Holland: Ytringsfrihed, men……………..

Vi formodes at skulle være glade, når muslimer engagerer sig i parlamentarisk politik. Jeg har svært ved at se, hvad der er at glæde sig over. Skal man også glæde sig over at NSDAP deltog i det demokratiske valg i Tyskland i 1932 og var demokrater indtil januar 1933? De var gode nok på bunden, deres lære blev bare forvrænget af et lille, rabiat mindretal – som kommunisternes? Horas non numero nisi serenas, og det gør vi lydigt og artigt, for det gør vores politikere.

The Dutch Muslim Party has announced plans to seek seats in the Dutch Parliament. The party already has a hold in regional governments in Amsterdam, Rotterdam, and other Dutch cities.The Partij Voor Moslim Nederland (Party for Muslim Netherlands), as it calls itself when it is not referring to itself as The Dutch Muslim Party, campaigns on an anti-abortion, anti-gay marriage, and anti-discrimination platform. It hopes to take part in Parliamentary elections in 2015. Among its principles:

Criminalization of blasphemy
Free speech within limitations: speech that can be seen as insulting or offensive on religious grounds will be prosecuted.
Damage or destruction of holy texts for any religion to be criminalized by law.
Members of the party can also be non-Muslims.
Women and men are to be seen as equal under the law.
The party is to be based on the Islamic principle of Shura
All troops must be withdrawn from Iraq and Afghanistan
Turkey must immediately be made a member of the EU
Support to Israel must be stopped
Zero-tolerance for all drugs, including marijuana (currently tolerated under Dutch law)
No bans shall be set against the current practice of importing poorly-educated women as brides for Dutch Muslim men.Muslim Party Seeks Power In Dutch Parliament.

One law for all truet til tavshed på University of London

Mødet skulle have været i går, nu et døgn efter ses intet i engelsk presse. Update: Nu halvandet døgn efter er det stadig kun en bloghistorie.

One Law for All Co-Spokesperson Anne Marie Waters was to speak at a meeting on Sharia Law and Human Rights at the University of London last night. It was cancelled by the atheist group organisers after police had to be called in due to Islamist threats

This week I was due to give a talk to students at Queen Mary College, London on sharia law and human rights. Rather fittingly – and as if to prove my point – my human rights were quashed by a person demonstrating one of the effects of sharia law; the threat of violence for criticising religion.

Just before I was due to start, a young man entered the lecture theatre, stood at the front of the room with a camera and proceeded to film everyone in the audience. That done, he informed us that he knew who we were, where we lived and if he heard a single negative word about the Prophet, he would track us down. (I am told he made further threats as he left the building).The organisers of the event, the National Federation of Atheist, Humanist and Secular Student Societies called the police and the event was unfortunately cancelled.Freedom of expression under threat by violent extremists, You can expect threats if you discuss Sharia

Af Ingrid Carlqvist, journalist

Efter dansk förebild startas nu Tryckfrihetssällskapet i Malmö. Tisdagen 31 januari håller vi vårt första möte på temat: Finns det yttrandefrihet i Skandinavien?

Behövs det verkligen ett Tryckfrihetssällskap i ett land vars första tryckfrihetsförordning antogs redan 1766 och numera har den inskriven i grundlagen? Tyvärr är svaret utan tvekan ja. Jag tycker att Publicistklubben har blivit tandlös och det skrämmer mig att så många svenska journalister döljer viktiga fakta om de heliga korna Feminismen, Mångkulturalismen och Det heliga moderskapet.

Jag har själv försökt sälja artiklar till de flesta större dagstidningarna om det nedtystade problemet med ”Kvinnors våld mot män”, men alla tackar nej. Ingen vill ha ett genomarbetat reportage baserat på internationella studier som visar att det är lika vanligt att kvinnor slår män som motsatsen. Att jag dessutom hade intervjuer med flera män som tagit sig ur sådana våldsamma relationer frestade dem inte – trots att samma tidningar väldigt ofta har intervjuer med slagna kvinnor. Några redaktioner svarade att det ”inte passar i vår mix just nu” och några tyckte att jag var oförskämd som ens föreslog att man skulle skriva om något sådant.De är inte heller intresserade av reportage om hur pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller hur falska våldtäktsanklagelser förstör många mäns liv.

Den heliga mångkulturen

Och den heligaste av alla kor, mångkulturen, får bara nämnas i positiva ordalag. När Expressen utnämner Föreningsgatan i Malmö till ”Hatets gata” strömmar ilskan mot oss skåningar eftersom läsarna antar att det är skånska nazister som hotar och hatar judarna. Det faktum att det är muslimska invandrargäng som står för i princip alla hoten, undviker tidningarna att skriva.
När medierna har sjunkit så lågt är det inte bara viktigt med ett Tryckfrihetssällskap, jag dristar mig till att påstå att det är alldeles nödvändigt för att vända utvecklingen i Sverige. Vårt land är farligt nära att övergå från demokrati till demokratur. Om vi inte redan har passerat gränsen …

Har du inte hört talas om ordet demokratur så är det helt i sin ordning – människor som lever i ett sådant samhällstillstånd uppfattar inte själva att de befinner sig i en demokratur. Uttrycket brukar tillskrivas den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som på ytan innehåller allt det som en demokrati gör men i praktiken inte låter avvikande politiska grupper föra sin talan på lika villkor. Ett land där avvikare riskerar att bli av med jobbet för sina åsikters skull och även utsättas för våld av sina politiska motståndare – alltmedan staten ser mellan fingrarna.

SD behandlas inte som andra

För drygt ett år sedan kom ett nytt politiskt parti in i riksdagen och vad man än tycker om Sverigedemokraternas politik så är det ett faktum att de inte tillåts föra sin talan på samma sätt som andra partier i gammelmedierna och att deras företrädare blir av med sina jobb (Therese Borg, Richard Jomshof) eller utesluts ur facket (Fredrik Lantz). Och varje gång SD demonstrerar attackeras de av våldsamma motdemonstranter vars pöbelfasoner medierna knappt rapporterar om.

Hur och varför det har blivit så här vore intressant att diskutera och analysera, men det är inte svenska medier så pigga på – kanske för att de själva har stor del i denna utveckling. Knappt hade Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen förrän Aftonbladet startade ”Vi gillar olika-kampanjen”, där de uppmanade människor att protestera mot att ”nu har vi ett parti i Sveriges riksdag som säger att alla måste vara lika för att gå upp i den svenska nationen”. Att ingen SD-politiker framfört detta krav på likhet, hade uppenbarligen ingen betydelse i kampen mot ett parti som på demokratiskt vis blivit invalt i riksdagen.

