Asle Toje er forskn­ingschef ved det norske Nobelin­sti­tut, finere bliver det knap nok. Alligevel har han skrevet en pes­simistisk, ærlig og sine steder satirisk rejs­eskildring fra flere europæiske lande og byer, lidt i stil med en tyske for­fat­ter Hans-Magnus Enzens­berg­ers “Åh, Europa”, som udkom for 25 år siden.

Asle Tojes bog hed­der “Rødt, hvidt og blåt. Om demokratiet i Europa” og har allerede vakt postyr i hjem­lan­det, hvor den offentlige debat er noget mere kon­form end i Dan­mark, muligvis fordi nord­mæn­dene svøm­mer i olie og ikke behøver tænke sig om de næste 50 år. MIKAEL JALVING: Oppgjør med Oslo-konsensus

Hanne Nabintu Herland interviewer Asle Toje, norsk udenrikspolitisk forsker og kommentator. Toje er fra 2011 forskningsdirektør ved Det Norske Nobelinstitutt. Interviewet er uploadet i går men foretaget i december 2012. – Norge har brugt 100 milliarder til forgæves integration på 20 år. Intet under at den siddende regering står til at ryge ud med et brag. Høyre og FrP står til egen majoritet ligesom DF og Venstre næsten gør i Danmark. I Sverige er situationen mere pebret. SD bliver ved med at slå egne rekorder, – idag kan 17 % potentielt stemme på dem, – men ingen af de andre kan åbenbart finde på andet end at håbe på mirakler.

Les følgende to setninger to ganger, og la det synke inn: På 20 år er det laget 23 statlige handlingsplaner. Arbeidsledigheten blant innvandrere er tre ganger så høy som for resten av befolkningen – akkurat som den var det for 20 år siden. Altså status quo.

I mellomtiden er det brukt 100 milliarder – ja, et hundre milliarder kroner – på å integrere flyktninger, asylsøkere, arbeidssøkere og familiegjenforente i Norge. Delt på dagens fem millioner nordmenn blir det 20 000 kroner på hver av oss…Faktum er at integreringspolitikken ikke er blant de mest vellykkede politikkområdene i moderne norsk historie. Årsaken til at dette ikke har ført til politisk opprør, må være at samtlige partier som har sittet i regjering de siste 20 årene, må dele skylden – det vil si alle, minus Fremskrittspartiet. Vi vil, vi vil, men får det ikke til

Når en slyngel og en Quisling dør

Er der sød musik i statsradiofonien, ikke et ondt ord. Alle fortrængningsmekanismer går på max. Lad os lade VPK lederen Lars Werner tale for sig selv:

“Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat. Men vi anser att de händelser, som skedde 1968 där främmande Warszawapaktstrupper marscherade in i landet inte är ett uttryck för normala förhållanden. Det pågår en normalisering, men vi anser inte att det är ett normalt förhållande att det finns utländska trupper i ett land.”

I ett telegram med anledning av Kim II-Sungs 75-årsdag 1987, underströk VPK och Lars Werner Kims personliga insatser:

“Vänsterpartiet Kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka vår höga värdering av de stora insatser Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen… Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamratliga hälsningar”

Störst uppmärksamhet fick VPK, när man deltog i firandet av DDR:s 40-årsjubileum, kort innan att det Honeckerregimen föll

“Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning”, var det budskap som VPK framförde

Även vid VPK:s kongress 1981 fanns det en representant från Rumänien, som där framhöll vänskapen och det goda samarbetet med VPK. När Ceausescu fyllde 65 år 1983, skickade Werner personligen sina “varma gratulationer”, med förhoppningen om “ännu många års framgångsrik verksamhet för dessa stora målsättningar (avspänning, nedrustning och fred)”

När Brezjnev dog 1982 gjorde Werner ett officiellt uttalande, där han framhöll hans insatser för fred och avspänning. Vid Andropovs död förklarade Werner, att det var en “stor förlust för Sovjetunionen och dess kommunistiska parti”, eftersom han introducerat “en rad viktiga och nödvändiga reformer”

Lars Werner död, Två “recensioner” av Vänsterpartiets “vitbok”

For many Londoners, the summer is a chance to escape the noise and bustle of the capital in search of relaxation and sun overseas, but as the Brits hit the beaches, London becomes the top destination for super-rich Arab tourists and their supercars.This documentary provides an insight into the influx of supercars and their wealthy owners in central London each summer.Swapping the searing heat of their homes in the Middle East for the cool of the UK, increasing numbers of super-rich Arabs are packing their bags and cars for their annual vacation in the capital.

Million-pound Bugatti Veyrons and extravagant Koenigsegg supercars have become a common sight on the streets of London but it has divided the opinion of the residents.These elite supercar owners, often young Arabs in their twenties, enjoy showing off their motors but many of those living in Knightsbridge and Chelsea are less enthusiastic; they say summer in the city has become unbearable. The locals are complaining about sleepless nights caused by revving engines and speeding cars racing down the narrow streets, leaving the police with no choice but to clamp down on noise offences and reprimand those driving without the correct insurance, tax and number plates. Channel Four, 3 januar 2013.

Carl Rudbeck: Islam och liberalismen (Timbro)

Af Thomas Nydahl

Carl Rudbeck, journalist med mera, har i många år skrivit om både sådant som kretsar kring eller som direkt rör religionen islam i tidnings- och tidskriftsartiklar. Han har också skrivit mycket om islamismen, det vi kallar politisk islam, och allt vad den innebär av vardagliga konflikter och terrorism, såväl i islams egna länder och då särskilt i Pakistan och Afghanistan som i Europa och USA.

