av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Niklas Orrenius, 40, agendajournalist på Dagens Nyheter och chefredaktör Peter Wolodarskis handgångne man, grubblar på vad han ska säga till sina barnbarn som han ännu inte har. Frågan tål att ställas. Niklas Orrenius är nämligen en av de politiska aktivister som under täckmantel av journalistik driver Sverige käpprätt åt helvete. Med en kombination av manipulation och guilt by association intar han en av tätplatserna i den pågående åsiktsförföljelsen och skuldbeläggningen av svenska folket.
Om man ska lyckas som agendajournalist bör man uppfylla vissa krav. För det första måste man ha en svart-vit människosyn. Svenskar är alltid De Onda, och invandrare är alltid Offer, vilket innebär att de alltid är Goda och måste beskyddas från invånarna i det land de har valt att flytta till. Vidare bör man ha en orubblig övertygelse om att mångkultur är en välsignelse och massinvandring en enastående berikning på alla plan. Islam ska ses som en kärleksfull och fredlig religion utan något som helst samband med islamistiska terrordåd som skördar tusentals offer. Det är en fördel om man så långt möjligt avhåller sig från att kontrollera fakta som riskerar att spräcka den ideologiska övertygelsen.
Den optimala agendajournalisten
Niklas Orrenius uppfyller alla kriterier. Han är visserligen i stort och gott sällskap, men han är den optimala agendajournalisten. Det var därför han köptes över från Expressen av Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski i mars förra året sedan han meriterat sig med lysande insatser i den så kallade “järnrörsskandalen”. Niklas Orrenius’ grundidé, eller ska vi kalla det övertygelse, är att Sverige är djupt genomsyrat av nazism och rasism. På denna idé bygger han sin journalistik. Idén är för honom så självklar att den är höjd över all diskussion och kritiskt ifrågasättande. Han ser det därför som sin plikt att agera som självutnämnd inkvisitionsdomstol med obegränsad rätt att både anklaga och döma.
Det vanliga syftet att skuldbelägga Sverige
Nu har Niklas Orrenius börjat fundera på vad han ska säga till de barnbarn som han inte vet om han kommer att få. Fler journalister än Niklas Orrenius har anledning att rannsaka sina eventuella samveten och på allvar ställa sig frågan vilket Sverige de lämnar över till sina barnbarn. Men Orrenius’ grubblande handlar naturligtvis inte om hans och andra journalisters medansvar för att Sverige på några decennier har förvandlats till ett mångkulturellt inferno och att barnbarnen får ta över ett land i upplösning. Tvärtom, hans uttalade syfte är som vanligt att skuldbelägga Sverige och anklaga svenskarna för att vi gör för lite.
Sverige i topp med antal asylsökande
Det kan tyckas en aning malplacerat att anklaga ett land som har utropat sig till “humanitär stormakt” och tar emot flest invandrare per capita i hela Europa för att vi gör för lite. Enligt UNHCR ligger Sverige i topp vad gäller mottagande av asylsökande per capita i hela västvärlden.
I absoluta tal ligger Sverige på tredje plats bland de europeiska länder som tar emot störst antal flyktingar. Bara Tyskland och Frankrike tar emot fler i absoluta tal. Om Tyskland skulle ta emot lika många per capita som Sverige skulle de ta emot åtta gånger så många flyktingar som de gör i dag. Men sådana fakta besvärar inte Niklas Orrenius. Nazismen är vårt fel. Inbördeskriget i Syrien är vårt fel. Att inte alla 22 miljoner syrier lyckas ta sig till Sverige är också vårt fel. Vi borde naturligtvis chartra en flygplansflotta och åka ner och hämta dem.
Framtiden oroar honom inte
Det är tveksamt om Sverige ens finns kvar i den form vi känner det om 20-30 år när Niklas Orrenius’ barnbarn kan tänkas göra entré. Detta framtidsscenario oroar honom inte. I artikeln i Dagens Nyheter skriver han om sin “snälla farmor” som han dricker te och spelar kort med på 1980-talet. Redan som tonåring är han i farten i inkvisitionsbranschen och tar sig rätten att klämma upp sin gamla farmor mot skranket, hålla korsförhör och ställa henne till svars för de tyska nazisternas illgärningar:
“Vad visste ni om judeförföljelserna? Fanns det nazister i Motala? Vad tänkte du och farfar när ni hörde om dödslägren?”
