Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

“Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people living life in peace…”
Drömmar som formade 68-rörelsen
1971: John Lennons megahit “Imagine” är en perfekt sammanfattning av de drömmar som formade 68-rörelsen. En sakralt pretentiös och samtidigt trallvänlig uvertyr till globaliseringens era med upphävda nationsgränser, hopp om fred, rätt att bo var man vill i hela världen, avskaffad religion, avskaffad äganderätt (“Imagine no possessions”) och ett broderskap som sluter alla i sin famn. Låten speglar de visioner om universell världsgemenskap, mänskliga rättigheter och antirasism som har präglat hela efterkrigstiden.
Universialismens absoluta credo
Hur många tårar har fällts under årens lopp till tonerna av “Imagine”, detta godhetens och universialismens absoluta credo? En poplegend tar politisk ställning; Lennons sångtext är ett kommunistiskt manifest, och han besväras inte av motsättningen mellan kommunism och mänskliga rättigheter. John Lennon hade tur: han fick behålla sina drömmar intakta ända in i döden.
När han mördades 1980 var han 40 år gammal. Han fick aldrig uppleva sammanbrottet tio år senare för världskommunismen och dess katastrofala försök att konstruera Den Nya Människan och avskaffa äganderätten. Han klarade sig också undan islams erövringståg i Väst med sin naivitet i behåll. (“And no religion too…”).
Det är fortfarande trosvissheten som styr
Fyrtiofem år efter “Imagine” kan vi skratta åt Lennons och andra 68-aktivisters trosvisshet och drömmar. Men skrattet fastnar i halsen. I ett samhälle impregnerat med kulturmarxism är det fortfarande trosvissheten som styr, och vi som inte delar den är likafullt prisgivna åt trosvisshetens politik. Globalisterna sjunger i kör samma budskap som de har sjungit i sju decennier. Fortfarande går stridslinjerna mellan nationalism och globalism, och klyftan har aldrig varit större.
En reaktion på andra världskriget
Avstampet efter kriget var ett “aldrig mer”. Pendeln slog åt andra hållet. Där fastnade den och sitter fast fortfarande 70 år senare.
FN:s deklaration om globala mänskliga rättigheter (i fortsättningen förkortade MR) var tänkta som redskapet som skulle förändra världen. Den skrevs 1948, tre och ett halvt år efter andra världskrigets slut, som en reaktion på krigets ohyggliga erfarenheter. En abstrakt konstruktion utan tvingande juridisk betydelse, mer en besvärjelse med ett klart syfte – det som hade utspelat sig 1939-45 fick aldrig hända igen. Men redan den första artikeln i FN-deklarationen blir problematisk:
“Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”
Felöversättning missbrukas politiskt
För det första är “lika i värde och rättigheter” en direkt felöversättning av engelskans “equal in dignity and rights”. Den korrekta översättningen lyder: “Lika i värdighet och rättigheter”.
Felöversättningen har i Sverige använts fullkomligt skrupelfritt för att legitimera ett konstant politiskt missbruk av dogmen “Allas lika värde”. Formuleringen anses vara ett argument för att alla jordens invånare ska ha rätt att bo i Sverige och bli försörjda av de svenska skattebetalarna, vilket inte är en mänsklig rättighet. Det är detta samvetslösa, mångåriga missbruk som den röd-gröna regeringen nu tvingas stävja, och det sker inte förrän den bokstavligen har kniven mot strupen.
Tvångsansluten till islam på livstid
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Vems mänskliga rättigheter?”