Jag har egentligen aldrig blivit riktigt klok på var Rudbeck står när det gäller islam som religion och politik. Hans nya bok läser jag därför med mycket stort intresse. Men den gör mig ställvis också konfunderad eftersom de olika ståndpunkter man kan inta alla tycks sväva över hans text. Essän Islam och liberalismen sägs syfta till att ”hyfsa en debatt” och möjligen bidra till att ”sätta frågetecken i kanten på den skrämselpropaganda” han tycker förekommer. Jag är dock inte så säker på att det han betecknar som skrämselpropaganda alltid ens är propaganda. Med de senaste trettio årens utveckling måste vi utgå ifrån att människor är rädda för islam. Rädslan dämpas inte heller av den stora inflyttningen av muslimer till våra länder, här i Sverige tänker jag konkret på den stora somaliska inflyttningen, liksom tidvis också omfattande människoströmmar från Irak och Palestina, och nu senast från Syrien.

Förekomsten av islam i svensk vardag orsakar mycket oro och rädsla, inte minst förstärkt av varje nytt moskébygge och den mediala kampanj som säger att all kritik mot islam ska betecknas som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”. Dessvärre hakar Carl Rudbeck i hög grad på denna vilja att stävja en opinion och förse den med giftstämpel. Och samtidigt som han varnar för slentrianmässiga anklagelser om ”islamofobi” mot minsta kritik, säger han att kritiken – ”den islamofoba diskursen” – ingår i en nästan tusenårig tradition. Därmed påstår han de facto att våra dagars islamkritik står på en diffus kristen grund och ansluter till korstågen och den kristna kyrkans krig mot islam. Det är ett fåfängt försök att lura in opinionen i en fålla den aldrig ens tänkt sig höra hemma i. Opinionen vi ser varje dag stammar då mer ifrån ett sekulariserat samhälles alldeles förnuftiga förväntan om att stat och religion är två helt olika storheter och en självklar känsla av att ingen, vare sig i Europa eller USA, vill låta sig styras av en medeltida hederskodex i ett modernt samhälle.

När Rudbeck diskuterar olika muslimska teologer blir det svårt att se hur hans tanke ser ut. Han förmår visserligen visa att en visa att Tariq Ramadan är en europeisk muslim som talar med kluven tunga, men han drar inga slutsatser av det. Finns det skäl tro att Ramadan gör så därför att han är en svårt begåvad ättling till Muslimska brödraskapets grundare Hasan al-Bana, och att han vet att den stora muslimska befolkningen i Europa inte rakt på sak kan redovisa alla sina framtidsdrömmar utan att de måste gå försiktigt fram och gärna tala med européer på européers vis och med muslimska bröder på islamiskt vis? Rudbeck skriver:

Fortsæt med at læse “Channel 4: Millionaire Boy Racers of London”

Af HANS RUSTAD

Er danskene rasis­ter, eller er det forskerne som gjør dem til det i sine arbei­der, fordi de feil­tolker, feilleser og holder sam­men om at det er slik?

Spør Mehmet Necef og Hen­ning Bech i en ny bok som utkom­mer mandag. De svarer nei på det første og ja på det siste spørsmålet: det er forskerne som lider av en ide­ol­o­gisk tvangstrøye som gjør alle dansker til rasis­ter eller poten­sielle sådanne, og innvan­drere til ofre per definisjon. Deres bok burde vekke opp­sikt. Den bekrefter det mange blant pub­likum lenge har ant og ment: at det er den topp­tung elite som bruker rasisme-våpenet for å stanse enhver kri­tikk og diskusjon om innvan­drin­gens skyggesider. Det skal bli vanske­lig å stoppe munnen på dem etter denne boken:

Efter fem års grundige studier kan pro­fes­sor Hen­ning Bech fra Soci­ol­o­gisk Insti­tut på Køben­havns Uni­ver­sitet og lek­tor Mehmet Ümit Necef fra Cen­ter for Mellemøst­studier ved Syd­dansk Uni­ver­sitet så præsen­tere to tæt sam­men­hæn­gende hovedkonklusioner.

Forskerne gjør folk ute i det prak­tiske liv til rasis­ter på grunnlag som er langt mer kom­plekse enn det forskerne gjør dem til. De er endi­men­sjonale og leser rasisme inn i alle reser­vasjoner, feks. mot å ansette ikke-vestlige. Men det kan henge sam­men med så enkle ting som man­glende språkkunnskaper, små miljøer på arbei­d­splassen, omkost­nin­gene ved å ansette en medar­bei­der som ikke fun­gerer, og frykt for religiøse kon­flik­ter hvis søk­eren f.eks. bruker hijab.

Hvis en per­son f.eks. skulle si at han ikke ville like om dat­teren skulle bli gift med en mus­lim, så kan det ha med harde empiriske fakta å gjøre, vedrørende mus­limers syn på kvinner.

Dessuten kom­mer man ikke bort fra at folk gen­er­alis­erer. I sam­funn hvor den ukjente fak­tor blir så stor og omfat­ter så mange, vil folk nød­vendigvis gen­er­alis­ere, i smått som i stort. Disse gen­er­alis­erin­gene bun­ner i noen grad på “for­dom­mer”, men slik fun­gerer men­neskene, også innvan­drere. Etter på denne måten å ha avpoli­tis­ert og “nor­malis­ert” for­dom­mer som et fact of life, gir de to for­fat­terne seg i kast med kol­le­gene som har fun­net rasisme over en lav sko i det danske samfunn.

