Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Förljugenheten ligger som en tung inlandsis över landet där tvångsmässig konsensus och åsiktsförföljelse mot oliktänkande har fått härja fritt i årtionden. Det kallas demokrati. Men precis som i en diktatur förlamar och förgiftar förljugenheten människornas sinnen, sprider rädsla och gör luften tung att andas. Längst inne i inlandsisens kärna ligger de förbjudna sanningarna inkapslade som utdöda djurarter. Förljugenhetens inlandsis skapar ett samhälle som ruttnar inifrån. Där fakta förtigs och allt färre vågar vara ärliga blir utvecklingen ohållbar.
För en tid vänder jag Sverige ryggen. Jag har fått nog. Jag behöver frisk luft att andas. När jag stiger ombord på planet som för mig långt bort är det ett sönderfallande land jag lämnar bakom mig. Bara de mest förhärdade verklighetsförnekarna kan påstå något annat. En 44-årig småbarnsfar, Tommy Lundén, blir helt oprovocerat misshandlad till döds av ett gäng afrikaner i Ludvika veckan före jul.
En 29-årig kvinna blir brutalt gruppvåldtagen av upp till elva afghanska asylsökande män i en av Migrationsverkets lägenheter i Mariannelund. Men för den vänsterextrema statssubventionerade tidskriften Expo är det inte att en ung kvinna har fått sitt liv förstört av den grövsta gruppvåldtäkten i Sverige någonsin som är problematiskt. Nej, det är ”flyktingarna” det är synd om, de trakasseras nämligen, och det finns ingen lokal som underlättar integrationen i Mariannelund.
Är de illegala vapnen självutlösande?
Fem dödsskjutningar i Malmö sedan slutet av november – och media och så kallade ”experter” som Jerzy Sarnecki och Sven Granath, Brå (Brottsförebyggande rådet), gör sitt yttersta för att bortförklara det dödliga våldet.
Problemet är den stora tillgången till illegala vapen, hävdar de. Men vilka är det som använder vapnen? Det får vi inte veta. Är vapnen självutlösande? Om ingen trycker på avtryckaren blir det inga mord. Men i ”experternas” utsagor lyser gärningsmännen med sin frånvaro. Inte en enda gång nämns ordet ”invandrare” fast alla vet att detta handlar om importerad kriminalitet och att det som händer i Malmö, Ludvika och många andra svenska samhällen är en direkt följd av Sveriges hämningslösa invandringspolitik. Detta är den påtvingade mångkulturen i sin ofrånkomliga konsekvens. Förljugenheten blommar med skamliga taggförsedda blomster. Allt får sägas utom sanningen. Hur står de här lögnarna ut med sig själva?
”Varför Skåne sticker ut kan man bara spekulera i”
Enligt Brås forskning är Skåne och Malmö betydligt mer drabbat av dödligt våld kopplat till kriminella konflikter än övriga landet. I Skåne som helhet är siffran den dubbla jämfört med riksgenomsnittet. Vad siffran är för Malmö vågar Brå inte redovisa. Som den statliga förljugenhetens apostel kläcker Sven Granath ur sig:
” Varför Skåne sticker ut kan man bara spekulera i.”
I all sin ynklighet och ryggradslöshet är det en fantastisk mening. Bättre kunde det inte ha sagts i DDR eller någon annan diktatur. Om vi alla som goda diktaturmedborgare hjälps åt och blundar riktigt hårt så undgår vi kanske att se det alltför uppenbara: hur det forna välfärdslandet Sverige med Malmö och Södertälje i spetsen faller sönder i våld, segregation och kriminalitet. Tills motsatsen är bevisad finns bara en förklaring: det är så här våra politiker vill ha det.
Bilden av Malmö är problemet
På Sydsvenska Dagbladet framhärdar den Malmöälskande trojkan Heidi Avellan, Rakel Chukri och Per Svensson i att föra sin hastigt krympande skara läsare bakom ljuset med avledande manövrer. Det är ingen fara med Malmö, får vi veta. Det är bilden av Malmö som är problemet. Det är alltså inte den långt gångna förslumningen och kriminaliteten i Malmö, inte det verkliga, brutala våldet som får människor att fly staden i tusental varje år. Om människor bara hade en mer positiv bild av Malmö kan dödsskjutningarna få fortgå i evighet utan att det gör något. Slutsats: det är inte verkligheten som är problematisk, det är människors uppfattning av verkligheten som gör livet surt för propagandisterna på Sydsvenskan. Om vi bara ändrar våra tankemönster om Malmö så försvinner problemen. Enligt Per Svensson är Malmö en välmående, strålande underbar stad där han trivs alldeles utmärkt, och det, får vi veta, är tack vare invandringen.
Vanmaktens manifestationer
Just när jag skriver det här har Malmöborna gått ut på Gustav Adolfs torg för att delta i ännu en i den oräkneliga raden av ”ljusmanifestationer mot våldet”. Denna gång på uppmaning av Malmöbon och politikern Luciano Astudillo (s) – chilensk invandrare och en av de mångkulturförespråkande politiker som bär ansvaret för våldsutvecklingen i Malmö.
”Det känns bra att delta, man känner att man har gjort något” förklarar en ung kvinna trosvisst och självbelåtet i SVT Rapport. Hon verkar övertygad om att hon har ”gjort något”. Frågan är vad? På vilket sätt påverkar ljusmanifestationer det dödliga våldet? Är det någon som tror att facklor och marschaller får importerade våldsverkare att tveka på avtryckaren nästa gång? Hur många ”ljusmanifestationer” och fackeltåg, hur många blomster- och nalleprydda mordplatser orkar svenska folket med innan man inser den totala meningslösheten i handlingarna? Vem är det man försöker övertyga? Vad är budskapet och vilka är mottagarna?
