Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Nu sitter han i snickerboa igen, Samir i Lönneberga. Han sitter där och nöter in koranverser medan pappa Abdullah kör nystartstaxi och mamma Abir går på etableringsstöd och tar hand om Samir och hans sju syskon. Samir har hissat upp lillasyster Faaghira i flaggstången i hennes hijab. Det är därför han sitter i snickerboa.
Ronja Rövardotter har blivit lesbisk. Hon älskar inte längre Birk utan lever med sin flickvän Ylva. Pippi Långstrump har spelat ut sin roll av upprorsmakare och ersatts med Lady Gaga eller Beyoncé. Rasmus på luffen heter numera Sinan och är ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan – det vill säga en man i 20-årsåldern som i verkligheten kommer från Iran och påstår sig vara minderårig för att snabbare få PUT.
I Bullerbyn är heller ingenting sig likt. Kärnfamiljerna har flyttat ut. Numera tar man sig fram med homosexualitet och inseminationer i byn. Britta och Anna bor med sina två pappor, och Olle får ett syskon sedan mamma Lisa har gjort en insemination.
Det är Rasmus Törnblom, 24, förste vice förbundsordförande Moderata ungdomsförbundet, som vill revidera Astrid Lindgrens sagor. Sagorna måste anpassas till hans mångkulturella och genuskorrekta lyckodrömmar. Rasmus Törnblom vill “långt bort från romantiserade gärdsgårdar, främlingsfientlighet och könsroller från 1800-talet.” Att hacka på det svenska kulturarvet kan också vara gynnsamt för den politiska karriären.
Fyraårige Vide bor med sin mamma, genusaktivisten Malin Melin. Vide är sin mammas ideologiska och psykologiska försökskanin. Varken Vide själv eller någon annan får veta att han är en pojke. Eftersom han tjänstgör som redskap i Malin Melins feministiska kamp uppfostras han som ett “det”. Den brett leende mamman är mycket nöjd med sitt ideologiska ställningstagande och att hon nu har ett barn att använda i kampen för det avkönade samhället.
Vi får möta Vide och hans mamma i det första av Belinda Olssons tre tv-program om feminism, ”Fittstim – min kamp”. (tidskod cirka 33 min). När Malin Melin läser en saga för Vide ändrar hon i texten så att den ska passa hennes könsförnekande perspektiv. “Mamma och pappa” blir “två föräldrar”. Alla personer kallas “hen”. Vide “tycker det är väldigt skönt att ha en liten klänning på sig, eller hur?”
Belinda Olsson frågar om Malin Melin har tänkt på vad hon ska säga när Vide säger att klänningar är för tjejer och vägrar ha den på sig? Tanken har snuddat vid Malin Melin. Hon har kommit fram till att hon ska ljuga för Vide och att det är hennes norm som ska gälla: “Klänning är för alla”.
“Men har du tänkt på att den dagen kommer” envisas Belinda Olsson “när hen vägrar ha den på sig?”
“Då måste vi utgå ifrån att Vide definierar sig som pojke i såna fall. Och den dagen vet vi ju inte om den kommer” svarar Malin Melin.
Svenske jihadister i Syrien, video 2013.
Antalet jihadister boende i Sverige som har dött i Syrien uppgår nu till femton, berättar Per Gudmundson på sin blogg.
“Minst fem döda från Sverige under slutet på året gör att 2013 blev det blodigaste året någonsin när det gäller svensk jihadism. Med råge.”
Jihadister som i gammelmedia kallas “svenska” är invandrade unga män som reser till Syrien för att strida med al-Qaidainspirerade grupper som Jabhat al-Nusra och ISIS, The Islamic State in Iraq and the Levant. Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren vid Institutionen för Säkerhet, Strategi och Ledarskap, Försvarshögskolan, skriver på DN debatt:
“Det handlar bland annat om offensiva operationer, självmordsbombningar, omfattande plundring, införande av sharialagar i kontrollerade områden, bestialiska avrättningar, bortförande och tortyr av fångar efter summariska rättegångar. Det senare har nyligen dokumenterats av Amnesty International och ger en skrämmande inblick i jihadisternas agerande i Syrien”
Målet med jihad i Syrien är detsamma som i all jihad; att upprätta en totalitär shariastyrd islamistisk gudsstat, där mänskliga fri- och rättigheter inte existerar. Säkerhetstjänster över hela Europa inklusive svenska Säpo varnar för vad jihadisterna kan ställa till med när de återvänder. I Storbritannien väntar åtal och livstidsstraff för terrorbrott inte bara för hemvändande jihadister, utan också i fall där det finns bevis för att någon har planerat att resa till Syrien för att delta i jihad.