Skillnaden är Upplysningen

Jag tror att jag hittade en viktig förklaring till att svenska journalister vägrar att se vissa sanningar och det var när jag nyligen läste Ayaan Hirsi Alis bok Nomad. Det var särskilt en sak som grep tag i mig. Det var när Ayaan beskriver hur hon på universitetet i Holland kommer i kontakt med Upplysningen och dess filosofer. Somaliskan blir alldeles upprymd av det hon läser – människan har ett eget förnuft, alla människor är kapabla att tänka själva – tankar som går stick i stäv med det hennes mamma och mormor bokstavligt talat bankat in i henne. Visserligen har upprorstankarna alltid bubblat i Ayaan, men innerst inne ”vet” hon ju att Allah ser allt man gör och tänker och att han kan straffa en när som helst för syndiga och upproriska tankar.

Men när hon vill diskutera detta med sina holländska studiekamrater får hon bara trötta axelryckningar till svar. Hur är det möjligt, tänker Ayaan. Det tar ett tag för henne att inse att människorna i Västeuropa fått Upplysningen i sig med modersmjölken. Det som på 1700-talet för Voltaire och encyklopedisterna var banbrytande och inte sällan farligt att hävda, är fullständiga självklarheter för oss. Ja, så självklart är det att vi inte ens förstår att man i andra delar av världen fortfarande lever efter devisen att Gud har skapat allt på denna jord och att det är förenat med livsfara att påstå något annat.

Livsfarligt att kritisera Mohammed

Plötsligt insåg jag var den stora skillnaden mellan dem som vuxit upp med islam och oss som fostrats i den judisk/kristna världen ligger. Det är inte bara religionen i sig som skiljer oss, utan det faktum att kristna och judar är så insmorda i Upplysningens marinad att vi inte ens reflekterar över den längre. Det är fullständigt självklart för oss att vetenskap och förnuft går före religiös tro.

Fortsæt med at læse “Därför behöver Sverige ett Tryckfrihetssällskap”

Video truer kronprinsen, Støre og Stoltenberg.PST etterforsker islamist-video. En bevisst provokasjon? Da You Tuben hele tiden bliver taget ned, har vi lavet vores egen kopi ovenfor.

Under et bilde av statsminister Jens Stoltenberg står det: «Å Allah ødelegg dem».Neste bilde er av kronprins Haakon Magnus med teksten “Å Allah ødelegg dem og la det være smertefullt”.– “Jeg kan ikke huske å ha sette dette i norsk sammenheng tidligere,” sier Anders Romarheim ved Institutt for forsvarsstudier til NRK.

Vi antager at stortingspolitikere vanen tro er “overraskede” og “chokerede,” tilstande der kun synes at optræde permanent i politiker-branchen. Trods det at Breivik fylder norske medier, mister norske PST ikke fokus, men konkluderer at “Ekstrem islamisme vil fortsatt utgjøre den største terrortrusselen for Norge i 2012.” Om højrefløjsterror skriver PST: “Terrorhandlingene 22. juli har ikke medført en økning i trusselen fra de organiserte nasjonale ekstreme miljøene i Norge. Truslen fra disse miljøene forventes å forbli lav i 2012.”

Det flugter helt med Europols statistik over tilstanden i hele Europa. Intet er ændret. Man kan roligt se bort fra Øjvind Strømmen og Vepsen (Norges Expo) segmentet, selvom de har kronede dage lige nu. Det går over. Der er megen akademisk og politisk ønsketænkning i tiden, men deres multikulturelle puddelhund har vist sig at være en ondskabsfuld kamphund. Jvf. dagens artikel: Three Fundamental Mistakes in Dealing with Islam. Vores medie-politiske elites uvidenhed udgør fortsat en af de største farer for fred og sikkerhed, og sammen med islam (“islamisme” som politikerne jo indbilder sig selv, det drejer sig om) vil de sikre stadig øget arbejdsbyrde til vore sikkerhedstjenester. I dag forlyder det opmuntrende: PET skønner, at der årligt sendes 20 millioner kroner fra Danmark til udenlandske terrorgrupper. Never a dull moment!

Flere personer i ekstreme islamistiske miljøer i Norge har reist til utlandet for å få kamptrening. De kan utgjøre en direkte trussel, mener PST. Det kommer frem i PSTs åpne trusselvurdering som ble lagt frem for pressen på Hotell Radisson Blue i Nydalen tirsdag morgen. – “Personene i de ekstreme islamistiske nettverkene er involvert i aktiviteter av mer operativ karakter enn tidligere,” heter det i rapporten, som ble lagt frem av PST-sjef Janne Kristiansen og justisminister Grete Faremo (Ap).[..]

På tross av at den største terrorhandlingen som er gjennomført på norsk jord siden krigen ble gjennomført av norske Anders Behring Breivik, mener ikke PST at angrepene 22. juli har medført noen endring i trusselen fra organiserte nasjonale ekstreme miljøer. Denne trusselen anses dermed fremdeles som forholdsvis lav, selv om PST har økt sitt fokus på nasjonale ekstreme grupper.PSTs trusselvurdering: Ekstrem islamisme den største trusselen.PSTs trusselvurdering for 2012

Tyskland: Alarmerende mange udlændinge på overførselsindkomst

1 kolonne: Nationalitet. 2) samlede antal i Tyskland 3) Deraf på overførselsindkomst 4) procentandel. I alt er der 5.144.843 udlændinge på tysk overførselsindkomst. Alarmierend hohe Hartz-IV-Quoten bei Ausländern – I Danmark så man i går at Hver tredje inaktive ung er indvandrer. Man under da RAF regeringen at bakse med sit eget skaberværk, og beklager dem der skal financiere det.

“En maktdemonstration som jag ser det, som markerar mot både sunniter och svenskar” skriver vores hjemmelsmand i Malmø. Sidste år deltog 1500 i shiamuslimernes optog i byen, så det har næppe været nogen lille demonstration i år. Skånske lokalmedier har ikke et kvæk om dagens demonstration. Sydnytt har flere minutters SD-bashing og noget om – surpise, surprise “sexisme i sporten.” Sport og genus, dagens ret otte dage om ugen. Videoen er fra idag, men fra en privat aktør der kalder sig monaalatarphotos.

Niklas Orrenius: Sverige forever in my heart

Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration, 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord av Niklas Orrenius

Af Thomas Nydahl

Sydsvenskan var morgontidningen i mitt barndomshem. Jag fortsatte som vuxen att prenumerera i många år. Det hände för länge sedan att jag också publicerade mig på kultursidan, men med åren kom det helt att handla om ”Aktuella frågor” på ledarsidan, där jag skrev om Balkan och Mellanöstern. Som åren gick fick jag allt svårare för tidningen. Den utvecklades raskt till det den är idag: den ideologiproducerande klassens ängsligaste vakthund. Det beror naturligtvis på enskilda personer, redaktörer och journalister, som tassar fram på tå, när de inte brister ut i självgoda kampanjer som ”We Love Malmö” (vilken dessutom måste betraktas som ett bottennapp i genren).

