Thought of you as my mountain top, Thought of you as my peak.
Thought of you as everything,I’ve had but couldn’t keep. I’ve had but couldn’t keep.
Linger on, your pale blue eyes. Linger on, your pale blue eyes. Pale Blue Eyes, 1969

“All through this, I’ve always thought that if you thought of all of it as a book then you have the Great American Novel, every record as a chapter,” he told Rolling Stone in 1987. “They’re all in chronological order. You take the whole thing, stack it and listen to it in order, there’s my Great American Novel.” Lou Reed, Velvet Underground Leader and Rock Pioneer, Dead at 71

Fortsæt med at læse “Linger on, Lou”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Inga ljuger som spioner. De har tränats i åratal för att ljuga så att det inte märks. Lögnen är deras främsta vapen. Men hur klarar en människa att ljuga i nästan ett halvt sekel? Prästen Aleksander Radler klarade det. Han var Stasispion i 25 år och ljög för alla inklusive två hustrur och tre barn. Utan samvetsbetänkligheter förrådde han vänner, studiekamrater och människor som ställde upp för honom. Inte förrän han är totalt överbevisad erkänner han. Då har det gått 47 år sedan Aleksander Radler började arbeta för Stasi. Men även då är hans erkännande ett spel för galleriet, för svenska media och den svenska allmänheten. Hans tyska offer väntar fortfarande på hans erkännande och hans ursäkt.

Dubbelnatur eller mytoman?

En dubbelnatur? En samvetslös lögnare? En mytoman? En man som har undervisat andra i etik. Som präst har han döpt, vigt och begravt – tillfällen av förtroende då människor anförtror sina liv till prästen och till Gud. Iförd mässhake har han förrättat högmässa och delat ut nattvarden och syndernas förlåtelse till andra människor. Församlingsborna har inte haft en aning om vem de haft att göra med. Sin egen synd och skuld lyckades han dölja i nästan ett halvt sekel.

Stasis före detta elitspion Aleksander Radler angav under mer än två decennier ett stort antal människor för den östtyska diktaturen DDR:s spionorganisation Stasi. Han var inte ensam, angiveriet var satt i system och sträckte sina tentakler in i kyrkan, utbildningsväsendet, kultur och media – ja genomsyrade hela samhället. Under DDR:s 40-åriga existens hade Stasi ett nät av totalt 620 000 agenter. De kallades IM, Inoffiziell Mitarbeiter. Det lät bättre än tjallare, som de i verkligheten var.

De inofficiella medarbetarna framhölls som “DDR:s andningsorgan” som människorna inte kunde leva utan, skriver professor Birgitta Almgren, som i två böcker har kartlagt Stasi och infiltrationen i Sverige. När DDR upplöstes på sin 40-årsdag den 8 februari 1990 blev 91 000 heltidsanställda och 189 000 IM arbetslösa. Det fanns en IM på var åttionionde medborgare. Aleksander Radler sade aldrig upp sig. Han förlorade liksom alla andra sitt spionuppdrag för att diktaturen kollapsade.

Ingen vanlig Stasispion

Aleksander Radler var ingen vanlig spion. Han tillhörde en kategori elitspioner som bara utgjorde 3 900 eller två procent av hela agentkåren. Hans kodnamn var “IM Thomas”, och han var klassad som IME, senare IMS. IME innebar “IM för särskild bearbetning av personer som misstänks för fientlig politisk verksamhet mot DDR”. En IMS “skulle “politiskt-operativt infiltrera och bevaka ett visst ansvarsområde”. Fram till Berlinmurens fall i november 1989 arbetade Radler som agent för avdelning XX/7 vid Stasis distriktsförvaltning i Frankfurt/Oder, en enhet som arbetade med statsapparaten, kultur och kyrka – inte bara i DDR utan även i väst. Han ansågs vara “ovanligt nitisk”. Radler var aktiv i 25 år, en uppseendeväckande lång tid. Omloppstiden för en agent var annars i genomsnitt sju åtta år.

Aleksander Radler har kunnat leva med sin hemlighet och sina lögner i nästan ett halvt sekel. Från september 1965 när han som 21-årig student i teologi och filosofi knyts till Stasi. Till den 26 juli 2012 när Dagens Nyheter med hjälp av en inhyrd reporter med specialkunskaper om underrättelseverksamhet, Lena Breitner, lägger fram så tunga bevis att den 68-årige Radler inser att spelet är slut.

“Jag var registrerad som IM Thomas”

Under 35 år av lögner har han arbetat som präst i Svenska kyrkan. När DN konfronterar honom med uppgifterna ur ett 39-sidigt expertutlåtande uttrycker han för första gången ånger över de handlingar han har begått. I ett mail till DN skriver han:

”Jag ångrar djupt hela händelseförloppet och kommer att bearbeta min livshistoria under den närmaste tiden.”

Han fortsätter:

”Det som utlåtandet verifierar är att jag var registrerad som IM Thomas. Papprena hjälper mig att förstå mer om sambandet mellan vissa möten och personer under dessa angivna år.”

Notera hur han på ett närmast svagsint sätt framställer sig själv som ovetande och behöver “hjälp att förstå” sambandet mellan möten och personer som han träffat och i flera fall angivit för Stasi. “Papprena” som Aleksander Radler syftar på är en 39-sidig utredning byggd på bland annat en rekonstruktion av sönderrivna dokument som visar att “IM Thomas” och Aleksander Radler är samma person.

Dokument eldades upp och förstördes

Januari 1990. DDR är i upplösning och kaos. Över koloniträdgårdarna i Östberlin ligger brandröken tät. Två månader tidigare har Berlinmuren fallit. Sedan Walter Ulbricht lät bygga muren 1961 har den i 28 år skilt Öst- och Västtyskland åt. De som har försökt fly till Väst har skjutits till döds av beväpnade vakter i murens bevakningstorn.

