De skyldige er først og fremmest vores politikere. Det bør alle huske.
Til sidst er det måske ikke længere så vigtigt. Og man vil ikke længere kunne huske (eller man vil fortrænge viden om) hvem, der startede. Ansvaret og skylden vil fortone sig. De fleste fredelige borgere ønsker blot, at volden stopper. Men et ønske er ikke nok…..
I forgårs den 18.2. skrev jeg om det makabre og opsigtsvækkende mord på en italiensk kvinde, Pamela på 18 år, begået i den italienske by Macerata af tre migranter fra Nigeria. Man fandt hendes lemlæstede krop, hvor genitalierne, halsen og hjertet manglede. Fra artiklen :
“What we have seen in the case of Pamela are the same methods the Nigerian mafia systematically employs in Nigeria and elsewhere,” Meluzzi (kriminolog, læge og psykiater) said. “It is a routine to cut victims into pieces and, in some cases, to eat parts of their bodies.”
Få dage efter dette lig blev fundet, var der så en ung mand fra byen Macerata, der skød mod nogle migranter. Politiet arbejder med en teori om, at det var en hævnakt og en reaktion på den første forbrydelse.
Lars Hedegaard skriver: Socialdemokratisk løn som forskyldt
Hvorfor har Mette Frederiksen og Mattias Tesfaye pludselig så travlt med at blive strammere i udlændingepolitikken? De har fortrudt, siger de, og lover bod og bedring.
Det er fuldt forståeligt, efter at deres søsterpartier i bl.a. Holland og Frankrig på det nærmeste er blevet udraderet. Det samme kan ske i Tyskland. Her viser en ny meningsmåling, at det indvandringskritiske Alternative für Deutschland (med 16 pct.) nu er større end Socialdemokratiet (15,5 pct.).
Den ungarske premierminister Viktor Orbán advarede i sin tale om nationens tilstand mod en yderligere islamisering af Europa. “Mørke skyer ligger over hele Europa på grund af indvandringen,” sagde han. “Nationer vil ophøre med at eksistere, Vesten vil falde, mens Europa ikke engang bemærker, det bliver løbet over ende.”
I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 17/2) pratar jag med Bianca Muratagic. Hon kom som flykting från krigets Bosnien år 1992. Då var hon bara 14 år gammal. Idag är hon en framgångsrik artist och sångpedagog, men hon är också aktiv som debattör, framför allt som skribent på Katerina Janouchs blogg Katerina Magasin.
Bianca berättar om oro sin oro över tillståndet i Sverige. Vi pratar om en ny kvinnorörelse som kallas #120db, en rörelse som vill belysa den ansvarslösa invandringspolitikens konsekvenser för Europas flickor och kvinnor, som dagligen sviks av de så kallade feministerna. I videon ”Europas döttrar är under attack” talar unga tyska kvinnor rätt in kameran om det våld och den förnedring som de har utsatts för. Europas kvinnor offras
Ingen politisk eller religiös ideologi eller dogm har formulerats med onda avsikter. Allt tycks, både historiskt och samtida, vara uttryck för den allra största och mest självklara godhet.
Vi möter denna godhet varje dag. Den är inte ny, men i vårt land är den möjligen större än någon annanstans.
Vi har nu fått veta av Statens Kulturråd vilka kriterier som gäller för att en bok ska få statligt litteraturstöd. Jag läser i Svenska Dagbladet:
Kulturrådet skriver att de “har i uppdrag att driva på frågor om jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet”. Bidragen ska fördelas jämställt, där målet är att inget kön ska vara representerat med mer än 60 procent i en bidragsomgång. Man vill också stötta interkulturell utveckling, och med det avser Kulturrådet “verksamhet som främjar etnisk och kulturell mångfald i Sverige”.
En israelsk journalist, Zwi Jecheskeli, har ved at udgive sig som “flygtning” bevist, hvor utroligt let det er at snyde de tyske myndigheder.
“Die Welt” har bragt historien om hans “flugt”, der startede sidste år i Istanbul, hvor han på det illegale pasmarked formedelst 1250 $ bestilte et pas til en imaginær ven, Abu Hamsa fra Syrien. Med dette i hånden meldte han sig kort efter som “flygtning” til Berlin.
“Med Allahs hjælp begynder du her et nyt islamisk liv.”
Her fik han opholdtilladelse med ret til socialbidrag gennem en palæstinensisk født socialarbejder, der overrakte ham papirerne med ordene: “Med Allahs hjælp begynder du her et nyt islamisk liv.”
På spørgsmålet om han også kunne få kone og børn til Tyskland, forklarede socialarbejderen, at det kunne tage tre år, men tilføjede: “Bring dem bare hertil over havet”.
Herefter opsøgte journalisten Det Muslimske Broderskab, som driver adskillige skoler, sportsforeninger og moskeer i Tyskland.
Præsten Helena Edlund citerer Vilhelm Moberg fra en DN kronik i 1965. Beskrivelsen forekommer stadig præcis 50 år efter, og den er helt i overensstemmelse med mine egne erfaringer i landet gennem 40 år. Moberg havde ikke fået den trykt i Dagens Nydeligheder i dag. Edlunds kronik handler iøvrigt om de opsigtvækkende indskrænkninger i ytringsfriheden, Riksdagen agter at indføre. Her kan man læse mere om lovforslaget. Edlund: Den döende demokratin
”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”Dagens Nyheter 1965
Sverige har levt under demokratur så länge att dess medborgare kommit att betrakta det som ett normaltillstånd. Vi vet att demokratin är sjuk. Vi vet att det är skillnad på vad vi teoretiskt sett får göra och vad vi i praktiken kan göra. Vi vet att verkligheten är en annan än den som politiker och media serverar oss. Vi vet att vinden nu vänder och att det nog aldrig vänts så många kappor på så kort tid som under det senaste halvåret. Men nu kan det mycket väl vara för sent.
