Här är männen som försöker tysta lokaltidningen Östgöta Correspondenten. Sunai Ramizi, 25, och Ramadan Ramizi, 26, dök upp i tidningens reception och krävde att en artikel om en knarkrazzia på ett skrotupplag skulle tas bort från sajten. Tidningen vägrade och påtryckningarna fortsatte – den gången i ett aggressivt mejl. Expressen har kartlagt och träffat “skrotmaffian”. – Det verkar som om de är vana vid att folk faller undan för hot. Att en redaktion skulle göra det är otänkbart. Det är viktigt för oss att tala om att det aldrig kommer att funka, säger Östgöta Correspondentens publisher Charlotta Friborg. Gänget försökte tysta lokaltidningen, Hoten i Linköping.

Årtiers journalistisk fejghed hævner sig, men når man klemmer dem hårdt nok på maven, piver de.

Våldet i Göteborgs förorter har inget med strukturell rasism eller brist på fritidsgårdar att göra. Det handlar om territoriell uppdelning av revir för utpressning, prostitution och knarklangning. Politikerna måste strunta i dialoggrupper och andra charlataner – och inse att det är krig. Se till att polisen inför nolltolerans i Göteborgs ghetton. Som det är nu tittar Bloods och Crips i Los Angeles på oss med beundran, skriver Olle Fjordgren, säkerhetsrådgivare, inför Debatt kl 22.00 i SVT1.

Lågintensivt asymmetriskt inbördeskrig. Smaka på orden. Det är vad ni befinner er i. Ett lågintensivt asymmetriskt inbördeskrig. Politikerna har helt tappat kontrollen över utvecklingen i Göteborgs alla ghetton. Ni hyr in alla möjliga charlataner som Megafoner, Trumpeter eller Piccolaflöjter. De skrattar bakom er rygg hela vägen till banken. Ja, Göteborg har ghetton. Ni har skapat dem. Från Stockholm och Malmö till lilla Lysekil och Bollnäs finns ghetton skapade av politiker. Ni borde veta hut.

Ni politiker har, genom er oerhörda naivitet och blåögdhet, bjudit in gängen till er stad. Bloods och Crips i Los Angeles tittar på er med beundran. White Aryans och Black Muslims i Washington D.C.:s södra förorter längtar till Biskopsgården och Angered. En stad helt utan politiker som har koll eller en polismyndighet som vill, vågar, kan göra sitt jobb. Enkelt……..Vad ni skall göra är följande: Förklara krig mot gängen. Strunta i att slänga pengar på dialoggrupper och andra charlataner. Inse att ni är i krig. Se till att polisen inför nolltolerans i ghetton. Se till att de ”rättsvårdande myndigheterna” tillämpar lagen efter dess andemening och ingen velig lokal tolkning. Alla former av straffrabatt eller hänsyn till ålder kommer att straffa sig tiofalt i slutändan. Dags att förklara krig mot Göteborgs gangstergäng. (Sveriges väg mot katastrof. Så kan ett fantastiskt land med många goda människor förstöras av inbördeskrig.)

Tysk, utekstet. Battle of Vienna, 1683

Kaos

og det var dagen hvor svenske journalister – provinsialismens apoteose – opdagede at arabere kan være racister. De var ved at slå en..ahhøømm.. afrosvensker ihjel i Malmø. Det var svært, det tog 40 år. En iraner skriver om det, på Svenska Dagbladet, man tror jo næsten, der er installeret ytringsfrihed i Sverige. Vi klapper hesten, inden vi kommer for godt igang. Det er 11 år siden, Lars Jansson kunne skrive Vad kostar invandringen? i samme højrepopulistiske, xenofobe avis. Det skal ikke være for tit, det frie ord. Sveriges landsforræddere vil ikke vide af det.

Vladimir Putin i New York Times

The potential strike by the United States against Syria, despite strong opposition from many countries and major political and religious leaders, including the pope, will result in more innocent victims and escalation, potentially spreading the conflict far beyond Syria’s borders. A strike would increase violence and unleash a new wave of terrorism. It could undermine multilateral efforts to resolve the Iranian nuclear problem and the Israeli-Palestinian conflict and further destabilize the Middle East and North Africa. It could throw the entire system of international law and order out of balance.

Syria is not witnessing a battle for democracy, but an armed conflict between government and opposition in a multireligious country. There are few champions of democracy in Syria. But there are more than enough Qaeda fighters and extremists of all stripes battling the government. The United States State Department has designated Al Nusra Front and the Islamic State of Iraq and the Levant, fighting with the opposition, as terrorist organizations. This internal conflict, fueled by foreign weapons supplied to the opposition, is one of the bloodiest in the world.A Plea for Caution From Russia What Putin Has to Say to Americans About Syria

Twelve years after the events of September 11, 2001, Fjordman has some personal reflections on that awful day and all that has occurred since. Co-posteret med Gates of Vienna.

It’s been twelve years since September 11, 2001, when a group of Arab Muslim Jihadist terrorists murdered thousands of unarmed civilians on American soil. A lot has happened since then. Perhaps the single most positive development is that millions of ordinary people in Europe and the Western world are waking up. Many are now a lot more aware of the Islamic threat than they were in 2001.