I januari 1990 har Ministerium für Statssicherheit, MfS som var Stasis egentliga namn, upplösts. I rasande tempo förstör Stasiofficerarna så mycket arkivmaterial de hinner. Det har utgått order om att alla ”operativa dokument” ska tillintetgöras. Varje spår av Stasis verksamhet måste utplånas. Men de dokumentförstörande apparaterna i Stasis högkvarter på Normannenstrasse klarar inte av den enorma pappersmängden. Lass efter lass körs ut till Stasiofficerarnas trädgårdar och bränns.

Dock inte alla. Mängder av dokument rivs sönder men hinner inte tuggas till råvara för toalettpapper. De räddade dokumenten ska vid en rekonstruktion 22 år senare bli Aleksander Radlers fall. Hade han arbetat under Stasis ordinarie utlandssspionage HVA (Hauptabteilung Aufklärung) skulle alla dokument som kunnat avslöja honom med säkerhet ha förstörts. Sådan var rutinen hos HVA. Stasi i Frankfurt Oder, som Radler sorterade under, nöjde sig med att bara slita sönder dokumenten. Därmed blev de möjliga att rekonstruera.

Fångenskap och stenhård repression

Den 8 september 1965 sätter sig en officer på Stasis enhet XX i Frankfurt Oder vid skrivmaskinen. Den här dagen har han all anledning att känna sig nöjd. Han har fått korn på en ny möjlig agent som verkar lovande: Aleksander Radler, en 21-årig student i teologi och filosofi. Officeren antecknar i det som ska komma att bli “IM Thomas” Stasiakt med nummer V 682/65:

“Han säger att han hör till de bästa studenterna under innevarande studieår, att studierna ger honom glädje och att han har lätt för att lära. I samhällsvetenskaper har han högsta betyg.”

Journalisten Christoph Andersson  har gått igenom hela Aleksander Radlers akt på 5,3 kilo och mer än ettusen sidor. I sin bok “Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget” återger han Stasiofficerens anteckningar från mötet med Radler i augusti 1965. Av anteckningarna framgår att den unge teologistudenten är ytterst hängiven DDR och det socialistiska systemet.

Utåt framställer sig DDR som liberalt och humanistiskt, men DDR-medborgarna lever i fångenskap och stenhård repression. De är inlåsta i diktaturen, inspärrade bakom Berlinmuren och tvingade att leva med förtryck och spionage. Oliktänkande förföljs, fängslas och mördas. Det är förbjudet och belagt med dödsstraff att lämna DDR. Alla gränssoldater har order att bruka vapen mot dem som försöker fly, inklusive att skjuta skarpt för att döda. Mer än 700 DDR-medborgare skjuts ihjäl.

Österrikare som “ovillkorligen” ville bo i DDR

Med Aleksander Radler är det precis tvärtom. Han vill av fri vilja “ovillkorligen” bo och leva i DDR. Han är inte DDR-medborgare utan har österrikiskt medborgarskap. Han säger till Stasiofficeren att han är villig att “som kristen stödja DDR:s arbete för fred”.

I DDR ger hans österrikiska medborgarskap och pass ett ofattbart privilegium; möjligheten att röra sig fritt i Väst. Bakgrunden är att Aleksander Radlers mamma Helga, född i Riga 1905, skrev sig i Wien 1938, sex år före sonens födelse. Hon var en glödande och djupt övertygad socialist. För henne var det otänkbart att bo i “det kapitalistiska” Österrike. När sonen föds 1944 är hon 39 år gammal och vill absolut inte att han ska växa upp i Österrike. De bor först i Poznan i den sovjetiska zonen och senare i DDR. Hon indoktrinerar sonen noggrant med sin socialistiska övertygelse. Ingen far som skulle kunna balansera moderns indoktrinering finns tillgänglig. Alexander Radler växer upp utan far och bor under en tid på barnhem.

Medveten strategi att värva nya agenter

Stasis taktik för att värva nya agenter var mycket medveten. Tore Forsberg, som i mer än 30 år arbetade inom Säpos kontraspionage, berättar i en intervju i professor Birgitta Almgrens bok “Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” hur det brukade gå till:

Under en första värvningsfas gällde det att kartlägga personer som kunde bli till nytta för att förmedla information. Karaktärsegenskaper, politiska åsikter, pålitlighet, starka och svaga sidor undersöktes. Stasi inriktade sig särskilt på personernas svaga sidor för att klarlägga om det fanns något som kunde utnyttjas och fungera som hållhake. Ekonomiska problem, problem i familjen, brist på uppskattning, vänskap och kärlek? Upplever personen sig som ett offer – isolerad, ensam, utsatt för kritik eller intriger? Äventyrslystnad och behov av spänning? De blivande agenternas förmåga att få tag i information och deras sociala och ekonomiska status kartlades noga. Aleksander Radlers brist på fadersfigur är ett exempel på en sådan svaghet som Stasi sannolikt noga noterade.

Aleksander Radler ett fynd för Stasi

För Stasi är Aleksander Radler ett veritabelt fynd. Dels genom sitt österrikiska pass som gör det möjligt för honom att besöka “alla världens stater”, som det står stämplat i passet. Dels genom hans kontakter med gästföreläsare från Väst vid Humboldtuniversitetet och med “skådespelare och andra operativt intressanta personer” skriver Stasiofficeren i Aleksander Radlers akt. Officeren heter Diepold. Han och Aleksander Radler träffas regelbundet på en av Stasis diskreta mötesplatser, vanliga lägenheter där man hyr in sig hos lojala partimedlemmar. Diepold ger den unge studenten beröm och uppskattning. Han är en av de handledare som kommer att inta den vakanta rollen som fadersfigur för Aleksander Radler.

Snart är Radler igång och lämnar värdefull information till Diepold. Redan i september anger han sex utlänningar, bland annat en amerikan som gillar beatnik och den amerikanske författaren Allan Ginsberg. Radlers omdöme:

“Hans publikationer har stark anarkistisk karaktär”.