De skriver ikke ut noen pen attest.

De to forskere kon­klud­erer nem­lig, at »den forskn­ingslit­ter­atur, der taler om udbredt dansk racisme, typisk er præget af ikke at leve op til almin­delige normer for viden­sk­a­be­lighed.« Kon­klu­sion­erne når Bech og Necef frem til ved at bruge det mest ubarmh­jer­tige viden­sk­a­belige red­skab, man kan bruge over for andre forskere: den klas­siske kildekri­tik. Mere end tyve danske forskeres ref­er­encer, hen­vis­ninger og sta­tis­tikker er eval­ueret på kryds og tværs af den 67-årige Hen­ning Bech og den 60-årige Mehmet Ümit Necef. De viser, at der er en klar ten­dens til, at forsknin­gen forvek­sler mange borg­eres »rationelle bekym­ringer« med racisme eller såkaldt »nyracisme«. For­fat­terne påpeger et hav af metodiske prob­le­mer og sjusk inden for ind­van­dr­erforsknin­gen. Bech og Necef bruger på næsten hver side i bogen vendinger som »løsagtige gen­er­alis­eringer«, »dårligt inter­viewar­be­jde og analy­sear­be­jde«, »fejl­slut­ninger og over­for­tolkninger«, »alt for spinkelt og usys­tem­a­tisk udvalgt empirisk mate­ri­ale«, »pås­tande uden belæg« og »impres­sion­is­tisk brug af indtryk, man­glende kildean­givelser og udoku­menterede oplysninger«. Bech og Necef har i bogen tillige tjekket oprindelige primærk­ilder til citater, som ind­van­dr­erforsknin­gen har anvendt til at doku­mentere danskernes racisme. Resul­tatet er ikke noget kønt syn.

Det er et sviende oppgjør de to tar med den dominerende trend. Det påfal­l­ende er hvor hege­monisk kon­trollerende og kon­sen­sus­preget forsknin­gen er blitt. Møn­steret lar seg lett gjenkjenne i Norge og enda høyere grad Sverige.

»Det er lige­som en støbe­mask­ine, hvor alt kom­mer i samme form. Uanset hvad man kom­mer ind i den ene ende, kom­mer det ud som racisme i den anden ende,« siger Mehmet Necef og til­fø­jer: »Hver gang der er nogle ting ved ind­van­drere, som danskerne finder prob­lema­tiske, har der stået forskere parat til at sige, at det ikke er ind­van­dr­erne og deres måde at opføre sig på, der er prob­lema­tisk, men at det er danskernes racisme, mar­gin­alis­er­ing og fremmed­had, der får ind­van­dr­erne til at opføre sig på den måde.«

Fortsæt med at læse “Ny bok piller rasismeforskning fra hverandre”

Black teenager punches woman after she calls him a ‘smelly Nigerian’ in latest shocking racist footage filmed on the Tube, First ‘plural’ towns and city outside London revealed.

Munir Awads eventyr

Munir Awads advokat Thorkild Höyer var nöjd med dagen. – Det viktigaste är att Munir Awad har gett en förklaring som enligt min syn är mer trovärdig än vad vi har hört från hans medåtalade. Höyer tycker att Munir Awads förklaring i dag var betydligt mer trovärdig än de andra tre dömda männens som kom fram i tingsrätten tidigare. Det Awad säger är att han blev kontaktad av en av dem andra dömda och tillfrågad om han var intresserad att följa med och titta på ett kriminellt jobb i Danmark. Med sin kriminella bakgrund och med tanke på att de tidigare pratat om att göra ett rån sade Awad ja, men ställde inga frågor eftersom han inte ville veta för mycket. Munir Awad trodde att han skulle delta i ett rån.

Historien om den dømte, svenske JP-Politiken terrorist ses ikke i danske medier. Svenske, der under selve retssagen var mere optaget af Breivik sagen, følger den nærmere. Det er ikke til at vide, hvad advokat Høyer mener med ‘hans kriminelle baggrund.’ Han har to voldsdomme, men Munir Awad er ikke kendt for almindelig kriminalitet, men for at “to gånger under perioden 2007-2010 gripits i olika länder [Somalia og Pakistan] misstänkt för samröre med islamistisk terrorism.” Anklageren lægger afgørende vægt på Säpos aflytninger af Awad. Der fremkommer nye i appelsagen. (Se også baggrundsartiklerne: Det svenske glansbillede krakelerer og Söndagskrönika: Terrorhot i medieskugga samt i selve dommen, hvad Awad blev dømt for.)

Anmeldte voldtægter af mænd øger 23 procent

Allt fler vuxna män anmäler våldtäkt. Men samhället måste bli bättre på att se de här männen. Det menar Hans Knutagård som har forskat om män som utsatts för våldtäkt vid högskolan i Kristianstad. “I många medvetanden kan en man inte bli våldtagen.” – 2012 anmälde 132 män i hela landet att de blivit utsatta för våldtäkt, det visar statistik från Brottsförebyggande rådet. Det innebär en ökning med 23 procent jämfört med året innan, skriver tidningen Metro i dag. Men mörkertalet är fortfarande stort, säger Hans Knutagård.– “Som det är nu är det katastrof, i många medvetanden kan inte en man bli våldtagen”, säger han. Allt fler män anmäler våldtäkt.