Men också på denna tidning finns det journalister man i vissa, men långt ifrån alla avseenden kan respektera. En sådan är Niklas Orrenius, en man som med samtidens tabun för ögonen, ändå förmår skriva klassiska, breda reportage om samhällsfrågor.

Han gav 2010 ut en av de böcker om Sverigedemokraterna som kanske blev mest omdiskuterad – och som kanske hade behövt en rejäl kritisk granskning idag, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” *

Hans nya bok är skriven i samma anda, men innehåller också ett antal fina utrikesreportage. På svensk mark fortsätter han där han slutade pizza-boken. Det är, som bokens underrubrik säger, texter om ”rädsla, tolerans och migration”.

Det här är starkt värdeladdade ord, och det vet naturligtvis Orrenius. Ordet ”rädsla” kan vara synonymt med ”främlingsfientlighet”, ”xenofobi”, ”islamofobi”. Ordet ”tolerans” kan vara synonymt med ”mångkultur”, ”mångfald” och ”öppenhet”. Det avslutande ordet, ”migration” är i sig själv ett ord som kan betyda vad som helst i sammanhanget, såväl in- som utvandring. För att använda ett sådant ord måste man vara konkret. Jag har ofta en känsla att orden används just för att klarspråk är så svårt och så farligt att använda, för den journalist som vill ha kvar sin anställning. Det vet jag av egen erfarenhet. Man måste stiga ut ur konventionernas redaktionsrum för att förmå sig att tala och skriva klarspråk.

I Orrenius reportage möter vi såväl helknäppa Skånepartister som klassiska missnöjesfigurer i de nordskånska miljöerna, som Tony Wiklander i Åstorp och den mångåriga plågan Carl P. Herslow i Malmö, han som driver egen radio för människor som hellre hojtar och gnäller än formulerar en tanke. Men han samtalar också med kristna irakier i Södertälje, som står på sd:s sida, men möter kritik både bland landsmän i exil och i sd-kretsar.

Förstås handlar mycket om hur svensk flykting- och invandringspolitik ser ut, och där är Orrenius konkret genom att skildra och samtala med levande människor. Men reportagen erbjuder i sig ingenting nytt. Det som sägs har sagts tusentals gånger. Att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än resten av västvärlden tillsammans räcker ändå inte för de människor som lever på att påstå att Sverige är ”intolerant”. Meningslös plakatpolitik som bara den skulle motivera en kritisk granskning.

Ett reportage sticker ut, det som heter ”Matchen om matchen” och som handlar om vad som hände när Sverige och Israel skulle mötas i en tennismatch i Malmö. Här skildrar han hela spektret av åsikter och hållningar. Allt finns med, och är man minnesgod känner man igen det: sms-kedjan som uppmanande till bojkott av McDonalds, Coca-Cola och andra företag för att de skulle vara ”judiska” (grundlöst påstående), bojkott av Starbucks av samma skäl (grundlöst också det), och en ständig jämförelse mellan Hitlertyskland och Israel.

Rent antisemitiska stämningar piskades upp, och matchen fick, efter kommunalpolitiska beslut, och uppseendeväckande uttalanden från Ilmar Reepalu, spelas inför tomma läktare. Att det till demonstranterna i Malmö anslutit sig den mest våldsbenägna vänstergruppen blev inte särskilt omdiskuterat. SSU-ordföranden Jytte Guteland fattade det beslut som alla borde ha gjort, hon lämnade demonstrationen när hon förstod att arrangörernas löften om fredlig protest var tomma ord. De svartklädda vänsterfascisterna präglade bilden ändå. Med diverse hemmagjorda vapen angrep de framför allt polisen, slog sönder deras bilar och förstörde allt i sin väg.

Det hjälpte inte att en man från demonstrationskommittén skrek ”Tillbaka allihop (…) Polisen är våra vänner!” – pöbeln fortsatte och polisen gick till motangrepp. Eländet kostade 21,3 miljoner kronor. En av de våldsamma svartklädda dömdes till femton månaders fängelse.

Dessvärre är Niklas Orrenius ofta bara förutsägbar och en så försiktig general att hans paradnummer bäddas in i bomull. Ämnena han skriver om förtjänar något annat, till exempel ett klarspråk och en förmåga att se vad som är de verkliga motsättningarna, och vart dagens Sverige är på väg i socialt, demografisk och politiskt avseende.

Fortsæt med at læse ““Större och mer hotfull demonstration för varje år””

Naa, saa har feltpræsterne faaet officiel ordre til at “optræde afdæmpet” i Afghanistan. Jamen tænk om de blev opfattet som noget saa frygteligt som “kristne korsriddere”. Det er kun et spørgsmaal om tid inden en eller anden talebaner føler sig krænket over at feltpræsterne bærer kors paa skulderstropperne. Saa bliver de naturligvis erstattet af psykologer og socialraadgivere, der i modsætning til feltpræsterne bor hjemme i Danmark. Saa lidt skal der til: En tilkendegivelse fra et stykke vaadt missionswienerbrød som biskop Karsten Nissen og feltpræster og soldater kryber i et musehul.

Træk dog de tropper hjem, danske soldater er for gode til at skulle holdes for nar og gøres til grin og være underlødige politikere og garnisonkristnes legetøj. –  LOK

Vi bliver aldrig mere et samlet folk

Af Britta Mogensen, antropolog, kommentator på HRS.no

Morten Bødskov (S), Morten Østergaard (R) og Thor Möger Pedersen (SF) blæser nu til værdikamp med skønne plusord:
Frisind, tolerance, åbenhed, tillid, fællesskab, inklusion, styrkelse af Danmark, verdens stærkeste fællesskab. Befolkningen skal samles, ikke splittes.

Det er ord, der i sandhed varmer. Må det være mig tilladt at tilføje et par stykker, som jeg synes mangler: Anstændighed og Godhed. Og så må vi heller ikke glemme tonen og menneskesynet. Disse ord skal man dog være Anstændig og God for at kunne tage i sin mund, for de er et stærkt våben, når de fyres af mod de Uanstændige. Som uanstændig har man hverken (den anstændige) tone eller (det barmhjertige) menneskesyn.

Desværre kommer alle plusordene fra lige netop de partier, der har det fulde ansvar for, at Danmark er blevet sønderrevet og delt i to, nemlig i Anstændige vs. Uanstændige. Hvor man i ”gamle dage” ofte højrøstet kunne diskutere politik hen over middagsbordet og alligevel være en samlet familie, når bølgerne havde lagt sig, er familier blevet splittet og livslange venskaber er gået i stykker. Hvis man er et Anstændigt menneske, er man plettet, hvis man har omgang med de Uanstændige. Det kunne smitte.

