Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Bildcollage: Affe
Jag tillstår att jag är urless på Thomas Quick/Sture Bergwall, uttjatad av hans ständiga exponering i media i mer än 20 år. Motvilligt börjar jag läsa Dan Josefssons nya bok, “Mannen som slutade ljuga”(november 2013) 
Sedan är jag fast. Sveriges största rättsskandal och största vårdskandal någonsin rullas upp på 553 sidor, och det går inte att sluta läsa.
Han har erkänt 39 mord och dömts för åtta men inte begått ett enda. Ingen teknisk bevisning och inga vittnen har någonsin kunnat binda Sture Bergwall till något av de mord han har erkänt. Rättegångarna mot “seriemördaren” som kallade sig Thomas Quick har pågått i åratal fram till domarna mellan 1994 och 2001 och kostat skattebetalarna minst 200 miljoner kronor. Morden var rena påhitt av en desperat människa som ljög för att få droger, tillhörighet och uppmärksamhet. Han backades upp av ett gäng psykologer, läkare, poliser, åklagare och advokater som ljög lika mycket som han själv – eller mer. Kretsen kring den falske seriemördaren utgjorde en sekt. Allt de sa och gjorde styrdes av att de var troende. Vad värre är: när Sture Bergwall började tala sanning fortsätter sekten kring honom att ljuga. Och åtta mördare går fria.
Sex olika tingsrätter misskötte sitt jobb
Sture Bergwall föddes i Falun 1950 och är i dag 63 år gammal. Sommaren 1992 tog han sig namnet Thomas Quick (Quick var moderns flicknamn) och behöll det i tio år. Sex olika tingsrätter lät sig luras av den falske “seriemördaren” och sekten kring honom. I denna tvärtom-fars agerade alla, till och med försvarsadvokaten, senare jämställdhetsombudsmannen (JämO) Claes Borgström med alla medel för att få sin klient fälld. Hur kunde rättssamhället låta sig dras med i denna bedrövliga härva av lögner, påstådd skuld och brist på bevis?
Hela sanningen bakom den största och märkligaste rättsskandalen i svensk historia har varit okänd.Till nu, när journalisten Dan Josefsson med boken “Mannen som slutade ljuga” fullföljer det djupgående grävarbete som kollegan Hannes Råstam påbörjade och arbetade med till sin död i januari 2012.
Största rättsskandalen hittills avslöjad
Det var Hannes Råstam som avslöjade bluffen. Våren 2008 söker han förutsättningslöst upp Sture Bergwall (som hade tagit tillbaka sitt riktiga namn 2002) på Säters rättspsykiatriska klinik i södra Dalarna. Det resulterar i tre tv-dokumentärer och en bok med titeln “Fallet Thomas Quick – att skapa en massmördare”. Boken kom ut i augusti förra året, sju månader efter Hannes Råstams död. Råstam vände på vartenda papper och kunde visa att morderkännandena var lögn. Sture Bergwall erkänner för Hannes Råstam att alltsammans var påhittat. Han har aldrig ens träffat mordoffren. Sveriges hittills största rättsskandal var avslöjad. Dokumentären där Bergwall tar tillbaka alla sina erkännanden blir Hannes Råstams sista stora arbete innan han avlider i cancer.
Sista frikännandet kom 4 november
Fyra månader efter att Råstams dokumentärer sänts i SVT lämnar advokat Thomas Olsson in den första resningsansökan för Sture Bergwall. Det är april 2009, och ansökan gäller mordet på den 24-årige israeliske turisten Yenon Levi i Rörshyttan 1988. I dag är Sture Bergwall frikänd från alla åtta mord som han har dömts för. Det sista frikännandet kom i en dom i Luleå Tingsrätt den 4 november. Hela processen av resningsansökningar och frikännande domar har tagit drygt fem år. Återstår gåtan hur han hamnade i rollen som Sveriges skickligaste lögnhals och falsk seriemördare. Det är vanligt att oskyldiga erkänner mord som de inte har begått, men åtta falska mord är ett svårslaget rekord. Hur kunde det ske?