Ved ‘normale’ voldtægter regner man med et mørketal på fem til ti gange de anmeldte, det er givetvis større her. (Voldtægtsstatistikken for 2012 er ikke færdig endnu, men til og med november 2012 forekom der 5.654 anmeldte voldtægter i Sverige.)

Af Tim Pallis

I Vesten har vi et problem. Vi kender ikke islam. Vi fatter ikke, hvad der foregår i den islamiske verden. Vi kan ikke forstå, hvorfor muslimer overalt i verden handler, som de gør. Vi kalder det middelalderligt.

De fleste har ikke sat sig ordentlig ind i islams “hellige” skrifter. Vi ved ikke meget om, hvad islam er. Og eksperterne siger, at islam ikke har nogen essens, og skal fortolkes på mange forskellige måder. Man regner med, at muslimer i almindelighed tænker lige så fornuftigt som os selv. For islam er da “fredens religion”. Den er en af Abrahams religioner og nok ikke meget forskellig fra jødedom og kristendom.

Alle religioner vil lære os det samme. At vi skal bestræbe os på at være gode mennesker, næstekærlige, overholde budene og det gyldne princip om ikke at gøre mod andre, hvad vi ikke vil have andre skal gøre mod os. Sådan er det nok også for muslimerne.

Her i Vesten tænker vi logisk. Vi bestræber os på at give rationelle og fornuftige begrundelser for, hvad vi gør, og hvad vi mener om tingene. Vi kan godt lide, at der er en årsagssammenhæng her i verden. Der må være en grund til de ting der sker. Og mennesker er vel alle modtagelige for fornuft.

Robert R. Reilly har skrevet en af de vigtigste bøger i mange år om islams mangel på rationel fornuft. Bogens hedder: “The Closing of the Muslim Mind. How Intellectual Suicide Created the Modern Islamist Crisis.” 2010. Det følgende er en gennemgang af den analyse, som bogen beskæftiger sig med. Derefter ser jeg på konsekvenserne af denne analyse med hensyn til samvittighed og skyld.

I sin tale i Regensburg sagde pave Benedict XVI, at islam er på kant med fornuften. Han talte også om af-hellenisering i islam. Det betyder dens tab af filosofisk tænkning og fornuftslutninger. De præmisser, som mange muslimer går ud fra, er ikke genstand for en kritisk undersøgelse. Islams lærde forkaster nemlig den menneskelige tankes rationelle analyse. Det er menneskeværk, og det er et problem.

I de fleste teologiske skoler indenfor islam er tilgangen til virkeligheden blokeret på grund af islams afvisning af fornuftig tænkning. Muslimer lever faktisk i en verden, hvor Allah ikke er fornuftig, men ren vilje og magt. Der er en hel række grunde til, at den islamiske teologi har udviklet sig, som den har.

For det første er der en total afvisning af den frie vilje og en tro på, at alt er forudbestemt. Menneskets handlinger er ikke frie, men dikteret af Allahs vilje. Når mennesket ikke har en fri vilje, har han heller ikke noget ansvar for sine handlinger. Og hvis mennesket ikke kan kontrollere sin adfærd, er det meningsløst at tale om, at mennesket har en moralsk forpligtelse til at gøre godt og undgå det onde.

I islam kaldes Allah Al-Jabbar, hvilket betyder betvingeren. Allah er den som betvinger og bestemmer alt. Hans magt kan man ikke modsatte sig. Allah er herre over enhver af menneskets bevægelser, handlinger og tanker. Han er ubegrænset og har absolut frihed. Menneskets handlinger bestemmes derfor af Allah på samme måde som træets frugter, vandets strømmen, daggryets komme og planternes blomstring. Den islamiske teolog Ibn Taymiyya (1263-1328) sagde: “Skabningerne har ingen indflydelse på Allah, da det er Allah selv, som skaber deres handlinger”. Allahs frihed er altså menneskets bundethed.

I islam er det blasfemisk at mene, at Allah overhovedet har en natur, som er konsekvent, eller som kan kendes. Det begrænser nemlig hans absolutte, vilkårlige frihed til at handle. Derfor er Allah ubegribelig, han gør, hvad han vil. Allah har magt til at ville en hvilken som helst ting. Denne vilje er fri af alle begrænsninger, selv de, der er baseret på hans egne love. Allah er ikke engang bundet af sine egne ord.

Allah er det ukendte på grund af hans absolutte transcendens. Intet kan sammenlignes med ham. Han åbenbarer sig ikke for noget menneske. Han har afsløret sine love, og det er alt. Det er grunden til, at Islam har begrænset sig til kun at beskæftige sig med shariaen, som er retslæren. Det eneste, der er relevant, er at kende loven.

Filosofferne Avicenna (Ibn Sina 980-1037) og Averroes (Ibn Rushd 1126-1198) var de bedste eksempler på forsøg på at indoptage aristotelisk og platonisk filosofi i islam. Dvs. at bringe fornuft og åbenbaring i overensstemmelse med hinanden i den muslimske verden. Men det var frugtesløst. I året 1195 blev Averroes bøger brændt på Cordovas bytorv. Han selv blev sendt i exil og hans lære bandlyst.

Fornuftstænkningen blev afvist af islams lærde, fordi den er korrumperet af menneskets selviske interesser. Den dybere begrundelse var dog overbevisningen om, at der ikke er noget for fornuften at vide. Virkeligheden er sammensat af en serie af momentane mirakler, som er direkte forårsaget af Allahs vilje. Alt er direkte afstedkommet af Allah, som handler uden fornuft.

