Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Han är ett lysande exempel på en totalt havererad invandringspolitik där hundratusentals människor med okänd identitet okontrollerat släpps in i Sverige. I sjutton år har han varit på flykt undan sitt förflutna. Han och hans familj har levt ett till synes vanligt liv i en villa i Gävle. Men den 4 januari 2011 anländer ett brev till det svenska justitiedepartementet. Brevet kommer från den nationella åklagarmyndigheten i Rwanda. Det innehåller en begäran om att en misstänkt krigsförbrytare som uppehåller sig i Sverige ska utlämnas till Rwanda för lagföring. Mannen ifråga är misstänkt för det grövsta brott världen känner, folkmord.
Den 10 februari 2011 avslår justitieminister Beatrice Ask (m) den rwandiska åklagarmyndighetens begäran. Den man som efterspanas som delaktig i folkmordet på nästan en miljon människor i Rwanda 1994 heter Stanislas Mbanenande och är född 1958. Sedan 2008 är han svensk medborgare. Därmed får han enligt en 55 år gammal lag – utlämningslagen (1957:668) – inte utlämnas till något annat land. En brottsutredning drar igång om det grövsta brott som någonsin har utretts i Sverige.
Misstänkt för massakrer på tiotusentals människor
Ett år senare – den 22 december 2011. Stanislas Mbanenande landar sent på kvällen på Bromma flygplats i Stockholm på väg hem från ett uppdrag i Liberia för att fira jul med familjen i Gävle. Polisen står och väntar på honom. Han grips, förs till Kronobergshäktet och häktas några dagar senare, på sannolika skäl misstänkt för folkmord, mord och människorov. Genom vittnesmål från målsägande och överlevande är han utpekad som delaktig i mord och massakrer på tiotusentals människor på sex brottsplatser i västra Rwanda mellan den 6 april och 30 juni 1994.
Vittnen berättar hur han har gått fram som en veritabel mordmaskin, skjutit med automatvapen rakt in i stora folkmassor och slagit ihjäl obeväpnade civila med grova tillhyggen. Han har haft en aktiv och ledande roll i folkmordet i västra Rwanda; rekryterat, lärt upp och lett ungdomar och andra i hutuextremistiska dödspatruller med ett enda mål: att utplåna folkgruppen tutsi.
Svågern försöker tysta och muta vittnen
Den 16 november i år inleddes rättegången mot Stanislas Mbanenande vid Stockholms tingsrätt. Det är en historisk rättegång. Åtalet mot Mbanenande för folkmord och grovt folkrättsbrott gäller de grövsta brott som någonsin har prövats rättsligt i Sverige.
Samtidigt arbetar andra krafter för att sanningen fortfarande ska gömmas undan och Stanislas Mbanenande ska slippa straff. Sedan Mbanenande gripits har hans svåger, som är bosatt i Belgien, rest till Rwanda, sökt upp personer som har vittnat mot Mbanenande och försökt få dem att ändra sina vittnesmål. Vittnen har även erbjudits stora summor pengar för att ta tillbaka sina vittnesmål. Det framgår i en rapport från kriminalpolisen i Rwanda daterad den 20 juni i år.
I sjutton år har han hållit sig flytande
Sett ur sitt eget perspektiv har Stanislas Mbanenande haft en osannolik tur. I sjutton år har han lyckats hålla sig flytande undan rättvisan. När han grips på Bromma flygplats i december 2011 har han varit på flykt mellan olika länder sedan juni 1994. I Sverige har han med hjälp av falska ID-handlingar och gränslös svensk godtrogenhet kunnat bygga upp ett liv för sig själv och sin familj. Hans hustru Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande, född 1963, var den som kom först till Sverige. Hon kom 1999 tillsammans med de två äldsta barnen, födda 1987 och 1997. Då har det börjat brännas under fötterna på familjen där de uppehåller sig i Nairobi i Kenya, och de bestämmer att hon ska söka sig till Sverige. Stanislas Mbanenande stannar kvar i Nairobi och arbetar för FN-organet ICAO, Internationella civila luftfartsorganisationen, ett arbete som ger ett visst skydd mot brottsmisstankar. Planen är att han ska komma efter till Sverige när hustrun har fått uppehållstillstånd.
Fru och barn till Sverige på falskt pass
Via Istanbul flyger Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande till Stockholm i juli 1999. Hon söker asyl som flykting hos polisen på Arlanda med ett falskt ugandiskt pass.
“Vänner och folk som gedde en pengar och dom gedde passet för att komma hit” säger hon.