Stasi misstänker automatiskt studenter från Väst för att vilja hjälpa DDR-medborgare att fly. Flyktförsök ses i DDR som sabotage riktade mot socialismen och ytterst ett hot mot världsfreden. Inom ett år har Aleksander Radler haft 121 möten med löjtnant Diepold och angett mer än 20 personer, inklusive vänner och sin kristna flickväns bekanta.

Sverige var ett tyngdpunktsland för DDR

I augusti 1966 bestämmer sig Aleksander Radler för att resa till Sverige som turist. Det är det första av tre besök i Sverige 1966-67 innan han hösten 1968 definitivt blir tvungen att flytta till Sverige av säkerhetsskäl, efter att ha förrått sju studiekamrater. Löjtnant Diepold noterar i Radlers Stasiakt:

“Han har inget bestämt resmål i Sverige utan vill under sin semester lära känna landet och folket.”

För DDR var Sverige ett “Schwerpunktsland”, ett tyngdpunktsland och det mest betydande operativa målet i Norden. Sverige var alliansfritt och därmed en buffertstat mellan öst och väst, en populär träffpunkt för agenter när man ville träffas på neutralt och ”säkert område”. Inte från något annat nordiskt land kom så många Stasirapporter som från Sverige.

Svenska ministrar samarbetade med DDR

Under hela sin existens hade DDR ytterst vänskapliga förbindelser med Sverige, i synnerhet sedan Olof Palme blivit statsminister (s) 1969. En rad svenska ministrar reste till DDR: Olof Palme 1984, Ingvar Carlsson 1989. 1987 besökte tre socialdemokratiska ministrar, jordbruksminister Mats Hellström, miljö- och energiminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson DDR för samarbetsmöten. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder landet 1977.

Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. DDR:s censur, förföljelse av oliktänkande, regimkritiker som fängslats eller de som mördats när de försökt fly talade man inte om. Efter Sveriges erkännande av DDR 1972 fördubblades handelsutbytet mellan länderna. Cirka 20 stora svenska företag var engagerade i DDR:s näringsliv.

Tacket för gästfriheten: att bli angivna

Augusti 1966. Den 22-årige Aleksander Radler är på väg till Sverige. Från Sassnitz tar han färjan till Trelleborg. Han har inga pengar och hoppas kunna försörja sig på tillfälliga jobb. Men hans kunskaper om svensk geografi är synnerligen diffusa. Han har skrivit “Gistad” på en liten lapp och har tänkt ta sig dit, för där har han en vän. Han tror att orten ligger i Skåne. Men ingen han frågar har någonsin hört talas om Gistad, eller också förstår de inte tyska. Till slut förbarmar sig en svensk man över honom, en som talar tyska. Radler har som vanligt gett ett förtroendegivande intryck. Mannen tror att Gistad nog ligger i Östergötland. Han ringer och får det bekräftat.

Klockan är åtta på kvällen när Aleksander Radler har stigit av färjan i Trelleborg och inte har en aning om hur han ska ta sig de 46 milen till Gistad eller var han ska övernatta. Den vänlige mannen erbjuder Radler att övernatta i hans hem i Klippan, ett par timmars resväg från Trelleborg. Inte nog med det. Mannen tipsar honom om arbetsförmedlingen i Lund och ordnar ett gratis studentrum åt honom i universitetsstaden. Aleksander Radler får snabbt ett trädgårdsjobb i Lund. Hans tack för hjälpen, skjutsen, gästfriheten och studentrummet är att ange mannen och hans hustru, liksom deras fullständiga adress i Klippan, till Stasi.

Förråder sju studentkamrater

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Stasiprästen och lögnen”

I anledning af Lampedusa linkede jeg i går til min post fra 2011 Jean Raspail: “Le Camp des Saints” (1973), (bogen The Camp of Saints, 102 sider, kan downloades derfra på engelsk i PDF) hvori Raspail for 40 år siden profetisk forudser det scenarie, der nu er under accelererende udfoldelse i Middelhavet. Det er derfor meget kærkomment og belejligt at Cheradenine Zakalwe har oversat et helt nyt interview med den gamle forfatter fra Valeurs Actuelles: “The current issue of the French magazine Valeurs Actuelles has an interview with Jean Raspail”.

What do you feel about the current situation?

You know, I’ve no wish to join the big group of intellectuals who spend their time debating immigration… I have the impression that these talks serve no purpose. The people already know it all, intuitively: that France, as our ancestors fashioned it centuries ago, is disappearing. And that we keep the gallery amused by talking ceaselessly of immigration without ever saying the final truth. A truth that is moreover unsayable, as my friend Jean Cau noted, because whoever says it is immediately hounded, condemned then rejected. Richard Millet came close to it, look what happened to him! [See here for more on this].

Is the seriousness of the problem being kept from the French people?

Yes. Starting with the politicians in charge first of all! Publicly “everything’s going well, Madame Marquessa”. But behind closed doors, they acknowledge that “yes, you’re right: there is a real problem”. I have several edifying letters on this subject from prominent leftist politicians, from those on the right too, to whom I sent the Camp of the Saints.

“But you understand: we can’t say it …” These people have a double language, a double conscience. I don’t know how they do it! I think the distress comes from there: the people know that things are being hidden from them. Today, tens of millions of people don’t buy into the official discourse on immigration. Not one of them believes that it is an opportunity for France “une chance pour la France”. Because reality imposes itself on them, every day. All of these ideas boil in their heads and don’t come out.

You don’t believe it’s possible to assimilate the foreigners welcomed into France?

No. The model of integration isn’t working. Even if a few more illegals are escorted to the border and we succeed in integrating foreigners a bit more than today, their numbers will not stop growing and that will change nothing in the fundamental problem: the progressive invasion of France and Europe by a numberless third-world. I’m not a prophet, but you see clearly the fragility of these countries, where an unbearable poverty is established and grows ceaselessly alongside indecent wealth. Those people don’t turn to their governments to protest. They expect nothing of them.