I 1973 fik vi et indvandrerstop. I 1983, hvor arbejdsløsheden for hele arbejdsstyrken var 11,3 % for kvinder og 9,8 % for mænd, en arbejdsløshed, der altid rammer udlændinge hårdest, gav disse partier de arbejdsløse udlændinge et retskrav på at få ægtefæller og børn til Danmark. Politikerne vidste altså, at skatteyderne måtte overtage forsørgelsen af kvinder og børn, hvis fremmedarbejderen var arbejdsløs. Bølgerne gik højt under folketingsforhandlingerne (se Morten Uhrskov Jensen: Et Delt Folk, s. 39 ff., med noter til de relevante spalter i Folketingstidende). De, der ønskede flere arbejdsuegnede til landet, var ikke sene til at tale om demagogi, når andre hævdede, at en lov om et retskrav ville få hundrede tusinde til at komme til Danmark. Tiden har vist, at det desværre var disse andre, der fik ret. Om de hundrede tusinde kommende indvandrere og faren for nationalstaten, som justitsminister Erik Ninn-Hansen (K) hævdede ville blive resultatet af loven, udtalte Bernhard Baunsgaard (RV), at ”… ikke ét menneske i dette land forestiller sig den mulighed” (s.47). Næh, for vi vidste faktisk ikke noget om, at politikerne var i gang med at ændre Danmark for altid. Men hvis det havde været tilfældet, havde vi næppe forestillet os den mulighed, at politikerne var i færd med at planlægge en befolkningsudskiftning. Torben Lund (S) mente, ”at indvandrerne er med til at tilføre vores samfund nogle gode, kulturelle værdier” (s. 46). Den lader vi lige stå et øjeblik.

Loven blev vedtaget. ”I dagspressen blev loven nævnt med korte notitser og uden at nævne ændringerne på flygtninge- og familiesammenføringsområdet” (ibid. 51). Befolkningen svævede i total uvidenhed om, hvad politikerne, der var valgt af danskerne for at arbejde for danskernes interesser, havde gjort imod befolkningen og imod landet.

Vi kender alle godheds-segmentets argumenter for masseindvandringen: ”Danmark har altid modtaget folk fra udlandet.” Jo tak, tal på 15.000 på 400 år fra samme kulturkreds er blevet nævnt, og disse smeltedes hurtigt sammen med befolkningen og blev danske.
Men vi fik flere, om ikke gode, så i hvert fald kulturelle værdier, som de fleste af os nok havde været foruden. I 1992 var det de samme partier – dog med RV som primus motor – der tvang en særlov igennem, den såkaldte palæstinenserlov. Den lov har forårsaget en opsplitning af familier og venskaber af hidtil ukendte dimensioner. Som en sidegevinst blev hele mellemøstkonflikten bragt til Danmark.

Ikke mange af os havde den fjerneste anelse om, at vi ikke kun importerede arbejdsløse, men – hvad der skulle vise sig at være langt mere ødelæggende for vort land – en kultur med holdninger, vi stort set aldrig havde hørt om. Hvad vi heller ikke vidste, var at politikerne havde bestemt sig til at ”opdrage befolkningen” – med det onde, om nødvendigt. Det gode skulle bestå i at bearbejde befolkningen (Bernhard Baunsgaard, ibid. 73). Slog det fejl, måtte der tages grovere midler i brug. Inger Stilling Pedersen (KF) foreslog en stramning af loven om racisme (ibid.). Munden skulle lukkes på folket.

Uvidende om, hvad der var foregået på Tinge, fortsatte jeg med at leve i Fantasiland. Jeg tilhørte de Anstændiges klub. Det varmede at tilhøre gruppen af Gode mennesker med de rigtige, barmhjertige meninger. Jeg var pavestolt over, at indvandrere, deres familier og flygtninge valgte mit land at slå sig ned i. Det kunne jeg nemlig godt forstå. Hvem ville ikke gerne bo i et land, hvor vi havde frisind, var tolerante og i fællesskab tog os af de svage? Og selvfølgelig var alle, der kom hertil, interesseret i lige netop det, ikke? Vi Gode ville inkludere de fremmede; de fremmede ville inkluderes i vores fællesskab. Ingen tvivl om det. Der var da nogle, der ikke mente som jeg, men det var endnu ikke blevet moderne at trække racismekortet, så jeg lynhurtigt kunne have lukket munden på mine meningsmodstandere. Jeg måtte i stedet nøjes med at argumentere for mine synspunkter, og når der ikke var hul igennem, snerpede jeg munden sammen i forargelse. Jeg var en ren klon af Marianne Jelved.

Så var det altså, at jeg i mit arbejde kom meget tæt på de fremmede (mænd – da flygtninge pr. definition er mænd). Hvad kvinderne angik, var det kun de voldsramte, jeg kom i forbindelse med.

Et lille sidespring: For at afværge et § 266b-angreb fra stampisme-segmentet, må jeg hellere pointere, præcisere og understrege, at jeg er overbevist om, at rigtigt mange af de familiesammenførte lever i meget lykkelige ægteskaber. Men disse kvinder er det altså ikke faldet i min lod at møde.

Og nej, det sagde ikke Plinggggggg. Der var ikke tale om en brat opvågnen. Vi Anstændige ved godt, at der er tale om enkelttilfælde hver gang eller i værste fald kun ”en lille håndfuld”. Der skulle rigtigt mange enkelttilfælde og håndfulde til, før jeg begyndte at se et mønster. Så skulle jeg erkende for mig selv, at alt ikke er lige godt, og at jeg vist havde taget så grumme fejl. Men at åbne munden og give udtryk for det? Nej, det var en overvindelse, der tog et par år. Det er i øvrigt en rædselsfuld konflikt at være i: At vide noget og give udtryk for det stik modsatte. Det er sikkert kun politikere, der ved, hvad jeg taler om.

Denne erkendelse var så årsagen til, at jeg ikke i januar 2010 stod på Christiansborg Slotsplads og hørte Anita Bay Bundegaard tale om Anstændighed, mens noget af det mest ondsindede og uanstændige, der vist er foregået i nyere tid, foregik på Rådhuspladsen: Palæstinensere, der heilede og ønskede død over jøderne (Danmark fik også et par ondsindede ord med på vejen: “Ned med Danmark, ned med demokratiet.”), mens jøderne talte for fred. Her kom tonen, menneskesynet og anstændigheden til fri hadefuld udfoldelse. Det hørte Bay Bundegaard ikke. Hun var med sine proselytter anderswo engagiert. Det tilstedeværende TV var heller ikke interesseret i dét, der udspillede sig foran dem (man skulle jo nødigt krænke andre end danskerne), så optagelserne er private.