The single most negative development is that this has so far not changed the outlook and policies of Western governments, other than in mostly cosmetic ways. The divide between the common people who cherish their nation and culture and the ruling elites who want open borders no matter the cost is growing wider throughout the Western world. It is threatening to become a chasm.

Mass immigration, including Muslim immigration, continues at breakneck speed. The attitude of the ruling elites and Western mass media towards everything Islamic is as suicidal as ever. If anything, fear and self-censorship concerning issues related to Islam and Islamization are more widespread now than they was just a few years ago.

I’ve been told that I am more “radical” now than I was a decade ago. Others may judge whether this is the case, but if there is any truth to it, it is only because I respond to real-life events.

Now that my true identity is known, I can report that on September 11 2001 I was living in Egypt as a student of Arabic language at the American University in Cairo. I was never more than mediocre in Arabic, and my Arabic skills are now quite weak, since I haven’t practiced that language for years. Yet I still learned a lot about the local attitudes, culture and religion from living in the Middle East.

It is simplistic to suggest that is was a single event than turned me against Islam. After exposure to Arabic-Islamic culture, both through living there and through my studies, I was already growing more skeptical of Islam before September 2001. There were probably mention several dozen separate events plus self-studies that made me grow even more skeptical over the next few years. I also learned a lot from working in the Palestinian territories and spending some time in Israel. But 9/11 certainly accelerated something that was already underway in my mind. Living in the biggest city in the Arabic-speaking world at that moment was an eye-opener.

As I’ve stated in the past, what shocked me the most was not that quite a few of the local Arabs (though by no means all) were openly happy about the attacks. I already knew that there is a lot of anti-Western hatred among Muslims in many countries. What shocked me the most was the extent to which Western mass media tried to downplay or hide this simple fact. This wasn’t just true of a single newspaper or a single country, but represented a wider trend throughout the Western world.

I was left with the impression that we might be able to handle the Islamic threat and other threats in relatively civilized ways if most people were only presented a truthful and unpolished version of reality by our media. Yet far too often this is not the case. I became convinced that the bias of our own mass media and the dysfunctional Globalist and Multicultural ideology of Western ruling elites are our main problems, and this conviction has only been strengthened since then.

It’s disturbing that more than a decade later the Western ruling elites seem utterly incapable of learning form their own mistakes. Western military intervention and attempts to spread “democracy” in Iraq have cost a lot of Western blood and money. The main result of this has been the ethnic cleansing of local Christians and other non-Muslims, infighting between various groups of Muslims, and a never-ending flow of refugees to Europe and North America.

Whether in Iraq, Libya, Egypt or Syria, Western governments seem always to support radical forces and champion the ethnic cleansing of Christians. And on every such occasion, Western intervention triggers a flood of mainly Muslim refugees to Europe and North America that the same Western elites tell us we must let into our countries. In essence, the Western ruling elites are supporting the Islamization of both the Middle East and Europe. Whether this is done by design or just by plain stupidity and ideological blindness is hard to determine, but this is nevertheless the actual result.

Some of us were unenthusiastic about the so-called “Arab Spring” from the very beginning. As usual, we have been proven right. Also as usual, we get little credit for our foresight. Instead, we hear accusations that we are “Islamophobic extremists” from the very same people who have been wrong time and again.

In 2011, when President Obama and his administration betrayed President Hosni Mubarak and supported the Muslim Brotherhood in Egypt, the US Government openly stabbed a loyal ally in the back and promoted sworn enemies of the USA. Who wants to be allied with a country that punishes its friends and rewards it enemies? This is basic human psychology at kindergarten level, yet even that seems to be too much for the Western elites these days.

Predictably enough, two years later the Obama Administration is almost universally despised by all groups in Egypt, from the Coptic Christians who are now being persecuted, through the secularists to hard-line Muslims who will always hate the “Great Satan.”

Having lived in Egypt myself for a while, I would maintain that Hosni Mubarak was probably the best ruler that one could realistically hope for in a country such as Egypt. Yes, he was probably corrupt, but so is virtually any Middle Eastern leader. He was also a dictator, but he was a secular dictator who was not personally sadistic or cruel by regional standards. He kept the peace with neighbors such as Israel. He held the most radical Muslims in check, provided at least some degree of security for the local Christians and maintaining a minimum of economic stability for the general population. In a place like Egypt, with a growing population and many radical Muslims, it is hard to achieve much more than that.

Fortsæt med at læse “Fjordman: 9/11, Twelve Years On”

Nominerad till Prix Europa. En ensam, arbetslös amerikansk kvinna får till uppdrag att döda Lars Vilks. Arbejdsløs, det forklarer jo det hele.

Röda sten – natten till den elfte september

Gudløshed gjorde Sverige stort

Mjah, njoh, det indtil kedlige, fredelige land producerede søvndyssende krimis på samlebånd. Gud så, at landet var kedeligt, så opfandt han multikulturen. Ingen har endnu skrevet en femi-krimi om den og dens dødsofre. Hvad er de så bange for, Mankell og Marklund? Hvad spilder de deres liv med?

