Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
En kurdisk bonde bestämmer sig för att resa till Sverige och söka asyl. Ett långväga rykte har nått honom ända till den turkiska hembyn att han i Sverige kan få ett mycket bättre liv än i Kurdistan. Han har klätt sig fin i kavaj för den långa resan från byn Tapkiran till Uppsala, dit släktingar redan har invandrat. De hjälper honom att söka asyl på polisstationen på Smedsbyvägen. Det är dit kurderna brukar gå för att söka asyl. Hans berättelse är den vanliga. Om turkarnas förtryck av kurderna. Hur svårt det är för en kurd att leva ett anständigt liv. Hans namn är Rahmi Sahindal. Året är 1981, och han är 35 år gammal. Hemma i Tapkiran har han en stor familj; fru, fyra döttrar och en son. Tanken är att de ska komma efter till Uppsala när han har fått uppehållstillstånd.
Hela första året i Sverige försöker han lära sig svenska. Men det är bara enstaka ord och meningar som fastnar, inte hela språket. Rahmi Sahindal är analfabet, han kan inte ens läsa och skriva på sitt eget språk. Trots det lyckas han få ett arbete. I början av 1980-talet är det fortfarande möjligt för analfabeter att få enklare jobb. Hans syster ordnar ett arbete åt honom på Salabacketvätten. Där sorterar han smutstvätt. Arbetsledarna upptäcker så småningom hans läs- och skrivsvårigheter. Om någon leverans ska märkas med kundens namn syns det direkt när det är han som har skrivit. Det är felstavat och dålig svenska. Bland arbetskamraterna sägs att han kan sitta i lunchrummet och hålla tidningen upp och ner och att han vänder på den först när han ser en bild. Arbetskamraterna skojar med honom. Någon säger:
”Du borde ha blivit kvar vid plogen.”
Ändå får han ett slags respekt på sin arbetsplats. Han jobbar hårt och håller tiderna, är lojal och sällan sjuk. Han har den sämsta arbetsuppgiften på tvätteriet. Smutstvätten från vårdhemmen kan ibland stinka så mycket att sorterarna måste bära ansiktsmask. Men Rahmi Sahindal klagar aldrig.
Han blir aldrig delaktig i sitt nya land
Trots att han har ett arbete kommer han aldrig in i det svenska samhället. Han blir aldrig delaktig i det land han har invandrat till. Han förstår inte språket, hans analfabetism stänger honom ute och gör det nya landet obegripligt. Hans värld är fortfarande Kurdistan. Sitt sociala umgänge har han i den kurdiska kolonin i Uppsala, där han har stora delar av sin släkt. Han brukar dricka te och spela kort och bräde på kurdiska kulturföreningen. Inom sig fortsätter han att leva kvar i det land han har lämnat. Han klamrar sig fast vid de värderingar han bär med sig därifrån som om de vore en livboj i ett hotfullt hav. Den kurdiska gruppen fungerar som en förstärkare – inom gruppen bekräftar man varandras traditionella identitet och värderingar så att de blir ännu mer kurdiska än de var i det gamla hemlandet.
I Kurdistan har han haft en självklar roll som patriark och familjens överhuvud. Den som alla ser upp till och lyder. I Sverige betyder den rollen ingenting. Det är som om han är avklädd allting som tidigare har gett honom självkänsla och värde. Han bär på en ständig förödmjukelse över allt han har berövats. På olika sätt försöker han kompensera sig. Rahmi Sahindal vill bli rik, han vill imponera.
Trots sin analfabetism lyckas han framgångsrikt spekulera i aktier. Under 1990-talet har han stadigt växande inkomster av kapital. Det bästa året är 1999. Då tjänar han mer än dubbelt så mycket pengar på aktieaffärer som på att sortera smutstvätt på Salabacketvätten. Han drömmer om att ta körkort och köpa en riktigt fin bil som han i triumf ska köra hem till Tapkiran med. Hela byn ska få se hur väl han har lyckats i Sverige.