“Det vore tragiskt om min klient inte fälls”
Dan Josefsson bestämmer sig för att ta reda på svaret. Han går vidare där döden avbröt Hannes Råstams arbete. I “Mannen som slutade ljuga” skriver Josefsson:
“När resningsprocessen var över och sammanlagt tio åklagare sagt sitt stod det klart vad gruppen kring Sture Bergwall hade gjort. De hade fått den ena tingsrätten efter den andra att fälla en drogberoende man som uppenbarligen knappt visste någonting om de mord han erkände. Alla hade dragit åt samma håll: åklagare Christer van der Kwast, psykologen Birgitta Ståhle, polisen Seppo Penttinen, professorn och minnesforskaren Sven Å Christianson – ja till och med försvarsadvokaten Claes Borgström som under rättegångarna agerade extra åklagare och i sina slutpläderingar kunde säga saker som att “det vore tragiskt” om inte hans klient fälldes för mord.”
Wallraffade för att få fram sanningen
Oförtröttligt nystar Dan Josefsson upp varenda dold och sunkig tråd i härvan och blottlägger fakta på ett sätt som borde försätta hela Rättssverige, den församlade psykiatrin och samtliga läsare av boken i ett chocktillstånd. För att komma åt sanningen är han tvungen att själv vara en smula ohederlig. Enda sättet att avtäcka dolda samband och personkonstellationer är att wallraffa, det vill säga uppge sig ha ett annat syfte än det verkliga. Han söker upp personerna i kretsen kring Sture Bergwall. Han har tidigare skrivit två böcker om psykologi, nu säger han att han vill skriva den svenska objektrelationsteorins historia och en hyllning till den kvinna som senare ska visa sig vara spindeln i nätet i historien om “seriemördaren” Thomas Quick.
Sanningen är hårresande
Nästan alla sväljer betet. Det påhittade syftet visar sig vara ett “Sesam, öppna dig” som öppnar dörrar och får inblandade att tala. Inte alla dörrar, och inte alla inblandade. Men en efter en läggs berättelserna till varandra. En bild börjar klarna, och sanningen ska göra de inblandade fria, även om de inte har insett det än.
Sanningen är hårresande. Historien om den falske seriemördaren med det påhittade namnet Thomas Quick, hans behandling på Säters sjukhus, alla vallningar av en hårt neddrogad, storljugande Sture Bergwall på “brottsplatserna” och alla rättegångarna är spännande som en thriller – men betydligt mer skakande. För det här är på riktigt. När jag läser boken måste jag hålla mig hårt i en stabil möbel för att inte tappa den allra sista spillran av tilltro till att det finns åtminstone någon gnutta heder och ärlighet kvar i det svenska rättssamhället. Eller hos de människor som ska föreställa bära upp det.
En skogstjärn töms för tre miljoner kronor
Juli 1997. Sture Bergwall vallas i Örjeskogen i sydöstra Norge, nära svenska gränsen. Där påstår han att han har gömt resterna av nioåriga Therese Johannessen från Drammen som försvann 1988. Ingen kropp har hittats, och utan kropp blir det svårt att väcka åtal. I de fyra mordfall där Bergwall redan dömts hade kropparna hittats långt innan han erkände morden. Under häftiga ångestattacker vimsar Bergwall tungt drogad omkring i skogen med “experterna” som en svans efter sig och letar efter vad han kallar sina “gömslen”.
Ett år tidigare har han under kraftig ångest lett gruppen till en liten skogstjärn i Örjeskogen där han erinrat sig att han hade massakrerat flickans kropp till småbitar och sedan i flera vändor simmat ut till tjärnens mitt och släppt bitarna där. Norrmännen tömmer skogstjärnen på 35 000 kubikmeter vatten och silar bottensedimentet ned till dess minsta beståndsdelar. Det är den största brottsplatsundersökningen i Norges moderna historia, och kostnaden belöper sig till mer än tre miljoner. Inte ett spår av någon kropp hittas.