Sweden has long played an outsized role in the global music industry, providing a host of songwriters, producers, technological innovations and successful performers. A solid musical education system, general prosperity and a deftness at imitation have all been mentioned as drivers. But one of the patriarchs of Swedish pop has a different explanation: godlessness.

“Sweden is an open, liberal, secular and democratic country,” he says. “We strive towards achieving equality, we are forward-looking and refuse to be pulled back by social constructs, such as religion.”

While ABBA never made any serious political statements with its music, Ulvaeus himself has emerged as a controversial social commentator in recent years. Less known outside Sweden are his secularist views, and his avid criticism of religion. An active member of Humanisterna, the Swedish member organization of the International Humanist and Ethical Union, he says religion constraints creativity. “Religion is the root of so much misery in the world and I’ve always thought there is lack of criticism against it.”

“Look at all the misery in the Middle East for example. All these countries have Islam in common, and far too few dare to criticize Islam as an ideology, and what it’s doing to these countries. I know I might get punched in the face for saying these things, but my conviction is that less religion in the world would be better.” WSJ: ABBA Founder: Godlessness Makes Sweden’s Pop Music Great

så er det det ikke. Genpostering. Hvorfor ? Fordi vi skal høre Matthew Fischer igen. Det er hvad der sker, når man…nja, det kan sgu’ være lige meget. Glem det. Jeg er hjemme på landlov.

Nu hørte jeg det igen akkompagnerende i Michael Palins Hammeshøi film. Bachs præludium no.1 fra Das Wohlptemperierte Klavier. Det er måske fortærsket, men ikke den værste vilje kan slide på det, og for mig var det kærlighed ved første møde. Det var i 1967, hvor den er lagt ind som citat i mellemstykket i Procol Harums “Repent Walpurgis” min. 2:28. En omvej til Bach, men ét sted skal nybegynderen hægte sig på Bach.

Organisten Matthew Fisher brugte mange klassiske referencer, blandt andet Vidor. Orkestrets verdensberømte A Whiter Shade of Pale er også båret oppe af Fishers orgel og kærlighed til Bach. Hele sangen er bygget over barokkens vandrende basso continou, men den låner mere fra andre end Bach og fra noget så (da)nutidigt som Percy Sledges “When a man loves a woman.”

Den surreelle tekst har været genstand for utallige (over) fortolkninger, måske handler den om kønsakten i en drøm, men der var ikke en stor musiker i tiden, der ikke var fascineret af den. Det der drog alle fra Beatles til Hendrix var, at de ikke forstod, hvad de hørte, og de forstod ikke, at det var engelske arbejderdrenge fra Croyden, der havde udtænkt det. Det var ikke grader og eksaminer, det var instinkt og følelse for at sætte sig udenfor tiden. Den passede ikke ind nogen steder.

Der er en dejlig version af den her fra London 2003, hvor Matthew Fisher er tilbage i orkestret igen. Han er fuld af referencer, “In an English Country Garden” minut 3:48. Han klokkelignende orgellyd er sangen, Gary Brooker er bare den, der skal aflevere dens anden gåde – teksten.

Måske er Bach og Fisher meget enklere end de er dybe, eller rettere musikalsk fromme på hver deres måde. Das Wohtemperierte Klavier er på en gang komponeret for at unge musikere kunne lære sig at spille en ret enkel musik, samtidigt med, at den blev en af den klassiske musiks mest indflydelsesrige værker i eftertiden. Og Fishers enkle, vandrende bas og rene Hammondlyd, der rejser en katedral der forbinder 1967 med 1600 tallet, er måske bare et basin man skal lade sig synke ned i og acceptere for pålydende.

Den er nummer 57 på listen over alle tiders bedste popmelodier. og får Phil Spectors ekkorum til at lyde prætentiøse. Alle kan høre det, uden at kende hverken ham, Bach eller Vidor. Det indlysende behøver ingen forklaring. Hvis du er i tvivl om, at det er kærlighed, så er det det ikke.

47 år efter lever den stadig i et rum ved siden af tiden, og den aktualiserer min gamle, ugengældte kærlighed til England. Der er noget, som er større end os selv, og noget musik, der er større end dens musikere. Der er tekster, der er større end deres forfattere. Det dragende er, at ingen ‘forstår’ den.

Jeg er 16 år igen og forelsket i tolderens datter på Østerbrogade, inde i gården oppe på 5 sal, hvor vi havde vores kærlighed for os selv. Det forstod jeg heller ikke, naturligvis. Kærligheden er større end vi, der i nådige øjeblikke nyder godt af den.

Parliament debates burka ban,France ‘Secular Charter’ Angers Muslims. * Nearer, My God, to Thee

Rovsingsgade i går, et gudsforladt sted

Men gaden er rigtig nok ikke forladt af Københavns Borgerrepræsentation. De fleste københavnere ved ikke engang hvor det ligger. Det gør jeg, det er den hurtige genvej mellem Østerbro og Nørrebro, en lang, bred gade der inviterer til at køre for stærkt. Det lærer de nok. En moske, en bilforhandler på den ene side, en fabrik på den anden, en jernbane på den tredje. Regnvejr.

