Klik f. helskærm.

Massermorderen og kulturgeografien

Reuters har idag en længere analyse af Breivik og dommen, som Document.no kommenterer. Den læner sig tungt op ad RUC professor Kirsten Simonsens indlæg i artiklen Bloodlands: critical geographical responses to the 22 July 2011 events in Norway i fagtidsskriftet Journal of Environment and Planning, Society and Space. Kulturgeografi er den del af geografien, som behandler menneskers forhold til jorden, og professor Simonsens specialer er Byens sociale liv, krop og by rum og sted. Geografi, Geologi, Topografi, Geografiens videnskabsteori Rum og sted. Man kan spørge sig, hvad der særligt kvalificerer det fag til at beskæftige sig med politisk ekstremisme og terror, men der er tilsyneladende ikke nogen humanistisk akademisk disciplin, der ikke kan bruges til at politisere under videnskabeligt dække. Jeg fandt Bloodlands, hvis strømlinede titel vel er lånt fra Timothy Snyder’s bogen om Hitler og Stalin, læste den og blev vel lidt klogere på kulturgeografien. Her er nogle udpluk af professor Simonsens bedtragtninger (mine kursiveringer)

European right-wing populism shares many of the same paradoxes [as Breivik] in different combinations. They appear in iconic figures, such as Geert Wilders, and in a number of European parties, such as the Danish People’s Party and the Norwegian Progress Party. Similar to Breivik, they employ the contradictory trick of justifying xenophobia by way of representing it as forbidden. They perform their resentment, which has long become mainstream, as a taboo breach revolt against `political correctness’ (Charim, 2011).

This paradox shows in the reaction to Breivik’s attacks by right-wing commentators in several countries, concurring that “we have to condemn his murderous actions, but at the same time we must not forget that they originate from legitimate worries about genuine problems in our society.’ Multiculturalism and creeping Islam- isation, in this view, undermine the European societies, and only a few `heroes’ are doing anything about it.

Such politics always involves manipulation of emotions and construction of a political field that can work as a meeting point for the multitude of anxieties that circulates in the population. An illustrative example is the way in which anti-immigrant politics became mainstream. After honourably having rejected undisguised popular racism as unacceptable, governments support `decent’ racist precautions as, for example, in what in Denmark has been represented as a `firm and fair’ politics of immigration. The best way to avoid violent hostility towards immigrants, the implicit argument goes, is to carry through `reasonable’ precautions against immigration.Kirsten Simonsen et al. : Bloodlands: critical geographical responses to the 22 July 2011 events in Norway (Sidste artikel i PDF en)

Altså: Den kulturgeografiske videnskab fastslår at Wilders, FrP og DF har adskilligt til fælles med Breivik, at danske vælgere er følelsesmæssigt manipulerede af en konstrueret virkelighed, og at danske politikere har implementeret en anstændig, racistisk politik under det falske påskud, at den skal forebygge etniske konflikter. Hvad siger kulturgeografien om det faktum, at multikultur i hundredetusindvis aldrig blev forelagt vælgerbefolkningen fordi der var et kendt flertal imod den politik, og hvad siger krop, by, rum og sted-specialet om, at FrP og Højre i dag måles til et absolut flertal i Norge? Er over halvdelen af nordmændende emotionelt manipulerede? Jeg bør nok holde mig til den geografi, der beskæftiger sig med den fysiske jord uden hensyn til dem, der går ovenpå den.

Suzanne Brøgger bestyrtet over Danmark – nu i oversættelse

Der er en del videnskabmænd og kunstnere der laver deres mest originale og banebrydende arbejde inden de 30 år, og det var jo i 1974 for Brøggers vedkommende, men hun er jo enormt ‘poppis’ i den pludrende svenske klasser endnu, og det er næppe kun fordi hun altid er god for en dansk nedrakning. Der er virkelig ingen der har prøvet at lukke munden på Brøgger, det er en flæbende, patetisk påstand.

– Det kändes som att det inte riktigt fanns yttrandefrihet i Danmark trots att det var ett land som kämpade för det. Även de så kallade intellektuella började tiga. Fru Z förfasas över allt från barnuppfostran till litteraturens förfall, främlingsfientlighet och finanskrisen.Brögger förfasas över Danmark

Suzanne Brøgger: Brev till prinsen av Mogadonien
(Norstedts, översättning av Urban Andersson)
Af Thomas Nydahl

Suzanne Brøggers nya, till svenska översatta bok, skulle kunna karaktäriseras som en blandning av dagboksgnäll, mediaskvaller och politiskt naiv samtidsanalys. Den fiktiva formen gör att hon inte själv står som avsändare av breven till prinsen i det sovande landet Mogadonien (som har sömnmedlets namn), som förstås är hennes eget Danmark, utan ska tillskrivas fru Z. Denna Z. har Brøgger använt sig av tidigare, men då har det varit uppenbart att det är efternamnet som hon och maken bär, Zeruneith. Så: hur skulle man kunna tänka bort att det är Brøggers idévärld som avspeglas i breven? Jag gör det inte.

Bokens brev pendlar så kraftigt mellan fiktion och faktiska, verifierbara uppgifter att själva formen blir problematisk. Även om Suzanne Brøgger som vanligt doppat sin penna i giftigt bläck tycks hennes satiriska förmågor här gå på tomgång. För tomgång är det när man rapar upp sådant som redan sagts i tjugo år och låtsas att det är nyheter.

Som alltid skriver hon om invandringen, religionen och sexualiteten. När det gäller invandring verkar hon sitta fast i just den sorts fördomar som danska liberaler och socialister sprider om sitt eget land. Brøgger skriver på fullt allvar att invandrare i Sverige talar utan brytning (!), att konstnärer och invandrare “behandlas med respekt” här – men att de i Danmark närmast jagas av offentlighetens ”rasism”, och väl just därför “bryter”.

Fortsæt med at læse “Høst inden solnedgang”

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

”Vi har fått nog. Vansinnet måste få ett slut. Vi klarar inte längre att ta hand om och försörja alla invandrare och flyktingar som regering och riksdag dyvlar på oss. Vi kräver att regeringen omedelbart stoppar nuvarande invandringspolitik. Vi säger stopp NU.
Vi har varit solidariska, precis som vi har blivit tillsagda. Gudarna ska veta att vi har ansträngt oss blå för att visa vårt ädelmod, vår godhet och vår inpiskade ”solidaritet”. Vi ville så väl. Framför allt ville vi oss själva väl. Vi ville behålla makten. Utan makt är vi ingenting. Vi vet ju att om man inte ställer upp på mångkultur och massinvandring så är man utslängd ur alla sammanhang på mindre än fem röda sekunder. Karriär finito och placering i den sociala frysboxen.

