til främlingsfientligheten [..]

Så meget mere må man glæde sig over det, når danske medier bidrager til reel oplysning om forholdene. Det er hvad TV2 Lorry har gjort i en række fortrinelige indslag i den forgangne uge. Det er på høje tid, at dansk presse får øjnene op for, hvad Sverige har udviklet sig til. Tak til TV2 Lorry. Sveriges skræmmende bagside

Nogle gange er DR tre år efter blogosfæren (Undercover Mosque). Denne gang kun sytten dage.LØRDAG 11-08-12 – “FEMME DE LA RUE” fra minut 7:00.

The Malmö Experiment, Part 2

There is thus a vicious circle which is difficult to break here. This is a critical challenge to anyone who wants to stop the Islamisation of Sweden. The demographic characteristics of the problem makes it difficult to stop and resolve. The multicultural project has, in terms of numbers of immigrants, extended so far that Islamisation will be a slow but irreversible process. Out of Sweden’s small but growing population there are now Muslim minorities which will be majorities in certain areas and cities.

We are, in all honesty, accommodating and funding the occupation of our own country by foreign forces. It does not matter that some Muslims engage in anti-democratic activities and some Muslims do not — They, with their values, traditions and sheer numbers, together become a Trojan horse, brought in by our cheering politically correct hypocrites.

What we are witnessing is a vile political establishment that accommodates and supports the establishment of Islam within Sweden. These politicians, coupled with continued mass-immigration of Muslims, will ensure that the process seen in Malmö will spread to elsewhere in Sweden like a fire. Wait and see if I am wrong: in thirty or forty years, Sweden will have an immigrant and Muslim population which will turn society upside down. We allowed this to happen, both in ignorance andwith all the knowledge one needs. Malmö as a city, thus, serves us as a good example of what the Swedish establishment has in store for its people in Sweden as a whole in the coming oriental and exciting future. So will we take a stand to save the rest of Sweden or any of her neighbours before it is entirely too late? Gates of Vienna.

Våldet i Malmö

Våldet i Malmö. Sammanfattning* för juli 2012. – Våldet i Malmö 2012. Kapitel 8 – augusti.

Iranian university students in the 1970s. Although religious studies was a popular area of research, courses in mathematics, astronomy, medicine, and literature were also well-attended fields. Today, roughly 35,000 full- and part-time students are enrolled at the university.

Tehran University students lounge in 1971. Tehran University was opened to women in 1934, when the college was founded, which was well before most universities in the United States were integrating women into the classroom. After the revolution, women were still allowed to attend the university — but they now sit in segregated areas. Needless to say, they don’t wear miniskirts. Despite the openness of the era however, in 1977, only 35 percent of women in Tehran were literate. Foreign Policy fotoserie: One upon a time in Tehran

Se også Foreign Policy: Once Upon a Time in Afghanistan…, Once Upon a Time in Egypt. I dag protesterer folk i Tunis, fordi islamisterne som forventet ikke leverer bedre leveforhold. Verdensbanken vil sikkert låne dem 1 mia dollars, så det regimente ikke braser sammen med det samme. Vi holder hånden under hvem som helst, og alligevel skvatter de sammen og det er stadig vores skyld. We are damned, if we do…..I det nu islamistiske Libyen skyder de generaler på stribe. I Egypten slår det muslimske broderskab ned på den kortvarigt frie presse imens USA sørger for, at 80 mio egyptere ikke sulter ihjel. De syriske islamister får 5 mio dollars af englænderne, så vi også kan komme til at holde hånden under dem, hvis de mod forventning skulle gå hen og vinde blodbadet i landet. Amerikanske konservative vil også fedte USA ind i borgerkrigen, og EU vil tage flygtningene. Migrationverket forventer allerede en lind strøm af syrere, men bare man overholder konventionerne, så er Riksdagen og Villys bagland fornøjet.

Villy Søvndal siger, at der stadig er håb om demokrati i Syrien. Jeg går ud fra at Udenrigsministeriets embedsmænd har efterladt ham i totalt informationsmørke, og sidder og gnækker af latter. Det er ikke pænt af dem, men SF har travlt med fedt- og sukkerskat, cykelhjelme, prostitutionsforbud, homobryllupper, kønsneutrale CPR-numre, og man kan ikke rumme alt i ét hoved.

Jeg siger: Er der noget vestligt land, der har en konsistent Mellemøstpolitik ? Er der nogen, der nogensinde har haft én udover Israel, der er nødt til det, og er en sådan overhovedet mulig? (Som man kan høre i Carsten Jensens informerede udsendelserække, så var der ingen der havde en politik for Afghanistan, der havde noget med virkeligheden at gøre, selvom de endnu i dag lader som om. Det var og er ren forfængelighed.)