They turn to us and arrive in Europe in boats, ever more numerous, today in Lampedusa, tomorrow elsewhere. Nothing discourages them. And thanks to the demography game, by the 2050s, there will be as many young indigenous French as there are young foreigners in France.

Many will be naturalised.

Which doesn’t mean they’ll have become French. I don’t say these are bad people, but “naturalisations on paper” aren’t naturalisations of the heart. I cannot consider them my compatriots. We need to drastically toughen the law, as a matter of urgency.

Fortsæt med at læse “Jean Raspail: “Our civilisation is disappearing””

En del af sossernes indforskrevne klienter fra “de underudviklede lande,” som det mere retvisende hed, indtil det blev umoderne blandt pæne mennesker, stemmer artigt på partiet, men der er også dem, der hverken bryder sig om frie valg eller kvinder i politik.

“Det er en udfordring, som demokratiet må tage op,” siger Yildiz Akdogan. Hvordan skulle det nærmere foregå? Skal de på aftenskole eller trækkes i socialhjælpen?

I Tyskland er man begyndt at se alvorligt på muslimers “forfatningsangreb” (se nedenfor). Er det det, S mener? Spyt ud eller find jer i at det i det mindste er jeres egne fanatikere, der har overtaget den politiske dagsorden i København NV og Tingbjerg. Et flertal af os andre har aldrig ønsket deres tilstedeværelse i vores land, og vi er ved at være modne til at stemme på det første parti, der vil ekspedere dem ud pronto, statsborger eller ej. Det er næppe Socialdemokraterne. Yildiz Akdogan stiller op for et parti, der kan skabe problemer, det selv er ude at stand til at løse. Hvor smart er Akdogan?

Den socialdemokratiske “fortælling” er gået fra at være buddet på det gode samfund, til at være vor tids Molbohistorie. Bare se på Nord-Vest, Tingbjerg og Bellahøj, partiet har tacklet sig selv ud af historien og lever kun skrantende videre på inerti fra under-informerede stemmer. Partiets eneste chance er, at skaffe flere af dem.

Landsforrædderne under besættelsen forrådte for penge og status, ikke for idealer. Adskillige politikeres motiver er ikke spor ædlere. At stemme på S /eller venstrefløjen i det hele taget), har været fuldstændigt udelukket for mig i 15 år og det glæder mig hver gang jeg ser, at flere følger mig trop.

Ikke at der er mange gode alternativer med hensyn til (“i forhold til” hedder det vist i forhold til den slags vendinger) Europas skæbnespørgsmål, men venstrefløjen var dog de værste. Et mindre håb kan knyttes til Venstre og Liberal Alliance, men for mig er kun DF og Morten Uhrskovs Dansk Samling en realistisk mulighed. Uden dem ville jeg vælge sofaen for første gang nogensinde. Partiernes forræderi mod et folkeflertal har kompromitteret demokratiet og mit ellers grundmurede demokratiske sindelag.

To kvinder, der i nat var ved at hænge valgplakater op i Københavns Nordvestkvarter, måtte i nat bede politiet om beskyttelse. Kvinderne var ved at hænge plakater op med den dansk-tyrkiske kandidat Yildiz Akdogan op, da en mand passede dem og truede med øjeblikkeligt at ødelægge plakaterne. Han forsvandt dog, da kvinderne ringede til politiet.

Manden var en typisk yderligtgående islamist-type. Det provokerer dem, at jeg som kvinde med muslimsk baggrund stiller op og gerne vil være en del af demokratiet, siger Yildiz Akdogan, der tidligere har siddet i Folketinget for Socialdemokraterne og nu stiller op til Københavns Borgerrepræsentation. – Det er almindeligt kendt, at salafisterne i Danmark boykotter og modarbejder demokratiet. Det er en udfordring, som demokratiet må tage op, siger hun. Islamister truer valgplakater, Pressemeddelelse – Yildiz Akdogans valgplakater udsat for grov politisk hærværk., S-politiker om chikane: Disse bydele er lukket land for mine valgplakater.

Røveribølger i Oslo: ‘Alle røverne var af udenlandsk oprindelse’

Oslo er en lille storby på kun 620.000 indbyggere. Se kortet over røverierne.

På under to uker har poli­tiet fått mel­din­ger om 54 ran i Oslo. Det yngste offe­ret er en 12 år gam­mel gutt, det eldste en 69-årig kvinne.

Stov­ner politi­dis­trikt har ti ferske ran­sa­ker på bor­det. Alle i løpet av 14 dager i okto­ber. Mel­lom to og fire per­soner er gjer­nings­menn. I noen av til­fel­lene truer de med kniv mot mage eller ansikt, andre gan­ger angri­per de bak­fra og leg­ger ofrene i bak­ken. De kom­mer også med sterke trus­ler. Samt­lige ran har skjedd på kvelds­tid og i helgene.

– Alle rans­men­nene er gut­ter og av uten­landsk opp­rin­nelse. De er mel­lom 16 og 20 år, mens de for­nær­mede er mel­lom 16 og 67 år, sier John Roger Lund, sta­sjons­sjef ved Stov­ner politidistrikt.

I til­legg truer ranerne med «å ta» rans­of­fe­rets fami­lie for­tel­ler politi­over­be­tjent Anne Alræk Solem. Poli­tiet håper like­vel at man vil fort­sette å melde fra om ran da erfa­rin­ger viser at trus­lene blir borte når poli­tiet får vite om dem.

Fortsæt med at læse “Kommunevalg i København: “Demokrati er hykleri””

Selvom russiske RT er et partsindlæg, som alle andre medier, er den altid forfriskende ligefrem om spørgsmål, som er politisk ‘kontroversielle’ i Vesteuropa. Mange har på et minimalt grundlag dømt Tommy Robinson ude, det er alt for tidligt. There is more to Robinson, than meets the eye. Langt, glimrende interview fra i dag. ‘Islam-leaning UK politicians openly forecast complete takeover of British politics’ – ex-EDL leader

Tyskland: Muslimsk ‘kulturforening’ lukket og forbudt

Nultolerance over for radikal islam. Med denne begrundelse har indenrigsminister Joachim Herrmann at forbudt en islamisk forening. Det bayerske indenrigsministerium har forbudt organisationen Det muslimske kultur og uddannelsescenter i Ingolstadt. “Radikal Islams farlighed skal vi ikke undervurdere,” siger indenrigsminister Joachim Herrmann om forbuddet.