Fortsæt med at læse “Et stykke vådt stykke missionswienerbrød”

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Några dagar före jul besöker Statssekreteraren Borlänge. Situationen i staden är desperat. Som goda socialdemokrater har kommunens politiker gjort precis som goda socialdemokrater ska göra. De har varit solidariska och tagit emot tusentals flyktingar från Somalia och Afghanistan. Nu sitter de med skägget i brevlådan. Flyktingarna går inte att få ut på arbetsmarknaden. En tidigare undersökning visar att 53 procent av de som kommer från Somalia är analfabeter. Majoriteten går direkt från SFI (Svenska för invandrare) till bidragsförsörjning. Nu står Borlänge kommun med ett budgetunderskott på 50 miljoner kronor. Kommunpolitikerna sliter sitt hår i förtvivlan.

Propagandaministeriet har hörsammat nödropen från Borlänge och skickat ut Statssekreteraren. Med sin närvaro hedrar han den lilla staden vid Dalälven dessa sista skälvande, stämningsfulla dagar före jul. Han hör socialnämndens ordförande säga att situationen i Borlänge är exceptionell och att kommunen behöver riktade pengar till ett kunskapslyft för de analfabetiska flyktingarna. Inser Statssekreteraren situationens allvar? Förstår han hur det känns för socialdemokratiska kommunalpolitiker från en liten landsortsstad att kräla i stoftet och be en borgerlig regering om hjälp?

Han är ingen regerings-Moder Teresa

Statssekreteraren säger inte: ”Skyll er själva när ni har varit så jävla dumma att ni har tagit emot en massa analfabeter.”
Ett sådant uttalande skulle skorra i känsliga öron. Men kommunalpolitikerna ska inte tro att Statssekreteraren är utsänd som något slags regerings-Moder Teresa. Hans ärende är av en annan art. I enlighet med Propagandaministeriets och ytterst Statsministerns intentioner handlar det om att få motsträviga kommunalpolitiker landet runt att rätta in sig i ledet, statuera exempel och motivera dem att tänka och tala rätt.

Det är där Statssekreterarens speciella begåvning kommer in i bilden, den som så tursamt har upptäckts av Propagandaministeriet och fått Propagandaministern själv att värva honom i sin tjänst. Statssekreteraren har demagogins användbara gåva. I vissa stunder tangerar den nästan det hypnotiska, ja den har alla förutsättningar att kunna domptera massorna.

Kommunalpolitiker måste förstå att det finns två sätt att tänka, tycka och tala. Ett som är rätt – och ett annat som är fel. Sådana här nödrop från kommunerna riskerar att ge helt fel signaler och fläcka ner Sveriges stolthet, den unika och solidariska invandringspolitiken som står fram som en lysande stjärna mot hela det övriga nattsvarta Europa där främlingsfientligheten ständigt erövrar ny mark.

Det finns inga skillnader mellan människor

Borlängeborna är förväntansfulla. Ska deras nödrop äntligen få ett svar? Vad de inte har insett är att statssekreterarens uppdrag är uppfostrarens och propagandistens. Inför de församlade kommunalpolitikerna och en andäktig lokalpress tar han tillfället i akt att tydligt inpränta en av regeringens mest orubbliga principer: det finns inga skillnader mellan människor.

”Vi tittar inte på etnicitet, det skulle bli problematiskt och utpekande” säger Statssekreteraren.

Analfabetism ska inte behöva innebära några problem, säger han. Det finns en reform. Propagandaministeriet har värkt fram denna reform.

”Reformen ska hjälpa till att anpassa integrationen efter individens förutsättningar.”

Maria Norrfalk, landshövding i Dalarnas län, fyller påpassligt i där Statssekreteraren slutar:

”Man ska komma ihåg att oavsett om de är analfabeter så har de samma talang som andra. Det finns lika många talanger hos dem som hos oss. Vill man så kan man, och det gäller att hitta på vägar att utbilda och få folk i arbete”, säger Landshövdingen.

Han ler ett teaterleende mot lokaltidningens fotograf

Enligt den Värdegrund som regeringen har utropat som överordnad trossats för landet har alla samma värde. Borlängeborna måste förstå att de utan att knota är skyldiga att försörja inte bara sig själva utan också inkludera de nya kommuninvånarna i sin försörjningsbörda resten av livet. Saken är mycket enkel: det är en fråga om jämlikhet och solidaritet.

Statssekreteraren ler sitt bredaste teaterleende mot lokaltidningens fotograf. Sedan åker han hem. Hans uppdrag är slutfört. Han hoppas att Statsministern och Propagandaministern ska bli nöjda med hans insatser. Det är förvisso nya tider nu, och han är en viktig del av det nya. En spjutspets mot framtiden, om man så vill. Han tänker lite förstrött att förr åkte regeringsrepresentanter runt och försökte övertyga folk om att regeringen har rätt; nu åker vi runt och dikterar regeringens hållning, uppfattning och intentioner. Gör klart för folk vad det är som gäller.

Det passar honom precis. I sitt stilla sinne tänker han att när allt kommer omkring är steget mellan demonregissör och regeringspropagandist inte särskilt långt. Budskap som budskap – de måste framföras kraftfullt, effektivt och med auktoritet om de ska få avsedd effekt. ”Totalitärt” och ”diktatoriskt” är inte ord som han tar i sin mun, här handlar det om subtilare kategorier. När rasistkortet börjar bli utslitet och devalverat kan man sikta in sig på den där speciella rädslan som finns hos alla människor, barndomens kvardröjande skräck för att vara olydig och göra bort sig. Det gäller med andra ord att hjälpa folk att inse att de kan få betala ett högt pris – till exempel arbetslöshet, social stigmatisering och andra humörsänkande otrevligheter – om de inte anpassar sig till Det Nya Sverige.

De har ju bara velat ställa upp och ta sitt ansvar

Tråkigt nog finns det negativt inställda kommunalpolitiker som i likhet med Borlänges politiker klagar och gnäller. Propagandaministeriet finner tendensen oroande. När verkligheten bakom ministeriets slagord har hunnit ifatt kommunalpolitikerna tycks de långsamt ha börjat förstå vilka sänken de har förletts till att ta i sina båtar. De har ju bara velat ställa upp och ta sitt ansvar, som de har blivit tillsagda. Nu ser de som i en spegel bilden av sig själva som kapten på den sjunkande bryggan. De klagar alltmer högljutt över kostnaderna och de sociala konsekvenserna av att ta emot alltför många invandrare från kulturellt alltför avvikande länder.