Fri tilldelning av psykofarmaka
Vallningsscenen är en absurd fars, och huvudrollsinnehavaren spelar skickligt sin roll av ångestriden seriemördare. Han leder sällskapet in i skogen och drabbas nu enligt polisens anteckningar av “kraftsam ångest”. Sjukhuspersonalen “träder till”. Det betyder att Sture Bergwall får fler lugnande Xanortabletter. För resan gäller som annars fri tilldelning av massiva doser psykofarmaka. Bergwall behöver bara ge upp ett ångestvrål så får han fler piller.
Han springer omkring i terrängen men snubblar och faller med huvudet nere i ett stenröse. Han ligger som avsvimmad några minuter innan han vaknar upp och utbrister: “Nu är jag nära!” Men något “gömsle” hittar han inte. Det finns inga vittnen och ingen teknisk bevisning som binder honom till mordet. Han har inte kunnat lämna en enda korrekt uppgift om Therese Johannessen. Ändå döms han för mordet i maj 1998.
“Tydligt och klart att han aldrig varit där”
Några år tidigare flygs Sture Bergwall och hans vanliga svans av “experter” i chartrat plan till Gällivare och fraktas därifrån till sjön Appojaure för rekonstruktion av ett dubbelmord på holländska turister. Den 12 juli 1984 har paret Marinus och Janni Stegehuis, 39 respektive 34 år gamla, rest ett litet tält vid sjön och lagt sig att sova. Kvällen därpå hittas de knivmördade i tältet, han med 25 knivhugg, hon med 20. Sture Bergwall erkänner dubbelmordet 1994, men hans minnen är påfallande diffusa. Han tror sig till exempel veta att Appojaure är en liten tjärn. I verkligheten är sjön två kilometer lång och en kilometer bred.
Vid vallningen irrar han som vanligt omkring tungt drogpåverkad och har inte en siffra rätt. Han har inte en aning om hur paret Stegehuis såg ut, var tältet eller parets bil stod, hur många knivhuggen var eller hur och var de tagit. Alla gissningar är totalt fel. Kriminalinspektör Thure Nässén, som inte ingår i den vanliga gruppen kring Sture Bergwall, betraktar spektaklet och säger sedan i en intervju:
“Han var helt vilse. Det var tydligt och klart att han aldrig varit där tidigare. Jag påpekade det också, men det gav inget gehör i utredningen.”
Men åklagaren Christer van der Kwast vet på råd. Han ger den av utredningen anlitade “minnesexperten” Sven Å Christanson med företaget Memokonsult AB i uppdrag att återskapa brottsplatsen exakt som den såg ut 1984. Då ska väl Sture Bergwall kunna minnas. Bergwall tar tacksamt emot hjälpen och döms av Gällivare tingsrätt den 25 januari 1996.
Som jakten på den heliga Graal
När jag läser om vallningarna på brottsplatserna framstår de som något slags rituella vandringar för troende pilgrimer, där Sture Bergwall hårt neddrogad irrar omkring och letar efter kroppsdelar som han påstår sig ha gömt men aldrig hittar. Svansen av “experter” följer honom andäktigt i väntan på att han ska försjunka i “regression” och erinra sig makabra morddetaljer. Det är sökandet efter den heliga Graal, en tålmodig väntan på att heliga offerplatser ska uppenbara sig bland tallar och granar.
Sture Bergwall minns fel, eller också minns han inte alls. Men det gör honom inte mindre trovärdig i sektens ögon. Hur fel han än har om allting har han liksom ändå alltid rätt. Med ångesten som förevändning blir fel rätt, och rätt blir fel. Allting är gränslöst, allting flyter. Läkarna och psykoterapeuterna på Säter hävdar att morden är ett slags omedvetna, symboliska iscensättningar (“återgestaltningar”) av fasansfulla övergrepp som både de och Bergwall själv anser att han har utsatts för som barn men trängt bort minnena av. Genom att mörda berättar han sitt eget livs bortträngda historia, tror de.