“Hvor forbud er mulige, bliver vi nødt til at gøre brug af dem,” sagde CSU politikeren . “Over for radikale muslimer bør der ikke være misforstået tolerance. Den som anstifter til had og vold, skal regne med alle forfatningsmæssige sanktioner fra os.”

Verfassungsschütz har fundet rigeligt med beviser for foreningens radikale holdninger , forklarede Herrmann . Således har “Kultur- und Bildungszentrum Ingolstadt” allerede i 2001 agiteret for Kalifatets indførelse med vold i Tyrkiet som i hele verden.

Foreningen har på arrangementer og forskellige internetplatforme propageret for og indsamlet penge til kalifatet som statsideologi, desuden har organisationen tætte forbindelser til voldelige salafister. Ved razziaer i en moske og i private hjem har 80 politifolk beslaglagt bevismateriale og foreningens formue. Dens leder udråbte kalifatet i Køln i 1984, hans forgænger Metin Kaplan blev idømt fire års fængsel for at opildne til mord. Han blev deporteret til Tyrkiet i 2004. Islamistischer Verein in Ingolstadt verboten (Snaphanens oversættelse)

Lampedusa i Berlin

Også i Hamborg har fattigdomsflygtninge fra Lampedusa demonstreret voldeligt. Politikere hader ubehagelige beslutninger, der ikke gør sig kønt i pressens skønhedskonkurrence, men tidspunktet nærmer sig, hvor de ikke længere kan udskydes. I går lurepassede justitsminister Bødskov i Deadline med en omgang varm luft, men uret tikker.

Det er på tide, Europæiske politikere bliver klare i mælet: Lampedusa er kun den spæde begyndelse, utalte millioner venter bag de få tusinder, som er kommet over. Hvis 30.000 får ophold i Europa, hvor går så grænsen og hvorfor? Ved en million? 10 millioner? 500 millioner?

Afrikas befolkning vil være fordoblet til 2.5 milliard i 2050 og over 3 milliarder i år 2100. Det er over fem gange flere, end der bor i Europa, verdens næstmindste kontinent og næstmest befolkede. Nærmere bestemt, hvor mange af dem “skal have en lettere vej ind i Europa”, som Sveriges statsminister advokerede i et interview i forgårs? En del europæere vil sikkert gerne vide det i god tid, og god tid er nu.

Lampedusa er ikke en ‘krise’, kriser er midlertidige, Lampedusa er permanent og tiltagende. Lampedusa er et blik ind i fremtiden, som Jean Raspail profetisk så allerede i 1973 – for 40 år siden (!) Statsmænd forholder sig til fremtidige generationer, politikere som Bødskov og Reinfeldt til – tjah, til hvad i grunden?

Jo senere Europa tager stilling til realiteterne, desto værre for alle. Vores window of opportunity er snævert og lukker efter denne generation. EU trådte vande i dag og besluttede sove lidt på det hele. Samtidigt bjergede italiensk kystvagt 700 fattigdomsflygtninge ved Lampedusa. Vandstanden stiger for hvert døgn og den snylteriske EU overklasse udtrykker “deep sadness”, sender nogle flere skattekroner til Italien og forgriber sig på hotellets mini-bar. – Se også Lampedusa i Hamborg.

se video

Fortsæt med at læse “Robinson: “I will take my criticism main-stream””

Det er nu ikke prof. Bent Jensen, men journalist Jørgen Dragsdahl, der skal betale sagsomkostningerne på 600.000 kr. En bred kreds af venstrefløjen financierer den arbejdsløse Dragsdahl. Hvor meget sagen lapper fra juraen ind over politik, kan man se i Deadline i debatten mellem blandt andre prof. Poul Villaume (forhen maoistiske Kommunistisk Arbejderforbund marxister-leninister) og Ole Hasselblach. Det begynder i en lille injuriesag og ender i landspolitik: Venstrefløjens fodnotepolitik i 1980érne. Hele udsendelsen handler om sagen. Enhver der som jeg kun har fulgt sporadisk med i den i seks år, kan ikke følge med, men jeg ville dog gerne høre juristen prof. Hasselsbalchs forklaring, hvis han havde fået mere end nogle få minutter. Fra Dommen: Historiker frifundet for injurier mod journalist på grund af udtalelser om agentvirksomhed for KGB og desinformation under Den Kolde Krig,

I januar 2007 bragte Jyllands-Posten en artikel af professor Bent Jensen, der handler om journalist Jørgen Dragsdahls rolle under Den Kolde Krig. Af artiklen fremgår bl.a., at Jørgen Dragsdahl var KGB-agent ifølge både KGB og PET, og at han som påvirkningsagent havde haft hemmelige møder med KGB-føringsofficerer i Danmark og udlandet.

Jørgen Dragsdahl anlagde en injuriesag mod Bent Jensen med påstand om straf, tortgodtgørelse og mortifikation af 35 udsagn fra de omhandlede artikler m.v. Ved Svendborg Rets dom af 2. juli 2010 blev Bent Jensen fundet skyldig i overtrædelse af straffelovens § 267 og straffet med dagbøder og dømt til at betale en tortgodtgørelse, ligesom de 35 udsagn blev mortificeret. Bent Jensen ankede dommen med påstand om frifindelse.