Katerina Janouch: Jag känner mig inte trygg i Sverige längre
Janouch var blandt de indvandrede Sverigeskritikere, jeg for nylig spåede ville forlade landet i de næste ti år. Hun er tjekkisk jøde og har boet i Sverige i 43 år:
Samhällsnytt intervjuar författaren och journalisten Katerina Janouch som målar upp en mörk bild av Sveriges framtid, drar paralleller mellan Sovjetens Tjeckien och dagens Sverige och menar att valet 2018 kan vara en sista chans att stoppa landets förfall. Janouch funderar på att lämna Sverige för gott och erkänner att hon inte identifierar sig som svensk – trots 43 år i landet.
Engellau har döpt syndromet efter en händelse som ska ha skett år 1980. “En kall vinternatt detta år blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön. Både jag och Engellau konstaterar att även vi lider av Tjörnbro-syndromet. Vi har svårt att föreställa oss att det svenska samhället skulle kollapsa. Tänk om det inte går att fixa Sverige.
Sånt händer inte i Sverige
“Tænk hvis Sveriges problemer ikke kan løses,” siger Engellau i udsendelsen. Denne ganske tænkelige tanke er fuldstændig revolutionær i et land som Sverige, hvor ingen i historisk tid er stødt på uløselige problemer. De forekommer ikke på radaren, selvom politikerne hele tiden taler om at løse problemer, der efterfølgende bare bliver værre og værre, men ikke engang det, introducerer idéen om uløselighed.
Sverige har ikke, som filossofen Sørlander udtrykte det, nogen tragisk bevidsthed. Det er ikke det samme, at Bergman lavede melankolske film, og at Lars Noren lavede teaterstykker om traumatiserede mennesker. Figurerne i dem, er ikke hente fra en nylig, historisk erfaring, og manglen på personlig tragedie, er vejen til nye tragedier.
Fotos fra ulykken i 1980. Her har Star Clipper kollideret med Tjörnbron. Otte bilister kørte i dybet og blev dræbt, for “broer forsvinder ikke bare i Sverige.” Selv – og Sverigebilledet trumfer de billeder, øjnene sender elektrisk op til hjernen. Det hedder også Normalcy Bias.
Længere reportage: “Formålet er, at Danmark ikke skal ende som Sverige”
SVT: Debatt om dansk migrationspolitik. Det var også mit formål, da jeg i 2001 overhovedet begyndte at skrive om Sverige og politik offentligt. Det faldt mig ikke naturligt modsat de fleste af mine jævnaldrende. Der skulle gå nogle år, inden ledende danske politikere begyndte at se på det ligesom jeg. Så kom de i det mindste så langt på sytten år. Politik er ikke for de virkelystne eller utålmodige. Hvis nogen ‘vil gøre en forskel’, som det hedder på reklamelingo, skal de kaste sig over noget andet. Unge håbefulde politikere skal ikke tro, de ændrer verden andet end højst til det værre.
Nyd Anders Lindberg fra Aftonbladet, en tonemester og smagsdommer med en em af 1990’erne over sig. Lindberg, der er 46 år og dog evig pubertær, taler om det danske ‘karlekammer-niveau’. Han er imidlertid er på taberkurs, ikke til Danmark eller Teodorescu, men til virkeligheden. Hans storebrorsretorik er i tiltagende grad malplaceret og tragikomisk, men han kommer til at gå til bunds med flaget i top, tvivl ikke på det.
Interviewet med venstremanden Mads Fuglede er et kultursammenstød af stor skønhed. De dansk-svenske sammenstød fortsætter med at parallelforskydes frem i tiden, men afstanden imellem vores herskende klasser ser ud til at være konstant. Ikke rent folkeligt, de største kulturforskelle mellem os befinder sig på lederplads.
Jag blir glad att vi inte har den här drängstugenivån i Sverige. Denna retorik är obehaglig och konstig. Han står och säger att det är ett problem att människor har utländska rötter. Det är inte ett problem, det finns ingen anledning att ha en diskussion om det – här i Sverige handlar det om jobb och att människor ska lära sig svenska. Det är rimligare frågor att diskutera, säger han.
Dansk multikultur i reparationsalderen
Multikulturen er ved at komme i reparationsalderen i Danmark, de politikere der kørte over demokratiet med deres idealisme, er ved at være modne for håndvasken. Både Danmark og Sverige er påført betydelige skader, hvoraf mange formentlig er irreparable. Hvad de kan udvikle sig til på et par generationer, er egnet til at fremkalde mareridt.
Langt værst er det i Sverige – se politi, skoler, sygehusvæsen, boligmarkedet, arbejdsmarkedet, stort set alt. Bevares, der er mere at ødelægge, og meget af det er nu en selvkørende proces i en ond spiral. Sverige kan måske reddes, men det kan ikke repareres. Det “ny Sverige” er væsentligt dårligere end det gamle, det er blot en banal konstatering. Hvis nogen stadig vil diskutere om det passer, er det spild af tid. Jeg diskuterer ikke, om himlen er blå eller vandet er vådt, det foregår ovre i Trads-og Uffe Elbæk-afdelingen.
Svensk godhed er som cancerceller: De er løbet amok og destruerer deres værtsorganisme