En sekt med starka bindningar
Den inre kärna i kretsen kring Sture Bergwall som Dan Josefsson kartlägger tonar fram som en sekt; klinikchefen Göran Källberg (död 2011), Bergwalls psykoterapeut Birgitta Ståhle, läkaren Kjell Persson (senare Långbergs), läkaren Göran Fransson, polisen Seppo Penttinen, psykologiprofessorn och minnesforskaren Sven Å Christianson, försvarsadvokaten Claes Borgström och åklagaren Christer van der Kwast. Någonting binder dem samman, men vad? Gruppen har sektens alla kännetecken: ofriheten, de starka bindningarna som blir alltmer tvingande och osunda, ett symbiotiskt och tvångsmässigt samspel där alla inblandade inklusive Sture Bergwall ytligt sett gör vinster. Krav på total lojalitet inåt och sammanhållning utåt. Inga ifrågasättanden är tillåtna.
Den okända kvinnan i sektens centrum
Spåren leder till Vasastan i Stockholm. Den gemensamma nämnaren visar sig vara en kvinna som tillbringat större delen av sitt liv, från 1946 till sin död vid nära 91 års ålder 2005, i ett mottagningsrum på Karlbergsvägen 86 B, senare Norrtullsgatan 29. Kvinnan i sektens centrum är en psykoanalytiker vid namn Margit Norell, född Quensel (1914-2005). En doldis som knappt har publicerat någonting men ändå i decennier varit ett slags guru för den svenska psykoanalysen. Hon är okänd så till den grad att det bara finns en enda arkivbild på henne, och den är från 1943.
Det är Margit Norell som är spindeln i nätet och demonregissören bakom “seriemördaren” Thomas Quick. Hon har skapat honom utifrån en hemkokt och gravt ovetenskaplig egen variant av objektrelationsteorin som skulle få teorins upphovsmän och -kvinnor att rotera i sina gravar om de visste. Hennes hemsnickrade teoribygge går ut på vi lite till mans går omkring med traumatiska minnen av incest och andra sexuella övergrepp som vi utsatts för i späd ålder – minnen som är så hemska att vi har trängt bort dem ur medvetandet och alltså inte vet om dem.
Margit Norells eget Chestnut Lodge – i Säter
Teorin har förkastats av internationella minnesexperter, bland annat Elisabeth Loftus, Deborah Davis och William C. Follette. De har pekat på riskerna med terapiformer som syftar till att framkalla bortträngda minnen, framför allt stora risker för att de kan skapa falska minnen. Margit Norell skapar sin seriemördare utifrån djupt liggande egna behov. Dels har hon själv haft en svår och ensam barndom med frånvarande föräldrar, dels hoppas hon att hennes teser och skapelsen Thomas Quick ska ge henne det internationella erkännande som hon har traktat efter i hela sitt liv. Kanske kan hon rentav bräcka Sigmund Freuds kända fall “Vargmannen”.
Hon är 77 år gammal när hon kommer in i Sture Bergwalls liv. En åldrande drottning som möter sitt livsprojekt sent i livet och kämpar mot tiden. Många vittnar om att hon blir fullkomligt besatt av Thomas Quick, hon talar ständigt om honom. Hennes stora idol är den tysk-amerikanska psykoanalytikern Frieda Fromm-Reichmann (1889-1957). Margit Norell vill bli en Frieda Fromm-Reichmann, fast i Sverige. Efter Fromm-Reichmanns förebild vill hon skapa en svensk motsvarighet till Chestnut Lodge i Rockville, Maryland, en omtalad klinik för psykotiska patienter. Säters rättspsykiatriska klinik ska komma att bli Margit Norells eget Chestnut Lodge, en verkstad för psykologiska experiment på levande människor.
En karismatisk kvinna med järnvilja
Dan Josefsson har intervjuat nio psykoterapeuter som stod Margit Norell nära i många år. De yttre ramarna var minst sagt incestuösa: antingen gick de i psykoterapi eller handledning hos henne eller både/och. Livet igenom samlar hon lärjungar omkring sig och knyter dem lika hårt till sig som om de vore hennes egna barn. Alla beskriver en karismatisk kvinna med järnvilja, obegränsad tilltro till sin egen förträfflighet och en förbluffande förmåga att dra in andra människor i sitt kraftfält, få dem att känna sig utvalda och göra dem beroende av henne. De ser henne som sin mor. Margit har svar på allt. Till henne ringer man till och med för att få råd om vilken diskmaskin man ska köpa.