Det katastrofale ved denne opfattelse er benægtelsen af forholdet mellem årsag og virkning i naturens verden. Hvad der synes at være “naturlove”, som f.eks. fysikens love, gravitet osv. er i virkeligheden ikke andet end Allahs sædvane, som han til enhver tid kan bryde eller ændre.

Konsekvensen af dette synspunkt er fatal. Hvis skabelsen blot eksisterer som følge af en tilfældig række mirakuløse øjeblikke, kan den ikke forstås af forstanden. Resultatet er, at virkeligheden bliver uforståelig. Hvis den ubegrænsede vilje er det, som eksklusivt konstituerer virkeligheden, er der ikke mere at afklare og begribe.

Abu Hamid al-Ghazali (1058-1111) var den mest indflydelsesrige muslimske tænker efter Muhammed. Han skrev værket “Filosoffernes mangel på sammehæng”, hvor han afviste hele den græske filosofi. Han fremhævede, at Allah ikke er bundet af nogen orden, og at der derfor ikke er nogen naturlig sammenhæng mellem årsag og virkning. Ting sker ikke i overensstemmelse med deres natur – de har ingen natur – de sker som følge af Allahs øjeblikkelige vilje.

De såkaldte islamiske tænkere som Averroes, Avicenna, Al-Razi, Al-Kindi osv. er slet ikke islamiske tænkere ifølge islams lærde. De er nemlig ikke produkter af islamisk kultur, men af græsk kultur. De betragtes idag som værende fremmed elementer i den islamiske verden. Deres rationelle tanker har ingen plads i islam og bliver derfor bekæmpet. Det er Vesten, som har lært af dem, fordi deres ideer oprindelig kom fra den græske filosofi og videnskab.

Benægtelsen af naturlovene har medført en manglende interesse for objektiv videnskabelighed i den islamiske verden. Det er videnskabernes opgave at opdage naturvidenskabelige lovmæssigheder. Hvorledes kan man dyrke videnskab uden årsag og virkning? Ifølge islam er det imidlertid blasfemisk at påstå, at en sten falder til jorden på grund af gravitet, da det er Allah, som i det øjeblik lader den falde. En gang mellem 800-tallet og 1200-tallet videreudviklede araberne ganske vist de videnskabelige metoder, som de havde lært fra de græsklærde kristne. Men derefter stoppede det, og ingen væsentlige opdagelser er siden set.

Den anti-rationalistiske bevægelse i islam stammer fra Koranens status blandt muslimerne. Det er troen på, at Koranen ligesom Allah er evig, uskabt og fuldkommen. Den er formidlet til Muhammed af Englen Gabriel, mens de originale tavler på arabisk findes i himlen. Det er et kættersk synspunkt, at Koranen kunne være en menneskelig fremstilling af den guddommelige sandhed, som kan fortolkes i lyset af forskellige kulturelle faktorer.

Anti-rationalisterne vandt striden om den frie vilje. Spørgsmålet var, om Koranen blev skabt i tiden, eller om den har eksisteret i al evighed med Allah. Koranen siger det ikke. Der er dog et men… for skønt Koranen deler evighed med Allah, er den alligevel forskellig fra Allahs essens. Den teologiske skole Mu’taziliterne (700-tallet-800-tallet) pegede på, at dette forhold gjorde Koranen til Gud nummer to, og det er polyteisme.

Fortsæt med at læse “Islam og den rationelle fornuft”

Blive hængende til minut 6 og hør Stefan Ritter med – mere med ham nedenfor i kommentar. Ritter er Andersens dreng i Kejserens nye Klæder, han siger lige ud til de to radioværter, at de er uvidende og intellektuelt dovne. (Som når en f.eks. kalder dødstraf for frafald i islam for en ‘ekstrem tolkning af Koranen’.) De kan ikke klare sig åben diskussion, fordi de tror de kan køre den hjem på rutinen.

I min generation og blandt dem der er ti-femten år ældre, er der grundlæggende to slags mennesker hvad angår holdningen til islam og indvandring. De, der som midaldrende slog sig til ro for femten år siden i Socialdemokratiet eller SF, for så at opdage at massseindvandringen og især islam gjorde tilegenelsen af helt ny viden bydende nødvendig, og de der var på samme alder, men mente at de allerede vidste nok og ikke havde behov for supplerende læsning. Til den gruppe hørte Tøger Seidenfaden, og til den hører stadig ældre kunstnere og politikere som Marianne Jelved, Suzanne Brøgger, Klaus Rifbjerg. De har deltaget ivrigt i dagens politiske debat med gårdsdagens viden og begreber, og det er netop hvad der karakteriserer svensk journalistik i enestående grad. Foruden naturligvis dens fejghed, som Ritter påpeger flere gange. Han er en forfriskende at høre på – en vidende mand der er ved at blive kvalt i den herskende intellektuelle indavl. Man må håbe, at de kommende generationer ikke møder islam lige så blanke, som vi andre gjorde i 90 erne. I så fald er det ikke af SR og SVT de bliver klædt på til at møde nutiden og fremtiden.

Minoriteter i majoritet

Engelsk befolkningsförändring. Analys av resultaten från folkräkningen i Slough, Luton, Leicester och Birmingham.