”Till slut trodde vi på vår egen godhet”

Till slut trodde vi på vår egen godhet. Vi började definiera oss själva som ”De Goda”. Det var en otrolig kick för självförtroendet. Vi mådde så bra! Vi tyckte dessutom att vi var smarta när vi såg en chans att få de tomma lägenheterna i allmännyttan uthyrda. Folk som folk, liksom. Utfyllnadsmaterial. Självklart hoppades vi att våra partikamrater på riksnivå skulle se och imponeras av vår lojalitet och ha oss i åtanke ifall någon plats i partitoppen skulle bli ledig.
Med chock och förfäran ser vi hur det blev. Mångmiljonunderskotten skenar i våra kommunbudgetar. Hyrorna för de nya hyresgästerna betalas via socialbudgeten, det vill säga skötsamma kommuninvånare får betala dem med sina skatter. Vi har inga bostäder kvar till kommunens egna ungdomar. De utlovade pensionsräddarna arbetar inte. Allt tyder på att många aldrig någonsin kommer att arbeta. De måste försörjas av andra livet ut.

”De anklagar oss för att ha förstört deras hembygd”

Nu står vi här med en oöverblickbar katastrof. Våra kommuner splittras och faller sönder framför våra ögon. Motsättningar och konflikter växer i takt med att invånarna upplever de fulla konsekvenserna av mångkulturen i form av nedbrända skolor och bilar, överfallsvåldtäkter, rån, misshandel, skottlossningar och mord. Vi får våra egna väljare emot oss. Invånarna är otrygga och rädda. Vi förstår dem, vi är också rädda. Vi vågar knappt gå och handla på Konsum eller Ica längre utan att riskera att stöta ihop med glödförbannade kommuninvånare som anklagar oss för att ha förstört deras hembygd för all framtid. Och de har ju rätt! Det är just det vi har gjort. Vi kommer aldrig att förlåta oss själva.

Inte nog med att vi har blivit blåsta – vi har blåst oss själva”

Vi har motvilligt börjat förstå att vi har gått på den största blåsningen i modern tid. Och inte nog med det – vi har blåst oss själva. Våra egna partikamrater har förrått oss, och vi har med änglalika leenden på våra hycklande anleten låtit oss bedras. Nu drabbar eftertankens kranka blekhet oss med full kraft. I framtidens historieböcker kommer vi att framställas som svikare och idioter. Nu får det vara nog! Vi tänker inte medverka till förstörelsen av vårt land längre. Vi kan inte sova på nätterna. Vi ser med fasa fram emot valet 2014. Vi kommer att falla handlöst – från makten, pengarna, privilegierna – ja allt som vi tog för givet. Vi brottas dagligen med vårt självförakt. Vi kan inte längre se våra egna barn i ögonen. Vi vågar inte tänka på vilket slags framtid vi lämnar över till dem.”

Hela mottagningssystemet håller på att braka ihop

Nej, en sådan bekännelse kommer vi aldrig att få se från de styrande i Sveriges 290 kommuner. Så mycket ärlighet ska vi inte vänta oss. Men nu sprider sig paniken över en alltmer ohållbar situation i allt fler kommuner. Situationen håller på att gå över styr. Asylsökande och anhöriginvandrare väller in över landets gränser i en extrem omfattning som Sverige – trots ordinarie massinvandring – inte har upplevt sedan Balkankrigen i början av 1990-talet. För närvarande kommer cirka ettusen asylsökande varje vecka mot normalt hälften så många.

Hela mottagningssystemet håller på att braka ihop. Det har i princip tre orsaker. Den ena är migrationsverkets beslut att automatiskt ge tillfälligt uppehållstillstånd i tre år till alla som kommer från Syrien eller säger sig komma från Syrien. Därifrån kommer nu mer än 200 asylsökande i veckan. Den andra är att dammluckorna har öppnats för somalisk anhöriginvandring efter en överenskommelse mellan alliansregeringen och miljöpartiet och en prejudicerande dom i migrationsöverdomstolen i januari om att DNA-test kan godtas istället för giltiga ID-handlingar. Somaliska föräldrar som har övergett sina barn och satt sig själva i säkerhet i Sverige kan därför ta hit sina åtta, tio eller fjorton barn och andra anhöriga som de har flytt ifrån. Minst 27 000 somalier väntas till Sverige, de flesta analfabeter.

Diabetessjuk man och åtta barn

På tidningsredaktionerna landet runt står glädjen högt i tak över de somaliska nytillskotten. I Norrköping berättar tidningen Folkbladet glädjestrålande om 46-åriga Sahra Haij från Somalia som för fyra år sedan reste ifrån man och åtta barn i Mogadishu men nu har fått dem till Norrköping. Hon har till och med varit och hälsat på dem i det land som hon flydde ifrån. Dessa anmärkningsvärda uppgifter föranleder inga besvärande frågor från Folkbladets reporter. Två av de åtta barnen är gravt synskadade, och Sahra Haijs make Hussein Mohammed, 52, har diabetes.

”Det som oroar makarna allra mest är hur det ska bli med bostad. Den lilla tvårumslägenheten i Åby, där Sahra har bott ensam i väntan på familjen, är alldeles för trång för tio personer. Till och med i flyktinglägret i Addis Abeba hade familjen tre rum” skriver Folkbladet.

Ytterligare 500 somaliska barn och 100 vuxna väntas till Norrköping.

I Uddevalla väntar Mohammad på fru och sju barn

I Uddevalla väntar 33-årige Mohammad Ibrahim på fru och sju barn. Äldsta dottern är 13 år och den yngsta är ett och ett halvt år. De har inte träffats på två år. Inför Bohusläningens storögda reporter drar Muhammad Ibrahim sin inövade berättelse:

”Stamkriget hade trappats upp under flera år och en dag slutade familjens liv i Somalia i tragedi. Min pappa, min syster och bror dödades. Jag bara sprang” säger han.

Det yngsta barnet är ett och ett halvt år. Muhammads fru var alltså gravid när han ”bara sprang” och lämnade henne och de sex barnen. Han betalade ”en man” (läs: människosmugglare) för att komma till Sverige. ”Nu är en fyrarumslägenhet bokad för familjen” skriver Bohusläningen.

Det är bara att gratulera Norrköping och Uddevalla till de nya kostbara invånarna. Är det någon som tror att de här sju- och åttabarnsfamiljerna kommer att försörja sig själva inom överskådlig tid? Och hur ”bokar” en svensk familj en fyrarumslägenhet?

Ingen vet hur många som kommer

Utöver det stadigt växande inflödet av somaliska anhöriginvandrare ökar flyktingströmmarna från Syrien kraftigt, med benäget bistånd från kriminella människosmugglare. Att alla får tillfälligt uppehållstillstånd i tre år är ett svårslaget dragplåster. Migrationsverket har kapacitet för 30 000 asylsökande. Just nu finns mer än 37 000. Ingen vet hur många som kommer.

”Det är svårt att prognostisera, vi vet inte” säger Tolle Furugård som är enhetschef på migrationsverket i Örebro, till Sveriges Radio Ekot.

”Det är brist på resurser och boende, och det har blivit vardag att kommuner inte vill ta emot asylsökande” säger han.

I min förra krönika, ”Syriens sak är inte vår”, skrev jag att migrationsverket nu är febrilt sysselsatt med att handla upp allt vad Sverige har av stug- och campingbyar, konferensanläggningar och hotell för att härbärgera människosmugglarnas kunder från Syrien, Somalia och Afghanistan. Det handlar om formlig dammsugning på förläggningsplatser. Alltsammans på svenska skattebetalares bekostnad. I sista hand återstår att resa tältförläggningar.

