Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Två stora justitiemord dominerar modern svensk rättshistoria: Quickskandalen och da Costamålet. Thomas Quick erkände 39 mord och dömdes för åtta men hade inte begått ett enda. I boken “Mannen som slutade ljuga” avslöjar journalisten Dan Josefsson att “seriemördaren” Thomas Quick i själva verket var en skapelse av en sektliknande grupp i personalen på Säters rättspsykiatriska klinik, med benäget bistånd av Quick själv.
Rättegångarna efter att den prostituerade Catrine da Costas kropp hittats styckad sommaren 1984 var 1980- och 90-talens stora svenska häxprocess. De två läkarna Thomas Allgén och Teet Härm (“allmänläkaren och obducenten”) dömdes av mediernas självutnämnda domstol som skyldiga innan de ens satt sin fot i rättssalen. De fråntogs sina läkarlegitimationer och sitt människovärde. Det är i år 30 år sedan da Costafallet inleddes. Lika länge har de två läkarna demoniserats och brunnit på samhällets häxbål. I motsats till Thomas Quick (Sture Bergwall) har de fortfarande inte fått upprättelse. Hela rättsväsendet har lagt locket på det största svenska justitiemordet i modern tid.
Rättsskandalerna är kopplade till varandra
De två största svenska rättsskandalerna har kopplingar till varandra. Dan Josefsson (nominerad till Dagens Nyheters kulturpris 2014) lägger i sin bok fram en avgörande pusselbit. Den gemensamma nämnaren är psykoanalytikern Margit Norell (1914-2005).
Osynlig i kulisserna drev hon i båda rättsfallen de åtalades påstådda skuld och eldade på demoniseringsprocesser som inte står 1600-talets häxprocesser efter. Hon var kvinnan bakom sekten på Säters rättspsykiatriska klinik och demonregissören som tillsammans med läkare och psykoterapeuter skapade “seriemördaren” Thomas Quick. Jag har tidigare skrivit om Margit Norell och Sätersekten i den här krönikan.
Sekten lät sig förföras och styras av en blind tro på Norells teori om “bortträngda minnen”, en föreställning om att man kan begå upprepade bestialiska mord utan att vara medveten om det. I da Costamålet agerade Margit Norell genom att pressa en av sina lärjungar, feministen Hanna Olsson, att driva en kampanj som pekade ut de två läkarna som skyldiga.
Margit Norell skapade en seriemördare
För allmänheten är Margit Norell okänd, men bland sina lärjungar hade hon kultstatus ända till sin död 2005. I fallet Thomas Quick var hennes roll helt avgörande. Hon skapade en seriemördare utifrån sin egen gravt ovetenskapliga teori om “bortträngda minnen”. Hennes hemsnickrade teoribygge går ut på vi lite till mans går omkring med traumatiska minnen av incest och andra sexuella övergrepp som vi utsatts för i späd ålder – minnen som är så hemska att vi har trängt bort dem ur medvetandet. Teorin har förkastats av internationella minnesexperter, som har visat att terapiformer som syftar till att framkalla bortträngda minnen istället kan skapa falska minnen.
Sex olika tingsrätter lät sig luras av Thomas Quick och sekten kring honom, och han dömdes för åtta påhittade mord. I dag är Sture Bergwall (som är hans riktiga namn) frikänd från alla morddomar. Det sista frikännandet kom i en dom i Luleå Tingsrätt den 4 november förra året.
Margit Norell pressade Hanna Olsson
Margit Norell var en nyckelperson också i da Costamålet mot de två läkarna. Hon hade stort inflytande över sin lärjunge Hanna Olsson, som gick både i psykoterapi och handledning hos Norell – ett inflytande som Norell kunde utnyttja genom att pressa Hanna Olsson dit hon ville. Flera av de tidigare lärjungar som Margit Norell samlade omkring sig vittnar i Dan Josefssons bok om att hon knöt dem lika hårt till sig som om de vore hennes egna barn. De beskriver en karismatisk kvinna med järnvilja, obegränsad tilltro till sin egen förträfflighet och en förbluffande förmåga att dra in andra människor i sitt kraftfält och göra dem beroende av henne. En av Norells före detta lärjungar, psykoterapeuter som nu är i 70-80-årsåldern, säger i boken:
“Vi var vuxna människor, duktiga yrkesmänniskor. Men vi blev så små.” (Tulla Brattbakk-Göthberg).