I en Saab Turbo ska han komma hem till byn
I flera år försöker han ta körkort för att förverkliga sin dröm: att köpa en Saab Turbo. Arbetskamraterna börjar kalla honom Turbo och sätter upp en bild av en Saab Turbo på jobbet. Han tar otaliga körlektioner. För att bättre förstå vad körläraren säger tar han en av döttrarna med sig som tolk. Det verkar inte spela någon roll vad körlektionerna kostar, han är som besatt av drömmen om ett körkort. Men han kan inte tillgodogöra sig teorilektionerna, och han har ingen blick för trafiken. Det blir inget körkort. Till slut ger han upp och köper en moped.
Hela hans världsbild vacklar under trycket från det nya landet. Familjen och traditionerna betyder allt för honom. Det är hembyns normer som är hans moraliska kompass. Om han inte lyckas hålla ihop familjen och få den att leva efter gruppens – släktens, kurdernas – normer, vad har han kvar då? När hans syster skiljer sig – hon som ordnade jobb åt honom på tvätteriet – slutar han hälsa på henne och prata med henne. I hans ögon har hon dragit skam och vanära över honom och hela släkten.
Den som själv vill välja sitt liv är en hora
När han kommer hem på sin moped från jobbet på tvätteriet en eftermiddag i september 1997 rasar hans värld ihop. Han upptäcker en av sina döttrar, den 22–åriga Fadime – hon som många år tidigare har fungerat som tolk på körlektionerna – tillsammans med en svensk pojkvän, Patrick. Han skriker högt:
”Din jävla hora, vad håller du på med. Kom hem så ska jag slå sönder dig!”

Det är början till den tragedi som fem år senare ska skaka Sverige. Den 21 januari 2002 mördar Rahmi Sahindal sin 26-åriga dotter med två skott mot huvudet. Mordet är en ren avrättning. Att hon själv ska välja vem hon vill gifta sig med är inte förenligt med de värderingar och den kultur Rahmi Sahindal bär med sig från hembyn. Med sitt sätt att leva har Fadime dragit vanära över hela släkten. Hans anseende i den kurdiska kolonin är släpat i smutsen. Han har inte kunnat försvara sin heder och sin familj. Fadime är enligt hans och hela släktens åsikt en hora. Enligt hederskulturens uråldriga lagar måste hon dö.
Han symboliserar ekon från forntiden
Själv tyckte Rahmi Sahindal att han var vidsynt. Generöst lovade han Fadime att hon själv skulle få välja vilken av sina kusiner i den turkiska hembyn hon ville gifta sig med. Den valfriheten hade inte hennes systrar fått. Fadime vägrade. Hon ville inte gifta sig med någon kusin alls. Hon ville bestämma över sitt eget liv. Det blev hennes död.
Rahmi Sahindals historia berättas av Peter Kadhammar i Aftonbladet en månad efter Fadimes död, den 19 februari 2002. Sedan 2002 sitter Rahmi Sahindal, nu 66 år gammal, i Kumlabunkern och avtjänar straffet för mordet på sin dotter. Han dömdes av Uppsala tingsrätt till livstids fängelse och att betala skadestånd till Fadimes lillasyster för att hon tvingats bevittna avrättningen av sin syster. Trots massiva lögner från Rahmi Sahindal och hans fru under rättegången fastställde hovrätten livstidsdomen.
Den kurdiske bonden från byn i Turkiet som mördade sin dotter förkroppsligar ekon från forntiden som är i full färd med att splittra Sverige i skärvor. Han symboliserar den katastrofala frontalkollision som uppstår när invandrare från framför allt Mellanöstern och Afrika har med sig och fortsätter att leva enligt uråldriga traditioner och värderingar som är oacceptabla i det svenska samhället – och vars uttryck i många fall är grova lagbrott.
Heders- och skamkultur är primitiva uttryck för en gruppegoism som bygger på att kollektivet – klanen – har all rätt och individen ingen. Mannens heder sitter mellan kvinnans ben, och det är männen – fäder, bröder, mor- och farbröder – som ska kontrollera den. Oskulden har ett pris. I en hederskultur är den hårdvaluta. När en ung kvinna gifter sig får hon en riklig hemgift av maken och hans familj. I pengar kan det handla om sex- och sjusiffriga belopp. Det kan också vara mark i det gamla hemlandet, guld eller en fullt möblerad och utrustad lägenhet. Det familjeöverhuvud som inte klarar att kontrollera och bevara denna hårdvaluta hos sina döttrar fram till bröllopet drabbas av klanens förakt, utstötning och ytterst dödsstraff.