Il pleure dans mon coeur, Comme il pleut sur la ville, og så tog vi over og drak whisky, som jeg normalt ikke bryder mig om. Skal det endelig være, er jeg en Grappa-mand ligesom Jens Bjørneboe, en af mine teenageårs litterære helte, (i dag forstår jeg ikke, hvorfor voksne mænd vil skrive romaner ingen læser, mange føler sig dog kaldet uden at være udvalgte, senest Henrik Dahl og Martin Kongstad-knægten). Men på det ydre Nørrebro kan man ikke være kræsen. Whisky blev det. (klik f. helskærm)

Gymnasielærer begik selvmord af frustration over fransk skolevæsen

Colleagues and politicians have reacted with shock and sadness after a dedicated school teacher in Marseille killed himself on the eve of the new school year. Pierre Jacque left a suicide note containing fierce criticisms of France’s education system. The 55-year-old teacher of electronics at the Lycée Artaud in the southern city killed himself at his home on Sunday, just two days before the beginning of the new school year in France.

The suicide was “completely linked to the exercise of his profession,” according to a joint statement by Jacque’s colleagues, who called him “the father of a family, with great professional integrity and limitless erudition.”In his suicide letter, Jacque condemned France’s education system in particular the “panic” and “roughness” of reforms by previous education minister Luc Chatel, as well as the policy of the current government, which he described as “an infamy.”

The former electronic engineer begins: “I am sharing with you my decision not to take part in the new school year in 2013.” “Basically, I cannot accept in good conscience what the [teaching] profession, at least in my speciality, has become,” said Jacque. “I could have set myself on fire in the middle of the schoolyard, the day the pupils came back to school,” Jacque wrote, referring to a shocking incident in 2011 when a maths teacher in the southern city of Beziers died after self-immolating in front of her students.“That would have had a certain style, but I don’t have the virtue for that,” Jacque added. “When you read his, I will already be dead,” he concluded. Teacher slams French education in suicide note, Marseille: un enseignant se suicide

Jeg skal ikke citere andet end Vasabladets rubrik, eller Sveriges Pravda om det Högerpopulistiska Fremskrittspartiet som også har shaming-artiklen Svenska invandrare är okej i Fremskrittspartiets Norge eller anstændighedsavisen i Helsingborg Reinfeldt ringde och gratulerade, eller den kulørte Aftonbladets partisoldat Daniel Swedin. Svenske medier glemmer helt at juble over, at det er to kvinder, der nu skal styre Norge. Det ligner dem dårligt. Bundskraberen her til morgen er ikke svensk men engelsk: Anti-immigrant party with links to mass murderer Anders Behring Breivik set to win seats as Labour Prime Minister Jens Stoltenberg stands down. Anyway, tillykke, Norge, tillykke Siv Jensen!

Siv Jen­sen slapp seg løs da hun hilste FrPs valg­vake. – Det er to ord jeg har ven­tet på å si, sa Siv Jen­sen, tok sats og ropte: -Morna Jens! Man kunne høre det gjøre vondt helt til Youngstorget.

At Jen­sen våget å slippe seg løs kom nok som en over­ras­kelse på jour­na­lis­ter og den sosia­lis­tiske siden. De er ikke vant til at Frem­skritts­par­tiet kan tri­um­fere. Men det kunne Jen­sen gjøre. Hun visste at hun hadde sei­e­ren i lom­men. Rik­tig­nok ikke i nær­he­ten av resul­ta­tet i 2009, men stort nok til at regje­rings­del­ta­kel­sen er sik­ret. Da er uten­for­ska­pet slutt, og Jen­sen lovte en helt annen offen­siv stra­tegi enn SVs birolle.

NRKs Mag­nus Berge sa Jen­sens ord sved for Ap-folkene. Jen­sen gned salt inn i sårene. Selv om Ap ble det største par­tiet, ved såvidt å komme seg over 30 %, sank stem­nin­gen etter hvert som Høy­res opp­slut­ning vokste. Da 27-tallet kom på tav­len var ikke avstan­den så stor lenger. Hevnen er søt, Uhrskov: Valget i Norge: Høyre vandt men midterpartier kommer til at bestemme, Löfven om norska valet: “Det är oroande”

Breivik effekten som forsvandt

Var han rask? Fire specialister giver ikke meget for psykiaterrapport nummer 2. P1 glemmer at nævne at Massivt mediepress førte til at Breivik ble erklært tilregnelig Også Stoltenberg ønskede ham tilregnelig, så det blev han, men lige meget hjalp det politisk som psykiatrisk.

4 specialister kigger nærmere på det store spørgsmål: Var Anders Bering Breivik sindssyg eller bare ond og forskruet? Specialisterne er Kristina Milting, Reservelæge, Psykiatrisk Center Glostrup. Igor Petrov, Reservelæge, Psykiatrisk Center Hvidovre. René Sjælland, Afdelingslæge, Psykiatrisk Center Hvidovre og Lars Siersbæk Nilsson, Reservelæge, Psykiatrisk Center Hvidovre. Var Anders Bering Breivik sindssyg? 59 minutter (Det er P 1, der ikke kan stave.)