Underifrån pressas de av kommuninvånare som på det mest småskurna och egoistiska vis muttrar om islamisering, bostadsbrist, skattetryck, våldtäkter, rån, knivskärningar, mord och andra marginella företeelser. De verkar inte kunna förstå att mångkultur alltid har ett pris. Ett typiskt symtom på svenskars vanliga inskränkthet och inneboende rasism.

De svenska framtidsutsikterna är lysande

Det har gått så långt att vissa kommunpolitiker rent ut sagt trilskas och helt fräckt ifrågasätter mångkulturens välsignelser. De utgör ett definitivt hot mot regeringens uttalade målsättning: så stort inflöde av invandrare som möjligt från så främmande kulturer som möjligt på så kort tid som möjligt.

Statistiken sedan regeringen kom till makten 2006 ser mycket lovande ut. Med sin pikanta internationella släkttavla som drivkraft har Statsministern redan säkrat en plats åt sig i framtidens historieböcker som den invandringsvänligaste Statsministern i Sveriges historia. År efter år har man slagit rekord i antal beviljade uppehållstillstånd för icke-flyktingar utan ID-handlingar från muslimska u-länder som Somalia, Afghanistan och Irak. Med den här insläppstakten kan de svenska framtidsutsikterna inte betecknas som annat än lysande. Centerpartiets nya lilla yrhätta har i ett obevakat ögonblick försagt sig och öppet yttrat att hon vill ha hit 40 miljoner. Men vi vet ju alla hur lätt tungan kan slinka iväg när man drivs av höga ambitioner att förändra Sverige, tänker Statssekreteraren och ler överseende.

Ett oslagbart sätt att visa vem som har makten

Alla måste ställa upp på att fortsätta mångkulturalisera Sverige och i snabbare takt. Alla ska med! Det är där Statssekreteraren och andra invandrare kommer in i bilden. Det enda som biter på oppositionella kommunalpolitiker är att handfast visa vem som bestämmer. Regeringens nya strategi att skicka ut invandrare att föra dess talan är effektiv, åthutningarna tar så mycket bättre då. Kommunalpolitikerna går på det, undantagslöst. De blir liksom förlamade av skuldkänslor och tappar målföret fullständigt. Det är varje gång lika skojigt att se, tricket slår aldrig fel. Man kan ju inte argumentera mot en invandrare, då åker den verkliga tagelförsedda rasistskjortan på med omedelbar verkan.

Genom att systematiskt skicka ut personer som Statssekreteraren och Statsministerns islamistiske partibroder  har regeringen hittat ett oslagbart sätt att visa vem som har makten. ”Se här hur mycket vi skiter i vad ni tycker – var så god och gapa och svälj” är budskapet. Strategin är också en effektiv metod att normalisera ett nytt, förändrat Sverige där svenska folket får klart för sig att svenskhet, så som flertalet uppfattar den, numera är avskaffad.

Man måste se varje individ

Statsministerns islamistiske partibroder har fått Propagandaministeriets uppdrag att ta itu med en annan bångstyrig kommunalpolitiker, det socialdemokratiska kommunalrådet i Katrineholm. Bara namnet på denne upprorsmakare får regeringens samfällda adrenalinproduktion att gå i taket. Han är en uppkäftig och självständigt tänkande jävel som definitivt ska sättas på plats.

Inför protesterna mot den månghundrahövdade anhöriginvandring från Somalia som bland annat Katrineholm har att se fram emot har Statsministerns islamistiske partibroder – som själv råkar komma från Somalia – gjort en utryckning till Katrineholm, utrustad med samma inlärda formuleringar från Propagandaministeriet som Statssekreteraren fick med sig till Borlänge. Om budskapen koordineras blir effekten så mycket starkare.

Statsministerns islamistiske partibroder har på plats låtit meddela att man måste se varje individ. Visserligen är alla lika, men att dra alla över en kam leder till utanförskap. Det är jätteviktigt att man inte säger ”invandrarna, somalierna eller de ensamkommande barnen”.

Inte ens Olof Palme nådde den här arrogansnivån

I ett anfall av plötslig klarsyn tänker Statssekreteraren att den här strategin ligger på en arrogansnivå som aldrig tidigare har varit synlig hos någon svensk regering. Inte ens Olof Palme (s) nådde de här nivåerna. Strategin är ett led i den snabba pågående förskjutningen av svensk politik i auktoritär riktning, den som enligt vissa går över en ny och mycket allvarlig gräns och som mannen på gatan illasinnat kallar demokratur.

Statssekreteraren slår snabbt bort de obehagliga tankarna. Under resan hem från Borlänge kostar han på sig att drömma sig tillbaka en smula. Bara tjugo år sedan han kom hit som flykting från Bosnien. Sannerligen, allt har gått honom väl i händer. Från uppehållstillstånd till Statssekreterare på bara två decennier – det kan man kalla raketkarriär! Han har snabbt lärt sig svenska, om än med omisskännlig brytning och även om de öppna a:na från Balkan hänger med och ledsamt nog i en del svenska öron verkar uppfattas som lika högfärdiga som den gamla Östermalmsaristokratins. Samtidigt ger hans aristokratiska a:n otvivelaktigt en klang av auktoritet åt hans tal, vilket inte alls är till nackdel nu när han ska regissera såväl allmänheten som bångstyriga kommunalpolitiker i konsten att tänka och tala rätt.

Från högskolevänstern till liberalismens breda famn

Han har hanterat sina kort väl. Hemma i Sarajevo växte han upp med islam light och den kommunism som formats av Josip Broz Tito (1892-1980). Därför kändes det från början väldigt naturligt att röra sig i kretsarna kring den ytterst radikala högskolevänstern i Göteborg, under senare halvan av 90-talet hemvist för alla möjliga utomparlamentariska existenser, notoriska kommunistiska slagskämpar och radikalfeminister. Där fanns också nuvarande vänsterpolitikern och riksdagsledamoten Kalle Larsson,  känd för sina blodiga seglatser tillsammans med den övriga extremvänstern med ”Ship to Gaza” och för sina ständigt återkommande krav på fri invandring. Från avgrundsvänstern i Göteborg har Statssekreteraren lyckats ta språnget till liberalismens vidsträckta famn, den perfekta plattformen för den karriär han har stakat ut åt sig.

När blev han egentligen liberal?

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Statssekreteraren”

Ikke fordi de ikke må diskutere, – snak løs! – men det er og bliver en lille og sekterisk diskussion med et forsvindende antal abonnenter. Danskere har nationalfølelse, også de der stemmer på partier, der ikke har.