Af Thomas Nydahl

När jag skrev min bok Black Country hade jag för avsikt att ta med den folkräkning som gjordes 2011. Det kunde jag bara göra i begränsad omfattning eftersom de viktigaste resultaten skulle publiceras först nu i början av 2013. Idag kan vi läsa om ämnet utifrån en studie av folkräkningen på denna sida från Manchester (som förstås inte tillhör Black Country men som i denna studie omfattar hela det område som folkräkningen gällde):

“The latest analysis of 2011 census data in England and Wales, published today by University of Manchester researchers, has revealed the first local authorities outside London where no ethnic group is in the majority.

The research by the University’s Centre on Dynamics of Ethnicity (CoDE) shows the towns of Slough and Luton and the city of Leicester are now ‘plural’. Birmingham could join them in the next seven years.

The team, who also find that 23 of London’s 33 boroughs are plural, say towns and cities labelled by politicians as ‘segregated’ are in reality the most diverse.In the three local authorities, substantial numbers of Irish, Eastern European and other White populations have rendered their White British populations, though still large, as minorities for the first time.”

Det är alltså Manchesters universitet och deras grupp CoDE som idag publicerar sin studie av befolkningsutvecklingen. De nämner i studien de städer där andra folkgrupper än de som i engelsk folkräkning kallas “vita engelsmän” kommit i majoritet: Slough, Luton och Leicester. De säger också att Birmingham förmodas bli en sådan stad om sju år. När detta stadium nås talar man om att staden blivit “plural” vilket måste betraktas som en mycket lustig eufemism för en utveckling där de sociala/kulturella/religiösa polariseringarna nått en nivå där städerna de facto blir atomiserade och gettoiserade territorier utan nämndvärd kontakt eller interaktion med varandra.

Samma typ av utveckling i vårt land beskrivs med liknande eufemismer. Så kallas till exempel Malmö för “Sveriges mest mångkulturella stad”. Det låter vackert. Det är meningen att det ska låta vackert. Som här, när Professor Ludi Simpson argumenterar kring det engelska undersökningsresultatet:

“These findings should now put to bed the arguments of those people in politics and the media who say the British identity is somehow under threat by a segregated society.”

A white British minority in 4 towns and cities in UK, First ‘plural’ towns and city outside London revealed

Sabatina James, an ex-Muslim of Pakistani origin, explains the dire situation for those in Pakistan and elsewhere who do not accept Islam as their religion, but are finding that Christianity is a more humanitarian religion and are putting their faith in Jesus. A human rights disaster usually ignored by our governments. An Interview with Sabatina James

Jeg overholdt desværre fotoforbuddet, da jeg mødte hende i sommer. Det skal ikke gentage sig.

Ulf Nilsons Dispatch-krönika startade Twitterdrev

”Kollegerna agerade som svultna rovdjur”

Av Maria Celander

Ulf Nilson är känd för sina kontroversiella krönikor i Expressen och att hans medverkan i Dispatch International skulle väcka uppseende, det förstod chefredaktören Ingrid Carlqvist. Men det fullständiga jordskred av indignation och ilska som Nilsons medverkan i tidningens första nummer genererade, framförallt på Twitter, hade hon inte räknat med.

– Reaktionerna var tudelade. Många var glada och skrev uppskattande om Ulf Nilson, att han än en gång visat sig orädd och inte lät sig skrämmas av etablissemanget. Men journalistkollegerna uppförde sig som svultna rovdjur. De kastade sig över Ulf Nilson och slet honom i stycken, säger Carlqvist.

Och nu hände det som verkligen chockade Ingrid Carlqvist. Ett par timmar efter att drevet gått igång, meddelade Ulf Nilson via TT Spektra att krönikan var ett misstag – han visste inte vilken typ av tidning Dispatch International var. För övrigt var krönikan ändå en engångsföreteelse, menade Nilson. Båda påståendena är rent lögnaktiga, enligt Ingrid Carlqvist.

– Jag har mejl redan från i höstas, som visar vår överenskommelse att han, på egen begäran, skulle skriva två krönikor i månaden. Där framgår också att han läst tidningen på nätet och tyckte att den var ”spännande”, säger hon.

Ulf Nilsons agerande kom därför som en enorm besvikelse. Hade det rört sig om en ung, orutinerad journalist hade reträtten varit mer förståelig, menar Carlqvist, men nu handlar det om en mycket garvad reporter – Ulf Nilson fyller 80 år i år och är inte i någon känd beroendeställning.

– Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skrev ju ett lång och mastigt blogginlägg om att redaktionschefen Per Anders Broberg haft ett samtal med Ulf Nilson om hans medverkan i vår tidning. Jag vet inte om de har någon hållhake på honom eller vad som sas, men uppenbarligen var det någonting som fick honom att ändra uppfattning om Dispatch International. Plötsligt var vi inte spännande längre, säger Carlqvist syrligt.

Bortsett från att det är tråkigt att förlora en duktig krönikör, ser hon ett större problem i ”Ulf Nilson-gate”. Det är inte första gången folk som medverkar i Dispatch International hotas, hånas och chikaneras å det grövsta, och dessvärre finns anledning att anta att det heller inte är den sista.

– Svenska journalister vet att vi har rätt när vi påstår att de i 30 år undanhållit sanningen för svenska folket. Deras enda möjlighet att hindra denna jättelika skandal från att komma till allmänhetens kännedom är att försöka tysta oss. Därför försöker de skrämma både läsare och medarbetare. De slänger epitet som rasist och islamofob omkring sig, men har ännu inte lyckats beslå oss med ett enda faktafel.

Du säger att du har flera mejl från Ulf Nilson, tänker du publicera dem?