”Vi är inte välkomna som hyresgäster”

”På ansökningsenheterna framförallt i Stockholm, Malmö och Göteborg kan det vara fullkomligt kaotiskt. Det kan ligga folk på madrasser i källare och andra liknande lösningar på natten, sedan måste de vidare på dagen för då kommer nya asylsökande, det måste vara ruljangs. Det är inte ovanligt att vi sätter personer som kommit på bussar på någon camping innan vi ens hunnit registrera dem för att veta vilka de är” säger Tolle Furugård på migrationsverket i Örebro.

Ute i kommunerna ökar motståndet och motviljan. Allt färre kommuner vill ta emot asylsökande. Insikterna om konsekvenserna börjar sjunka in hos ansvariga kommunpolitiker. De ser sina egna maktpositioner men också sina kommuner hotade av ekonomiskt, socialt och kulturellt sönderfall.

”Jag känner en tilltagande oro ute i kommunerna, att vi inte är välkomna som hyresgäster, då det sätter press på deras service, för barnen måste gå i skolan och landstingen måste ordna sjukvård” säger Tolle Furugård.

Den politiskt korrekta fernissan måste värnas in i det sista

Tolle Furugård känner alldeles rätt. Under våren och sommaren har nödropen från kommunerna ljudit allt högre. De skulle aldrig formulera sig som i inledningen av den här krönikan. Givetvis inte. Den politiskt korrekta fernissan måste hållas blank in i det sista. Ritualen är att som trogna sektmedlemmar i bästa hallelujaanda bekänna sig till tron på mångkulturen – och omedelbart därefter betacka sig för dess konsekvenser.

Så här låter det till exempel i ett nödrop från kommunstyrelseordförandena i tolv hårt drabbade kommuner, publicerat på Dagens Nyheters debattsida:

”Sverige har en politiskt stabilt förankrad och väl utvecklad flyktingpolitik som är viktig för många människor som drabbas av krig och förtryck av olika slag. Våra kommuner har tagit ett mycket stort ansvar för flyktingmottagandet genom åren. Vi välkomnar de nya möjligheterna till återförening som nu öppnats. Familjeåterförening utgör en viktig grund för en lyckad och långsiktig etablering i Sverige.”

Bilden av en hotande kommunal kollaps

Sedan övergår de politiskt korrekta lovorden i en lång lista över de svårigheter som massinvandringen innebär för kommunerna. Bilden av en hotande kollaps tornar upp sig:

• Pengarna räcker inte.
• Systemet med det statliga etableringsstödet på två år är förödande.
• Det kan ta upp till tio år för kortutbildade och analfabeter att bli självförsörjande, om de någonsin blir det, och hela vägen fram till detta osäkra mål är kommunernas ansvar.
• Arbetslinjen har misslyckats eftersom invandrarna får bosätta sig var de vill och inte där jobben finns.
• De nya reglerna om familjeåterförening innebär att det på kort tid kommer flera hundra somaliska anhöriga till var och en av de kommuner som har tagit emot många flyktingar från Somalia.

”Vi vill inte ställa grupp mot grupp”

”Kommunerna kan tvingas till skattehöjningar, nedskärningar eller omprioriteringar och därmed ställa verksamheter emot varandra när pengarna inte räcker till allt. Vi vill inte att resursbehövande grupper i våra kommuner inom vården, skolan och omsorgen ska kunna spelas ut mot flyktinginvandrarna” skriver de tolv kommunpolitikerna.

Hm – ”ställa verksamheter emot varandra”? Låter det inte bekant på något sätt? Det var innebörden i Sverigedemokraternas valfilm inför valet 2010. Den som tv4 vägrade visa för att den ”ställde grupp mot grupp”. Två år tog det för verkligheten att hinna ifatt.

Kommunalråden har anledning att vara oroliga

Kommunerna vill ha full kostnadstäckning för sina utgifter. ”Staten måste ta sitt ansvar och kompensera de kommuner som genom ett stort flyktingmottagande tar ansvar för nationellt fattade beslut” skriver de tolv kommunstyrelseordförandena i Alvesta, Borlänge, Falköping, Flen, Katrineholm, Köping, Lindesberg, Ludvika, Nässjö, Trollhättan, Växjö och Örebro. Siffror från de här tolv kommunerna visar vad det handlar om. Kommunalråden har all anledning att vara oroliga.

Affes statistikblogg har utifrån de senaste uppgifterna från SCB (Statistiska centralbyrån) räknat ut hur kostnaderna för försörjningsstöd fördelar sig mellan svenskfödda kommuninvånare respektive utrikes födda 2005 – 2010.

De tolv kommunerna har tillsammans 524 823 invånare. Genomsnittet utrikes födda är 13,9 procent. Under de fem åren 2005 – 2010 har dessa 13,9 procent erhållit 67 procent av de totala kostnaderna för försörjningsstöd. Det är en överrepresentation med 12,6. På bara fem år och enbart i de här tolv kommunerna har utrikes födda fått nästan 3 miljarder kronor, (2 709 072 000 kronor). Under samma tid fick den svenskfödda befolkningsmajoriteten drygt häften, cirka 1,4 miljarder. Bara under 2010 kostade försörjningsstödet för utrikes födda i de tolv kommunerna cirka 576 miljoner kronor.

”Gå med i någon förening eller politiskt parti”

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Blåsningen”

En frygtelig følelse af deja-vu

Karen Jespersen: Efter optøjerne i Vollsmose holdt tre af regeringens ministre møde – og pressemøde – med Odenseborgmester Anker Boje.Her blev der talt om at gå på to ben i indsatsen over for indvandrere. Vi er ikke kommet videre siden 90erne.[..]

Forskere som Magnus Randstorp, Aje Carlbom og Maria Bäckman har hver for sig givet nedslående indblik i svenske parallelsamfund. I Tyskland har forskere fra Niedersachsen lavet en meget omfattende undersøgelse af voldelig adfærd i forskellige grupper. Seran Ates og andre med indvandrerbaggrund har givet beskrivelser af miljøet set indefra. De er alle sammen grundigt omtalt i Islams magt, som jeg har skrevet sammen med Ralf Pittelkow.
Den omfattende dokumentation for sammenhæng mellem kultur og adfærd havde dog mildt sagt ikke sat sit præg på pressemødet i går.
Pressemødet blev tværtimod en gentagelse af de afmægtige floskler, som jeg kun kender alt for godt. Denne gang blot i en endnu mere grel udgave. Det sidste hænger sammen med, at regeringen ikke har nogen penge til at finansiere nye projekter. Det har i og for sig den fordel, at man ikke smider skatteydernes penge ud på noget, som stort set er virkningsløst, men bare skal se ud af noget. På den anden side betyder det, at politikernes rådvildhed bliver endnu mere ubarmhjertigt tydeligt. Pressemødets politikere havde reelt intet nyt at byde på. Det er ikke tilfældigt, at den mest anvendte vending var, at »det skal vi have kigget på«. En vending der reelt betyder, at man ikke har noget konkret men nødig vil indrømme det.
Men politikerne slap nådigt fra pressemødet. De blev ikke konfronteret med virkeligheden i Vollsmose. For det første holdt de sig langt væk fra området. For det andet konfronterede ingen dem med den opfattelse af situationen der ude, som er kommet fra besindige velintegrerede indvandrere.Det gælder eksempelvis udtalelser fra Mohammed Mansour, socialdemokratisk medlem af Odense Byråd, der har boet i Vollsmose i 25 år: »Når det gik så galt, så skyldes det, at vi trods masser af projekter ikke har haft held med at integrere de unge« (jp.dk). Bag de dramatiske begivenheder i Odense ligger de bredere problemer med indvandringen. Jo større indvandring af folk, der er vanskelige at integrere i det danske samfund, jo sværere bliver den slags problemer at håndtere. Regeringen har nu åbnet for øget tilstrømning fra ikke-vestlige lande, så der er udsigt til flere problemer, som den skal »kigge på« i fremtiden. Karen Jespersen