Wilders’ PVV størst i Holland

Support for the anti-immigration PVV continues to grow in the latest Maurice de Hond opinion poll, which puts Geert Wilders’ party on 32 seats – or around 21% of the vote. This is up one seat on a week ago and more than double the party’s general election total. De Hond puts the Socialist party in second place, with 24 seats or 16% of the vote.

At the same time, backing for the ruling coalition continues to shrink. If there were a general election now, the right-wing liberal VVD would take just 12.6% of the vote – or 19 seats in the 150-seat parliament – while the Labour party (PvdA) is at a record low of 11 seats, the De Hond poll says. Polls put Wilders’ PVV out on top, Labour slumps to record low

Ullenhag er mest til human interest historier. “Du vil ikke snakke om moderen med det lille barn, som er på flugt, Åkesson.” Ullenhags genre er guvernanteromanen, den gør sig også på TV. Åkesson vil snakke politik, men kommer ingen vegne. Den gode gamle historie.

Moderaterne har trukket den ikke helt driftsikre Billström ud af kampen, han har ytret enkelte synspunkter der ikke flugter med partilinjen. Han troede, han var ansat for at tænke selv, hvor dum kan man være? Ullenhag derimod har en fjeder i ryggen, man trækker ham op, så siger han “hjerte og smerte” hver gang. “Du vil ikke snakke om m e n n e s k e r, har du ikke noget hjerte?” Hans historie om skolebørn, er solidt genbrug, sidste gang de blev dødstruet, gik de dog i skole i Iraq, men globaliseringen flytter jo rundt på børn.

Det ligner debat, men det er marionetteatret i Kongens Have. Magtens taktik i Sverige er at dynge enhver der vi blande sig til med en byge af lamme floskler fra politikkens MG 42 – 1200 skud i minuttet, samme kugle hver gang. Måske er Ullenhag et maskingevær og ikke et menneske? Man kan ikke skelne den ene debat med ham fra 30 andre, og når Åkesson ikke er død endnu, skyldes det jo nok løst krudt. Han taler dog ikke til ham, han taler til rosset derude bag skærmen, hvis intelligens ikke kunne bekymre ham mindre. Han afleverer det, mester Reinfeldt og hans reklamebureau har sendt ham i byen med. Han er dygtig set med mesterens øjne, han bliver til noget stort. Ve jer, Sverige. Åkesson och Ullenhag i Agenda om Syrien PUT. Inden debatten havde SVT haft tre kvarters reportage set udelukkende fra syrernes perspektiv.

Alltså kan någon moderat svara: VAR är migrationsminister Billström? Varför sitter Ullenhag i tv och har tagit över hans frågor? O.s.a.!

— Merit Wager (@MeritWager) September 8, 2013

Norge: For 900 milliarder kroner indvandring

Finansavisen publicerede i forgårs en artikel om indvandringens omkostninger, der både i indhold og timing har potentialet til at blive en bombe, men hvor mange nordmænd har nået at læse den inden de sætter deres kryds i dag?

Den ikke-vestlige indvandring vil blive en stadig større byrde for det norske samfund, jo flere der kommer til. Dén kendsgerning får dog ikke de norske partier til i noget nævneværdigt omfang at diskutere den ikke-vestlige indvandrings konsekvenser. Større forandringer i den norske udlændingepolitik er således ikke nogen given ting, selv hvis Fremskrittspartiet skulle gå med i en borgerlig regering. Det kan godt undre, når man kender til konsekvenserne af den førte politik. Morten Uhrskov: Velfærd og oliepenge dominerer det norske valg

Bare innvandrere fra fire av de 20 landene gir pluss i regnskapet. Så mye kan innvandringen komme til å koste Norge. Finansavisens innvandringsregnskap har tidligere viste at ikke-vestlige innvandrere i snitt gir opphav til 4,1 millioner kroner i netto statlige utgifter.

Nå har Finansavisen utvidet datasettet med sysselsettingsstatistikk for ulike innvandrergrupper, og med dette som utgangspunkt er kostnadene for de 20 største innvandrergruppene i Norge beregnet. Når man legger sammen de fremtidige og påløpte kostnader for de ulike gruppene, blir summene betydelig. Legger man sammen de syv innvandrergruppene med størst netto utgifter pr. hode, finner man at disse tilsammen vil koste Norge netto 646 milliarder kroner i perioden 2015 til 2100, skriver avisen. Tar vi med de neste ni landene er utgiftene for de 16 landene i minus samlet på 900 milliarder kroner.

Fortsæt med at læse “Hjerte-minister Ullenhag i ikke-debat”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vi är alla produkter av evolutionen, ända ned på cellnivå perfekt anpassade till klimatmässiga och andra faktorer i de miljöer där vi föds. Men vad händer när vi rubbar evolutionens lagar? När stora migrantströmmar flyttar till länder med helt annorlunda förutsättningar? Eller när man påtvingas ett annat kön än det man är född till? Området är minerat med starka tabun. Dominerande vänsterdebattörer över hela världen styr debatt, forskning och politiska beslut genom att påstå att ras och kön är sociala konstruktioner och att vi alla är lika. Alla andra ståndpunkter – även objektiva fakta – stämplas som rasism eller högerextremism. Den fjärde och sista krönikan med evolutionen som utgångspunkt handlar om grova övergrepp som begåtts i vetenskapens namn när pojkar har opererats till flickor och påtvingats en kvinnlig könsidentitet.