Vid ankomsten till Sverige är hon gravid och föder familjens tredje barn. Varför just Sverige? Polisen i Gävle ställer frågan till Mukazana Jeanne d’ Arc Mbanenande sedan hon hämtats till förhör samtidigt som maken grips på Bromma flygplats. Hon är inte misstänkt för brott utan förhörs för att förhindra att makarna ljuger ihop sig. Hon säger att hon funderade på Belgien och Danmark men bedömde Sverige som “en lugn och bra miljö för henne och barnen att komma till”. “Jag tänkte att Sverige är ett kristet land.” Familjen är katoliker.
Kom som anhöriginvandrare med falska ID-handlingar
Sedan hustrun och barnen kommit som ankare har Stanislas Mbanenande beviljats permanent uppehållstillstånd på så kallad anknytning, det vill säga som anhöriginvandrare, precis som bland andra Elin Krantz´ mördare, etiopiern Ephrem Tadele Yohannes. Det är ett av de vattentätaste sätten att ta sig in i Sverige utan kontroll av ett eventuellt kriminellt förflutet. Om migrationsverket inte har någon indikation på att personen är kriminell släpps han eller hon utan vidare in i Sverige och beviljas uppehållstillstånd. Stanislas Mbanenande har i likhet med sin fru falska ID-handlingar. Dels för att ta sig in i Sverige, dels för att kunna hålla sig undan lagföring. Han har aldrig bott i Uganda men har skaffat ett falskt ugandiskt pass. “Det är vad man måste göra för att överleva” säger han i polisförhören. Dessutom har han två olika rwandiska pass. “Allt är möjligt i Afrika.”
I april 2008 får han svenskt medborgarskap, utan någon prövning av sitt förflutna. Han kan andas ut. Nu är han oåtkomlig för den rwandiska rättvisan. Dock inte, som det ska visa sig, för den svenska. Familjen Mbanenande bor i en villa i Gävle. Stanislas Mbanenandes taxerade inkomst 2010 är 646 000 kronor. Familjen kör Mercedes. Hustrun är hemmafru efter att ha drivit en butik och ett afrikanskt gatukök en kort tid. De två yngsta barnen går i skolan i Gävle.
Sanningen har arbetat i tysthet, som en mullvad
Under alla år som Stanislas Mbanenande har hållit sig flytande har sanningen arbetat vidare i tysthet, som en mullvad. Han är en av mer än 50 000 personer som är misstänkta för att ha deltagit i massmordet i Rwanda 1994. Förövarna tros befinna sig framför allt i andra afrikanska länder, som Kongo-Kinshasa, men också i Europa; i Frankrike, Belgien och Holland och Sverige, Finland och Norge. Endast 146 av dem är efterlysta, resten är fort-farande under utredning.
Parallellt med rättegången mot Stanislas Mbanenande i Sverige pågår sedan september en rättegång i Oslo tingsrätt mot en 47-årig rwandier bosatt i Norge som är misstänkt för delaktighet i mord på 70 000 människor i Rwanda. Åtalet är begränsat till drygt 2 000 mord och gäller just mord – brottsrubriceringen folkmord fanns inte i norsk lag när riksåklagaren i Rwanda tipsade norska utredare om mannen. Även den här mannen har enligt uppgifter till NRK överfört pengar till flera vittnen för att köpa deras tystnad.
Trodde han att han skulle gå säker i Sverige?
Sanningen har hunnit ifatt Stanislas Mbanenande. 2009 dömdes han i sin frånvaro till livstids fängelse av en så kallad Gacacadomstol i Rwanda. Trodde han att han skulle komma undan? Trodde han att han skulle gå säker i Sverige? När jag läser den omfattande förundersökningen får jag bilden av en man som inte har någon kontakt med de fruktansvärda dåd som han enligt ett stort antal vittnen har begått. Hur har han kunnat leva med detta i arton år? Är det möjligt för det mänskliga psyket att så till den grad förtränga massmord på tiotusentals oskyldiga människor? Jag tillåter mig tvivla.
En troligare förklaring är att Stanislas Mbanenande är väl medveten om de brott som han misstänks för men fortfarande inte kan se att han har gjort något fel. Historien om andra världskrigets krigsförbrytare visar att de flesta av dem inte såg utrotningen av en folkgrupp som något brott. De såg massmorden som både berättigade och nödvändiga. Därför kände de ingen skuld.
“Alla anklagelser är falska”
Bevisningen mot Stanislas Mbanenande är oerhört tung. Självklart finns inte teknisk bevisning efter arton år, men vittnesmålen från andra gärningsmän och överlevande är förkrossande. När Mbanenande grips två dagar före jul 2011 har polisen under lång tid arbetat med att samla in fakta och vittnesmål. De har gjort flera resor till prefekturen Kibuye i västra Rwanda där Mbanenande bodde, skaffat sig lokalkännedom och hört och vallat vittnen och överlevande på brottsplatserna. I dagarna kommer ledamöterna i Stockholms tingsrätt hem från en resa till västra Rwanda dit delar av rättegången har förlagts sedan den 26 november.