Landsretten fastslår, at de 35 udsagn om agentvirksomhed og desinformation udgør ærefornærmende sigtelser omfattet af straffelovens § 267, men at fremsættelsen af udsagnene var berettiget. Landsretten bemærker, at der skal foretages en afvejning af Bent Jensens ret til ytringsfrihed og Jørgen Dragsdahls ret til respekt for privatliv. Landsretten fremhæver, at Bent Jensen er historiker, at udtalelserne i det væsentlige er fremsat i aviser, at Jørgen Dragsdahl er en kendt og aktiv journalist og debattør, og at der er tale om et emne af stor samfundsmæssig interesse, og at der derfor må gælde ganske vide rammer for Bent Jensens ytringsfrihed.

Landsretten finder, at Bent Jensens udtalelser ikke indeholder en beskyldning om, at Jørgen Dragsdahl har overtrådt straffeloven, men at han ifølge KGB og PET var KGB-agent. Selv om udsagn om agentvirksomhed må anses for en alvorlig sigtelse, finder landsretten, at Bent Jensen har haft tilstrækkeligt faktuelt grundlag for sine udtalelser. Landsretten lægger herved vægt på, at udtalelserne havde støtte i oplysninger fra den afhoppede KGB-officer Gordijevskij og PETs efterforskning mod Jørgen Dragsdahl. Der er i vidt omfang tale om citater fra eller gengivelse af indholdet af PET-rapporter, der karakteriserer Jørgen Dragsdahl som KGB-agent med konspirative møder med føringsofficerer i Danmark og i udlandet. Professor: Dom er en sejr for ytringsfriheden. Journalist er rystet over landsretsdom.

Sverige forbereder sig på 130.000 asylsøgere – plus fryns

som bla. er 30-40.000 “familiesammenførte”. 200.000 nye svenskere om året kan være produktionsmålet for den såkaldt borgerlige regering. Indvandringen til Sverige overgår nu i en ren invasion, hvis en tyrkisk regering gjorde dette, ville militæret kuppe den. Hvor langt holder 13.000 svenske soldater og 20.000 politifolks loyalitet over for arbejdsgiveren? Alt er på vej til at kunne komme i spil, om det er Riksdagen, Sverige eller begge dele, der lever på lånt tid, er efterhånden svært at afgøre. Nogle af dem, der konspirerede mod Olof Palme, havde nogle temmelig fantasifulde ideer om, at han arbejdede for Sovjet. Hvad mener svenskere af samme observans, om det der foregår lige foran deres øjne i disse år? Om et årti eller to er Sverige en svær sikkerhedstrussel for sine naboer, først og fremmest Norge. En failed state i Skandinaviens hjerte. Migga X

Only one pupil in three is white in Birmingham

The biggest ethnic group among students in the city is Asians, followed by whites and then blacks. Birmingham, Britain’s second largest city, also has the greatest number of schools, 22 in all, with no white pupils. At one school in Birmingham, students speak 31 languages. All the teachers at English Martyrs, in Sparkhill, specialise in English as a second language and the school employs translators. In total there were 31,737 pupils from 87 separate ethnic groups in Birmingham’s schools in 2011, but the report did not contain racial data for all.

Campaigners say the figures show the full impact of the former Labour government’s “open door” immigration policy. Alp Mehmet, of MigrationWatch, said: “The impact of having four million net migrants enter the country under Labour is now coming home to roost. “The schools in Birmingham are a perfect example of the consequences of that.Express

Rækkefølgen er: Kim Møller, Rasmus Jarlov, Henrik Ræder Clausen, Morten Uhrskov og Lennart Kiil. Se også: Venstreradikalisme: “Medierne er en integreret del af problemet”

Hamed Abdel-Samad: Hvilket demokrati i Egypten?

Nyt interview med forfatteren, der stadig lever under fatwa og mordtrusler efter at have kaldt Broderskabet “religiøse fascister.” Han mener nok, at Egypten trænger til noget mere end militæret, men ikke at Broderskabet havde meget med demokrati at gøre, en forklaring USA og EU trænger til at høre. Han var i København for to år siden, men alt for kort. En diskussion med Jakob Skovgaard-Petersen nåede kun at kradse lidt i overfladen af dyb uenighed, inden den var slut efter en halv time. Hvem i Danmark giver ham den taletid, han fortjener og viser ham samtidigt støtte i hans undtagelsessituation? Han er dansk gift. Interview på tysk uden undertekster med en ung, god interviewer.

Fortsæt med at læse “Byens lys”

En skole i opløsning og segregering, er et forvarsel om et land i opløsning. Janne Josefsson gør det som altid godt, men da det er SVT, ligger vægten mere på symptomerne end på årsagerne. Imens hælder Riksdagen flere uintegrerbare ind i landet og i skolen end i 20 år. Skolen vil kun blive værre, og enhedsskolen har aldrig været mere etnisk- og klassedelt end nu. Den er et billede af morgendagens Sverige, et fortabt land. SVT Uppdrag Granskning, En förlorad skola. minut 58:13.

Lars Hedegaard:

Sverige – landet med goda avsikter och märkliga resultat

Kan det vara så att de smartaste politikerna vet exakt vad de gör och vilka konsekvenser deras handlingar får?

I går hade Sveriges Televisions Uppdrag Granskning besökt ett antal skolor för att undersöka hur dåliga de är. Det visade sig att några av dem var så dåliga att eleverna inte lärde sig något alls, de lämnade skolan utan möjlighet att någonsin skaffa sig arbete eller vidareutbildning. Men varför är det så? Ingen vettigt svar erbjöds. I synnerhet var det ingen i programmet som nämnde det som alla dessa värdelösa skolor har gemensamt: Praktiskt taget alla eleverna är invandrare från muslimska länder eller ättlingar till muslimska invandrare.

En överviktig och högljudd elefant klampar omkring mitt i vardagsrummet och slår sönder möblemanget, men ingen tycks lägga märke till den. Eller rättare sagt, ingen verkar upptäcka sambandet mellan elefanten och förstörelsen omkring den. Och de som misstänker att det finns ett samband vågar inte peka ut elefanten för då skulle de genast anklagas för att vara anti-elefanter – precis som i dagens Sverige, där alla som nämner sambandet mellan dåliga skolor och inflödet av invandrare automatiskt stämplas som främlingsfientliga, rasister eller nazister. Ett land där orsaken till problemen inte ens kan diskuteras är förstås oförmöget att lösa sina problem…...fortsættes.