Och farmor berättar för sitt ohängda barnbarn hur rädd hon var när farfar kallades in till militären och hon blev ensam med småbarnen.
“Att hon kastat sig på sängen i förtvivlan, men tagit sig samman. Hur hon skaffat mörkläggningsgardiner och följt myndigheternas instruktioner.”
“Och judehatet, hur var det med det?”
“Och judehatet, hur var det med det?” naggar den tonårige förhörsledaren. “Farmor såg ledsen ut. Det gjorde hon aldrig annars. Hon sade att hon mindes att människor var avundsjuka på och missunnsamma mot judar. En av farfars släktingar var nazist. Han skickade pamfletter som farfar slängde i papperskorgen.”
Nazisten ifråga var kusin till Niklas Orrenius’ farfar. Han hette Axel Arvid Åke Orrenius, föddes 1906 och dog 1971. Han var Svenska Nationalsocialistiska Partiets propagandaansvarige i Stockholm 1935. Den yngste av Niklas Orrenius’ söner bär för övrigt namnet Åke.
Farmor borde ha tagit itu med Hitler
Farmor sa: “Vi förstod inte riktigt hur illa det var i Tyskland.” Det tonåriga barnbarnet fortsätter att pressa sin farmor. Svenska tidningar skrev minsann om dödslägren under tidigt 1940-tal, och läsarna fick några år tidigare veta om Kristallnatten!
Farmor borde helt enkelt ha lämnat sina barn och åkt ner till Tyskland och tagit itu med Hitler och nazismen. Allt annat är judehat och nazismrasism. Den korsförhörda farmodern samlar ihop spelkorten och säger:
“Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se.”
I ett temporärt anfall av klarsyn påpekar Niklas Orrenius:
“Det är nästan alltid dumt att jämföra nazismens brott med något annat. Det riskerar att förminska Förintelsen.”
Trots den insikten travar han oförväget på i samma skuldstinkande ullstrumpor som vanligt. Han frågar men levererar själv de förutsägbara svaren.
“Vad det är som vi inte vill eller orkar se i vår egen tid? Vad kommer våra barnbarn att fråga oss om?”
Niklas Orrenius fastnar vid symboler
Niklas Orrenius säger sig fastna vid symboler. Som stängslet i Melilla. Melilla är en liten spansk enklav i norra Marocko där tusentals afrikaner varje år försöker ta sig in för att komma vidare till Europa och ta del av det välstånd som de europeiska folken har arbetat ihop. 2005 satte spanska myndigheter upp “ett stängsel med rakbladsvassa knivar runt Melilla”. Men stängslet och knivarna avskräcker inte afrikanerna från att försöka klättra över.

“Jag fick de djupaste skärsåren på händerna och i magen. Det tog tolv timmar för personalen på sjukhuset att sy ihop mig”
säger en ung man till den spanska tidningen El País, som Niklas Orrenius förtjust citerar. Sedan hamnar han som förväntat i kriget i Syrien, “med grymheter så vidriga att de knappt går att ta in”.
Jag har faktiskt aldrig hört någon anse att kriget i Syrien är ett trevligt påhitt. Däremot har jag hört en och annan antyda att Mellanösterns och Afrikas ständiga muslimska krig kanske inte är en heltigenom svensk angelägenhet.
Kriget i Syrien – Sveriges ansvar
Det är här Niklas Orrenius’ ofödda barnbarn kommer in i sammanhanget. Han drar sig inte för att använda dem som redskap i sin manipulativa journalistik. På samma sätt som han klämde upp sin stackars farmor mot väggen tänker han sig att hans barnbarn kommer att ställa honom till svars. Men inte av den verkliga anledningen, att han är en av dem som aktivt bidrar till att avskaffa Sverige. Utan för att inbördeskriget i Syrien av outgrundliga orsaker tycks vara Sveriges ansvar.
“Visste ni inte vad som hände i Syrien, farfar?”
“Jo.”
“Vi läste i skolan att ni satte upp stängsel med knivblad?”
“Ja.”
“Var ni väldigt fattiga i Europa på den tiden?”
“Nej.”
När svenskarna satte upp staket i Nordafrika
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Niklas Orrenius’ vånda”