Ett 40-tal vittnen har kunnat peka ut och namnge Stanislas Mbanenande som aktiv och drivande i massmorden på tutsier och moderata hutuer i västra Rwanda mellan 6 april och 30 juni 1994. Han har enligt vittnena haft vapen, bland annat en Kalashnikov, och han har rekryterat, lärt upp och lett hutuextremistiska civila och paramilitära dödspatruller. Han framstår som en effektiv heltidsarbetande mordmaskin som knappt unnar sig sömn mellan massakrerna. Han har setts träffa informationsministern och borgmästaren för avrapportering om framsteg i den etniska rensningen på folkgruppen tutsi. För att ge sig själv alibi har han låtit publicera uppgifter om sin vistelse på olika platser i prefekturen Kibuye under den tid massakrerna pågick. Men när svensk polis konfronterar honom med vittnesmålen har han samma kommentar:
“Jag förnekar kategoriskt alla anklagelser, eftersom de är falska.”
Jetplanet en gåva från Francois Mitterand
Rwanda 1994 är en krutdurk av gamla spänningar mellan folkgrupperna hutuer och tutsi som är djupt rotade sedan det belgiska kolonialstyret från 1916. Vid flera tillfällen sedan 1959 har spänningarna utlöst etnisk förföljelse, angrepp och massakrer mot tutsier. Den 6 april 1994 skjuts president Juvénal Habyarimanas (1937-1994) jetplan ned under inflygningen till Kigali när han är på väg från fredsförhandlingar i Tanzania. Alla ombord omkommer. Attentatet är fortfarande ouppklarat.
Regeringen har länge haft stöd från den forna kolonialmakten Belgien, Frankrike och katolska kyrkan. Jetplanet är en present till president Habyarimana från Frankrikes president Francois Mitterand (1916-1996), ett tecken på de intima förbindelserna mellan länderna. Frankrike kommer i juni och juli 1994 att spela en direkt kriminell roll när franska trupper hjälper massmördarna att fly ut ur Rwanda.
Media piskar upp hatet mot tutsi
Mordet på presidenten blir startsignalen till ett av de värsta blodbaden i världshistorien. Minst 800 000 människor, kanske en miljon, kommer att mördas under en tid av hundra dagar. Folkmordet är noggrant förberett. Vapen från bland annat Frankrike har samlats i stora vapenförråd under lång tid. I januari 1994 får FN en varningssignal från en lokal representant om att systematisk utrotning av tutsier planeras. FN:s vice generalsekreterare Kofi Annan avslår begäran om att ingripa och hävdar att “Situationen i Rwanda är stabil.” Hela världen ser åt ett annat håll medan 75 procent av folkgruppen tutsi utplånas.
Media piskar upp hatet mot tutsi. Regeringsstödda media som Radio Rwanda, Radio Télévision Libre des Mille Collines och tidningen Kangara sprider hutuextremistisk propaganda och kallar tutsierna “kackerlackor” och “ormar”. Två av budskapen är de här:
“Jaga kackerlackorna varhelst de befinner sig.”
“Tutsier är våra fiender, bekämpa dem. Din fiende kan vara din närmsta granne. Fienden är nära. Res er!”
Kvinnor, barn, präster och nunnor mördar
Först dödas liberala hutupolitiker. Sedan masslaktas tutsibefolkningen. Ministrar och högt uppsatta myndighetspersoner, kvinnor, barn, präster och nunnor deltar i mördandet. Alla spärrar släpper – samtliga tutsier ska förintas. I ett vittnesförhör säger en av de jurister vid åklagarmyndigheten i Rwanda som började arbeta med utredningen av Stanislas Mbanenande 2010 och vars utredning låg till grund för begäran om utlämning av Mbanenande till Rwanda:
“Folkmordet skedde öppet, och man skämdes inte för sitt deltagande. Man skröt till och med om det.”

Trots den noggranna planeringen av folkmordet är det en detalj som man har förbisett: hanteringen av liken. Tiotusentals kroppar av både levande och döda slängs i latrinerna. I månader ligger stanken av ruttnande kroppar tung och kväljande över Rwanda. Sjön Kivu kokar av de jäsande liken. Kagerafloden, gränsflod mot Tanzania och Uganda, för med sig tiotusentals kroppar ut i Victoriasjön som blir svårt förorenad. Och över dödens tystnad ljuder som en skärande kontrast den aldrig upphörande fågelsången.
Skjuter med en Kalashnikov rakt in i folksamling
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Mordmaskinen”