Fransk politi beskudt med skarpt igen

FRANCE has suffered a fresh outbreak of urban unrest, with three police officers wounded in an attack by a crowd firing shotguns and lobbing petrol bombs.Two of the officers were wounded by shotgun pellets and the third by a firework used as a rocket in the incident that began late on Friday in the Grigny suburb of Paris, police said.The unrest began after a police unit broke up a fight between around 20 people. The officers were set upon as they returned to their vehicles by a crowd, some of whom fired shotguns and threw petrol bombs. Riot police were rushed to the area and used tear gas to disperse the crowd. French police shot in urban violence. Video fransk, utekstet.

Av Filippa von Platen

Solen sken när den sjätte kippapromenaden genomfördes förra lördagen i Malmö. Beväpnad med glatt humör och en davidsstjärna på ryggväskan anslöt jag mig till övriga medvandrare. En kippapromenad är en ny företeelse I Sverige och betyder helt enkelt en tur på stan med synliga judiska symboler. Säg inte annat än att mångkultur berikar vårt språk med neologismer! Tidigare promenader har lockat trettiotalet deltagare, lördagens promenad lockade till min glädje mer än tio gånger fler, kanske pga. att själva demokratiministern Birgitta Ohlsson med fler politiker var med oss. Vi har aldrig blivit angripna men så har promenaderna varit korta och hållit sig inom absoluta centrum. (Det värsta jag sett under de fyra promenader jag varit med om var en slöjbärande kvinna som när hon fick syn på oss såg ut som hon plötsligt blev kraftigt illamående. Reflexmässigt for armarna upp beskyddande runt sina barn och hon föste dem snabbt förbi.) Den här gången när 400 personer promenerade Södra Förstadsgatan upp mot Möllevångstorget märkte jag inte av någon sådan reaktion från de många araber vi mötte. Däremot verkade en del synbart besvärade. Det kändes tryggt men tråkigt med de poliser som gick med oss.

Möllevångstorget är stort och är det mångkulturella Malmös centrum. Runt om ligger resebyråer med destination Mellanöstern; affärer som säljer baklavakonfekt trängs med butiker med halalslaktat kött och restauranger med alla specialiteter. Här finns frisörsalonger med neddragna persienner mot gatan som utan att väcka Diskrimineringsombudsmannens vrede lugnt kan fortsätta med att bojkotta män. (Hit går kvinnor som inte vill visa sitt hår ens under tiden det blir klippt.) Här är det heller inte ovanligt att du finner någon folder om ramadan eller Al-Aqsa Spannmåls Kommitté på din cykel om du ställt den i närheten för t.ex. torghandel. På lördagar är handeln särskilt intensiv. Majoriteten av försäljarna och kanske även dess kunder kommer från Mellanöstern och vill man förbättra sin arabiska är det ett utmärkt ställe att bege sig för att trängas med beslöjade kvinnor, matkassar och barnvagnar.

Vi kippavandrare upptog snart en fjärdedel av torget. Runt om kring oss fortsatte torghandeln och hade ett flygfoto tagits hade man kunnat notera att det inte fanns en enda slöjklädd kvinna där vi stod medan de var väl så representerade på torgets övriga tre fjärdedelar. Jag nämner detta pga. det faktum Dagens Nyheter nämnde att olika trosinriktningar fanns representerade. Det stämmer: det var betydligt fler icke-judar än judar med i tåget och flera med diskreta kors i halsen. Kanske några muslimer och hinduer gick med också, vad vet jag? Men med tanke på att islam är toleransens religion och hur väl judar alltid behandlats i muslimska länder blev jag förvånad över att det bland Malmös stora slöjbärande befolkning inte fanns en enda som gick med oss – och att ingen av dem heller var nyfiken nog att vilja lyssna på de vackra talen om tolerans och vikten av att få klä sig som man vill. Men kommunalrådet Ilmar Reepalu var ju inte heller med trots att han lovat. Han arbetar hårt för stadens bästa och har därför haft förhinder vid varje promenad.

Kärleken till vår fantastiska mångkulturella stad var ett genomgående tema när talarna avlöste varandra: ”Det spelar ingen roll varifrån man kommer och vilken religion man har. Det viktigaste är vart vi är på väg. Och på väg är vi alla malmöbor – judar, kristna, muslimer, buddister, ateister – TILLSAMMANS!” (Halleluja! tänkte jag som undrade varför det ska vara förbjudet att stanna upp och tänka till om verkligen alla Malmöbor är på väg åt samma håll? Och om tolerans betyder samma sak för alla?

Flosklerna var ju väntade men ändå blev jag ledsen när Willy Silberstein från Svenska Kommittén mot Antisemitism sade att det fanns de som försökte utnyttja situationen för Malmös judar genom att hata en annan grupp: “Men vi avskyr islamofobi lika mycket som antisemitism. De som inte inser det är inte välkomna med oss.”

Jag har varit utsatt för mycket pga. mitt ställningstagande mot antisemitism och antisionism de senaste tolv åren. Nu kändes det som om jag inte var koscher nog, och av applåderna som följde Silbersteins yttrande förstod jag att många medvandrare instämde varmt i att vi som håller yttrandefrihet och religionskritik högt och anser att islam ska och bör granskas, inte är välkomna med våra judiska symboler tillsammans med de rättänkande.

Jag hatar inte muslimer. Hat försöker jag för min egen skull inte känna mot någon, inte ens mot de politiker som skapat den här fientliga miljön eller de intellektuella som istället för att kritisera makten gått dess ärenden. Jag känner maktlöshet när jag upplever att sorgen jag känner över hur min stad förråas tas ifrån mig och misstänkliggörs.