– Nej, jag tycker alldeles för mycket om honom för att göra det. Jag inser att han har stått under en omänskligt hård press för att ta avstånd från oss på det vis han gjorde, och önskar honom inget ont. Jag hoppas verkligen inte att det ska bli nödvändigt att publicera mejlen.

Nu er året 2012 gået, og man kan tænke tilbage på, hvad der gjorde størst indtryk i årets løb. Det største indtryk på mig gjorde de mange reportager fra de såkaldt uansvarlige sydeuropæiske lande, hvor ulykkelige, men stille og fattede unge mennesker fortalte om, hvordan de måtte flytte hjem til forældrene og sætte livet på standby på grund af elendig økonomi og ingen jobmuligheder.

Sammenhold det med situationen i Syrien, Gaza og lignende steder i Nordafrika og Mellemøsten, hvor folk generation efter generation rask væk får 10 børn uden selv at kunne forsørge dem, og det kan familien heller ikke. De har for lidt til at leve, men for meget til at dø, så de unge søger højrøstede, krævende og inkompetente mod især Sydeuropa for at leve i og af de europæiske samfund.

I et land som Syrien, hvor befolkningen siden 1950 er eksploderet fra 3½ mio. til nu 23 mio. mennesker, og hvor der fortsat fødes seks-syv børn for hver gammel syrer, som dør, har befolkningseksplosionen ført til borgerkrig. Et i forhold til befolkningseksplosionen meget lille antal syrere er indtil videre blevet slået ihjel. Dem skal vi så stopfodres med historier om hver dag. Herhjemme tvinges vi også til gennem skattebegunstigelser at støtte organisationer som Amnesty og Folkekirkens Nødhjælp – talerør og tågehorn for en afsporet skodhumanisme, som fastholder, at Europa – ikke mindst Sydeuropa – skal byde velkommen til overbefolkningen fra Nordafrika m.v. frem for at bruge sine ressourcer på at rette udviklingen op og give sine egne unge en chance.

Føj for den slags organisationer. Gid der i stedet måtte opstå mulighed for at støtte reelt humanitære organisationer med et velgørende sigte, der f.eks. både kunne omfatte at holde uønskede og påtrængende indvandrere ude af Europa og at forbedre livsmulighederne de steder, de kommer fra. Indtryk fra 2012 AF MORTEN J. LINTRUP, CIVILINGENIØR – gengivet med forfatterens venlige tilladelse.

Islamic Apartheid in Europe

Af Giulio Meotti

It has been called “Halal House”. Islamically correct apartment complexes. It’s the last frontier of Dutch multicultural policies that encouraged immigrants to live in parallel societies.

From the outside, the apartments of the Amsterdam neighborhoods of Bos and Lommer look like ordinary suburban blocks for married couples. But inside, the Dutch authorities furnished the houses in accordance with Islamic law. The dining rooms and kitchens, for example, are divided in order to separate men and women, according to Koranic rules. For the first time, a complex of two hundred houses in the suburbs of Amsterdam has been fully adapted to the needs of Muslims.

The apartments feature a cupboard for shoes and water for ritual ablutions. Also, satellite dishes on the roofs allow people to connect to the major television stations in the Islamic world. The mayor of Amsterdam, Eberhard van der Laan, who was also the Minister of Integration, is determined to make his city “a model of multiculturalism”. And this model is based on segregation.[..]

Fortsæt med at læse “Afsporet skodhumanisme”

Indslaget om Bin Laden dokumenter og Canada ovenfor og Danmark nedenfor kommer samtidigt. Det er ikke til at se, om de har samme kilde. Vi er ikke blevet ‘straffet nok’ for at have fornærmet profetens sønner og ikke lyttet til Tøger Seidenfadens ordrige formaninger:

Antallet af terrorforsøg mod Danmark og danske interesser i udlandet er steget de seneste to år. Det viser en ny og opdateret vurdering fra PET, som efterretningstjenesten netop har offentliggjort.PET har på baggrund af vurderingen anmodet landets politikredse om også i 2013 at være på stikkerne og holde opmærksomheden skærpet i forhold til terrortruslen.

»Danmark er stadig et prioriteret terrormål for militante islamister«, siger chef for PET, Jakob Scharf, i en pressemeddelelse. »Det samlede trusselsbillede er i dag mere fragmenteret, dynamisk og komplekst og dermed også mere uforudsigeligt end tidligere«, tilføjer han. Og Muhammed-tegningerne har betydning for, at antallet af terrorforsøg er steget siden 2010, konkluderer CTA’s rapport.

»Tegningssagen og Danmarks status som prioriteret terrormål er cementeret i det militant islamistiske tankesæt på trods af, at der har været flere nye sager, der opfattes som krænkelser af islam«, lyder vurderingen.»Dette skyldes blandet andet en opfattelse af, at Danmark startede disse sager mod islam, og at Danmark endnu ikke er blevet straffet tilstrækkeligt«, tilføjes det.PET: Antallet af terrorforsøg mod Danmark er vokset, PET: Terrortruslen mod Danmark er alvorlig og uforudsigelig

“Kardemommeby er højreekstrem retorik”

Hvordan kan en angivelig kunstner være så bogstavelig og humorforladt? Tolv år i den svenske karaterdannende skole, antager jeg. Det er slemt, at Torbjørn Egner ikke var feminist, samfundskritiker og multikulturel folkeopdrager. Sofia Jupither gør sig til grin. Gad vide om hun nogensinde har læst Karin Boye, er hun pensum i dagens skole eller risikerer eleverne at få forkerte associationer?