En sommarmorgon 1986 hittas en liten pojkbaby liggande i en flätad korg på trappan till sjukhuset i huvudstaden Quito i Ecuador. Han är några månader gammal och starkt undernärd. Varför föräldrarna har övergett honom vet bara de själva, men att barnet är undernärt talar för att de är fattiga. Kanske har de övergett pojken för att han inte ser ut som andra pojkbebisar. Könsorganen är missbildade, och det är svårt att veta om han är en pojke eller flicka. När läkarna gör ett gentest på honom visar det sig att han har manliga könskromosomer. Den lille pojken kommer att bli en av tusentals försökskaniner för en vetenskaplig bedragare som lyckas dupera hela världen i mer än 40 år.

Historien om hittebarnet på sjukhustrappan i Quito är berättelsen om hur en “sexforskare” erövrar en position som vetenskaplig auktoritet och under flera decennier får hållas med att förstöra ett stort antal människors liv. Det är också berättelsen om några av dem som drabbas av hans framfart. En av dem är Viktor, pojken som börjar sitt liv som hittebarn på en sjukhustrappa i Ecuador. En annan är en kanadensisk pojke, Bruce Thiessen. Och det är, slutligen, historien om en norsk barnpsykiater som mot alla odds lyckas tänka om när förnuftet hinner ifatt honom och han inser att Viktor och andra liknande fall handlar om människoliv.

Tro på att barn föds som könlöst neutrum

Det Viktor utsätts för utspelar sig när läkarna, vetenskapen – ja, alla, bekänner sig till tron att barn föds som blanka oskrivna blad utan egenskaper. Barnets personlighet tros inte ha något med biologi att göra utan kommer liksom flygande genom luften, det vill säga formas av omgivning och kultur. (Om denna månghundraåriga missuppfattning handlar den andra krönikan i serien med evolutionen som utgångspunkt, “Myten om det oskrivna bladet”).

Många, i synnerhet extremfeminister och genusexperter, bekänner sig fortfarande med religiös glöd till tron att kön är en “social konstruktion”. Se till exempel de formidabelt tvärsäkra, alternativt magnifikt ointresserade norska “experterna”, maskulinitetsforskaren Jörgen Lorentzen, kriminologen Hedda Giertsen, forskningschefen Cathrine Egeland, journalisten Martine Aurdal på Dagbladet och könsforskaren Agnes Bolsö (som håller på att slå dubbelknut på sig själv för att förneka att barn har en medfödd könsidentitet) i ett avsnitt av den norska tv-serien “Hjernevask”, Nature or nurture.

Viktor opereras till flicka och blir Viktoria

När Viktor föds 1986 har en “sexexpert” i mer än 30 år i stort sett oemotsagd fått sprida uppfattningen att barn föds utan könsidentitet och formas till pojke eller flicka enbart genom miljö- och kulturpåverkan.

Det finns också rent praktiska omständigheter som bidrar till den inställningen. Det är väsentligt lättare att kirurgiskt åstadkomma ett kvinnligt könsorgan än ett manligt. När Viktor kommer till världen har det länge varit praxis att operera barn med oklart kön till flickor. Hans testiklar har inte kommit ut ur bukhålan som de ska, och hans penis är outvecklad. Han är ett av cirka 5 000 barn som varje år föds med missbildade könsorgan. När han är sex månader gammal blir han kastrerad och opereras i enlighet med tidens vetenskapliga ståndpunkt till flicka. Den lille pojken Viktor blir flickan Viktoria. Avsikten är att hon aldrig någonsin ska få veta att hon är född som pojke. Det ingen vet vid den här tiden är att den rådande medicinska praxisen utgår från falsk vetenskap, och att upphovsmannen är en av historiens största vetenskapsbedragare.

Harald Eia berättar om det vetenskapliga bedrägeriet

Det är den norske ståuppkomikern och författaren Harald Eia, känd från NRK:s tv-serie Hjernevask, som berättar historien om Viktor i sin och Ole-Martin Ihles bok “Födt sånn eller blitt sånn?”, en lysande populärvetenskaplig genomgång av miljö- kontra biologiska aspekter på människans natur.

Harald Eia bygger berättelsen om Viktor och andra liknande fall på den prisbelönte och mycket uppmärksammade kanadensisk-amerikanske journalisten John Colapintos  bok och artiklar om könsbyte på barn. Colapintos kartläggning av den vetenskapliga storsvindeln är av den arten att man många gånger tar sig för pannan och frågar “Hur är detta möjligt? Hur kunde världen låta sig bedras så till den grad?” Men det kunde den, i flera decennier.

En av ideologerna bakom den sexuella revolutionen

I en annan del av världen finns vid tidpunkten för Viktors födelse den man som står bakom den medicinska praxisen för könsbyten på barn. Hans namn är John Money (1921-2006).  När Viktor föds har det gått 30 år sedan John Money 1955 lät publicera en artikel som blir hans vetenskapliga genombrott. Han hävdar att människan föds utan psykologisk könsidentitet och att den formas helt av omgivningen.