Hon är en utpräglat grandios personlighet med ett enormt behov av att bli dyrkad, tillbedd och aldrig motsagd. Något utrymme för avvikande åsikter eller ens diskussion finns inte. Hon vet redan allting och behöver inte andras kunskaper. Dottern Annie Norell Beach, 63, visar Dan Josefsson hur hennes mamma brukade slå med ett utsträckt pekfinger i luften när hon talade, som om hon slog fast sina teser allteftersom hon formulerade dem:
“Hon sa bara “så här och så här och så här är det”, och så slog hon med fingret.”
“Vi var vuxna yrkesmänniskor, men vi blev så små”
Alla i kretsen kring Margit Norell bekräftar bilden av en sekt. Några uttalanden av hennes före detta lärjungar, psykoterapeuter som nu är i 70-80-årsåldern:
“Vi var vuxna människor, duktiga yrkesmänniskor. Men vi blev så små.” (Tulla Brattbakk-Göthberg).
“Det var väldigt mycket en sekt. Hela verksamheten cirklade kring Margit och det fanns över huvud taget ingen annan ledande person än hon. Jag har erfarenhet av de kristna frikyrkornas sektbildningar i Småland och kan se likheter i isoleringen och galenskapen. Vi trodde också att vi var världsbäst på något vis.” (Jan Stensson).
“Det är intressant hur en grupp kan utvecklas. Jag tycker att jag mer och mer upptäckte att det blev en sekt. Det var det här att man skulle tycka på ett visst sätt. en ofrihet att uttrycka sig öppet. Och det dikterades av Margit.” (Margareta Hedén-Chami).
Margit Norell styr sjukhusbygget
Den 29 april 1991 inleds det drama som ska komma att pågå i mer än 20 år. Sture Bergwall, 41 år gammal, döms till rättspsykiatrisk vård för grovt rån och hamnar på kliniken i Säter. När han låses in är Ingvar Carlsson (s) statsminister i Sverige. Nya radikala tankegångar hade två år tidigare manifesterat sig i en nybyggd regionvårdsenhet för rättspsykiatrin. Byggnaden är en kraftfull symbol för ett paradigmskifte.
Margit Norell har tillsammans med klinikchefen Göran Källberg – som var en av hennes lärjungar och från 1983 fick både handledning och terapi av henne – hållit sitt allsmäktiga pekfinger över utformningen, och Dalarnas läns landsting har inte knusslat med slantarna. Lokalerna vid sjön Ljustern i Säter är ljusa och luftiga. Allt andas exklusivitet med vackra parkettgolv och vitkalkade öppna spisar. Möblerna är designade av Bruno Mathsson, musikrummen har stereoanläggningar och tjocka heltäckningsmattor.
Alla människor är innerst inne goda
Enligt den optimistiska människosyn som ligger till grund för paradigmskiftet är psykopater och mördare innerst inne goda människor som kan botas med psykoterapi – idealiserande tankegångar som några decennier senare ska dyka upp i globaliserad form som den så kallade “värdegrunden” om alla människors lika värde. En av försökskaninerna under Margit Norells handledning är Lars-Inge Svartenbrant som betecknat sig själv som “obotlig psykopat” och när han skrevs ut tackade för vården genom att omedelbart råna Handelsbanken och uttala sig i Expressen: “JAG BLUFFADE ALLA PÅ SÄTER.”
Läkaren Göran Fransson anställdes inför starten av den nya enheten 1989 och kallar den “en entusiastisk, humanitär satsning på att se människan bakom brottet. Vi hade en tro på att vi kunde förändra även de oförändringsbara. Känslan var att vi var pionjärer.”
Fortfarande nästan nio år efter Margit Norells död svävar hennes ande över rättspsykiatriska kliniken. Klinikens värdegrund lyder:
“Se människan bakom brottet, äga kompetens och ha förmågan att möta patienten i alla situationer. Att i omvårdnadsarbetet använda sig själv som ett verktyg för att skapa en vårdrelation där patienten ges möjlighet till bearbetning och tillväxt.”
Uppbrott från den gamla repressiva psykiatrin
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Sekten kring Thomas Quick”