“Det finns goda grunder att känna oro för vad några hemvändare kan åstadkomma. Vi finner starka skäl – baserat på våra studier och tidigare forskning samt exempel från andra länder – att statsmakterna nu bör överväga ytterligare förslag för att komma till rätta med denna problematik”
skriver Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren.
Inseminationsfamilj kräver ett erkännande
Ida Ljung och Anders Olsson i Stockholm vill vara en familj. Men enligt Dagens Nyheter “har de aldrig varit intresserade av att ha någon partnerrelation med varandra”. När Ida Ljung var ensamstående skaffade hon sonen Mio, som nu är fem år, genom att resa till Danmark och bli inseminerad. Sedan träffade hon Anders Olsson som blev “som en morbror” för Mio. När Mio var tre år ville Ida Ljung ha ett barn till. Den här gången fanns en spermadonator på närmare håll: Anders Olsson. Eftersom han och Ida Ljung inte kan tänka sig att ha sex med varandra gjorde de en heminsemination. Resultatet blev sonen Lovi, som föddes i juli 2012.
Nu vill de göra om juridiken så att den anpassas till just deras speciella livsstil. De vill att Anders Olsson ska adoptera Mio. Men då måste Anders enligt lag vara gift med Mios mamma. Och Ida Ljung och Anders Olsson kan inte tänka sig att gifta sig med varandra. De tror att tingsrätten kommer att säga ja till deras begäran om adoption, “annars vore det jättekonstigt”. Ida Ljung menar att vad resultatet än blir “så kommer det att röra runt i grytan och påverka lagstiftningen, så att den anpassas bättre till vårt samhälle.” Hon menar: “anpassas bättre till just oss”. Hon och Anders Olsson kräver “ett erkännande”. Allt annat är kränkande.
Anna Odell har fått Dagens Nyheters kulturpris för långfilmen ”Återträffen”. Hennes film slog ut flera nominerade, bland annat Dan Josefssons lysande journalistiska grävarbete i boken “Mannen som slutade ljuga” om Quickskandalen och sekten på Säters sjukhus. Det ska vara en kvinna i år. Helst en som kan spela psykotisk på ett naturtroget sätt.
“Känns det som en revansch?” frågar DN:s kulturchef Björn Wiman och syftar på Anna Odells förra projekt ,”Okänd kvinna”, där hon i en fejkad psykos låtsades ta livet av sig på Liljeholmsbron i Stockholm 2009. Hon omhändertogs av polis och fördes till S:t Görans sjukhus, där hon spändes fast i bälte och upplevde “det totala frihetsberövandet”. Därmed hade hon lyckats med sitt konstnärliga syfte, att bevisa att samhällets repressiva makt står redo att frihetsberöva vem som helst som bara “mår dåligt” och att psykisk sjukdom är en social konstruktion. Odell dömdes av Stockholms tingsrätt i augusti 2009 för “oredligt förfarande” till 50 dagsböter.
I boken “Ljusets fiender” jämför Johan Lundberg attityderna till Anna Odells självmordsinstallation med hur Lars Vilks’ konstnärskap tas emot. Båda vill undersöka gränser och har ett maktkritiskt perspektiv. Men deras konstprojekt bemöts helt olika. I Anna Odells fall står konstkritikerna upp som en man, försvarar hennes verk och upplyser allmänheten om det viktiga syftet bakom att hon tar både polisens och psykiatrins resurser i anspråk för ett fejkat självmordsförsök.
Inför Lars Vilks’ konst är samma kritiker antingen tysta eller anklagar Vilks. Hans rondellhund reduceras till “en förolämpning mot muslimer”. Dödshoten mot Lars Vilks förnekas – trots att han har utsatts för upprepade mordhot, fysiska överfall och attentat. Vilka kulturskribenter i Stockholm vill ställa sig på Vilks sida? Inte många. Istället bespottar och kritiserar de honom för att själva stå på den “goda” sidan. Förövaren uppfattas som den kränkte, medan våldsoffret (Vilks) framstår som den som har kränkt. Johan Lundberg skriver:
“Vilks har lyckats visa hur konstvärldens vackra haranger om vikten av ifrågasättande, yttrandefrihet, pluralism och öppenhet påfallande ofta är tomma ord, lätta att uttala när inget står på spel men intet värda när konst som är provokativ och ifrågasättande på allvar behöver försvaras.”