I aften er det 40 år siden kong Frederik den 9 døde på 2 afdeling på Kommunehospitalet. Jeg husker det, jeg var til middag den aften med hos min gamle gymnaiserektor. Fyrre år, man prøver at gribe om dem med sin fatteevne. Dagen efter blev en ung, sørgende og usikker Margrethe udråbt til dronning af Jens Otte Krag fra Christiansborg. Det danske monarki er ikke bare det ældste i verden, men også det mest populære i Europa. Det er lige så selvfølgeligt, som at Kronborg ligger i Helsingør og solen står op i øst, undtagen i en mindre kreds omkring det Radikale Venstre, SF og Dagbladet Samarbejdspolitiken, meninghedsdamebladet for skolelærere, pædagoger med honette ambitioner, en håndfuld danske overklassefeminister og en enkelt freudianer.

At det svenske kongehus er mindre populært, skyldes langt fra i første omgang regenten, som dronning Margrethe med god grund kan have ondt af. Det skyldes at hele medieeliten er republikanere, og at de hver 6 måned opfinder en ny historie, som de kan svine monarkiet og den temmelig værgeløse konge til med, og sådan har det været i mange årtier. Det høvler efterhånden af den folkelige støtte, og en dag vil de antagelig lykkes med deres propaganda: En præsident Persson eller Sahlin, det bliver mytiske tider i en nation under afvikling. De hader grundlæggende deres egen historie, og de kan ikke afskaffe den hurtigt nok. Alt der er værd at begære, befinder sig et sted ude i en ubestemt fremtid. Man kan se det i dagens Sydsvenskan, hvor artiklen om det danske jubilæum handler om De Radikale og hvad kongehuset koster (ikke hvad det tjener, naturligvis.) Eller denne: ”Vi vill visa på alternativ” Republikanska föreningen på plats i Köpenhamn. Her skrives aldrig med tungen i kinden. Danske journalister følger ikke denne permanente gang agitprop, – læser de overhovedet svensk? – derfor tror de at det svenske kongehus´mindre popularitet beror på kongen.

Man kunne i deadline høre Politikens Lars Trier Mogensen surmule over monarkiet. Jeg ved ikke på hvilket universitet man bliver så uhjælpeligt bogstavelig og umusikalsk, men han prædiker heldigvis for fuldstændigt døve øren udover avisens skrumpende oplag på nu kun 90.000. Nok er vi fornuftsvæsener, men ikke nær så meget og på den måde, som Trier Mogensen kunne ønske.

Da dronningens guldkaret passerede mig i Bredgade på to meters afstand, skulle min ven – hvis identitet jeg lige i dagens anledning vil skåne – trykke én gang på aftrækkeren på still-kameraet, når den var lige ud for. Han tog et fint billede af dens højre baghjul. Skyldte jeg ham ikke bloggens navn, var jeg nok blevet sur, i stedet er der et screenshot fra videoen nedenfor. “Dagen er for barnlige sjæle”, sagde han ved synet af tusinder af småbørn, men ingen af os er så voksne, at vi ikke også er børn endnu. Der kommer dog et par stemningsvideoer som et plaster på såret fra en blæsende januardag med høj sol og hundredetusindvis af Dannebrog i København. Livgarden spillede rigtignok marchmusik, men den spillede også Grundtvigs Moders navn er en himmelsk lyd. (Dronningen hyldes på Rådhuspladsen i København.)

Fortsæt med at læse “Monarkiet er ikke til diskussion”

Antisemitic Banner Raised at Egyptian Soccer Game: “One Nation for New Holocaust”,

“Svensker” tilstår terrorplaner i Bangkok

Sverige som eksportør af muslimsk terror er ikke en historie af nyere dato, som Bent Blüdnikow gør rede for i sin bog “Bombeterror i København.” Allerede for 40 år siden var Sverige Europas safe haven for muslimske terrorister, bedre er det bestemt ikke blevet og mere kan man trygt stole på, der vil komme. For 40 år siden eksisterede islam ikke i Skåne, i dag er ummahen derovre på over 100.000 individer. Aktuelt sidder fire i tilbageholdt i København for terrorplaner mod JyllandsPosten-Politiken. Havde de ikke været så underbegavede, havde de myrdet flere end Breivik gjorde og ville antageligt gjort et dybt og permanent indtryk på den danske journaliststand.

“Misstänkt terrorist i Bangkok hade svenskt pass.Thailändsk polis säger sig ha avstyrt ett terrorattentat, där två män ska ha planerat attacker mot israeliska och judiska mål i Bangkok. En libanesisk man är gripen, och Thailändska myndigheter misstänker kopplingar till Hizbollah.En av de misstänkta, den gripne, ska ha rest på svenskt pass.[..]

Enligt thailändska myndigheter har mannen erkänt planerna. Han kommer nu att hållas i förvar i max 60 dagar, för att sedan utvisas. “Police have interrogated the suspect, who admitted to preparing a terror attack in Bangkok. Police General Priewpan says that the next procedure on the suspect will be in line with the Immigration Act which allows the police to keep the suspect under custody for 60 days before deporting him to his own country without any charge, given he has not yet conducted the attack.“Misstänkt terrorist i Bangkok hade svenskt pass

Det er ikke dårligt skuldret af islam at gøre den samling hashrygende post-hippier til hadeforbrydere – selvom Radio Nehtherlands hellere vil lægge skylden på hollænderne selv. Prof. Dr. Frank Bovenkerk (1943) er en kulturantropolog. I 2009 viste han, at 55 % af unge marokkanere i Rotterdam havde været i søgelyset for kriminalitet, det kunne have noget at gøre med hollændernes forvandling til “islamofober.”

There were more than 100 ‘incidents’ at mosques in the Netherlands between 2005 and 2010 – far more than in other countries. The incidents are detailed in a new Dutch book about Islamophobia and discrimination. Those responsible for the trouble mostly go unpunished and Muslims often file no criminal reports.The number in the US was just 42 during the same period.

In the 1990s, the Netherlands was known for being extremely tolerant of foreign religions, says Frank Bovenkerk, emeritus professor at the University of Amsterdam (UVA).

“… until surveys suddenly showed considerable animosity towards Islam was developing. The researchers thought: ‘This kind of split with the past isn’t possible’. But it in fact was.”

Then came the attacks of 11 September 2001 in the United States and the murder of Dutch film-maker Theo van Gogh by an Islamic extremist in 2004. Dr Bovenkerk blames Dutch politicians for fanning the flames of hostility towards Muslims: “After Van Gogh’s murder, the then deputy prime minister, Gerrit Zalm, said that we were “now at war”.