“Sexuellt beteende och orientering som man eller kvinna har inte ett medfött, instinktivt fundament. De differentieras som maskulina eller feminina genom erfarenheter i uppväxten” skriver Money.

Det är inget mindre än en revolution på området. John Money gör kometkarriär, får hjältestatus och duperar hela den vetenskapliga världen. Hans teori passar perfekt ihop med “den sexuella revolutionen” på 1960- och 70-talen, en rörelse som vill upphäva alla könsgränser och sexuella gränser. Bakom kulisserna blir Money med sin expertstatus en av de ledande ideologerna i sexrevolutionen. I bästsäljaren “Sexualpolitiken” citerar den radikalfeministiska gurun Kate Millett förtjust hans teser om nyfödda barns totala psykosexuella flexibilitet. Detta är exakt vad världen vill höra 1970.

Han sätter den vetenskapliga agendan i mer än 40 år

John Money seglar upp som världsledande auktoritet på barn med oklart kön. Hans påståenden ska komma att sätta den medicinska och vetenskapliga agendan ända från 1955 till mars 1997 när forskarna Milton Diamond  och Keith Sigmundson avslöjar hans vetenskapliga bedrägeri i en facktidskrift. Avslöjandet sänder chockvågor genom hela den vetenskapliga världen.

När Viktor föds, i mitten av 1980-talet, närmar sig John Money pensionering. Han är 64 år gammal och professor i pediatrik och medicinsk psykologi på Johns Hopkins University i Baltimore, USA. Under sin långa karriär har han, till stor del driven av privata motiv, specialiserat sig på områdena könsidentitet och könsroller med särskild inriktning på tvåkönade personer, hermafroditer.

Utnyttjar patienterna för sitt privata föräldrauppror

Patienterna blir ett slags schackpjäser som John Money under vetenskaplig täckmantel utnyttjar i en iscensättning av sitt privata föräldrauppror. Han föds i en strikt evangelisk-religiös familj i Nya Zeeland 1921. Hemmet är strängt och slutet. Fadern dör när Money är åtta år, och han uppfostras av modern och ogifta mostrar. Som psykologistudent revolterar han mot sin uppväxtmiljö och dess stränga sexualmoral och försöker samtidigt lösa sin egen sexuella gåta genom att ägna sig åt sexstudier. Med ursinnig frenesi går han så långt ut i extremerna från moraluppfattningen i sin uppväxtmiljö som han kan. Hans inställning till sexualitet är att ingenting är perverst, alla böjelser är normala, och sex har ingenting med moral att göra. Själv är han öppet bisexuell. Han ingår bara ett kortvarigt äktenskap och får inga barn.

En “sexmissionär” som pläderar för pedofili

I sin bok “Venuses Penuses” (1986)  beskriver John Money sig själv som “sexmissionär”. Utifrån den självbilden kunde han inte leva i mer perfekt rätt tid. Under den sexuella revolutionen talar han sig varm för pornografi och öppna kravlösa äktenskap. Han vill spränga alla gränser. I boken “Sexual Signatures”  1975 skriver han:

“Det finns mängder av bevis för att bisexuellt gruppsex kan vara lika tillfredsställande som en parrelation, under förutsättning att alla är på samma våglängd.”

I tidskriften Time den 14 april 1980 pläderar han för pedofili och incest:

“En sexuell erfarenhet i barndomen, till exempel med en släkting eller en äldre person, behöver inte vara negativ för barnet.”

En tidigare patient berättar att John Money en gång hade frågat om han någonsin fått en “gulddusch”. Patienten, en ung pojke, förstår inte vad ordet betyder. “Blivit kissad på?” förklarar Money med ett leende.

Här får han det experimentlaboratorium han behöver

Tidigt under 1950-talet får John Money anställning vid Johns Hopkins University i Baltimore, som 1951 har startat världens största klinik för “intersexual conditions”. Han blir en av pionjärerna på hermafroditer. Här får han det experimentlaboratorium han behöver. Efter att ha studerat 105 tvåkönade barn och vuxna anser han sig ha fått ett slående resultat. Oavsett om patienterna uppfostras som pojkar eller flickor har 95 procent av dem en normal psykisk utveckling. För John Money är detta det ultimata beviset för att det inte är biologi som avgör könsidentiteten. Allt beror på uppfostran. Barn som föds med tvetydiga könsorgan är helt enkelt födda könsneutrala, påstår han.

För den stora majoriteten patienter rekommenderar han att de, oberoende av vilka könskromosomer de har, ska kastreras och ges kvinnligt könshormon för att bli flickor. I ett enda slag har Money erbjudit läkarna en enkel lösning på ett av medicinens stora problem: Hur ska man handskas med barn som föds med osäkert kön? I Moneys behandlingsmetod ingår att hålla behandlingen hemlig för barnet för att inte så några tvivel om hans eller hennes verkliga könsidentitet.