”De vet ju inte vad de applåderar åt”, sa en äldre judisk man till mig till tröst. Det hade han nog rätt i. Det lät ju vackert, det Silberstein sa, och hans tal gör det säkert lättare att lyfta bidrag till Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Vår kippavandring fick mycket uppmärksamhet både i svenska och israeliska medier. Mest intressant var SVT:s Rapport. För att lyssnarna verkligen skulle förstå varför judar mobbas här fanns det i femtonminuterssändningen först plats för ett långt inslag från Västbanken där ett palestinskt barn skulle ha blivit illa behandlat för två år sedan. Grova anklagelser framfördes utan källa och utan att någon israelisk representant fick möjlighet att försvara sig. Söta palestinska barn och sedvanliga inzoomningar på otäcka israeliska gevär. (Hallå, råder det nyhetstorka i Mellanöstern? Bashar Assad, någon?) ”Sverige sen, till Malmö…”, avslutas inslaget med. Och det var ju tur att uppläsaren säger att vi är tillbaka i Sverige när vi talar om Malmö så att inte lyssnaren får för sig något annat. (Inslaget börjar 9:12. Därefter om vår kippavandring.)

Jag har läst mycket om vad som skrivits om antisemitismen i min stad. Men jag lämnas många gånger konfunderad: antisemitism har vi men inga antisemiter. Och finns det antisemiter så är det inte araber och muslimer. Och skulle det ändå visa sig att det är araber och muslimer som trakasserar så är det judarnas fel. Malmös judar? Nej, Israels. – ( Se også Kippavandring i antisemitismens nordiske hovedstad) Antisemitic Incidents in pictures. 2011

The Oslo court has declared that Anders Behring Breivik is sane and inspired by an evil, right-wing extremist Islamophobic ideology, which also happens to be exactly what the entire political establishment from the state broadcaster NRK and national newspaper VG to Prime Minister Jens Stoltenberg wanted the judges to say. So far, none of the involved parties have indicated that they will appeal this decision to a higher court.

In the end, Breivik received three months in jail for each of the human beings he killed in cold blood, which believe it or not is the maximum punishment possible in Norway. This is being hailed as a great victory for Norway’s glorious and humane justice system.

I admit that I have mixed feelings about this sentence. First of all, if Breivik actually is sane enough to be held accountable for his actions, sentencing him to a mere three months in jail for each of his murder victims is a sick joke that makes a mockery of the entire Norwegian justice system. It’s the symptom of a society that values the right of brutal criminals over the rights and well-being of their victims.

I have never met Breivik, but to the best of my abilities I would say that he represents a difficult case somewhere between insanity — as his very twisted worldview sometimes indicates — and the calculated cynicism he displayed during his terror attacks. He might have been declared sane in the USA, for instance.

However, it is not and should not be up to random journalists to decide this legal matter, which it sadly looks like it partially was in the Breivik case. We have to question whether we live in a democracy, a society ruled by the people, or a pressocracy, a society ruled by the press and those who control it.

The simple truth is that the outcome of this trial has been largely dictated by the mass media, who conducted an extremely aggressive campaign to overturn the first report of the court-appointed psychiatrists stating that Breivik is criminally insane. We were eventually presented two different reports with diametrically opposite conclusions, and the judges chose to simply overlook the first one of these entirely.

The official statements of the female head judge Wenche Elizabeth Arntzen and her co-judges closely mirrored what many pro-Multicultural newspaper columnists have written over the past year, parroting the line that Breivik was part of a dangerous and delusional Internet-based “right-wing extremist” subgroup and that his massacre on July 22, 2011 was basically the logical conclusion of reading Islamophobic blogs.

Today, I published at Frontpage Magazine an essay about increased surveillance of Islam-critics in Norway, which is now also seen in several other Western countries. Unfortunately, it is likely that this trend will get worse after the latest court ruling in Oslo. Siv Alsén, a senior advisor in the Norwegian Police Security Service (PST), openly admits that the security services are now closely monitoring anti-Islamic websites and groups, since they are seen as a security threat.

Til norsk presse:

Jeg gav følgende kommentar per epost til Aftenposten, men de publiserte ikke alt:

Jeg kan ikke si med sikkerhet om Breivik er utilregnelig da jeg aldri har møtt ham. Det virker sannsynlig at han utgjør et komplisert grensetilfelle. Derimot er det helt tydelig at denne konklusjonen er fremtvunget av mediepress som dommerne ikke har klart å motstå, slik advokat Morten Furuholmen korrekt har påpekt. Dette er pressens dom som de har påtvunget oss, ikke rettens dom. Etter denne dommen må vi spørre oss om vi bor i et demokrati der folket styrer eller et pressokrati, der pressen hersker og synes at den bør det.

Denne saken har rettet et kritisk søkelys mot rettspsykiatere, bloggere, politi, politikere og andre. Det er greit, men kanskje er det på tide også å rette søkelyset mot massemediene selv. Vi trenger en strukturell opprydning i pressen like mye som vi gjør det i politiet.

Hva enkeltpersoner som ikke har undersøkt Breivik måtte mene om tilregnelighet er uinteressant, poenget er som advokat Morten Furuholmen påpeker at det foreligger tvil, og da tilsier etablert rettspraksis at man skal ansees som utilregnelig. Dommerne har i dette tilfellet satt til side all vanlig rettspraksis i kjølvannet av massivt mediepress og har i stedet fulgt rådet til tungt politiserte vitner som Øyvind Strømmen, Lars Gule og Mattias Gardell. Dette svekker tilliten til rettens konklusjoner ganske kraftig.

Til Ole Asbjørn Ness fra Finansavisen har jeg skrevet følgende:

Det er godt kjent at massemediene omtaler seg selv som “den fjerde statsmakt” og ikke rent sjelden oppfører seg som om de er eller burde være den første, som dirigerer ikke bare regjeringen og Stortinget men i dette tilfellet også domstolene. Det er udiskutabelt at voldsomt mediepress etter den første rettspsykiatriske erklæringen delvis medførte at Breivik til slutt ble erklært tilregnelig, som var det resultatet pressen ønsket. Hva som er korrekt er ett spørsmål her, men et annet er om dette er noe journalister skal bestemme.

Rett før denne dommen gikk dusinvis av muslimske innvandrere fra bydelen Vollsmose i Odense, Danmark, til regelrett angrep på den lokale legevakten. I Malmø i Sverige, som snart vil bli Nordens første by med muslimsk flertall, er det jevnlig bomber. Dette skjer rett ved vår dørstokk, i tillegg til alle problemene Norge selv har på grunn av innvandring. Det er ikke “dystopisk” å si sannheten.

Det jeg har skrevet om islam, masseinnvandring og EU er korrekt, så jeg ser ingen grunn til å slutte med å si sannheten. Mange av dem som støtter dagens feilslåtte politikk er kanskje naive mer enn noe annet og skal ikke ensidig demoniseres, men det hadde vært veldig hyggelig om de samme gruppene til gjengjeld kunne la være med å demonisere kritikerne av det multikulturelle eksperimentet.