Folk og røvere i Kardemomme by hindrer arbeidet for mangfold og likestilling i generasjoner fremover….Så begynner forestillingen, og hva får vi se? En by i pastellfarger der alle er glade, med blanke fjes og eplekinn. De reiser med trikken og planlegger en fest – alt til ljomende marsjmusikk. Vi får vite at politiet er for snilt og at den rådende filosofien er: “Du skal ikke plage andre, du skal være grei og snill, og forøvrig kan man gjøre hva man vil.” Mantraet repeteres i det uendelige, og det forekommer meg skremmende likt den høyreekstreme retorikken.

Så skjer det endelig! Nå dukker de opp, de lurvete røverne, rebellene – de som skal snu alt på hodet, vende opp ned på det tilrettelagte samfunnet og få oss til å skratte. Trodde jeg. Sakte, men sikkert går det opp for meg at de slett ikke er rebeller, barnas medsammensvorne, de som promper i kirken og spiser is til middag. Nei, disse røverne lengter etter å få delta i og bli en del av samfunnet. Da begynner jeg å få en kunstig smak i munn

Og verre blir det. Når røverne har sett seg lei på sitt rotete hjem og klager over at de ikke får ordentlig mat, finner de ut at de trenger en kvinne i huset. Og når de innser at ingen vil melde seg frivillig, kommer de på at det beste vil være å “røve et damemenneske”. Man trenger altså en kvinne til å lage mat og gjøre rent. Lykkes man ikke med å få tak i noen – for eksempel ved hjelp av sjarm – er det bare å ty til kidnapping…..jeg mener likevel at vi gjennom denne oppsetningen bidrar til å vanskeliggjøre arbeidet for mangfold og likestilling i flere generasjoner fremover. Kardemomme by skader barna, Svensk regissør: – Egner er direkte skadelig for barn

Cui bono?

Ingen virkelighed må beskrives, der kan gavne Sverigedemokraterne. En fantastisk debat om Sveriges elendige skoleresultater, hvor Miljøpartisten Fridolin får undervisningsminister Jan Björklund til at virke helt fornuftig. Nok så godt teater som Kardemommeby ((MP): regeringen sprider fel siffror om invandrare):

Tommy Robinson dömd till 10 månaders fängelse

Af Thomas Nydahl

Ni som läser min blogg och ni som läst min bok Black Country vet att jag skrivit en del om English Defence League (EDL) och det närstående partiet British Freedom Party (BFP).

Det har hänt en del spektakulära saker i den kretsen. De har inte blivit särskilt omtalade i svensk press (förstås) men jag ska idag ge er en liten bild av skeendet.

Låt mig gå vägen om Lars Vilks. Hans resa till New York och det av Pamela Geller organiserade SION-mötet om islamismen, i september 2012, väckte förstås ett stort hallå i den svenska offentligheten (därför att det gav ännu en möjlighet att svina ner Vilks). Med på mötet fanns anti-jihadaktivister från många länder, bland annat Kevin Carroll från EDL.

Ledaren för den engelska rörelsen, officiellt med namnet Tommy Robinson, hade inte annonserats som talare i New York men han dök ändå upp och höll ett tal. I den dokumentär om mötet som Uppdrag granskning gjorde finns det några scener där man hör Geller tala om vilka problem man haft att få Robinson in i landet, men att man ”ordnat ett pass” åt honom. Robinson är sedan tidigare nekad inresetillstånd på grund av att han dömts i brittisk domstol.

Lars Vilks skriver om saken. Hans artikel illustreras av en bild där Robinson under uppenbart gemytliga former visar sitt pass för Robert Spencer. Ett helt vanlig pass skulle förstås inte väcka detta muntra intresse.

I oktober greps Tommy Robinson av brittisk polis. Han låstes in utan att någon officiell brottsanklagelse förelåg. Dock meddelades det att hans illegala resa till USA utgjorde det ena skälet för gripandet. Det andra skulle vara att han förberedde någon form av demonstration som skulle störa den allmänna ordningen. Robinson har varit inlåst under synnerligen svåra omständigheter, med brevcensur och nekad möjligheten att träffa ens sin närmaste familj. Inlåsningen har alltså varat i tre månader och den senaste perioden har han klassats som kategori AA-fånge med stora restriktioner. Han har varit inlåst i sin cell 23 timmar per dygn.

Idag meddelades domen mot honom – tio månaders fängelse, med avdrag för häktningstiden.

Och Daily Mail skriver:

”The leader of the English Defence League was today jailed for 10 months after admitting using someone else’s passport to travel to the United States.Stephen Lennon, 30, pleaded guilty to possession of a false identity document with improper intention, contrary to the Identity Documents Act 2010, at Southwark Crown Court. Lennon used a passport in the name of Andrew McMaster to board a Virgin Atlantic flight from Heathrow to New York, but was caught out after his fingerprints were taken by customs officials.”

Den första fråga som inställer sig är:

Hur kan en människa som vet att han har myndigheternas ögon på sig begå en sådan dumhet? Trodde han att man kunde komma undan med det? USA släpper möjligen igenom en människa av misstag, det verkar vara fallet – men förr eller senare ser de ju om man rest på falskt pass, då passet inte stämmer överens med de fingeravtryck som tas.

Den andra frågan är:

Fortsæt med at læse “Vad sker med EDL och BFP?”