Viktoria får inte veta att hon är en pojke

Viktoria blir adopterad från Ecuador till Norge när hon är tre år gammal. Adoptivföräldrarna får av norsk medicinsk expertis rådet att fortsätta behandla henne som en flicka och hålla hennes bakgrund hemlig. Hon ska aldrig få veta att hon är född som pojke. Föräldrarna litar på expertisen och gör som de blir tillsagda. De uppfostrar Viktoria som flicka, klär henne i flickkläder och ger henne flickleksaker.

Men Viktoria uppför sig trots föräldrarnas alla ansträngningar inte som en flicka. Trots att hon aldrig har fått veta någonting om sitt egentliga biologiska kön hävdar hon envist att hon är en pojke. Hennes favoritleksaker är Ninja Turtles, inte dockor. Hon vägrar gå i flickkläder och leker helst med pojkar. Men varken pojkar eller flickor vill leka med henne. Hon passar inte in någonstans.

“Ingen kom till pojkens begravning”

När Viktoria är sex och ett halvt år gammal läggs hon in på Rikshospitalet i Oslo för en kompletterande könsoperation. Hon vaknar ur narkosen förvirrad och orolig, i ett psykotiskt tillstånd, och remitteras till Trond H. Diseth, barnpsykiater på samma sjukhus.

Han ber Viktoria att rita en bild av sig själv. Då ritar hon en liten pojke med en stor svart penis. På den lilla kroppen skriver hon “eg” = jag. När Diseth ber henne berätta om teckningen säger hon:

“Det här är en pojke, men pojken är nu död. Han hade en stor kiss, den började växa och kom upp i munnen så att pojken inte kunde äta. Pojken måste opereras. Kissen blev bortklippt, men pojken dog. Pojken och kissen blev begravda var för sig. Alla människor kom till kissens begravning, men ingen kom till pojkens begravning.”

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Könet sitter i hjärnan”

Det er et vist overlap i midten, men den hele kommer nok i én video. EDL leader Tommy Robinson held on east London march. EDL leader Tommy Robinson charged with public order offences. Pressen undlader stort set at nævne, at over 90% af de anholdte var muslimer og venstreekstremister.

Tommy Robinson EDL ‏@EDLTrobinson
Just been released, charged with inciting a crowd to commit public order? My speech apparently. In court October 22nd.

Yes, immigrants need homes. So let’s move them into Chequers

Rart at se, at Peter Hitchens heller ikke kan døje Tony Blair, grunden til at EDL overhovedet findes

Those of us who warned for years about mass immigration can only grieve now that the things we predicted are coming true. It is starting – where else? – in the primary schools, where people are simply having to accept that many, especially in less well-off areas, will be too full from now on. Next it will be housing, which is why Government Ministers are screeching curses at those who are trying to stop them concreting over the countryside and turning spacious suburbs into crowded urban quarters.

I can’t see why those who have saved all their lives to live in pleasant places should be forced to lose their peace and space, because cynical politicians left the nation’s door open for ten years and now can’t close it. Let the people in charge set an example – an ‘affordable’ estate in the grounds of Chequers, and a little development next to each of the many homes of the Blair Creature would be good. [..]

This is a huge change in the lives of British people, unasked for, undeclared, undiscussed. It is only just beginning. And so the rest of us will try as best we can to live in harmony in the overcrowded, low-pay Third World economy which we have had foisted on us. We know that the migrants themselves are not to blame and are only trying to better themselves.

As the truth dawns I think the voters will find a way of punishing the politicians who subjected us to this. The old parties are all complicit. They all dismissed protest as ‘racism’ and refused to be honest about the matter. Why should any of them survive? From now on, abandon them, and refuse to vote for them. Strip these unpleasant, sneering careerists of the money and power that protects them from the consequences of their own actions. Let them find out in detail what it is they have done to the rest of us. It will be some compensation. Peter Hitchens

Mandag bliver ikke så sjov for journalistpartiet i Sverige

Der er der valg i Norge. Man kan spørge sig, hvordan Norge kan have under halvdelen af Sveriges indvandring, men et FRP som er dobbelt så stort. SD. Det kunne en sociolog tygge længe på, men jeg har svaret, populist som jeg er: Svensk presses årtierlange cover-up af, hvad politikerne har gjort ved landet uden at spørge befolkningen. Løgne, fordrejninger af realiteter, undertrykkelse af helt legitim debat. Men det holder ikke mod virkeligheden i længden, regnskabet kommer uvægerligt til deres redaktioner på et tidspunkt. De kan måske beskytte politikererne – ophavsmændene m/k til verdens mest rabiate fremmedpolitik – et valg eller to til, men så slutter festen. Piveriet her er som at hyle af månen. Mandag bliver underholdning i topklasse, da skal jeg læse svenske aviser, det udholder jeg ikke til daglig.

”Den norska modellen står i ­vägen för det norska folket” sa det högerpopulistiska Frem­skrittspartiets ledare Siv ­Jensen. Hennes parti är en av den europeiska främlingsfientlighetens större framgångshistorier under senare år. På tisdag kommer Norge med stor sannolikhet att vakna upp med Fremskrittspartiet som en naturlig del av norsk borgerlighet. En historisk händelse i skandinavisk politik.

Fortsæt med at læse “Tommy Robinsons speech, Tower Hamlets 7/9/2013”