Previous posts about the trial of Anders Behring Breivik:

Norsk advokat ønsker debat om dødsstraf

Jeg skrev for et år siden, at debatten måtte komme. Den er kommet. Vi lever i en tid med wannabe massemordere og når vi har set nok af dem, vil de aktualisere dødstraffen på vore breddegrader. Ikke politikerne, naturligvis, de tilrettelægger bare betingelserne. Humanistisk politik går ud på at tilvejebringe alt det, de humanisterne ønsker mindst: Dødsstraf, overvågning, politistat, antisemitisme, totalitær religiøsitet, mafia, forfølgelse af homoseksuelle og tyranni af kvinder. Den multikulturelle, klasseløse velfærdsstat vil fremkalde sin egen antitese, og erkendelsen af det er kun ved at begynde at dæmre. Når det er en realitet, fejer det os allesammen til side, ‘de gode’ som ‘de onde’.

Bistandsadvokat Carl Bore vil efter fredagens dom i Breivik-sagen have en debat om muligheden for at indføre dødsstraf og livstidsdom i Norge. Han mener, at en sådan ordning skulle gælde i tilfælde af massakrer eller massedrab i fremtiden. – Handlingerne her er så grusomme, at jeg mener, at vi bør have en debat og livstids- og dødsstraf. Jeg har ikke selv taget noget standpunkt i spørgsmålet om dødsstraf i Norge, siger Bore.Bistandsadvokaten trækker paralleller til den norske nazist og landsforræder Vidkun Quisling og måden, han blev dømt til døden og henrettet på efter Anden Verdenskrig.Quisling fik dødsstraf, uden at dette mig bekendt har været særligt omdiskuteret i Norge. Når der er ligheder mellem disse handlinger, så kan det være grundlag for en debat om dødsstraf i helt specielle sager. Debatten skal gælde fremtidige massakrer og massedrab. JP.DK.

Dette indlæg er skrevet på baggrund af denne artiklel: Balladen i Vollsmose i mandags

Jeg vil først fortælle at jeg selv er dansker og bor i Vollsmose, hvilket jeg har gjort i mange år.Med afsæt i den ovenstående hændelse, bliver jeg både forarget, føler mig magtesløs og vedmodig, for, hvor er MIT Danmark? Det Danmark, som de fleste af os elsker, er slet ikke sådan som det åbenbart ser ud i dag. Lad mig fortælle om min oplevelse af Vollsmose.

Vollsmose er et område hvor både politiet og politikerne har givet op. De tror problemet løses ved at bevillige flere penge til lokalsamfundet, de tror kriminaliteten forsvinder hvis man bruger millioner og atter millioner på byfornyelse, f.eks på at plante hække. (Ja du læste rigtigt, hække!). Politikerne sidder og kigger i deres fine undersøgelser, som viser at kriminaliteten er faldet i Vollsmose. De fryder sig og er virkelig selvtilfredse. Men sandheden er bare ikke sådan.

I alle de år jeg har boet her, har der aldrig været mere ballade og kriminalitet end der er i dag. Størstedelen hører offentligheden bare ikke om, for INGEN tør at anmelde nogen i Vollsmose, ingen tør at vidne. Så alle statistiker og undersøgelser viser et totalt skævt billede af Vollsmose.

Den historie som politikerne ALDRIG fortæller, er at de SELV har skabt Vollsmose. I 1981 sad der 21 DYBT kriminelle familier i en flygtningelejr i Libyen (Tror jeg det var), der var ingen steder at sende dem hen, da ingen lande og kommuner turde tage ansvaret for dem. Danmark blev foreslået men regeringen turde ikke tage ansvar for dem, men mente at hvis en dansk kommune ville tage ansvaret, så måtte de gerne komme til Danmark. Der var en lille gulerod med, for hvis en kommune meldte sig på banen, ville de få xx antal millioner ekstra i støtte, som skulle bruges til at yde en ekstraordinær indsats sådan disse 21 familier ikke forsatte deres kriminelle livsstil i Danmark. Odense kommune, slog til, som den eneste kommune i Danmark i øvrigt. Gæt selv hvor de 21 familier blev indlogeret? Og hvor langt de fleste af disse familier bor i dag? Vollsmose.[..]

Når der sker noget kriminelt i Vollsmose, så drejer folk hovedet og går den modsatte vej, “Jeg har ikke set noget”. Man er bange, for vidner du, hjælper du ofret, eller sladrer du til politiet, så skal du skynde dig at flytte. For du vil være jaget vildt. Jeg har selv overværet to somaliere overfalde en ældre mand. Jeg vendte om og gik. Hvorfor? Havde jeg hjulpet den ældre mand, havde jeg fået tæsk, havde jeg ringet efter politiet, ville de jagte mig indtil jeg flyttede, for de så mig godt. De fleste beboere i Vollsmose holder sig for sig selv og vil ikke blandes ind i noget, med MEGET god grund. Alle er bange. Eller rettere, alle som ikke er en del af det kriminelle miljø herude, er bange. Hvor er mit Danmark? ( Beboere i Vollsmose tør ikke sladre.)

Af HANS RUSTAD
Dommer Wenche Elizabeth Arntzen kom i begrunnelsen om tilregnelighet til at det psykiaterne Husby/Sørheim kaller vrangforestillinger er utslag av en politisk høyreekstrem subkultur.

Arntzen/dommen ikke bare avviser at forestillingen om at det at Breivik mener han har et ansvar og kall til å bestemme hvem som skal leve og dø er en vrangforestilling, hun/dommerne mener at dette springer ut av en subkultur.

På punkt etter punkt torpederte hun Husby/Sørheims psykiatriske diagnose med at Breiviks forestillinger må forståes på bakgrunn av en høyreekstrem subkultur som har fått spre seg i Europa. Til og med terroren mener retten er en logisk konklusjon på en bestemt tenkemåte. Det er en voldsom anklage, som risikerer å politisere dommen.

Aktorene Inga Bejer Engh og Svein Holden ser betenkte ut. Begrunnelsen dommerne gir, sender nærmest rettssaken i en helt annen retning. Etter hvert som rettssaken skred frem var det Breiviks singularitet som ble tydeligere og tydeligere. Det var ingen forbindelser til noe miljø. En ting er at politiet ikke fant fnugg av bevis på et Knights Templar, men det ble heller ikke dokumentert at Breivik hadde noen utstrakt sosial kontakt, eller var del av noe miljø. Han skrev innlegg på nettet – og her nevner dommen også hans kommentarer på document.no – men som PST har sagt: Breiviks innlegg på nett var moderate. Likevel finner dommerne grunn til å nevne disse innleggene. Det blir dermed nettet og nettdebattene som utgjør Breiviks “miljø”. Det blir en meget spesiell definisjon av “miljø”, som åpner en rekke spørsmål om hvem som definerer “miljø”. Mange vil mene at definisjonen avhenger av politisk ståsted. Arntzen/dommerne virker å ha kjøpt en fremstilling av debatter de kun kjenner fra utsiden. Hvorfor ikke betegne Aftenpostens Debattcentral eller VG-debatt som “miljø”?

Det var forbausende å høre hvor langt dommerne var villig til å gå når det gjaldt å vrake psykiatriske forklaringer til fordel for politiske.Dommen vil foreligge i sin helhet så snart opplesningen er ferdig.

Går lenger enn Aspaas/Tørrissen

Af HANS RUSTAD
Dommen slik Wenche Elizabeth Arntzen leser den fremstår som et oppgjør som går lenger enn selv det andre psykiaterparet, Aspaas og Tørrissen, gjorde.