En lång rad hedersmord
Som symbol för ekon från forntiden är Rahmi Sahindal inte ensam. Mordet på Fadime är bara ett i raden av de mord som har begåtts i hederns namn. Här är de mest kända:
• 1986: Mordet på Ibrahim och Bafreen Fatah, nygifta irakiska kurder. I maj 1986 hittas deras kroppar i skogen utanför Eskilstuna, bakbundna och slarvigt övertäckta med några grenar. Mordet hade genomförts under tortyr. Paret hade blivit skållat med hett vatten. Ibrahim Fatah kvävdes till döds, och hans fru hade drunkningssymptom. Bafreen Fatahs familj accepterade inte hennes giftermål. Familjemedlemmar har suttit anhållna upprepade gånger, men i brist på bevis är morden fortfarande olösta.
• 1994: Mordet på 18-åriga Maryam i Hällefors, kristen palestinier. Hennes far Farg Dabas, palestinier med israeliskt medborgarskap, mördade sin dotter med flera knivhugg. Anledningen var att hon var kär i en muslimsk man. Fadern hade i förväg grävt en grav åt dotterns kropp.
• 1996: Mordet på Sara Abed Ali, 15-årig irakisk kurd i Umeå. Hennes bror och kusin ströp henne med ett bälte och släpade henne ett par hundra meter för att sedan dumpa henne gömd under en snöhög.
• 1999: Mordet på Pela Atroshi, irakisk kurd. Två farbröder, Rezkar och Dakhaz, dömdes till livstids fängelse för att ha mördat 19-åriga Pela när hon var på besök i familjens hus i Dahuk i Irak. Pelas pappa har erkänt mordet men lever i frihet i Irak. Pela ligger begravd i en namnlös grav för att hon anses ha vanärat släktens namn.
• 2005: Mordet på Abbas Rezai, en 20-årig afghansk man i Högsby utanför Oskarshamn. Han knivskars, slogs och skållades till döds med kokande olja av flickvännens föräldrar, Raoof Ataei och Leyla Ataei, båda afghaner. I augusti 2011 dömdes de till tio års fängelse vardera och livstids utvisning.
• 2010: Mordet på Jian Subhi Aref, 21-årig irakisk kurd i Katrineholm. Hon mördades med 48 knivhugg av sin adoptivfar för att han ansåg att hon med sin livsstil hade kränkt familjens heder.
Kroppen befinner sig i Sverige men själen i det gamla hemlandet
”Balkongflickorna ” är de flickor som av sina anhöriga kastas ut från balkonger eller tvingas att hoppa själva för att det ska se ut som självmord. Förundersökningarna läggs regelmässigt ner eftersom brott inte kan styrkas. Hedersmorden har förutom motivet det gemensamt att de ofta är ofattbart brutala och har inslag av tortyr. Här handlar det inte bara om att ta livet av en person utan om att bokstavligen förgöra och grovt skända den som anses ha vanärat familjen.
Kickis Åhré Älgamo, expert på hedersförtryck och våld och ordförande i Stockholms stads utredning 2009, har uppskattat att det begås 1-3 hedersmord varje år i Sverige. Mörkertalet är stort.
Det system som regering och riksdag har skapat innebär att utlänningar som har kommit till Sverige från andra länder aldrig behöver ta in svenska värderingar om de inte vill. De behöver inte ens lära sig svenska. Rahmi Sahindal hade bott i Sverige i 21 år när han mördade sin dotter. Ändå kunde han ingen svenska, och han var fortfarande analfabet. Den svenska kravlösheten innebär att det går utmärkt att i allt väsentligt dröja sig kvar i sitt ursprungsland och den medhavda kulturen genom att exempelvis titta på al-Jazeera hela dagarna. Kroppen befinner sig i Sverige, men den kulturella tillhörigheten är kvar i ursprungslandet.