“Ungdomslitteratur”: Homoseksuel, antifascistisk, varulvsguerilla

Til alle os, der har droppet belærende svenske TV-krimier forlængst, gode skuespilleres spild af kostbar tid? Nå, alligevel ikke. Uvidende danskere tror, at den svenske krimibølge skyldes at Sverige er så begivenhedsløst et land, at folket savner spænding. De er tværtimod en kun delvis flugt ind i fantasien, de er en præventiv, ideologisk fortolkning af en yderst håndgribelig virkelighed, en bearbejdning af en velbegrundet angst der skal sikre imod, at svenskere drager deres egne slutninger af at betragte tingenes tilstand. De er et fast-food verdensbillede til massekonsumption, der bare skal have et minut i mikroovnen (hjernen), så ser man verden ligesom Henning Mankell, Marklund og kommunist-feministen Stieg Larsson. Næsten intet er ikke ideologi i svensk offentlighed, det skulle da lige være det fremragende p 2 klassisk. Dette er hvad forfatteren får ud som ungdomslitteratur af at bo i Malmø. Se interview med ham. Han kan selv være “fantasy” og iøvrigt mener jeg 15-¨årige er gamle nok til at læse rigtig litteratur.

Det är en märklig men mycket välskriven roman som handlar om Viktor, en ung ensam man i Malmö som praktiserar på ett bibliotek. Hans liv förändras drastiskt när han börjar förvandlas till varulv. Lyckligtvis träffar han den mer ­erfarne varulven Henry som förklarar hur det fungerar. En ung man möter sitt öde och förvandlas både psykiskt och fysiskt. I en djurisk, köttsligt kärleksfylld relation till den mystiske Henry omsätts politisk vänsterteori till praktik när fascister och andra illgärningsmän slits sönder och äts upp.

När det blir fullmåne måste de jaga och döda. Så varför inte passa på att döda rasister och makthavare? Viktor och Henry bildar en skånsk varulvsstadsgerilla vars teoretiska grund är citat från ­Baader-Meinhof och ordförande Mao. Samtidigt inleder Viktor och Henry ett förhållande med varandra. Varulvar som terrorister i ny bok Övernaturliga seriemördare barn av sin tid, Han åt mitt hjärta

Advokat Geir Lippestad publiserte våren 2013 sin bok «Det vi kan stå for». Den handler om hans erfaringer som forsvarer for Nordens verste massemorder etter andre verdenskrig, Anders Behring Breivik.

De klart svakeste delene av hans bok etter mitt syn er der han resirkulerer floskler om toleranse, mangfold, det flerkulturelle og innvandring. Han drar til og med inn global oppvarming i en diskusjon om Breiviks massemord. Her viser Lippestad seg ikke som den relativt kompetente juristen han kan være, men mer som den tredjerangs sosialdemokratiske politikeren han også er. Enkelte andre deler av boka er heldigvis mer interessante.

Politiet ringte Geir Lippestad tidlig om morgenen den 23. juli 2011. De opplyste da om at den pågrepne Anders Behring Breivik, som allerede hadde innrømmet å stå bak terrorangrepene i Norge dagen før, ønsket ham som sin forsvarer. Dette kom totalt overraskende på Lippestad. Han rådførte seg med sin kone og gikk en tur for å tenke over saken. I teksten beskriver han hvordan han først nølte med å si ja til en så forferdelig sak, men til slutt sa ja.

Et tiår tidligere hadde Breivik delt kontor i samme bygning som Lippestad. De hadde da støtt på hverandre ved en tilfeldighet, og Lippestad hadde gitt ABB sitt visittkort. I dag kan ikke Geir Lippestad selv huske dette, men det gjorde tydeligvis Breivik.

Dette må sies å være en temmelig merkelig måte å velge advokat på i en så stor og alvorlig sak. Geir Lippestads advokatfirma var ganske lite selv etter beskjeden norsk målestokk. Langt større og mer erfarne firmaer ville helt sikkert vært villig til å ta på seg en jobb med så mye oppmerksomhet. Lippestad hadde kun hatt en enkelt sak tidligere som fikk noe særlig pressedekning og var ikke noe kjent navn. Breivik brydde seg heller ikke om at han er aktivt medlem av Arbeiderpartiet i Oslo. Valget fremstår i det hele tatt som underlig, selv om dette ikke nødvendigvis betyr at Lippestad gjorde en dårlig jobb da han først hadde fått oppdraget.

Lippestad fikk flere tilnavn etter juli 2011. «Djevelens advokat» var ett av dem. Det er slett ikke opplagt at mannen som skulle forsvare landets mest forhatte person selv skulle bli populær i pressen, men Lippestad klarte faktisk dette kunstykket. Det er kanskje hans største bedrift. Geir Lippestad ble kåret til «Årets Navn» i Norge i desember 2012.1

Han mottok derimot en del trusler helt i begynnelsen, rett etter at det ble kjent at han hadde takket ja til å bli Breiviks advokat. Lippestad beskriver hvordan han de første dagene etter terrorangrepene ble en slags lynavleder for hatet mot massemorderen, det nærmeste folk kom et utløp for sitt sinne og sin frustrasjon:

«Jeg var på linje med de verste landssvikerne fra siste krig, en person det gjaldt å holde seg unna med mindre det dukket opp en anledning til å lynsje meg.»2

Det var derfor viktig for ham å etablere en viss avstand til Breivik og hans ugjerninger, noe han lyktes med. Stemningen snudde gradvis utover seinsommeren 2011. Det hjalp at Lippestad med støtte fra andre fikk poengtert viktigheten av at alle individer i en sivilisert rettsstat har krav på en forsvarer, uansett hvem de er.