Selv Breiviks tanker om å DNA-teste den norske befolkning for å finne hvem som var nærmest etterkommer av Harald Hårfagre, og det å velge en ny regent fra Vokterrrådet til Knights Templar, betegnes som utslag av politisk ekstremisme, ikke vrangforestillinger. Dette var blant de eksempler på galskap som aktor Svein Holden nevnte da han på pressekonferansen 29. november la frem Husby og Sørheims rapport.

Spørsmålet som melder seg under opplesningen er: overspiller dommerne, går de for langt i å redusere psykiatri til politikk? Det vil undergrave dommens legitmitet og gjøre det vanskelig for påtalemyndigheten å la være å anke. Dommen fremstår som mer og mer kontroversiell. Under første halvdel kunne det merkes bifall og tilfredshet blant pressefolket, men etterhvert som Arntzen leser opp, synes man å registrere at det er oppstått en viss fallhøyde.

Breivik declared war on humanity. And he won

At the start of his trial I wrote a piece in which said I wished the police had simply shot him while they had the chance. Nothing that’s happened in the months that have followed have caused me to re-evaluate that view. It’s all worked out as his he hoped. From the moment he stepped foot on Utoya island and began tightening his grip on the trigger of his rifle, to the moment his the sentence was read out, everything has gone according to plan. In fact it probably exceeded his expectations; Breivik believed he would be killed during his “assault”. But instead he lived to have his day in court, and read out in person sections of his 1,518 page manifesto of hate. When the prison term was handed out the court room camera focused on Breivik. There was no remorse, or fear, or even anger. Just a quiet smile of satisfaction. Anders Behring Breivik declared war on humanity. And he won. Dan Hodges: Anders Breivik’s sordid victory is complete (Breivik modtog sin dom med et smil.)

Siger ‘ studerende’ 31-årige Tarek Abdol Hamid på DR Update. Jeg ville have forsøgt at finde en mere tillidsvækkende repræsentant for det angiveligt civilliserede og fredselskende Vollsmose, hvis jeg var så uheldig at være journalist på DR. Mellem 2003 og 2008 fik Abdol Hamid tre domme for tyveri, trusler på livet og seks ubetinget måneders fængsel for særdeles grov vold mod en dansk kvinde, der tillod sig ikke at gengælde hans tilnærmelser: “Din familie skal dø, fucking luder og kælling”, hvorefter han sparkede hende bevidstløs. – Mafiosoerne i Vollsmose skal ikke ud af bydelen, de skal ud af landet. “Alt andet er snak”, skriver Jalving. Det vil måske ske en dag, men ikke under de nuværende politikere, der har præsteret den lammeste gang mundsvejr over Vollsmose hørt i lange tider. Man tør slet ikke tænke på hvad de kunne finde på at mumle, hvis der gik en jihadistbombe af og dræbte 100 mennesker:

Så er psykologerne på vej til Vollsmose. Som hvidklædte, våbenløse FN-tropper ruller de ind i den parallelle virkelighed, hvor så godt som alt er finansieret af offentlige kasser. Ikke blot psykologerne, men de stigende udgifter til sociale programmer, integrationskonsulenter, mangfoldighedssociologer, byfester, koncerter, modersmålsundervisning, klubhuse, morgenvækning og hele det fintmaskede net af velvillighed og velfærdsstat, der er spændt ud under Integrationsdanmark. På kommunens foranledning skal psykologerne bearbejde urolighederne og trøste beboerne, indtil karrusellen kører igen.

Det ligner efterhånden en industri med en eksemplarisk arbejdsdeling: De unge indvandrere og efterkommere går amok, fordi de er ”frustrerede”, ”marginaliserede” og ofre for sociale omstændigheder; politiet fanger under en tyvendedel af voldsmændene, men høster anerkendelse for at have udvist ”besindelse”; politikerne siger, at de er ”chokerede”, men ikke mere, end at de i kor understreger, at der kun var tale om nogle få, brodne kar i et ellers tiltrængt bidrag til den danske leverpostejskultur, eller at voldskulturen udspringer af danske forhold, og derfor ikke har det fjerneste med den mellemøstlige kultur at gøre.

Bøllerne bør forlade Danmark, sagde landets statsminister, men her burde der være et samvittighedsfuldt menneske i statsministerens inderkreds, der fortalte hende, at det gør de skam ikke. Disse mennesker bliver betalt for at bo i Danmark og lave ingenting og har klart bedre fremtidsudsigter i Europa end i den arabiske verden, hvis de overhovedet skulle have lyst til at slå sig ned dér. Disse ”bøller” rejser ikke frivilligt, det kan vi være vis på. De skal enten smides ud eller standses ved grænsen. Alt andet er bare snak.Indvandring og velfærdsstat AF MIKAEL JALVING

“George Orwell for venstreorienteret til en statue foran BBC”

Det er en virkelig eksotisk indvending netop fra hans gamle arbejdsplads under krigen, BBC. Man kan skændes længe om, hvad Orwell var, men der er i al fald ikke mange ‘venstreorienterede’ forfattere, der bruger hele deres liv på at kritisere venstrefløjen, og dertil går over i historien som ikoner for udogmatiske fritænkere og konservative. Få har som Orwell analyseret og afklædt politiserende humbug-sprog, ikke mindst kommunismens, men hver tid har sin newspeak:

But far more importantly Orwell came to accurately foresee the prevailing mode of thinking, a set of ideas that is generally called “political correctness”. PC, for want of a better expression, describes a set of acceptable beliefs, outside of which it is not permitted to step – and that has been a very significant development. Among the various characteristics of political correctness is the branding of dissident thinkers as racists, sexists or homophobes (thoughtcrime) the necessity of holding two contradictory ideas together (doublethink) and attempts to change the language to change politics (Newspeak).

As Orwell wrote in 1984: ‘The B vocabulary consisted of words which had been deliberately constructed for political purposes: words, that is to say, which were intended to impose a desirable mental attitude upon the person using them.’ One only has to look at how words such as “elitist” or “discrimination” have been altered since Orwell’s death to see how changing the meaning of a word can make the terrain of debate very difficult for one side. All these practices were alive in Orwell’s day, in Soviet Russia, where a more brutal form of correct thinking was imposed, but the essential principle was the same – “designed to make lies sound truthful”, as Orwell said. That was the quote used by Bradford headmaster Ray Honeyford to describe the process of multiculturalism in action, and in that particular area the state becomes the most Orwellian, from its “diversity is strength”-style posters to its rewriting of national history, not to mention the disturbing policies that followed the Macpherson report, where teachers were even asked to monitor the language of young infants for thoughtcrime.

That’s why today Orwell, and in particular his final work, is quoted far more by the Right than the Left, and why you’ll find few objections to a statue from conservatives. Perhaps that’s not the real reason, and the Beeb are just saving the spot for Antonio Gramsci. George Orwell, the prophet of political correctness, does not belong to the Left, George Orwell is ‘too Left-wing’ for a statue outside the BBC’s new headquarters. ((Benyt lejligheden til at se dokumentaren “The Real George Orwell med blandt andre Roger Scruton.)