Ellers er der ikke andet at gøre end at invitere den halvdel af Mellemøsten, der til enhver tid må flygte ved regimeskifte til Sverige og Norge. De har så god plads, de har masser af penge og dårlig samvittighed over at ha’ det så godt, og de chauvine finner vil jo ikke, selvom de har endnu mere plads. Intet tyder endnu på at Østeuropa er indstillet på at ‘tage sit ansvar’ for islams kroniske kollaps. Vestens i grunden kristelige solidaritet består i, at vi en indstillet i at gå til bunds sammen med islam:

“Islam is chrashing and burning as it encounters the modern world. It’s going straight from infancy to senility without passing through adulthood, and we have a civillisation with a billion and a half people going into chaos, that we can’t stabilize, no matter how much we try to.” »Spengler«

“What is Going Through Their Little Tiny Left-Wing Minds?” – Paul Weston is Chairman of the British Freedom Party.

Lorry i Malmø, V

Sista delen i dansk tv:s Malmögranskning

by Enza Ferreri

I’m afraid that Raymond Ibrahim might in the not-so-distant future have more work to do when compiling his monthly statistics of persecution of Christians. European countries may have to be added to his list.

Persecution of Christians in Europe takes mainly two forms. The first is the age-old type that we already know from what happens in Asia and Africa as Muslim (mostly illegal) immigrants spread across the globe.The second is the brand-new, “liberal” kind, deriving from European elites’ efforts to marginalize Christianity in its own historical home.

I’ll focus in this post on a few examples of the increasing number of physical attacks on churches, Christian festivals, other symbols of Christianity and even Christian people throughout Europe. It must be noted that destroying crosses is a well-documented Islamic tradition

In a cemetery in Pausa, Saxony, Germany, a 2-meter-tall statue of Jesus Christ was beheaded and the head smashed to pieces. Pastor Frank Pierel reported that such attacks take place rather frequently in his area.

In Strunjan, Slovenia, the “artist” Dean Verzel and others set fire to a votive cross erected by local seamen in the year 1600, replicating the gesture he had performed 10 years before in 2002 and for which he had been acquitted. Repeating an often-heard justification for all sorts of anti-Christian garbage, “it’s nothing against Christianity”, he said, “it’s a ‘work of art'”.

In the cemetery of Canohès, France, four Christian graves were vandalized and covered with anti-Christian slogans.

In Bologna, Italy, a Moroccan student approached the faithful attending the procession of Corpus Domini and shouted “You’re all a flock of sheep, you’ll go to hell!” He was charged with offending people and a religious faith.

In Clouzeaux, France, the Church of the Bon Pasteur was set fire to in broad daylight. The fire was lit in three different places and caused immense damage. The altar was totally destroyed, electrical wires pulled out of the wall, crucifixes, pews, chairs, panels, chandeliers toppled and broken, holy water fonts, extremely precious vestments, and many other religious objects completely ruined. Apparently it was three local children, aged 14, 13 and 12, who caused damage of 50,000-70,000 euros.

Still in France, three men entered the Church of Cruseilles on Holy Saturday and set fire to leaflets, prayer and hymn books. The cloth covering an altar was also burned and the main altar damaged.

More cemetery vandalism in France, in Sussargues, where graves were covered with anti-Christian writings and crucifixes were turned upside down, and church vandalism in Paris.

In Duisburg, Germany, churches were attacked over the New Year with stones, firecrackers, rockets, causing tens of thousands of euros’ worth of damage. The congregants said that this was not the first time.

The main server of the Catholic Church in France was hijacked by a Muslim Algerian hacker who took control of a total of 475 French websites, many Catholic, the content of which he replaced with the message “No God But Allah and Mohammed is Messenger Of Allah”.

This tops it all. In Nimes, France, people who had attended a Catholic festival were leaving in cars and buses when young Arab-Muslims from the neighboring estate started to throw stones at their vehicles coming from the sanctuary. The event organisers were forced to arrange a diversion to a different route to protect the occupants of the vehicles from the savage attacks, which continued.