Things went differently in the United States as Dr Bovenkerk points out:“The first thing president Bush did after 9/11 was to visit a mosque because he knew that he mustn’t jeopardise his relationship with Muslim Americans. They were really careful about that there. But in the Netherlands, we went along much more easily with politicians such as Pim Fortuyn and later Geert Wilders, who exploited the aversion to Islam for political gain.” The Dutch – world leaders in Islamophobia

“Skarp og god satire”: Belønning og fængselskrav

Om det giver tugthuset eller en satirepris i Sverige, afhænger af hvem og hvad man gør grin med. Der er grænser for, hvor sjovt vi skal have det:

Expressen vill lyfta fram satiren och instiftar satirpriset Ankan som ska delas ut en gång om året.
“Expressen har en förkärlek för det som är både roligt och vasst, som bra satir”, säger Expressens kulturchef Karin Olsson i ett pressmeddelande. Hon säger också att “sedan Grönköpings veckoblads pris lades ner känner i alla fall inte jag till något satirpris som låter tala om sig. Därför behövs Ankan.” Namnet Ankan på priset syftar på satirspalten ankan som funnits på Expressen Kultur i över 20 år och som skrivs av litteratur- och teaterkritikern Nils Schwartz.Expressen belönar satiren

Gadekunstneren Dan Park er i retten i Lund anklaget for hetz mod folkegruppe. Anklageren kræver ubetinget fængsel. Den svenske gadekunstner Dan Park satte i april 2011 24 plakater som den, der kan ses her på siden, op i Lund. Jallow Momodou fra Afrosvenskarnas riksförbund (Afrosvenskernes rigsforbund, red.) havde få dage forinden kritiseret en udklædningsfest på Lunds universitet, hvor tre studerende mødte op som sortmalede negerslaver, mens en fjerde indtog rollen som hvid slavehandler. Ifølge Momodou var optrinnet en hån mod de millioner af Momodous sorte forfædre, der blev kidnappet, voldtaget og dræbt som følge af den afrikanske slavehandel. Dan Parks plakat var en satirisk kommentar til Momodous udmelding

Anklager i sagen, kammeranklager Mathias Larsson, kræver Dan Park idømt ubetinget fængsel. Anklageren begrunder ønsket om ubetinget fængsel med, at en bødestraf ikke vil påvirke Dan Park, da kunstneren modtager socialhjælp og derfor ikke vil være i stand til at betale bøden.Der falder dom i sagen 26. januar.Dan Park har netop forladt retten i Lund. Denfri har indhentet en kommentar fra Dan Park til retssagen.

“Jallow (Momodou, red.) kände sig kränkt i vanlig ordning och förstod inte det humoristiska i affischen. Jag förklarade att affischen var ett inlägg i Hallandsnationmaskeraden och att Afrosvenskarnas Riksförbund borde tacka mig för nu kan de ännu en gång spela offer för den hemska rasismen vilket ju är deras livsluft. Jag sa att denna censuriver av kulturella yttringar som inte faller Afrosvenskarna i smaken är ett hot mot yttrandefriheten och det Svenska kulturarvet, varför ska en liten minoritet kunna bestämma vilken konst som ska visas och vilka ord det ska stå i böcker. De har ju redan lyckas censurera Ture Sventon, Astrid Lindgren och tvingat Fazer att byta logga på sina lakrisprodukter, Kvarteret Negern i Karlstad som funnits sedan 1866 bytte även namn till Tingvallastaden 2009 efter att Afrosvenskar från Stockholm stått och skrikigt utanför Karlstads kommunhus. Afrosvenskarnas riksförbund kan ju inte bli förvånad när någon reagerar,” skriver Dan Park i en mail sendt til Denfri.Kræver fængsel til gadekunstner – Hvis Dan Park bliver dømt, risikerer han to til tre måneders fængsel, oplyser kammeranklager Mathias Larsson til Sveriges Radio.

Park er kendt for sine satiriske gadeplakater i Malmø, borgmesteren og Mona Sahlin her, og (ex?) kommunisten Lars Ohly her.

Satire: Muhammed-krise under anmarch i London

Secularists including Richard Dawkins have rallied to support a university society which was advised to take down a cartoon image of Jesus and Muhammad from the webpage advertising a social event.University College London’s Atheist, Secularist and Humanist society posted the title page from a comic book, Jesus and Mo, Volume 2: Transubstantiated, by a pseudonymous British cartoonist called Mohammed Jones, on Facebook last week. On Tuesday the society was advised by University College London’s student union that it would be “prudent” to take it down, following complaints from other students, the identity of whom remains confidential, a spokesman said. The union’s advice prompted an online petition to “Defend freedom of expression at University College London”, criticising “attempts to censor” the society.Richard Dawkins backs student society over Muhammad cartoon

I don’t represent anyone. I speak on my own behalf. […] I am asking you not to misrepresent my faith as one which in any way condones the act of drinking, since it is an immoral act in Islam .Atheists face Muslim-led censorship from UCL Union (Ateister til kamp for Muhammed-satire)

Homoseksuelle “kasteløse” i Oslo

Utenlandske ransmenn spaner utenfor homsesteder og slår til mens homofile er på vei hjem fra byen. – “Jeg vurderer å flytte fra Oslo,” sier ett av ofrene.

Det er høst og sen lørdagskveld. 39-åringen er på vei hjem fra London, et kjent utested for homofile rett ved Tinghuset. To personer følger etter, og begynner å stille spørsmål. Én er hyggelig, spør om å få bomme en røyk, og om hvor han har vært, mens den andre presser seg innenfor komfortsonen til mannen som snart skal bli et offer for hatkriminalitet. “Er du homofil?” lyder spørsmålet når han sier han har vært på London.

Like etterpå smeller det. 39-åringen blir slått ned, tennene borer seg inn i kinnet. Når han kommer til seg selv, er både telefon og gjerningsmennene borte.- “At det er noen som spesifikt går på oss, gjør at man føler seg litt kasteløs. Det ser dessverre ut til at det er anerkjent i enkelte miljøer å holde på sånn,” sier 39-åringen til Aften.Han ønsker ikke å stå frem med navn og bilde i avisen. “Respekten for andres liv og eiendom er så ufattelig lav. Utviklingen har kommet til et punkt hvor jeg ikke ønsker å ha det slik,” sier 39-åringen. Voldsmenn jakter homofile. Se også:Denne homofilm skal sælge Oslo.

Boglancering i et CEPOS fyldt til sidste plads af Henrik Gade Jensens nye bog om velfærden før velfærdsstaten. Gade Jensen skriver om et af dens temaer her, og Mikael Jalving skriver om den her. Video af det hele kommer på CEPOS i løbet af nogle dage. Professor Jørgen Henrik Petersens indlæg former sig nærmest som en opponents til en disputats, men kedeligt er det ikke. (klik fotos f. helskærm.) (se video i op til 1080p HD.)

Fortsæt med at læse “»Menneskekærlighedens værk«”