Monitoring Islam-Critics in Norway
By Fjordman

LO, the influential Norwegian Confederation of Trade Unions, has intimate – some say organic – connections to the ruling Labor Party. Together, the two organizations have arguably made up the country’s most important network of power for generations. Sections of LO will from 2012 on donate half a million kroner every year to the Norwegian Centre against Racism to combat right-wing extremism. “To be against the Multicultural society, as Breivik says, is nothing other than what Hitler espoused,” says Leif Sande, who represents one of LO’s subgroups.

Kari Helene Partapuoli, leader of the Centre, which already receives millions in direct state support annually, says the money will partly be spent on mapping international networks opposed to multiculturalism. Partapuoli earlier warned against the dangers of “subconscious” racism, stating that there is a racist in all of us. She didn’t explain what kind of mental exorcism will be required to drive out our racist inner demons, however. Shoaib Sultan, the former General Secretary at the Islamic Council of Norway, currently works for them as an advisor on how to deal with extremists who oppose the colonization of their country through mass immigration.

In late 2011 there was a demonstration against racism at Youngstorget in Oslo arranged by LO. Its powerful national leader, Roar Flåthen, promised that the labor unions will fight relentlessly against racism and intolerance throughout society and in the workplace. “We want a Multicultural society. This is enriching,” he told the crowd. Flåthen is also a politician for the Labor Party and sits on the board of A-pressen, a large national media company partially controlled by LO that is the whole or partial owner of dozens of local or regional newspapers.

The leaders of LO have been known to consult with – or, as critics claim, instruct – the Prime Minister on how to deal with certain sensitive political matters, especially when the PM comes from the Labor Party. Although a few critical comments can be heard about this, by and large this state of affairs is considered acceptable in Norway.

Post-Breivik, writer Øyvind Strømmen has been hailed as one of the country’s “leading experts” on the counterjihad movement, which triggers roars of laughter from those of us who actually know it well. He has even lectured for the police plus Minister of Justice Grete Faremo from the Labor Party on how to increase surveillance on the Internet of alleged extremists who are critical of the Labor Party’s immigration policies……fortsættes her.

På kun fem måneder foretog morderen 1863 telefonopringninger til 200 personer i 20 lande. For at at undslippe overvågning, havde han ikke telefon i eget navn, men i sin mors.

The Islamist gunman, who killed seven people in south-western France in March before being shot dead by police, was not the “lone wolf” he was made out to be by French intelligence services, Le Monde daily reported Thursday.Le Monde said intelligence documents made available to investigators showed Merah made 1863 calls to contacts in 20 countries outside France between September 1, 2010, and February 20, 2011.

Besides Egypt, where his brother was living at the time, and Algeria where his father lives, Merah also called Morocco, Britain, Spain, Ivory Coast, Kenya, Croatia, Romania, Bolivia, Thailand, Russia, Kazakhstan, Laos, Taiwan, Turkey, Saudi Arabia, the United Arab Emirates, Israel and the tiny Himalayan kingdom of Bhutan, Le Monde reported.

The calls cast doubt over the characterization by former intelligence services boss Bernard Squarcini of Merah as a solitary figure, who “radicalized himself” in prison in Toulouse and was not part of a terrorist network.”Mohamed Merah, not such a lone wolf,” read the Le Monde headline.Report: Toulouse gunman Merah “not such a lone wolf” Le Monde: Mohamed Merah, un loup pas si solitaire. Merah: 1.863 coups de fil en six mois dont 186 à l’étranger.

Bosættelsen Vollsmose

Når politikere bruger rigtig mange penge – 60 millioner på få år: Det er pengene brugt på i Vollsmose, – kan man være sikker på, at de er løbet tør for ideer, I et firma ville chefen få et gyldent håndtryk, hvis det ikke ville gå ham som Stein Bagger. Det er nok for optimistisk, at det blive denne gang vælgerne skifter 80 % af Folketinget ud, men dagen er rykket nærmere, skriften på væggen er læsbar og lidt har også ret. De nuværende ‘chefer’ er garanter for stadig større omkostninger, vælgerne burde vel overveje at få fingeren ud jo før desto bedre. Dette er ikke, som pressen skriver, “ballademagere, bøller og uromagere,” som pressen eufemiserer dem, det er fjendtligt sindede, ofte ulovligt bevæbnede elementer, og det er langtfra kun i Vollsmose. Er der nogen der har gjort et grundigere job for at radikalisere Danmark politisk, end ‘gammelpartierne’, som Glistrup kaldte dem? Med en fortsat politisk impotens overfor terroriserende fremmede, kan vi om ti år bruge hæren til at føre aktivistisk udenrigspolitik indenfor landets grænser.

I kølvandet på skudepisoden og den efterfølgende skadestue-raid mandag aften i Odense har flere personer offentligt proklameret, at det ellers længe er gået fremad for Vollsmose. Men en ikke-offentliggjort rapport, som ekstrabladet.dk er kommet i besiddelse af, tegner et lidt mere dystert billede af Odense-bydelen. Rapporten viser nemlig, at kriminaliteten i Vollsmose er steget voldsomt. Formålet med rapporten er at evaluere projektet ‘Hotspot Vollsmose’. Et projekt, som blev sparket i gang for et år siden, og som skal mindske uro og ballade i den belastede bydel. Tallene viser, at der fra 2010 til 2011 er sket en stigning på over 30 procent i anmeldt kriminalitet. Det er specielt indbrud, der er det tunge lod på vægtskålen.

‘Det er et gennemgående og meget markant udsagn, at beboerne ikke vil gå til politiet, hvis de oplever noget kriminelt. De er bange for, at det får repressalier for dem, hvis uromagerne opdager, hvem der har sladret.’Beboerne har i samme åndedrag forklaret, at der ligger en form for usagt aftale, eller trussel om man vil, om, at man ikke sladrer til eksempelvis politiet. Beboerne i Vollsmose beskriver endvidere i rapporten, at deres tryghedsoplevelse er præget af de mange unge, som ofte virker skræmmende. Det skyldes i de fleste tilfælde, at de kommer med mange ubehagelige tilråb. En beboer har blandt andet fortalt, at hun ikke tør gå ud efter kl. 19 om aftenen, fordi de unge virker truende. Kriminaliteten eksploderer i Vollsmose, Beboere i Vollsmose tør ikke sladre

White Flight i Sverige

Katrineholm er en bette by på 22.000 mennesker. Udenfor bor fhv. statsminister Göran Persson og hans stenrige kone på deres millionærgods. Man skulle tro, der var plads til nogle somaliere på hans 192 hektar. SR – smil gennem tårer

Under 2012 och 2013 väntas omkring 30 000 somalier till Sverige. I Katrineholm bor redan 800 somalier och inom kort väntas ytterligare 300 – en process som inte fungerar smärtfritt. I höst slår en ny friskola upp portarna, 90 procent av de sökande är svenska barn vars föräldrar fått nog av mångkulturen och dess effekter. Trots problemen fortsätter politikerna massimporten. Katrineholm och somalierna.