Jeg kan legge til for min egen del at når jeg leser om de hatefulle reaksjonene Geir Lippestad og hans familie mottok i dagene etter angrepene er det liten tvil om at det var riktig av meg å gå i dekning umiddelbart etter at jeg hadde stått frem ved navn. Lippestad var tross alt bare forsvarer. Jeg var på dette tidspunktet mer eller mindre personlig blitt utpekt som hjernen bak massemord og terrorisme, noe som var mye, mye verre. Hatet mot meg var deretter.

Lippestad omtaler det første politiavhøret av Anders Behring Breivik som «en bisarr forestilling.»3 ABB forklarte rolig og i detalj hvordan han hadde planlagt bombeangrepet i Oslo, stort sett uten å vise noen form for følelser overhodet. Dette var under ett døgn etter at han hadde begått det verste massemordet i landets nyere historie. Midt i fortellingen spurte han plutselig om det var lenge til lunsj, og om det var mulig å få pizza og cola. Så fortsatte han like uanfektet å beskrive selve gjennomføringen av attentatet, da han kjørte den hvite leiebilen inn i Regjeringskvartalet i Oslo. Han var like lite påvirket underveis i sin forklaring den 23. juli 2011 som om det gjaldt en ordinær varelevering, ikke en bilbombe.

Lippestad skriver at

«Verken etterforskerne eller jeg hadde noensinne hørt noe lignende. De pinlig nøyaktige og helt uforbeholdne beskrivelsene av opptakten til ugjerningene åpent vinduer inn i en tankeverden og et sjelsliv jeg tror overgikk alle våre forestillinger.»4

Det eneste Breivik sa han hadde vært nervøs for var at bomben hans ikke skulle gjøre stor nok skade. Han fortalte om den store skuffelsen han hadde følt da det viste seg at alle bygningene i Regjeringskvartalet fremdeles stod etter eksplosjonen. Målet hadde vært å ta livet av mange hundre mennesker, helst tusen, ifølge Breivik selv. Det var da han bestemte seg for å gjennomføre plan B: Utøya. Han kjørte deretter fra Oslo sentrum ut til denne øya i en annen bil for å drepe noen flere mennesker, slik at han kunne nå et større samlet antall.

Geir Lippestad beskriver sitt personlige inntrykk av Breivik på dette tidlige tidspunktet. Han minnet mest av alt om en idrettsutøver som i årevis har trent til et avgjørende mesterskap. Forskjellen er at dette var et mesterskap i dreping, ikke i løping eller høydehopp.

ABB fortsatte deretter med en beskrivelse av skytemassakren på Utøya. Han fortalte i grufulle detaljer om hvordan han hadde henrettet dusinvis av ubevæpnede mennesker som tryglet for sitt liv og livet til sine venner. Lippestad innrømmer at dersom ikke politiets etterforskere og ham selv hadde vært vant med situasjoner på liv og død ville de neppe holdt ut å høre Breiviks forklaringer. Han fortalte uoppfordret om de mest blodige detaljene ved massemordet på øya, hvor han spaserte rundt i over en time og systematisk drepte 69 mennesker. Han beskrev handlingene like rolig som om han skulle fortalt om en luftetur med hunden.

Lippestad fremhever Breiviks «totale mangel på empati» og hans komplette mangel på medfølelse med sine mange drapsofre. «I hans verden var det bare ett eneste menneskes velbefinnende som hadde noen betydning, og det var hans eget,» ifølge hans forsvarsadvokat.5

Men ville en så ekstremt selvsentrert person virkelig ofre seg for sitt folk som «martyr», slik Breivik hevdet var hans mål? Dette virker ikke troverdig. Han ofret snarere mange andre mennesker for å oppnå medieoppmerksomhet omkring seg selv og sitt eget enorme ego. Hans handlinger da han til slutt møtte bevæpnet motstand antyder klart at han ønsket å leve.

Breivik sa under avhør at han var overrasket over at han fikk holde på så lenge med sin skytemassakre på Utøya før politiet endelig dukket opp. Han ringte til og med politiet fra mobiltelefon ved et par anledninger og sa at han ville overgi seg. Da en gruppe bevæpnede politimenn omsider dukket opp på øya etter godt over en time «var han aldri i tvil om at det klokeste ville være å overgi seg. Å bli tatt i live var noe av poenget».6

Lippestad forteller videre at

«Breivik hadde i grunnen bare én alvorlig bekymring, og det var for et bitte lite sår på fingeren. Han trodde det kunne være en liten beinsplint fra en eksplodert hodeskalle som hadde boret seg inn i fingeren fordi han skjøt på kloss hold og ikke hadde husket å ta på seg hansker. Nå fryktet han at såret var i ferd med å bli betent, og vendte stadig tilbake til behovet for å få det stelt.»7

Anders Behring Breivik ofret knapt en tanke på de mange menneskene han hadde skutt i stykker hodeskallen til, men han var veldig bekymret for et lite sår på en finger som han selv hadde fått i prosessen. Dette forteller oss svært mye om hans ekstremt avvikende psykologi.

Den 24. juli 2011 uttalte Geir Lippestad til internasjonal presse at «This whole case indicates that he is insane.» Advokaten mener i ettertid at dette var taktisk feil å si. Samtidig beskriver han Breiviks forestillinger som et eget «univers»8, og omtaler hodet hans som «en egen pla­net i et eget solsystem.»9 Videre sier han at «Rent intui­tivt var det nes­ten umu­lig å fore­stille seg annet enn at det bak disse syke tan­kene og hand­lin­gene lå en eller flere alvor­lige per­son­lig­hets­for­styr­rel­ser.»10 Faktisk går Lippestad i sin bok langt, overraskende langt, i å argumentere for at også noen av forsvarerne trodde at Anders Behring Breivik var og er sinnssyk.

Fortsæt med at læse “Fjordman anmelder Lippestads »Det vi kan stå for«”