Hedersmorden bara toppen på ett isberg
Heders- och skammorden är bara toppen på ett isberg. Varje dag lever hundratusentals invandrare i Sverige under hedersrelaterat tvång, våld och förtryck. Två stora undersökningar visar en skrämmande omfattning av det förtryck som framför allt riktar sig mot flickor och kvinnor, men även mot män, mot homosexuella och funktionshindrade.
Enligt statliga Ungdomsstyrelsens undersökning 2009, ”Gift mot sin vilja”, upplever 70 000 ungdomar mellan 16 och 25 år att de inte får välja vem de ska gifta sig med. 8 500 av dem oroar sig ofta för att bli bortgifta.
En undersökning som Stockholms stad lät göra samma år (Kickis Åhré-Älgamo och Ulla-Britt Fingal: ”Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad. Rapport 2009”, Stockholms universitet, institutionen för socialt arbete) visar att 60 procent av de tillfrågade flickorna i årskurs 9 med rötter i Mellanöstern och Afrika lever med hedersrelaterat förtryck och kränkningar. Minst 3 000 femtonåriga flickor i Stockholm – mer än var tionde – lever under hedersförtryck med mycket stora inskränkningar i till exempel rätten att gå ut på sin fritid. I skolan får flickorna inte prata med pojkar, de får inte delta i sex- och samlevnadsundervisning, musik, gymnastik eller utflykter, de måste gå direkt hem från skolan och ta ett stort ansvar i hushållsarbetet. De är utsatta för ständiga hot, våld och kränkningar. Bröder åläggs att bevaka och misshandla sina systrar. Homosexualitet måste till varje pris döljas.
Barnäktenskap är förbjudna i Sverige sedan 2004. Det hindrar inte att ett stort antal ungdomar, framför allt flickor, gifts bort i tvångsäktenskap varje år. I Stockholms stads undersökning uppger unga flickor att de bär på en stor ångest inför sommarlovet när de under täckmantel av ”semesterresa” till det gamla hemlandet riskerar att giftas bort. Sommarlovet efter åttonde klass är extra kritiskt – då har flickan i allmänhet hunnit bli könsmogen och ses inom hederskulturen som en vandrande högriskzon som snabbt måste tvingas in i ett äktenskap medan hon har oskulden kvar. Ett sätt att kringgå 18-årsgränsen är att tidigt förlova bort flickan till den blivande maken. I praktiken är det lika bindande som äktenskap.
Invandringspolitiken uppstod ur ett totalt hjärnsläpp
Skotten i Uppsala den 21 januari 2002 innebar ett senkommet uppvaknande för Sverige.De var inte bara ett tragiskt slut på en ung kvinnas liv. Det var också en rejäl smäll på käften för sanslösa kulturoptimister och ideologiberusade mångkulturekvilibrister som trott att bara vi är hyggliga och låter så många utlänningar som möjligt få komma till Sverige kommer de att bli precis som vi. Hade de någonsin ställt sig frågan vilka traditioner och värderingar, vad slags kultur och vilka religiösa föreställningar invandrare tar med sig när de flyttar till Sverige?
Hur tänkte politikerna i Sveriges regering och riksdag när de 1975 enhälligt beslutade att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle? Tänkte de över huvud taget? Svaret framstår med alltmer skärande tydlighet för varje år som går: de tänkte inte alls. Svensk invandringspolitik uppstod ur ett totalt hjärnsläpp. Politikerna var – och är fortfarande – fångna i en utopi, en ideologisk fantasi som aldrig har förverkligats någonstans i världen. Och det besvärade dem inte det minsta. De var fullkomligt nöjda med sig själva när de över folkets huvuden trummade igenom sin politiska utopi utan att ha en aning om vilka konsekvenser den skulle få för landet och dess medborgare.
De kände sig goda. De kände sig vidsynta och tjusiga. Titta på duktiga Sverige som tar ett solidariskt ansvar för den globala rättvisan! De lät sig imponeras av storslagna klyschor om ”internationell solidaritet” som ideligen trillade ur framför allt statsminister Olof Palmes (s) mun. Att öppna Sveriges gränser var ”en humanitär skyldighet”.
”Hur kan vi få stopp på dom?”
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Ekon från forntiden”