Var finns ljusmanifestationernas dådkraft när fackelbärarna går till val och röstar på just de partier som har importerat och kommer att fortsätta importera utländska våldsverkare utan ID-handlingar och därmed bäddar för fortsatt våld och nya mord? Mer än något annat är fackeltågen manifestationer av vanmakt. De är barnets böner om ljug-mig-en-saga och naiva besvärjelser om att verkligheten inte ska vara så hemsk som den är.
Politiskt ansvar utkrävs inte i fackeltåg utan vid valurnorna.
”Strukturella problem bakom våldet”
Daniel Persson försöker sig på en analys i en ledare i Svenska Dagbladet . Det går inte så bra.
”Sedan slutet av november har fem människor skjutits till döds i Malmö. Bakom de mänskliga tragedierna som våldet har orsakat finns strukturella problem som tillåter detta ohållbara scenario att fortsätta” skriver han.
Aha! Det är ”strukturella problem” som får människor att skjuta ihjäl varandra? Det är alltså strukturer, inte människor, som mördar? Och så har vi de illegala självavlossande vapnen, förstås. Men inte bara det. Sedan har vi incitamenten!
”Incitamenten att begå brott måste minska på alla områden” fastslår Daniel Persson. Vilka incitamenten är för att döda andra människor och hur incitamenten ska minska framgår inte. Men ”strukturella problem” och ”incitament” är perfekta begrepp för ledarskribenter som ser som sin uppgift att avleda, desinformera om och mystifiera mångkulturens härjningar så att allmänheten inte ska kunna dra korrekta slutsatser.
Dagens Baltimore – morgondagens Malmö?
Den som vill förbereda sig för ett möjligt framtidsscenario för Malmö, Södertälje och andra svenska samhällen i sönderfall rekommenderar jag att se HBO-serien ”The Wire”, av en enig internationell kritikerkår lovprisad för sin realistiska och mångfacetterade bild av livet i Baltimore, Maryland. En stad med drygt 600 000 invånare där 65 procent av befolkningen har kommit att utgöras av svarta.
Serien är en brutal skildring av en dödligt skadad stad där narkotikahandel och våld har tagit över, en stad där rädslan härskar, uppgivenheten är total och barn börjar langa narkotika redan i 10-12-årsåldern, där föräldrarna inte klarar att vara föräldrar, skolan har kapsejsat, skötsamma skattebetalare flyr gangsterväldet och skatteunderlaget ständigt minskar med penningbrist och ytterligare förfall som följd. I tomma, övergivna och igenbommade hus staplas liken av mordoffer som utgör restprodukterna i kriget mellan knarkgängen. En underbemannad poliskår kämpar en hopplös kamp mot den organiserade brottsligheten. Staden sjunker snabbt mot sin egen utplåning.
Braket från två mentala isbrytare
Då, just då, när kompakt mörker råder och förljugenhetens inlandsis inte bara ligger tung över Sverige utan utökar sin areal för varje dag hörs braket från två mentala isbrytare. I en och samma vecka och i samma tidning (Dagens Nyheter) attackerar de förljugenheten så det ryker. Deras namn är Lena Andersson och Bengt Ohlsson. De angriper lögnen på var sitt sätt och från olika utgångspunkter, men budskapet är detsamma: bort med likriktning, klichéer och hyckleri! Med våra tankar och attityder skapar vi det samhälle vi lever i.
Jag vill påstå att Lena Anderssons och Bengt Ohlssons artiklar betyder något. Jag vill tro att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att se dem som de första tecknen på att någonting var på väg att hända i det svenska debattklimatet. De första sprickorna i konformitetens Berlinmur – i Dagens Nyheter av alla tidningar.
”Demokratin är en mentalitet, liksom diktaturen”
Det som formar ett samhälle är det som försiggår i människornas tankar och föreställningar. Det är utgångspunkten för vad Lena Andersson skriver i en text som är genomlyst av insikt.
”Demokratin är en mentalitet. Frågan om hur jag skulle agera i en diktatur besvaras av min anpasslighet i dag. Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten” skriver hon.
Hon fortsätter:
”De flesta människor i frihetliga demokratier har nog uppehållit sig vid frågan hur de skulle agera i en diktatur. (…) Vi tror gärna att vi är skyddade om vi bejakar de grupper och annorlundaheter som förföljts av diktaturen. Vi är på vår vakt i just det avseendet eftersom vi lärt oss hur diktaturen har behandlat dessa kategorier. Det vakthållandet är bra, men försåtligt om vi slår oss till ro med att det gör oss till demokrater. Diktaturen känns inte igen på vilka den stöter bort, utan på den samfällda och av makten applåderade bortstötningen som sådan och dess irrationella, tvångsmässiga, gemensamhetsskapande åtbörder.”
”Vi är mentalt rustade för utrensning”
Det är den samfällda och av makten applåderade bortstötningen av vad Lena Andersson kallar ”paria” som hon vill göra sina kolleger i den opinionsbildande eliten uppmärksam på, och hon är ärlig nog att innefatta sig själv i den utveckling hon varnar för:
”Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.”
Parian kan man avsky utan argument
Diktaturens problem är att den aldrig är målet utan medlet, skriver Lena Andersson. Den uppstår i det goda syftet att skydda ”det rätta” mot den upplevda fienden. ”Den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe.” I dagens svenska debattklimat erkänns inte anpassligheten och den politiska korrektheten som anpasslighet utan ses som föredömlig lojalitet och ett försvar av ”det goda”.
”Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga.”
Dagens smutsiga paria är Sverigedemokraterna
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Isbrytarna”