Fortsatt massinvandring till Sverige
Moderaterna planerar fortsatt massinvandring till Sverige. “Sverige är ett land byggt på migration” påstår deras arbetsgrupp. Det största av de regeringsbärande partierna har ingenting sett, ingenting hört och ingenting lärt av de senaste decenniernas mångkulturella katastrof. Ingen svensk regering överträffar de invandringsrekord som den borgerliga alliansregeringen har slagit varje år sedan den tillträdde 2006. De vill uppenbart fortsätta att bryta ner och sänka Sverige till den bottennivå där det inte längre finns någon väg tillbaka. Den som orkar läsa 19 sidor ordbajseri hittar moderaternas rapport här.
Alla prognoser pekar på att alliansen förlorar regeringsmakten till socialdemokraterna i årets riksdagsval. Men massinvandringen kommer att fortsätta. Låt mig påminna om hur Stefan Löfven uttryckte sig när han höll sitt så kallade linjetal på socialdemokraternas partikongress den 4 april förra året:
” Sverige ska vara som en familj vars solidaritet är gränslös. Det samhälle som vi vill forma drivs av gränslös solidaritet. Våra värderingar känner inga landgränser. I Sverige finns inte “vi och dom” – i Sverige finns vi!”
Svenska folket har att välja mellan pest (s + v + mp) och kolera (m + fp + c + kd + mp). Valet står mellan en floskelmaskin och en avdankad stridshingst.
Journalisten och konsulten Gustav Edman, 35, har ett kämpigt år i år. Han har bestämt sig för att 2014 ska vara Ett Mansfritt År. Han tycker att han påverkas alldeles för mycket av andra män, så han ska bojkotta män och allt som de kan tänkas ha producerat: alla filmer och pjäser som regisseras av män, alla böcker skrivna av män och all musik som framförs av män. Han ska dessutom blockera alla sina manliga kontakter på sociala medier. Gustav Edman vill stävja det patriarkala förtrycket.
Han låter sig intervjuas av Marianne Rundström, som är betagen av hans projekt och ställer devota frågor i SVT “Gomorron Sverige”. Det framgår inte om Gustav Edman också kommer att bojkotta livsmedel framställda av män, sålda i matbutiker som drivs av män, vin från mansägda vinfabriker eller om han kommer att övertyga sig om att varje tunnelbanetåg, båt eller flygplan inte körs av en man innan han stiger ombord. Vi förstår att Gustav Edman har det kämpigt med att bejaka sin manliga identitet. Något måste ha gått snett i oidipalfasen. Vi förstår också att han vet exakt hur man skapar PR för sin egen person: man slår ned på män. Särskilt på vita män. Då öppnas alla dörrar.
Miljöpartisten Jenny Wenhammar, 41, är bröstaktivist. Hon tycker om att visa sina bröst, så ofta som möjligt och helst i så uppseendeväckande sammanhang som möjligt. Hon medverkar i det första av Belinda Olssons tre tv-program om feminism, ”Fittstim – min kamp”. (tidskod cirka 5:50). Här filmas hon när hon skrikande “Fria Amina! Frihet åt Tunisien!” visar brösten på tunisiska ambassaden och släpas bort av två poliser. Jenny Wenhammar ingår i nätverket Femen som genom att visa brösten vill uppmärksamma kvinnors rättigheter. Till Belinda Olsson säger hon:
“Nästa steg är min fåfänga, att se hur allting blir på bild.”
Det är viktigt att brösten tar sig bra ut på bild. På kvällen den 30 januari är det dags för nästa tillslag. Då har Jenny Wenhammar mobiliserat två barbröstade väninnor. Under pågående mässa i Katolska domkyrkan i Stockholm rusar de in, sliter av sig kläderna och skriker:
“My body, my rules!”
Demonstrationen handlar om rätten till fri abort. Jenny Wenhammar har smetat in låren med rödfärg som ska föreställa blod och hängt en klädgalge i höjd med underlivet. Biskop Anders Arborelius skriver i Världen i dag att kyrkan och församlingen utsattes för ett övergrepp, “en välplanerad sexuell provokation som skapade stor sorg och upprördhet”.
“Samtidigt är vi tacksamma att man inte tände eld på vår Domkyrka som man tidigare gjorde i S:t Botvids kyrka i Fittja eller vanhelgade statyn av Jungfru Maria som man gjorde i Linköping.”
Han tillägger:
“Till dem som begår alla dessa övergrepp vill jag ändå säga: låt oss i stället föra ett samtal om det som skiljer oss åt! Om Sverige skall fungera som ett tryggt samhälle också för sina religiösa minoriteter måste man behandla oss på ett civiliserat sätt.”
Vithetsnorm, afrofobi och vit vrede