Fortsæt med at læse “Angreb på kristne i Europa øger”

Armenier som bränts levande av turkiska soldater i Sheykhalan, 1915 Foto från Genocide Museum.
Af Thomas Nydahl

Turkiet har inte gjort upp med sin historia. Fortfarande hävdar landets elit att några förbrytelser mot armenierna aldrig ägt rum. Just därför bör man läsa Klas-Göran Karlssons bok De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd (Atlantis) . Innan jag börjat läsa boken fann jag titeln förbryllande. Inne i texten kommer förklaringen:

“Barnen skonades inte, allt i enlighet med den förfärliga kollektivskuldslogik som Henry Morgenthau tillskriver Taalat Pascha och som går ut på att de som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Alma Johanssons vittnesbörd från barnhemmet i Mush illustrerar väl logikens tillämpning i verkligheten:

‘Jag gick till mutessafiren och bad honom visa barmhärtighet åtminstone mot barnen, men det var förgäves. Han svarade att de armeniska barnen måste förintas tillsammans med sin nation. Alla människor omkring oss togs från vårt sjukhus och barnhem. De lämnade oss med tre personer ur tjänstefolket. Under dessa förfärliga omständigheter brändes Mush ned till grunden.’ En av folkmordets utforskare använder just behandlingen av de armeniska barnen för att peka ut en kvalitativ skillnad mellan folkmordet och de hamidiska massakrerna på 1890-talet…”

Det mesta som Karlsson dokumenterar i sin bok var nyheter för mig. När ett svenskt förlag ger ut en sådan bok borde den väcka ett ramaskri. Jag har förvisso läst en och annan recension och en understreckare i Svenskan, men såvitt jag kan erinra mig har boken inte ens kopplats till den (fåfänga) turkiska drömmen om ett EU-medlemskap. När jag tänker på hur omvärlden tvingade Tyskland till en uppgörelse med det förflutnas stora förbrytelser, så förvånas jag över med vilken mildhet samma omvärld behandlat och fortsätter att behandla Turkiet, dess politiska elit, militära makthavare och intellektuella medlöpare. Vi vet att människor förföljs, dras inför domstol och till och med mördas för att de ens talar om det inträffade. Att läsa Karlssons bok är att själv lära sig orsakerna.

Via Dansk tv i Malmö: islam och SD

Hyltoft om DR’s Eid-fest: “Som at hylde Hitlerjugend”

Læg mærke, at DF’ere altid ‘tordner’ eller ‘raser’, men ordentlige folk bare ‘udtaler sig.’ Kan ske at Hyltoft spidsvinkler det, men hvem er det lige der fysisk går til angreb jøder, homoseksuelle og nu også kristne i Europa – og hvem gjorde nu også det i Europa før i tiden? Svaret er, at Hyltoft ikke er så langt ude i hampen, som det overfladisk giver indtryk af, desværre han har kontakt med virkeligheden i Europa anno 2012, skønt man ville ønske, det var løgn. I Hyltofts alder bør man også have sat sig ud over løgn, illusion og smiger. Kun sandheden og virkeligheden tæller, og tak for det, Hyltoft. Se også kommentar her.

Det er skrækindjagende og vækker mindelser om nogle danskeres naive syn på Hitlerjugend i 1930’erne, når DR fra på mandag og en uge frem markerer den muslimske fest eid. Så kontant er reaktionen fra DR’s næstformand, Ole Hyltoft, over for det arrangement, ’hans’ institution planlægger.

»Jeg kan ikke lade være med at tænke på de mange uvidende og naive danskere, der i 1930’erne hyldede Hitlerjugend for al den sunde idræt, gode mad og den friske musik, de unge tyskere nu kunne hengive sig til«, tordner Ole Hyltoft, der er udpeget til DR-bestyrelsen af Dansk Folkeparti.

Han vil nu tage sagen op med DR’s formand, Michael Christiansen, og undrer sig over, »om det kan være rigtigt, at DR igangsætter sådan et kontroversielt projekt uden at vende det med bestyrelsen«. Hele uge 33 holder radioens P3 forfest til eid, der markerer afslutningen på muslimernes faste, og mandag 20. august kulminerer det hele ifølge dr.dk »med et brag af en eid-fest i Koncerthuset«. DR-næstformand går til angreb på islamfest (Så meget Ramadan sender DR)

Ramadan-tvang i Marseille

A Marseilles restaurant owner was threatened and attacked at the beginning of the week because he did not want to observe Ramadan, it has been learned today from a source close to the inquiry, confirming information from the daily La Provence…..Aged 64-years-old, the restaurant-owner, a Frenchman of Egyptian origin not practising the Muslim religion, was approached on Monday by an individual walking around with a veiled woman. Several times the suspect demanded that the businessman, who operates in the Belsunce district (centre of Marseilles), to close his establishment for Ramadan, failing which he would undertake reprisals against him. One hour later, the individual returned and struck him a violent blow with his belt. Wounded by the metal part of the belt, the restaurant owner was transported to La Conception hospital. Marseilles: Restaurant Owner Attacked Because He Refused to Close for Ramadan