“Som om jag hade fått en skärva i ögat”
Hanna Olsson hade börjat arbeta som psykoterapeut efter att tidigare ha arbetat på socialstyrelsen och som sekreterare i 1977 års havererade statliga prostitutionsutredning. Hon hade goda kontakter både med polisen och med prostituerade kvinnor, som hon var starkt engagerad i och hade en tydlig identifikation med. I hennes ögon var de symboler för mäns hat, förakt och våld mot kvinnor. Utifrån Olssons marxistiska klassanalys och radikalfeministiska övertygelse var prostitutionen “en gigantisk könsindustri som en del av den kapitalistiska ekonomin”, och kvinnorna var offer som var dubbelt förtryckta, både av klassamhället och patriarkatet. Hennes tänkande kretsar kring kön och makt och är tydligt svart-vitt: män har makt. Kvinnor är maktlösa. I sin bok “Catrine och rättvisan” (1990) skriver hon:
“Arbetet i prostitutionsutredningen blev omvälvande för mig. (…) Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, dubbelhet, rädsla och hat mellan könen. Det var som om jag hade fått en skärva i ögat.”
Använde Hanna Olsson som sitt redskap
Hanna Olssons skärva i ögat fick förödande effekter för de två anklagade läkarna och deras anhöriga. Hennes brytningsfel gjorde dem till sexualsadistiska monster vilkas skuld är höjd över alla tvivel. Pressad av sin handledare och terapeut Margit Norell har Hanna Olsson snart investerat så mycket tro och prestige i läkarnas skuld att det inte finns någon väg tillbaka. Hennes aggressiva radikalfeministiska agitation är vad alla vill höra, och hon får fri access till alla stora media. Hela mediedrevet utgår från att de båda läkarna är bestialiska odjur som har mördat och styckat Catrine da Costa.
Två psykoterapeuter som båda gick i Margit Norells ledband har alltså starkt bidragit till var sitt justitiemord. I fallet Thomas Quick heter hon Birgitta Ståhle och var Quicks terapeut. I rättegångarna efter Catrine da Costas död blev Hanna Olsson Margit Norells personliga redskap.
Rättssystemets största skamfläck i modern tid
Efter att rätts- och vårdskandalen kring den falske “seriemördaren” Thomas Quick avslöjats lovade justitieminister Beatrice Ask (m) att tillsätta en granskningskommission för att se över rättssystemet. Kommissionens första uppgift är självskriven: att granska da Costamålet, det svenska rättssystemets största skamfläck i modern tid.
Vetenskapsjournalisten Per Lindeberg har grundligt undersökt da Costafallet. Resultatet blev boken “Döden är en man”, som kom 1999 och gavs ut som pocketbok (640 sidor) 2008. Lindeberg har belönats med Grävande Journalisters Guldspade för sin granskning av da Costafallet. Han skriver på SVT Debatt:
“Att enbart utreda Quickfallet blir bara ett spel för gallerierna. Quickfallet är fullt av bisarra omständigheter, men i grunden är det – precis som da Costafallet och flera andra rättsövergrepp under senare år – ett resultat av systemfel och allvarliga brister i det svenska rättsväsendet.”
Första gången Thomas Allgén och Teet Härm själva går ut i media, den 15 februari 2011, skriver de i en debattartikel i Svenska Dagbladet:
“Vi har utsatts för ett justitiemord. Vi kommer aldrig att ge upp kampen för att återfå den mänskliga värdighet som tagits ifrån oss. Vi måste få upprättelse. Vi är oskyldiga!”
Säckar med kroppsdelar hittas
Sommaren 1984. En fastighetsskötare är ute och rastar sin hund vid Talludden på Solnasidan av Karlbergskanalen. Området är ett vanligt tillhåll för prostituerade och deras bilburna kunder. Hunden får korn på några plastsäckar i ett snår, och mannen tipsar några poliser i en piketbuss. Han tycker att någon borde ta hand om säckarna. Det är den 18 juli 1984, och säckarna stinker av förruttnelse. De visar sig innehålla delar av en kvinnokropp.
Tre veckor senare hittas ytterligare två säckar med kroppsdelar i närheten av Karolinska institutet i Solna, några kilometer från den första fyndplatsen. Kroppsdelarna visar sig komma från samma person som de första likfynden, en kvinna som nu går att identifiera med hjälp av fingeravtryck. Hennes huvud, genitalier, inre organ och det ena bröstet återfinns aldrig. Antagligen råkade de åka med ett lass till en soptipp. Det har heller aldrig gått att fastställa kvinnans dödsorsak, om hon blev mördad eller dog en naturlig död.
Identifierad som Catrine da Costa

Den döda kvinnan identifieras som Catrine da Costa, 27 år och känd av polisen som prostituerad narkoman. Hon hade periodvis bott i Portugal och var sedan två år gift med en portugis som utvisats ur Sverige efter grovt narkotikabrott. Hon hade två söner, födda 1975 och 1981, som båda hade tvångsomhändertagits av de sociala myndigheterna. I början av 1984 hade hon återvänt till Stockholm efter ett halvår i Portugal och gått ned sig allt djupare i missbruk. I sin jakt på pengar till narkotika tog hon stora risker och sålde sig till män som andra prostituerade undvek. Hon saknade bostad och flyttade runt hos olika män.
Ung rättsläkare grips på sin arbetsplats
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Manshat och justitiemord”